Dagar i augusti

Jag har inte haft tid att ägna mig åt bloggen på ett par dar; jag har varit upptagen av ett kärt besvär: att formulera ett inbjudningsbrev till Birgittas 80-årsdag den 20nde september, hitta e-postadresser till hennes närstående och vänner genom livet och sen – i dag – få i väg inbjudan.

Det har redan kommit en anmälan, nästan med vändande post, men jag har också fått meddelanden om att några av e-postadresserna var felaktiga, vilket förstårs har krävt nytt arbete. Sedan har även Anna hört av sig och lovat hjälpa Kerstin i köket – det som serveras kommer från det företag där Kerstin arbetar.

Den här jämna födelsedagen och höga åldern tänker vi fira i lägenheten i Uppsala, men annars bor vi fortfarande kvar i vårt sommarhus i Öregrund. I dag, när vädret har varit nådigt, har Birgitta varit ute i trädgården och arbetat, bland annat på nytt rensat min tämligen nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Där har hon bland annat hittat åkervinda, som trots att den är vacker är ett nästan outrotligt ogräs – ingen av oss vet, hur den har kommit dit. Är det någon som känner till något effektivt knep att bli av med den? (På annat håll på vår stora tomt har vi använt oss av övertäckning av hela landet, men i den här rabatten finns bland annat gammaldags rosor, som jag inte gärna vill bli av med, bland dem Yorks vita ros.)

Också hit hittar det gäster ibland. En sonson, Anders, till vår gamla vän från Laboremus-tiden, senare också granne på Idrottsgatan, Ingrid Kjellman, överraskade farmor med att i bil köra henne till oss i Öregrund – Ingrid hade faktiskt inte förstått vart de var på väg. Men vi visste att de här två skulle komma, så Birgitta hade gjort sitt bästa – och hon är faktiskt mycket skicklig i köket – för att åstadkomma en god måltid: stekta abborrfiléer med vitvinssås och kantareller – abborrarna fiskade och kantarellerna plockade här i Öregrund av en man som bor alldeles nära oss – och till efterrätt kanelkryddad rabarberpaj av egenodlad rabarber med ett lock av maräng. Fast jag som är diabetiker fick ju då hålla mig till nyplockade körsbär, mycket goda de också.

Det blir mycket att prata om när man äntligen träffas igen – Ingrid bor numera sen länge i Stockholm.

Apropå goda måltider, bjöd hustrun mig nyligen på krogmiddag här i Öregrund. Sånt gör vi sällan numera, inte bara för att pizzerior och andra ställen nere i hamnområdet mest ägnar sig åt massutskänkning och för all del pekuniärt billiga men också i andra avseenden billiga rätter. Så vi lagar hellre maten själva.

Skälet till att vi nu gick ut och åt var att en av landets stjärnkrögare, Melker Andersson, i sommar har öppnat en ny restaurang nere i hamnen, på Strandgatan 30 i den byggnad som tidigare inrymde vad jag skulle kalla en bok- och skrotbod. Nu har den gamla inredningen rivits ut och ersatts av en serveringsdisk samt udda bord och stolar – inredningskonceptet är inte lyx och elegans, och det finns också några bord och stolar utomhus, både upp mot Strandgatan och på sjösidan. Men trots att gästerna redan tidigt på kvällen var relativt många, lyckades vi till slut, eftersom regnet hängde i luften, hitta ett ledigt bord inomhus. Det går nämligen inte att telefonboka bord på det här stället.

Det heter, med utmanande svensk stavning, Bojabäs, av vilket (franska bouillabaisse) man kan ana att det här är en fiskkrog. Rätterna anpassas efter det man för dagen kan få tag på lokalt av havets frukter. Vi valde dock inte bouillabaisse utan smörstekt abborre, till vilken vi drack alkoholfri öl. Det tog sin lilla tid – matlagningen sker från grunden bakom serveringsdisken – men det var väl värt att vänta; smaken var mycket god. En miss gjorde personalen i köket dock: Vi fick det här utan de i menyn utlovade kantarellerna. Vi såg en låda fräscha kantareller i köksavdelningen, så det var nog bara en miss på grund av stress.

Men det var gott ändå. Hit kommer vi nog att återvända, om krogen får ett fortsatt liv här i Öregrund.

Min tjejliga på födelsedagsbesök post festum

Till dem Birgitta hade inbjudit till min 80-årsdag hörde det som i familjen går under benämningen Enns tjejliga, ursprungligen fyra damer – nu tre eftersom en av dem är död – som alla under en period var mina arbetskamrater på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad.

Damerna i fråga är:

Eva Marcusdotter, som var talskrivare åt Bo Toresson under hans tid som partisekreterare – också jag arbetade under den här tiden på partisekreterarens kansli. Senare har Eva under en period bott och varit partiaktiv i Örebro, senare i Östersund. Hon har numera lämnat partiombudsmannaskapet och arbetar med annat.

Gisela Lindstrand, som både har arbetat på Aktuellt i politiken (s) (fast inte under min tid där) och som pressekreterare på partiexpeditionen (hon berättade den här gången bland annat om sitt första möte med Olof Palme). Ingvar Carlsson rekryterade henne sedan som pressekreterare i statsrådsberedningen. Senare har hon arbetat i det privata näringslivet, nu senast i Securitas.

Lotta Gröning, som har doktorerat i Uppsala men också har arbetat på partiexpeditionens pressavdelning. Senare har hon bland annat arbetat åt Mona Sahlin under hennes tid som statsråd, varit politisk redaktör på Norrländska Socialdemokraten och insändarredaktör på Aftonbladet. Nu är hon kolumnist i Expressen.

Den fjärde medlemmen i den här tjejligan var Mona Hillman Pinheiro, men hon är alltså död. Birgitta och jag var på hennes begravning, och jag har skrivit om den och henne under rubriken Last Chorus.

Också Birgitta var med vid besök hemma hos Mona i mitt gamla Sundsvall. Själv blev jag så småningom bekant också med hennes dåvarande man, João Pinheiro, som först förstås undrade över Monas relation till mig. Men den var inte av det slag han hade behövt oroa sig för, och när hon senare separerade från honom och ingick en ny relation var det inte med mig. När jag och min hustru sen var på hennes begravning, kom förstås också exmaken João dit, och eftersom han aldrig ens hade träffat flertalet begravningsgäster, sökte han sig till mig och Birgitta under den efterföljande begravningsmåltiden.

När jag och Birgitta under de tre övriga tjejernas besök med anledning av min födelsedag (de kunde inte komma på den riktiga födelsedagen eftersom två av dem just då hade bokat in en utlandsresa), inledde vi med att dricka alkoholfritt vitt vin vid ett trädgårdsbord – vädret var ljuvligt och trädgården blommade – och jag sa också några ord om vår gamla gemensamma vän Mona och erinrade om hennes begravning.

Men sen gled samtalet förstås – vi är alla politiska djur – in på den pågående regeringskrisen (fast den delen har jag ju redan skrivit om).

Den här födelsedagsmiddagen fick, liksom den på den riktiga födelsedagen, estniskt tema men var bara delvis identisk med sin föregångare. Eftersom Birgitta inför min 80-årsdag hade gravat sik på det sätt hon en gång lärde sig av min estniske pappa och det fanns sådan sik kvar i frysen, tinade jag upp den och serverade den som förrätt med nykokt potatis, på längden skuren saltgurka och Birgittas gravlaxsås.

Sen fortsatte jag på fisktemat.

Jag lagade en estnisk fisksoppa, kallad seljanka, med torsk som huvudingrediens.

Som huvudrätt serverade jag också torsk, men nu som ingrediens i fisk smörstekt som wienerschnitzel, alltså panerad med vitpeppar- och saltblandat vetemjöl, ägg och skorpmjöl och med citronskiva med kapris och ansjovisfiléer ovanpå. Gisela som har österrikisk mor och är van vid traditionell wienerschnitzel blev mycket förtjust och sa genast vid matbordet, att det här tänkte hon laga själv.

Sen hade jag till efterrätt/kaffe natten före bakat stritsel, estnisk födelsedagskringla. I det fallet gjorde jag en tabbe: När jag handlade de många ingredienser som krävs, glömde jag att köpa saffran, och därför blev min stritsel lite för blek, ytterligare understruket av det florsocker man strör över, när stritseln är klar för servering. Men i övrigt fanns smaken där av de många smakämnena man använder.

Födelsedagsmåltiden ägde rum under mycket glam och prat, och gästerna sjöng också en sång de på den tiden fyra damerna sjöng för mig vid ett minnesvärt besök med middag hemma hos mig när vi hade börjat träffas, fyra damer och en på den tiden fortfarande hyggligt ung man. Jag brukade ju se dem på jobbet men förstod sen att de här tjejerna också ibland träffades mer privat, gick ut på krogen tillsammans. En sådan kväll, i9nte helt nykter förstod jag av den nerklottrade servett som sen anlände per internpåse, hade samtalet uppenbarligen spårat in på mig, och på servetten hade de klottrat ner skämtsamma kärleksförklaringar till mig. Alltså upptogs jag i den här kvinnliga kretsen, och vi började träffas också utanför jobbet.

När de på den tiden fyra tjejerna ringde på dörren och jag öppnade, sjöng de sålunda till sonens och, antar jag, grannarnas förvåning unisont och högljutt en visa, vars text började så här: ”Varför ska vi älska dENN vi ENNdå aldrig får?”.

Dess värre måste damerna den här gången alltför tidigt ge sig i väg igen. Men de bor ju numera i Östersund. Göteborg och Norberg, och snart vinkade vi alltså av Lottas bil, som de alla åkte i.

Presenter fick jag förstås dess förinnan: Från Gisela fick jag en Slideranka (Muehlenbeckia complexa) i vacker kruka. Av Eva fick jag ”Smak på Sápmi”, en kokbok med samisk mat. Och Lotta hade med sig två böcker, dels Fredrik Skavlans samlade teckningar, dels (kanske mer med adress till värdinnan, den före detta ordföranden i Svenska kommittén för Vietnam), Åke Kilanders bok om FNL-rörelsen, ”Vietnam var nära”.

För övrigt har jag fått ytterligare en växt att plantera i en av mina nyrestaurerade rabatter. Av Jimmy och Margareta Mattsson, som inte kunde komma på den riktiga födelsedagen på grund av en familjerelaterad begravning, har jag fått en Flikskatta, även kallad Känguruäpple, och eftersom det här är en rabattväxt som kan bli tre meter hög, har jag tagit på mig lite tid för att hitta ett lämpligt ställe att plantera den på. Det blir i min nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot vägen.

Melodikrysset nummer 29 2017

Det här är en sommar då vädret ständigt växlar. I går då huset städades satt jag i solen vid trädgårdsbordet och drack kaffe. I morse när jag skulle hämta morgontidningarna i brevlådan regnade det. Nu är det solsken och blå himmel igen. Det senare har jag dock sett först nu – jag har varit koncentrerad på att lösa Melodikrysset.

I dagens kryss förekom åtminstone två stycken, som brukar räknas till den klassiska repertoaren.

Det ena var nog lätt att känna igen för de flesta. Johann Sebastian Bachs ”Air” minns också de som normalt inte lyssnar på klassisk musik, i vart fall de som är i rätt ålder för att i TV ha sett ”Beppes godnattstund”.

Det andra klassiska stycket – här efterfrågades kompositören – var kanske inte lika lätt att placera. Men i mina öron verkade det vara något av Jean Sibelius, även om jag inte kom på vad som spelades. Jag har en mycket stor kollektion sibeliusskivor i en av våra skivhyllor, men dem kommer jag inte åt just nu, eftersom de finns i lägenheten i Uppsala medan jag själv under sommarhalvåret bor i vårt sommarhus i Öregrund. (Det visade sig sen vara< "Finlandia", som jag har hört hur många gånger som helst.) Carl Michael Bellman brukar ju inte räknas till de klassiska kompositörerna, men nog är han en klassiker, även i bemärkelsen att han har lånat melodier ur sin tids klassiska repertoar.

En av hans figurer kallades Fader Berg, och det kan vi väl använda som övergång till att tala om något av och med Jocke Berg. Jocke är känd från numera nedlagda Kent, men i dag hörde vi honom i duett med Lisa Nilsson i ”Innan vi faller”.

Jag har hört en hel del med Kent, men ännu mer har jag hört av och med Lars Winnerbäck, som vi i dag fick höra i ”Visst har vi glömt”.

Som ni väl har förstått, är jag från en mycket mer vislyssnande generation, så för mig var det heller inte svårt att känna igen Harriet Löwenhjelms och Hjalmar Cassermans ”Beatrice Aurore” – att vi i dag fick höra den instrumentalt med Roland Cedermark spelade ingen roll.

Klassiska barnvisor kan jag likaså. ”Bonden och kråkan” har jag själv sjungit, och därför var det ingen match att komma på den yrkesgrupp Eldeman ville ha identifierad: bonde.

Andra halvan av femtiotalet, då jag var gymnasist, blev jag lite av cineast, dock aldrig av den sorten som sorterade bort underhållande filmer, till exempel musikfilmer. Jag har alltid beundrat Fred Astaire, och Grace Kelly fick jag ett gott öga till innan hon hamnade i Monaco. I filmen ”High Society” (1956) förekom Cole Porters ”True Love”, men den kom också att leva ett eget liv som älskad schlager.

Jag var ung under swingepoken – hörde sedan dansbandsmusik spelas i radio men har aldrig gillat att dansa till dansbandsmusik. Men många av dansbanden hamnade ju också på Svensktoppen, så åtminstone de tidiga är jag bekant med den vägen. Vikingarna kan till exempel inte vara obekanta för några, som lyssnar på populärmusik i radio, och visst minns jag deras ”Du är min sommar, Marie”, och den kan jag följaktligen identifiera när de sjunger den på tyska, kallar sig Wikinger och då sjunger ”Schenk mir dein Sommer, Marie”. (Jag har läst tyska både i realskolan och i gymnasiet.)

Povel Ramel blev tidigt en favorit, och honom har jag sett och hört live både i tält och på scen. I dag fick vi höra en jazzig version med Flashback Big Band av en av hans hits, men visst var det hans underbara ”Karl Nilsson”.

Men även om jag har en tendens att fastna i gamla melodiminnen, ska ni inte tro, att jag inte införlivar senare musik i den musikskatt jag bär med mig.

Alltså tycker jag att ”All That She Wants” med Ace of Base från 1992 är en högst lyssnansvärd låt.

Och tvärs igenom den finska version som i dag spelades känner jag igen och minns med glädje ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham.

Fast för egen del går jag allt mer skraltigt. Och dans är det inte längre tal om.

Sommar med barn och barnbarn

Under juli har vi träffat alla barn och barnbarn.

Kerstin med sina barn, Viggo och Klara, var här hos oss sista delen av sin semester, en dryg vecka. Öregrund är ju Kerstins sommarland ända sen hennes tidigaste barndom, och också Viggo och Klara – Viggo är redan tonåring och Klara blir det snart – är väl hemmastadda både i huset och i trädgården och hittar själva både inne i Öregrund och till badet i Tallparken. På Kerstin Kokks Instagram hittar ni, nu en bit ner, en räcka bilder från vår trädgård och vårt hus samt bilder från stadspromenader och badbilder från Tallparken. Kerstin och hennes barn var där och simmade varje dag.

Kerstin som är bagare till yrket bakade också här och lagade en del av middagarna, gärna med hjälp av grillen.

Under slutet av deras vistelse i Öregrund kom också Matti och Karin samt deras betydligt yngre barn, Ella och Sofia. Men de bodde inte hos oss utan hade hyrt ett hus på Gräsö – Matti skjutsade familjen i bil, och det som visade sig ta mest tid var att vänta på gräsöfärjan, ibland tvingas vänta på nästa färja. Gräsö är fullt av bilburna sommarboende så här års.

Men första kvällen tillbringade de hos oss, åt grillmiddag som Kerstin hade lagat.

Kerstin och hennes barn var, innan de for hem till Uppsala, hos Matti & co på Gräsö, och sen kom Matti och hans familj åter hit till oss på fika i trädgården. Och så bjöd Matti och Karin även mig och Birgitta på tidig middag hemma hos dem på Gräsö. Matti hämtade oss i bil.

Vid det första besöket hos oss fick Ella en jättelik Bamse-handduk av farfar – hon använde den sen i badet och tackade så mycket.

Ella är sen tidigare hemma i vårt hus och i vår trädgård, och hennes lillasyster följde efter henne överallt, gillade också mycket i de leksakslådor storasyrran redan mindes från tidigare besök.

Ella är mycket social, medan Sofia, som inte har träffat oss så ofta – Matti och hans familj bor i Stockholm – i början var aningen avvaktande till farfar och farmor. Men det här sommarbesöket kom att bli en vändpunkt i det avseendet. När vi under vårt besök på Gräsö satt på den stora uteplatsen och åt – Sofia verkade mest av allt gilla kokt potatis – satt jag närmast henne och fick vid två tillfällen lov att lyfta ner henne ur barnstolen. Och sen när Matti skulle skjutsa oss hem, ville hon följa med, satt i en barnstol fram med ansiktet riktat mot oss. När då Matti åter förklarade för henne att vi var farfar och farmor, hans egen pappa och mamma, såg jag, att den lilla flickan flyttade blicken i tur och ordning på nämnd person och sen på nästa.

Sen, när Matti efter att ha skjutsat hem oss skulle åka till Gräsö, fick också Sofia säga hej till oss, och när det blev min tur fick jag inte bara en kram utan också en puss – och ungen skrattade.

I måndags den här veckan var vi på födelsedagsfest hos Anna i Rinkeby. Två av hennes döttrar, Sara och Amanda, har födelsedag med en dags mellanrum, och de brukar firas gemensamt den mellanliggande dagen. I det här fallet talar vi om vuxna unga damer. Sara bor i egen bostad och jobbar som väktare – har faktiskt utsetts till gruppchef lite i förtid. Hon vill nu ta körkort, så av Birgitta och mig fick hon en grundplåt för den kostnaden, och lika mycket i pengar räknat fick Amanda: Hon brukar, starkt musikintresserad som hon är, åka med sin mamma till konserter i Konserthuset i Uppsala (dit också Annas pappa Bengt med hustrun Inger samt den tidigare hustrun i ett ungdomsäktenskap, Birgitta, plus jag går). Av oss fick Amanda ett årsabonnemang på konserterna i vårt konserthus.

Bengt och Inger var naturligtvis också bjudna på dotterdöttrarnas födelsedagskalas, och eftersom vi umgås, fick vi som så många gånger förr erbjudande om att bli upplockade vid Uppsala C och efter kalaset bli skjutsade tillbaka dit igen, vilket vi förstås tacksamt sa ja till.

Med på födelsedagskalaset i Annas hus i Rinkeby var också Annas yngsta dotter Ella samt flickornas pappa, den från Anna nu sedan länge skilda före detta maken Kaj. Med på det här kalaset var vidare Amandas pojkvän Fritiof samt Annas kusin Anna-Karin. Plus hunden Sudden och en katt som jag inte vet namnet på.

Det blev grillmiddag även i Rinkeby. Det är den tiden på året nu.

Kjell Eriksson på visit

I min deckarhylla har jag Kjell Erikssons alla böcker om Ann Lindell. Den här polisen hamnar också vid något tillfälle på Gräsö, nära vårt sommarviste i Öregrund. Serien om Ann Lindell är något ganska ovanligt i deckargenren – den som är road kan ju gå upp under Kulturspegeln, Deckare och kolla.

Jag blev personligt bekant, man kan nog säga kompis, med Kjell, genom att hamna i styrelsen för Ordfront i Uppsala, vars ordförande han var. Trots sin egen bakgrund i yttervänstern ville han aktivt ha mig med i föreningen, och jag blev bland annat dess kassör. Kjell gav för övrigt ut sina egna böcker på Ordfront, och där placerade jag själv laboremusantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (2002).

Jag har varit hemma hos honom på styrelsesammanträden (och han hemma hos mig på andra sådana), men så försvann han från Uppsala, flyttade till Brasilien. Han har sedan hämtat bokmiljöer därifrån, liksom från andra delar av de delar av världen som vi européer ofta inte vet så mycket om, men Kjell gör alltid grundlig research. Det gäller för övrigt också den bok han har skrivit med spanska inbördeskriget som verklig bakgrund.

Kjell vet att vi under sommarhalvåret bor i Öregrund – han har till och med varit inne på att skriva en artikel om vår trädgård, men det har aldrig blivit av. Och självfallet har jag oavsett detta inbjudit honom att titta in, om han hade vägarna förbi.

I förmiddags knackade det på, och Birgitta gick och öppnade. Och där stod Kjell, efter att ha varit på Gräsö vad jag förstod. Så jag avbröt mitt skrivande, och Birgitta serverade kaffe och egna småkakor som fanns kvar efter mitt 80-årskalas.

Strax var samtalet i gång: Jag berättade att jag just hade fyllt 80 och han att han själv, visserligen inte riktigt lika gammal, plötsligt och oväntat – hans brasilianska kvinna är visserligen yngre än han men så pass gammal att hon inte längre trodde att hon kunde bli med barn – hade blivit far på nytt.

Under det här fikat pratade vi, även Birgitta, ivrigt om allt som vi kom på.

Sen tyckte jag att vi skulle visa Kjell, som har haft handelsträdgård, vår egen trädgård, och vi lät inte det regn som föll hindra oss. Kjell hämtade ett paraply i bilen och gav det åt Birgitta, och jag skyndade in och hämtade ett paraply åt Kjell och satte på mig själv en regnrock. Birgitta berättade om växterna i rabatterna, men den forne trädgårdsmästaren kunde själv identifiera de flesta rossorterna, visste till och med att det var ett japanskt Sakura-träd som vi har på husets baksida.

Och sen åkte han i sin bil.

Men mig förmanade han liksom förr: Du måste skriva dina memoarer!

80-årsfesten i backspegeln

Den 19 juni fyllde jag 80 år, och även om åldern ännu inte har knäckt mig, tyckte jag själv att kroppens allt fler tecken på min allt högre ålder kanske inte var så mycket att fira. Men eftersom Birgitta och barnen tyckte, att en så hög och jämn ålder inte bara kunde förbigås med tystnad, föreslog jag att bara den närmaste familjekretsen skulle bjudas. Sen inbjöd Birgitta ändå också några gamla vänner. Festföremålet självt tillfrågades inte om vilka, men hustrun prickade ganska rätt; dock kunde alla (till exempel Anna-Greta Leijon) inte komma, men några av de tillfrågade – tre av de ursprungligen fyra (en är död) i en tjejliga på mitt forna jobb – kommer hit till Öregrund senare i sommar.

Men jag blev tillfrågad om kalasmaten och om mina presentönskemål. Jag föreslog då ett födelsedagsbord med estnisk inriktning och bidrag till restaureringen av två av mina gamla men förfallna rabatter samt nya växter att plantera där. Birgitta har förresten tidigare rensat och restaurerat mitt gamla stenparti och där planterat in några nyinköpta rosor.

Så en lokal trädgårdsmästare, en ung kvinna som vi tidigare har anlitat, lyckades med hjälp av två lejda tjejer få bort ogräset och fylla på med ny jord, och Birgitta tror att mina födelsedagspengar kan tänkas täcka de här kostnaderna. Efter födelsedagen har jag sen planterat de nya växterna, däribland en blomma som inte är vinterhärdig, en present från två av Bigittas syskonbarn som inte var här, men den ska jag plantera i kruka i höst. Många nya rosor och även pioner blev det, också andra blommande rabattväxter, bland annat estnisk malva från Anna.

Vädret den 19 juni var som gjort för trädgårdsfest, och gästerna fick plats på de stolar vi hade ställt ut kring ett antal hyggligt stora trädgårdsbord, dagen till ära täckta med borddukar. Borden stod på den gräsmatta jag själv anlade i min krafts dagar och mellan äppelträd jag själv har planterat. Intill det längsta bordet blommade den Hurdalsros jag till en tidigare jämn födelsedag fick av min dåvarande sekreterare och några andra kvinnlig arbetskamrater.

Mat och dryck, alkoholfritt vin, lättöl, mineralvatten och läsk, fick man hämta inomhus eller från kallvattensförvar på gårdsplan. Rökt fisk – min pappa startade som yrkesfiskare – och en del annat hade Birgitta beställt från Coop, och när alla varorna kom därifrån, hade killarna i bilen också med sig en stor fin blombukett från de anställda där, som jag sen länge räknar som mina vänner. Men det viktigaste på fiskbordet hade Birgitta lagat, också på fisk från Coop: Av min mamma lärde hon sig en gång hur man gravar sik, och den här var verkligen gravad efter konstens alla regler. Anna hade bakat flera estniska surbröd, och gästerna lät sig väl smaka, särskilt när en av gästerna hade rekommenderat det här brödet med Chèvre-ost. Men det var Kerstin som stod för en stor del av de estniska läckerheterna på födelsedagsbordet: Till kaffet serverades estnisk födelsedagskringla, stritsel, något av det godaste och mest smakrika som finns, och Kerstin som är bagare kan sina saker. Sen hade hon till efterrätt gjort estnisk rabarberkaka. Bilder av det som serverades i vårt kök av Kerstin och Anna den här dagen finns på Kerstin Kokks Instagram, vid det här laget på nästa sida efter den man nu får upp. Och på den sida man får upp finns bilder av det estniska surbröd Kerstin själv har bakat, vad jag förstår inspirerad av Annas bröd på min födelsedagsfest.

Gästerna lät sig väl smaka av alla de här estniska delikatesserna. Kerstin och Anna stod för uppläggning och påfyllning i köket och på inre gårdsplan.

Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara – Klara födelsedagshälsade också från sin och Viggos pappa, Bo – stannade ytterligare ett par dar i Öregrund, badade bland annat i Tallparken – det finns bilder därifrån också på Kerstins Instagram. Matti, Karin och deras två småflickor Klara och Sofia åkte hem till Stockholm, men de har hyrt en stuga på Gräsö, så vi kommer säkert att ses igen lite senare i sommar. Anna, som är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap, brukar komma hit med jämna mellanrum för att hjälp sin mamma med trädgårdsarbete.

Från Birgittas familj kom syskonen Karin med maken Hasse, Gunnar med makan Annica och så lillebror Ragnar, den här gången utan hustrun Gunnel, som hade kommunalt sammanträde – men Gunnel ringde och gratulerade. Karin och Hasse hade i Uppsala också hämtat faster Karin, senare i år 97 år gammal.

Från min egen familj kom ingen. Mina föräldrar och min bror Matti är döda, och lillebror Mikko, född 1944 och alltså yngre än jag, är i mycket sämre skick än jag och bor på ett slutet vårdhem.

Birgitta hade dessutom bjudit sin exman, Annas pappa Bengt och hans hustru Inger – vi umgås regelbundet – samt vår gode vän Hans O Sjöström med hustru Lill samt från vårt parti hemma i Uppsala Tone Tingsgård, Anita Berger och Kjell Jernberg. Ännu fler var bjudna men kunde inte på grund av andra åtaganden men partivännerna från Uppsala medförde också presentpengar från fler av de övriga inbjudna partivännerna, bland andra arbetarekommunens ordförande Peter Gustavsson och även Uppsala arbetarekommun, vidare Hans Alsén. Jag har också fått gratulationer från Stockholms arbetarekommun, Agneta Gille, Irma Ridbäck och Sven-Olov Larsson samt från Inger och Lennart Källströmer i Uppsala. Från sitt sommarhus här i Öregrund kom Lasse och Mary Lundh.

Vid morgonuppvaktningen på födelsedagsmorgonen fick jag av Birgitta inte bara den i vår familj sedvanliga smörgåstårtan och förstås blommor också presenter som jag alls inte hade räknat med, till exempel en mycket vacker Marimekko-skjorta som jag genast satte på mig, faktiskt presenter i en mängd och rikedom jag inte alls hade räknat med. Jag fick en jättebinge med böcker, bland annat av Wilhelm Agrell, Edward Albee, Margaret Atwood, Nathan Safran Foer, P D James, Konfucius, Ann-Helén Laestadius (sommarpratare här om dan) och så en klassisk barnbok. Jag fick också ett paket med DVD-filmer: ”Stora vänliga jätten”, ”Den allvarsamma leken” samt en film om Ulla Billquist och en om Chet Baker. Och så blev det sex Iittala-glas och, som om det inte vore nog med allt det här, en rundresa i min barndoms Estland – jag kommer att få återse mitt barndomshem i Juminda innan jag dör.

Fast det gäller ju att då komma i väg – i den här åldern vet man ju aldrig hur länge det kommer att vara genomförbart.

Hur som helst: tack allesammans för att ni har gett mig en alldeles underbar och minnesvärd födelsedag. Den kommer jag i alla fall att minnas så länge jag lever.

Melodikrysset nummer 25 2017

Det har varit en hektisk tid för mig, gamle man. Jag fyllde 80 den nittonde juni och Birgitta hade med hjälp av döttrarna ordnat trädgårdsfest för familjen och några goda vänner – mer om detta senare, när jag får tid.

I går, på midsommarafton, var det till slut bara jag och Birgitta kvar här i vårt roslagshem. De rosor och andra perenner jag fick med anledning av födelsedagen är satta i de nyrestaurerade rabatterna, och vi har varit på Coop och kompletteringshandlat – som ni förstår har vi annars mest levt på det som blev över efter kalaset.

I går var vi ner till hembygdsgården för den traditionsenliga dansen runt midsommarstången. Ja i vår ålder klarar man inte längre de kroppsrörelser som hör till sånglekarna, men vi stod innanför staketet och tittade på, först på hur stången restes, och sen hörde vi också det korta välkomsttal som hålls av någon som Hembygdsföreningen har utsett. I går hade talaren valt att häckla inte linet utan de politiska partierna. Min hustru, förr riksdagsledamot (s), statsråd och Riksdagens talman, fick också på sin tid Hembygdsföreningens uppdrag att hålla det här lilla sommartalet, och med tanke på sammanhanget och den blandade publiken var hon alltid noga med att undvika partipolitik i sitt sommartal – hennes sommartal var lovsånger till Öregrund, sommaren och det som är gemensamt för oss alla; ofta läste hon också någon dikt. I går kom, när programmet var klart, en herre fram till henne och tackade på temat ”det var bättre förr”.

Men ringdansen var som förr, och det var till och med ovanligt många som deltog – alla fick nästan inte plats i utrymmet runt stången. Fast jag tror nog att allt färre särskilt av de yngre deltagarna förstår vad de sjunger: pluraländelser och begrepp hämtade ur ett mer lantligt liv än det de flesta i dag lever har delvis gjort sångtexterna obegripliga – man kan dem i bästa fall utantill men väljer ibland ord som man förstår innebörden av. Men jag vill verkligen inte mästra dem – huvudsaken är att de släpper loss och har roligt.

På kvällen satt det gamla paret hemma och åt tillsammans en god midsommaraftonsmiddag, som så småningom kröntes med fina jordgubbar med vispgrädde. Och så avslutade vi kvällen med att se ”Ett fall för Vera” i TV. Brittiska deckare är mycket bättre än mer actionpräglade filmer.

Fram mot kvällen började det komma regn, och när jag gick ut i morse såg jag att det hade kommit ganska mycket regn, vilket jag gläder mig åt efter de många nyplanteringarna i rabatterna – vi har just fått meddelande från kommunen om slangvattningsförbud, och vid långvarig torka kan det bli besvärligt att klara allt i vår mycket stora trädgård.

I morse såg jag också att grinden ut mot gatan var öppen. Förhoppningsvis var det bara några ungdomar som hade tagit skydd mot regnet under den jätteask vi har nära grinden. Alternativt var det några som hade andra avsikter, men de bör i så fall ha avskräckts redan av de två nattända nattlamporna på innergården. Men jag kan också berätta att vi allt sedan Palme-mordet har av säkerhetspolisen insatta mycket avancerade lås, också insatta i alla fönsterhalvor (spröjsade dubbelfönster), till och med uppe på vinden och i bastun/tvättstugan samt i uthuset. Förresten skulle det vara tämligen olönsamt att ta sig in. Vi har inte särskilt mycket som en inbrottstjuv skulle vilja ha, inte ens sprit. Det enda vi har mycket av är böcker – jag fick en binge nya på 80-årsdagen – men det är romaner (OBS inte i skinnband) och deckare (till stor del i pocket).

Då är det väl hög tid att övergå till dagens egentliga ämne, Melodikrysset, som jag för min del inte tyckte var särskilt svårt.

Den enda fråga jag hade lite huvudbry med var den med ”Minnenas fönster” – först trodde jag att det var en man som sjöng, men det är ju ett begripligt misstag, när man oförmedlat hör något med Zarah Leander.

Krysset började med Lisa Ekdahl och hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Om henne har jag tidigare berättat, att hon en gång i världen, när jag fortfarande jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition, medverkade i en av partiets valfilmer.

Och det slutade med att Emma Stone sjöng ”Audition (The Fool Who Dreams)”. Jag har själv aldrig sett ”La La Land” (2016), men filmtiteln dök upp i huvudet redan när jag hade fått de två första L:en.

Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” har jag sett på Operan, så den hade jag lätt att känna igen.

Miriam Bryants ”Raised In Rain” hade jag inte hört, men Lisa Nilsson känner jag ju till och gillar, och när jag sen googlade på henne och ”Så mycket bättre”, fann jag, att hon 2015 sjöng den där. Jag såg Lisa senast i TV när hon fick Povel Ramel-priset.

Två av dagens frågor handlade om barnkultur.

Dels fick vi höra det klassiska paret Humle och Dumle i ”Balladen om Viktor Emanuel Antonsson”.

Dels spelades ”Var bor du lilla råtta?”. Jag ser på Wikipedia att den tillskrivs olika upphovspersoner, men jag ser med detsamma att där finns fel.

Danny Saucedo har jag givetvis sett i TV och hört i radio, och för att få bekräftat att det var han la jag ut delar av den långa titeln, ”Hör vad du säger men har glömt vad du sa”, på Google och fick napp.

Doris Day, förr så populär, hör man sällan numera. Men ”Everybodu Loves a Lover” från 1958 minns jag fortfarande mycket väl.

Ane Brun har jag också hört mycket med; jag har också hört henne live i regi av norska ambassaden. Jag har hennes förstås också på skiva. Så även om jag inte hade hört ”Shape of a Heart” från 2015, kände jag igen henne.

Magnus Uggla har jag likaledes på skiva, och inte var det svårt att känna igen hans ”Jag mår illa” ens i Lennart Palms version.

Och även om den i dag spelades instrumentalt, var det ju mycket lätt att komma i håg ”Du är den ende”. Jag minns den med text av Bo Setterlind och i Lill Lindfors’ insjungning från 1992.

Nu är radion på igen, och jag övergår till årets första Sommar-program.

Anita Lindblad hälsar från Östhammar

Anita Lindblad heter en dam som i yngre dar bodde i Uppsala men nu sedan länge är bosatt i Östhammar. Jag har av hennes blogg, som jag har fast länk till, förstått att vi i många avseenden har likartade värderingar, men jag känner henne inte personligen – jag tror inte att vi ens, i så fall mer av en slump, har träffats.

Nu hade hon tyvärr inte på mycket länge publicerat något på sin blogg. Det senast publicerade inlägget illustrerades med en mycket vintrig bild, så till slut skrev jag en kommentar med innebörden att den sommar vi har här i näraliggande Öregrund tydligen inte har nått grannstaden Östhammar, som ju ligger norr om min sommarstad.

I dag har Anita på sin blogg svarat genom att publicera mängder av fina sommarbilder från hennes mycket välskötta och vackra trädgård, alltsammans under rubriken ”Enligt önskemål från Enn Kokk…”.

Det här tackar jag förstås för i kommentarfältet på hennes blogg och får som svar tillbaka en kommentar, i vilken hon citerar Lotta på Bråkmkargatan – jag tillönskas ”en inte så usel födelsedag”.

Och får jag leva ytterligare några år kan det ju inte ens uteslutas att vi ses också på riktigt.

Barn och barnbarn på besök i Öregrund

Vår dotter Kerstin har tillsammans med sina barn, Viggo och Klara, kommit till oss i Öregrund. Kerstin är redan i full färd med att tillsammans med Birgitta förbereda firandet av mig på min åttioårsdag i morgon.

Men i går kväll, en riktigt vacker sommarkväll, gick Kerstin och hennes barn ner till Tallparken för att ta ett dopp i havet. Ett par bilder därifrån finns på Kerstins instagramkonto.

Där hittar du också två bilder från vårt sommarviste: dels av Viggo och Klara på väg längs gången upp mot huset, dels av inre gårdsplan och gången ut mot trädgården.

Melodikrysset nummer 24 2017

Jag fyller 80 på måndag, den 19 juni, men jag har inte velat ha någon stor mottagning – kroppens tilltagande skraltighet är inte så mycket att fira, tycker jag. Så jag firar det här i kretsen av de närmaste, hustru, barn och barnbarn samt hustruns syskon med respektive plus några av hustrun inbjudna gamla vänner – jag vet inte ens vilka.

Fast redan i går knackade det på dörren, och jag fick den allra första presenten, en burk honung från bin hemma hos Henrik som vi anlitar för gräsklippning och en del annat trädgårdsarbete – han är son till en kvinnlig trädgårdsmästare.

Insatser i och växter till trädgården har jag för övrigt önskat mig i 80-årspresent. Hustrun som är fysiskt i bättre skick än jag har restaurerat mitt gamla stenparti och också köpt och planterat några nya rosor där. Och så har hon, för de slantar för det här ändamålet som jag alltså kanske får, kontaktat en ung, kvinnlig trädgårdsmästare som tillsammans med två av henne lejda andra unga damer har återställt två av mina gamla rabatter i presentabelt skick. I de här tre gamla rabatterna finns det också plats för plantor som gäster på själva födelsedagen kan tänkas ha med sig.

Birgitta har slitit mer än hon egentligen orkar – hon fyller själv 80 den 20 september – men hon har, också på mitt förslag, komponerat ett födelsedagsbord med estniskt tema, surbröd (bakat av Anna), gravad sik och så estniskt kallt bord och som avslutning stritsel (estnisk födelsedagskringla, mycket smakrik) och rabarberkaka på estniskt vis, de senare gjorda av Kerstin, familjens bagare.

Coop Konsum hjälper till med leverans av matvaror och dricka, och Birgitta har redan hämtat hem av dem filead sik för gravning.

Ovan nämnde Henrik har klippt gräsmattan och dessutom snickrat nya odlingspallar åt Birgitta, till och med satt upp en insektsholk på bodväggen nära kryddgården. Han har också ställt i ordning trädgårdsbord och stolar – det verkar faktiskt bli vackert väder på den här gamle farbrorns födelsedag.

Så, för att äntligen gå över till dagens egentliga ämne: Vi hörde Östen med resten i ”Hon kommer med solsken till mig” från Melodifestivalen 2002.

Jag avstår från att försöka koppla den här låten till det stundande födelsedagsfirandet, för risken är ju att ni, när jag nämner en annan av dagens ljudillustrationer, Evert Taubes ”Polka naturell”, annars kan få för er, att jag tänker dansa naken på min födelsedag. Nej, den sortens underhållning blir det inte.

Men jag tror nog att jag, när jag till slut går och lägger mig den 19e, kommer att kunna instämma i Ted Gärdestads ”Åh vilken härlig dag!”, i dag i Jill Johnssons version.

Annars rymde dagens kryss också sådant som jag inte tyckte var alldeles lätt.

Det tog mig till exempel en bara stund att komma på vem som sjöng ”Where I Stand”. Det förnamn som efterlystes måste bli Mia eller Moa, och så småningom kom jag fram till att den vi hörde var Moa Lignell – henne har jag nog aldrig lyssnat på, måhända för att hon slog igenom i Idol (har jag läst mig till).

Själv hade jag bra mycket lättare att identifiera Niklas Strömstedt i ”Oslagbara” från 1992.

Och ”Är det så här när man är kär när man är liten”, med text av Gösta Rybrant, minns jag faktiskt i Sven Olof Sandbergs insjungning från 1937. (Förr spelades populära låtar i åratal i radion.)

Jag ser ofta film – har till och med sett några om Jönssonligan – men jag kan ju inte säga att jag tycker att de hör till filmhistoriens mästerverk, och inte fan kom jag ihåg signaturen.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ständigt återkommer till James Bond-filmer, i vart fall musik hämtad ur sådana. I dag fick vi höra ”Nobody Does It Better” ur ”The Spy Who Loved Me”, på svenska ”Älskade spion”. Den som sjöng var Carly Simon.

”Notting Hill” (1999) med Julia Roberts och Hugh Grant har jag aldrig sett, men här fick jag hjälp av ledbokstäverna jag gradvis fick ihop. Ronan Keating sjöng ”When You Say Nothing At All”.

Under tonåren var jag inte särskilt förtjust i Elvis Presley. En del av det han spelade har jag senare lärt mig uppskatta, men det finns fortfarande filmer med honom som jag aldrig har sett. En av dem är ”Viva Las Vegas” från 1964. Och jag fick googla på stadens alternativa men fyndiga namn, Sin City.

Vi hörde Jan Malmsjö i ”Willkommen, bienvenue, welcomer” ur ”Cabaret”, där en av huvudrollerna är den som nattklubbssångerskan Sally Bowles. Som jag tidigare har skrivit, när ”Cabaret” har förekommit i krysset: Läs gärna också den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” (1931).

Och när det gäller den nu återstående frågan har jag en invändning när det gäller svaret. Här spelades trickinspelningen med Nathalie Cole och Nat King Cole av ”Walking My Baby Back Home”. Eldeman ville ha tredje och femte ordet i den svenska låttiteln. Textförfattaren, Beppe Wolgers, kallade den här låten ”Sakta vi gå genom stan”, och Monica Zetterlund gjorde sen en bra insjungning av den. Men Eldeman ville ha svaren går (OBS) och stan.

Nu ska jag snart gå och handla. Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara, kommer hit under eftermiddagen, och det är min tur att laga mat.