Baiba Skride, en ny virtuos, spelar Mendelssohn och Brahms

Baiba Skride heter en ung violinist, född 1981 i Rīga i Lettland. I lördags hörde vi henne i Konserthuset i Stockholm, och det är bara att konstatera att en ny violinvirtuos är född, fullt jämförlig med de bästa violinister vi har hört live respektive på skiva.

Snart kommer det vi hörde henne göra tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna under ledning av Sakari Oramo för övrigt att finnas tillgängligt på CD. Köp – ni kommer inte att ångra er.

Men att se och höra henne live, både i solopartierna på Stadivarius-fiolen och i perfekt samspel med filharmonikerna, var en upplevelse av mycket speciellt slag.

Först på programmet stod ett mycket känt och spelat stycke, ”Violinkonsert i e-moll”, opus 64 (1844) av Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-1847). Så här bra, perfekt i fråga om både känsla och teknik, har jag knappast någonsin hört den förut.

Jag har tidigare uttryckt en viss svalhet inför Johannes Brahms’ (1833-1897) musik, men sällan har jag hört den bättre framförd än här. Konsertens avslutades nämligen med hans ”Violinkonsert i D-dur ”, opus 77 (1878). Fast nu som tidigare föll jag främst för de ungerska men egentligen zigenska dragen i verket.

Däremellan, före pausen, fick vi höra filharmonikerna (alltså utan Skride) i Johann Strauss den yngres (1825-1899) stora slagnummer ”An der schönen blauen Donau”, opus 314 (1867). Eftersom jag har gjort en längre båtresa på Donau, måste jag protestera mot att floden skulle vara blå, men en fin klassisk vals är det onekligen. Okestern spelade med både temperament och känsla. Särskilt roligt var det att få se dirigenten Sakari Oramo leda orkestern inte bara med taktpinnen utan med hela kroppsspråket. Ibland undrar jag hur det kommer sig att finnarna och deras nära stamfränder estländarna har producerat just så många fantastiska dirigenter. Vad är det i de här ländernas musikkultur som får det här till effekt?

* * *

Jag fick den här konserten (plus den efterföljande föreställningen på Stadsteatern, som jag ska återkomma till) i julklapp av min hustru. Det tackar jag för; det blev en enastående musikupplevelse. Dessutom tackar jag för den mycket goda minilunch – danska smørrebrød och kaffe – vi hann klämma i oss i Konserthusets servering som drivs av Annorlunda – vi kom från uppsalatåget och besökte på väg till Konserthuset dessutom Sidencarlsson, som ska klippa till den festblåsa Birgitta ska hjälpa dotterdottern Amanda att sy till skolavslutningen – Amanda går i år, med ett skolår överhoppat, ut nian, vad jag kan ana med toppbetyg; tjejen är bland annat mattesnille.

Sjäv avundas jag Birgitta för en annan sak: I morgon bitti flyger hon till New York för ett UNICEF-möte. Hon brukar göra bra ifrån sig på mötesfronten, och det är inte den jag avundas henne, men hon har också en av kvällarna bokat biljett till ytterligare en violinkonsert, som dock inrymmer samma stycke av Mendelssohn som jag har skrivit om ovan. Men nu med Ann-Sofie Mutter, som vi senast hörde tillsammans i vårt konserthus här i Uppsala.

Köttbullar åt barnbarnen – och sen middag på Uppsala slott

Vår dotter Kerstin behövde avlastning med barnen – hennes man, Bo, var på en överläggning med övernattning i sitt jobb. Helst hade hon velat att Viggo, sex, och Klara, tre, hade kunnat sova över hos oss, men just det gick inte, eftersom vi var upptagna på annat håll i torsdags kväll.

Men morfar och mormor ställer förstås upp, så jag hämtade ungarna på dagis respektive i skolan och hann också laga middag åt dem – köttbullar och potatismos – innan jag vid 17.00-tiden blev avlöst av Dante, kompis till barnens föräldrar. Jag har allt sedan före jul haft nedsatt ork på grund av en segdragen förkylning och dessutom nu en tid haft ont i ryggen, så jag bävade lite inför uppgiften att ta hem ungarna, till fots respektive med buss. Men det gick faktiskt riktigt hyggligt, även om ett parti på vägen bakom skolan var glashalt; lilla Klara drattade på ändan ett par gånger, medan morfar lyckades hålla sig på benen.

Men visst är den här transporten lång och jobbig, inte minst för barnen: dagis respektive skolan ligger i två helt olika riktningar sett från busshållplatsen. I morse steg Birgitta upp vid en helt okristlig tid och tog ungarna den motsatta vägen till vad jag tog dem i går. I morse var ungarna trötta och griniga, berättade hon, och när hon skulle gå med Viggo till skolan efter att Klara hade lämnats på dagis, tappade han vid ett tillfälle helt sugen och bara la sig ner på vägen. Jag förstår honom; det här är en lång väg att gå för en liten kille. Man bör kanske tillägga, att han, när vädret och väglaget är bättre än så här års, brukar cykla. Nå, väl framme i skolan ställde han sig ändå innanför porten och vinkade till mormor så länge hon syntes.

Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig och Birgitta, som gör det här någon gång då och då. Värre är det då för barnen och deras föräldrar, särskilt mamma Kerstin som liksom sina egna föräldrar saknar körkort. För dem är det jag berättar vardag.

Själv åt jag inte köttbullar med barnbarnen; det fick Dante göra. För egen del skulle jag nämligen äta middag på Uppsala slott.

Birgitta och jag var nämligen bjudna till den årliga middagen för så kallade hedersupplänningar. Birgitta är en i det här gänget, därtill utsedd av Länstyrelsen. Denna ger varje år någon förtjänt person ur offentligheten i Uppsala län den här titeln. Bland dem som har fått utmärkelsen finns folk ur kulturlivet, från näringslivet och universitetsvärlden, politiker och så vidare. För att ni ska förstå spännvidden, nämner jag några av de hedersupplänningar som var med vid gårdagens middag: Hans Dalborg, Mattias Klum och Stig Stömholm. Gårdagens nya medlem i kretsen var Sigrid Kahle, född 1928 men trots sin ålder en vital aktör i Uppsalas kuluturliv. Sigrid har återvänt till hemstaden efter långa vistelser utomlands och är en av Sveriges mest kunniga och balanserade skribenter om islam. Läs gärna första delen av hennes självbiografi, ”Jag valde mitt liv”, 2003.

De här middagarna är faktiskt mer givande än många andra i offentligheten: här bjuds möjligheter till intressanta samtal, ofta mellan människor med ganska olikartade erfarenheter. Maten brukar vara god, och gårdagens var inget undantag: hummertoast, grönpepparstekt oxfilé med lingon och madeirsås och så passionsfruktspannacotta – den senare smakade jag bara på, diabetiker som jag är.

Som mina läsare väl anar, står jag och värden, landshövding Anders Björck, politiskt ganska långt från varandra. I går kunde vi emellertid konstatera, att vi i åtminstone två aktuella politiska frågor står varandra hyggligt nära. Ingen av oss har mycket till övers för den pågående destruktionen av det svenska försvaret. Och regionreformen vill varken han eller jag kalla för reform: Vi har båda ståndpunkten, att demokratin på ett betänkligt sätt urholkas, om den ska utövas i områden så stora att väljarna inte har en rimlig chans att över huvud känna till de personer som ska väljas, detta till exempel eftersom de kommer från förutvarande län som saknar gemensam offentlighet i form av gemensamma media.

Under kaffet satt jag tillsammans med bland andra Anders Wall, ytterligare en i raden av hedersupplänningar. Han är ju en näringslivsman med vidimerat intresse för konst, och mycket riktigt ville han med mig, som sitter i Uppsala kommuns kulturnämnd, diskutera frågan om nytt konstmuseum. Det nuvarande är inhyst i det slott vi befann oss i, beläget uppe på en brant höjd och således föga ägnat att locka till spontana besök. Vi – och för övrigt också landshövdingen – var rörande överens om att man måste hitta en bättre lösning.

Jag anförde det jag nyligen har skrivit här på bloggen: Strunta i att inventera tillgängliga men oftast inte ändamålsenliga byggnader. Bygg i stället nytt, djärvt, vackert och ändamålsenligt i stadens centrum; Musikens hus är i detta stycke ett gott föredöme. Även om den ekonomiska krisen sätter hinder för detta just nu, är det bättre att vänta några år och få någontin tiktigt bra i stället för en halvmesyr.

Anders Wall lyssnade intresserat och menade för sin del, att kommunen i det här fallet borde försöka värva några privata medfinansiärer, som tänkte lika djärvt. Problemet där, och det sa jag till honom, är att kommunens förutvarande erfarenhet av att försöka driva en kulturfond med privata medfinansiärer dess värre pekar på att man den vägen inte får in några pengar att tala om.

En vecka i kulturens tecken

Ingen som läser den här bloggen kan väl ha missat att jag är starkt intresserad av kultur. Dessutom är jag kulturpolitiker: sitter som representant för Socialdemokraterna i kulturnämnden i Uppsala.

I tisdags kväll var jag i den senare egenskapen på Lilla Teatern, en förnämlig scen för barnteater – men den här gången inte för att tillsammans med något barnbarn se en föreställning utan för att lyssna på de många fria dans- och teatergrupperna i Uppsala. Jag sitter själv i det av kulturnämndens utskott som bereder frågor om anslag till de här grupperna, och jag konstaterade i ett inlägg att pengarna inte tillnärmelsevis räcker för att i tillräcklig utsträckning stödja allt det som borde stödjas. På den rödgröna sidan är vi överens om att de här anslagen borde höjas. Detta inte sagt främst i polemik mot de borgerliga politikerna i kulturnämnden. Dock finns det högre upp i deras partihierarkier några riktiga proppar, som aldrig ser något gott med kulturpolitik.

Kvällen därpå var jag på gruppmöte med oppositionen (s + v + mp) i kulturnämnden. I vår grupp har vi ett utomordentligt gott samarbete mellan de rödgröna partierna; vi resonerar oss alltid samman, agerar aldrig separat. När vi diskuterade biblioteksservicen i norra och östra Uppsala, citerade Vänsterpartiets representant något jag hade sagt vid ett tidigare tillfälle: I kulturpolitiken finns det, så fort någon utvidgning är på förslag, en tendens att bete sig som det måste handla om ett nollsummespel: Bygger man något nytt, måste åtminstone en god del av finansieringen ske genom besparingar på någon annan front.

Gruppmötet hölls på Biotopia, det som förr hette Biologiska museet. Vi i kulturnämnden lät momentant stänga Biologiska museet, beläget i Vasaparken, för om- och tillbyggnad. I oktober 2007 nyöppandes det, nu under namnet Biotopia. Publiksiffrorna för 2008 överträffade alla förväntningar: 55.000 besökare (mot förväntade 30.000) hittade dit – och ser dessutom ut att återkomma. Naturligtvis är det många skol- och förskoleklasser som kommer till Biotopia för att delta i olika aktiviteter, se på dioramorna med mera. Men hela 75 procent av besökarna hör till den kategori som brukar benämnas allmänheten. På helgerna kommer det helt naturligt många barnfamiljer till Biotopia, och många av de här familjerna återvänder helg efter helg, berättade museichefen, Dag Eriksson, för oss.

En liknande nytändning skulle Konstmuseet, otillgängligt beläget uppe på Uppsala slott, behöva. Andra lösningar diskuteras, än så länge främst bland tjänstemännen på kulturkontoret. Även den diskussionen präglas av försiktighet, en hållning som måhända är begriplig mot bakgrund av den hätska diskussion som föregick byggandet av vårt nya fina konserthus, Musikens hus. För egen del är jag dock inte övertygad om att lösningen finns i något befintligt hus som råkar stå till förfogande – ibland ligger huset i fråga inte tillräckligt centralt, ibland är det inte optimalt för just det här ändamålet. Så jag säger: Gör som Kalmar! Bygg nytt, vackert, centralt och ändamålsenligt! Jag är väl medveten om den kommunalekonomiska situationen just nu, men vänta då hellre ett par extra år och få till ett hus som är värdigt både konsten och Sveriges fjärde stad.

I torsdags kväll stod Konserthuset, Musikens hus, på programmet: Birgitta och jag skulle gå på vårsäsongens första konsert i serien abonnemangskonserter med Uppsala kammarorkeseter.

Som vi brukar vid de här konserterna, inledde vi kvällen med att äta middag ute. Den här gången valde vi att äta på KB, Konsertbaren, som ligger på Väderkvarnsgatan snett emot Konserthuset. Det blev kalvytterfilé med rödvinssås, bakad schalottenlök (inte charlottenlök, som det stod i menyn), rödbetor och potatiskaka med getost.

I Konserthuset på Vaksala torg gavs ett program, kallat ”Stjärnsopran”, vilket förstås hade att göra med att konserten hade ett sångligt inslag. För det sångliga stod sopranen Eva Mei, för övrigt gift med kvällens dirigent Gérard Korsten, som 1993 och en tid framåt var Uppsala kammarorkesters förste chefdirigent.

Första delen av konserten ägnades musik av Joseph Haydn (1732-1809). Vi fick allra först lyssna till hans Symfoni nummer 1 i D-dur, komponerad 1758 eller 1759. I den uppskattade jag själv främst andante-partiet. Därefter var det dags för Eva Mei att inta scenen: Hon sjöng, briljant, två operaarior och en konsertaria av samme Haydn. Jag har aldrig hört hans opera ”Orlando Paladino” (1782), men arian ur den, ”Non partir, mia bella face”, var den som gjorde starkast intryck på mig.

Efter pausen spelade orkestern Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur” (1803-1804), den så kallade ”Eroica”. Så kraftfull, ibland nästan brutal, som Beethovens musik är, kunde man inte tro att han startade med att ta lektioner av just Haydn, men så är det faktiskt. I det aktuella fallet, ”Eroica”, är dock det här kraftfulla musikaliska angreppssättet begripligt med tanke på att symfonin avsågs spegla franska revolutionens ideal. Uppsala kammarorkester under ledning av Gérard Korsten hade fångat symfonins temperament på pricken, vilket ledde till att lyssnare som likt mig inte har Beethoven bland sina musikaliska husgudar föll platt för framförandet.

Veckan har också rymt många andra kulturupplevelser i form av till exempel filmer och böcker, men till dem ska jag be att få återkomma separat.

Livet är inte det värsta man har

I går var det vår bröllopsdag. Vi gifte oss 1986, men då hade vi redan i 22 år levt samman i synd, som det hette förr i världen. När vi kom hem den där fredagskvällen, efter borgerlig vigsel här i Uppsala och efter sammanträde med socialdemokraternas VU på Sveavägen 68 tidigare på dagen, hade vår dotter Kerstin, gripen av stundens allvar, dukat upp en bröllopsmiddag med något av det hon själv gillade bäst: pizza. Hon hade bakat den själv, och den var mycket god! Ett minne för livet – tack, Kerstin!

Jag brukar bjuda ut min hustru på bröllopsdagen, en sed jag säkert delar med många andra män.

I går råkade det sig så att vår son Matti och hans band Mack skulle ha spelning och releaseparty på Bistro Hijazz i centralstationsbyggnaden här i Uppsala, så valet av ställe blev ganska enkelt. Matti och Mack skulle spela först 22.00, men jag ringde och beställde bord redan från 20.00. Vi tänkte vara klara med maten innan musiken kom i gång. Vi valde chilimarinerad scampi som förrätt och grillad hängmörad biff med rotsaksgratäng som huvudrätt. Gott!

Nästan med det samma träffade vi Matti, som hade samling med bandet bakom scenen. Efter en stund anlände hans Karin från Stockholm. Mot slutet av middagen kom också Mattis syster Anna, och under spelningen satt Karin och Anna med oss. Stackars Kerstin, som också hade tänkt komma, fick skrinlägga sina planer – både hon och resten av familjen är sjuka.

För Kerstin kan jag berätta, att det gick bra – jättebra – för brorsan och hans band. Låtarna på nysläppta singeln ”Silver” satt fint, även om jag saknade farsans mandolin i scenversionen av ”Sesame Street”. Också resten funkade bra; Hijazz har egentligen inget dansgolv, men på det minimala utrymmet framför scenen dansade snart många till de snabbare låtarna. Och det var stor publik, mer än fullsatt. Jag kollade med sonen och fick bekräftat det jag anade: bara några få hade i likhet med oss vänskaps- eller familjeskäl att tillbringa lördagskvällen där.

Ägaren till stället var helt uppenbart mycket nöjd med kvällen – Matti berättade senare att bandet är välkommet att göra nya spelningar där. Till och med vi, hans föräldrar, fick del av välviljan. När jag redan hade betalat kvällens nota, kom servitrisen in med två extra irish coffee med hälsning från chefen.

Vi tackade honom förstås sedan på vägen ut.

Salaam! Shalom! Och ett bättre nytt år!

Mörkret ligger tätt runt huset i Öregrund. Snart, inför nyårskvällens middag, ska jag gå ut och tända marschaller på berghällarna som omger vår lantliga boning. På middagsbordet, där jag ska servera biff med två sorters sås – en grönpeppar- och en rosépepparsås – kommer det att brinna mängder av levande ljus.

Trots tilltagande ålderskrämpor går det ingen större nöd på det gamla paret i stugan. Vi kan äta och dricka gott. Kommer nog att både se ”Grevinnan och betjänten” i TV och att, senare, se på någon film eller lyssna på musik tillsammans.

Vänliga människor skickar mig hälsningar i form av jul- och nyårskort eller här på bloggen. De önskar mig och Birgitta god jul, god fortsättning och ett gott nytt år. Jag tackar och önskar detta tillbaka.

I vårt eget fall finns både det goda liv och den frid som hör vinterhelgerna till. Men man önskar innerligt att denna frid också fanns i det land, som de berättelser härstammar från som ligger till grund för vårt jul- och trettondagsfirande.

Nej, jag är inte religiös, men jag slår en tankebrygga. De områden som vi i dag benämner Palestina (om det nu alls finns) och Israel skulle just nu mer än de flesta andra behöva en permanent och trygg fred i vars hägn människor kunde leva i frihet, trygghet och värdighet.

Israels massiva bombningar av Gaza är vedervärdiga. Runt om i världen protesterar nu mängder av människor mot det som sker.

Israelerna motiverar sitt agerande med missilregnet in på deras område. Hamas ska krossas, till och med om det måste ske till priset av otaliga civila offer.

Men det finns alltid ett nytt men runt nästa hörn. Israels långvariga inringning av det Hamas-ledda Gaza har lett till en gettoisering, en fattigdom och en hopplöshet som alla göder hämndaktioner.

Så här kan det inte få fortstätta! Det internationella samhället borde massivt mobiliseras för att gå in i den här till synes eviga konflikten och tillsammans bidra till en varaktig fred i regionen. Kan inte de berörda själva komma överens, måste de pressas till en tvåstatslösning, byggd på Israels ursprungliga gränser. Evakueringar och gränsövervakning bör genomföras av FN-trupp. Sverige och givetvis också EU bör sedan genomföra en massiv insats för att bygga upp ett fungerande och demokratiskt civilt samhälle i Gaza och på Västbanken.

* * *

Nyårets inträde inväntar jag och Birgitta som vanligt på glasverandan här i Öregrund.

Så okristna vi är, lyssnar vi alltid på klockringningen från Sveriges domkyrkor.

På tolvslaget höjer vi våra glas och önskar varandra ett gott nytt år.

I år finns det osedvanligt starka skäl att önska att den frid vi känner och den fred vi lever i också ska omfatta dem jag nyss har talat om.

Så ett bättre nytt år! Salaam! Shalom!

Mellandagar med Ella, Viggo och Klara

Ella har varit hos oss några dagar – hon skjutsades hit av mamma Anna och hämtades i dag av pappa Cai. Ella drar sig lite för att åka tåg ensam.

När hon fyllde tolv i höstas, fick hon i present av mormor Birgitta och av mig (som hon benämner morfar liksom hon naturligtvis gör med Bengt som är hennes riktige morfar) att komma till oss under några mellandagar och göra roliga saker. Alltså har vi varit på bio med henne och sett ”Vi hade ändå tur med vädret igen!”, och Birgitta har både varit ute på shopping med henne (det blev en ny ryggsäck) och i äventyrsbadet på Fyrishov.

För att avvika en smula från ämnet: Förr ville jag helst se film på bio, men nu, när biosalongerna stinker av popcorn, vete fan…

I går, Ellas andra besöksdag, visade det sig, att Kerstin och Bo behövde barnpassning – de vill ha äldre stil på köket i sitt hus och köpte därför en komplett sådan inredning, till rimligt pris mot att de själva monterade ned skåp et cetera och fraktade bort dem. Det löste vi genom att morfar under en stor del av dagen ensam tog hand om Viggo och Klara, medan mormor shoppade och badade med Ella. Men mormor hann också med att laga våfflor till lunch och kyckling med ris till middag åt hela gänget.

Annars kommer de här barnen trots åldersskillnaden – Viggo är bara hälften så gammal som Ella, sex, och Klara tre – märkvärdigt bra överens. Tillsammans tittade de på ”Wall-E” på DVD, och så lekte Ella kurragömma med de yngre kusinerna.

Viggo och Klara känner sig vid det här laget som hemma i vår lägenhet: plockar fram sina leksaker ur plastbackarna vi har dem i, ritar och målar, ber morfar plocka fram glass ur frysen eller vad det nu är som för tillfället är aktuellt.

Klara klättrar gärna upp i morfars famn, när hon ska se barnprogram eller film i TV. I går eftermiddag, när hon hade lekt så att hon blev trött, kröp hon plötsligt upp i morfars knä när han satt i en av fåtöljerna i det som numera, liksom när våra egna barn var små, fungerar som barnkammare. Så la hon sig till rätta med huvudet mot morfars vänstra axel och kind – och inom loppet av en halv minut sov hon djupt. Morfar satt kvar med henne i famnen i nära en timme. Som tur är kan Viggo själv manövrera DVDn: medan Klara sov tittade han på DVD-utgåvan av det gamla barnprogrammet i TV ”Det var en gång”, som morfar i ett par boxar hade köpt i julklapp åt honom.

Viggo och Klara hämtades hem av sina föräldrar redan i går kväll, Ella vid lunchtid i dag av pappa Cai. Birgitta har haft ett AU-sammanträde här hemma under eftermiddagen, och jag har varit ute på ärenden, bland annat på bank. Det var cirka 150 personer före mig! Långt över en timme tog det att betala in 60 kronor för ett nummer av Alla Tiders Seriejournal från 1950-talet. Men jag är beredd att göra snart sagt vad som helst för att upprätthålla det lilla som återstår av bankernas kontanthantering.

I kväll ska vi packa. I morgon förmiddag tar vi nämligen buss 811 till Öregrund, där vi ska vara över nyår och trettonhelg. Jag tar med mig några julklappsböcker och julklappsskivor. I sommarhuset där ute vid kusten kommer jag äntligen att få gott om tid till att läsa och lyssna på musik.

God fortsättning också till er, kära läsare!

Årets estniska julsylta

Större delen av den här dagen har jag använt till att koka estnisk julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag var liten pojke lärde hon mig att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. Senare blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på min egen familjs julbord.

Det ska vara fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär lika mycket av vardera: tre stora läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Dem fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att stelna.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas ungefär tre gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar, i mitt fall i år elva stycken 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Jag brukar ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem. Matti och Karin har bett mig ta med sylta hem till dem på julafton. Hos Matti och Karin ska vi, tillsammans med Karins föräldrar och syskon, äta den här julens första måltid.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.

Pensionärsliv

Också i vårt hem pågår julförberedelser. Själv håller jag just nu på att arbeta mig igenom vår enorma boksamling, ett bibliotek som sträcker sig igenom sju rum. Det tar sin tid, särskilt som jag ständigt avbryter för att göra helt andra saker.

Man kunde ju tro att pensionärslivet är lugna gatan, och det skulle säkert kunna vara betydlgit lugnare än det är, om jag inte själv valde att göra sådant som jag inte måste. Samtidigt bidrar det väl att hålla en vid liv lite till att man betyder någonting också för andra än sig själv. Ett slags, om än perifer, bekräftelse på att man ännu inte är helt bortglömd innebär då även att jag åter förekommer som lösning i ett korsord, Årtalskrysset, i veckans nummer av Aftonbladet-bilagan Kryss & Quiz: ”ÄR EN(N) KOKK” ska där ge ”EST”.

I måndags, den 15 december, var jag hur som helst ute i hetluften igen. Jag åkte till Stockholm och ABF-huset och deltog där i samtalet ”Vinna valet eller sätta dagordningen?”, ett releaseseminarium för Stocialdemokratiska studentförbundets nya debattbok ”Från smedja till sambandscentral. Var finns plats för idédebatt?”. Eftersom min gamle vän journalisten Anders Thunberg redan har levererat ett utförligt referat av debatten här på bloggen, avstår jag själv från att försöka sammanfatta den, konstaterar bara att mitt podieperspektiv och Anders åhörarperspektiv åtminstone delvis skiljer sig åt. Här vill jag bara tillägga att jag för egen del också drev ståndpunkten, att Studentförbundet bör försöka få till stånd en ny jämlikhetsutredning à la Alva Myrdals vid decennieskiftet 1960-tal/1970-tal, detta fär att jämlikhetssträvan är det mest särskiljande för just socialdemokratin, om paritet vill profilera sig mot borgerligheten. Ett begrepp som ”rättvisa” kan också Fredrik Reinfeldt och hans nya arbetarparti annektera och tolka på sitt sätt, men knappast ”jämlikhet”.

Annars låg en del av glädjen med att få delta i den här debatten till viss del också på det rent privata planet. I panelen fanns Anne-Marie Lindgren, som jag i många herrans år kamperade ihop med i den socialdemokratiska programkommissionen, och Olle Sahlström, som jag tidigt på morgnarna brukade stöta ihop med på Adolf Fredriks kyrkogård, när jag var på väg till mitt jobb på Socialdemokratiska partistyrelsen, han på väg till sitt på LO. Men självfallet fanns det som inledare i panelen också personer från Studentförbundets yngre årgångar: Magnus Wennerhag, som jag hann rekrytera till programkommissionens sekretariet och som här fungerade som moderator, ordföranden Kajsa Borgnäs, som har inneburit ett lyft för Studentförbundet, och så Katine Kielos, väl känd från Dagens Arena och tidigare från bloggosfären, snart ledarskribent på Aftonbladet. Katrine kom fram och hälsade hjärtligt; vi konstaterade att vi dittills aldrig hade talat med varann, även om vi har läst varann och också skymtat varann på avstånd.

Nästa dag var det dags att ta tåget till Stockholm igen: 68an, min gamla arbetsplats, bjöd som vanligt de veteraner som har stannat på partistyrelsen ända fram till pensioneringen på jullunch. Jag promenerade långsamt min gamla väg till jobbet, sneddade över Norra Bantorget och den redan nämnda Adolf Fredriks kyrkogård.

Ingen tror väl att det är en gratis jullunch som lockar oss som går på den här tillställningen. De som jag mötte där, ingen nämnd och ingen glömd, har alla varit mina arbetskamrater under många år, så det blev förstås en del minnen berättade – i de här åldrarna förs det också ett och annat samtal om krämpor.

Inbjuden gästtalare var Jan Eliasson, som förstås hade ett utrikespolitiskt perspektiv i sitt anförande. Själv begagnade jag inte tillfället till att ställa impertinenta frågor om partiets kurs i dessa frågor – jag ville inte störa julefriden, och för övrigt lär jag i andra sammanhang – både jag och Birgitta känner Jan – få möjlighet att ventilera såna frågor med honom, om jag får lust.

Efter jullunchen var jag runt ett varv på Mega Skivakademien för att köpa skivor och DVD, gissa för vad!

Sen hade jag knappt hunnit hem igen förrän det blev dags att ge sig i väg för en ny måltid: Birgitta och jag var hembjudna på middag hos Bengt Kettner och Inger Grandell – för dem som inte är bekanta med mina familjeförhålladnen kan jag berätta, att Birgitta i unga år var gift med Bengt och att de tillsammans har dottern Anna, som efter deras skilsmässa i huvudsak växte upp i vårt hem men hade mycket nära hem till Bengt som bodde och fortfarande bor ett stenkast från vårt hus.

Ditbjudna var också Käthe och Hans Elmgren, kamrater till Birgitta och Bengt och Inger från Nykterhetsvännernas studenthem Arken på Sturegatan i Uppsala; även jag lärde förresten känn Käthe och Hans redan på den tiden. Av det här gänget är bara Bengt fortfarande helnykterist, men det kan ju vara intressant att notera, att så småningom Anna för en tid återvände till sitt ”födelsehus”, Arken, och att senare min och Birgittas dotter Kerstin kom att bo där – Kerstin jobbar förresten i dag på IOGTs/NTOs rikskansli i Stockholm.

I eftermiddag ska Birgitta hämta Kerstins och Bos – de träffades på Arken, men han arbetar numera på Systembolaget – barn Viggo och Klara i skolan respektive på dagis. Barnbarnen får då äta och sova över hos oss, vilket väl betyder att det inte blir så mycket bokhyllestädning i kväll inne i det rum där de ska bo – det rummet står närmast på tur: det är dit en slatt skönlitteratur från vardagsrummet kommer att skjutas vidare.

Men dess förinnan ska jag ta en sväng upp på Akademiska. Jag har fått tid i eftermiddag för den årliga pacemakerkontrollen.

Så snart vet jag om det blir ett liv även efter jul.

Ståuppkomik, en smedstämma och ljuvlig körmusik på ODs Caprice

Årets upplaga av ODs Caprice leddes för första gången av körens nya dirigent, Cecilia Rydinger Alin. Hon dirigerade med stor bravur, och vi tackade henne förstås hjärtligt, när vi sågs vid det efterföljande Stor-OD på Uppsala slott. Att döma av de stormande applåder hon fick under konserten i Universitetets aula tyckte också den övriga publiken som vi.

Capricerna skiljer sig från ODs vanliga körkonserter genom att de innehåller överraskningsmoment med hemliga gästartister, dessutom mycket spex och skoj. Därmed inte sagt att de manskörsnummer de innehåller skulle vara mindre viktiga. I årets Caprice förekom till exempel mycket hörvärda verk av estländaren Veljo Tormis och ungraren Béla Bartók; i Tormis’ körverk ackompanjerades för övrigt kören av Cecilias man, Folke Alin, på trolltrumma. Det här verket introducerades som en politisk protest mot ockupationsmakten, skriven av Tormis under sovjeteran.

Vid den här Capricen hade uppsalakören som en av huvudgästerna en lundensare, ståuppkomikern David Batra. Batra spelade förstås på att vara just lundensare men också i hög grad på sin indiska bakgrund. Både hans verbala solonummer och hans samspel med kören var roliga att ta del av – dock kunde han inte mäta sig med Henrik Dorsin, allra minst när det gäller sånglig förmåga, vid 2006 års Caprice.

Kvällens riktiga överraskning var utan tvekan Roger Pontare, med en kraftfull röst som anstår en före detta smed. I sitt allra första nummer, ett stycke fyrtiotalsbuskis, var han så utspökad att nog få i publiken kände igen honom, men när han senare framträdde i det slags fantasifulla dress som är så karaktäristisk för honom, gjorde säkert fler det – även i den här publiken – redan innan han presenterades med namn.

Jag har en stark känsla av att Roger Pontare imponerade stort på den här publiken, vars majoritet nog inte är så inriktad på program av typen Melodifestivalen. Pontare visade också upp en bred sånglig förmåga, allt ifrån jazzsång till Trio X’ fina uppbackning till samspel med OD. I konsertens final gjorde han dessutom en mycket kraftfull version av melodifestivalvinnaren från 2000, ”När vindarna viskar mitt namn”. Dess urfolksinriktade, av somliga som nationalistisk betraktade text balanserades av att ODisterna deltog inte bara sångligt utan också iförda dräkter som torde täcka de flesta nationaliteter som finns representerade i dagens Sverige.

Det här numret och flera andra i årets Caprice är påminnelser om att möten mellan olika musikgenrer kan ge en helhetsupplevelse med plusvärden.

Efter Capricen bussades en del av oss – utöver ODisterna med damer också särskilt inbjudna gäster, bland dem min hustru som är så kallad moster i OD – upp till Uppsala slott för Stor-OD. (Jag vill för att undvika missförstånd berätta, att vi – ganska dyrt – själva betalar för det här kalaset.)

För det är just kalas, festmiddag, det hela börjar med i Rikssalen. Och även den här gången var förtäringen god: Till förrätt lågtempererad rödingrulle med havsaïoli samt örtbröd plus Slottskällans slottslager samt snaps, i mitt fall Bäska droppar. Till huvudrätt helstekt örtmarinerad oxfilé med krämig pepparsås samt pommes château plus 2006 Campollieti Ripasso, Valpolicella. Till efterrätt hjortronpannacotta med chokladlock samt frukt- och nötsallad plus 2005 Château du Juge, Cadillac. Eftersom jag är diabetiker, åt jag upp frukt- och nötsalladen men tog bara smakprov av den underbara hjortronpannacottan med chokladlock.

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: Ingenstans får man höra så fantastiskt vackra dryckesvisor som på Stor-OD, framförda i stämmor av nuvarande och tidigare ODister under ledning av Cecilia Rydinger Alin, Folke Alin och Sefan Parkman.

Under kvällens lopp sker mycket: stipendieutdelning, framträdanden och tal. Som vanligt var Hans Dalborgs tal det mest spirituella och applåderade. Han behövde bara göra en antydan om den nuvarande landshövdingen på Uppsala slott (som trots inbjudan aldrig syns till i OD-sammanhang) för att jublet skulle bryta ut. I år kände jag mig en smula extra upprymd också för att han lite i förbigående lekte med mitt namn.

Efter middagen satt vi länge vid kaffebordet och samtalade bland annat med Hans Alsén och hans hustru Karin, och först nära midnatt gick vi ner och dansade till L M Ericsson, ett 20-mannaband med refrängsångerska – det man får dansa till är storbandsjazz à la Count Basie. Inte illa för ett gammalt par som är uppvuxet med och har lärt sig dansa till sådan musik, dock var och en på sitt håll.

Runt midnatt blev det paus för serenad med OD, som i den mörka balsalen, upplyst bara av en krona med levande ljus, sjöng gluntar.

När det var slut, var det ännu inte slut, men det gamla paret tog taxi hem.

Om att ha hand om barn när man är 71

Jag och Birgitta tar gärna hand om barnbarnen, både för att vi tycker om dem och för att i besvärliga situationer hjälpa deras förädrar när de inte själva hinner. Den här veckan har jag haft hand om Viggo, sex och Klara, tre, ett par kvällar, medan Birgitta har varit hos Annas betydligt större flickor i Rinkeby, Sara, Amanda och Ella.

I tisdags låg snön kvar, och det var kallt. Jag åkte till att börja med buss hem till Kerstins och Bos hus och förberedde middagen: ungsstekta fläskben med baguetter. Sen gick jag först till Klaras dagis, detta eftersom jag visste att där fanns en snowracer, som Kerstin hade dragit dem på på morgonen.

Att dra Klara gick väl ganska lätt, men när lasset efter hämtningen av Viggo på Domarringens skola blev åtskilligt tyngre, tog det på gamle morfars krafter att dra ungarna efter sig. Så i några uppförsbackar fick Viggo lov att stiga av – vilket förstås ledde till att han fördröjde hemfärden genom att klättra omkring i snödrivorna.

När vi äntligen började närma oss familjen Kokk-Strömbergs hus, småsnyftade Klara: hon frös om fötterna. Så första åtgärden inomhus blev att lägga henne med en filt i TV-soffan, och så värmde morfar hennes bara fötter med sina varma händer. Då steg både temperaturen och humöret markant.

I dag hade vädret totalt slagit om. Kvar fanns våta isfläckar, inte tillräckligt stora att åka kälke på men livsfarligt hala. Vissa partier av det som hade varit snö var nu jättepölar, alternativt snösörja. Morfar, som alltid går i lågskor (alltså inte bara för att kvällen skulle ända med mozartkonsert på Konserthuset i Uppsala), hann bli våt om fötterna, innan hemforslingen av barnen var klar. Den tar tid: Barnens mamma, Kerstin, mätte den till 55 minuter, men för gamle morfar tar det här ett par timmar. Efter förra årets ischiassmäll har orken aldrig riktigt kommit tillbaka.

För att lilla Klara skulle slippa gå så långt, vände jag i dag på hämtningen och gick till skolan för att hämta Viggo redan vid tretiden på eftermiddagen. Viggo blev riktigt sur: morfar kom alldeles för tidigt för hans planer. Först efter ganska lång promenad blev vi vänner igen.

Sen fick vi gå en bit tillbaka, genom den värsta slasksjön bakom dagis. Det tilltagande mörkret gjorde det inte lättare att manövrera sig fram i snömodden och uppför en isslänt. Målet var busshållplatsen på Tunagatan: Vi skulle förkorta travandet genom att åka ett par hållplatser. Dessutom tycker ungarna fortfarande att det är kul att åka buss – när den väl kommer.

Väl hemma började morfar laga middag – köttbullar och potatismos – i köket, medan ungarna bänkade sig framför Barnkanalen i TV. När maten nästan var klar, tyckte jag att det hade blivit så märkligt tyst i vardagsrummet och fann, att Klara hade somnat i TV-soffan med ett täcke draget över sig. Klockan var bara fem, men det visade sig vara stört omöjligt att få henne att vakna igen.

Så morfar fick sätta sig och äta med bara Viggo, som dock belönade köttbullarna genom att ta om tre gånger.

I lagom tid för att jag skulle hinna till konserten kom så Kerstin hem och tog över, åt också av köttbullarna har jag sett på Twitter på hennes blogg.

Allt medan hennes pappa tog bussen till Vaksala torg för att tillbringa resten av kvällen i Mozarts värld.

Jag återkommer om detta.