Höstvisa

Jag håller mig kvar i Öregrund också efter helgen. För mig är det här huset och den här trädgården sinnebilden av sommarhalvåret.

Men nu är det obönhörligen höst. Det är kyligt ute. Bladen faller. Också kring det finns det gåtor: Varför har nästan alla blad fallit av vissa av syrenerna, medan de sitter kvar på andra? I går klippte jag gräsmattan, eller snarare pulvriserade nerfallna löv, för sista gången i år.

Min dotter Kerstin skrev på sin blogg om Mårran som ödde hennes trädgård de första frostnätterna. Mårran har varit här också. Hon tog alla de prunkande dahliorna, också änglatrumpeterna. Medan jag körde gräsklipparen genom drivorna av löv, tog Birgitta upp dahliaknölarna för vinterförvaring i duschrummet till bastun. Dit lyfte jag också in de blytunga jättekrukorna med änglatrumpeterna.

Sist av alla framhärdar astrarna att blomma:

Astrarna

Vid sommarens silvriga avsked
höstens skarpa bett
förkolnar krasse och ringblom
i trädgården

Men prunkande
som kyssta till rikare liv av isig morgon
står astrarna
ännu modiga
minnande om plikten
att härda ut.

Axel Liffner

Det här är en dikt jag har älskat allt sedan ungdomen, ofta citerat.

Fast här i vår trädgård är det egentligen inte astrar utan blålila binka som blommar.

Jag bottnar i mig själv och har lätt för att hitta meningsfulla saker att göra, även när jag är ensam.

Men det är gott att vara två i höstmörkret. I går, söndag, var det Birgitta som stod för matlagningen. Hon trollade fram rätter gjorda på trädgårdens håvor och på gåvor från goda vänner. Till lunch blev det en köttsoppa med rotfrukter, bland annat små rödbetor och paprika från växthuset och de egna landen; som fond använde hon infryst överblivet spad från mitt julsyltekok. Till middag fick vi ugnstekt gädda, fångad av min bror Matti på Gräsö, i en bädd av kantareller, plockade av Inga-Lill, vår lokala trädgårdsmästare. Till det drack vi ett hemgjort vitt vin, framställt av Bo på plommon från det stora trädet i deras trädgård på Kadettgatan. Trots att det här vinet är gjort på plommon, är det torrt, faktiskt ett riktigt gott bordsvin. Och så efterrätten: små, mörkblå, söta druvor från Birgittas odling i växthuset.

Livet är inte det värsta man har.

Men man måste vara rädd om det.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Melodikrysset nr 43

Solen skiner över ett kyligt Öregrund. Gårdagens och nattens kraftiga blåst har inte bara tagit ännu fler löv – den har också vält vår stora markstående brevlåda. Men de gulnande löv som hänger kvar – till exempel i det stora bigarråträdet en bit nedanför fönstret – är vackra.

När jag, med denna utsikt framför ögonen, i melodikrysset får höra sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”, känns det onekligen lite kufiskt.

Den enda fråga i dagens melodikryss jag hade lite besvär med var den där man spelade ”Sofia dansar go-go”. Självklart kände jag igen låten, men vem var det som sjöng? Jo, till slut lyckades jag lösa det: det var Stefan Rudén (där väl efternamnet i kryssammanhang skrivs utan accent). Se Gunnar Bergquists kommentar!

Resten var mer eller mindre lätt, för mig i alla fall.

Mats Ronander har jag på skiva, så de var enkelt att identifiera hans röst i ”Jumping Jack Flash”, som för övrigt också har sjungits in av Rolling Stones.

Från Rolling Stones kan vi gå över till Beatles. Beatles´ ”Yesterday” gav tidsbestämningen ”igår”.

Det fanns faktiskt ytterligare en tidsbestämningsfråga: I ”Ta mig till havet”, av och med Peter Lundblad, finns textraden ”Ta mig till havet tills natten blir dag”, vilket gav det sökta ordet natt. Jag har för övrigt en personlig upplevelse av den här sången: När min kusin Kreete Lindberg begravdes nere i Skåne, sjöngs den i kyrkan av en sonson. Kreete gillade den här sången.

Och apropå estländare – vi finns överallt i det svenska samhället: Stevie Wonders ”Yester Me, Yester You, Yesterday” var signaturmelodi till TV-showen ”Sen kväll med Luuk”. (Kristian Luuk har estniska föräldrar. Därför lite överkurs: ”u” i Luuk uttalas inte som svenskt ”u” utan som svenskt ”o”. Att det är två u markerar i estniskan lång vokal, här alltså långt ”o”. Och då förstår ni också, att dubbel-e-na i Kreete markerar långt ”e”.)

Sven-Bertil Taube är förstås också rikt representerad i våra skivhyllor, bland annat med sin Theodorakis-skiva. Den låt vi här hörde i engelsk version heter ”Brevet”.

Också Ebba Grön finns, komplett tror jag, i vår skivsamling. Jag har, på den tiden jag var redaktör, recenserat deras plattor. Från den tiden har jag ett roligt minne, förknippat med Ebba Grön. Deras skivbolag skickade gärna, liksom alla andra bolag, foton av grupper och artister att illustrera recensionerna med. När bilderna var använda sparades de för eventuell senare användning. Arkiveringen sköttes av redaktionens sekreteraren, som inte var lika bevandrad som jag i punkmusik. På förvaringskuvertet skrev hon sålunda Grön, Ebba.

Ännu lättare att identifiera var Astrid Lindgrens ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Såsom varande marxist uppskattar jag mycket även bröderna Marx, och det är klart att jag vet, att Harpo Marx spelade stum.

Veckans klassiker var den tyska sångerskan Erna Sack med ”Ich bin verliebt” ur ”Clivia”.

Till klassikerna vill jag också gärna räkna den dansk-amerikanske underhållaren, sångaren och pianisten Victor Borge. (Det var han som hela tiden halkade in på ”The Harry Lime Theme”. Jag har hört Sven Wollter göra något liknande. Men han halkade hela tiden in på ”Internationalen”.)

”Save Your Love”, slutligen, skulle föra krysslösarnas tankar till Italien. Men lite knepig var kopplingen, eftersom duon Renée och Renato inte är helitaliensk: Renato (Pagliari) är förvisso italienare, men Renée är engelska och heter egentligen Hilary Lester.

Det var det hele. Om en stund ska jag gå till busshållplatsen för att möta Birgitta, som på väg hit från Uppsala har stannat till vid Eds trädgård i Östhammar för att hämta en mängd rosor, som innan vintern kommer ska planteras i den bergsskreva hon för en tid sen gjorde i ordning.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter något svar i senaste melodikrysset, kan du pröva med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se och bläddra dig ner till senaste lördag.

Världsmusik på Nordiska museet och hård blåst i Öregrund

Dan Brändström heter den avgående VDn för Riksbankens jubileumsfond. Jubileumsfonden är en mycket viktig institution för svensk forskning och svenskt kulturliv.

Birgitta har känt Dan ända sen studenttiden i Uppsala men har även under senare år haft mycket med honom och fonden att göra. Nyligen skrev jag om stiftelsen Skapande människa, vars ordförande hon var i tretton år.

Hon är också ordförande för en annan institution, som har och har haft mycket samarbete med jubileumsfonden, Nordiska museet, närmare bestämt för dess nämnd (styrelse).

Nu lämnar alltså Dan Brändström VDskapet för jubileumsfonden, och med anledning av detta hölls i går kväll en middag till hans ära på Nordiska museet.

Före middagen inbjöds gästerna att se den nyöppnade utställningen ”Tapeter, tapeter!”. Utställningen följer bruk och mode från slutet av 1500-talet och fram till i dag. Den belyser utvecklingen av trycktekniken (med maskiner och allt). Den sätter fokus på olika höjdpunkter i stilhistorien, som rokoko och jugend. Själv var jag särskilt fascinerad av de tapetmönster den något motvillige Josef Frank och, ännu mer, den fantastiske William Morris skapade.

Utställningen sträcker sig ända fram till i dag. Själv har jag sett Upplandsmuseets tapetutställning två gånger och vet, att det finns ännu mer att visa, inte minst från vår egen tid. Men detta är inte menat som kritik. Nordiska museets ”Tapeter, tapeter” är väl värt ett besök.

Sedan hälsar oss Nordiska museets styresman Christina Mattsson välkomna till museet och bjuder oss att sätta oss till bords.

Birgitta och jag sitter vid Dan Brändströms bord, och jag får till bordsdam den även till Riksbankens jubileumsfond knutna litteraturprofessorn Eva Haettner Aurelius. Jag har aldrig träffat henne förut, men när jag får klart för mig, att hon är professor i litteraturhistoria (har skrivit om Birger Sjöberg samt om 1600-talskvinnor som Drottning Kristina och Agneta Horn), och hon har fått klart för sig, att jag läser och skriver om skönlitteratur, är kvällen räddad. En av flera gemensamma nämnare visar sig vara Werner Aspenström. Och när jag nämner Mrozek, tar hon genast förtjust upp hans dramatik. Det visar sig också, att hon – lika mycket som jag – avskyr nyliberal kulturpolitik.

Menyn ska jag inte fördjupa mig i – men maten var god. Ätandet avbröts, som brukligt vid sådana här tillfällen, av tal och framför allt av musik. Världsmusikduon Ellika Frisell och Solo Chissokho sjöng till hennes fiol och hans kora. Kora är ett senegalesiskt (och västafrikanskt) stränginstrument med 21 strängar, lite släkt med harpa och luta. Dess klanglåda är en halv kalebass, över vilken har spänts rå kohud. Jag har aldrig hört och sett Ellika och Solo live förut. I själva verket kom jag först i kontakt med dem genom den amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out!, som hade en artikel om dem; de fanns också representerade på den CD, som följde med det aktuella numret. Sådan är värdsmusiksfären!

När vi tyvärr måste gå innan middagen är slut – vi måste hinna till uppsalatåget – stannar jag till hos Christina Mattsson och frågar: ”Är det du som har ordnat den här musiken?” När hon svarar ”ja”, klappar jag henne på kinden och säger ”Bravo!”.

I dag, fredag, åker jag ensam ut till Öregrund – Birgitta ska på ytterligare en festlighet, dit också jag hade kunnat följa med – men jag ransonerar mina uppdrag som medföljande make till sånt som jag själv är aktivt intresserad av att delta i.

Det är hård blåst här ute vid kusten. Vid grinden möter mig den väldiga asken, nu helt utan löv. Jag går ett varv runt trädgården och konstaterar, att det ligger stora pölar kvar på gräsmattan. Det är höst, nånting så alldeles förbannat!

Jag drar mig inomhus, lagar en ensam middag och ser på TV-nyheterna och Dobidoo.

Både före och efter sitter jag vid datorn. Det är jätteskönt att ha en som fungerar. De senaste dagarna har datorn inne i stan nämligen krånglat. Det är själva förbindelsen – uppkoppling, länkar, returer och annat sådant – som segar och långa stunder bryts. Vi har trådlös router, och det har alltid tidigare fungerat. Kanske måste vi ta hem någon professionell tekniker.

Melodikrysset nr 42

I torsdags kom vi ut till Öregrund igen. Jag parerade det kyliga höstvädret med att bjuda Birgitta på en rykande varm estnisk köttsoppa, seljanka. (Dess ursprung är med all säkerhet ryskt.) Jag har tidigare många gånger lagat en mer komplicerad seljanka efter den estniska kokbok jag äger, men nu använde jag ett lite enklare recept, som fanns i dagens DN.

Fredagen gick åt till trädgårdsarbete. Birgitta rensade och fyllde på ny jord i långa rabatten mellan grinden och huset. Själv klippte jag gräset – eller snarare alla nerfallna löv. Jag pulvriserar dem med motorgräsklipparen i stället för att kratta upp dem. Det ger bra näring. Och i rabatterna får löven ligga kvar över vintern; de ger bra skydd åt blommorna. Jag har berättat det för min ordfrontkompis Kjell Eriksson, både deckarförfattare och trädgårdsmästare. ”Folk krattar alldeles för mycket löv”, säger Kjell.

På fredagskvällen bjöd Birgitta på kokt kronärtskocka med egenhändigt tillrört läckert kryddsmör. Kryddorna – persilja, körvel, salvia, oregano och timjan – kommer alla från hennes stora kryddgård.

Lördagen började som vanligt med melodikryssande. Det var lätt i dag, men jag hann inte skriva någon bloggrapport förrän nu. Vi skulle nämligen till Östhammars ordfestival med bussen 11.25.

Till den återkommer jag.

Nu över till melodikrysset.

Jag skrev att jag tyckte nummer 42 var lätt.

Krysset började med temat till en film med en av mina pojkårs superhjältar, ”Stålmannen”.

Jag klarade bums till och med de någorlunda aktuella populärmusikfrågorna. Amy Diamond, hon med ”Dont Cry Your Heart Out”, har jag sett i TV; jag tror det var i ”Allsång på Skansen”. Andres Esteche med ”Olé, olé” kommer jag ihåg från Melodifestivalen (även om jag förstås inte minns att det var i 2004 års). Och går vi lite längre bakåt i tiden, var det mycket lätt att känna igen ABBAs ”Ring, ring”, vilket här gav mobiltelefon.

Mycket lätt var veckans klassiker, Brahms ”Nu i ro somna in”, som gav de kroppsdelar som ska påverkas, ögonlocken. Så också ”Broder Jakob” – även jag har förstås under folksoletiden i Nylands skola tränat att sjunga kanon med den.

Klassiska visor är också mitt bord. Åke Grönberg sjöng ”Tess lördan” av Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson). En annan klassiker var ”Drömmen om Elin”. (Fast det är ju egentligen ingen visa. Det är gammaldans. Sen satte Peter Himmelstrand ord till den.) Klassisk får man väl också redan kalla Carl Antons ”Överby-vals”.

Det de tillfälligt hopfösta nu (i ”Muckarpolka”) skulle slippa var order.

Mikael Samuelsson är även han representerad i våra skivhyllor, och den mest iögonfallande kroppsdelen hos Cyrano de Bergerac är förstås näsan.

Buslätt var en av Georg Riedels många Astrid Lindgren-tonsättningar, ”Sjöröver-Fabbe” ur en av Pippi Långstrump-filmerna, som gav ”yrket” sjörövare.

En slamkrypare – vet Eldeman det? – dolde sig bakom frågan om nationalsången. Finland och Estland använder sig nämligen av samma melodi i sina respektive nationalsånger. Men här måste man ha avsett Finlands nationalsång, ”Vårt land, vårt land” – svaret på landets myntenhet skulle nämligen vara euro, som Finland men ännu inte Estland har infört som valuta.

Egentligen borde jag inte ha kunnat svaret på TV-signatur-frågan; jag har nämligen aldrig sett ”Sex and the City”. Men svaret dök bara upp, plötsligt, i huvudet.

Jag behövde faktiskt inte googla en enda gång i dag.

Skrivet efter Emil i Lönneberga i TV (under Disney-dags före den klassiska Långben-filmen) samt efter middagen.

***

Om Google har fört dig hit i jakten på rätt svar i senaste melodikrysset, gå då i stället direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till senaste lördag.

Från Skapande Människa till Det tänkande hjärtat

Birgitta har i tretton år varit ordförande för Stiftelsen Skapande Människa.

Stiftelsen delar årligen ut tre stipendier om vardera 100.000 kronor – stipendierna kan dock delas mellan flera personer – till unga forskare/konstnärer eller konstnärer/forskare. Stipendiaterna ska, enligt stadgarna, ”i genomförda arbeten/projekt eller i vederhäftigt presenterade projektbeskrivningar visa idérikedom, fantasi, lust och handlag beträffande arbete av gränsöverskridande karaktär i skärningspunkten mellan konst och vetenskap ägnat att ge nya infallsvinklar och möjlighet till förståelse av såväl vetenskapens som konstens utforskande och beskrivning av människans livsmöjligheter.”

Seminarier arrangeras årligen.

Stiftelsen har ett femårigt samarbete med Riksbankens Jubileumsfond, som har garanterat ekonomin.

Efter årets seminarium samlades styrelsen till ett kort sammanträde för att avgå – Stiftelsen Skapande Människa finns kvar, men enligt den hittillsvarande styrelsens (Birgitta Dahl, Rutger Barnekow, Tom Beyer, Peje Emilsson, Tjia Torpe och Sven Unger) mening bör nu nya krafter ta över.

Det avslutande sammanträdet hölls i vårt hem, där den avgående ordföranden bjöd på middag: till förrätt gravad öregrundssik plus kycklingleverpaté, till huvudrätt Hederlig svensk gryta (den heter så) med egenhhändigt plockad blandsvamp plus morötter från vår trädgård i Öregrund, till efterrätt rabarberpaj (på rabarber från samma trädgård) med maräng och vispgrädde, alltsammans lagat av värdinnan.

Vid bordet hölls förstås tacktal, men i takt med att maten och dryckerna sjönk ner, uppstod ett trevligt surr, som ni förstår av styrelsens sammansättning också med meningsbrytningar. Tjia Torpe (s) diskuterade till exempel kulturpolitik med Peje Emilsson, som är moderat och VD för Kreab. Det framgick att Emilsson har viss fäbless för amerikansk kulturpolitik med dess höga grad av privat finansiering (privat engagemang, skulle han nog för egen del framhålla), ett ämne som jag tidigare har diskuterat med en av mina kommentatorer här på bloggen. Det här ska dock, betonade Emilsson, inte tolkas så att han därmed skulle vara fiende till all skattefinansierad offentlig kulturpolitik, till exempel kommunala bibliotek.

Emilsson och jag berättade roliga minnen av Gösta Bohman för varandra. Med Tjia talade jag om vår enorma samling av politisk musik, bland annat progg, och om Tjias förflutna i ungdomen på MNW i Vaxholm.

Onsdagskvällen tillbringade jag och Birgitta i en radikalt annorlunda miljö, nykterhetsrörelsens hus Drabanten på Bangårdsgatan.

Ordfront i Uppsala, i vars styrelse jag ingår, hade inbjudit Yvonne Hirdman att tala om sin nya bok om Alva Myrdal. Jag var samtalsledare och konstaterade, när jag presenterade Yvonne för publiken, att hon och jag har åtminstone en gemensam erfarenhet av Alva Myrdal: att tolka hennes handstil. Yvonne har gjort utskrifter ur Alvas brevsamling. Jag var i slutet av 1960-talet sekreterare i den av Alva ledda jämlikhetsgruppen. Till innehållet i Yvonnes bok, “Alva Myrdal – Det tänkande hjärtat” (Ordfront, 2006) ska jag be att få återkomma utförligare. Låt mig nu bara konstatera, att det blev en spännande presentation, följd av en frågestund med en rad tänkvärda frågor.

Yvonne fick en mycket hjärtlig och välförtjänt slutapplåd.

En intressant iakttagelse var också att en relativt stor del av publiken den här gången kom från Uppsala arbetarekommun, som vid sitt senaste möte, det som hölls efter valförlusten, fick ett informationsblad om Ordfronts Alva-möte med Yvonne Hirdman. Det vore kul, om fler sossar kunde hitta till Ordfront: bli medlemmar och delta i våra möten. I Ordfront kommer de då att bland andra möta många av dem som socialdemokraterna har formerat majoritet med i kommunen, vänsterpartister och miljöpartister. Ordfront har ingen partipolitisk anknytning, men där finns en fri radikal debatt, som breddar det som ingår i partiernas egna normala arrangemang. Och naturligtvis är många av medlemmarna i Ordfront partilösa.

Redan tisdagen den 7 november klockan 19.00 kommer nästa spännande Ordfront-arrangemang: ”Tala om klass – och skrivande” med författarna Anneli Jordahl och Elsie Johansson. Samtalsledare är Kjell Eriksson, deckarförfattare, trädgårdsmästare och ordförande i Ordfront Uppsala. Lokal: Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

Snart är öregrundssommaren över

Sommaren har glidit över i höst. Den väldiga asken vid grinden, vårdträdet, har börjat fälla blad.

En regnig lördag eftermiddag tar vi bussen in till Uppsala. Vi ska gå på premiär på Stadsteatern, som ger ”von Sydow-mordens gåta” av uppsalajuristen Anders Frigell.

Vi hämtar ut biljetterna på Stadsteatern och skaffar program. Sen går vi runt hörnet in på Bredgränd och till krogen Amazing Thai. Det är Birgittas namnsdag, och jag har lovat bjuda på middag före teatern. Vi väljer Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos och söt basilika- och limesås. Till det rött vin. Före maten och under espresson läser vi på inför föreställningen.

Den är utmärkt – se särskild recension.

Och sen blir det sen buss tillbaka till Öregrund. Det är höstligt mörkt, när vi promenerar hem från hållplatsen. Det har nyss regnat. Jag tar in strumpor från strecket för att ha några torra att ta på på söndag morgon.

Söndagen kommer med fint väder.

Som vanligt sitter jag inne mest hela dagen, läser tidningarna och skriver blogg. Jag har försummat trädgårdsarbetet den här sommaren. Att trädgården ändå är så fin är Birgittas förtjänst. Jag går ut och tittar på det storverk hon har gjort med en blomsterklyfta uppe på en av våra bergknallar. Där är nu helt förberett för att ta emot ett antal nya rosplantor från Eds trädgård.

Inte har jag möjlighet att kompensera mina trädgårdsförsummelser heller. På tisdag flyttar vi in till stan för hösten. I morgon måste jag packa.

Men fortfarande kommer det helger och enskilda dagar, då vi får tillfälle att komma tillbaka hit till Paradiset.

Första helgen i september

Som jag tidigare har berättat, pajade vår TV och vår video i det fruktansvärda åskväder, som i förra veckan drog över Öregrund. Nåja, båda var rätt ålderstigna. Men jag missade till exempel TV-utfrågningarna av Maud Olofsson och Lars Ohly. Och ännu värre: ”Morden i Midsomer”.

På fredag morgon åkte vi därför buss till Östhammar, där närmsta TV-butik, Imes, finns. Vi köpte ny TV och kombinerad video- och DVD-spelare, som fraktades hit samma eftermiddag. Så i går såg vi ”Saltkråkan”, och i kväll ska vi se utfrågningen av Fredrik Reinfeldt.

Varför han skulle ha gjort sig förtjänt att vinna valet, vill man ju ha reda på. Som en av min gamle vän (från studentförbundstiden) Olle Svennings utländska vänner skriver: ”Har ni blivit tokiga i Sverige? Ni har världens bästa barnomsorg, avancerad jämställdhet, social omsorg och till och med biståndspolitik. Och så vill ni byta regering.” (Aftonbladets ledare 3 september 2006)

Fast slaget är ingalunda avgjort. Olle Svennings konklusion i ledarrubriken är: ”Maud Olofsson kan bli Görans räddning”. Olles tes är att centerns alla attacker mot löntagarna, om de socialdemokratiska valarbetarna tillräckligt effektivt kan föra ut dem till folket på arbetsplatserna, kan bli det som säkrar en socialdemokratisk valvinst. I dag står ju centern till höger om högern!

När vi ändå var i Östhammar för att handla TV och video, passade vi också på att besöka Eds handelsträdgård, på bekvämt gångavstånd från bussen mot Öregrund.

Birgitta ville ha luktolvon. I går planterade hon busken mellan kryddträdgården och komposten, på den plats där det tidigare stod en väldig en, som välte i blåsten.

Själv planterade jag en nyinköpt höstrudbeckia. (Vi har en bakom huset, men den har överväldigats av annan vegetation.)

Birgitta köpte också sju astilbe, en vit, två ljusrosa, två mörkrosa och två röda. Hon ville ha dem till en rabatt på glasverandans gavel mot trädgården. Där fanns fordom bland annat stockrosor, men numera skuggas rabatten kraftigt av en rad höga syrener. Det gällde alltså att hitta något som tål skugga. Det gör astilbe.

I dag har hon tålmodigt restaurerat den där rabatten: grävt bort syrenrötter och annat som inte hör hemma där, fyllt på ny fin planteringsjord och gjort gropar för och planterat nykomlingarna. Plus återplanterat uppgrävd blomsterlök och dito smultron.

Mina egna trädgårdsbestyr inskränker sig i dag till att jag har plockat in äpplen och päron att ha framför TVn. Vi ska se ”Beck” också.

Dagbok medio augusti

Augusti

Av Alf Henrikson

Fullmånen lyfter sin sköld i den mörknande kvällen
och päronen svullnar till mognad, storpolitiken
är stingslig och hatisk, åskregnet piskar ibland.
Randiga getingar bygger i uthusets tak,
vassen begynner sin blomning, teaterfolket
samlas ånyo och börjar en ny säsong.
Gräshoppor spelar i gräset, och gulnade blad
faller ett efter ett ur lövverkets grönska.
Semestern är slut för de flesta.

Ur ”Varvet kring solen”, FiBs lyrikklubb, 1959

Efter lunch på söndag lämnade jag Öregrund för några dagar.

Inne i stan, snett över Kungsgatan från busstationen sett, träffade jag utanför nykterhetsrörelsens hus Drabanten min dotter Kerstin, som är aktiv inom och arbetar centralt hos IOGT-NTO. Hon hade lovat visa mig lokalerna inne i Drabanten; jag är – för Ordfronts i Uppsala räkning – intresserad av hur många människor salarna där kan ta och vad de kostar.

Kerstin har med sig barnen, Viggo och Klara. Viggo och jag är kompisar sedan länge, och Klara och jag blev det under Kerstins och Bos och barnens besök hos oss i Öregrund i sommar. Nu är det uppenbart, att Klara inte har glömt mig. När hon på ostadiga ben springer omkring inne i sal A-B, tar hon kurs på mig och omfamnar mig, vilket i hennes fall sker i knähöjd. På vägen från Drabanten mot busshållplatsen kikar hon från barnvagnen åt mitt håll och ler soligt. Och inne i bussen, under över alla under: Jag och Viggo sätter oss bredvid varann, och på bänken tvärs över gången sätter sig Kerstin med Klara. Och då sträcker Klara händerna mot mig och vill sitta i min famn i stället!

På kvällen äter jag söndagsmiddag hos Kerstin, Bo och barnen. Klara matar mig med något av det bästa hon vet, oliver. Viggo vill förstås, att morfar ska läsa godnattsaga för honom. Han väljer själv Arne Norlins (text) och Mati Lepps (illustrationer) ”Här kommer polisbåten” (Rabén & Sjögren, 2005). Sen plockar morfar fram två av FiBs gyllene böcker, som Kerstin fick av honom när hon var liten: Walt Disney-boken om Pinocchio i valfiskens buk och så en rar bok om Stora björn som lägger Lilla björn – den senare är väldigt lurig! (Tyvärr har jag inte de exakta titlarna, textförfattarna, illustratörerna, översättarna och utgivningsåren tillgängliga i Öregrund, där jag nu sitter och skriver.)

Måndag morgon stiger jag upp tidigt för att ta flygbussen ut till Arlanda; jag ska till Sturup och vidare till Lund.

För någon tid sen fick jag ett meddelande på min blogg från Göran och Karin Odham; de hade inte min e-postadress (och jag fanns ju inte på mitt telefonnummer i Uppsala). De bad mig ta kontakt med dem i ett brådskande ärende. Eftersom Göran och Karin är far och dotter och meddelandet inte undertecknades av mamman i familjen, Anne, fylldes jag av onda aningar – som tyvärr visade sig vara befogade.

Anne hade hastigt dött. Hon fick förra sommaren en allvarlig stroke men höll på att återhämta sig med hjälp av medicinering. I våras blev hon plötsligt sämre igen och lades därför in på sjukhus för koll. Det visade sig, att hon också hade cancer, som hade börjat i underlivet men nu hade hunnit sprida sig till en stor del av den övriga kroppen. Inför en tuff strålbehandling hade hon lagts in för att ladda nödvändig kraft. Men kroppen höll inte; den förbannade döden kom och tog henne.

Anne (född 1948) minns jag från barndomen och de första ungdomsåren i Juniskär. Hennes mamma, Aliide Kristover, född Sankmann, var min moster, alltså min mors syster. När vi efter kriget hade bosatt oss i Juniskär kom först Aliide (inom familjen Roosi), sen Aliide och hennes man Johannes, därefter också Anne till oss någon eller några semesterveckor varje år; de bodde själva i Borås. (Senare flyttade de till Partille och skaffade egen stuga på Västkusten, och så bröts de regelbundna långa besöken i Juniskär.)

Anne (uttalas med hörbart e på slutet av oss ester) var, trots att hon var drygt tio år yngre än jag, liksom jag aktivt estniskspråkig, och hon och Göran har generöst tagit emot sommarbesök av till exempel en kusinfamilj från Estland. Det slår mig, att det i vår lilla släkt här i Sverige nu bara finns jag och mina bröder kvar, som kan estniska. Den estniska flyktinggruppen i Sverige, i krigsslutet nära 30 000 människor – esterna var den första stora flyktinggruppen i Sverige -, blir äldre och äldre. Många dör. Den yngre generationen, ofta med en svensk förälder, kan inte estniska.

Bland kransarna och blomsteruppsättningarna finns hur som helst en krans från mig och Birgitta plus från mina bröder, Matti och Mikko med text på estniska: ”Puhka rahus, kallis Anne” (Vila i frid, kära Anne).

Begravningen, i Uppståndelsens kapell i Lund, är borgerlig. Som sådana ofta är med dikt (Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”) och inspelad musik (Björn Afzelius´ ”Tusen bitar” och Mikael Wiehes ”Var inte rädd mitt barn”). På en punkt skiljer sig den här begravningen från andra jag har varit med om: efter defileringen tänder de närmaste (dit räknades även jag) var sitt ljus för den avlidna.

Vid samlingen efteråt, hemma hos Karin, pratar Göran personligt om Anne och ber mig också att berätta om Annes estniska rötter. Så jag berättar om de sex syskonen Sankmann från Juminda och vad det blev av dem, en historia som i sig bär allt väsentligt om andra världskrigets och efterkrigstidens Estland: tre systrar som hamnar i Sverige som flyktingar, en bror som faller (i ett estniskt regemente) i den desperata slutstriden mot sovjettrupperna, en bror som (liksom först den tidigare nämnde brodern) slogs i finska armén, gifte sig med en finska och fick två barn – och sen i fredsuppgörelsen blev utlämnad till Sovjetunionen och aldrig fick återse sin finska hustru och deras gemensamma barn; i Estland blev han sedan sambo med en estnisk kvinna och fick också med henne två barn – det är ett av dem, Margit, med familj som Anne har haft som besökare på somrarna. Slutligen finns en yngre bror som blev kvar i Sovjetestland med allt vad det innebar.

Kusin Anne minns jag som en glad och busig unge, som framför allt lekte med min lillebror Mikko, som var mer i hennes ålder än jag.

Efter mottagningen åker jag buss ut till Sturup genom regnet; Lund lär ha blivit halvt dränkt under de senaste dagarna.

Planet är en timme försenat. Det kommer närmast från London, så jag behöver väl inte förklara, vad förseningen berodde på.

På tisdag förmiddag åker jag till Stockholm för ett vanligt kontrollbesök hos min läkare, Dr Han. Mina blodsockervärden är under kontroll, och det ser över huvud taget inte ut som att jag skulle dö i brådrasket. Men Dr Han är sträng: om jag kunde gå ner tio kilo, skulle jag leva mycket längre, säger han.

På kvällen har Ordfront Uppsala styrelsemöte hemma hos Kjell Eriksson. Vi har ett intressant program på gång för hösten.

Torsdagen den 7 september klockan 19.00 talar Karl Ågerup om sin bok ”Barnens marknad” (ett aktuellt ämne inför valet) i Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag fungerar själv som introduktör och samtalsledare. Lokal blir troligen Sal A-B på Drabanten, men jag återkommer, när bokningen är klar. (Det blev i stället TR-salen.) Även här kostar det 40 kronor för medlemmar och 60 kronor för övriga.

ABF är medarrangör i båda fallen.

De aktuella böckerna, från Ordfront, kommer att säljas vid mötena.

Troligen blir det också en poesiafton på Ofvandahls under kulturnatten lördagen den 9 september. Och så arbetar vi med ett spännande arrangemang om klassamhälle och klassresor. Jag lovar att hålla er underrättade.

Och så är jag då tillbaka i Öregrund igen. Det verkar ha regnat kraftigt här också; gräset har växt häftigt under de senaste dagarna.

Och vi slutar väl där vi började, med två dagsverser av Alf Henrikson ur FiBs lyrikklubb-urvalet ”Varvet kring solen”:

Sakta begynner den höstliga månen bli större.
Gräset gulnar, och landskapets färger blir renare.
Många är de vilka fröjdar sig över den förre.
Målarna enbart är saliga över det senare.

***

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Augustilördag

Jag är ensam i huset i Öregrund. Birgitta har tillsammans med Annas dotter Amanda, 12, åkt till Blomhöjden, Lidsjöberg, en fjällbondgård med getter och ekologisk odling. Förr tog hon alltid en semestervecka ensam med något av barnen: cyklade, paddlade kanot, gick i fjällen. Nu är det barnbarnens tur.

Jag vattnar krukorna med änglatrumpet; den ena blommar med stora orangea klockor, och den andra kommer snart. Jag vattnar också inne i Birgittas växthus. Som tur var kom det ett ganska ordentligt regn i går morse, så rabatter och kryddgård och köksträdgård klarar sig ett tag igen utan vattning.

Men den i stort sett oavbrutna värmeböljan har tagit hårt på trädgården, särskilt delar av gräsmattorna. När jag går ut i hallonlandet för att plocka en ask hallon, är många av hallonen små och förkrympta, och vildhallon – vi har ett ganska stort bestånd hallonsnår – finns det nästan inga. Dock har Birgitta tidigare plockat många askar med stora fina hallon, som nu finns i frysen inför vintern.

När jag går ut till hallonlandet, flyger svärmar av fåglar upp ur först rödvinbärsbuskarna, sen ur kronorna på de stora skuggmorellträden i vår körsbärsträdgård. Så fort jag går därifrån, är de tillbaka.

Bland de blommande kryddväxterna i Birgittas kryddgård summar humlor och fladdrar fjärilar. Likadant är det i mina två jättestånd av fackelblomster.

Fackelblomster (Lythrum salicaria) blir normalt 70-120 centimeter höga; mina är nästan två meter. De är mycket härdiga och klarar också, eftersom de gillar sol, årets heta sommar. Blommorna är mörkrosa och sitter i långa smala ax. Den här formen gör, att de är mycket fina ytterst ut i buketter med långskaftade blommor (som förstås måste harmoniera i färg med fackelblomstrets mörkrosa färg). Blomningstiden är juli-september. Roten är vedartad men går att klyva – fackelblomster förökas med fördel genom delning.

Birgitta har en höstanemon, vars rosa blommor gör sig utmärkt tillsammans med ax från mina fackelblomster. Också den här höstanemonen är väldig, kring två meter; jag har aldrig sett den så stor förr.

I samma bukett kan man också ha estnisk malva, en sort som min nu döda mamma för länge sedan fick i form av frö från vår hemby Juminda i Estland; hon delade med sig till oss. Den här vackert lila, småblommiga malvan är inte perenn – man måste alltså varje höst plocka den på frö, som man förvarar torrt över vintern och sen sår på försommaren.

Många trädgårdsblommor har farit illa denna torra och heta sommar, men något som inget tycks knäcka är gullris; gullriset tycks trivas överallt och sprider sig också överallt – tar över rabatten, om man inte håller efter det. Dess gula blommor passar dock inte alls ihop med de övriga – rosa och lila – som jag har nämnt.

I olika nyanser av gult, orange och rödbrunt blommar nu också krassarna. Men krassen är, i motsats till gullriset, en lågväxande blomma. Jag älskar dess doft, som följer med in, om man gör en krassebukett.

När jag passerade vinbärsbuskarna, såg jag att också luktärterna i den spaljé Brigitta har satt upp nära bärbuskklyftan blommar. De är mycket vackra med sina vita, rosa och blå blommor – de blir utsökta i mindre buketter i små vaser eller krus.

Och alldeles bredvid har de allra första dahliorna slagit ut. Dem kommer vi att ha glädje av ända tills det blir frost. (Och då är det dags att ta in rotknölarna för vinterförvaring.)

Längs husväggen mot inre gårdsplan, längs väggen mot det som förr var lillstugan, blommar olika sorters klematis. Särskilt livskraftig är en vit, småblommande baltisk sort. Den växer med jämna mellanrum över halva dörren in till glasverandan.

På andra sidan glasverandatrappan blommar kungsliljor med stora vita doftande klockor. Bredvid finns några utslagna gula minisolrosor.

Det har varit varmt i dag.

Men nu skiftar ljuset mot det där blekare, som varslar om augustikvällen med dess lindrande svalka och begynnande mörker.

Idrottsgatan 12

Vår dotter Kerstin har på sin blogg lagt ut bilder av vårt hus på Idrottsgatan, där hon växte upp. Liksom Kerstin tycker jag de här vita miljonprogramhusen är vackra.

Vi var de första som flyttade in på Idrottsgatan 12, när huset var alldeles nybyggt. Ja, inte ens helt färdigbyggt; det saknades bland annat balkongräcken – men vår lägenhet ligger på bottenvåningen.

Kerstin och jag är inte ensamma om att tycka, att de här sammanlagt fyra husen är speciella och vackra. När kulturkontoret för någon tid sedan ordnade en guidad rundtur runt Uppsala för att kulturnämndens ledamöter skulle få se bevaransvärd modern uppsalaarkitektur, gick färden också in på Idottsgatan, och stadsantikvarien Dan Thunman bad mig berätta om området och dess tillkomst på det gamla tegelbruksområdet.

Jag håller med Kerstin både om att exteriören är vacker och om att lägenheterna är funktionellt utformade.

Däremot tycker jag att den yttre miljön är en smula påver. Tänk vad man kunde åstadkomma, om ytorna mellan husen kunde göras mer som en lummig trädgård med fruktträd och vackra perennrabatter. Jag skulle inte ens ha något emot, om grannar, som inte har tillgång till sommarland som vårt, efter eget huvud fick odla kryddor och morötter och hallon där.

Varför måste allt vara så strikt planerat? Varför väljer bostadsrättsföreningens styrelse eller de som den anlitar alltid så gränslöst fula växter?