Melodikrysset nummer 36 2015

Jag är sedan unga år storkonsument av tecknade serier och har förstås också läst ”Stålmannen”, men jag har faktiskt aldrig sett den som film. Däremot har jag tidigare hört musiken ur filmen, så den kunde jag omedelbart identifiera.

Dagens andra likaledes film- och serietidningsanknutna fråga beredde mig däremot dagens enda riktiga problem, sannolikt för att jag inte uppfattade frågan. För det är klart att jag vet, att Kalle Anka bor i Ankeborg.

Och för att då också klara av den enda fråga, som i sak beredde mig problem: Artisten med namn hämtat ur den romerska mytologin kallar sig för Dido – det är också ett av hennes förnamn. Henne hörde vi i ”End of Night”.

Allt som ges på scen hinner jag av naturliga skäl inte följa. Således har jag aldrig sett ”Jekyll och Hyde” och hört Sarah Dawn Finer och Myrra Malmberg sjunga ”I hans blick”, men här var det lättare att hitta rätt svar och få det bekräftat via Google.

På gränsen till det jag intresserar mig för finns artister som har blivit kända genom Idol. Kevin Borg, i dag med ”Unstoppable”, minns jag dock från Melodifestivalen.

I Melodifestivalen 2011 medverkade Eric Gadd, och även om jag inte tyckte att hans ”Vi kommer aldrig att förlora” var någon riktig höjdare, höjde den sig ändå över en stor del av det andra.

Annat minns man från vilket sammanhang som helst. Självfallet har jag hört ”O sole mio” på italienska, men jag känner också igen melodin när Elvis Presley sjunger den på engelska, ”It’s Now Or Never”.

Ibland undrar jag, varför jag minns så många låtar från förr bättre än det som förekommer i dagens schlagerfestivaler. Självfallet har det med melodiernas sångvänliga karaktär och låtarnas innehåll att göra, också med att de mest populära låtarna fortfarande spelades i radio årtionden efter det att de hade sjungits in.

Otroligt populär blev ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar” från 1938, detta trots att den inte fick spelas i radio, eftersom den var gjord som reklam för grädde.

Vissa låtmakare, som Jules Sylvain, lyckades med praktiskt taget allt de hade en hand med i. En av dagens ljudillustrationer, ”Det är den stora, stora kärleken”, är ett av en oändlig radda kompositioner, signerade Sylvain, vilka blev evergreens.

Åke Grönberg var både skådespelare och sångare, folkkär i båda facken. I dag hörde vi honom dock i en mindre känd låt, ”Kanske det rent av är jag”.

Chuck Berry har jag skrivit utförligt om, detta med anledning av att jag av sonen fick en Chuck Berry-box, och jag vet sen gammalt att en av hans succéer var ”Sweet Little Sixteen”. Fast i dag gjordes den här låten av två andra legendarer, Jerry Lee Lewis och Ringo Starr.

Vi avslutar med ett par lite stillsammare låtar, även om tempot höjs i refrängen i Lasse Berghagens ”En kväll i juni”. Men första delen av den här dubbelfrågan, illustrerad med ”Nu grönskar det i dalens famn”, hade genomgående en lugnare andhämtning.

Jag noterar att Anders Eldeman så fort vi kommer in i september börjar längta tillbaka till sommaren. Jag förstår honom faktiskt. I går, när jag efter några dagar inne i Uppsala återkom till Öregrund, kändes för första gången hösten i luften.

Melodikrysset nummer 35 2015

Dagens Melodikryss tyckte inte jag för min del hörde till de svåraste. Men så innehöll det ju också artister och låtar från det förflutna, som folk i min generation känner till, kanske inte lika lätta för yngre lyssnare.

Så fort jag hör Eldeman tala om en simmerska på film, förstår jag till exempel att det rör sig om Esther Williams. Vi hörde henne i ”Baby, It’s Cold Outside” som förekom i ”Neptuns dotter” (1949), där hon som motspelare hade Ricardo Montalban.

Klassisk musik är heller inget givet kunskapsområde för många krysslösare, men själv har jag sett baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij och har därför heller inga svårigheter med att komma på att den sökta djursorten i det här fallet är svan.

Och som ni väl kan ana, är det heller inte första gången i livet jag i dag fick höra Frédéric Chopins ”Minutvalsen”. I dag exekverades den av Robert Wells.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, och även om låten inte hette så då, har jag alltså hört ”Väntar inte mamma på dig”, dock inte på svenska med Charlotte Strandberg.

Och så är jag så gammal att jag har lyssnat på dragspelsjazz, bland annat med Nisse Lind och hans hot-trio – i dag hörde vi dem i ”That’s a Plenty”.

Jag är också så gammal att jag minns Bert-Åke Varg och hans ”Skärgårdsflirt” (”Dansen går på alla bryggorna”) från 1954.

Så även ”När vi rör varann” med Susanne Alfvengren tretti år senare, ”Vandraren” med Nordman från 1994 och ”Tängo, tängo” med Petra Nielsen – jo, hon sjunger så – från Melodifestivalen 2004.

”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz låg hela 27 veckor på Svensktoppen 1997, inte bara för att Laila Westersund & co skojade med dansbandens sätt att skriva sina namn.

Jag har hela Evert Taubes – vi talar här alltså om en annan Evert – skivutgivning på skiva och de flesta av hans sånger i olika sångböcker, så hans ”Fragancia” har jag hört förut. Fast i dag fick vi som omväxling höra den med Lina Nyberg.

Den enda låt jag i dag inte klarade omedelbart var den som inledde krysset, ”Utekväll” med Lotta Engberg. Men med hjälp av allt fler hjälpbokstäver kom även hennes namn.

I kväll ska jag se en film, vars titel, ”Casablanca”, och den melodi Sam spelar har förgyllt många kryss. Och självfallet ska jag, så snart jag kan, försöka se Stig Björkmans prisade film om Ingrid Bergman.

Melodikrysset nummer 34 2015

Jag är i sommarhuset i Öregrund igen efter att ha hjälpt barnbarnen Viggo och Klara att komma upp på morgnarna under deras första skolvecka. Hösttermin – ute är det, äntligen, underbar sommar.

I dag startade krysset med ”Gammaldags musik” med paret Glenmark. Dem känner jag förstås till, har till och med Ann-Louise på skiva, men som ni väl kan ana, mindes jag inte, att hon under en period hade sjungit med dansbandet Sannex, som vi i dag fick höra spela den här låten.

Filmen ”F/X – dödlig effekt” har likaså helt undgått mig, trots att jag allt sedan unga år har varit filmentusiast, vilket väl filmavdelningen ovan under Kulturspegeln vittnar om.

Men jag har, bortsett från att jag har sett också en del skräp i deckargenren, sållat bort sådant som jag inte trodde skulle ge mig så mycket, vilket till exempel ledde till att jag aldrig har sett ”Grease”. Men i det fallet är ju till exempel ”Summer Nights” med Olivia Newton-John (NJ) och John Travolta – det var framför allt honom jag misstrodde – så ofta spelad, att jag ändå omedelbart känner igen den.

”Sound of Music”, ur vilken vi i dag fick höra ”Edelweiss”, har jag däremot sett på bio.

”Dallas” såg jag lite av när serien började sändas i svensk TV, men jag la ganska snart av. Fast jag såg tillräckligt mycket för att lära mig vem JR var.

Nu är det ju ingalunda så att jag har en highbrowattityd till populärkultur. Men i vissa skeden i livet, då annat har känts viktigare, har jag inte brytt mig så mycket om framför allt utländsk populärmusik, så i det facket har jag luckor. Jag har till exempel inget som helst minne av att när det begav sig – 1969 – ha hört Jane Birkin och Serge Gainsbourg i ”Je t’aime”.

Inte heller Diana Ross och The Supremes finns i min privata skivsamling, men väldigt mycket av det de har gjort, till exempel ”Where Did Our Love Go” med sitt ”Baby, baby”, fastnar omedelbart i musikminnet, så fort man hör det spelas.

Och när det gäller radioprogram som Svensktoppen har jag med nöje lyssnat på dem så fort jag har kunnat. Inte så att jag har gillat allt som har förekommit där, verkligen inte. Men i dag förekom i krysset artister och låtar som har det där lilla extra.

Vi hörde Siw Malmkvist – Siwan – i ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Och från 1975 års melodifestival minns vi Bennys, Björns och Stikkans ”Bang en boomerang” med Svenne & Lotta, som ju även privat var ett par. Här kunde man välja mellan frågorna ”Han sjöng tillsammans med” och ”Hon sjöng tillsammans med”, och även svaret var valfritt: makan respektive maken.

Ola Salo har jag i motsats till Amanda Jensen hört live, men jag tycker faktiskt inte att hans version av hennes ”Dry My Soul” är så mycket bättre.

Dagens dubbla barnfråga hade anknytning till djurvärlden. Den första ljudillustrationen handlade om igelkotten Ivar, och svaret skulle här bli igelkott. Och sen fick vi höra ”Vad gör du lilla råtta”, vilket senare vi här skulle ange i pluralis, råttor.

Även Alf Prøysen skrev fantastiska visor och sagor för barn, men han hade ett mycket vidare register än så. Han var älskad kåsör i Arbeiderbladet, skrev även visor för vuxna – ”Du ska få en dag i morgon” är ett exempel – och så har jag med stor uppskattning läst hans roman ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), på 1950-talet till och med sålt den i stugorna när den utkom i Folket i Bilds folkbokserie. När jag långt senare som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare gästade Arbeiderpartiets kongresser, sjöng kongressen alltid hans sånger, till exempel den här:

Du ska få en dag i morgon

Svensk text: Carl-Anton Axelsson, 1976
Norsk originaltext: Alf Prøysen (”Du ska få en dag i mårå”)
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten pojk’ som gick och grät och grämde sig.
Han ville rita Babylon, men lärar’n, han sa nej.
Han kände sig som den som inte någon tycker om,
men då hörde han ett sus som över furukronan kom.

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till,
och då kan du rätta till’et som du gjorde fel igår,
och så får du det så gott i morgon kväll.
Och om du inte klara det och allt känns lika trist,
så ska du höra suset över furorna som sist:
Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.

Och så blev pojken vuxen och han ville gifta sig.
Han friade till flickan sin, men flickan hon sa nej.
Han grät sin sorg i skogen och han tyckte allt var slut,
men då kom det över furorna, det som han hört förut:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Och nu är pojken gift och har sitt slit som folk har mest
vid småbruket i Åsmarken, där kärringen är häst.
Och om det blir för lite gjort och dagen blir för lång,
så får han tröst av furorna och deras gamla sång:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Vi tar den på norska också:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har postumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

Filmsommar

Först nu, en bit in i augusti, kom sommaren, om man med sommar menar soliga dagar och ljumma kvällar. Till det goda med det väder vi har haft hör att trädgården inte har behövt vattnas med slang och att vi har använt många kvällar till att se film.

Vi har alltid ett förråd av långfilmer på DVD med oss ut på landet, och dessutom bjuder TV på ganska mycket film, däribland ibland deckare hart när varenda kväll. En del av det här är inte värt att nämnas, men till det vi har sett hör reprisdeckarna med Martin Beck och kommissarie Wallander. Bokoriginalen plus filmatiseringarna av dem har jag tidigare skrivit om, men de många filmuppföljarna med olika regissörer och manusförfattare har jag inte orkat skiva om, även om några av dem faktiskt är sevärda.

Om vi håller oss kvar i deckargenren, har jag genom åren sett de flesta av Alfred Hitchcocks filmer, de flesta av dem sevärda, några av dem lysande.

I sommar har SVT visat en serie med sex av Hitchcocks bästa filmer, dessutom en film om tillkomsten av ”Psycho” (som sedan sändes samma kväll). Den här filmen, kallad ”Hitchcock”, var ny för mig, så jag kommer att publicera en egen recension av dem.

De Hitchcock-filmer som visades var
”Repet”
”Fönstret åt gården”
”Frenzy”
”Mannen som visste för mycket”
”Studie i brott”
”Psycho”

Jag har sett de här filmerna tidigare, flera av dem flera gånger, och jag har också publicerat recensioner av dem – alla utom en – recensioner som finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred. Jag har läst igenom dem och finner att jag inte har anledning att kratsa i de här texterna.

Och när det gäller den film som saknas, ”Frenzy”, ber jag att få återkomma. Det är klart att den bör finnas med i min samling av hitchcockrecensioner.

Sommar i P1 med Ulla Skoog

Ulla Skoog känner jag för egen del främst till genom TV-serien ”Lorry”. Och visst fanns det ett stråk av humor, ofta ironiserande sådan, också i hennes Sommar-program i dag, säsongens allra sista, men hennes Sommar var i ännu större utsträckning ett i ordets bästa mening samhällskritiskt program.

Huvudfåran i sitt Sommar ägnade hon åt byggnadsvård, varsam renovering och bevarande av gammaldags fönster, och hennes skildring av stora byggbolag utan känsla för vare sig stil, färgval som håller över tid eller byggteknik som låter också byggnader andas är ett stillsamt men mycket effektivt j’accuse.

Samtidigt är hennes sommarprogram en resa i tid och rum genom Sverige. Resan börjar i farfars torp, där hans tio barn samsades i ett par rum, och just den här resan ändar i ett grustag.

Innan hon kommer in på sitt huvudtema, berättar hon också, roande, om turnéerna med Tomas von Brömssen och Trond Lindheim, den senare en man som förefaller göra vad som faller honom in (vilket senare också lockar polisen att ingripa mot honom, denne fridsamme norrman).

Lindheim förekommer också två gånger i hennes spellista, en ganska omväxlande sådan.

Hon startar med Vibafemba (ibland också skrivet mer begripligt som ViBaFemBa), en grupp som jag som gammal uppsalabo känner till, och i hennes spellista finns förstås – se ovan – också ”Trettifyran” med Per Myrberg. Bland övriga artister som hon spelar finns Simon & Garfunkel, Terry Jacks (”Sesons In the Sun”, i sin tur baserad på en låt av Jacques Brel), Liza Minnelli (”Money, Money”), Dolly Parton, The Beatles (”Love Me Do”), LeAnne Reims (”Amazing Grace”), Van Morrison och Melanie, den senare en av mina egna gamla favoriter.

Sommar i P1 med Seinabo Sey

Ett av mina problem i förhållande till dagens sommarpratare, Seinabo Sey, är att jag inte känner till henne. Nå, de kan ju bero på mig, så jag lyssnar och försöker göra mig en uppfattning om henne.

En del av det hon berättar om sig själv, till exempel om tonårens överviktsproblem, känns lite för allmänt för att riktigt gripa tag i mig som lyssnare. Därmed inte sagt att det hon tar upp är oviktigt.

Annat, som att man har en hudfärg som är avvikande – Seinabo Sey har rötter i Gambia – berör mer. För egen del är jag blond och blåögd, men som född i ett annat land förstår jag ändå de problem alla med till exempel mörk hy och mörkt hår ställs inför i ett samhälle, som fortfarande är så fixerat vid det utseendeideal som jag råkar leva upp till bland flertalet svenskar.

Alltsammans är väl berättat men saknar kanske ändå något, den riktigt personliga touchen.

Ibland kan musiken i Sommar kompensera det man saknar i pratdelen av programmet. Så är det också med musiken i det här programmet – jag gillar en mycket stor del av det jag hör – men samtidigt uppstår ytterligare ett problem: Om jag bortser från några få låtar, med Oskar Linnros, Robyn och Rihanna, rör vi oss på för mig okänd mark. Jag kan ta det, men gäller det verkligen större delen av den publik som lyssnar på Sommar?

Melodikrysset nummer 33 2015

Jag löste Melodikrysset i direktsändning, precis som vanligt, men precis när krysset var slut, fick vi gäster, så i stället för att skriva direkt, satt jag vid trädgårdsbordet tillsammans med Birgitta och gästerna och drack förmiddagskaffe fram till dess att det var dags att lyssna på dagens sommarpratare.

Ute råder underbar eftersommar; på gatan utanför vårt hus står mängder av bilar parkerade, eftersom det är så kallade badortsdagar här i Öregrund.

Så här vackert väder har det inte varit hela ”Juni, juli, augusti”, för att knyta an till den allra sista låten i Melodikrysset i dag, en låt signerad Per Gessle.

Fler låtar i dagens kryss hade sommartema, till exempel ”Sommarnatt” med Little Jinder, dotter till Åsa Jinder.

Det gäller också dagens dubbelfråga, där vi dels skulle minnas Evert Taubes ”Sjösala vals”, där solen står på Orrberget, vilket i sin tur skulle ge oss det sökta ordet, orre, dels skulle extrahera singularen äng ur Mats Paulssons ”Visa vid vindens ängar”. Mats Paulson hade jag för övrigt en smula kontakt med när jag en gång i världen jobbade med min ”Joe Hills sånger”.

Mats Paulsson förekom i ytterligare i en av dagens frågor, den som ljudillustrerades med ”Ett träd”. Men Paulsson är en mångsidig konstnär – han målar också tavlor.

Monica Bring, som vi i dag hörde i Alice Babs-klassikern ”Swing It Magistern”, har jag för egen del hört live vid ett socialdemokratiskt Första maj-arrangemang på Vaksala torg i Uppsala.

Gösta Linderholm hjälpte på sin tid min hustru att samla massorna vid hennes socialdemokratiska valmöten. Huruvida han då sjöng just ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang” minns jag inte. Men jag minns, att när han sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”, slängde hustrun och den medföljande partifunktionären Eva Warnvik upp ett par damunderbyxor modell större upp på scenen. Linderholm lär ha rodnat.

Jag har mycket Linderholm på skiva, så också mycket med First Aid Kit, så dem klarade jag i dag redan innan deras ”My Silver Lining” hade spelats och frågan hade ställts.

I dag fick vi ingen ABBA-fråga, däremot en fråga vars svar skulle bli Agnetha Fältskog. Henne skulle vi klara genom att identifiera henne i ”When You Walk In the Room”.

Och Stikkan Andersson fanns också med på ett hörn, med ”Det finns ingenting att hämta”, hans svenska text till ”Blame It On the Bossa Nova”.

Vi som genom åren har lyssnat på svensk schlagermusik har förstås också stött på Martin Stenmarck. 2005 vann han Melodifestivalen med ”Las Vegas”.

För lite tuffare musik stod Kiss, som vi i dagens kryss hörde i ”I Was Made For Loving You”.

Något äldre, från 1817, är den opera vi i dag går i mål med, Gioacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”. I kryssvaret skulle de dock förmeras, till skatorna.

Förlåt dröjsmålet, men ni får väl puckla på mig så att fjädrarna ryker.

Sommar i P1 med Ben Gorham

Parfymer är väl inte riktigt mitt bord, och jag har heller aldrig tidigare hört talas om dagens Sommar-värd, Ben Gorham, som – har jag förstått nu – är mycket framgångsrik i den branschen.

Ben Gorham var inget skolljus men blev, först, proffs i basket i Italien och Tyskland, vilket jag heller inte kände till, eftersom sport i alla former ligger utanför det jag för egen del intresserar mig för.

Men omständigheterna gjorde att han, när han återkom till Sverige där allting startade, bytte bana och blev entreprenör i parfymbranschen. Också i den blev han så småningom framgångsrik, dock efter att först ha fått kämpa länge. Vad jag har förstått är hans parfymer mycket dyra och speciella. Här tycks han ha haft god hjälp av sin stora och mycket känsliga näsa, också av några riskkapitalister som var beredda att satsa sina pengar på hans projekt.

Inte min värld det senare heller. Men det finns, just i dessa dagar, en aspekt av honom och hans framgångar jag vill lyfta fram: Föräldrarna var invandrare, han från Canada, hon från Indien, men de skildes, och Ben och hans syskon kom sedan att bo hos modern i Toronto i Canada och i New York. Framgångarna i doftbranschen kom inte snabbt, men de kom, och Ben Gorham och andra som är hans likar har bidragit till att göra svenska produkter kända över världen.

Ben Gorhams värld är inte min, och det märktes också i hans musikval. Bortsett från några få artister – Etta James, Otis Redding och Johnny Cash – var det mesta av det han spelade okänd mark för mig, kanske för att han spelade så pass mycket rap/hiphop.

Sommar i P1 med Fredrik Reinfeldt

Dagens Sommar, gjort live i studio, förtjänar på det hela taget beröm. Den jag därmed ger godkänt är Sveriges förre statsminister, också förre ledaren för Moderata Samlingspartiet Fredrik Reinfeldt.

Eftersom jag känner politikens villkor från ett helt liv i den, förstår jag själv att den förre moderatledaren knappast kan gå till anfall mot sin efterträdare eller ge sig in i dagspolitikens stridsfrågor. Det lilla han sa om politik, till exempel om den materiella utvecklingen också i fattigare delar av världen, var det slags allmängods man väntar sig från en person med Reinfeldts bakgrund, men åtminstone i fråga om flyktingpolitiken och antirasismen höll han fast vid den rakryggade hållning han hade redan som regeringschef. Sverigedemokrater som hör det här programmet kommer inte att jubla.

Om Reinfeldts Sommar alltså inte var ett forum för stora politiska avslöjanden, funkade det däremot utmärkt väl i mänskliga detaljer som hur uttåget ur politiken också medförde intåget av nya kläder i hans garderob.

Fast det allra mest intressanta i hans sommarprogram var enligt min mening den ganska långa utläggningen om det han för egen del har använt sin nya fria tid till, att skriva memoarer. Reinfeldt är ett hett byte också för Bonniers, som ska ge ut dem, men det han berättade om sina inledande kontakter med förlaget och om förlagets reaktion styrker mig i uppfattningen, att de stora förlagen, alltså inte bara Bonniers, är fabriker för böcker som främst ska sälja i mycket stora upplagor, vilket man kan uppnå med hjälp av slipade spökskrivare och/eller stark redigering åtminstone av betydande delar av manus. Själv skulle jag inte acceptera ens ansatser åt det här hållet – hellre inga memoarer.

Jag vet inte, kanske kommer Reinfeldts memoarer också att innehålla något om den nya kärleken i hans liv, enligt tidigare uppgifter i media Roberta Ahlenius. I sitt sommarprogram spelade han hur som helst Cajsa Stina Åkerströms och Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

I övrigt fick vi höra bland andra The Rolling Stones, Elton John, Meat Loaf, Michael Jackson, Beyoncé och Kent. Och så en låt som kanske väckte förvåning bland en del av lyssnarna, ”Staten och kapitalet” med Ebba Grön.

Dock inte hos mig – jag vet att många ungmoderater på sin tid hade ”Staten och kapitalet” (som sitter i samma båt) som något av en kultlåt.

Sommar i P1 med Owe Sandström

Jag har veterligen aldrig mött Owe Sandström trots att vi båda har varit medlemmar av Norrlands nation i Uppsala, han student från Härnösand, jag student från Sundsvall. Men jag var ju heller aldrig aktiv i nationslivet utan i politiken, och mitt starka musikintresse vette inte åt det håll där man hittar Phontrattarne, där Sandström var balett- och steppmästare. Den studentikosa delen av åren vid ett universitet intresserade mig aldrig. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar den låt Sandström spelade i Phontrattarnes tappning, ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”.

Sandströms Sommar var ovanligt just i avseendet att den musik han spelade i så hög grad hade anknytning till att han känner och/eller har gjort kläddesignjobb åt dem vars låtar vi fick höra. Och det är ju onekligen en framgång, att en man, som från början inte hade någon kunskap alls om hur man använder sax, nål och tråd, fick designa till exempel ABBAs scenkläder. ABBA tackades sen av med ”Thank You For the Music” plus, om man så vill, ”Älska mig” med Ainbusk Singers men där Benny Andersson finns i bakgrunden som musikskapare.

Över huvud taget spelade Owe Sandström alltså många artister som han har gjort jobb åt eller eljest känner eller har känt, sådana som Zarah Leander, Lars Berghagen, Tommy Körberg och Björn Skifs. Det enda tråkiga med det här var att det mer blev en meritlista än personliga minnen av artisterna i fråga.

Programmet blev betydligt intressantare i de fall där Sandström hade något mer konkret att berätta, till exempel om sin plötsliga vurm för flamenco eller sin mångåriga lidelse för djur och natur, det senare i hans mångåriga yrke som lärare. En lite avvikande vinkel fanns också i berättelsen om hur Sri Lanka, när han var där på semester, drabbades av tsunamin, och i det sammanhanget var det väl inte fel att han spelade ”Jag vill tacka livet” med Arja Saijonmaa.