På visit i politikens centrum

I måndags var jag på besiktning hos en läkare på Vårdcentralen här i Öregrund. Jag har haft diverse krämpor en längre tid nu, och hustrun – uppenbarligen angelägen om att jag ska fortsätta att leva – har manat mig att gå till doktorn. Så jag har fått hjärtat kollat; även de smärtor jag har haft i rygg, axelparti och bröst och i samband med det lungorna har doktorn kollat. Och så fick jag ta blodprover.

Det enda mer konkreta som kom ut ur det här var att blodvärdena inte var så bra, dock kanske beroende på den långa infektion jag har dragits med. Så jag ska tillbaka och kolla dem på nytt.

Och kanske håller nu värken på att lägga sig. Jag känner fortfarande av ryggen i vissa sitt- och rygglägen, men det känns i alla fall bättre.

Så i går utnyttjade jag åter igen den årliga inbjudan till riksdagens högtidliga öppnande. Höstmorgonen var dock så solig och vacker – havsvattnet likt en spegel – att det kändes helt avigt att lämna Öregrund.

På Uppsala C mötte jag hustrun, den före detta talmannen, som naturligtvis är orsaken till att även jag varje år indjuds till riksdagsöppnandet. Regeringsdeklarationen kan man ju ta del av på annat sätt, så den är knappast, ens för en politiskt intresserad, något bra skäl för att delta i den här ceremonin. (I år talade för övrigt Fredrik Reinfeldt ganska tyst, vilket för oss uppe på läktaren inte kompenserades högtalarvägen, så jag ska ärligt erkänna att jag under delar av deklarationen inte riktigt uppfattade vad han sa.)

Men man träffar ju gamla kompisar från sin långa tid i politiken, några uppe på läktaren, andra under den mottagning som följer riksdagsöppnandet. Bland annat pratade Ingvar Carlsson med mig – jag var ju länge Socialdemokraternas nordiske sekreterare – om det norska valet; han hade själv varit över och till och med gjort en liten insats i valrörelsen. Också Herman Meltzer, som jag känner från min aktiva journalisttid, kom fram och samtalade om norska valet och om det svenska röd-gröna samarbetet. Meltzer försökte tränga mig i min egenskap av socialdemokratins främste kommunistjägare i modern tid om Vänsterpartiets deltagande i det vänstersamarbete som nu finns här i Sverige, men jag menade att (V) numera innehåller en allt mindre andel av människor, som på allvar definierar sig som kommunister.

Jag har haft mina duster också med Lars Ohly – jag har personligen bland annat mött honom i en radiodebatt – men numera är vårt förhållande hyggligt. I pausen på Operan senare på kvällen skämtade jag lite med honom och hans hustru Åsa, sa att jag minsann hade sett att inte heller de ville ”göra kronan på hans hjässa lätt” – vid kungens intåg sjöngs som vanligt ”Kungssången” – och Lasse flinade och sa, att i deras fall hade det närmast varit uteslutningsgrundande att sjunga med. Det är det inte i mitt och Birgittas fall – jag har sett alltför många ledande socialdemokrater sjunga med i ”Kungssången” – men skulle man bli utesluten för att man inte sjöng med, skulle vi nog inte sjunga med i alla fall.

I pausen var vi tillsammans med diverse makthavare i svensk politik inbjudna till kungens speciella utrymmen på Operan: man hälsar på de kungliga och får ett glas bubbel. Victoria, som bland annat har varit ett slags prao hos Birgitta och som vi båda har ett hyggligt personligt förhållande till, kom i drinkvimlet fram och ville prata. Samtalet kom snart in på ett par av de stora hjälpprojekt Birgitta aktualiter arbetar med, UNICEF och Världsinfektionsfonden. Det Victoria sa tydde på att hon faktiskt vet en del om de här problemen, till och med är engagerad i dem – bland annat kritiserade hon en del jämnåriga i sin egen umgängeskrets för att alltför lättvindigt vifta bort de krav som ställs på oss alla, också dem, med att ju så mycket av de insamlade pengarna ändå inte kommer fram, vilket alltså faktiskt inte är sant.

På väg från Operan till uppsalatåget stötte vi på Tegelbacken ihop med Anne-Marie Lindgren, som jag har känt sen studentförbundstiden och bland annat samarbetat med i programkommissionen. Vi hade gott om tid till tåget och stod kvar en stund och pratade om tillståndet i partiet, enades bland annat om att det i dag åter igen finns ett socialdemokratiskt studentförbund som knyter an till förbundets radikala traditioner från min och Anne-Maries gemensamma tid i det tidiga 1960-talets studentförbund. Ibland handlar det om att ha tålamod, om att inte ge upp. Socialdemokratiska studentförbundet är i dag utan tvivel en viktig komponent i det pågående arbetet med att återradikalisera och på det sättet vitalisera partiet.

Man skulle kunna tro att allt handlar om politik en dag som den här. Men så är det inte.

Riksdagens högtidliga öppnande inramas alltid av musik, så också i år. I det program som mötte den återsamlade riksdagen fanns den här gången två sånger, ”Sámi eatnan duodariid” (”Samelands vidder”) av Nils Aslak Valkeapää och ”Árvas” (”Árvas tundra)” av Sofia Jannok. Sångartist var 26-åriga Sofia Jannok, assisterad av Peter Tikkanen, piano, Tobias Helén, kontrabas, och Johan Englund, slagverk. Sofia är en mycket begåvad sångerska som blandar samisk tradition med pop och jazz – henne ska jag snarast skaffa något av på skiva.

På kvällen gav Operan alltså en festföreställning för Riksdagen.

Före pausen, den jag redan har berättat om, fick vi höra Gioacchino Rossinis ”Barberaren i Sevilla”, uvertyren samt delar av första akten. Det vi såg och hörde var bra, så inget ont om den delen. Jag har sett ”Barberaren” tidigare och har inget otalt med honom.

Men den här kvällens höjdpunkt var ändå det som följde efter pausen, Mats Eks balett ”Rättika” till musiken av Johannes Brahms ”Violinkonsert i D-dur”. Den här baletten har ingen handling utan är en visualisering av musiken i form av dans. Särskilt de delar som ligger före den avslutande ungerska dansen är mycket suggestiva att se på.

När föreställningen på Operan avslutades med ”Du gamla, du fria” – i den sjunger även vi gamla radikaler med – såg jag, vilket var lite rörande, att den norska violinsolisten Vilde Frang, som hade kallats upp på scenen för avtackning, förde upp fiolen under hakan och spelade med i den svenska nationalsången.

Jag får väl kvittera med att avslutningsvis gratulera norrmännen till att i måndags ha gjort ett gott, rödgrönt val.

På 40-årskalas hos Kerstin, politisk musikal och så thaimiddag

Dottern, Kerstin, fyller 40 i dag men startade firandet redan i går: den närmaste familjekretsen var bjuden på kalas.

Birgitta hade ett sammanträde i Stockholm i fredags, så på eftermiddagen tog även jag bussen in till stan, Uppsala, utrustad med inslagna presenter och nyplockad födelsedagsbukett från trädgården här i Öregrund: dahlior, höstanemoner och fackelblomster. Det här gav mig också möjlighet att i lugn och ro på lördag morgon lyssna på och lösa Melodikrysset.

Utöver mig och Birgitta var också Kerstins syskon med på den här delen av födelsedagsfirandet: Anna med dottern Ella och hunden Sudden och Matti med sin sambo Karin. Och så var Birgittas faster Karin, 89 senare i höst, också där, full av engagemang och aktivitet som vanligt.

Vidare träffade vi förstås Kerstins barn, Viggo och Klara, och deras far, Bo. Det är alldeles snart också Viggos födelsedag, och då kommer vi säkert att få träffa också släktingarna på hans fars sida. Men redan i dag – på den riktiga födelsedan – har Kerstin mera kalas, den här gången för några nära vänner. Och senare i höst lär det visst bli en ännu större tillställning.

Kerstin är en boren estet, som bland annat vurmar för porslin från den tid då hennes föräldrar var unga. Hennes önskelista upptog därför många inte alldeles lättåtkomliga tekoppar och andra porslinsföremål. Som smakprov på vad hon fick lägger jag ut länk till den kopp hon fick i present av Matti och Karin, Blå Lillemor från Gefle.

Andra koppar som finns i Kerstins samling syns på bilderna från det bord, där hon hade bullat upp med kakor och tårtor, allihop bakade av henne själv – du kan se överflödet här. Jag är stolt över att vara far till en dotter med den här kapaciteten men vill genast tillägga, att den här talangen främst är ett arv efter mor och mormor.

Bakom alla kakorna kan du förresten se den födelsedagsbukett jag hade med från trädgården i Öregrund.

Jag är ju diabetiker, sträng med vad jag äter, så jag bara tittade på den här härligheten, när de andra lät sig väl smaka. Men dess förinnan hade jag och alla de andra gästerna fått äta födelsedagsbuffé med hembakt bröd (även sockerfri variant), goda röror, hemtrillade köttbullar med mera. Jag noterade att flertalet födelsedagsdrycker, utställda på ett bord på verandan, sådana som Guldus, Rio, Portello och Trocadero, kom från Vasa bryggeri, som både jag och Kerstin tidigare har skrivit om på våra respektive bloggar. Fast jag drack förstås mineralvatten.

Nå, vid den presentudelning som följde visade det sig att Kerstin inte bara fick porslin – även Birgitta och jag bidrog med en eftertraktad sak på det området – utan också annat. Av mig fick hon DVD-filmer, CD och böcker. Men bland bokgåvorna fanns Tove Gyllenstiernas bok om ”designprinsen” Sigvard Bernadotte; från Birgitta fick hon också Ann-Marie Ericssons bok ”Viola Gråsten och modernismen i svensk textilkonst”.

Tiden gick i trevligt sällskap, och så måste vi ändå skiljas åt till slut. Birgitta och jag hade bestämt oss för att delta i en av de många begivenheterna under Kulturnatten, Uppsalas fantastiska årliga evenemang.

Vi gick på Teater Cs musikteaterstycke ”När musiken tog slut”, som hade premiär på Reginateatern. Det var ett stycke både roande och oroande teater med ungdomsarbetslöshet som tema. Dag Thelanders manus har sin startpunkt i nittiotaskrisen, då pjäsens unga agerande alla tar studenten, och ändar i den nyliberalism som fortfarande dess värre är förhärskande. Intressant att se var att ett gäng kända socialdemokrater, Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink och Bengt Dennis, med namns nämnande och projicerade foton, ställs till svars för hur det sedan gick – det här är kärnan i pjäsens kanske allra starkaste sångavsnitt, exekverat av Nils Jansson, mer känd som Kung Henry. Men också de övriga agerande, den i USA teaterutbildade Andrea Geurtsen, den skönsjungande Anna Haglund (som dock borde jobba mer på att få sitt tal gå fram), manusförfattaren Dag Thelander som alltså också själv agerar och så pianisten och kapellmästaren Johan Alex gör alla ett gott jobb. Musiken, som exekveras också av andra i den lilla ensemblen, har skrivits av Janne Tavares.

Jag är glad och stolt över att Reginateatern, Uppsalas egen gästspelscen, som delvis finansieras av kulturnämnden som jag tillhör, har medverkat till att ge den här unga ensemblen en chans. Om detta är jag helt överens med Peter Gustavsson (S), vice ordförande i kulturnämnden; vi träffades efter föreställningen, som han också hade sett, med entusiasm. För er som finns i eller nära Uppsala: den spelas även 14/9 klockan 10.00, 15/9 klockan 13.00, 16/9 klockan 10.00, 17/9 klockan 19.00, 18/9 klockan 19.00 och 19/9 klockan 18.00.

När vi kom ut från Reginateatern, var gatorna packade av människor som ville ta del av Kulturnattens många begivenheter. Vi passerade både en scen på Drottninggatan, flera gatubegivenheter och, på Forumtorget, den sedvanliga bugguppvisningen. Eftersom vi hade gott om tid – nästa öregrundsbuss skulle inte gå på länge – slank vi in på Amazing Thai på Bredgränd och lyckades faktiskt få bord. Vi bestämde oss för wokad anka med stark basilika, babymajs, paprika, långbönor och gul lök samt ris. Till det drack vi Rioja-vin.

Vi hade valt det bland annat för att det i meny betecknades som STARKT! Den thailändska servitrisen dubbelkollade ändå: Ville vi kanske ha det bara medelstarkt?

Men jag framhärdade.

Och det var jävligt gott!

Melodikrysset nummer 37 2009

Jag är inne i stan, Uppsala, av ett skäl som jag ska återkomma till på slutet. Internetuppkopplingen här är mycket sämre än ute på landet, så Melodikrysset började för min del med att jag ideligen åkte ur systemet och således inte hade tillgång till Google. Dess bättre var dagens kryss inte särskilt svårt.

Egentligen var det bara en fråga jag hade problem med, den allra sista. Den låt vi hörde, som jag kände igen men inte kunde identifiera, måste ha haft Yoko Ono som kompositör. Om man redan har O och O, vad kan det annars bli?

Kevin Borg har jag sett i TV, men han är annars inte en artist jag brukar lyssna på. Honom klarade jag också genast på ledbokstäverna – sen visade det sig mycket riktigt, att det är han som har sjungit in ”Street Lights”.

Filmmusik brukar jag sällan spontant komma i håg, men eftersom Anders Eldeman ofta använder sig av musik ur Bond-filmer, kom jag fram till att den filmmusik som i dag spelades måste vara hämtad ur ”Agent 007 ser rött” (”From Russia With Love”), som finns i våra filmhyllor. Jag orkar inte kolla musiken, men den skrevs i så fall av John Barry.

Kalla kriget är väl en passande introduktion till nästa låt, ”Så gick det till när farfar var ung”. Om hur det gick till när jag undslapp att växa upp i Sovjetunionen kan du läsa i mitt öppningsanförande vid Upplandsmuseets nya utställning om den estniska flyktingvågen i slutet av andra världskriget. Du hittar den här texten om du bläddrar några sidor ner.

Om man har varit med om det jag var med om i mycket unga år, till exempel när jag 1944 fanns i ett flyktingläger i Finland, lär man sig att uppskatta de enkla tingen i livet, det som uttrycks i sångtiteln ”Någonting att äta, någonting att dricka”. Men så fett som man ändå hade det i Dardanells (Tor Bergströms) text till Karl Wehles msuik hade vi det verkligen inte. Vi svalt, för att vara rakt på sak.

Mina flyktingerfarenheter i mycket unga år har lärt mig att både se bortom gränser och att älska den plätt på jorden som är ens egen. Jag har ingen egen anknytning till Värmland, men jag förstår den kärlek F A Dahlgren 1822 uttryckte i texten till ”Ack Värmeland du sköna”. Det intressanta är att denna värmländska melodi sen lånades av Bedrich Smetana för att besjunga Moldau.

Anders Eldeman verkar ha gripits av den ångest väl många av oss känner över att sommaren snart är ett minne blott. Som uttryck för detta spelade han ”En härlig svensk sommardag” med Göran Ringbom.

Ett uttryck för samma längtan till sommaren, dess värme och dess avklädda damer, var det väl att spela spela Evert Taubes ”Fritiof i Arkadien”:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube

På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas, en äng, som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Korsika i siktigt väder
och provençalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder;
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mittpå dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll,
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren,
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka,
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng : Oh, happy days are here again!
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen!
Jag tappa mina fikonlöv i svängen,
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ned till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa : I’m leaving on an early train.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng : Oh, happy days are here again!

Jag är från San Fransisco, sa den sköna,
och därför klättrar jag så bra i berg!
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi ha ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!

Inte längrtan till Italien men väl till Flen, ett stycke söder om Uppsala, hittar man i ”Violen från Flen”, som Ulf Peder Olrog skrev 1945.

Violen från Flen var bara en av flera damer som besjöngs i dagens kryss.

En kär gammal bekanting var Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Lika kär är mig ”Veronika”, skriven av Cornelis Vreeswijk men här framförd av Brolle.

Och jag antar att det är ytterligare en dam som Alf Robertson sjunger om i ”Your Crying Eyes So Blue” – jag kan inte texten, så det är en gissning.

Sofia Källgren tävlade i Melodifestivalen 1990 med ”Handen på hjärtat”.

Och sen avslutar vi med en tämligen färsk platta, den där Tommy Körberg till BAO sjunger Björns och Bennys ”Fait accompli”.

Om ett slag är det dags att gå över till Kadettgatan i Bärby Hage. Där bor dottern, Kerstin Kokk, med make och två barn. Kerstin fyller 40 år i dag, så vi ska på familjekalas. Vill ni vara med och gratulera, kan ni ju gå in på hennes blogg – länk finns här intill – och skicka en hälsning.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Promenad till men ingen dans på Sunnanö

När jag var på Konsum i dag, frågade mig Marina i kassan – hon följer min blogg – om jag hade tagit den promenad jag utlovade i går.

Nej, inte än då. Men det var min avsikt att strax därefter gå ut i det fortfarande ganska fina vädret.

Så när jag hade plockat in middagsmaten i kylen, gick jag ut igen och tog den väg jag hade bestämt redan i går. Jag gick hela den kringelikrokiga vägen, såg alla de välkända husen och där emellan de ganska trista skogspartierna.

Vid Sunnanöfjärden ligger Sunnanö camping. Där finns stugor för uthyrning och förstås fullt med husvagnar, ofta med däck och förtält. Folk återkommer år efter år, och många av de här husvagnarna står kvar också så här års i avvaktan på att det ska bli ytterligare några varma hösthelger. Där finns också toaletter och duschar och diskrum, omklädningsrum för badande, minigolfbana samt i huvudbyggnaden både kiosk och restaurang/café med hamburgare och andra enklare rätter.

Väl där, medan jag inför promenaden hem vilar benen vid ett bord utomhus, kommer föreståndaen sen snart 30 år Sture Wretling och snackar lite. Det har vi gjort då och då; för länge sen umgicks till och med hans dotter och en av våra döttrar lite där ute.

Åke, som tillsammans med sin fru driver campingen, är egentligen västmanlänning, bor på vintrarna i sitt hus i Skultuna. När det gäller Sunnanö, började det med att han och familjen först kom som gäster till campingen, och så beslöt man sig, när chansen till det kom, att ta över campingen. Vissa år med uselt väder har det gått lite knackigt, har Åke tidigare berättat, men i år är han belåten: gästerna har varit många.

Sunnanö ligger ett par kilometer söder om själva Öregrund, läser jag i den information jag hittar på Google, men den här krokiga vägen, som jag har gått otaliga gånger, när ungarna var små ofta med barnvagn, också cyklat, känns längre. Läget är skyddat, med land tvärs över fjärden, så här är badtemperaturen ofta högre än till exempel i badet i Tallparken, som ligger ut mot öpnna havet. Till fördelarna med Sunnanöbadet hör, åtminstone om man har småbarn, utöver badtemperaturen också att där finns en anlagd sandstrand med hyggligt långgrund strand utanför, fram till en badbrygga. Det senare hindrade ändå inte att vår Matti en gång då han fortfarande var liten lyckades komma ut på så djupt vatten att han försvann – men hans mor gjorde en snabbutryckning ut i vattnet och fick upp honom innan något allvarligt hade hänt.

Ett skäl till att vi även sen när barnen blev större länge fortsatte att göra våra badutflykter till just Sunnanö var att där varje sommar anordnades simskola. Våra ungar har lärt sig simma där, tagit de olika graderna av märken och allting. Nu har, berättar Åke, Östhammars kommun sen länge upphört att anordna simundervisning där; simundervisning ges numera i Östhammar och i bassäng. Det är säkert inget fel på den undervisningen, men borde den inte också ges på de ställen där ungarna – fastboende så väl som sommargäster – finns och badar på somrarna? Dessutom är det väl inte ur vägen att ungarna lär sig att röra sig också i kallt havsvatten.

Sunnanö är ett så vackert namn, och kanske är just det skälet till att Evert Taube i en av sina sommarvalser, ”Dansen på Sunnanö”, använde sig av just detta ortsnamn.

Jag har visserligen i en bok om Taubes alla ortsnamn sett uppgiften att han skulle ha avsett just Sunnanö i Öregrund. Öregrund har han ju besjungit också i en annan av sina visor, och han var ju väl bekant med roslagskusten och öarna där utanför, men det finns ett problem: Något pensionat – i texten är det bal på pensionatet – har veterligen aldrig funnits på Sunnanö.

I stället finns det uppgifter om att det pensionat han diktade om i själva verket fanns på Södermöja. I så fall har han av rytmskäl eller för att han tyckte namnet var vackert placerat sitt pensionat på Sunnanö, som han säkert också kände till.

Här är texten:

Dansen på Sunnanö

Text och musik: Evert Taube

Det går en dans på Sunnanö, där dansar Rönnerdahl,
med lilla Eva Liljebäck på pensionatets bal,
och genom fönstren strömmar in ur skärgårdsnatten sval
doft av syrener och jasmin i pensionatets sal,
doft av syrener och jasmin i pensionatets sal.

Och lilla Evas arm är rund och fräknig hennes hy,
och röd som smultron hennes mun, och klänningen är ny.
Herr Rönnerdahl, det är ju ni som tar vem ni vill ha
bland alla kvinnor jorden runt, det har jag hört ha-ha,
bland alla kvinnor jorden runt, det har jag hört ha-ha.

– Att ta är inte min musik, min sköna, men att ge
Jag slösar men är ändå rik, så länge jag kan se.
– Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol?
– Ja den, och kanske något mer. Ge hit en bra fiol.
Ja den, och kanske något mer. Ge hit en bra fiol.

Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol,
där dansar vågor, dansar vind, och snön som föll ifjol
den virvlar där, där far ett brus igenom park och sal,
och sommarmorgonen står ljus och södergöken gal,
och sommarmorgonen står ljus och södergöken gal.

Och lilla Eva dansar ut med fänrik Rosenberg,
och inga fräknar syns på hyn, så röd är hennes färg.
Men Rönnerdahl är blek och skön och spelar som en gud
och svävar i en högre rymd, där Eva är hans brud,
och svävar i en högre rymd, där Eva är hans brud.

Hej då, Klara och Viggo!

Penicillinet smakade äckligt trots att det blandades med Pepsi Max, tyckte Viggo, så det har tagit en oändlig tid innan han till slut har fått i sig varje dos.

Men penicillinet verkade, och i dag kunde morfar och mormor ta med båda barnen, inte bara Klara utan också Viggo, ner till stranden på en sista badutflykt före hemfärden. Det blåste kraftigt men vinden var faktiskt varm, och barnen tyckte det var häftigt att ta sig ut på de klippor som likt en liten ö avskiljer badviken i Tallparken från de stora vågorna som rullar in från Öregrundsgrepen.

När Viggo fortfarande inte var så pigg, tog hans mamma Kerstin lillasyster Klara med på en cykelutflykt till Gräsö. Klara tyckte förstås det var spännande att åka färja men hade heller inget emot att bada, när mamma hittade en badvik. Bilder från gräsöutflykten hittar du här.

Kerstin har tagit en del bilder från vistelsen med barnen här i Öregrund. Eftersom jag ibland skriver om vår sommarstad men aldrig har några bilder, länkar jag gärna till hennes bilder från en öregrundspromenad tillsammans med barnen – du kan se vår vackra lilla stad här.

Särskilt roligt var det att se att Kerstin tog sina egna barn till ett hål i en mur nedanför fyrskeppet, där hennes far en gång slog i henne själv att häxan Pomperipossa bodde i det där hålet. På Kerstins bilder – här – ser hennes barn inte särskilt rädda ut för Pomperipossa.

I går hade vi förresten ännu mer besök. Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel var här en stund på eftermiddagen. Birgitta bjöd på hembakt gammaldags sockerkaka och kaffe i trädgården, och även Kerstin, som hade varit på loppisrunda i Norrskedika, anslöt till eftermiddagsfikat vid trädgårdsbordet under äppelträden. Ragge och Gunnel har goda vänner som nyligen har skaffat hus ett stenkast från vårt och skulle hälsa på och övernatta där. Tanken var att de skulle titta in en gång till i dag, men per telefon fick vi veta att Gunnel hade fått halsont och att de därför hade beslutat att åka direkt hem.

Även Kerstin hade ont i halsen från och med sent i går kväll, så – peppar, peppar – låt oss hoppas att jag och Birgitta klarar oss.

Vi har, efter det att Bo har varit här och hämtat hustrun och barnen, hjälpts åt att städa upp efter barnbarnens besök. Jag lagade innan de åkte en god lunch med rökt lax och nykokt nyupptagen färskpotatis – även barnen åt med god aptit.

Och nu har jag middag på återuppvärmning: rester av den middag jag lagade i förrgår kväll, persikokyckling efter ett aszerbadjanskt recept och till det ris. I kväll, när barnbarnen inte är här längre, blir det nog ett glas vin till också.

En liten kille med feber och en lillasyster full av spring

Barnbarnens vecka hos morfar och mormor blev väl inte i alla stycken som man kunde ha hoppats på. I vart fall inte för Viggo, som har haft problem med öronvärk och feber, över 39 grader. Han har haft ont, stackarn, och varit så dåsig, att han har sovit stora delar av dagarna.

Det har begränsat hans möjligheter till nya egna sommaräventyr. Äventyr har han i stället fått uppleva genom att titta på fler Harry Potter-filmer och genom att ha fått böcker lästa för sig. Mamma Kerstin har läst Enid Blytons ”Fem på rymmarstråt” för honom, och mormor Birgitta har läst Edith Unnerstads ”Översvämning på Kringelvägen”.

Själv plockade jag i går fram ”Visor och ramsor i Hellsingland”, sånger med text av Lennart Hellsing, och spelade den medföljande CDn medan jag visade de fina bilderna – jag har tidigare skrivit om den här boken. Viggo vilade sitt huvud i morfars armhåla medan han lyssnade och tittade, och lutad mot min vänstra axel satt lillasyster Klara – i hennes fall slutade det med att hon somnade, precis när boken var slut.

Bortsett från att Viggo har haft det akut besvärligt, har hans tillstånd oroat hans mamma också av ett annat skäl: På tisdag är det strax sjuårige Viggos allra första riktiga skoldag. Så i förmiddags lyckades hon få tid på Vårdcentralen här i Öregrund och fick läkaren att skriva ut penicillin. Det smakar äckligt även när det är uppblandat med Pepsi, tycker Viggo, men hans mamma och jag fick honom faktiskt att skratta, när vi gemensamt hittade på att det är Lord Voldemort som har förgiftat hans hals och ena öra, och att det pepsiutspädda penicillinet är en trolldryck som Harry Potter har satt in som motåtgärd.

Under sjukdomen är det inte mycket mat som har fallit Viggo på läppen, men några av mormors plättar slank i alla fall ner. Och så har han förstås, febrig som han har varit, ätit glass.

Båda barnen satt med vid gårdagskvällens lilla familjekräftskiva, givetvis med kräftor utan ”dessa drycker”, som Albert Engström uttryckte saken en gång i världen. Klara åt förresten inte bara plättar utan också tre kräftor, men hon blandade det som bjöds på ett intressant sätt. Se Kerstins bilder! Vi vuxna tog också för oss av mormors goda kantarell- och västerbottensostpaj.

Klara har för sin del haft lika mycket spring i benen som vanligt. Hon har varit på långpromenad runt Öregrund med mormor, och även morfar har hon följt både till Konsum och till lekparken. I går efter lunch gick hon med morfar till Tallparken för att bada. Det var soligt, men det blåste höga vågor och det var kallt i vattnet, så Klara bestämde sig snabbt för att i stället leka med hink och spade och formar i sanden. Det har varit kallt i vattnet hela veckan, som ni kan se av Kerstins bilder här. Lite synd är det, eftersom vi verkligen har en härlig kuststräckning mot Öregrundsgrepen – döm själva av Kerstins bilder från en promenad längs stranden.

Efter strandutflykten tog vi en liten, liten omväg och gick in på Floras café, där Klara har varit tidigare. Hon pekade vant ut tre småkakor hon ville äta – precis såna brukar mamma baka, förklarade hon – men hon ratade Coca Colas tre läsksorter och valde i stället vanligt vatten med sugrör. Men innan vi lämnade Flora, ville hon sen ha två kakor till, av samma sort.

Klara är en liten tjej med inte bara benen fulla av spring utan också huvudet fullt av lagom bus. Här kan du se ett exempel.

Och så har hon fantasi. Det här tänker hon om vår väldiga ask nere vid grinden.

Nu är i alla fall Klara på cykelutflykt med sin mamma. Färden gick till Gräsö. Mamma Kerstin är intresserad av loppisar, men Klara är mer intresserad av att åka färja.

Om Sommar med Anne Sofie von Otter. Något även om hennes syster samt systerns man

Dagens Sommar-program var av det där slaget som jag älskar.

Musikaliskt var det, för att låna ett uttryck från sommarvärden själv, Anne Sofie von Otter, cross over. Vi fick höra allt från ”Novelty Accordion” och Esbjörn Svensson till Bach och musik från koncentrationslägret Theresienstadt. Det är en fröjd att få ta del av ett musikurval, som inte bara vittnar om kunskap utan också musikalisk bredd.

Och så innehöll det mellanliggande pratet så många intressanta saker, att man gärna hade lyssnat dubbelt så länge. Om samarbetet med Elton John. Om Los Angeles, där också jag har varit, och om hennes eget starka miljöengagemang. Om pappa diplomatens relativt tidiga kunskaper om de nazistiska förintelselägren i Tyskland.

Anne Sofie nämnde också sin syster Birgitta, dels från bombningarna av Berlin i krigsslutet, dels i samband med familjefester där också Birgittas make, Kjell-Olof Feldt, deltog.

Anne Sofie känner jag inte, men jag lärde en gång i världen känna hennes syster, Birgitta von Otter, desto bättre.

Birgitta anställde jag som journalist på Aktuellt i politiken (s) när jag var tidningens chefredaktör. Jag minns att hennes man, Kjell-Olof Feldt, vid ett tillfälle enskilt tackade mig för att jag hade anställt henne, så att hon kunde få tyngre journalistiska uppgifter än hon hade haft till exempel på Åhlén & Åkerlund.

Kjell-Olof hade jag då känt länge, och han satt under en del av min tid på partistyrelsen i partiets VU, men om någon nu drar slutsatsen att anställningen av Birgitta var en väntjänst, tar vederbörande fel. Jag låter mig inte tubbas av den sortens saker – de som känner mig vet att jag har en ibland besvärande sturig dragning till integritet.

Nej, Birgitta var en utmärkt journalist, skrev till exempel mycket läsvärda personporträtt – hennes artikel om Per Gunnar Evander är ett bra exempel. Hon gjorde också några mycket läsvärda intervjuer med Olof Palme. Dessutom var hon en mycket trevlig person att arbeta ihop med på vår lilla redaktion.

Hennes akilleshäl var möjligen att hon gärna skrev mycket för långt, dessutom i etapper, så att manus – på den tiden skrivna på maskin – blev till jättelånga rullar av ark med delvis struken, delvis överskriven,delvis bortklippt text, alltsammans hopfogat med tejp. Eftersom det fanns en planering sida för sida av varje nummer, skulle ju de här långa artiklarna, ofta med hjälp av strykningar i korrekturet, sedan ges den längd som var planerad, men vid ett tillfälle minns jag att redaktionssekreteraren, Sven Erik Rönnby, helt sonika delade upp Birgittas artikel på två och skrev ”Fortsättning följer i nästa nummer” längst ner i artikeln. Därmed hade Birgitta skrivit tidningens första artikelföljetong.

Redaktionen var på den här tiden ett väl sammansvetsat kompisgäng, som gärna förlade planeringssammanträdena hemma hos någon av redaktionsmedlemmarna, sammanträden som alltid innehöll också gemensam, hemlagad middag och allmänt flams, ibland tillsammans med den som den vi var hemma hos var gift med. Min egen Birgitta och jag har också en smula umgåtts med paret von Otter/Feldt i andra sammanhang. Kjell-Olof och Birgitta har till exempel varit hos oss här i Öregrund.

Kjell-Olof hade varit aktiv i Laboremus, som jag själv blev ordförande för 1960, och jag publicerade mina första artiklar i Libertas, när han var tidningens redaktör – jag avlöste honom på den posten så småningom.

Både Kjell-Olof och generationskamraten Bo Södersten hade hos oss yngre laboremiter nimbus av att vara radikaler, och under en lång period fick alla nya medlemmar i föreningen som inträdesgåva en artikel av var och en av de här herrarna; Kjell-Olofs artikel hette ”Socialismen förtvinar i dag”, vill jag minnas. (Södersten pläderade i sin artikel för planhushållning.)

Det är ju helt uppenbart att Kjell-Olof med tiden utvecklades mer åt det socialliberala hållet, och för mig är det sålunda ingen överraskning att han på DN.Debatt i dag ger sig in i den pågående Jämtin-debatten med en artikel, betitlad ”Friskolornas vinster utarmar inte skolan”. Det tror jag för egen del vad jag vill om, men eftersom mina läsare redan har tagit del av mina argument, tänker jag inte upprepa dem.

Lite kul är det att i hans artikel läsa meningen ”I snart femton år har staten – varav tolv med socialdemokratiska regeringar – uppmuntrar enskilda medborgare att bli det hon (Jämtin) kallar välfärdsentreprenörer genom att satsa engagemang och pengar på att starta privata skolor.”

Något ligger det dess värre i detta, men jag vill påminna om hur trångt det var i portföret, då när de gamla socialdemokratiska principerna fortfarande gällde. Kjell-Olof Feldt hade dristat sig till att plädera för privata dagis, men blev då genast och ganska hårdhänt tagen i örat av Olof Palme.

Annars vill jag gärna vittna om att Kjell-Olof Feldt, även i politiska sammanhang, är en trevlig person att ha att göra med. I motsats till många andra maktmänniskor bemödar han sig om att argumentera i stället för att bara befalla. Han intar alltså det man brukar förknippa med en intellektuell attityd.

Vilket inte hindrar att han, som nu i friskoledebatten, kan ha fel.

Alltför korta sommarmöten

Från påsk och långt in på hösten bor vi i sommarhuset här i Öregrund. Vi lever ett stillsamt pensionärsliv, som i och för sig rymmer arbetsmoment som gräsklippning och städning men som annars styrs av våra egna lustar: Innehåller tidningarna intressanta saker, läser man dem hela förmiddagen. Är det bra TV-deckare tre kvällar i rad, så ser man på dem. Annars finns det massor av bra böcker och filmer att ta del av.

Vi känner vid det här laget ganska många andra här i Öregrund, både bofasta och sommargäster. Men vi har inte byggt upp något omfattande umgänge. Mest lever vi i vår egen lilla värld, två människor med ett långt liv tillsammans, så förtrogna med varandras vanor och önskningar att man sällan behöver fundera över vad den andra skulle vilja göra.

Sällan går vi utanför vår egen tomt mer än för att handla mat.

Vi har förstås kontinuerlig kontakt med våra barn, om inte annat så via telefon och nätet. Ändå känns det extra roligt när man också kan få till fysiska möten, hos dem eller hos oss.

Matti och Karin kom hit i veckan, snäppet efter sin semesterresa till en ö i Grekland.

Birgitta och jag har kappats om få att laga mat åt dem och oss.

Själv har jag bland annat lagat Fåraherdens paj, och i går kväll grillade jag både kött och kryddiga korvar. I dag avslutade Birgitta besöket med att bjuda på ärter och bönor och färskpotatis från den egna trädgården och till färskpotatisen stekt fläsk. En jättegod lunch!

Visst rymmer varje sådant här besök, som bryter ensamheten eller snarare tvåsamheten, små komplikationer – vi är ju totalt tillvanda vid att leva livet på vårt sätt – men ändå känns det tomt, mycket tomt, när Matti och hans sambo har åkt.

De har egna plikter och önskemål – självfallet unnar jag Karins föräldrar ett motsvarande besök, och jag förstår att Matti och Karin, som i går, gör en utflykt till den stora loppisen i Norrskedika. Och jag förstår ju också att Matti vill visa Karin sitt Öregrund – jag gjorde ju själv likadant när jag hade med Birgitta på besök i min barndoms och ungdoms Juniskär. Riktigt trevligt var det att få besök av en av Mattis gamla studiekompisar med man och baby. Hela sällskapet mumsade av Birgittas hembakta sockerkaka, medan babyn kröp omkring på verandagolvet och lekte med Viggos och Klaras småbarnsleksaker.

Så jag menar verkligen inte att klaga. Loppisbesöket i Norrskedika resulterade bland annat i att Matti köpte en hel kasse LP-skivor för tio kronor styck, som vi i går kväll lyssnade på tillsammans ute på glasverandan, där musikanläggningen – en gammal Carlsson! – finns. Musiken förenar oss verkligen, och i den här loppisbunten fanns det faktiskt artister och musiker som jag kan något om. Ett typiskt samtal utgick från en skiva, utgiven på (numera Warner-ägda) Metronome, och jag kunde berätta en hel del om vilka som ingick i stall Anders Burman. I såna stunder finns inget sådant som generationsgränser.

Birgitta har haft trädgårdspass tillsammans med Matti: han har hjälpt oss med slyröjning och beskärning; en stor hög grenar vittnar om hans framfart. Han är ju i den där åldern då man är fysiskt som starkast.

Men nu är de alltså borta igen.

Lite sorgligt är det ändå fast det var roligt. Sina barn får man aldrig nog av ens om man är 72.

Sommar, sommar, sommar…

I fredags lämnade vi alltså Öregrund för födelsedagskalas i Rinkeby.

Vi stannade till i Uppsala, för ärenden och lunch.

Jag var bland annat in på Kronan på Svartbäcksgatan, ett av de apotek som förblir i statliga Apoteksbolagets ägo, och köpte ytterligare ett Apoliva-shampoo, Repair shampoo, att ha både i duschrummet och i bastun i Öregrund. Jag har, sen jag sist skrev om det här ämnet, till båda ställena köpt också Apolivas dusch/badtvål och shampoo för barn. Säkert kommer Viggo och Klara snart hit och behöver då fräschas upp efter sina äventyr utomhus.

På väg från apoteket till busshållplatsen slank jag in i en leksaksaffär och köpte en ny gunga av trä att ha till hands när barnbarnen kommer. Den förra gungan användes ju som tändved när vi fick vår bod nedbränd i en mordbrand förra året. Vid det här laget är gungan uppsatt på lagom barnhöjd i talldungen bredvid den nu återuppbyggda boden.

Efter lunch i vinterbostaden på Idrottsgatan hämtades vi upp i bil av Bengt och Inger. Bengt är morfar till de två födelsedagsbarnen i Rinkeby, Sara 17 och Amanda 15 – han är far till deras mamma Anna, vars mamma, Birgitta, sedan årtionden är min hustru.

Det enda problemet med det här är att det ibland leder till en förvirrande vokabulär: att Bengt av barbarnen benämns som morfar är väl helt naturligt, men eftersom också jag däremellan anropas som morfar, måste man ibland fundera till över vilken morfar som aktualiter avses. Men Annas flickor, utöver de båda nämnda också Ella, anser uppenbarligen, att de har två morfar och två mormor.

Birgitta och jag uppvaktar de två flickor, som fyller år med en dags mellanrum, med presentkort till en känd klädkedja. Det är ju inte alldeles lätt att hitta presenter som exakt passar tonåringars smak, så låt dem alltså välja själva!

Huset i Rinkeby blir så småningom ganska fullt av tjejernas kompisar, ett grannpar, tjejernas pappa Cai som Anna är skild ifrån och Annas kusin Anna-Karin med make Per samt deras båda barn Martin och Cecilia. Cecilia och Amanda är kompisar, spelar också ihop i en orkester. Amanda har just av morfar Bengt fått hans gamla fiol och stråke, som efter lite uppsnofsning blir ett riktigt fint instrument. Det är förresten ganska intressant att Amanda, svenskt mattegeni i en tävling i våras, också är starkt musikintresserad.

Utöver de redan nämnda kommer också familjen Kokk-Strömberg, Viggo och Klara och deras föräldrar Kerstin och Bo. Klara kommer genast och kramar sin morfar, och jag berättar för henne och Viggo om nya gungan och det bortblåsta men återfunna riddartältet.

Anna är konvalescent efter en just genomförd blindtarmsinflammation. Men med goda samverkande familjekrafter blir det fest ändå: Birgitta har bakat bröd, Kerstin och Anna-Karin har med sig en rad goda röror och annat gott, och Per och Anna-Karin grillar de av Anna marinerade (sockerfritt, med tanke på mig) lammkotletterna. Tårtor och annat sådant hoppar jag med min diabetes över, men Anna har faktiskt gjort en särskild, sockerfri bål åt mig.

Anna ligger på sängen och vilar sig, när vi tar farväl och sen i Bengts bil blir skjutsade till Uppsala C. Eftersom vi då har en dryg halvtimme till nästa öregrundsbuss, sätter vi oss först på Bistro Hijazz’ uteservering och tar var sitt glas vin. Festen i Rinkeby med tonåringar och barn var självfallet alkoholfri.

Väl återbördade till Öregrund fortsätter vi att synda, sätter oss en stund under plommonträden och njuter av kvällssvalkan och var sitt glas calvados.

Programmet på lördagsförmiddagen är för min del alltid detsamma: Medan jag dricker nykokt kaffe, löser jag veckans melodikryss. Eftersom det i lördags sändes från ett ställe nära Öregrund, hade jag – som jag tidigare har berättat – uppvaktats av en representant för de lokala arrangörerna om att komma dit men avböjt.

Jag vet inte om det ingick i planerna att sammanföra mig med en annan estländare och hängiven krysslösare, Kristian Luuk, men han var hur som helst där tillsammans med sin hustru, Carina Berg.

Jag har aldrig personligen träffat Kristian, som jag naturligtvis däremot har följt i hans olika jobb som programledare, en duktig sådan enligt mitt förmenande. I det sommarprogram han hade senare samma dag berättade han öppenhjärtigt om sitt kontrollbehov: hans programledarinsatser är helt uppenbart resultat av hårt förarbete och detaljplanering – men han gav ju också exempel på hur han har lyckats ännu bättre när han någon gång har släppt självkontrollen och improviserat.

Jag vet ingenting om Kristian Luuks politiska preferenser, men jag tyckte att han på ett utmärkt sätt illustrerade varför så många av mina landsmän har motiverats till en antivänsterhållning. Har man, som han, en morfar som har tillbringat mycket lång tid i Sibirien, ligger det kanske inte närmast till hands att bli vänsterradikal.

I dagens Sommar fick vi lyssna till en sann reformist, Per Olov Enquist. Han är en av Sveriges främsta nutida författare men har också sen relativt unga år varit en mycket övertygad socialdemokrat, också under de röda sextio- och sjuttiotalen. Hans författarskap sträcker sig ju över vida fält, men jag skulle i det här sammanhanget särskilt vilja rekommendera hans västerbottniska arbetarrörelseroman ”Musikanternas uttåg” för läsning. Vi har också annat gemensamt. Trots sin kristna familjebakgrund, som han talade mycket om i sitt sommarprogram, är han liksom jag icke troende. Och han delar min skeptiska hållning till EU, var faktiskt inför EU-omröstningen en mycket aktiv motståndare. Vidare förenas vi i att kritisera bådas vårt parti, socialdemokratin, för att ha gett upp många av idealen från 1960- och 1970-talen; P O har i ett föredrag jag har hört honom hålla sagt att Sverige då och med start lite tidigare var så ytterst nära den förverkligade socialdemokratiska utopin – bara för att senare, utan att liksom ens själv märka det, svika de här idealen.

Jag har känt P O Enqvist ända sedan mina studentår från Uppsala, dock utan att vi har blivit nära vänner. Vi träffades då men tillhörde lite skilda generationer, och sen har vi setts då och då, till och med delat restaurangbord, vilket senare dock skedde när han för länge sen hade besegrat sin alkoholism och blivit helnykterist – den historien finns i hans allra senaste roman.

Hans sommarprogram var lågmält personligt och därför intressant. Han spelade också för sommarprogrammen i gemen ovanlig musik, bland annat ett stycke av den fantastiske estniske tonsättaren Arvo Pärt.

Nu säljs Raimat Abadia av finska i stället för svenska staten

Gamla Vin & Sprit, det som ägdes av svenska staten, tillverkade inte bara egna drycker som det i hela världen allt mer framgångsrika Absolut vodka. Företaget hade också en stor agenturverksamhet, sålde bland annat viner från hela världen.

Pernod Ricards övertagande av V & S har lett till ordentliga omstuvningar i Vin & Sprits varuportfölj. Jag har tidigare berättat om att EUs konkurrensmyndigheter tvingade företaget att av marknadsdominansskäl sälja anrika Grönstedts Cognac. Det ironiska var att Grönstedts därmed kom att ägas av finska i stället för svenska staten: Köpare var Finlands motsvarighet till V & S, Altia, som håller på att skaffa sig en stark marknadsposition inte bara i Finland utan också i Sverige, Norge samt övriga Norden och Baltikum.

Altia följer V & S’ gamla koncept och skaffar sig bland annat agenturöverenskommelser i Norden och Baltikum med intressanta dryckersföretag runt om i världen.

Jag har redan tidigare noterat, att Altias svenska dotterföretag har kompletterat sitt vinsortiment (Faustino med flera) med en överenskommelse om att ta över också spanska Codorniús viner.

I nya numret av Allt om mat finns följaktligen en helsidesannons från Philipson & Söderberg, ett av Altias dotterbolag, för Raimat Abadia Blanc de Blancs, som en av de recensenter som citeras döper till buffévavorit.

Raimatvinerna – jag har tidigare köpt olika varianter av de röda – är oftast mycket hyggliga för sitt förhållandevis måttliga pris. Utöver Raimat Abadia Crianza, som också finns i box, finns Raimat Abadia i varianterna Chardonnay, Cabernet Sauvignon och Syrah.

Vill inte svenska staten tjäna pengar på ansvarsfull och kvalitetsinriktad alkoholdrycksförsäljning, har jag inga problem med att i stället gynna finska statens företag i branschen – särskilt som även det, som jag redan tidigare har noterat, också lever upp till samma målsättningar.