Glad påsk!

Påsken har hittills bjudit på underbart väder. Himlen är klarblå mot de än så länge kala trädgrenarna – men till exempel körsbärsträden har stora knoppar. Och det är vårvärme i luften, så grönskan kommer nog.

Amanda, 14, dotter till Anna, har varit här en stor del av påskveckan. Amanda har haft en mycket bestämd idé om hur hennes festblåsa skulle se ut – trots åldern går hon ut nian i år; hon har hoppat över ett läsår, eftersom hon är mycket duktig i skolan, faktiskt mattegeni. Men hennes håg står till musik, när hon till hösten ska börja i gymnasiet.

Hon har sytt under överinseende av Birgitta, också funnit sig i att göra om några sömmar som inte blev så bra. Jag har genom åren sett Birgittas textila färdigheter och är ganska säker på att mormor har lyckats bringa över en hel del av sitt kunnande till dotterdottern, detta särskilt när jag ser den färdiga skapelsen. Vilken festklänning!

I torsdags kom också Matti och Karin på påskbesök. Nu var vi plötsligt fem runt middagsbordet, och jag bjöd på georgisk kyckling, Kotmis Satsivi, ungsstekt hel, svartpepprad och smöröst. Till det serverade jag vildris, valnötssås och sallad. Birgitta hade lagt på påskduken med tussilagomönster.

Till långfredagsmiddagen hade Birgitta komponerat en läcker fiskmeny: först gravad sik plus pepparlax och rökta laxfenor, sen, som varmrätt, ugnsstekt röding, alltsamman serverat med kokt potatis. Till efterrätt jordgubbar med vispgrädde.

Tidigare under långfredagen tog vi allesamman en långpromenad runt Öregrund: besåg hus och trädgårdar, gick längs den långa båtbryggan nere i hamnen, hälsade på vänner och bekanta – hejade på Konsum-Marina som var ute på sin balkong, stannade till vid familjen Lundhs hus och påskhälsade på Lasse och Mary samt deras son, Johan, gammal sommarkompis till Matti, som nu återsåg Johan efter många år.

På kvällen gav sig Amanda i väg hem till mamma i Rinkeby. På påskaftons förmiddag gav sig också Matti och Karin i väg med kurs på Karins föräldrars sommarhus i Stockholms skärgård.

Efter Melodikrysset gick jag en rond runt trädgården, också en tur utanför den, för att hitta användbara växter och växtdelar till vår traditionella äggmålning på estniskt vis. Här ute vid kusten i den nordligaste delen av Roslagen har dock växtligheten inte kommit så långt än. Men jag plockade in blommor av krokus och snödroppar samt dessutom ormbunksblad, som erfarenhetsmässigt ger intressanta bladavtryck om man placerar dem närmast äggskalen under lagret av skal från gul lök. (Tack än en gång, påskkärringarna på Konsum!) I övrigt använde vi också fjädrar från färgade fjädervippor, sådana som man har i påskriset. Runt alltsammans sveper man sen tygstycken, som hålls på plats med hjälp av sytråd. Och så kokar man äggen – vi använder var sin stor kastrull, eftersom vi gör i ordning ett tiotal ägg var – tills de har tagit färg. Det betyder att ägg som kokas på det här viset alltid blir hårdkokta.

Vill du se hur estniska påskägg ser ut, kan du gå till vår dotter Kerstins blogg.

Vi äter alltid några av äggen vid en traditionell påsklunch, alltså tillsammans med sill och ansjovis samt dessutom gravad sik och, i år, pepparlax och rökta laxfenor som det fanns kvar av. Till det öl och snapsar av Birgittas hemkryddade brännvin.

I dag är det en mellandag i helgfirandet. Jag har, lite motvilligt, varit ute i boden och bökat ut den tunga snöslungan, så att Birgitta skulle komma åt skottkärran och cykelkärran. Hon tänker göra i ordning sitt växthus.

Men i morgon kommer det nya påskgäster. Från Uppsala kommer då Kerstin och Bo med barnen Viggo, snart sju, och Klara, nyss fyllda fyra. Viggo och Klara ska stanna hos morfar och mormor i några dar, eftersom båda föräldrarna närmast efter påsk har förrättningar i jobbet, vilka hindrar dem att klara lämning och hämtning på dagis. Så det blir heldygnsdagis i Öregrund i stället.

Ni kan ju ta er en titt på tussilagoflickan Klara på Kerstins blogg.

Och glad påsk på er allesammans!

Påskkärringarna hälsar oss välkomna

I förmiddags bar det av till Öregrund för sommarhalvåret. Vi fyllde en stor skåpbil från Öregrunds taxi med kläder, böcker, skivor, arbetsmaterial, barnbarnens leksaker, krukväxter och allt annat man behöver. Vi åkte genom ett Uppland i strålande vårsol. Fälten är fortfarande bruna och träden kala, men håller sig bara värmen kvar tillräckligt länge, kommer nog också den efterlängtade grönskan. I vår trädgård blommar redan snödroppar och krokus i rabatterna.

Vi möttes av den tråkiga åsynen av den stora markstående brevlådan vi fick sprängd på nyårsnatten. Men uppe på den inre gårdsplanen stod en kartong med den nya likadana brevlådan vi hade beställt. Under eftermiddagens lopp hann jag ställa den på plats innanför grinden och också låsa fast den med stålwire. Vi har ställt om posten och våra tre tidningar, så det här måste funka från början.

Bredvid kartongen med den nya brevlådan fanns en glad överraskning, färgglad till och med: en jättelik plastpåse full av skal av gul lök och vid tillslutningen påskfjädrar och ett påskkort med hälsningar från påskkärringarna. Påskkärringarna finns på Konsum och vet sen gammalt, att vi på estniskt vis färgar äggen med lökskal. Åtminstone Marina, som har halvestniskt påbrå, har kollat hur jag gör och själv tagit efter.

När Birgitta gick till Konsum för att handla, tackade hon våra vänner påskkärringarna, och jag kommer också att göra det, när det i morgon blir min tur att handla och laga mat.

I morgon får vi en ny matgäst, Annas dotter Amanda, som kommer hit för att sy färdigt den balklänning hon och Birgitta påbörjade för en tid sen. Amanda går ut nian i år.

Annars har dagen varit ganska jobbig. Vi har packat upp och ställt alla grejer på sina sommarplatser. Det tar mycket längre tid än att lägga ner dem i väskor och kartonger.

Birgitta hinner också med ytterligare ett par ärenden. Hon hämtar ut den sik hon har beställt hos Stora Ristens fisk; gravad sik är ett måste på vårt påskbord. Birgitta lärde sig att grava sik av min pappa, som i sin ungdom – han är nu död sedan länge – var yrkesfiskare och även senare i livet var hängiven fritidsfiskare.

Och så har min egen påskkärring varit ute i trädgården och hämtat in två stora knippen körsbärskvistar. Stugvärmen kommer att få dem att både grönska och blomma.

Fast i köket är det kallt sen i höstas, och nu visade det sig att även elementet i sovrummet har lagt av. Elektriker Kent har dock lovat komma hit och hjälpa oss. Hoppas han kommer i morgon – nätterna är fortfarande kalla här ute vid havet.

Hur nära är våren?

I går tog Birgitta och jag hand om barnbarnen. Birgitta hämtade Viggo, sex, från skolan och cyklade hem tillsammans med honom. Jag var på dagis och hämtade Klara, snart fyra, och vi promenerade tillsammans genom allén bort mot busshållplatsen. Klara drogs märkbart till geggan på vägen och alla vattenpussarna, som morfar, som vanligt iförd lågskor, gjorde sitt bästa för att undvika. Klara pratade om att komma ut till morfar och mormor i Öregrund för att bada i havet, ungefär som om det vore möjligt i morgon dag.

För barn i Klaras ålder är tidsbegreppen mycket ungefärliga. Hennes mamma, vår dotter Kerstin, har på sin blogg berättat hur glad Klara blir över minsta vårtecken: ”I Bärbyparken får Klara plötsligt syn på en stor gräsplätt som är fri från snö. Det måste finnas något som värmer upp därunder, för just där brukar det alltid vara snöfritt. Klara blir toklycklig, springer dit och kastar sig ner. Hon liksom omfamnar marken och jublar Gräsmatta!” Ser man något sådant, måste ju våren komma i morgon!

Här i Uppsala är det långt ifrån vårlikt. Det finns enstaka små krokus i mycket soliga och varma lägen, men det ligger kvar mycket snö, och den är smutsgrå, ofta svart, särskilt längs bilgatorna.

Men solljuset och den allt längre dagen väcker förhoppningar snarlika lilla Klaras: måtte det snart bli vår på riktigt, gärna försommar!

Till påsk flyttar vi ut till sommarhuset i Öregrund igen, men där ute vid upplandskusten brukar det nerkylda havet hålla kvar vintern längre än inne i Uppsala. I rabatterna på solsidan, där snön har smält, vill man ändå gärna börja pilla bort de lönn- och asklöv, som under vintern hjälper till att skydda blommorna. Där brukar snödroppar och vintergäck blomma tidigt, snart följda av krokus.

Men när värmen väl kommer, formligen exploderar trädgården. Tulpaner av alla tänkbar sorter och i alla tänkbara färger slår ut överallt i trädgårdens många och långa rabatter. Där blommar även narcisser. I skuggan av den jättelika asken nere vid grinden frodas blåsippor, vitsippor, gullvivor och, så småningom, liljekonvaljer. I delar av gräsmattan växer ljust blommande ljuvliga förgätmigej och så all scilla jag under årens lopp har satt där. Jag blir ifrån mig av längtan, när jag tänker på det här.

Än så är det långt till vår, även om Klara tror att våren kommer i morgon. Men man kan ju längta:

Ur Våren

VII

Av Anders Österling

En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Men dessa trolskt försvunna vita snår
och dessa pilvedsflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar går itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. –
En naken huldra gick här nyss förbi.

Ur ”Årets visor”, 1907

En poet med rötter inte så långt från mina gamla hemtrakter får återföra mig till ordningen. Varken i hans ångermanländska Ådal eller i min barndoms och ungdoms Juniskär i Medelpad är det ännu vår på länge.

Den blå timmen

Av Birger Norman

I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna
Lekatten slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt
Men skymningen kommer med en blå slöja
till husen träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset

Marskvällens blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

Ur ”Sånger vid floden”, 1951

Melodikrysset nr 1 2009

Under natten har vår trädgård här i Öregrund bäddats in i ett vitt snötäcke. Snön har lagt sig också över resterna av vår höga, markstående brevlåda, som sprängdes under nyårsnatten.

Mer normala fyrverkerier beskrevs i en av musikillustrationerna till dagens melodikryss, årets första: Georg Friedrich Händels ”Music For Royal Fireworks”.

Jag klarade även hela detta melodikryss, trots att där fanns åtminstone en fråga, vars svar jag inte kunde automatiskt. Jag har nämligen aldrig sett ”Saturday Night Fever” med John Travolta. Men troligen har jag någon gång hört ”Staying Alive”, eftersom filmtiteln efter en stund dök upp i huvudet.

Annars är det lustigt att det ibland kan ta en stund innan polletten faller ner också i fråga om något man omedelbart känner igen och minns texten på. I det här fallet tänker jag på barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma” (som för övrigt har förekommit tidigare i Melodikrysset). Jag fick tänka en stund, innan jag kom på att svaret måste bli mynt.

För övrigt förekom det ytterligare en myntfråga i dagens kryss. Jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och var därmed med och förhindrade att Sverige likt bland andra Finland införde euro som valuta. För egen del gillar jag M A Numminen – här i en obetalbar version av ”Det gör ont” – mycket mer än valutan i hans hemland.

Jag har en hel bunt plattor med Numminen, däremot inte en enda med Cher. Ändå kände jag genast igen hennes röst, här i ”Believe”.

Inte lika skönsjungande men ändå obetalbar är Lasse Brandeby, känd från TV som Kurt Olsson. Här hörde vi honom i ”Leva livet”.

Det är ju en gammal schlager, och det fanns fler schlager, både äldre och nyare, i dagens melodikryss. Vi hörde till exempel Frank Sinatras gamla hit ”Strangers In the Night”, här i Sverige känd som ”Tusen och en natt”. Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” var också stor på sin tid. Av betydligt senare datum, från Melodifestivalen 2007, är ”För att du finns” med Sonja Aldén (fast i kryss behöver man ju inte sätta ut accenter).

Av svenska hitmakare i någorlunda modern tid är väl ABBA störst. Jag har ingen ABBA-samling men hör dem gärna – som jag tidigare har berättat var hustrun och jag i höstas i New York och såg Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”. Så det är klart att jag genast känner igen deras ”Thank You For the Music”.

Men jag gillar många slags musik, till exempel skillingtryck. Så när jag bara har hört låten intoneras, börjar jag genast nynna med i ”Sorgeliga saker hända” och vet att den handlar om det tragiska ödet Elvira Madigan.

En svensk artist, tyvärr död, som jag verkligen gillar mycket är Fred Åkerström. Han är ofta kraftfull och röststark, men i kryssillustrationen i dag, Gösta Kullenbergs ”Möte med musik”, sjöng han finstämt. Jag har också ett fint eget minne av honom: När jag och förlaget (Prisma) 1970 skulle introducera min då nya sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, ordnade vi allsångsafton med artister i kongresshallen i Stockholms Folkets hus. Bland dem som fick den fullsatta kongresshallen att sjunga med fanns Fred Åkerström.

En bit av mitt hjärta finns också hos Astrid Lindgren. Jag tycker mycket om hennes ”Ronja Rövardotter” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Barnkultur – och också filmversionen, ur vilken vi i dag hörde ”Vargsången” med Lena Nyman.

Undrar just om det bor några rumpnissar under någon av stubbarna i talldungen längst bort på tomten.

Där har vi förresten en ny faluröd bod med vita knutar, en kopia av den vi fick uppeldad av mordbrännare när vi var i USA i höstas.

Bland det som brann upp fanns en splitter ny stor snöslunga. Birgitta är just nu på Coop Extra i Östhammar och betalar (med försäkringspengar från Folksam) för en ny likadan. Den ser ut att komma till användning nu.

Må det nya året vara nådigt mot er, alla mina medkryssare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om återuppståndelsen

I morse åkte vi över dagen till Öregrund. Vår lokale byggmästare, Percy Jansson, meddelade för ett litet tag sen att han var klar med den nya bod, som ersätter den vi fick nedbränd.

Bussen passerade snövita fält, och vädret var vackert och kallt.

Under resan ut fortsatte jag att läsa Christer Isakssons ”I väntan på Mona Sahlin”, en bok om återuppståndelse.

Inte heller det Percy hade skapat längst ner på vår tomt var något mindre än återuppståndelse. Den nya bod han har byggt är praktiskt taget identisk med den som försvann i mordbranden. Han hade till och med klarat första strykningen av målningen; den andra kommer att göras i vår.

Vi bär in trädgårdsmöblerna, fram till nu täckta med presenning, och plockar in de trädgårdsredskap som vid brandtillfället befann sig på olika ställen i trädgården. Rullar också in den nya gräsklippare vi fick lov att köpa i stället för den som blev uppbränd. Ändå blir det gott om plats kvar – vi har långt ifrån hunnit ersätta allt som försvann i branden.

Att vi har valt att åka ut just i dag beror på att Birgitta hade lyckats komma överens med låssmeden om att samtidigt komma ut och sätta in lås i den nyuppförda boden.

När vi ändå ska ut till sommarhuset, passar jag på att frakta ut de senaste numren av de tidskrifter vi samlar på och som vi har där ute. Jag passar också på att ta med mig hem Viggos och Klaras böcker, kvarglömda där vid den stora höstflytten in till stan. I morgon ska barnbarnen vara hemma hos oss över natten, och då måste morfar kunna läsa saga.

När vi kommer hem från Öregrund, väntar oss en skrivelse från Polismyndigheten i Uppsala län. Den handlar som väntat om mordbranden i Öregrund. Men:

”Förundersökning nedlägges – Brottet går uppenbart ej att utreda”.

Så vitt jag förstår är det här beslutet på intet sätt unikt. Mängder av ”småbrott” – de må vara hur smärtsamma som helst för dem som drabbas – går aldrig att reda ut.

Och hur skulle brott som det vi har drabbats av förresten gå att reda ut, när det inte finns kontinuerlig polisiär närvaro på orter som Öregrund och därmed inte heller, föreställer jag mig, tillräcklig egen kännedom hos polisen om var man borde söka? (Men det färska exemplet Ystad visar att det senare heller inte alltid hjälper.)

Själv är jag en rationell människa med stor kunskap om hur samhället och samhällsapparaten fungerar, så jag tar det här beslutet från polisen ganska lugnt. Men eftersom jag också vet att oerhört många brott av den här typen och av liknande typ avskrivs utan att man har hittat någon gärningsman, inser jag ju att det här – beslutet ”förundersökning nedlägges” – drabbar så många, att det i längden urgröper tilltron till samhället och dess rättsapparat.

Trädgårdstankar i novemberregnet

Vi har övergett sommarhuset i Öregrund för lägenheten i Uppsala. Vädret är grått och regnet strilar ner, men jag börjar i alla fall tänka på trädgård. Och då tänker jag inte på vår trädgård i Öregrund utan på utemiljön runt våra hus här på Idrottsgatan.

Husen, från mitten av sextiotalet, är stilrena och vackra. Men ytorna mellan och runt dem har aldrig levt upp till husens skönhet.

Planteringarna är fantasilösa och mekaniskt utlagda. Bostadsrättsföreningens styrelse tycks ha ett ont öga till träd (utom till de anskrämliga blågrå julgranar man en gång planterade i besparingssyfte – dem kunde man gärna elda med, nu när det tydligen ska uppföras ett par grillplatser). Senast har vi fått meddelande om att oxlarna vid gatuinfarten ska väck, bland annat för att de har kladdiga bär. Men de är ju vackra, inte minst då de har de här röda bären!

Min hustru har gjort en del tappra försök att göra den här miljön varmare. Hon har planterat in vårblommande lökväxter. Och så har hon, i anslutning till våra balkonger på nedre botten och i en rabatt som syns tvärs över gräsmattan från våra fönster satt plantor av till exempel pion och lupin. Men det mesta av det senare verkar vara borta nu. Några som har erfarenhet från annat håll påstår att fastighetsskötare oftast saknar kunskap om växter och helt sonika rycker upp allt som inte verkar höra hemma i de snörräta buskraderna.

Men varför skulle man inte kunna göra markytorna mellan och runt våra höga bostadsrättshus ungefär som en gammaldags trädgård: med höga och låga träd, gärna blommande, gärna fruktträd till glädje för traktens ungar, rabatter med prunkande perenner där oregelbundenhet och färgprakt ersatte de snörräta raderna av likadana ölandstok, gräsmattor som på försommaren var översållade av blå scilla, syrensnår med bestånd av krollilja? Jag skulle heller inte känna avund om ett par familjer av de många som bor här gavs tillstånd att ha kökstäppa eller kryddgård på den gemensamma marken – vi skulle alla kunna njuta av deras nedlagda möda.

Vi har ju allt det här runt vårt hus i Öregrund, men vi skulle inte ha något emot att det blev vackrare och mer ombonat också runt vår lägenhet inne i stan. Jag har hört motargumentet att träd förstör utsikten för folk som bor marknära (det gör vi), men det ska mycken annan utsikt till för att kunna konkurrera med att på försommaren kunna titta rakt in i ett blommande äppelträd.

Snart är det dags att knalla ut i den grå novembervätan.

Men jag har en sak att se fram emot: Jag ska hämta Klara på dagis och Viggo i skolan. Att vara morfar sprider ljus även över mörka novembereftermiddagar.

Inför vintern

De senaste dagarna har inneburit många förflyttningar och en hel del annat arbete än vid datorn.

I torsdags var vi i en av mina gamla städer, Örebro. Birgitta var inbjuden att tala vid ett arrangemang på universitetet i regi av detta samt ABF och Konstfrämjandet. Utgångspunkten var en utställning i Konsthallen på temat ”China Girl”. Bland det som Maria Ängquist Klyvare ställde ut fanns titelverket: 3 200 små ansikten i åtta nyanser av stengods bildar tillsammans ett stort kinesiskt flickansikte. 3 200 är det antal kinesiska flickor i åldern 0-4 år, vilka försvinner varje dag. Ett annat av konstverken föreställer den hink med vatten som ställs bredvid en födande kvinna för att ta emot nyfödda av oönskat kön. Birgittas inledning om barns och kvinnors utsatta ställning i världen och specifikt i Kina – Birgitta är bland annat ordförande i svenska UNICEF – och det efterföljande samtalet med publikfrågor visade med brutal tydlighet att verkligheten i Kina och i många andra delar av världen verkligen inte ser ut som här.

Vi kom tidigt till Örebro C och möttes där av Eva Marcusdotter, min gamla arbetskamrat (och också mångåriga vän) från Socialdemokratiska partistyrelsen; hon arbetar numera hos ABF i Örebro.

Till Örebro kom Eva från början på grund av Lars Ilshammar, som dock numera har lämnat henne och Örebro för Stockholm och Arbetarrörelsens arkiv. Lars var en av mina efterträdare som politisk redaktör för Örebro-Kuriren (s), numera tyvärr en i raden av nedlagda socialdemokratiska tidningar. Eva visar mig örebroeditionen av ETC, en pigg veckotidning verkar det som – men någon daglig tidning är det ju inte.

Eva startar med att skjutsa oss runt i Örebro, numera en betydligt större stad än den jag lärde känna, när jag jobbade där i mitten av sextiotalet. Men jag medger gärna att jag är mest intresserad av de delar i centrum, som ger mig nostalgikickar.

Sen tar hon oss på sen lunch hemma hos sig i Stora hästhagen, ett hus fullt av böcker, katter och vackra föremål. Vi gör också en kort rundtur i hennes höstliga trädgård.

När arrangemanget på universitetet slutar, yr det snö i luften. Efter mellanlandning med örtte hemma hos Eva tar vi tåget mot Västerås. Där, i en halvt nedsläckt stationsbyggnad med stängt café, sitter vi tills vi blir utkörda. Dess bättre har då bussen mot Uppsala precis kommit in.

Väl hemma – efter midnatt – gör vi oss några rejäla nattmackor innan vi kryper till kojs.

På fredag eftermiddag tar vi Upptåget till Upplands Väsby och därifrån buss till Vallentuna. Där bor Birgittas lillebror Ragnar med hustru Gunnel. Det är en av de vanliga dahlska syskonmiddagarna, den här gången lite annorlunda genom att också Gunnels systrar med respektive deltar. Anledningen är att Ragnar fyller 65. Vi gratulerar med presentkort till Stockholms stadsteater. Gunnel bjuder på en mycket god middag. Under middagen sitter jag mellan Gunnels systrar Marie och Eva. Sen får vi bilskjuts till tåget i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Gunnel bodde under sin seminarieutbildning hos oss i Uppsala, och vi blev – alldeles oavsett den länk Ragnar, då hennes kille, nu hennes man, har varit genom åren – mycket goda vänner. Hon är numera folkpartistisk kommunalpolitiker, men jag kan tänka mig att hon, kanske under viss påverkan från mig, i de där yngre åren möjligen röstade socialdemokratiskt – jag har aldrig frågat. Vid det här besöket hemma hos henne och Ragge visar hon mig en färsk intervjubok, där hon pekar ut mig som ett slags mentor.

På lördag, efter Melodikrysset, följer jag efter Birgitta till Öregrund. Hon överraskar med att ha fått ihop några riktigt vackra buketter med blommor ur vår egen trädgård: rosor, riddarsporrar och nypon.

Men krassen och luktärterna och den estniska malvan har de förbannade rådjuren tagit.

På kvällen, efter Birgittas härliga lammstek, sätter vi oss på glasverandan, där CD-spelaren finns. Vi lyssnar på en CD som Eva Marcusdotter gav oss vid besöket i Örebro, ”Dragspel och durspel med Thorsten Marcusson”. N’Thorsten borta’ sjön var Evas jämtländske far, som dog tidigare i år. Eva har spelat in sin pappa vid olika tillfällen 1995-2006 och nu i oktober 2008 gett ut honom på CD, med färgtryckt omslag och allt.

Ibland kan man höra att det är en gammal man som spelar, men den här CDn är faktiskt värd att lyssna på. Där finns en och annan egen komposition (”Holmsjö special”), sådant som är jämtländskt (”Tjälaknul’n”), sånt som kommer från grannlandskapet Medelpad (”Vandringslåt från Liden”) och förstås sånt som kommer från grannlandet Norge (”Afton i Trollheimen”, ”Trönderbrura”). Traditionella låtar som ”Gånglåt från Äppelbo” blandas med dragspelsjazz (”Accordion Boogie”, ”Novelty Accordion”).

På söndag morgon ligger det frost på marken, och stora gräsmattan, som nyss var en sjö, har förvandlats till en jättelik isyta. Kras, kras, säger det, när jag med stövlarna på går över den. Där finns farligt mycket vatten kvar för att det ska vara bra för gräsmattan och fruktträden.

Jag har ärende just till fruktträden: Jag sätter rundlar av högt hönsnät runt dem, ett i taget, och eftersom det är halt och blött, tar det tid. Men av erfarenhet vet jag, att man måste skydda framför allt äppelträden mot hare.

Först i skymningen blir jag klar; vår trädgård är stor. När jag kommer in, orkar jag knappt sätta i gång med matlagningen. Men middagen kommer på bordet: ungsbakt lax med örter ur Birgittas örtagård och till det de allra sista potatisarna ur årets skörd.

I dag är Percy Jansson här och bygger på den bod, som ska ersätta den vi fick nedbränd. Vi får nog åka hit igen om ett par veckor för att sätta in saker i den nya boden och samtidigt låta låssmeden sätta in säkerhetslås i dörr och fönster.

Men i övrigt har vi nog gjort vårt för det här året här i Öregrund. Jag har varit uppe på vinden och satt på det lilla elelemantet i boxen med varmvattenberedaren. Birgitta har städat huset. Jag har börjat sätta ner värmen och dra ner persiennerna.

Det sista gör jag när jag har ätit lunch. Birgitta har redan åkt in till stan, och jag följer snart efter, dock inte direkt hem utan till ett sammanträde med Folkrörelsearkivets styrelsen.

Veckoslut med smak av höst

Som aviserat kom Viggo, sex, och Klara, tre, till Öregrund i lördags. Föräldrarna, Kerstin och Bo, skulle dels renovera hallen i huset på Kadettgatan, dels gå på fest på lördag kväll.

Vädret var inte nådigt lördag-söndag, då barnbarnen var här. Det blåste, regnade en del och var kallt. Det senare hindrade inte att barnen ändå ville gå ut. Vi startade med en liten rundtur på tomten. Det första som hände var att ungarna sprang in igen – nere på gräsmattan stod nämligen ett av dessa förbannade rådjur, som äter upp allt i vår trädgård. Jag jagade i väg det, men det här kommer inte att ta slut förrän de kommunala jägarna har skjutit av de djur som nu ständigt håller till i trädgårdarna och på kyrkogården. Vi har ett löfte från kommunen, men hittills har ingenting hänt.

Jag fick förstås lov att visa barnbarnen den nedbrända trädgårdsboden – deras mamma hade redan försiktigt berättat om branden.

Nu ser det inte alltför läskigt ut: allt utom cementblocken som boden stod på är bortfraktat. Men ungarna vill förstås veta hur det kommer sig att boden, där alla deras uteleksaker förvarades, har brunnit upp. Jag undviker att dramatisera eller använda laddade ord som ”mordbrännare”. Jo, säger jag, vi tror att några ungdomar har lekt med eld, och då kan det gå så här, på tok – man måste vara väldigt försiktig med eld. Båda ungarna nickar – det har säkert deras föräldrar gång på gång inpräntat i dem.

Jag lovar att vi ska köpa nya leksaker till nästa sommar.

Vädret är som sagt uselt, så vi hålls mest inomhus. Som tur är har vi ett hyggligt förråd VHS- och DVD-filmer för barn.

När också Birgitta har kommit till Öregrund, vill först båda ungarna gå ut på promenad. Viggo ångrar sig dock, och mormor stannar hemma med honom. (Lite senare visar det sig att han ändå vill gå ut i trädgården med mormor.) Men Klara vill gå på promenad med morfar. När vi kommer ner till grinden, sticker Klara sin lilla hand i morfars och håller honom i handen under hela promenaden, som inte blir så värst lång. Vi går förstås till den närbelägna lekparken, där Klara gungar men bara en kort stund. När vi sen kommer till Konsum – Klara hittar vägen själv – vill hon gå in och handla. Det är lördag och godisdag, och Klara plockar – rättvis som hon är – fram två papperspåsar, en åt sig själv och en åt Viggo, och så fördelar hon samma godissorter i lika utsträckning i de båda påsarna.

På kvällen märks det, att Klara inte är riktigt frisk. Morfar har bullat upp det slags öregrundsmiddag ungarnas mamma och hennes syskon fick, när vi kyliga höstkvällar kom ut till Öregrund: flera sorters gott färskt bröd, korvar och andra pålägg och så varmt te. Klara är normalt en liten gourmet, och hon älskar te, men i dag har hon ingen aptit. Och redan tidigt på kvällen säger hon att hon är trött och vill gå och lägga sig. Mormor lägger henne i hennes mammas gamla rum och läser saga, och Klara somnar snabbt.

Jag läser saga för Viggo, fast betydligt senare.

Vid midnatt vaknar Klara och får välling av mormor. Hon vill gå in till Viggo och sova hos honom och kryper ner hos storebror, som ser vår Mattis gamla rum som sitt.

Tjugo i sex på söndag morgon vaknar jag av att jag hör barnröster. Jag går ut till Viggo och Klara; de är vakna, och Klara sitter på Viggos sängkant och håller på att klä på sig. Så morfar, som gärna hade sovit ett par timmar till, har inget val: han fixar frukost och sätter sen i gång dagens första film.

Också under söndagen är det dåligt väder, men ungarna följer med mormor till Konsum och handlar, och lite senare tar mormor ut dem på äventyrspromenad över allmänningen som börjar bortom vår tallgrind.

Under dagens lopp schackar den inte helt krya Klara några gånger, börjar gråta, längtar också efter mamma och pappa: Varför dröjer det så länge innan pappa kommer och hämtar? (Jag vet: pappa och mamma är ute och handlar saker som behövs för renoveringen.)

Men hon har samtidigt stor tillit för morfar och mormor. Till mig kommer hon flera gånger då hon vill ha tröst. Vid ett av dessa tillfällen vill hon upp i min famn, och där övergår sorgen snart i en kärleksförklaring: Morfar får en innerlig kram och en puss på kinden.

Fast när sen pappa äntligen anländer, är det förstås bara han och ingen annan som gäller.

* * *

På måndag morgon är vädret vackert, och jag ser trädgården, bokstavligen, i nytt ljus. Asken, det väldiga vårdträdet nere vid grinden, står svart och lövlös mot himlen. Framför allt körsbärsträden har kvar rätt mycket löv. I slänten ner mot gatan lyser biggaråträdet som en gul fackla mot det blåa däruppe. Solen skiner.

Men redan tidigt på dagen känner jag mig för egen del trött, melankolisk och rent av sorgsen till sinnes. Jag får tvinga i väg mig till Konsum – det är min tur att laga mat i dag.

En stund efter lunch tvingar jag mig också ut i trädgården. Jag tar ut den nya gräsklipparen ur dess tillfälliga förvaringsutrymme i verktygsboden och sätter i gång att klippa gräs och, mest, pulvrisera köv. Jag registrerar hur vackert allting är i höstsolen, ser också att inte bara krasse och luktärt fortfarande blommar utan att en del försommarblommande rosor – den vita Rosa alba maxima och även nypon – märkligt nog visar tecken på att blomma om.

Men det känns så tungt, så tungt att gå där och dra gräsklipparen.

Då ser jag min hustru med en låda rens, tovor och jordkokor – det här ska ut på allmänningen. Hon går lite böjd, tycker uppenbart att lådan är tung.

Vad annorlunda allting var, när vi för årtionden sedan tillsammans anlade den här trädgården: grävde, kärrade ut billass med jord, planterade.

Jag fylls samtidigt av ömhet och en melankolisk känsla av att vi håller på att bli gamla, inte orkar så mycket längre.

”Vid sjuttifem, då kan man hälsa hem”, för att travestera Hasse och Tage.

Hårt arbete. Och nu åter i Öregrund

Seminariet om fenomenet 1968 på Runöskolan blev riktigt bra, och jag lyssnade också med stort intresse på Håkan Blomqvists inledande föreläsning, hade för övrigt ett långt och stimulerande eget samtal med honom innan folkrörelsearkivens jubileumsseminarium kom i gång. Vi var förvånansvärt ense om mycket trots vår olika politiska bakgrund: min vänstersocialdemokratisk, hans trotskistisk.

Under seminariet samspelade jag en hel del med kvinnohistorikern Christina Florin, som var väl medveten om att det fanns ett inte bara teoretiskt intressant utan också praktiskt mycket betydelsefullt jämställdhetsarbete inom socialdemokratin redan innan organisationer som Grupp 8 existerade. Med det här menar jag inte att förringa Grupp 8 med flera, men det arbete som utfördes till exempel av Socialdemokratiska studentförbundets så kallade sexutskott och av Alva Myrdals jämlikhetsgrupp kom faktiskt att i viktiga avseenden förändra Sverige.

Torsdag förmiddag tillbringade jag på sammanträden, först med kulturnämnden, sen med dess bidragsutskott. I kulturnämnden diskuterade vi bland annat hur Uppsala ska hedra och förvalta Ingmar Bergmans konstnärliga verk – Bergman har ju, milt talat, uppsalaanknytning. I bidragsnämnden fördelade vi de alltför knappa medel vi har för att stödja det livaktiga fria kulturliv som finns i Uppsala. Det var roligt att kunna lyfta bidraget till den också internationellt uppmärksammade kortfilmsfestivalen, och det var likaså roligt att kunna konstatera, att ett par gamla folkrörelseanknutna organisationer, Konstfrämjandet och Skådebanan nu tar nya tag efter att ha gått igenom en trött period: Konstfrämjandet höjer sin kvalitet genom samarbete med Uppsala konstnärsklubb och storsatsar på utställningar på nya platser som bibliotek; Skådebanan har framgångsrikt introducerat ett nytt it-baserat system för att komma i kontakt med gymnasieungdomar.

På kvällen deltog jag i Uppsala arbetarekommuns möte. Arbetarekommunmötena hålls numera i Missionskyrkan, eftersom Folkets hus har gått i konkurs – där ska nu krämarna ta över (medan det fortfarande alltså är rent från dem i templet). Vi diskuterade kyrkoval (jag är mycket tveksam till detta) och sjukvårdspolitiken i landstinget, och så fick nye kassören i arbetarekommunen, Peter Gustavsson, igenom en helt nödvändig höjning av medlemsavgiften. Vi måste vara beredda att betala mera, om det ska finnas en arbetarrörelse kvar! Dessutom måste vi alla vara beredda att gratis utföra en mängd praktiskt arbete; inte heller efter den här avgiftshöjningen kommer pengarna nämligen att räcka till för allt som måste göras.

På väg till arbetarekommunmötet var jag inne på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte Lotta Grönings respektive Christer Isakssons böcker om Mona Sahlin. Jag ska så småningom skriva om dem men – i motsats till beklämmande många andra – först efter det att jag har läst dem.

I förmiddags tog jag bussen ut till Öregrund. Jag ska låsa upp tallgrinden, för nu kommer återuppbyggnaden av vår av mordbrännare nedbrända bod att påbörjas. Jag ska på nytt klippa gräs och pulvrisera löv. Eftersom Birgitta och jag ska stanna här ett par dar in i nästa vecka, tänker jag också omgärda alla våra fruktträd med rundlar av hönsnät, detta för att skydda träden för vinterangrepp av harar och rådjur.

Fast i morgon, lördag, kommer Bo till Öregrund med våra barnbarn, Viggo och Klara. De ska stanna hos morfar och mormor medan föräldrarna gör lite husrenovering och går på fest på lördag kväll. Förhoppningsvis går det här att genomföra, trots att Klara har blivit sjuk igen. När Birgitta hämtade henne på dagis i går, hade hon somnat sittande i sandlådan (hennes förklaring var att hon hade lekt så mycket), och sen somnade hon hemma igen, före middagen. Mamma Kerstin meddelade senare på kvällen, att Klara hade över 39 grader i feber.

Sånt här händer dess värre ständigt alla småbarnsföräldrar. Trots mina 71 år minns jag mycket väl hur det var, när våra egna barn var små. Fattas bara att morfar och mormor inte skulle ställa upp i en sån situation!

Hos barnbarnen – och så tillbaka i Öregrund

Vi bor nu åter i lägenheten i Uppsala men försöker fortfarande över helgerna åka ut till sommarhuset i Öregrund.

Så i går eftermiddag – efter att ha gett en mycket lång miljöintervju – tog Birgitta bussen till Öregrund. Själv cyklade jag med matkasse och helgpackning till Kerstins och Bos hus på Kadettgatan och fortsatte sen först till Klaras dagis och därefter till Domarringens skola, där Viggo går i sexårsverksamhet.

Det är alltid så roligt att hämta Klara på dagis: hon blir så uppenbart glad över att morfar kommer. Det var ett slag sen vi sist träffades, så nu studerar hon morfar noga och säger sen:
– Såna där har pappa också nu.

Eftersom hon pekar mot min panna förstår jag, att det är rynkorna där hon syftar på.

Med Klara i vagnen, som jag har på släp efter min cykel, fortsätter vi mot Viggos skola. Just innan vi ska korsa en av de stora gatorna på vägen, möter vi i den ganska trånga passagen en skolkille på cykel på väg åt motsatt håll. Det bär sig inte bättre än att vi stöter ihop, ganska hårt – men ingen av oss faller. Han frågar hur det gick, och jag säger att det är OK. Men sen ser jag en blånad och ett blödande sår på vänster knoge. I dag har jag sårskorpa där.

Från Klara i cykelkärran hörs egendomligt nog ingenting. Hon sover nämligen, sover fortfarande när vi kommer till Domarringen. Jag hittar en glad Viggo i klättertagen, och eftersom Klara sover och inte kan lämnas, går han själv in i skolan och hämtar sina grejor. Däremot behöver han hjälp med kombinationslåset till sin cykel. Han kan kombinationen, men låset kärvar och är svårvridet. Sen cyklar vi vidare hemöver.

Den här gamle morfarn märker nu att hans kondis verkligen inte är vad den har varit. Uppsala har för all del mycket lite av höjdskillnader, men att släpa med cykelkärran uppför de stigningar som ändå finns är svårt att klara cyklande. Morfar får ständigt kliva av cykeln och dra den och släpkärran uppför. Och sen prövas vigheten, när man åter ska ha högra benet över ramen.

Men till slut är vi hemma, och då vaknar Klara pigg och glad.

I köket får barnen var sitt glas Coop chokladmjölk. Vid en häftig rörelse råkar Klara välta sitt glas, så att innehållet rinner ut över bordet och ner på golvet. Morfar är inte alls arg på henne utan börjar torka upp, men Klara börjar – med en ”stor” treårings självkänsla gråta och låter sig inte tröstas förrän storebror Viggo också har tröstat henne.

Jag tycker mycket om de här båda syskonens förhållande till varann!

Till middag lagar morfar potatisbullar med bacon, och båda barnen gillar maten. Viggo tar till och med om. Klara men inte Viggo vill ha saltgurka till.

Efter middagen är vi nere i källaren och leker fram till dess att jag och Klara går upp till vardagsrummet för att se Bolibompa i TV. Viggo ansluter när det är dags för en film om Lotta på Bråkmakargatan.

Bo kommer hem och avlöser mig en stund efter sju. Jag tar mina väskor och går till busshållplatsen – bara för att finna att det nyss har gått en buss. Men om nästa buss kommer enligt tabelltid, kommer jag att ha fem minuter på mig – fullt tillräckligt – för att hinna med 19.45-bussen till Öregrund.

Dess värre kommer bussen åtta minuter efter tabelltid till hållplatsen, och under färdens gång lyckas chauffören inte hämta in något av den förlorade tiden, snarare tvärt om. Så jag missar öregrundsbussen. Nästa avgång är en timme senare. Så jag går in på Uppsala C och ringer Birgitta om förseningen.

Buss 811 fylls redan från starten – ett halvt dussin får till och med stå. En stund efter start släcker chauffören takbelysningen, och det går heller inte att tända läslamporna. Jag är verkligen sur över det här. Det händer nämligen ständigt – busschaufförerna tycks hata belysning inne i bussen. Ofta får man gå fram till dem och be dem sätta på den del av belysningen, som läslamporna är kopplade till. Är de principiella motståndare till läsning?

Sent, sent på kvällen kommer jag i alla fall till slut ut till sommarhuset och Birgitta. Också hon kom ut först i skymningen, men hon har ändå varit en sväng runt trädgården och fått ihop små buketter med rosor, krasse och en och annan seglivad ringblomma.

I dag har hon varit ute och klippt stora delar av gräsmattan, i hennes fall för första gången med den nya gräsklipparen. Hon tycker som jag: den är mycket effektiv, inte minst när det gäller att pulvrisera alla löv som har fallit ner, och också lättstartad – den har elstart. Men hon som jag tycker att den är tung i uppförslut.

Själv har jag inskränkt mitt liv utomhus till att gå till Konsum och handla. Det är min tur att laga mat i dag.

Nu har vi tillsammans suttit på glasverandan och hört debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i radio. Det slog väl inte direkt gnistor om den. Men jag noterar, med tillfredsställelse, att Mona är mer påläst nu på olika sakområden än hon var på partisekreterartiden, när jag kunde iaktta henne på nära håll. Och jag noterar, med obehag, att Fredrik Reinfeldt snodde sig som en ål inför frågan, hur han skulle ställa sig till Sverigedemokraterna, om partiet kom in i riksdagen och fick vågmästarställning.