Oscar Brand (1920-2016) död

En nestor inom amerikansk folkmusik, Oscar Brand, dog den 30 september 2016. Han var under otroligt lång tid en centralgestalt inom folkmusikområdet, inte bara för att han som gäster i sitt på stationen WNYC sända program ”Folksong Festival” hade legendarer som Woody Guthrie, Pete Seeger och Leadbelly, utan för att han oavbrutet sände sitt program i mer än 50 år, 1945-2016. Det sista programmet sändes 24 september, alltså bara några dagar före hans död. Döden tog honom alltså vid 96 års ålder.

Berömd är Oscar Brand bland annat för att sångligt ha speglat amerikanska valkampanjer: ”Presidential Campaign Songs, 1789-1996” (1999) och ”Election Songs of the United States” (1960). Jag skulle också vilja nämna till exempel ”A Folk Concert in Town Hall, New York”, gjord 1959 av Brand tillsammans med Jean Ritchie och David Sear.

Smithsonian Folkways har en hemsida, http://www.folkways.si.edu, där man lätt kan få upp allt Brand har gjort för ingående bolag, och materialet kan både beställas och laddas ner mot betalning.

Melodikrysset nummer 39 2016

Jag antar att jag fick min svåra snuva och hosta från hustrun, som också – fast lite före mig – har drabbats av samma åkommor. Jag var riktigt under isen under senare delen av den gångna veckan, men att jag inte har skrivit något på bloggen de senaste dagarna beror faktiskt inte på det, inte heller på att hustrun har använt vår i Öregrund gemensamma dator till att på engelska skriva ett anförandemanus om Dag Hammarskjöld inför ett kommande framträdande.

Datorn i Öregrund, som Birgitta också behöver för att gå igenom sitt nu satta och ombrutna manus till en politisk självbiografi, som utkommer som bok senare i höst, la plötsligt av, på ett helt obegripligt sätt: Den går att använda som avancerad skrivmaskin, men internetuppkopplingen är bruten. Jag har gjort de sedvanliga försöken, som omstart, men datorn anger ett fel som ligger utanför mina datakunskaper. Vi har tillkallat service från den datafirma som har levererat datorn och några gånger tidigare har hjälpt oss, men de har inte kunnat skicka assistens förrän efter helgen.

Så vad fan gör man? Jag vill ju inte svika den stora publik, som följer det jag på lördagarna skriver om Melodikrysset, så jag bet ihop i mitt fortfarande ganska dassiga tillstånd och tog efter middagen i går kväll bussen in till Uppsala, där jag vet att min dator funkar. Men tråkigt var det, både att lämna hustrun och att jag på det här sättet missade en gammal favorit, Paul Simon, i fredagskvällens ”Skavlan”.

Lite tröst gav det därför att Melodikrysset i dag började med en rad gamla hits av Paul Simon och partnern Art Garfunkel: ”Cecilia”, ”Mrs Robinson”, ”Bye Bye Love” och ”The Boxer”.

Men jag är långt ifrån återställd, och jag kan bli sämre igen. ”Underbart är kort”, som Povel Ramel sammanfattade det 1955. Den finns också insjungen av Monica Zetterlund, som jag skrev om förra lördan. Fast i dag hörde vi en instrumentalversion med Putte Wickman och Ivan Renliden.

Både Monica Zetterlund och Ivan Renliden finns också bland de medverkande i Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, gjord 1990 för SvT Göteborg. Sima är en gammal vän från tiden i Laboremus, och jag använde honom senare dels som film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s), dels för att göra en film om Olof Palme, producerad av Socialdemokraterna till minnet av partiets tragiskt mördade store ledare. Och jo, Jonna Sima, som nu ingår i Aftonbladets ledarredaktion, är dotter till Jonas.

Förlåt denna utvikning. Men det är min blogg, och jag behövde balansera upp förekomsten i krysset av melodifestivalbidrag, som trots att de är helt färska inte har slagit rot i mitt musikminne.

Jag har inget ont öga till Pernilla Andersson, men hennes ”Mitt guld” från 2016 mindes jag inte ens.

Robin Bengtssons ”Constellation Prize” från samma tävling minns jag åtminstone – fast jag hade för mig att den hette ”Beautiful”.

Jag menar inte att vara nedlåtande mot Peg Parnevik – hennes ”Ain’t No Saint” låter inte så pjåkigt – men man kan inte utesluta att det spelade viss roll att hennes farfar, Bosse Parnevik, är en känd imitatör, när redaktionen bestämde, att hon skulle få vara med i ”Allsång på Skansen”.

Kändes det här för ifrågasättande, tar jag tillbaka och adresserar Tore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” till henne.

Ewa Roos, 1968 i 13 veckor på Svensktoppen med ”Vilken härlig dag”, kan man ju inte skicka i väg så där, ens tankemässigt.

Men en annan sånguppmaning (från 2011), ”Glöm alla sorger”, från Östen med resten är ju desto mer användbar i denna sorgedal.

Jag är en hängiven vän av Bertolt Brecht – har sett honom på teater, läst honom och lyssnat på hans sånger, många av dem tonsatta av Kurt Weill. I dag fick vi höra ”Mack the Knife” med Robbie Williams, en inte oäven version, men på sätt och vis är väl Louis Armstrongs mer skrovliga version faktiskt musikaliskt bättre. Vill ni söka tyska originalinspelningar, sök efter ”Die Moritat von Mackie Messer” ur ”Die Dreigroschenoper” (1928).

I kriminella kretsar, om än flygande sådana, rör sig också Gioachino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” (1817).

Jag har läst hela J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men jag har inget emot Peter Jacksons filmversion heller.

”Heidenröslein” var ursprungligen en dikt, skriven 1771 av Johann Wolfgang von Goethe men publicerad först 1799. Den tonsättning som vi oftast förknippar med dikten är Franz Schuberts från 1815, den som vi i dag hörde i sånglig tolkning av Malena Ernman. Henne gillar jag inte bara för hennes sångförmåga och vackra utseende utan inte minst för hennes politiska mod och engagemang.

Det fanns en tid då fler vågade vara som hon.

Det var bättre förr.

Melodikrysset nummer 38 2016

Också jag har fått en rejäl släng av hustruns svåra förkylning, och följaktligen var jag lite rädd för att i mitt tillstånd behöva lösa ett rejält svårt Melodikryss, men så där våldsamt svårt var det ju inte.

Jag vet av erfarenhet, att en del andra krysslösare ibland finner frågor, som illustreras med klassisk musik, svåra, men Ludwig Van Beethovens ”Für Elise” har väl nästan alla hört någon gång.

Och även den som inte så väl känner till Jacques Offenbach och hans ”Orfeus i underjorden” kunde ju, med hjälp av de många ledbokstäver man så småningom fick, lista ut kompositörens namn.

Krysset började med en urlätt fråga. Vilka melodikrysslösare har inte någon gång hört Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”?

Och det slutade med ”Diana”, som har namnsdag den 29/1, där månaden förkortas till Jan.

Och de melodifestivalanknutna frågorna hörde också till dagens lättaste:

Vem minns inte Lotta Engberg och ”Fyra bugg och en Coca Cola” från Melodifestivalen 1987, även om Anders Eldeman försökte konstra till det genom att spela en gotländsk version med Tommy Wahlgren?

Linda Bengtzing hör för all del inte till mina egna favoriter, men hon medverkade ju i den senaste Melodifestivalen med ”Killer Girl”.

Det som ska leva kvar i musikminnet i decennier ska nog ha något mer. Ett exempel spelades i dag, ”Aj, aj, aj – vilken röd liten ros”, signerad Jules Sylvain och Gösta Stevens, lanserad på film av Tutta Rolf och inspelad av blanda andra Ulla Billquist och, i senare tid, BAO. Och i texten hittar man följande:
”Om vaggan stått i Lund eller Granada – jada –
d’ä’ det som gör skillna’n så rasande stor,
på en falsk eller äkta spanjor.”

Många svenska visklassiker skrevs av Ruben Nilsson. I dag hörde vi ett exemepl, ”Fimpen och tändstickan”, med John Ulf Andersson och så den mycket saknade vissångerskan Margareta Kjellberg. Ofta undrar jag över varför det finns så liten återutgivning och nyproduktion av visor på skiva.

Därmed inte sagt att jag håller mig till bara svenska artister och låtar.

I dag fick vi till exempel höra Nina Hagen i ”Viva Las Vegas”.

Och Bob Marley i ”Could You Be Loved”.

Graham Greenes ”Den tredje mannen” och filmatiseringen av den med Orson Welles i den bärande rollen har jag tidigarfe skrivit om, så nog kände jag igen ”The Harry Lime Theme”, även om Eldeman i dag spelade en version långt underlägsen originalet med Anton Karas.

Återstår då som sista fråga den om vilka som skrev den svenska texten till ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Jo Hasse Alfredson och Tage Danielsson.

Jag har använt den här sångens titel som titel på en hel bok, kallad just ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), och den inleds med hela sångtexten. Och eftersom den är ännu mer aktuell nu än då, gör jag det här om igen:

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Svaren varierar. Thomas Östros ifrågasätter, om vi verkligen har satts att leva i “besvikelsens epok”, medan Hans O Sjöström menar, att vi i själva verket har utsatts för en bakvänd revolution, alltså en kontrarevolution. Den före detta medlemmen i KFML(r) Stig-Björn Ljunggren “tror alltjämt att det är rätt att göra uppror men tvivlar på ett kommande paradis”.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

“Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Septemberdagbok, fortsättning

I fredags, på eftermiddagen, tog vi 811an in till Uppsala igen och steg där av vid hållplatsen strax före Vaksala torg, där vi ju var så sent som i torsdags kväll, då vi var på konsert i Musikens hus.

Den här gången var vi hembjudna till vår ungdomsvän Hans O Sjöström och hans fru Lill, som har flyttat tillbaka till Uppsala. Vi har träffat dem också efter den här flytten men aldrig varit hemma hos dem i deras nya bostad i Uppsala.

Först en liten utvikning. När Hans O ringde om det här och i förbigående sa, att också Hasse och Karin skulle komma, kopplade jag först till Hans Alsén och hans fru, som nyligen har fyllt högt och jämnt (Hans alltså), även om jag undrade lite över att Hans O skulle ha en så nära relation till förre partiombudsmannen, distriktsordföranden (s) och landshövdingen i Uppsala. Men det visade sig, att det fanns en mer näraliggande förklaring till den här inbjudan. Den Karin Hans O talade om var i själva verket Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och Karins man, Hans Strandin. Hans O och Karin känner varann sen unga år – jag tror att de på den tiden till och med var lite betuttade i varann. Birgitta och Hans O bodde, när jag lärde känna dem, båda på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan i Uppsala.

Och så fortsätter vi med en annan utvikning, den här gången geografisk och från min sida. När vi klev av 811an vid Vaksalagatan, hade Birgitta problem med remmen på sin ena sko, så jag som gick före kom ifrån henne, och när jag så småningom kollade bakåt, fanns hon inte där! Jag gick förstås tillbaka, men ingenstans någon Birgitta. Då kollade jag Hans Os och Lills adress, som jag hade på en lapp i fickan, och fann, att jag borde ha vikit ner åt vänster på Väderkvarnsgatan, som är gatan strax före Vaksala torg. Längs Väderkvarsgatan gick jag sen och letade efter rätt nummer, till dess att Birgittas syster Karin, som tillsammans med de övriga stod utanför rätt port och väntade på mig, fick syn på mig.

Vi blev hjärtligt mottagna av Hans O och Lill och hann före maten också ta oss en liten titt på deras lägenhet. Den är jättefin men har förstås mindre yta än det hus i utkanten av Märsta de tidigare bodde i, så de har fått sovra rätt mycket bland sina ägodelar – men bokhyllor och vävstol fanns där ändå.

Under middagen satt vi vid deras stora köksbord, och Lill hade åstadkommit en fantastiskt god och riklig (i meningen många rätter) indisk middag. Jag kan inte tillräckligt mycket om indisk mat för att kunna berätta om allt vi bjöds på, men den här middagen var faktiskt professionellt komponerad och tillagad, vilket nog som en bakgrund har det faktum, att Hans O och Lill har blivit mycket förtjusta i Kerala i Indien och där också blivit bekanta med lokal matkultur. Jag tackade värdinnan två gånger för den här delikata måltiden.

Kaffe drack vi sedan i vardagsrummet. Vi fick också hembakad äppelkaka, men eftersom jag är diabetiker, tog jag bara ett par små skedar, men eftersom den var god, hade jag annars gärna ätit mer.

Samtalet handlade förstås i stor utsträckning om gemensamma nämnare, men Birgitta berättade historier från Afrika, och så blev det – som alltid när äldre människor möts – en del om alla de krämpor som följer av åren.

Och alltför snart var klockan redan alltför mycket, och vi fick skjuts av Hasse och Karin till 811ans hållplats på Vaksalagatan.

Men medan vi fortfarande var kvar hos Hans O och Lill kom vi överens om att ha nya träffar, först hemma hos Karin och Hasse, sen hos Birgitta och mig.

* * *

I går kväll, söndag, hade vi först grillmiddag, lagad av mig, och såg sen på TV, och i TV såg vi ett ovanligt sevärt musikprogram – jag tänker på det med Sven-Bertil Taube.

Honom har jag på en mängd skivor, och när det gäller hans pappa Evert Taube, som sonen också sjöng, har jag allt han över huvud taget har gett ut på skiva; jag har hans sånger också i många sångböcker.

Den här TV-sända konserten blev för mig mycket av en nostalgitripp tillbaka till det förflutna. På många olika sätt.

Sven-Bertil själv har jag själv upplevt live, först redan i hans unga år, då han – jag talar om tidigt 60-tal – sjöng på en av Laboremus’ fantastiska sista april-fester på Folkets hus i Uppsala.

Lars Forssell förekom med flera visor. Forssell, som jag också senare har träffat, talade på temat ”Att protestera i Sverige” och drog fullt hus på Västgöta källare – det här var vid Laboremus’ recentiorsmottagning under mitt ordförandeår i Laboremus, hösten 1960. Jag fick sen hans tillstånd att publicera två av hans vistolkningar i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (1970).

I samma bok finns en sång, signerad Beppe Wolgers och Olle Adolphson.

Särskilt den senare dominerade det program med Sven-Bertil Taube vi fick se och höra i TV, och det med all rätta. Jag har allt som Olle Adolphson har gett ut på skiva.

Och så var det så roligt att få höra alla minnen och skrönor Sven-Bertil berättade om dessa sina ungdomsvänner, alla dess värre numera döda.

Pastoral och idyll

Den från Sydafrika bördige Gérard Korsten var chefdirigent för Uppsala kammarorkester 1994-1998; numera är han verksam i Österrike och London. I torsdags var han tillbaka i Uppsala, nu som gästdirigent.

Kvällens program, med programrubriken ”Pastoral och idyll”, var musikaliskt ganska blandat.

Det inleddes med Lars-Erik Larssons (1908-1986) mycket kända och spelade ”Pastoralsvit” (1938). Det i den här musiken, som lever kvar hos mig och säkert många andra, är det mellersta partiet, ”Romance”, och det är verkligen ett suveränt stycke musik, men det övriga berör mig inte alls på samma sätt.

Det sista gäller i ännu högre grad Richard Wagners (1813-1883) ”Siegfried-Idyll”, skriven 1870 till Wagners gifta älskarinna, hon som senare skulle bli hans hustru, ett förhållande som för övrigt året dess förinnan hade lett till en son med namnet Siegfried. Som verkstiteln antyder, är det här fråga om en mycket mer idyllisk musik än den vi brukar förknippa med Wagner, och när jag säger, att den här musiken inte gjorde något djupare intryck på mig, handlar det verkligen inte om mina ideologiska betänkligheter mot Richard Wagner. De senare hindrar mig faktiskt inte från att hitta hörvärda partier i hans ”Ringen”.

Kvällens clou blev i stället det som spelades efter pausen, Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 6”, den så kallade ”Pastoralsymfonin” från 1808. Dess fem satser skildrar livet på landet, vädrets makter och annat sådant, men eftersom jag inte är någon vän av programmusik, nöjer jag mig med att konstatera, att känslan i musiken och orkesterns sätt att spela den gjorde det till en njutning att lyssna på det här verket. Balansen i den stora orkestern var perfekt, och särskilt vill jag nämna klarinett- och flöjtspelet, men också de många stråkinstrumenten bidrog till den fina helheten. Konsertmästare var Klara Hellgren.

* * *

Före konserten åt vi plockmiddag i restaurangen i Musikens hus i sällskap med Bengt, Inger och Anna.

Men efter den behövde vi den här gången inte bilskjuts till vår lägenhet på Idrottsgatan. Birgitta och jag gick i stället till 811ans hållplats på andra sidan torget och tog bussen till Öregrund.

Melodikrysset nummer 37 2016

Det fullkomligt regnade dubbelfrågor i dagens Melodikryss, vilket gjorde att jag ibland i mitt eget kryssprotokoll antecknade fel och ibland inte heller hann göra nödvändiga kollar, medan jag fortfarande hade de spelade melodierna kvar i huvudet.

Ett exempel på det senare är dubbelfrågan, där svaret, de båda kompositörerna, skulle bli George Gershwin och Duke Ellington. Så långt var det ganska enkelt, men sen, när jag skulle skriva mitt lördagskåseri om krysset, mindes jag inte längre, vad som hade spelats och hade heller inga anteckningar att gå efter. Märk att jag har båda herrarna på skiva i stor mängd, så jag har verkligen lyssnat mycket på deras musik, men jag är inte av den sorten att jag chansar.

Annat i dagens kryss var knepigt redan när det gällde fråga och svar. Jag känner förstås till Mia Skäringer, men inte primärt som sångerska, och hennes ”Som eld” tror jag aldrig jag har hört förut.

Annat var desto lättare. Jag har sett och hört både Povel Ramel och Mikael Ramel på scen, så när jag hörde dem i ”En ren familjeprodukt”, förstod jag genast, att efternamnet Ramel skulle in på två ställen i krysset.

Jag har genom åren sett rader av James Bond-filmer, men det är faktiskt inte alltid lätt att minnas, vilken musik som spelades i den ena eller den andra av de nu ganska många Bond-filmerna. Dagens exempel måste ha varit hämtat ur ”Älskade spion” med Roger Moore i rollen som agent 007. I original (1977) hette den ”The Spy Who Loved Me”.

På polarprisgalorna har jag inte gått, men visst känner jag till den amerikanska sångerskan med mera Patti Smith med ”April Fool”, sångerskan som fick priset 2011.

Den som har skrapat ihop pengarna till och skapat det här priset är ju Stikkan Andersson. Även han förekom i dagens kryss, med ett av sin tidiga alster, ”Det blir inget bröllop på lördag”.

Själv tillbringade jag tillsammans med hustrun samt hennes syster och systerns man gårdagskvällen hos vår ungdomsvän Hans O Sjöström och hans hustru Lill, så det ligger nära till hands att stämma in i det vi i dag hörde med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, ”Timmarna går så fort när man har roligt”.

Och när vi så småningom återses också hos oss, kan jag väl ta en annan av dagens ljudillustrationer, ””It’s My Party”, i dag dock med Amy Winehouse.

I dag är vi tillbaka i Öregrund, och eftersom jag har hustrun med mig, får det bli ”En stilla flirt”, för att citera en låt i en film med Tutta Rolf från 1934. Och fram mot kvällen, när gatlyktorna tänds nere på gatan, får jag väl ta ”Nu tändas alla ljusen i min lilla stad”, även om texten där handlar om Östersund, den stad textförfattaren, Per-Martin Hamberg, kom ifrån.

Men just nu är det mer passande att sjunga ”Himlen är oskyldigt blå”, med text av Teds bror Kenneth Gärdestad. Jessica Anderssons version, som spelades, är väl OK, men jag gillar originalet bättre. Vet ni förresten att det finns en film med samma titel också?

”Irma la Douce” är en fransk musikal från 1956, med musik av Marguerite Mannot och sångtexter och libretto av Alexandre Breffort. Den har getts också här i Sverige, men jag har själv aldrig sett den på scen. Däremot spelades förstås de bästa sångerna i radio, så dagens ljudillustration hade jag inga svårigheter med att placera.

I dag går vi i mål med en barnklassiker, skriven av den mycket skickliga Britt G Hallqvist: ”Var bor du lilla råtta?”

Själv har jag försökt få den frågan besvarad med ”Inte här i alla fall!”, så jag måste bekänna att jag genom åren har tagit död på en och annan genom att på lämpliga ställen (alltså inte utomhus, tillgängligt för fåglar) lägga ut råttgift.

PS En annan varelse ur djurriket i vid mening hade jag tydligen glömt att redovisa. Vi hörde också ”Gökvalsen”, och svaret skulle där bli gök.

Ur septemberdagboken: födelsedagsfirande i familjen och Riksdagens högtidliga öppnande

I vår familj har vi flera födelsedagar att fira i september. I söndags åkte jag och Birgitta in till Uppsala för att fira vår dotter Kerstin och hennes son, vår dotterson, Viggo. Båda födelsedagsbarnen hade önskat sig pengar för personliga ändamål, så det fick de av oss. Vi hade dessutom med oss blommor och blomsterlökar till Kerstins kolonilott, och Birgitta hade tagit med egenplockade plommon.

Vi bjöds på fika, och Kerstin som är yrkesbagare hade bullat upp godsaker, som jag med min diabetes tyvärr inte kunde äta. Men Kerstin hade tänkt även på mig – jag åt hallon och lite vindruvor till kaffet.

Men allra roligast är förstås familjeumgänget. Anna hämtade oss i bil och skjutsade oss hem till Kerstin, och där fanns redan Matti och hans familj, hustrun Karin och deras småflickor Ella och Sofia. Och så måste jag förstås nämna Viggos lite yngre syster Klara; vi känner Kerstins båda barn jätteväl, eftersom de och deras mamma länge bodde hos oss.

Sen fick jag och Birgitta skjuts också därifrån, eftersom Birgitta och Anna skulle gå på konsert tillsammans, en fantastiskt fin konsert om jag har förstått både hustrun och UNT rätt: Kammarsolisterna spelade Pärt, Sjostakovitj, Prokofjev och Tanejev. En särskild eloge fick Ulrika Knutson av hustrun för de mellantexter hon hade hämtat från Svetlana Aleksijevitj.

Själv hade jag åkt vidare till Öregrund, men hustrun som, i egenskap av tidigare talman i Riksdagen, skulle i går gå på Riksagens högtidliga öppnande. Därifrån berättade hon tre saker, som jag gärna vill vidarebefordra till mina läsare:

Till programmet den här öppningsdagen har länge hört ett (icke obligatoriskt) deltagande i en särskild gudstjänst i Storkyrkan.

Nu erbjuds på Konstakademien som ett alternativ ett icke-religiöst alternativ, med ett program fastlagt av Humanisterna.

Och det finns förstås riksdagsledamöter och ministrar som hellre går dit. Birgitta, som valde det här alternativet, berättade, att hon där hade suttit tillsammans med bland andra (S)-ministrarna Morgan Johansson och Åsa Regnér.

Ordföranden i humanisterna, Christer Sturmark, inledde, och i övrigt talade Anna Lindenfors, generalsekrfeterare i svenska sektionen av Amnesty International, och så en flykting från Bangladesh.

Anförandena inramades av sång av The Real Group.

Från programmet som inledde riksmötets högtidliga öppnande nämnde hon särskilt Janne Schaffers medverkan.

Under den sedvanliga samlingen efter riksdagsöppnandet träffade hon också sin senaste efterföljare i ämbetet som miljöminister, miljöpartisten Karolina Skog. Det blev ett vänligt samtal, och jag vet sedan tidigare, att Birgitta gillar sin nutida efterföljares ståndpunkt, att det är viktigare att förhandla fram gränsöverskridande miljööverenskommelser än att fatta beslut som rör bara det egna landet – miljöföroreningarna bryr sig nämligen inte om gränser.

Melodikrysset nummer 36 2016

Jag sov lite för lite i natt men kom ändå upp i god tid före Melodikrysset.

I dag innehöll det en del saker, som ligger utanför min horisont, men till slut lyckades jag ändå begripa, att John Lundviks ”It’s All About the Games” tydligen hade med OS, som jag aldrig följer, att göra: Den är tydligen den svenska OS-sången.

Jag har givetvis läst Alexandre Dumas’ ”De tre musketörerna” från 1844, men filmatiseringen från 1993 har jag inte sett. Dock har jag hört ganska mycket med de tre herrar som i den sjöng ”All For Love”, Sting, Rod Stewart och Bryan Adams.

Filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga har jag däremot sett, så det var ganska lätt för mig att känna igen ”Fattig bonddräng”, fastän den i dag spelades som ett klassiskt stycke. Musiken är komponerad av Georg Riedel och texten är knuten till drängen Alfred.

Därifrån är inte steget långt över till den suveräna barn-TV-serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Annat som har gått i TV är mig mycket mer främmande, så serien som på svenska hette ”Omaka par”. Men hjälpbokstäver hjälper.

Sedan unga år är jag en inbiten radiot. Alltså lyssnade jag troget på ”Karusellen” i radio, missade heller inte Gösta Snoddas Nordgrens succédebut i programmet med ”Flottarkärlek”. Och den har jag sen hört så många gånger, att jag genast förstår, att refrängen – ”haderian, hadera” – saknades vid det här första framträdandet.

Jag har själv sjungit både den senare adaptionen ”August och Lotta” och originalet ”Fia Jansson”, hämtad ur Emil Nordlanders revy från år 1900 jämnt, ”Den förgyllda lergöken”.

Och jag har förstås, eftersom jag relativt troget har följt melodifestivalerna, ganska bra kläm på åtminstone de låtar som har höjt sig över mängder, till exempel ”När vindarna viskar mitt namn”, detta även när den framförs i karaokeversion och inte i original med Roger Pontare.

Inte heller förvillas jag av att få höra Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell” på gitarr med The Steelmen.

Eller av att Lennart Palm spelar en instrumentalversion av Gösta Ekmans (text) och Johnny Bodes (musik) ”En herre i frack” från 1935.

Så jag har faktiskt en viss förståelse för att Markoolio och Linda Bengtzing har hyllat ”Värsta schlagern”.

Och jag har till och med, så irreligiös jag är, en viss kärlek till Pelle Karlssons religiösa adaption av Elvis Presley-hiten ”There Goes My Everything”, ”Han är min sång och min glädje”.

Till min egen glädje bidrar det faktum att vi fortfarande bor kvar i sommarhuset. I morgon ska jag och Birgitta visserligen göra en utflykt till Uppsala för att fira dotterns, Kerstins, och dottersonens, Viggos, födelsedagar, men jag återvänder till Öregrund till kvällen.

Engelsk road movie med Bob Dylan

I april-maj 1965 gjorde Bob Dylan en hyllad turné i England. D A (Don Alan) Pennebaker fick hans tillstånd att filma turnén, dock med reservationen att inga omtagningar fick lov att göras; inte heller fick han störa Dylan. Den som Pennebaker, vad jag förstår, kontinuerligt diskuterade filmningsprojektet med var Dylans manager Albert Grossman. Dock bidrog Dylan själv till några klassiska ingredienser i den här dokumentären, till exempel greppet att använda textade kort med texten, bit för bit. Av det här blev det sen (1967) en kronologiskt upplagd film, ”Don’t Look Back ”. 2007 kom en till 96 minuter förlängd DVD-version, ”Don’t Look Back – revisited”, på svenska ”Se dig inte om”.

Sammantaget blev det av det här projektet något som främst ska ses som en dokumentär.

Med på den här turnén var även Joan Baez – hon och Dylan betraktades på sin tid som ett par. Men också andra av tidens stora finns med, till exempel Donovan (på den tiden större än Dylan i Storbritannien), Marianne Faithful och John Mayall. Joan Baez sjunger Bob Dylan’s fina ”Percy’s Song” och ”Love Is Just a Four-Letter Word”. Donovan sjunger sin egen ”To Sing For You”.

Och så får vi höra Bob Dylan själv i några av sina tidiga pärlor: ”The Times They Are A-Changin’”, ”Gates of Eden”, ”It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding”, ”The Lonesome Death of Hattie Carroll”, ”It’s All Over Now, Baby Blue” och ”Subterranean Homesick Blues”.

Smithsonian Folkways utvidgar sin utgivning av musik för barn

Jag publicerade nyligen hela räckan av skivmärken, senast Arhoolie, vars utgåvor ständigt hålls tillgängliga genom Smithsonian Folkways.

Bland de genrer jag nämnde i Smithsonian Folkways’ utgivning fanns barnskivor, både amerikanska och sådana från ett stort antal andra länder och språkområden. Framför allt gamla Folkways och efterföljaren Smithsonian Folkways har en imponerande katalog med skivor utgivna med sikte på barn – sök under children på Smithsonian Folkways hemsida.

Gamla Folkways gav till exempel ut barnskivor gjorda av folkmusikartister som Woody Guthrie, Leadbelly, Ed McCurdy, Peggy Seeger och inte minst Pete Seeger – en del av de här skivorna finns numera tillgängliga på CD i nyutgivningar av Smithsonian Folkways.

Det senare skivbolaget har också adderat den här listan med barnskivor av Sarah Lee Guthrie, Alan Mills, Suni Paz och inte minst Ella Jenkins.

Nu utvidgar Smithsonian Folkways sin utgivning för barn med att till listan över underliggande bolag lägga den mellan 1994 och 2012 av New Hope Records utgivna serien om 12 album av och med Bobby Susser. Smithsonian Folkways gör den åter tillgänglig som CD, nu i en skivserie kallad Bobby Susser Songs For Children.

Susser verkade ursprungligen (i början av 1960-talet) inom popmusiken men fann att han hade talang för att arbeta med musik tillsammans med barn och gjorde det här till något av sin uppgift i livet. Han har här också använt sig av samarbetspartners som den nu döde Ben E King från The Drifters och självaste Paul Simon. Simon kallar Bobby Susser för ”a masterful creator of children’s songs”.

Varken de här skivorna eller de ovan nämnda finns tillgängliga i Sverige, inte bara på grund av att det numera nästan inte finns några skivaffärer kvar – det är klart att efterfrågan på barnskivor på engelska och andra främmande språk inte är särskilt stor.

Å andra sidan har många av de ovan nämnda barnskivorna sångliga och musikaliska kvalitéer som gör dem begärliga också för vuxna skivlyssnare, som är inriktade på till exempel folkmusik.

Så hör ni till dem som är intresserade av någon av de ovan nämnda artisterna och deras musik, gå in på Smithsonian Folkways’ hemsida och beställ skivor direkt därifrån. Det går att provlyssna där, också att mot betalning ladda ner låtar, om man föredrar det.