Avsked till sommaren

Werner Aspenström i ”Litania” (1952):

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Just innan vår öregrundssommar var slut för den här gången, kom sommaren tillbaka med en fläkt av behaglig värme. Till och med att, åter igen, rensa stenpartiet kändes som ett riktigt trevligt arbete.

Men dagen före årets inflyttning till Uppsala slog vädret om, blev märkbart kallare. Och i morse regnade det. När jag gick ner till brevlådan för att hämta den sista omgången sommaromställda tidningar, vadade jag i tofflorna i gula asklöv, som hade lagt sig som ett täcke över den stenlagda gången.

Hela dagen i går packade vi. Allt vi fraktade ut i påskveckan skulle nu transporteras tillbaka till lägenheten i Uppsala: kläder, skor, böcker, DVD-filmer, CD-skivor, dessutom värdepost och annat som har ansamlats under de senaste månaderna. Och alla krukväxterna icke att förglömma. Tomater, en del äpplen och annat från trädgården skulle också med in till stan.

Vi har erfarenhet av det här, vet hur mycket det blir sammanlagt. Så vi hade i vanlig ordning beställt en skåpbil från Öregrunds taxi för transporten in till stan. Vi hade förvarnat taxibolaget om att vi behövde bärhjälp av chauffören, först ner till bilen och sen, i andra ändan, en halvtrappa upp till vår lägenhet. Med våra hjärtproblem orkar vi helt enkelt inte längre göra det här själva.

Det kan tyckas lyxigt att ta taxi de cirka nio milen mellan Öregrund och Uppsala, men vi har själva inte bil – ingen av oss har ens körkort – och vi tycker att den här taxifrakten mot bakgrund av att vi ju inte har bilkostnader är överkomlig två gånger om året. Dessutom får vi ju hjälp av chauffören – som naturligtvis får en extra dusör för den tjänsten.

Det här betalar vi givetvis ur egen ficka, men det för mig över till en annan fråga som diskuteras just nu.

Enligt morgonnyheterna innehåller det socialdemokratiska budgetalternativet förslag om att behålla RUT-avdraget i modifierad form. Om informationen är korrekt, innebär det socialdemokratiska förslaget på den här punkten att RUT-avdraget begränsas till pensionärer och barnfamiljer.

Jag hör till dem som i ganska skarpa ordalag har kritiserat RUT-avdraget i dess nuvarande, mycket vida form, men vi har själva hamnat i en situation, då vi, utan samvetsbetänkligheter, har utnyttjat RUT-avdraget. Vi är båda 74 år och har hjärtproblem: jag har haft en infarkt, som utlöstes vid arbete i trädgården, och nu väntar Birgitta, som till att börja med tog över det tyngre trädgårdsarbetet, på sin andra hjärtkonvertering – hennes kondis och ork är en skugga av vad den en gång var. Alltså har vi tagit hjälp med det tyngre trädgprdsarbetet, som gräsklippning och grävning, och med några storstädningar per år.

Man kan och bör naturligtvis diskutera reglerna för och omfattningen av ett sådant här bidrag, men jag kan inte se något fel i att staten underlättar för människor i vår situation och alltså barnfamiljerna, som jag av egen erfarenhet vet har det slitigt, med ett sådant här stöd.

Hur som helst: nu är vi i Uppsala igen med allt vårt bagage – har packat upp rätt mycket av det och gör resten i morgon.

Och i övermorgon kommer det en städfirma. Det har hunnit samlas mycket damm under de månader vi har bott ute i vårt hus i Öregrund.

Hätila ragulpr på fåtskliaben

Så hjälpte Uggla Nalle Puh att skriva.

Men i går var det inte Iors födelsedag utan Viggos. Och så firade vi också familjens övriga septemberbarn.

Viggo, vars riktiga födelsedag det var, fyllde 9. Farmor Kristina och farfar Olle hade dagen till ära kommit ner från Sollefteå och jag och Birgitta från Öregrund. Med på Viggos fest var också våra barn, Anna och hennes sambo Enver och så Annas döttrar Sara, Amanda och Ella, vidare vår Matti och hans Karin. Och så förstås värdfolket, Viggos föräldrar Kerstin och Bo plus lillasyster Klara.

Viggo hade på födelsedagsmorgonen fått en egen ny dator, och Klara hade samtidigt fått överta den gamla dator syskonen tidigare hade delat på. Viggo fick förstås mängder av presenter. Av mina tänkte jag nämna ett tämligen nyinkommet Harry Potter-lego – han fick för övrigt flera – och så Jan Lööfs samlade serier i tre band, dessutom filmen om Skrotnisse och hans vänner.

Bilder från Viggos födelsedag hittar ni på mamma Kerstins blogg, här.

På Viggos födelsedag brukar vi också fira lillasyster Klaras halvårsfödelsedag: hon blev i år sex och ett halvt år på Viggos födelsedag. Så när Viggo av mig fick tre Smurf-filmer, fick Klara några smurfer, en ny Smurf-serietidning och en Smurf-pysselbok.

Mamma Kerstin har för någon vecka sen, den 13 september, fyllt 42, så vi passade på att fira även henne. Av mig fick hon kok- och bakböcker och så DVD-filmer. Birgitta och jag bidrog båda till hennes trädgård, Birgitta med röda och svarta vinbär och så en rabarber från trädgården i Öregrund, jag med krusbär. Jag gav förresten Kerstin en stor bok om äppelsorter också.

Barnen passade samtidigt på att gratta Birgitta, som hade fyllt 74 den 20 september. Kerstin och Matti hade köpt ett överkasttyg till Öregrund, Matti dessutom en orkidé. Av Anna fick Birgitta pengar till kulturevenemang, och så fick också jag en PS-present, Konsums blåvita kaffeburk.

Sen blev det kaffe, te, läsk samt tårta, bullar och kakor, givetvis Kerstins hembakta, ute på altanen. Ibland är septembervädret fortfarande nådigt.

Fram mot fem fick Birgitta och jag skjuts hem av Kristina, och med hem till oss följde också Anna och hennes familj samt Matti och Karin. De som ville/kunde – Kerstin med familj var ju upptagna av Viggos födelsedag – hade bjudits hem till oss på Idrottsgatan för en försenad födelsedagsmiddag för Birgitta.

Jag hade förberett den för att vinna tid. I Öregrund hade jag, innan vi for in till Uppsala, bakat en estnisk äppelkaka, egentligen gjord efter ett estniskt rabarberkakerecept: Man gräddar först en pajbotten, bland annat smaksatt med en aning bittermandel. På den lägger man rikligt med klyftor av skalade och urkärnade äpplen, och över äppelklyftorna strör man en blandning av socker och kanel. (De äpplen jag använde kom från vår egen trädgård i Öregrund.) Över alltsamman häller man sockerkakssmet och så gräddar man en gång till. Smaskigt med vispgrädde!

Också huvudrätten var förberedd: Under förmiddagen hade jag smörbrynt, saltat och svartpepprat delar av två kycklingar, som jag sen lät puttra i hönsbuljong, smaksatt med rikligt med kanel och citronsaft och hackad lök. När det här sen är nästan färdigt lägger man över alltsammans ett lager persikohalvor i sitt söta spad och har på ännu mer kanel. Receptet är kaukasiskt.

Det här behövde jag bara värma upp, när vi kom hem till oss, och under tiden kokade jag en stor gryta råris att ha till kycklingen.

Även det här blev en mycket trevlig framiljefest, och jag tror att jag gjorde skäl för mitt efternamn.

Visste ni förresten att namnet Kokk – Kock med estnisk stavning – kommer sig av att jag hade en anfader som en gång för mycket länge sedan var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, i närheten av Tallinn, vilket – när esterna efter beslut av sina tyska feodalherrar också de skulle ges efternamn – gav honom och vår släkt efternamnet Kokk?

…och i dag var det plommonens tur

Jag fortsätter rensa trädgården från fallfrukt. Sen i går hade det trillat ner ytterligare äpplen och augustipäron, men framför allt låg det drivor av plommon i slänten ner mot vägen. De här tidiga plommonen, gula och små, är söta men inte i klass med några av de senare och mycket finare plommonsorterna vi odlar. Så de har fått ligga. Allt för länge. Jag har tagit in några oskadade och sen sköljt dem, men det mesta har jag slängt, balja efter balja. Är de inte mer eller mindre ruttna, är de fågelhackade.

Jag skymtar en större fågel i plommonträdet, men nere på marken har jag sällskap – bokstavligen – av en fågelunge som skuttar omkring helt obekymrad om min närvaro. Plötsligt hör jag ett bekant ljud, och i samma ögonblick faller ett halvätet plommon ner i gräset. Där uppe sitter en ekorre. Äter ekorrar plommon?

Lite senare ser jag ekorren i ett annat träd, som jag mer associerar med ekorrar. På baksidan av huset växer en stor hassel.

Vi fick för ett antal år sen två små hasselbuskar av vår vän Inga-Lill, nu död men då innehavare av en trädgårdsbutik – nedlag den också – här i Öregrund. Hasselbuskarna kom från Gräsö, som Inga-Lill kom ifrån. Nu lever de och frodas på vår tomt.

Äppel- och päronskörd

I dag har vädret varit behagligt igen, lockat mig ut i den lätt försummade trädgården.

Den första fallfrukten har lagt sig i lager under några av träden, och jag har länge känt att jag borde gå ut och ta vara på de bästa av de här nerfallna frukterna. I dag har jag gjort slag i saken, rensat halva trädgården: Mycket av fallfrukten måste jag kasta, men jag fick också ihop många fina ätäpplen, mest Transparenete Blanche, ett antal Gyllenkroks Astrakan och faktiskt också några röda små Ingrid Marie som redan kändes ätmogna.

Nära den syrenhäck som skiljer inre gårdsplan från resten av trädgården finns ett päronträd, som fäller söta goda ätmogna Augustipäron.

I morgon ska jag – om vädret tillåter – fortsätta med resten av trädgården, bland annat skörda plommon.

Men många fruktsorter är inte skördemogna än. Några träd blir det just ingen frukt på. Det var väl för kallt för humlorna just vid deras blomningstid.

Anna på återbesök i sitt gamla sommarland

Anna, född 1961, var åtta år när vi köpte vårt sommarhus i Öregrund. Naturligtvis tillbringde hon också en del av somrarna med sin pappa, men i hög grad är Öregrund även hennes – inte bara Kerstins och Mattis – sommarland. Här byggde vi tillsammans kojor, gjorde cykelutflykter och badade, på den tiden ofta i Sunnanö-badet. När hon blev lite äldre, lyckades hon få sommarjobb på Storms, ett varuhus för allting: järn, färg, porslin, kuriosa.

Nu har Anna varit på besök här några dar – hon kom ensam i bil från sitt eget sommarhus i Ekolsund. Liksom Kerstin och Matti, som tidigare har varit här på sommarbesök, tror jag att hon i grunden mest var här för att kolla hur det går med morsans som bekant skraltiga hälsa. Men vi passade också på att utnyttja det faktum att hon kom i bil: Anna och jag fraktade tillsammans i väg 14 stora konsumkassar fulla med tidningar till pappersåtervinningen.

Jag är inte säker på att Anna egentligen hade tid till det här besöket; i vart fall var hon konstant uppkopplad: micklade med sin bärbara dator också när vi såg Woody Allen-film tillsammans, för att ta ett modest exempel. I går kväll blev det inget gemensamt, eftersom hon var fullt upptagen med att skriva och redigera text.

Men hon tog löprundor på förmiddagarna, gjorde också tillsammans med Birgitta en (till resultatet misslyckad) svamputflykt till skogen nära Sunnanö. Innan hon lämnade oss, plockade hon körsbär, delvis för att ha med till syster Kerstin på hemvägen. Själv fick hon av Birgitta sex stora fina tomatplantor.

Barnen har i princip egna rum här i sommarhuset, men så var det inte i början. Anna bodde till att börja med ensam i den dåvarande lillstugan, den som sedan länge är hopbyggd med huvudbyggnaden, mycket liten även den. Hon bor där också nu när hon är här på sommarbesök, men eftersom där finns dubbelsäng, bor numera också hennes yngre syskon där tillsammans med sina respektive, när de är på besök.

Kerstin och Matti sov i början skavfötters i kökssoffan, men fick när vi byggde om och till och samman de båda husen var sitt eget sovrum, som dock numera har tagits över av Viggo (Mattis gamla rum) och Klara (Kerstins gamla rum, det nuvarande datorrummet).

Anna har förstås även den här gången tagit ”sitt” rum, den före detta lillstugan som numera är TV-rum, i besittning.

Som seden är i vår familj, har jag och Birgitta även under Annas besök turats om att laga mat. Jag har bjudit på mustig estnisk soppa, kokad på nöt- och fläskkött plus potatis, gul lök, morot, selleri och korngryn och Birgitta på råbiff med goda tillbehör, för att ta några exempel.

Nu är vi ensamma igen.

Till i kväll har jag köpt årets första kräftor.

Dagar i augusti

Nu är nätterna mörkare, men ännu är det sensommar. Karten växer i fruktträden. Mitt stenparti längs gången upp mot huset blommar i olika färger, men några andra av mina blomrabatter är i starkt behov av att rensas. Kroppen är skröplig och det tar emot. Några av de tyngsta trädgårdssysslorna, till exempel gräsklippningen, har vi tvingats ta hjälp med.

I förra veckan var Matti och Karin här på besök. De har redan bott ihop under lång tid, och under en resa till New York för ganska kort tid sedan förlovade de sig. Birgitta och jag har aldrig lagt oss i barnens val av partner, men naturligtvis gläds vi åt att Matti i Karin har hittat en också i våra ögon fin livskamrat.

Matti har blick för sina föräldrars tilltagande skröplighet och gjorde som vanligt en del insatser, som fordrar den fysiska styrka man har i hans ålder. Han rensade rabatten under klädstrecket från alltför vildvuxna rosor, skar också bort långa torra grenar – en effekt av vinterns stränga kyla – från min Hurdalsros. Och så skar han bort döda grenar i några utsatta äppelträd.

Vädret var varmt och vackert medan Matti och Karin var här, och de gjorde badutflykter till Tallparken och angränsande strandområden. Öregrund är ju också Mattis sommarparadis, välbekant för honom allt sedan barndomen.

Birgitta och jag turades om att laga god mat. Birgittas tjälknul på lamm stod en hel och lång natt i ugnen och blev mycket god, och till efterrätt fick vi hennes egenodlade hallon med vispgrädde. Själv satsade jag på lokal fisk: kokade en fisksoppa på torsk och lax, serverade pepparlax, rökt lax, rökta laxfenor och rökt ål till Birgittas hemodlade färskpotatis, och så blev det konsumköpta jordgubbar med SIA-glass.

På kvällarna blev det en hel del musik. Av Matti och Karin fick jag i försenad födelsedagspresent en CD med Jimmie Vaughan. Matti hade också en av sina många gitarrer med sig, den han har ärvt efter min döde bror Matti, i familjen alltid kallad Stor-Matti. Karin, som fyllde år i dagarna, fick av oss två böcker av Sofi Oksanen.

Ganska snart efter Mattis och Karins besök kom regnet, men tyvärr inte redan natten mot lördagen. Vi har haft årets racerbåtsfestival här, och den brukar alltid vara lika med stök och bus. Fulla ungdomar var inne på vår tomt och välte soptunnan – som tur är emballerar vi alltid soporna i hopknutna plastpåsar. Inte heller är det roligt att ha parkerade bilar längs hela staketet och på varenda inte inhägnad grönyta.

Men sen kom som sagt regnet och spolade, bokstavligen, stan ren igen.

Bra för trädgården var det också att få så mycket vatten.

Välsignade regn!

Och så här ser det ut i familjen Dahl-Kokks trädgård

När vi köpte vårt ställe i Öregrund – ursprungligen två vinkelställda små hus plus vedbod med dass – 1969, var tomten rena vildmarken. I vår krafts dagar dränerade vi, fyllde på med bätte jord och anlade köksträdgård, kryddgård, fruktträdgård och mängder av blomrabatter, och efter ganska många år lät vi också, med sikte på pensioneringen, bygga ihop husen och fick samtidigt också WC och duschrum plus bastu/tvättstuga på den gamla vedbodens plats. En redskapsbod har tillkommit långt nere i trädgården.

Nu, när vi kan bo här hela sommarhalvåret, börjar dock krafterna tryta. Vi har båda hjärtproblem; Birgittas hjärtkonvertering måste dess värre göras om. Det här har lett till att vi, för att klara den stora trädgården, har fått lov att leja hjälp med en del av det tyngsta trädgårdsarbetet.

Som det nu är, är naturligtvis inte allt i perfekt skick, men jag djärvs ändå inbjuda mina läsare att med hjälp av dotterns, Kerstins, bilder ta en titt på vår trädgård – här.

Kerstin har vandrat runt på tomten och själv valt bilder. En bild, den med vildmark, föreställer dock det som förr var en del av vår tomt men som kommunen har löst in och lagt samman med den så kallade Floraparken. Vår tomt var, när vi köpte den, dubbelt så stor som i dag.

På bilderna ser man också Kerstins barn, Viggo och Klara, och så mormor Birgitta vid grillen.

Så här ser det ut på Lundeborgs numera

När vi köpte vårt hus i Öregrund 1969, var Lundeborgs konditori med eget bageri ett givet besöksmål, särskilt efter våra bastubesök varje vecka – vi saknade då fortfarande varmvatten och inte minst badrum, så både vi och barnen gick i stället varje vecka och badade i den kommunala bastun, och de här baden hade ofta som avslutning ett besök på Lundeborgs kondis: barnen fick läsk och något gott till, medan vi drack kaffe. Ofta passade vi också på att köpa med oss något gott bröd hem.

Kerstin, just nu på semesterviste här tillsammans med Klara och Viggo, vill ju gärna visa barnen sina egna ställen från barndomens somrar, så hon har varit med dem och fikat på det som förr hette Lundeborgs, numera Öregrunds Hembageri och Kafé. Det här stället har varierat mycket i fråga om kvalitet sen epoken Lundeborg; det har faktiskt funnits perioder då jag bara har känt sorg över vad som hade hänt med Lundeborgs, och gamla fru Lundeborg, som dog ganska nyligen – vi var på begravningen, och jag skrev om den – var ju, dess bättre i just det här fallet, ganska länge så pass skraltig att hon knappast kunde ta sig dit och se eländet.

Nu är det alltså åter kafé och hembageri som det var förr, framför allt vad gäller förtäringen. Inte alla detaljer har återfått sin forna glans, men som du kan se av Kerstins bilder – här – har i alla fall mycket blivit avsevärt bättre igen.

Öregrundssommar

Vi har haft vårt hus här i Öregrund allt sedan 1969, det år då vår dotter Kerstin föddes. Barnen har tillbringat en stor del av somrarna och dessutom många veckohelger här under hela sin barndom, och lilla Öregrund är själva sinnebilden av sommar för dem.

När Kerstin nu är här med Viggo och Klara, för hon in dem i sin egen barndoms somrar. Hon har till exempel hjälpt Viggo att hitta igen hennes egna gamla Smurf-album, och han slukar dem som besatt – bild finns här.

Under måltiderna sitter hon tillsammans med barnen på den gamla kökssoffan, där hon och hennes bror Matti sov skavfötters medan de var tillräckligt små. Sen dess är den ommålad i samma mörkblå färg, som nästan alla fönster och dörrar är målade i efter den renovering vi senare gjorde. Du kan här se den för vårt hus mycket karaktäristiska detaljen.

Kerstin tar också med sina barn på små utflykter i öregrundsmiljö. De har till exempel tagit en tur med färjan över till Gräsö, ett riktigt litet äventyr för två barn som normalt inte kommer i kontakt med hav och båtar. Bilder finns här.

Nära färjeläget ligger det gamla fyrskeppet Västra banken, numera på betongfundament. Också fyrskeppet lockar både Viggo och Klara – kolla själva här – liksom många andra barn som besöker Öregrund. Alldeles bredvid finns förresten en liten fast scen, där man så här års varje vecka arrangerar Öregrundsmåndag: Cajsa-Stina Åkerström och Jack Vreeswijk är till exempel i antågande.

Och så vill jag slutligen med Kerstins fotohjälp lotsa er till Café Floras trädgård, en pärla i Sommaröregrund. Det här stället var ursprungligen pensionat Västerport, och ett litet hotell med mycket charmigt inredda rum är det fortfarande. För oss som bor i Öregrund är det dock främst ett ännu charmigare café. Både miljön inomhus (att användas vid regnigt väder) men framför allt den underbara trädgrårdsserveringen, som verkligen gör skäl för namnet Floras trädgård, är värda ett besök – och det är inget fel på de godsaker som serveras heller. Det underbara med utomhusdelen av Floras trädgård är emellertid att barnen, när de (ofta ganska fort) har gjort slut på saften/läsken och bakverken, har fantastiska (och vackra) lekytor inklusive en gunga att ägna sig åt, medan föräldrarna fortsätter att fika, vilar benen och njuter av blomsterprakten.

Välkomna till Floras trädgård – via Kerstins foton här eller gärna som besökare!

Barnbarnen och nu även dottern i Öregrund

Vi har lyckan att ha barnbarnen, Viggo och Klara, här hos oss i Öregrund i hela två veckor.

Bo kom hit med dem för en vecka sen och åkte sen på sin födelsedags- och språkresa till Turkiet. Ni kan följa hans öden och äventyr där på hans blogg.

Viggo och Klara stannade hos morfar och mormor, vilket inte medförde några som helst problem – de är vana vid oss och trivs här i vårt sommarhus och ute i trädgården. Jag har hängt upp gungan och satt ihop riddarborgstältet; riddar Viggo och riddar Klara ses nu då och då med svärd och sköld runt om i trädgården. Du kan här se bilder av dem ute i trädgården och av mormor Birgitta vid grillen.

Viggo, snart nio, läser själv Harry Potter på kvällarna – det kan du se här. Även Klara, sex, läser själv Harry Potter, men här i Öregrund har det nog mest blivit bilderböcker som morfar och mormor har läst som godnattsagor. ”Loranga, Masarin och Dartanjang” som serie väckte hennes stora förtjusning.

Veckans stora händelse är annars att Klara har tappat sin första mjölktand, som placerad i ett glas vatten snabbt förvandlades till en guldpeng. Men gluggen finns kvar att bese, här.

På dagarna har vi tillsammans gått till Konsum och handlat, gått till den stora lekparken vid klockstapeln, plockat blåbär i Floraparken, den stora allmänningen bakom vår tomt. Vi har också gjort badutflykter till Tallparken – Kerstins badbilder därifrån i förrgår kväll kan du hitta här.

I helgen anlände nämligen också Kerstin hit, till sin barndoms sommarland; hon har tillbringat sista jobbveckan före semestern i Visby, där hon har varit med om att genomföra stora och välbesökta evenemang. Kerstin har gått runt i trädgråden och promenerar just nu med barnen nere på stan. I går kväll kom gamla sommarbarndomsvännen Karin med sin dotter Stella hit och hälsade på, och barnen och deras mödrar fikade ute vid trädgårdsbordet.

Kerstin, Viggo och Klara ska vara kvar här hos oss hela veckan ut.