Familjemiddag

I går hade vi bjudit hit Birgittas faster Karin – Karin Dahl – på middag. Karin har varit lärare och också anställd på Skolöverstyrelsen. Hon är 86 men still going strong. Hennes radikalism, till exempel i skolfrågor och i internationella frågor (fred, solidaritet med de utsatta palestinierna med mera), har inte mattats med åren.

Vi hade också bjudit vår dotter Kerstin med man (Bo) och barn (Viggo och Klara), och med tanke på barnen samlades vi tidigt, tre på eftermiddagen, för att avsluta med middag klockan fem.

Eftersom vi skulle bli sju personer, såg jag chansen att laga något som man aldrig kan laga, när man bara är två: jag köpte en stor gås på Konsum, dan före eftersom den var fryst och måste tinas.

Den lagade jag – det tar tid – efter ett estniskt recept:

Jag sköljde och torkade av gåsen.

Sen dränkte jag den ut- och invändigt med citronsaft, pressad direkt ur en stor citron. Därefter kryddade jag den (även invändigt) med seltin och svartpeppar.

Gåsen fyllde jag med torkade katrinplommon och bitar av skalade och urkärnade äpplen, våra egna från Öregrund.

Jag la gåsen med bröstet upp i ett ugnsfat med galler; under gallret hade jag dess förinnan lagt fler bitar av äpplen samt katrinplommon. (Dit ner sipprar, medan gåsen är i ugnen, fett från gåsen. Där hamnar också det vatten, som jag öser gåsen med.)

Gåsen ugnsstekte jag i 250 grader, i varmluftsugn. Enligt det recept jag följde skulle gåsen ugnsstekas i 25 minuter per kilo gås, vilket visade sig stämma bra, när jag provade med nål.

Att jag öste gåsen med lite vatten bidrog till att göra skinnet på gåsen knaprigt.

Till gåsen serverade jag tre saker.

Dels gjorde jag, i en annan ugn (vår lägenhet har i det pentry, som hör till tvåan vi slog samman med vår ursprungliga lägenhet, ytterligare en spis) ugnsstekt potatis. Jag skalade potatis för ett ugnseldfast fat, på vars botten jag hade olja plus seltin, paprikapulver och en aning svartpeppar; jag rullade potatisarna i detta. Potatisen blir både god och ser festlig brun ut, om man gör så här.

Dels värmde jag upp en stor aluminiumform med surkålsgryta, som jag, allt sen jag lagade den i julas, har haft i frysen. Den här surkålsgrytan heter på estniska mulgikapsad – ursprungligen är den tillagad med skivor av rimmat sidfläsk, men nu fanns det bara en del av fettet kvar i resterna av surkålsgrytan, som i övrigt är tillagad av en burk surkål och någon deciliter korngryn samt smaksatt med seltin och rikligt med kummin. När jag ursprungligen lagade surkålsgrytan, hade jag den i ugn med skivorna av rimmat sidfläsk överst i 180 graders värme i upp emot två timmar.

Slutligen gjorde jag en sallad av grönsallat, tomater och skivor av saltgurka i olivolja, seltin, svartpeppar och en smula citronsaft.

Det här blev en så mäktig middag, att jag uteslöt tanken på att också göra någon förrätt.

Däremot lagade jag efterrätt, en stor fruktsallad. Ingredienser: bitar av apelsinklyftor, skivor av banan, en liten burk ananas, ringarna delade i bitar och med dess naturliga saft kvar som del av fruktsalladslagen, en hel stor grapefrukt delad i bitar, bitar av urkärnade och skalade päron samt gröna och blå delade druvor. För att göra fruktsalladen mer ätbar för en diabetiker som jag har jag lärt mig att som lag använda Coop cider light, konstsötad, alltså utan socker. Fruktsalladen fick stå kallt i flera timmar, innan den serverades.

Viggo och Klara föredrog vaniljglass (med riktig vanilj) och fick förstås då det.

Men gåsen föll både Viggo och Klara på läppen, särskilt Viggo som ville ha mer.

Viggo är i den där åldern, då han misstänksamt ställer frågor om alla rätter som han inte tidigare har prövat, så också om gåsen. Hans föräldrar förklarade då, att gåsen var ungefär som kyckling, fast större.

När Viggo sen åt med god aptit och backade om, konstaterade hans hårt arbetande och ofta pressade mamma, att nu måste dom väl börja laga gås till middag ungefär varje måndag.

Middagen blev faktiskt väldigt god, tror jag att jag törs säga. Men jag gjorde en fadäs. Jag la gåsen i sitt spad med äpplen och katrinplommon i ett stort Arabia-fat (blått, Valencia) och bar in den hel – den var ju så grann! – till bordet i matsalen. Så borde jag inte ha gjort. Jag borde ha skurit upp den i köket, före serveringen. Nu fick jag ett litet helvete att skära loss bitar åt de väntande och allt hungrigare gästerna. Alltid lär man sig något, även av sin egen fåfänga.

Inte bara Viggo utan nu även lillasyster Klara är allt mer hemtama i vår lägenhet: där finns så många intressanta saker att beskåda och undersöka. Det är också hjärtevärmande att ha vunnit båda barnbarnens fulla förtroende: I går kom Klara ett par gånger och bad morfar om hjälp, till exempel med att skala en banan. Och två gånger kom hon ut till mig, medan jag dukade i matsalen, och kramade mig utan att säga ett ord. Runt låret. Det är så högt hon når.

Bilder av barnen (och även av mig när Klara som vanligt gungar på morfars fot) hittar du på dotterns, Kerstins, blogg.

Jag strävar vidare mot 70-årsdagen

Den 19 juni fyller jag 70 år. Jag känner mig långt ifrån så gammal, men det är sant. Hustrun fyller också 70, fast den 20 september. Vi firar förstås våra riktiga födelsedagar tillsammans med barn, barnbarn och övrig familj. Men vi har också tänkt ordna en gemensam 70-årsmottagning för våra övriga vänner.

Vi har redan bokat dag och plats. Det blir fredagen den 31 augusti, preliminärt 13.00-18.00, i Stabby prästgård här i Uppsala. Om vädret blir vackert – och det kan det vara i slutet av augusti – kan gästerna också hålla till utomhus.

Stabby prästgård ligger vid Stabby gärde, där jag ofta, när jag som student var nyinflyttad till det närbelägna Jumkilsgatan, tillfredsställde min längtan tillbaka till landet genom att plocka blommor bland komockorna. Dessutom fick Laboremus lokal i närheten.

När Birgitta och jag sedan blev ett par, promenerade vi ofta där ute.

Och märkligt nog köpte sen vår dotter Kerstin och hennes man Bo en bostadsrättslägenhet här ute. Lille Viggo betraktar fortfarande Stabbyskogen som sin skog.

***

För dem som inte har någon egen erfarenhet kan jag berätta, att det inte är särskilt svårt att få dagarna att gå när man är pensionär. Det jag berättar på bloggen täcker bara en bråkdel av mitt liv. Ofta har jag i själva verket svårt att hinna med allt vad jag vill göra. Just nu försöker jag till till exempel lyssna mig igenom den Ramel-box jag har köpt: jag har hittills hunnit ta mig igenom två av sammanlagt fem CD – när jag är klar, ska jag skriva om dem.

***

När vi återvände till Uppsala efter nyårs- och trettonhelgsvistelsen i Öregrund, började genast sammanträdandet.

Jag har haft två långa sammanträden med s-v-mp-gruppen i kulturnämnden och ett kort möte med nämnden – före nästa nämndsammanträde ska jag på ett sammanträde med kommunledningen.

Den uppdragsplan kulturkontoret har lagt fram under den nya borgerliga majoriteten är verbalt ambitiös men behöver kompletteras med reda siffror för vad det nämnda (ytterligare) kommer att kosta. Hur ekvationen sen rent ekonomiskt går i hop får vi se: Årets borgerliga budget är snävare än vår, och hur ska man klara tillkommande kostnader?

Den nya majoriteten i kulturnämnden har än så länge inte sökt sak med oss. Den har till och med gjort markeringar i motsatt riktning: Bo Östen Svensson och jag, båda (s), föreslås sitta kvar som ordförande i stipendieutskottet respektive i folkrörelsearkivets styrelse, inte på grund av vår partitillhörighet utan på grund av vår kompetens, betonar kulturnämndens nye ordförande.

***

Dan efter hemkomsten från Öregrund hade vi sammanträde i styrelsen för Ordfront, Uppsala. Vi tänker bland annat anordna ett möte om klimatfrågorna med TV-meteorologen Per Holmgren; jag återkommer om detta. Den 26 maj är uppsalaavdelningen värd för Ordfronts riksstämma. Naturligtvis diskuterade vi också den ekonomiska situation Ordfront befinner sig i.

***

I fredags var vi först på tjugondagknutsmottagning hos landshövdingen på Uppsala slott. Träffade där många av de sedvanliga deltagarna i det offentliga livet i Uppsala, också ett före detta statsråd (inte härifrån Uppsala), en före detta kollega till Mona Sahlin, som kom fram och uttryckte sina tvivel på henne som partiledare (samt refererade till andra, som lär vara av samma mening).

Annars är det ju intressant att se, hur alla de som har varit tysta och hukat nu, när manegen tycks vara krattad för Mona, kliver fram i media och stöder henne.

Motståndet finns där dock fortfarande. Jag har blivit uppringd av en partivän från Västkusten, som ville starta ett bloggupprop mot henne. (Jag avstyrkte.) Och senast i dag blev jag uppringd av en partimedlem här i Uppsala, som ville veta, om det bland kandidaterna från Uppsala till partikongressen fanns någon eller några, som skulle vara beredda att rösta mot Mona, till och med om hon stod kvar som ensam kandidat.

Jag försökte argumentera på linjen, att det då ju inte längre fanns något val, men han ville inte höra på det örat.

Själv har jag lagt min röst på tre, tror jag, förnuftiga människor, dock inte med just det här kriteriet som utgångspunkt.

Som jag tidigare har sagt: Jag kommer att förbli socialdemokrat, även om partikongressen väljer en häst till ny ordförande. I mitt fall handlar det främst om ideologisk tillhörighet.

***

Mitt långa ansvar för partiets program och ideologi ger mig uppdrag också i andra länder. En kinesisk diplomat, Gao Feng, förbereder utgivning på kinesiska av samtliga socialdemokratiska partiprogram. Han har bett om – och fått – tillåtelse att också översätta mina kommentarer till de olika partiprogrammen i boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001). Jag har skrivit en text också om det senaste partiprogrammet, det som inte finns med i boken. Björn von Sydow ska skriva förord till den bok som nu färdigställs för den kinesiska publiken.

***

På fredag kväll hade vi Anna och hennes flickor, Sara, Amanda och Ella, här på middag, även Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Birgitta bjöd på en läcker middag, moules marienièrs.

Vi avslutade med att se på ”Lewis”, uppföljaren till ”Komissarie Morse”, som jag har följt både på TV och i bokform.

Engelska TV-deckare missar jag ogärna. Agatha Christie har aldrig tillhört mina favoriter, men det har ändå varit småkul att se de Hercule Poirot-filmatiseringar TV 4 nu sänder.

***

Annas Ella stannade kvar över natten. Under lördagen fick hon sin julklapp från Birgitta: att tillsammans välja och köpa en ny jacka. Dessutom gick Birgitta och Ella till äventyrsbadet i Fyrishov.

***

Det här gjorde, att vi måste vänta till söndag med att städa ut julen. Det var hög tid att slänga ut julgranen, som barrade kraftigt. Också alla andra julsaker städades undan.

Sen städade vi tillsammans lägenheten: dammtorkade, dammsög och skurade golven.

Nu är allting som vanligt igen.

***

Mellan allt detta har jag förberett ett styrelsemöte i Helga Henschens Vänner (föregående mötesprotokoll plus dagordning för nästa sammanträde) samt författat verksamhetsberättelse och dagordning inför årsmötet lördagen den 24 februari klockan 13.00-14.30 i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Efter årsmötet, klockan 15.00-18.00, har föreningen ett seminarium betitlat ”Helga och Peter – bilder från ett äktenskap”; Peter är alltså Peter Weiss. Bland de medverkande finns Ami Lönnroth, Staffan Lamm, Berit Skogsberg, Laila Nygren och Eric Matteoni samt, per brev, Helgas och Peters dotter Rebecca Weiss. Seminariet följs av en subventionerad middag, där samtalet fortsätter. Kostnad; 100 kronor för seminariet, 175 kronor för middagen. Anmälan sker genom insättning av beloppet på plusgirokonto 985920-8 (Wendelas Vänner) senast den 15 februari.

Vill du bli medlem i Helga Henschens Vänner (och till exempel också gå på årsmötet), betalar du 150 kronor (ytterligare 75 kronor om ni är två familjemedlemmar, som vill vara med) på plusgiro 247394-0, Helga Henschens Vänner.

***

I går var det vår bröllopsdag. Jag var upp till blomsterhandeln vid torget och komponerade en bukett till Birgitta i gult och orange: rosor, mimosa och anemoner.

Den stod på bordet i matsalen under vår stillsamma middag tillsammans.

***

Från bröllop till begravning: I eftermiddag begravs Gunnar Hofring i Missionskyrkan. Honom har vi, även om han var lite yngre (cancern tog honom), känt sen tiden i Laboremus. Han hörde först till gänget av laboremiter som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem.

Birgitta har bland annat rest med honom i Guinea-Bissau, när de under dramatiska omständigheter besökte PAIGC-gerillan under befrielsekriget mot portugiserna.

Senare blev han ordförande i det socialdemokratiska partidistriktet här i Uppsala län.

Själv har jag mött honom inte bara på Uppsala arbetarekommuns möten och på distriktskongresserna utan också vid partistyrelsesammanträdena.

***

Efter begravningen åker vi till Stockholm. Jan Hammarlund, som jag har skrivit om då och då, har releaseparty klockan 18.00 i ABF-huset, Sveavägen 41, med efterföljande konsert (klockan 19.00). Jan ska presentera sin nya CD, ”Den röda linjen”, som jag ser fram emot.

Kom gärna till konserten. Det kostar bara 50 kronor.

Efteråt går Birgitta och jag tillsammans med Jan och andra till den persiska restaurangen Hatam nere runt hörnet.

Vi kanske ses?

Vinterbesöket i Öregrund går mot sitt slut

Här om dan la sig ett pudersockertäcke av snö över trädgården. Täcke och täcke – marken är fortfarande mer grön än vit. Mycket vinter blev det alltså inte under årets nyårs- och trettonhelgsbesök i Öregrund.

Birgitta har eldat det ris hon inte hann elda upp i höstas, också ännu mer av det ruttnande virke vi har kvar i en trave efter om- och tillbyggnaden för nu rätt många år sen. (Det var uppsågat för att kunna användas till att elda med i öppna spisen i TV-rummet.) Vädret var perfekt för ändamålet: ingen brandfara.

Min insats utomhus bestod främst i att jag på nytt har låst fast grinden och den markstående brevlådan. Jag har tidigare berättat om att några slynglar en helgnatt när huset var tomt knipsade av det cykelslanglås och den plastade, alltför veka kabel ena grindhalvan och, vid den, brevlådan satt fast med. De bortburna grinden respektive brevlådan återfanns av grannar ute i terrängen; grannarna ställde tillbaka dem och ringde oss. Tack! Nu var jag på järnhandeln och köpte nytt, kraftigare cykelslanglås plus en stark stålvajer; den senare är fäst med vajerlås inne i den låsta brevlådan.

Jag inbillar mig inte, att ens det här hjälper, om någon vill jävlas. Men det blir svårare att göra det åtminstone.

I järnhandeln berättade dom att ett antal människor med plastbrevlådor har råkat ännu mer illa ut, fått dem sprängda med kraftiga fyrverkeripjäser.

De som måste roa sig med sånt här måste ha ett bra fattigt liv.

I fredags gjorde vi en tur- och returresa hem till Uppsala. Bo Strömberg, som är gift med vår Kerstin, fyllde år, och vi uppvaktade med böcker och orkidé. Vi uppvaktar verkligen inte av plikt. Bo är en jättefin pappa åt Viggo och Klara.

Viggo hade sovit dåligt och var på lite avigt humör. När jag försökte muntra upp honom, blev jag först avvisad. Men när jag hade fått i gång ett kuddkrig med honom i föräldrarnas säng, sken han upp och ville aldrig sluta. Senare kom han tillbaka och ville att jag skulle leka kuddkrig igen. Den här gången ville också lillsyrran, Klara, vara med, och vi hade faktiskt vansinnigt roligt tillsammans.

Vi blev sen bjudna på en mycket god chiligryta, som Bo hade smaksatt inte bara med peppar utan också med kaffe; till detta serverades sallad och pitabröd. Efterrätten fick jag med min diabetes tyvärr avstå från: mandelmusslor med hemgjord vaniljglass, hjortronsylt och vispgrädde.

Roligt var det också att få träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina Strömberg. Det blir inte så ofta. De bor i Sollefteå.

Om musik- och TV-kvällar här i huset i Öregrund har jag tidigare berättat. I går kväll såg vi en riktigt bra Sherlock Holmes-film. I kväll ska vi se dels Minnenas television med bland andra Hans Alfredson och Povel Ramel och, senare, minnesprogrammet om 1957.

Det var det året då jag och Birgitta fyllde 20 år.

I morgon städar vi, packar och åker hem till Uppsala.

V&S stör högeralliansens världsbild

Vin & Sprit, med rötter i det svenska alkoholmonopolet men numera ett konkurrensutsatt företag, finns bland de främsta företagen på högerregeringens säljlista.

Är det ett skakigt och förlustbringande företag?

Nej. V&S Group är en ledande tillverkare av sprit och distributör av vin i norra Europa och – främst tack vare Absolut Vodka, som är världens tredje största premiumspritmärke – ett av världens tio största spritdrycksföretag. Koncernen bedriver egen verksamhet i tio länder och har försäljning på cirka 125 marknader. Koncernens omsättning det senast redovisade helåret, 2005, var 9,8 miljarder kronor och antalet anställda 2.500. Under de första åtta månaderna av 2006 har tillverkningen av Absolut Vodka slagit nytt rekord – försäljningen har under perioden ökat med 7 procent. Enligt delårsrapporten januari-september 2006 ökade koncernens rörelseresultat för perioden till 1.634 MSEK (1.379) eller med 18 procent i förhållande till motsvarande period föregående år, exklusive realisationsvinster med 13 procent.

Varför vill då den nya högerregeringen sälja detta framgångsrika företag? Ja, om någon tror, att det är av nykterhetspolitiska skäl, är vederbörande ute och cyklar – finns det någon privat köpare, som skulle kunna tänkas ha som målsättning, att V&S skulle sälja mindre? Svaret på frågan är i stället, att V&S Vin & Sprit AB är helägt av svenska staten. Och det stör högeralliansens världsbild, att ett statsägt företag, i konkurrens med globala privatägda spritjättar, har kunnat bli ett vinstgivande världsföretag. Sådana exempel på blandekonomi får inte finnas!

Den förenklade bilden av V&S är att det är ett gammalt statligt tillverkningsmonopol, som gjorde ett lyckokast genom den internationella lanseringen av Absolut Vodka. Men inte heller framgången med Absolut Vodka kom av sig själv: Absolut-flaskan fick en perfekt design. Lanseringen i USA var inte gratis och har sedan skördat nya framgångar genom ett tillsammans med amerikanska Jim Beam Global Spirits & Wine Inc hälftenägt (49 procent) sälj- och distributionsbolag.

I världen utanför USA och Norden sker försäljningen genom Maxxium, ett bolag som till 25 procent vardera ägs av V&S, Jim Beam Global Spirits & Wine Inc, franska Remy-Cointreau, inklusive till exempel nederländska Bols plus Passoa, Charles Heidesieck med flera, och den skotska whiskytillverkaren Edrington Group, med Famous Grouse, Highland Park, MacAllan samt, för annan distributör, Cutty Sark.

Och inte nog med det: V&S (alltså svenska staten) äger tio procent av sin amerikanska partner Jim Beam Global Spirits & Wine Inc (med Jim Beam bourbon, Canadian Club, Teacher´s och Lord Calvert blended whisky, Laphroaig och The Dalmore singel malt scotch, Sauza tequila, Courvoisier cognac, Ronrico rom, Larios gin, Sourz drinkmix, Cockburn´s portvin, Harveys Bristol Cream sherry, viner som Geyser Peak, med mera med mera).

Det var länge sen Vin & Sprit var ett gammaldags statligt monopol med tillverkning bara för den svenska marknaden: Renat, OP, Gammal Norrlands, Östgöta Sädes, Skåne, Bäska droppar och allt vad brännvinerna heter, Grönstedts Monopole cognac, Star Dry gin, Marezzo vermouth, Carlshamns punsch, Blossa glögg, Kaptenlöjtnant och Stiernan likörer… Fast ändå är det just ett kulturmord att sälja ut allt det här till en, sannolikt penningstinn och globalt agerande, utländsk spritjätte. Kommer den att ha en aning om att Rönnerdahl blandade sitt kaffe med just Kron?

När V&S inledde sitt segertåg över världen, agerade företaget just med hänsynstagande till lokal dryckeskultur. Danska Danish Distillers, företaget med Aalborg-snapsarna och Gemmel Dansk, införlivades med varsam hand. I Finland lyckades V&S köpa de fina likörmärkena Lapponia och Chymos. I Polen och Tjeckien köpte V&S stora fullsortimentsföretag med många lokala märken. I Estland och i Norge (hälftenägt) starka distributionsföretag. Alltsammans utgjorde en nordeuropeisk expansion (till vilken man väl också måste räkna Danish Distiller´s gränshandelsföretag i Tyskland).

Nu inriktar i stället V&S´ ledning med Bengt Baron i spetsen företaget på att bli ett premiummärkesföretag; mycket riktigt var Baron boss för Absolut Vodka, innan han blev koncernchef. Enligt min mening borde det ena inte utesluta det andra. Kompletteringen av Absolut Vodka med andra premiummärken – jag återkommer till detta – borde inte ha beövt betyda
att det tjeckiska företaget såldes;
att likörer enligt beslut inte ska vara ett prioriterat område – päronkonjaken Xanté och körsbärslikören Peter Heering har sålts av (ett kulturmord! – vad ska V&S förresten göra med de fina finska likörerna?);
att vintillverkning enligt beslut inte ska ingå i koncernens verksamhet (koncernens sydfranska vingård Rabiéga har sålts, liksom, tillsammans med sin danska ägare Østjysk Vinforsyning, den franska vingården Albert Sounit).

Nej detta vore inte min väg, om jag hade makten att bestämma. Finge jag bestämma, skulle V&S fortsätta med den tidigare geografiska expansionen med övertagande (och vårdande!) av starka lokala företag i till exempel Baltikum, forna Östeuropa och, varför inte, som jag tidigare har varit inne på, i Georgien. På kuppen kunde vi då kanske hjälpa de uppköpta företagen att exportera sina produkter – till exempel den estniska likören Vana Tallinn, ungerskt paprikabrännvin, serbisk Slivovic och georgiskt vin – hit, inte bara sälja Absolut Vodka på deras marknader.

Det här betyder inte, att jag är emot V&S´ lyckosamma expansion på premiummärkesmarkanden för sprit. Absolut Vodka i dess olika smakvarianter är och förblir ett lyckokast. I England har V&S köpt det anrika Plymouth Gin, ginen på vilken urdrymartinin gjordes, och dessutom – törs jag påminna det likörhatande V&S om det? – den av engelsmännen älskade gin- & björnbärslikören Plymouth Sloe. Senast köpte V&S det snabbt expanderande rommärket Cruzan Rum, som tillverkas på den före detta danska öbesittningen S:t Croix. (Däremot avser V&S, trogen sina nya dumma målsättningar, att avyttra destillereier för matlagningsvin med mera i Florida, vilka kom med på köpet.)

Gå gärna vidare och köp också välrenommerade tequila-, whisky- och calvadosmärken.

Men släpp inte de lokala marknaderna med sina särpräglade dryckeskulturer. Och tänk om i fråga om vin-, likör- och gärna också öltillverkning.

I fråga om vinet, har V&S inte bara sålt de egna vingårdarna utan också smalnat av innehållet i sina vinkällare. Borta är de många franska slottsvinerna, som tidigare fanns där i så riklig mängd. Nu gäller bag-in-box och några få jättestora tillverkare.

Det senare betyder inte, att kvaliteten är dålig; man har valt tillverkare, som kan leverera hyggliga viner till bra priser: spanska Codorniù (Raimat, Baron de Ley med flera), amerikanska Gallo (Turning Leaf med flera), chilenska Viña San Pedro (Gato Negro med flera) och inte minst australiska Fosters (Penfolds, Wynns, Rosemount).

Fosters har för övrigt i dagarna slutit avtal med V&S om att V&S ska ta över försäljningen i Nordeuropa av Fosters samtliga varumärken, alltså även till exempel Lindemans, Wolf Bass, Matua Valley med flera.

Om detta bara är ett uttryck för att Fosters ser V&S som en effektiv affärspartner eller om den australiska öl- och vintillverkaren också har ambitioner att utvidga sitt (i dag lilla) spritsortiment kan man inte veta.

Vi vet dock redan, att en europeisk branschjätte, franska Pernod-Ricard, vill komma över V&S, i vart fall Absolut Vodka (och kanske övriga premiummärken). Man kan nog anta, att EUs konkurrensmyndigheter kommer att vilja ha ett ord med i laget, och då kan V&S komma att styckas.

Själv tror jag dock, att det finns ännu en spekulant, som är om möjligt ännu mer sugen: V&S´amerikanska partner Jim Beam Global Spirits & Wine Inc. Det finns flera skäl för detta antagande. Absolut Vodka är, genom det med V&S gemensamt ägda sälj- och distributionsföretaget i USA, en kassako och ett lockbete i varusortimentet, som man knappast vill bli av med. V&S äger tio procent av Jim Beam Global Spirits & Wine Inc. Och Bengt Baron har sedan lång tid mycket goda kontakter med ledningen i sin amerikanska samarbetspartner.

När den finska motsvarigheten till V&S, Altia, sålde exportvarumärket Finlandia Vodka till ett amerikanskt företag, blev det ett jävla liv på finnarna: En folkrörelse uppstod, vars främsta mål var att stoppa en eventuell utlandsförsäljning också av nationalklenoden Koskenkorva. Altia och Koskenkorva är fortfarande i finska statens händer.

Om någon vill starta en namninsamling för att behålla V&S, Absolut Vodka, Renat och Evert Taubes och Rönnerdahls Kronbrännvin i svenska statens – svenska folkets – händer, skriver jag gärna på.

Estnisk julsylta

Mona Sahlin-debatten – kring 700 besök på bloggen i går plus en massa inlägg – har milt talat stört mig i julstöket. Jag har till exempel, då och då kryssandes till datorn, dammtorkat alla bokhyllor med våra minst 11.000 böcker.

Större delen av dagen och kvällen i går använde jag till att koka estnisk julsylta.

Jag lärde mig av min mamma; när jag var liten pojke lät hon mig med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan.

Det ska vara fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär tre kilo av vardera: tre läggar och så tre bitar kalvbog eller kalvrygg. Dem fördelar jag på tre grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg och ett stycke kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela dem i mindre stycken.) Benet i fläskläggen har en viktig funktion: det ger det bindemedel, som senare får syltan att stelna.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger jag sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas ungefär tre gånger vad du nu föreställer dig) med tre sorters peppar – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra.
Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar, i mitt fall tolv stycken 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom sil ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Jag brukar ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens i vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några tar vi också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg.

Sista sammanträdet med gamla gänget

I dag hade kulturnämnden sitt sista sammanträde för 2006 och därmed också det sista sammanträdet, innan högeralliansen tar makten även över kulturpolitiken.

På dagordningen fanns inga omvälvande frågor men väl beslutsärenden av stor betydelse för dem som verkar inom kulturlivet här i Uppsala, till exempel årliga verksamhetsbidrag och produktionsbidrag för 2007 inom områden som teater, dans, film, musik, kulturmiljövård och kulturhistoria, konst och fotografi och allmän kultur (det senare sådant som Folkrörelsearkivet och Dag Hammarskjöldbiblioteket). Vi beslöt också att från 2007 öka stipendiesummorna för Gösta Knutsson-stipendiet och Uppsala kommuns hedersstipendium till vardera 20.000 kronor.

Vi från den röd-gröna gruppen ställde avslutningsvis också en skriftlig fråga till den nya högeralliansmajoriteten om de oroande uttalanden kommunalrådet Cecilia Forss (m) har gjort i P4 Uppland om att det av oss och kulturkontoret planerade nya stora kultur- och bildningscentret i Stenhagen – förskola, skola, sporthall, bibliotek och lokaler för kultur- och fritidsaktiviteter – kan komma att bantas genom att en del av lokalytorna i stället hyrs ut.

Lite vemodigt var det, inte bara för att majoriteten skiftar. Det blir mycket stora personförändringar i nämnden, både på grund av valresultatet och på grund av att högerpartierna minskar antalet ledamöter i nämnden, också för att så många av kamraterna i den röd-gröna gruppen har valt att sluta. Jag gav dem i gruppen, som slutar men som var närvarande, var sin blå julhyacint.

Extra passande – han är nämligen holländare – var det att ge en lökväxt till ordföranden, Kees Geurtsen (s), som i dag gjorde sitt sista sammanträde.

Kees avtackades först av tillträdande ordföranden, Jan-Erik Wikström (fp), sedan för den röd-gröna gruppens räkning av mig med ett bokpaket och Margret Kihlén med en limerick. Dess förinnan hade även personalen, anförd av Lisen Hessner och Fia Söderberg, avtackat Kees med en dikt och ett bildspel.

Jag startade mitt tacktal med att påminna om att kulturen är en ömtålig planta, som alltid behöver stöd. Jag läste som en utgångpunkt upp en vers av Alf Henrikson:

Att Mozart ej skulle lida nöd
hade man kunnat begära
med wienerschnitzel och wienerbröd
och wienerkorvar så nära.

Det var inte lätt för Mozart att klara sig, men än i dag skulle majoriteten kulturarbetare inte klara sig utan stöd, konstaterade jag och noterade också, att kulturnämnden under den period då den har letts av Kees Geurtsen har åstadkommit ovanligt mycket: Reginateatern och kulturpolitiska programmet till exempel. Och snart kommer mycket mer av det vi har slitit med under hans ledning: Musikens hus, Linné-jubileet och det nyrenoverade Biologiska museet.

Inte så att Kees har åstadkommit det här ensam. Vi är många som har drivit på och bidragit med idéer. Ibland har vi varit överens över blockgränserna, ibland oense – så måste det ju vara i en demokrati.

Jag påminde om att att ordförandens (Kees Geurtsens alltså) roll ju är att leda debatten; han kan inte tala så mycket själv men tvingas åhöra allt som sägs från salen. Kanske har han upplevt det så här, menade jag, och travesterade Alf Henrikson:

I debatten i nämnden hörde jag pladdret flöda.
Åsikter kostar ingenting men kunskaper kostar möda.

Kees avgång har ingenting att göra med valutgången. Han hade, långt innan man kunde ana den, beslutat sig för att sluta, efter tolv intensiva år i kommunalpolitiken.

Kanske hade han, föreslog jag, resonerat som Alf Henrikson diktade:

Av trettiotusen dagar
kan ett människoliv bestå.
Den som fått leva i åttio år
såg dock inte så många som så.
Vi har färre tillfällen än vi tror
att se dagarna komma och gå.

För min och gruppens del, sa jag, hoppades jag nu, att Kees skulle få möjlighet att se dagarna komma och gå, också att tillfredsställa egna böjelser, till exempel få mer tid till det egna konstnärliga skapandet. Eller till att sjunga Cornelis – Kees är en utmärkt cornelistolkare och sjunger på sitt och Cornelis´ språk, holländska.

Eftersom Jan-Erik Wikström hade talat för hela nämnden, tackade jag Kees för hans sätt att leda den röd-gröna gruppen. Vi har fått gott om tid att diskutera igenom frågorna på nästa dagordning, också framtidsfrågorna. Kees har varit lyssnande och lyhörd, låtit alla komma till tals. När jag konstaterade, att Kees ordförandeskap i gruppen har inneburit, att vi egentligen aldrig har haft partipolitiska skiljelinjer på våra gruppsammanträden, i stället alltid har resonerat oss fram till en gemensam ståndpunkt, nickade också vänsterpartiets och miljöpartiets representanter.

Jag nämnde tidigare, att vi höjde summan för kommunens hedersstipendium.

Vid föregående nämndsammanträde tilldelades konstnären Ulla Fries hedersstipendiet för 2006. Motiveringen, formulerad av kulturnämndens stipendieutskott, lyder:

Ulla Fries har ett namn som konstnär långt utanför vår stad och är en av vår tids stora grafiker, som, till all lycka, valt att stanna och verka här. En konstnär man med stolthet hänvisar till när någon undrar om Uppsala som konststad.

Med oändligt tålamod och tidskrävande omsorg mejslas de ömtåligaste växter och varelser fram i det finaste precisionsarbete som senare, satt under press, får betraktarens ögon att se med nyklarnad blick. Man drabbas helt enkelt av förundran och undran över sådant man tidigare tagit för givet i livet, som så ofta när man ställs inför det vi kallar verklig konst.

Och inte nog med det: Vid dagens sammanträde med kulturnämnden gav vi Ulla Fries dessutom i uppdrag att, för 300.000 kronor (vilket inkluderar samtliga ingående kostnader) utföra ett konstverk i mönstrat glaslaminat för glasväggen i den nya receptionen till Biologiska museet, den vägg som vetter in mot Vasaparken.

Medförande även detta besked stegade vi efter sammanträdets slut i väg till lunchen på Walmstedtska gården för årets hedersstipendiat, Ulla Fries. Jag kan lugna skattebetalarna med att det är årets enda lunch på deras bekostnad, en ganska enkel lunch med ett glas mousserande vin under prisutdelningen, då stipendiekommitténs ordförande, Bo-Östen Svensson (s), talade, och ett glas vin (vitt vin i år, eftersom vi åt fisk) till huvudrätten.

Den som är nyfiken på Walmstedtska gården kan gå in på upplandsmuseets hemsida och där klicka på Walmstedtska gården.

En privat nobelmiddag

I TV ser jag utdelningen av nobelpriset i Konserthuset. Som vanligt är jag mest intresserad av litteraturpristagaren, inklusive talet till litteraturpristagaren. I år gör Horace Engdahl en elegant avrundning på turkiska. Hur god vet jag inte, men jag ser att Orhan Pamuk och, nere på parkett, hans dotter ler vänligt.

Birgitta kommer hem från Sätergläntan, hemslöjdens gård i Dalarna, först när prisutdelningen är klar. Då är jag klar att servera vår privata lilla nobelmiddag.

Den här seden är tämligen ny för oss, inte bara för att vi inte längre bjuds in till nobelfesten. Vi skulle nog inte ha kommit på idén med nobelmiddag hemma själva, men vi upptäckte, att vår dotter Kerstin hade infört den här seden i sitt hem, tyckte att det var kul och apade efter.

Så det här var vad jag bjöd hustrun på i går:

Till förrätt avocadohalvor med en röra bestående av gräddfil, pepparrotsvisp och mjukost med rökt ren plus bitar av hamburgerkött, alltsammans garnerat med persilja.

Till huvudrätt skulle jag gärna ha valt gås eller kalkon, men det är ju hopplöst att laga något så stort för bara två personer. Alltså kompromissade jag: tog en färsk gödkyckling men lagade den efter ett modifierat estniskt recept på ugnstekt gås. Jag dränkte kycklingen i lime invändigt och utanpå och saltade (Seltin) och pepprade (rikligt med svartpeppar) den utvändigt och invändigt. Under och inuti la jag också en klick smör. Sen späckade jag den och omgav den med torkade katrinplommon och klyftor av äpplen från Öregrund. Detta stoppade jag i ugnen, 250 grader, tillsammans med stora, skalade potatisar, penslade med olja och kryddade med Seltin och paprikapulver. (För att sära på kycklingen och potatisarna, hade jag den förra i en mindre form, placerad i en större, där potatisarna ugnsbakades.) Under tillagningen vände jag också kycklingen, när ovansidan hade fått färg.

Till detta serverade jag en flaska Rioja, Baron de Ley, Reserva 2001, ett mycket gott vin till rimligt pris.

Framför TVn – vi såg på utsändningen av nobelfesten – serverade jag sedan efterrätten, en äppelkaka gjord efter ett estniskt recept på rabarberkaka.

Den här äppelkakan görs i två steg.

Först gör man ett pajskal. Jag gör oftast en dubbel sats, men det här är grundreceptet till bottendegen:
250 g smör
1 dl socker
1 ägg
250-300 g vetemjöl
några rivna bittermandlar samt rivet citronskal.

Rör smör och socker poröst. Blanda i ägg och sen mjöl och riven bittermandel och rivet citronskal – smakämnena är viktiga; de ger den här äppelkakan karaktär. Smeten breds ut till minst en halv centimeters tjocklek i en smörad form eller plåt. Grädda i 175 graders ugn i minst 5-6 minuter – pajskalet ska börja ta lite färg.

Pajskalet fyller man sen med med äppelfyllning och sockerkaksdeg.

Till äppelfyllning:

Skalade och urkärnade äpplen, gärna syrliga, i antal som räcker till att rikligt fylla det pajskal/den form du använder
Socker och rikligt med kanel blandas – blandningen ska räcka till att ordentligt smaksätta äppelklyftorna.

Fördela äppelklyftorna jämnt över hela pajskalet och strö över blandningen av socker och kanel. Häll sockerkaksdeg över alltsammans:

Till sockerkaksdeg:
4 ägg
4 matskedar socker
4 matskedar vetemjöl

Rör äggulor och socker poröst, tillsätt vetemjölet och sist de uppvispade äggvitorna. Häll detta jämnt över äppelfyllningen. Grädda i 175 graders ugn i 15-20 minuter eller tills ytskiktet har börjat ta färg.

Servera med vispgrädde.

***

Den som är nyfiken på mina erfarenheter av riktiga nobelfester hänvisar jag till sökfunktionen: sök efter rubriken Om nobelfester.

ODs Caprice 2006

Som alla som läser den här bloggen vet, är jag och min hustru hängivna musikvänner; Birgitta har bland annat varit ordförande för Sveriges körförbund, landets näst efter idrotten största folkrörelse.

Här i Uppsala har vi några av Sveriges yppersta körer. En av dem är manskören Orphei Drängar, OD.

I lördags kväll var vi på deras Caprice i en knökfull universitetsaula. En Caprice bjuder på överraskningar; programinslagen, allra minst gästartisterna, är inte kända i förväg – man får heller inget program.

Den här Capricen var jätterolig från början (spermierna) till slut (änglarna). Som röd tråd hade den alltså livskurvan: sångliga delavsnitt ägnades barndomen, ungdomen, lumpen, medelåldern och ålderdomen. Så här kul var det länge sedan jag hade på en konsert.

Som sammanbindande (och livsförloppet framåtdrivande) länk fungerade en av gästartisterna, Wille Crafoord, som rätt många i publiken, Willes insatser för den moderata valsegern till trots, varken tycktes känna igen eller känna till. Hur som helst, han gjorde ett rejält jobb, som vanligt som en musikalisk kameleont; det enda som stör mig lite är att han ibland försöker vara en corneliskopia.

Men den som, framför alla andra, fick publikens ovationsartade jubel var Henrik Dorsin. Flera av hans nummer, uppbackade av OD, var helt sanslösa: från den inledande snapsvisan till allsången ”Heja Sverige” på ”Rule Britannia” – denna lagomhyllning till fosterlandet kommer att skrålas i många uppländska syrenbersåer nästa midsommar. Många – bland dem jag och Birgitta – känner till Henrik från till exempel TV4s ”Parlamentet”. Men inte visste vi vilken sånglig begåvning den här mannen också har! Han demonstrerade den framför allt i sin långa, fullkomligt suveräna operaparodi. Vid middagen på slottet efteråt sa vi det också till honom själv.

Ett minnesvärt nummer stod dirigenten, Robert Sund, för: Han aviserade, under publikens ljudliga protester, sin avgång. Den muntliga deklarationen följde han sen upp med att solo (!) sjunga en passande beatlesklassiker, John Lennons och Paul McCartneys ”When I´m 64″:

When I get older, losing my hair, many years from now,
Will you still be sending me a Valentine, birthday greetings, bottle of wine?
If I’d been out ’till quarter to three, would you lock the door?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Hmm——mmm—mmmh.
You’ll be older, too. Aaah, and if you say the word, I could stay with you.

I could be handy, mending a fuse, when your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside, sunday mornings, go for a ride.
Doing the garden, digging the weeds, who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty four?

Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight, if it’s not too dear. We shall scrimp and save.
Ah, grandchildren on your knee, Vera, Chuck, and Dave.

Send me a postcard, drop me a line stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say, yours sincerely wasting away.
Give me your answer, fill in a form, mine forever more.
Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty four?

Han ackompanjerade sig själv på flygeln, upplyst av en stor elkandelaber. För att göra texten ännu mer personlig fogade han in namnen på sina egna barnbarn. Inget öga var torrt.

Men sen kom ODs conferencier in och meddelade torrt, att Robert även fortsättningsvis var välkommen på repetitionerna; det behövdes alltid folk som kokade kaffe.

Efteråt var det, om man hade betalt för det också (och det hade min hustru gjort), Stor-OD med galamiddag i Rikssalen på Uppsala slott: laxrulle med färskost och räkor plus löjromsdressing och dilltoast, vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ugnstekt potatis och grönsaker samt chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd – det senare måste förstås en diabetiker som jag avstå från. Till förrätten drack vi Slottskällans pilsner och årets julsnaps, Gripsholms aquavit, till huvudrätten förstås ett rött vin, 2004 Compolieti Ripasso, Luigi Righetti, Valpolicella, Italien. Det som serverades till efterrätten, El Candado PX Sherry, A R Valdespino, Jerez de la Frontera, Spanien, kunde jag bara smutta på; det var alldeles för sött för mig.

Det som sjöngs till snapsdelarna går knappast att beskriva i ord för den som aldrig har ätit middag med gäster, som består av en manskör och många tidigare medlemmar av kören. Skönsången fortsatte sedan under hela middagen och avslutades med Stor-Glunten.

En av höjdpunkterna under Stor-OD var som vanligt Hans Dalborgs middagstal. En mer spirituell talare får man leta efter.

Tacktalet, också det hörvärt, hölls av nya kulturministern, Lena Adelsohn-Liljeroth, som trots sin partitillhörighet inte drog sig för att skämta om TV-licenser. Under middagen och under kaffet och cognacen efteråt pratade vi mycket med Jan-Erik och Cecilia Wikström, med Jan-Erik, som nu tar över ordförandeskapet i kulturnämnden, bland annat om situationen för kulturpolitiken i Uppsala efter valet. Jag vill inte vara indiskret om det konkreta innehållet i samtalet, men det är väl ingen hemlighet, att Jan-Erik, redan före valet, har haft sina tvivel om det moderata samlingsparti, som nu helt dominerar högeralliansen i Uppsala.

Under middagen pratade Birgitta – som satt bredvid dem – med Folke Alin och Cecilia Rydinger Alin samt med Robert och Margareta Sund, som satt mitt emot. Vid kaffet och avecen hamnade vi vid samma bord som Hans Dalborg samt Lena Adelsohn-Liljeroth och Ulf Adelsohn; vi känner båda paret Adelsohn sen åratal:Birgitta har haft Lena som ledamot i Nordiska museets nämnd. Jag var som journalist med på den moderatstämma, som valde Ulf till partiledare och satt vid samma bord som han vid presslunchen efteråt. Jag minns fortfarande hur Ulf – en glad skit – uttryckte sina känslor över vad han just hade varit med om: ”Jag känner mig som ett utsketet äpple.”

Vi stannade tills dansen började och dansade under de första låtarna, bland annat ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men det var inte samma tryck i dansmusiken den här gången, som när Phontrattarne spelar; de är ju upptagna på annat håll. Vi måste också hem och lägga oss: Tidigt på söndag morgon skulle Birgitta åka till Sätergläntan, hemslöjdens gård i Dalarna.

Hon kommer hem i kväll, lagom till nobelmiddagen i TV. I år lagar jag vår variant av den.

Söndagens, nobelfestdagens, stora ettabild i Upsala Nya Tidning föreställer för övrigt min hustru, förra talmannen Birgitta Dahl, klädd i den röda sidenklänning hon hade vid nobelfesten 1998 – tyget är köpt i Chinatown i New York, och klänningen är sydd av min landsmaninna, skräddaren Aino Kastberg, som har sytt de festklänningar Birgitta inte har sytt själv.

Bilden är tagen i universitetets trapphall före Capricen. Den blev sista biten i ett bildreportage på hela fyra sidor i dagens UNT.

På ettabilden syns även jag, iförd pingvinskrud.

***

PS. Vid Capricen och den efterföljande middagen lyste som vanligt den nuvarande landshövdingen i Uppsala med sin frånvaro, trots att han bor i slottet. Han hör givetvis till de inbjudna. Enligt ett rykte jag har hört genom en ledande ODit, ska det bero på att han i början av sin landshövdingekarriär i Uppsala var med på ett Stor-OD men blev stött, när han inte fick sitta bredvid den vid detta tillfälle närvarande drottningen. Då ska man komma ihåg, att det inte är landshövdingen som är värd vid middagen, även om den hålls på Uppsala slott.

Decemberdagbok

Det är nu klart, att jag fortsätter i kulturnämnden här i Uppsala.

Jag har varit förste suppleant men i realiteten ordinarie – en av våra ledamöter blev sjuk och återvände inte till uppdraget. Jag har varit en mycket flitig och aktiv ledamot, och när socialdemokraterna i våras fastställde kandidater till nämnder och styrelser, flyttades jag upp på ordinarieplats.

Sen förlorade vi valet, och högeralliansen drog dessutom ner på antalet ledamöter i nämnder och styrelser. Det blev så få platser, att jag – med varannan damernas, ny ordförande för gruppen och en annan manlig ledamot, som har suttit längre än jag (och dessutom är väl kvalificerad), riskerade att hamna utanför.

Jag vet att avgående ordföranden, Kees Geurtsen, liksom efterträdaren, Peter Gustavsson, har agerat till min förmån gent emot valberedningen; så har också några andra medlemmar i gruppen gjort. Och en av de senare, Lisbet Jonsson, gick så långt, att hon avstod sin plats till förmån för mig: till beslutet bidrog också, att hon, med krävande jobb i Stockholm, har svårt att klara den ständiga närvaro, som den nu mindre gruppen fordrar. Tack, Lisbet! Så nu är jag med igen, liksom tidigare som suppleant.

Vid förra sammanträdet med kulturnämnden, det då vi släppte igenom den borgerliga, snålare kulturbudgeten (den går ju ändå igenom förr eller senare) men givetvis reserverade oss, utsågs jag till protokolljusterare, eftersom Jan-Erik Wikström (fp) tillfälligt satt ordförande. När jag vid justeringen kontrolläste protokollet, upptäckte jag ett fatalt fel: Det rödgröna budgetalterntivet påstods lik förbannat ha gått igenom – mot vilket (s), (v) och (mp) skriftligt hade reserverat sig! Inget ont sagt om vår förträffliga nämndsekreterare; det är lätt hänt, att man blandar ihop två papper, när man har bråttom. Men intressantare är att den värderade hr Wikström glatt hade skrivit sitt namn under det här protokollet.

På fredag kväll ringde en lätt förtvivlad Kerstin: lilla Klara hade börjat kräkas under första avsnittet av årets julkalender – inte åt kalendern men kanske på grund av vinterkräksjuka. Själv måste Kerstin åka på kurs över lördag-söndag, och vad hände, om både Viggo och pappa Bo också blev sjuka. Jag förklarade, att jag och Birgitta visserligen var uppbokade på var sitt håll delar av helgen men att vi självfallet skulle rycka in, om det krävdes.

Det visade sig sen inte behövas. Natten mellan fredag och lördag blev visserligen jobbig för både Klara och Kerstin; Kerstin låg tillsammans med Klara, som gång på gång kräktes (och därefter fick lite vatten eller välling – med samma resultat). Klara var ändå hela tiden vid gott mod.

Och under över alla under: Ingen annan i familjen insjuknade, och Klara blev frisk.

Fast mittåt: Jag har just läst Kerstins blogg. Bo blev sjuk under loppet av söndagen. Klara har alltså tillfrisknat, och Viggo har än så länge klarat sig.

Och apropå TVs julkalender: Både jag och Birgitta tycker att årets upplaga är ovanligt trevlig. De yngre tycker säkert dessutom att Lasse-Majas detektivbyrå och de mysterier den ställs inför är spännande också.

Lördagens melodikryss har jag tidigare redovisat. En uppmärksam läsare har observerat, att jag på en fråga visserligen angav rätt stycke, ”Jungfruns bön”, men fel kompositör. Jag har, det har jag skrivit förut, i fråga om melodikrysset (liksom om mycket annat) inställningen, att jag ingalunda är någon allvetare. Och alltid lär man sig något nytt på kuppen.

På lördagskvällen hade vi brorsan – Matti Kokk heter han – på middag. Han hade just varit på kryssning till Tallinn, så jag slog till med en estnisk specialitet, surkålsgryta. Man tar surkål (finns på burk), kryddar med kummin och salt och täcker med vatten. I mitten gör man en grop, där man häller korngryn. Och så täcker man alltsammans med inte alltför tunna skivor av rimmat sidfläsk. Sen får det stå i ugn i 180 graders värme i ett par timmar, så att fläsket tar färg.

Till det serveras kokt potatis, öl (jag hade en estnisk SAKU-öl kvar hemma plus tjeckiskt öl) och, om man inte är nykterist, en liten snaps.

Söndagen ägnade jag åt Ordfront. Ordfront hade kallat till föreningsråd i sitt hus på Söder i Stockholm. Från Ordfront centralt medverkade ordföranden Stefan Carlén och föreningsombudsmannen Pirjo Migou. Vi fick genomgångar av vårens utgivning, även höstens (fast muntligt); vi hänger ju upp åtminstone en stor del av föreningsverksamheten på förlagets utgivning. Vi diskuterade vidare ett nytt system för stöd till föreningarna i form av grundbidrag plus aktivitetsbidrag. Och inte minst: vi som representerade föreningar från norr till söder berättade för varann om hur vi hade lagt upp verksamheten, om både lyckade aktiviteter och sådant som inte hade fungerat så bra. Jag tror att jag har med mig en idé hem till Uppsala, en kombination av förlagets kommande satsning på en debattserie och av en redovisning om hur man framgångsrikt har hållit i gång ett debattcafé.

När jag kom hem, berättade Birgitta, att hon under dagen hade fått en rad samtal från grannar och vänner i Öregrund: På natten hade några vänligt sinnade personer gett sig på vår grind och brevlåda, vilka hittades ute på gatan. Grinden har varit fäst med slanglås vid grindstolparna och den stora, markstående brevlådan med ungefär samma metod vid grinden. De som har gjort det här måste alltså ha medfört verktyg med vilket de har sågat eller knipit av kablarna. Hur som helst, Birgitta ringde till polisen, som ville åka ut och fotografera och säkra eventuella spår, innan ordningen återställdes – men ordningen var vid det laget redan återställd av hjälpsamma närboende.

Vi lever, numera halva året, ett lugnt och fridsamt pensionärsliv i vårt hus och vår trädgård i Öregrund: har inget otalt med någon, har många vänner och behandlas vänligt av både ortsbor och sommargäster med vilka vi är mer ytligt bekanta. Men det är inte säkert, att det här är vänt just mot oss. Inga-Lill, trädgårdsmästaren i Öregrund, berättade för Birgitta i telefon, att det har gått en våg av vandalism genom den lilla stan: även andra grindar har attackerats, nattparkerade bilar har fått lacken repad och så vidare. I somras berättade vår nye granne, att några hade varit inne i hans husbygge och satt på vattnet för fullt, med följder som är lätta att ana.

Jag är inte en sån där som älskar att straffa. Men visst undrar jag, vad det är som driver somliga till en fullständigt meningslös förstörelse. Är det relativt unga människor, finns det ju till och med utsikter att hjälpa dem med det kaos i deras inre de inte kan hantera.

I dag hade jag tid för kontroll hos min doktor, Yong Wo Han, som har sin mottagning i Stockholm. Han är främst min diabetsdoktor, och han var på det hela taget nöjd i dag: Jag hade 5,4 i blodsocker (och mycket hyggliga värden på den dataförteckning över egna fortlöpande mätningar jag för och tar med till honom), inget socker i urinen (fast det har jag inte haft på åratal) och jag hade inte heller, trots mina motionsförsummelser, gått upp i vikt. Han kollade hjärtat också och kom fram till samma slutsats som min hjärtdoktor på Akademiska: hjärtat pinnar på bra om än en aning långsamt.

Bortsett från en rejäl förkylning har jag, sen jag träffade honom sist, mått riktigt bra. Men man vet ju aldrig; det är ju en subjektiv utsaga. Nu har jag också doktorns ord på att jag mår bra.

Fars dag

Jo, vi firar Fars dag och Mors dag i vår familj. För oss är det ytterligare ett sätt att ses och höras av och visa uppskattning; vi är också annars en familj med stark sammanhållning – och inbördes kärlek, tror jag jag törs säga.

Redan i onsdags kväll var Anna här med sin egen nya kärlek Magnus, som vi tidigare inte hade träffat. Hon passade då också på att ge mig en orange lilja i kruka i farsdagspresent, en lilja som hon hoppas så småningom hamnar i jorden i Öregrund.

Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt Kettner. Bengt och hans fru Inger Grandell har, ända sen Anna var liten, bott ett stenkast från vårt hus på Idrottsgatan, och Anna har, även om hon mest har bott hos oss, alltså utan större besvär kunnat ambulera mellan de båda hemmen. Jag och Birgitta har umgåtts med Bengt och Inger inte bara i sosseföreningen här i Svartbäcken utan också familjevis. När Anna var liten till exempel alltid under en del av julaftnarna. Men vi har fortsatt att umgås även efter det att Anna blev vuxen, ätit middag hos varann och liknande. För att ta ett exempel: på tisdag, då jag och Birgitta ska medverka i ett så kallat vittnesseminarium om Baltikum på Södertörns högskola, har Bengt erbjudit mig skjuts (Birgitta är i Stockholm redan på förmiddagen); han är nämligen varmt intresserad av mitt gamla hemland Estland och vill gärna höra på.

Detta var en lång utvikning för att förklara familjesambanden. Hur som helst: Anna, med sina två hem, betraktar mig som en extra far; senast i morse, på fars dag, ringde hon och gav uttryck för detta.

På Fars respektive Mors dag pysslar Birgitta och jag om varann så där lite extra.

I morse uppvaktade Birgitta mig vid sängen med fyra böcker: Maja Hagermans ”Det rena landet” (Prisma, 2006), en bok ”om konsten att uppfinna sina förfäder”, Henning Mankells roman ”Italienska skor” (Leopard, 2006), Arto Paasilinnas ”Snablar!” (Brombergs, 2006) och så Magnus Ljungs ”Svordomsboken” (Norstedts akademiska förlag, 2006), en bok om svärande och svordomar på svenska, engelska och 23 andra språk. Jag kollar genast avsnittet ”Estniska svordomar”. Det upplyser mig om vad jag redan kan, till exempel ”Kurat!” (Fan!). Men där finns faktiskt också en del köns- och exkrementrelaterade grova uttryck, som jag aldrig har hört – de ingick inte i min familjs vokabulär.

Till vår familjetradition på Fars respektive Mors dag hör att man till frukost får hemlagad smörgåsbakelse. Birgitta hade åstadkommit något som såg ut som en mindre tårta – tallriken var rågad med mörkt hembakat bröd, kräftstjärtar, hamburgerkött, gurka och en fyllning, som bland annat hade tagit smak av pepparrot. Vi sparade var sin halv smörgåsbakelse till lunch.

På förmiddagen kom Kerstin över för att gratta sin pappa med en härlig bukett i rött, blått och vitt. Med sig hade hon Viggo och Klara; Viggo överlämnade en teckning av morfar, iförd enorma glasögon. Kerstin och barnen hade förstås tidigare, i morse, uppvaktat Bo, den genomtrevlige och snälle pappan i familjen Strömberg-Kokk.

Viggo hämtade genast leksaker från hyllan i mitt rum – han vet var han ska leta – och började köra en skördemaskin. Jag hämtade ett par varianter av klossar åt Klara. Sen ville Klara upp i min famn, och så gick vi runt lägenheten och tittade på alla roliga och spännande saker. I mitt rum hittade hon själv det inramade färgfotot med mig, Viggo, Kerstin och Bo och pekade förtjust och sa ”mamma” och ”pappa”. När jag frågade ”Var är morfar då?”, pekade hon på mig på fotot. Hon säger fortfarande inte ”morfar” och ”mormor” men pekar utan minsta tvekan ut oss, när man frågar.

Som vanligt slutade det med att Klara gungade på min fot; jag gungade ibland högt och ibland lågt, och så sjöng jag improviserade sånger om Klara som gungar. Så fort jag visade tecken på att sluta, sa hon ”Mera!”.

Också Matti kom hem på Fars dag. Han hade avtalat med Birgitta om att komma på middag. (Han var också i Uppsala och spelade med sitt band.)

Hans farsdagspresent var en DVD-film av Murray Learner, ”Festival!”. Den innehåller upptagningar från folkfestivalerna i Newport 1963-1966. Medverkandelistan känns fantastisk för människor med mitt slag av musikintresse: Joan Baez, Theodore Bikel, Paul Butterfield Blues Band, Johnny Cash, Judy Collins, Donovan, Bob Dylan, Mimi & Richard Fariña, Son House, Howling Wolf, Mississippi John Hurt, Brownie McGhee, Odetta, Peter, Paul & Mary, Buffy Sainte-Marie, Mike Seeger, Pete Seeger, Sonny Terry… Plus dessutom mängder av andra. Den här sonen vet, vad farsan gillar. Vilken fest det ska bli att se och lyssna på alla de här.

Middagen som Birgitta bjöd på var en höjdare den med. Till förrätt fick vi avocado med räkor och minicremefraiche. Till huvudrätt hade Birgitta lagat en riktigt spännande nyhet, bräserat oxkött, en smula fritt tillagad efter ett recept i Maggie Blacks ”Den medeltida kokboken” (Alfabeta, 1993). Birgitta hade valt att tärna köttet till grytbitar, som hon stekte och lagade som gryta tillsammans med hackad lök (däribland luftlök från vår trädgård i Öregrund), korinter, svartpeppar, kanel, kryddnejlika, ingefära, enbär, lagerblad, salt, persilja, rödvin och rödvinsvinäger. Den här grytan har både krut och en smula sötma.

Till det serverade hon sparrispotatis från Öregrund, gratinerad squash – också squashen är från Öregrund – samt en sallad med bland annat paprika, purjolök och grönsallat.

Som avslutning åt vi sockrade röda vinbär, i mitt fall sötade med Canderel; vinbären var förstås från bärbuskklyftan i trädgråden i Öregrund.

Vilken dag! Och ändå har jag reprisen av Melodikrysset kvar.