Violinkonsert

Paul Mägi är ordinarie dirigent för Uppsala kammarorkester och sköter detta värv fint, men det är ju också kul att få omväxling, åtminstone när den inlånade dirigenten sköter sitt värv som vid gårdagens abonnemangskonsert. Dirigent i går kväll var italienaren Marcello Motadelli.

Gårdagens konsert inleddes med uvertyren till Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Curiolan”, skriven 1807 till en österrikisk scentragedi. Musiken var, som så ofta hos Beethoven, kraftfull, också markerat i den här aktuella orkesterversionen.

För egen del var jag, för att hålla mig till orkesternumren, mer förtjust i Antonin Dvořáks (1841-1904) ”Symfoni nummer 7 i D-moll”, som uruppfördes i London 1885 och som avslutade gårdagens konsert. Den här symfonin, med inlånade element ur böhmisk folkmusik, tempoväxlingar och välavvägd variation, fångade Kammarorkestern perfekt under ledning av dirigenten och med förstklassiga musiker som Bernt Lysell (dagens konsertmästare) och Klara Hellgren bland de många violinisterna.

Fast vi fick lyssna på en för kvällen inlånad violinsolist också, Cecilia Zilliacus. Henne har vi på skiva men har också tidigare hört live. En gång i Riksdagen 2009, på evenemanget ”Märkesåret 1809” – Zilliacus är finlandssvenska – och 2010 under ett av de musikarrangemang som ingick i Östhammars musikvecka, då hon spelade tillsammans med Johanna Persson och Kati Raitanen.

Att Cecilia Zilliacus är en mästerlig violinist visade hon också genom sitt nyanserade och i förhållande till verket lyhörda spel i ett relativt nytt verk, Anders Nilssons (född 1954) ”Violinkonsert” från 2012. Att solisten fungerade närmast perfekt har nog sin bakgrund i att det var hon som spelade också vid uruppförandet. Hur som helst, det här stycket relativt ny musik blev en riktig höjdpunkt i torsdagskvällens konsert.

* * *

Före konserten åt vi tillsammans med Bengt, Inger och Anna middag på Amazing Thai på andra sidan Vaksalagatan. Birgitta och jag valde som vanligt hett kryddad mat och drack till det Zeunerts lättöl.

Melodikrysset nummer 14 2016

Jag var alltså på distriktskongress i går, med Socialdemokraterna i Uppsala län. Därför kunde jag inte lyssna på Melodikrysset (och lösa krysset) förrän i dag.

Våldsamt svårt tyckte jag inte gårdagens kryss var, men Idol har jag aldrig sett, så följaktligen kände jag spontant inte till Mattias Andréasson heller utan fick rulla upp en del av svaret med hjälp av ”Your Song” och Sir Elton John.

Jag är gammal nog att minnas den tid då Yngve Stoor var stor och hawaiimusik ofta spelades i radio, men jag mindes först inte heller att han spelade in skivor tillsammans med Annica Risberg, däribland en låt som heter ”Tamure”.

Den tredje och sista frågan som vållade mig lite besvär var ”Spanska klådan” med Lasse Åberg och Electric Banana Band. Jag mindes inte ”Spanska klådan” med dess hot om att rocken är död. Lite genant att jag inte genast kom på vem som sjöng, detta eftersom jag har träffat Lasse och hans hustru ett antal gånger.

Däremot hade jag väl hjälp av min ålder när det gällde att identifiera en TV-serie från 1977 i regi av Leif Krantz, ”Ärliga blå ögon”. En ganska roande historia vill jag minnas, vars signaturmelodi gjordes av Bernt Egerbladh.

Jag är också tillräckligt gammal för att minnas ”Kvällstoppen”, som gick i radio 1962-1975. Jag minns också signaturmelodin, ”The Stripper”.

Dolly Parton finns i mina skivhyllor, så hennes röst kände jag igen i ”Island In the Stream”. Att det var Kenny Rogers som sjöng med henne fick jag dock googla på.

Opera och operett är jag hyggligt bekant med, och självklart känner jag då också till Birgit Nilsson, ofta kallad La Nilsson. Det var hon som sjöng ”Wien, mina drömmars stad”, i original ”Wien – du Stadt meiner Träumer” (1912).

För min del tyckte jag, att krysset innehöll ganska många ljudillustrationer, som vi som inte är helt purunga känner till genom eget radio- och skrivlyssnande.

Vi fick höra en låt, gjord av Billy Meskel, en låt som Lill Lindfors sjöng in i Peter Himmelstrands översättning, ”En man i byrån”. Byrå skulle kryssvaret bli.

Den evigt aktuelle Jules Sylvain var det som skrev ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som Karl Gerhard gjorde succé med.

Thore Skogman minns jag inte bara som sångmakare. I valrörelsen 1968 ställde han, av politisk sympati, upp på en förvalsturné med Sten Andersson (s). Jag tror inte att han då sjöng sin ”Ja se pengar”, något som han såg som ett bekymmer för fattig som för rik. Det sista har vi ju fått aktuella exempel på under publiceringen av namnen på alla de välbeställda, som har gömt undan pengar i Panama och i Karibien. De gör skäl för den beteckning som Anders Eldeman sökte till krysset, nämligen närig.

Evert Taubes glade bagare i San Remo befann sig däremot knappast i San Remo för att han skulle ha varit skatteflykting – han var en infödd italienare som för att tjäna sitt levebröd använde sig av en ugn.

* * *

Ett par läsare har hört av sig och påpekat, att jag har glömt att redovisa svaret på en fråga. Ja – jag ser det nu. Karl Gerhard förekom två gånger i det här krysset. Det jag tappade bort var en ganska svängig version av ”Jazzgossen”, och den skulle ge oss ordet ”gosse” (”och så kommer det en gosse”).

På socialdemokratisk distriktskongress i dag – således inget melodikryss för mig förrän i morgon

Birgitta och jag är i egenskap av partiveteraner (s) inbjudna som gäster till den distriktskongress Socialdemokraterna här i Uppsala län genomför på lördag. Kongressen hålls i år i Tierp, så vi måste åka tidigt och kommer hem till Öregrund sent.

Jag kommer att lyssna på Melodikrysset först på söndag, då också mitt lilla kåseri med inbäddad lösning kommer att återfinnas här på bloggen.

På Dan Andersson-seminarium i Göteborg

Tystnaden här på bloggen i går berodde på att jag och även hustrun var inbjudna till ett seminarium på Jonsereds herrgård i en utkant av Göteborg och arrangerat av Göteborgs universitet och Ny Tid – att Ny Tid, en lokal avläggare till Aktuellt i politiken (s), var medarrangör hade sin bakgrund i att Dan Andersson (1888-1920) 1917-1918 medarbetade i Ny Tid.

När han av en olyckshändelse – av vätecyanid som hade använts mot skadeinsekter – i september 1920 dog på hotell Hellman i Stockholm, befann han sig i huvudstaden bland annat för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten.

Dan Andersson fanns, som seminariets inledare Göran Greider framhöll, politiskt på Socialdemokratins vänsterkant; han medarbetade också i tidskriften Brand. Hur bestående den politiska positionen skulle ha förblivit är svårt att veta. Dan Andersson prövade ständigt nya livshållningar.

Jag bidrog själv till den diskussionen genom att citera passager ur hans två fullbordade längre prosaverk. Ur ”De tre hemlösa”, tillkommen i en första version 1916 men fullbordad och publicerad 1918, läste, jag ett parti med en revolutionär rallare som predikar anarkism och citerar Brand, och ur fortsättningen, ”David Ramms arv”, skriven 1918-1919 och utgiven 1919, där socialisterna anklagas för att vara materialister. Huvudpersonen i de här böckerna, den första med påverkan från Guy de Maupassant, den andra med influenser från främst Fjodor Dostojevskij, alltså David Ramm, brottas mycket mer med sin från fadern och modern ärvda kristna tro, dras även till asiatiska trosläror.

Därför bekände både Göran Greider och jag att vi hade studsat till, när vi i inbjudan till det här seminariet såg, att dess tema skulle vara ”Den politiske Dan Andersson”. Han fanns naturligtvis också, men så mycket annat överväger i hans alltför korta författarskap. Ser man till hans lyrik, handlar ju dikterna ofta om utsatta människor, pressade och fattiga, men deras räddning är snarare ”brännvin till tröst”, för att citera ”Helgdagskväll i timmerkojan” i min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, än kamp för ett mer jämlikt samhälle.

Dan Andersson skrev naturligtvis också några kampdikter – Göran Greider läste ett par från 1917, ”Handling” och ”Till dem som tänkte tanken om borgargardet” och jag skulle också ha kunnat göra det, om jag hade haft mer tid till mitt förfogande. Men de sociala bilder man i stor mängd hittar i Dan Anderssons poesi är ofta porträtt av människor som, om än i yttersta armod, levde i de finnmarker vars berg, skogar och vatten Dan Andersson ständigt återvände till. Det här är en mycket folklig och älskad form av poesi, men kampdikt är det inte.

Vi hade också en stunds diskussion om Dan Anderssons kvinnosyn, och en sak var vi alla överens om: Dan Andersson var inte precis någon tidig förkämpe för kvinnosaken. Hans bilder av kvinnor i en del av dikterna kan vara vackra, men inte ens den mest åtrådda kvinnan i de nämnda båda romanerna, mer utförligt i den andra, Ziri, skildras riktigt på ett sätt, som gör det möjligt att förstå hennes beteende och motiv – faktum är att jag som läsare bättre förstår hennes bedragne makes förtvivlan och utbrott. Och David Ramm, som blir Ziris älskare, ser vi, framför allt i den första delen av den här bokserien, som en av de många män som söker sexuell tillfredsställelse hos prostituerade. Säkert ganska tidspräglat som sedesskildring, i dag tyvärr inte bara en obehaglig påminnelse.

Jag avser att mer utförligt skriva om de här romanerna, när jag också har aktualitetsläst de fragment av en planerad fortsättning, som jag har i Tidens utgåva från 1978 av Dan Anderssons ”Samlade skrifter”.

Till det jag hann göra i mitt inlägg vid seminariet om Dan Andersson var att också tala en smula om de dikter av Dan Andersson som har blivit en mycket älskad del av den svenska sångskatten.

Dan Andersson tonsatte faktiskt själv några av sina texter: Mest känd och sjungen är väl ”Jungman Jansson”; dessutom har han gjort musiken till ”Till min syster” och den Rudyard Kipling-inspirerade ”Brooklandsvägen”.

Hans också av många andra tonsatta dikter, bland dem den ovan nämnda, av Sven Scholander tonsatta ”Helgdagskväll i timmerkojan”, blev så småningom en viktig del av rörelsesångboken ”Tidens sångbok”.

Bland de sånger jag nämnde fanns också Sven Scholanders tonsättning av ”En spelmans jordafärd”, Gunnar Turessons av ”Jag väntar vid min mila” och ”Per Ols Per Erik” och från lite senare tid Thorstein Bergmans av ”Gässen flytta”.

Sofia Karlsson har, bland annat på CDn ”Svarta ballader”, sjungit in en rad Dan Andersson-sånger, i en del fall dikter tonsatta av henne själv.

Jag nämnde vidare Jan Norrmann, Dan Viktor Andersson, och så tolkningar på andra språk av Esa Niemitalo, Åge Aleksandersen och Kiko del Paraguay.

Och så måste jag ju bara nämna Hootenanny Singers, en grupp i vilken bland andra Björn Ulvaeus ingick. Den här gruppen gjorde 1973 pyramidal succé med skivan ”Dan Andersson på vårt sätt”. Och som den slog! ”Omkring tiggarn från Luossa” låg i 52 veckor på Svensktoppen, ”Per Ols Per Erik” i 40 veckor och ”Till min syster” och ”Brooklandsvägen” vardera i elva veckor.

Många av de tonsatta dikterna fanns i sångboken ”Dan Anderssons vackraste visor”, utgiven 1961 på samma förlag, Prisma, som mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och den nämnda ”Upp till kamp!” (1970). De här sångböckerna såldes under den tiden och i nytryck i flera tiotals tusen exemplar.

Min ambition med den här texten är inte att ge ett referat av det seminarium det här handlar om, men nämnas bör att flera andra givetvis på olika sätt bidrog till diskussionen, bland dem Birgitta Dahl, Marita Rhedin, Jimmy Ginsby från Dan Andersson-sällskapet och så Nils Holmdahl som håller på att skriva en bok om Dan Andersson.

Ella, 4, och Sofia, 1

Vi var på födelsedagskalas i Stockholm i går, hos Matti och Karin, vars båda barn fyller år med bara någon veckas mellanrum: Ella blev fyra år och Sofia ett. Med från vår, alltså Mattis sida av familjen var Mattis syskon, Kerstin och Anna, Kerstin med sina två barn. Från Karins sida kom hennes föräldrar, Lennart och Lena plus Karins syskon, tvillingarna Nisse och Ingrid, Ingrid med man och son, Gunnar, som är aningen äldre än Sofia. Dessutom deltog Karins faster som också heter Karin.

Vi har träffat de flesta tidigare, så redan från början rådde avspänd stämning – dessutom har de här båda av Matti och Karin sammanförda familjerna ganska lika värderingar, även politiska sådana.

Vi bjöds på en mycket god klassisk köttgryta med kokt potatis och till detta ett urval fräscha salladsgrönsaker och så svarta oliver och fetaost samt till det gott bröd med ost.

Därefter blev det kaffe och te, och till det två tårtor, en tillägnad Ella och en tillägnad Sofia. Sånt får farfar, som är diabetiker, inte äta, men Matti ställde fram ett fat sockerfria kakor plus lite vindruvor.

Framför soffan där jag satt – vi fick dela på oss runt två bord – fanns på golvet en mängd leksaker, så dit drogs snart Ella och Gunnar. Lilla Sofia var tyvärr lite förkylningshängig, men när jag först anlände, fick jag ett soligt leende från henne, vilket tydde på att hon mindes mig från besöket hos oss i Öregrund i påskas.

Så småningom blev det sång och hurrande för födelsedagsflickorna och därefter presentutdelning. Båda fick många olika klädesplagg av olika slag, något som behövs inte minst när det gäller barn som växer. Birgitta överlämnade bland annat var sin egensydd klänning till småflickorna.

För min del satsade jag på böcker åt Ella och leksaker åt Sofia, och så hade jag ett jättepaket till Ella, innehållande ett helt muminhus med figurer, möbler och allt. Och så hade Matti hjälpt mig att köpa en lämplig sparkcykel.

Också Sofia kröp snart omkring bland alla muminsakerna, mest intresserad av kartongerna.

När festen var slut och några måste i väg, utdelade också jag och Birgitta adjökramar till värdfamiljen och till Karins mamma, pappa och faster.

Och så åkte vi till Öregrund.

Melodikrysset nummer 13 2015

Jag är inne i Uppsala i helgen av två skäl, egentligen tre. Klara, dotter till Kerstin och Bo, som tillsammans med sin mamma länge bodde hos oss, fyller elva år, och i morgon ska vi åka till Stockholm och fira Mattis och Karins båda barn, Ella, som fyller fyra, och Sofia, som fyller ett.

Som Anders Eldeman antydde, innehöll dagens kryss en del svåra frågor, men vilka man tycker är svåra kan ju variera från person till person.

Jag vet att många krysslösare tycker, att klassisk musik är det svåra, men för egen del är jag hyggligt bevandrad i den.

Men det finns naturligtvis sådant i den klassiska repertoaren, som inte heller jag genast känner igen. Jag har till exempel aldrig hört hela ”Thaïs” av Jules Massenet, så ”Méditation” kunde jag inte omedelbart placera. Men jag hade faktiskt med hjälp av ledbokstäveran själv listat ut vad det var, innan vi av Eldeman fick ytterligare vägledning.

Då var Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, det som skulle ge oss det sökta ordet regnvatten, lättare.

Lite svårare igen var det att komma på vad det var för wienervals (det hördes) Herbert von Karajan spelade. Jo den heter ”Geschichten aus dem Wiener Wald”.

Också klassisk, filmad musikal förekom i dagens kryss: ”Edelweiss” ur ”The Sound of Music” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein. Den har jag förstås sett på bio.

Scenföreställning och barnbok var också norrmannen Thorbjørn Egners – svaret är alltså Egner – ”Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen”, en härlig historia.

Lady Gaga är ju ständigt med i Melodikrysset, i dag med ”Applause”.

Det tycker säkert många av de yngre lyssnarna är urlätt, men själv är jag egentligen mer hemma i den äldre schlagervärlden.

Så jag har inge svårigheter att känna igen Olle Bergmans ”Sjung och le” från 1955. Jag minns också, att Alice Babs sjöng den.

Och ”Gungeligung” minns jag med Åke Grönberg, som inte bara sjöng den utan också var en av upphovsmännen till.

”Två mörka ögon”, som skulle ge oss kryssordet iris – minns jag med Sven-Ingvars.

Krysset inleddes i dag för övrigt med en annan dansbandslåt, där svaret efter en rad konstiga eldemanassociationer, som jag inte riktigt begrep, måste bli Sten och Stanley samt att en av upphovsmännen till ”Jag vill ha en egen måne”, låten som spelades, var Ted Gärdestad, som ju ursprungligen sjöng den.

Jo, en del var tillkrånglat i dag. ”Edelweiss” spelades till exempel på gitarr och dricksglas. Och nog var det en märklig version av ”Gungeligung” Lennart Palm spelade.

Skönt att höra ”Euphoria” i sedvanlig tappning av Loreen.

Men vi kan avsluta med ”Engelbrekstmarschen”, den som i original handlar om Engelbrekt Engelbrektsson. Melodin användes fordom även inom arbetarrörelsen: i gamla upplagor av ”Tidens sångbok” hittar man den med annan text och titeln ”Ungdomsmarsch”.

Men nu ska jag alltså själv ägna mig åt att fira en av ungdomarna i den nära släkten.

Melodikrysset nummer 12 2016

Det var en musikaliskt påskrisliknande blandning Anders Eldeman bjöd på i dag, påskafton.

Krysset började med en påminnelse om att det inte längre är väletablerade artister som klarar sig bra i Melodifestivalen: Ur årets upplaga fick vi höra ”Håll mitt hjärta hårt” med Tommy Nilsson, Uno Svenningsson och Patrik Isaksson.

Thore Skogman skulle väl inte ha en chans om han – jo, jag vet, att han är död – försökte kvala in med ”Tiotusen röda rosor”, i dag spelad av Lars Roos.

Jag är generellt inte Lasse Berghagen-fan, men hans ”En kväll i juni” har både fin text och fin melodi. Men skulle dagens melodifestivalröstande, speciellt då alla barn, rösta på en sådan här låt?

Då skulle säkert Ola Svenssons ”Tonight I’m Yours” klara sig bättre redan för att Ola sjunger den på engelska. Märk att jag tycker att han gör det bra, så det här är inget försök att dissa låten.

Vi går över till filmmelodier i stället.

Själv hade jag först svårt att placera ”Livet är underbart”, detta för att jag inte har sett Helena Bergströms ”Så olika”. Jag har sett annat hon har gjort, men ibland hinner man inte se riktigt allt nytt som kommer på bio – mycket där är ju heller inte sevärt, och så är det den där popcornstanken…

Däremot har jag sett svensk-danska ”Bron” på TV och kände därför också igen signaturen. ”Bron” är välgjord och bitvis riktigt spännande men har en kanske väl labyrintisk, ibland lite konstruerad intrig.

Här, ser jag, finns en naturlig övergång till ytterligare en fråga. Vi hörde Adèle i ”Water Under the Bridge”.

Och därmed har vi fått en naturlig bro till ytterligare en låt, musikaliskt faktiskt ännu bättre: ”Brusa högre lilla å” av och med Björn J:son Lindh. Gissa om jag har honom och låten på skiva!

Andrew Webber-Lloyd har gjort en del bra musik, men jag tycker att det var synd att vi i dag fick hör hans ”No Matter What” med Boyzone.

Snäppet knepigare för flertalet var det säkert att komma på, vem som tillsammans med Tony Bennett sjöng ”Body And Soul”. Jo, Amy Winehouse.

Till allra sist i dag har jag sparat två stora svenska sångdiktare.

Lars Forssell översatte ofta vistexter, bland annat franska sådana, och hade en stark känsla för det han gjorde – jag har, med hans tillstånd, en gång i världen (1970) publicerat exempel på detta i min egen sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”. En smula ambivalent kände jag mig inför hans samarbete med Lill-Babs, en scenshow som jag dock har på skiva. (Läs mer ovan under Kulturspegeln, Musik.) På den här skivan finns bland mycket annat också det vi fick höra i dag, ”Anna Stark”.

Och så går vi i mål med Taubes ”Här är den sköna sommar”. Den är en fin visa, även om den sköna sommarn inte riktigt är här än – det är ju bara slutet av mars. Men jag har alltid haft en annan invändning mot Evert Taubes text, och jag syftar då på den till synes slagkraftiga frasen ”det är krig och politik som har fördärvat vår jord”. Många krig är bara destruktiva och orättfärdiga, men jag är inte pacifist och anser alltså, att det finns situationer då man tvingas använda vapen. Och Taubes dom över politiken är ännu mer svepande och orättvis. Demokrati innebär inte bara rätten att rösta. Ska det senare ha någon mening, måste det också finnas tydliga politiska alternativ att välja mellan.

Allra sist: Glad påsk, allesammans!

För egen del ska jag, så snart hustrun har återkommit från Konsum, övergå till att naturfärga påskägg på estniskt vis, med skal av gul lök som huvudingrediens.

En långfredag som avslutades med polsk film

Vi har ägnat hela veckan åt att få ordning på allt vi har fraktat till sommarhuset i Öregrund, där vi nu kommer att bo permanent mer än ett halvår framåt och sen också under flertalet höstveckohelger fram till allhelgonahelgen. Allt har sin bestämda plats – böcker, DVD-filmer, CD, barnbarnens godnattböcker, kläder och skor av olika typ och för olika ändamål – och måste sorteras innan det ställs på sin utvalda plats. Vi spar de ganska många periodiska tidskrifter och alla de serietidningar och seriealbum jag skaffar och läser, och eftersom mitt hälsotillstånd de senaste åren har varit knackigt, har det osorterade materialet av det här slaget gradvis växt. Nu har jag sorterat allt det här och packat ner det i kartonger i förhoppningen att få hjälp av sonen, Matti, med att lyfta upp det här på vinden.

Han ska dessutom hjälpa Birgitta med att ta ner och frakta bort de många klängväxterna på flera av väggarna – en lokal målerifirma, som vi tidigare har anlitat, ska göra en nödvändig ommålning av vårt sommarhus. Hoppas Matti orkar allt det här. Av mejlväxling har jag förstått att han själv har hälsorelaterade problem, som hittills inte har gått att riktigt läkarbestämma.

Men oavsett detta längtar vi efter honom, Karin och deras barn, Ella och Sofia, som alla kommer hit på påskdagen.

Jag vet att Ella redan känner sig hemma här i vårt sommarhem, och snart kommer lillasyster Sofia att också göra det. Vårt sommarhus i Öregrund är självklart våra egna barns sommarland, och det är roligt, att det finns en stor chans för att de för det vidare till sina barn.

I morgon kommer jag och Birgitta att efter Melodikrysset ägna oss åt äggmålning så som jag lärde mig att göra det i min estniska barndom: äggen sveps in i ett rikligt lager av lökskal och annat som avger färg och så gör man ett litet tyginsvept och trådsammanhållet paket av alltsamman och kokar ganska länge.

Några av de här äggen äter vi sen upp till lunch tillsammans med Abba-sill och dito ansjovisfiléer och någon kokt potatis plus gräddfil.

Jag är fiskarson och har en stark dragning till fisk, men Birgitta delar min vurm för havets läckerheter. I dag bjöd hon på rökt sik och rökt röding, levererade till vårt Coop av lokala Stora Risten fisk. Till det serverade hon kokt potatis, hackad rödlök, bitar av röd paprika och så Coops lätta crème fraiche med paprika och chili.

Den här fisken, som säljs också på till exempel Hötorgshallen i Stockholm, är en del av det förträffliga utbudet på vårt Coop Konsum i Öregrund, en butik jag inte nog kan berömma. Expediterna är – som i dag när jag sökte ett par lite ovanliga ingredienser till morgondagens middag (det är min tur att laga mat då) inte bara kunniga utan också vänliga och hjälpsamma. I dag mötte jag för första gången för säsongen min mångåriga (men mycket yngre) konsumkompis Marina och fick en välkomstkram till Öregrund. Marina hjälper mig inför varje påskhelg att samla lökskal (av gul lök) ur underredet till löklådan i butiken.

I den här butiken möter jag också många andra, både öregrundsbor och sommargäster, som jag känner eller som bara känner igen mig, och vi nickar och hälsar. I dag kom ett inte purungt par fram och berättade, dels att de brukar läsa min blogg, dels, med stort gillande, att de hade tagit del av min utskällning av en oönskad telefonförsäljare.

Vi kan inte längre se TV 4 i vår TV med basutbud här i Öregrund – är det någon som vet varför TV 4 har åkt ur basutbudet här?

I och för sig överlever vi med bara SvTs kanaler också.

Men jag nämner det här närmast för att vi av det här skälet valde att avsluta vår kväll med att se den polska DVD-filmen ”Ida” på vår video. Det är en högst sevärd film, så den kommer jag säkert att skriva separat om.

Melodikrysset nummer 11 2016

Den oombedda datauppdateringen har fungerat allt sämre. Och i morse hade min dator ingen internetuppkoppling. Så jag har fått lov att låna dator.

På det hela taget tyckte jag inte dagens kryss var särskilt svårt. Dock fanns där några saker som beredde mig en smula huvudbry.

Till det svåra räknar jag för min del inte dagens operafråga. Det vi hörde var ”Nessun dorma” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”.

Nej, det var en filmanknuten fråga som vållade mig lite huvudbry – jag har nämligen aldrig sett ”Bridget Jones dagbok”. Men med hjälp av Jamie O’Neill och ”All By Myself” hittade jag rätt.

Anknytning till en annan filmad figur, Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, hade också Sara Riedels ”Sommaren är min”, vars musik har skrivits av sångerskans far, Georg Riedel.

Och då kan vi väl fortsätta på barnlinjen.

Vi fick till exempel höra ”Vi äro musikanter”.

Och dagens kryss inleddes med ”Det gåtfulla folket”, vars text skrevs av Beppe Wolgers till musik av Olle Adolphson. Fast i dag hörde vi den sjungas av Sven-Bertil Taube.

Två av dem som har lett ”Allsång på Skansen” förekom också i krysset.

Egon Kjerrman var känd för att sjunga hellre än bra, och den etiketteringen gjorde han skäl för också när han 1960 lekte rocksångare i ”Kom ner från taket”.

Vad gäller sångröst är Petra Marklund, hon som tidigare kallade sig September, överlägsen. I dag hörde vi henne i ”Det som händer i Göteborg stannar i Göteborg”.

Agnes, i dag med ”Got Me Good”, låter för all del OK.

Men frågar ni mig, föredrar jag Sara Varga och ”Spring för livet”, som hon tävlade med i Melodifestivalen 2011.

Christer Sjögren är ingen av mina favoriter, så jag har inget emot att han och Vikingarna i dag byttes ut mot en annan version av ”Till mitt eget Blue Hawaii”-

Så hade man av begripliga skäl också gjort med Beatles’ ”Here Comes the Sun”.

Att solen kommer hoppas jag verkligen. På måndag flyttar vi nämligen till Öregrund för sommaren. Och snart nog ska vi väl där kunna fylla vaserna med mer än en enkel tulipan.

Vår trädgård där är full av lökväxter.

Ett litet PS om utgången i Mellon

Utgången i Melodifestivalens final är ju för länge sedan känd, men eftersom datorkrångel hindrade mig att skriva när det begav sig, vill jag ändå publicera en liten kommentar.

De som har läst vad jag tidigare har skrivit om Mellon vet ju vad jag har tyckt, bland annat att jag tidigt såg de egenskaper hos Frans och ”If I Were Sorry” som förde dem till segern. Inte för att heller den här låten i ordets riktiga bemärkelse är en schlager, men den har i alla fall element, som fastnar i musikminnet. Och så var det befriande att se ett bidrag som inte främst var en scenshow utan just ett sångnummer.

Till det befriande med årets tävlingsomgång hör också att vi äntligen har fått i gång en diskussion om vad som kan betraktas som schlager.

Det som Christer Björkman & co producerar med hjälp av hela team knutna till de stora skivbolagen och som sen rangordnas med hjälp av fullkomligt häpnadsväckande röstningsregler kan de gärna få hålla på med, men jag kommer inte att se skiten.

Men jag följer gärna en riktig schlagertävling, där artisterna tävlar med hjälp av sin sångförmåga och där musik och text är valda för att kunna fastna i alldeles vanliga TV-tittares musikminne och, om de här tittarna har en smula sångröst, kan återges av dem