Melodikrysset nummer 52 2013

Åtskilligt i årets sista kryss var urlätt, men det innehöll åtminstone några frågor, som även jag hade problem med.

TV-serien ”Borgen” har jag inte sett, men när jag hade fått varannan bokstav, blev det till slut uppenbart, vad det var för serie som avsågs.

Fast det jag verkligen fastnade på var V 11, där Anders Eldeman sa, att han hade ändrat frågan och därtill pratade om pilar på ett sätt som jag inte snappade. Så här fick jag så att säga gå baklänges. Låten var ”Step Right Up” – men hur skulle man få in namnet på den som sjöng? Det föreföll vara Björn Skifs, men på vågrätt 11 skulle ju i så fall bara BJ gå in. Jag fick stirra en bra stund på krysset för att begripa, att den pil Eldeman hade pratat om skulle leda oss neråt åt höger, varefter en pil som ledde oss vidare åt höger (och som primärt hörde till lodrätt 2) ledde oss till rätt förnamn.

Resten var hyggligt lätt.

Jag har visserligen inte sett den säsong av ”Så mycket bättre”, i vilken Tomas Ledins ”Sommaren är kort” förekom, men strecket i namnet på den som här sjöng den här låten fick mig genast att förstå, att det var fråga om E-Type, det vill säga Bo Martin Erik Eriksson.

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” är förstås välkänd för mig, som har använt den som titel på en bok. Den är välkänd i Monica Zetterlunds insjungning, numera också Edda Magnasons (i filmen om Monica Z), så att spela den i My Holmstens insjungning kunde normalt ha blivit en nöt att knäcka – det är bara det att Anders Eldeman har gjort samma trick tidigare.

Hasse och Tage, som lanserade den här låten i Sverige, var för övrigt med också på ett annat hörn. Vi hörde ”Sov lilla Totte”, där svaret alltså skulle bli hund.

Ytterligare ett djur, fast ett uppstoppat leksaksdjur, förekom i Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, där vi skulle redovisa vad Fredriksson var för slags djur: teddybjörn.

Även en fågel förekom i det här krysset. Visst kan vi Alice Tegnérs ”När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol”.

Och som det inte var nog med barnvisor i dagens kryss, fick vi också höra ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Över huvud taget var det besvärjande mycket sommar i det här midvinterkrysset.

Det till och med började somrigt, med Helen Sjöholm och BAO i ”Sommaren du fick”.

Inte heller ”Kärleksbrev i sanden” förknippar vi med den årstid som nu råder. Vi som är lite äldre minns den med Lasse Lönndahl. Han sjöng in den 1957, samma år som Pat Boone hade gjort den populär, fast då under namnet ”Love Letters In the Sand”.

Själv gillar jag låtar från rätt olika epoker och i många olika stilar, också den nyss nämnda.

Som mina läsare vet, tycker jag att melodifestivalerna innehåller mer slagg än diamanter, men ibland har låtar där det där lilla extra, som gör att man minns dem. En kul och frejdig sådan låt gjorde Rednex i Melodifestivalen 2006: ”Mama Take Me Home”.

Och jag som en gång i världen köpte skivor med Maritza Horn, köper nu också CD med hennes dotter, Melissa Horn. I dag hörde vi Melissa i ”Innan jag kände dig”.

Vi avslutar kryssredovisningen med Melina Mercouri: skådespelerska, sångerska och socialistisk politiker (kulturminister i en Pasok-regering). Den här melodin fanns med i Jules Dassins ”Aldrig på en söndag” (1960), vars handling tilldrar sig i Aten. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film, där man för övrigt kan läsa ett par hundra filmrecensioner jag har skrivit.

I morgon ska jag och Birgitta åka ut till sommarhuset i Öregrund för vårt sedvanliga nyårsviste där. Vädret inbjuder knappast till aktiviteter utomhus, så jag tar med mig några julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer. Under själva årsskiftet kommer vi att som vanligt sitta på glasverandan för att höra klockorna från Sveriges kyrkor, dock snart överröstade av smällare och raketer som far upp mot den mörka vinterhimlen.

Må nästa år bli ett bättre år, för oss, för er och för alla där ute i världen.

God fortsättning så länge!

Familjegemenskap

Veckan före julveckan gick till stora delar åt för att handla julklappar till alla i vår numera ganska stora familj. Birgitta och jag och Kerstin förberedde den kulinariska delen av julen: handlade, lagade mat och bakade – var och en gjorde sina specialiteter. Fast Birgitta gjorde, utöver egna specialiteter som skinka, tre sorters sill och sillsallad (den senare med inslag av äpplen från vår trädgård i Öregrund), som en särskild ynnest till mig, surkål som var ett måste på min barndoms estniska julbord.

Skinkan var ekologisk, inköpt i en liten butik med gårdsslaktat kött liksom huvudingredienserna i den estniska julsylta jag gör varje år.

Estnisk julsylta

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar av svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar gradvis vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod, särskilt i år då de inte genast blir genomfrysta. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

Jag lärde mig att göra sylta på det här sättet redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Julgran – och så vita syrener

Det har nästan alltid varit min uppgift att skaffa julgran och sen klä den. Jag har i åratal köpt den utanför blomsteraffären uppe vid Torbjörns torg. Vi har aldrig haft bil, så det här blir en lagom kort bit att bära hem den.

I år var Birgitta med som smakråd, men hon gillade genast den takhöga och ganska jämna gran jag hade valt ut. På hemvägen – Birgitta hade gått in på Konsum för att handla lite – mötte jag en familj, där kvinnan spontant utbrast ”Vilken fin gran!”, och sen önskade de mig en god jul.

I blomsterhandeln vid torget hade Birgitta varit inne för att köpa årets mistel, den vi alltid hänger upp i dörren mellan hallen och vardagsrummet.

I dörröppningen mellan vardagsrummet och köket ställer vi alltid julgranen. Birgitta har broderat julgransmattan, men det har blivit min uppgift att klä granen. I motsats till Karl-Bertil Jonssons pappa inskränker sig alltså inte mina uppgifter till att sätta toppstjärnan – i vårt fall en av halm – på plats.

Jag klär till stora delar granen ganska traditionellt, med kulor och glitterband och halmprydnader, även sådana istappar av glas som vi hade i min barndoms julgranar i Juniskär – det var Kerstin som hittade sådana för några år sen – och så förstås julgransljus, numera elektriska. Men uppe i toppen gör jag varje år ett litet hyss, som bryter mot det alltför konventionella. Bland våra julgransprydnader finns en del som är lite udda; de är inköpta i någon konsthantverksbutik. Bland dem finns en präst i full ornat, och eftersom han för att kunna hängas i granen har försetts med en svart sytråd om halsen, kallas han i familjen för ”hängda prästen”. Där han dinglar i toppen av granen brukar jag förse honom med sällskap av dels två änglar, dels två svarta katter, så det är lite av yttersta dagen över den där delen av julgranen. Men prästen omges också av småfåglar, så det är kanske dem katterna är efter.

På julgransmattan under granen lägger vi också var sin morgonklapp till dem som finns hemma hos oss på julaftonsmorgonen. Lilla Klara, som bor hos oss den här veckan, la med ett belåtet leende dit ett paket från sig, Viggo och mamma, och det visade sig innehålla ett äkta estniskt surbröd, bakat av hennes mamma som ju är bagare.

Klara, en riktig pysseltjej, hjälpte också morfar med att ställa i ordning den av hennes mormorsmor förfärdigade tomtegrottan, som står ganska nära julgranen.

Under tiden ställde Birgitta ut allt det traditionella julpyntet i den av Kerstin tidigare under dagen nystädade våningen. Mycket av det här har sen åratal sin givna plats, på vardagsrumsbordet med sin blå julduk, på bänkar, på skåp – av alla julprydnader vill jag särskilt nämna en gris som står på en av bokhyllorna: han bär på ett demonstrationsplakat med texten ”Ner med julen!”. På köksbordet med sina många ljus står ett med åren allt längre luciatåg. På bänken längs vardagsrumsfönstret står fat med öregrundsäpplen, fikon, dadlar och nötter och även en chokladask.

På bordet med den blåa duken hamnar på själva julafton också en stor keramikvas med sju blommande vita syrenkvistar. I en av syrenkvistarna hänger ett kort med texten ”7!” men ingen avsändare. Fast det är alltid jag som bär hem den där buketten från blomsteraffären och ger den till Birgitta.

Julafton

Trots allt stök före jul och även dan före julafton vaknade jag först av alla på julaftons morgon – hann raka mig, duscha och klä på mig innan någon annan hade gått upp. Satt en stund ensam framför den tända julgranen.

Så småningom vaknade också de andra till liv, och vi öppnade de paket som låg under granen.

Jag ska inte fördjupa mig i ämnet julklappar, konstaterar bara att alla nog fick just vad de hade önskat. Jag fick för egen del alltså både böcker och filmer. Birgitta och jag fick av Kerstin också ytterligare några tallrikar till den Flora-servis vi har i sommarhuset i Öregrund.

Vi såg ”Kalle Anka och hans vänner” tillsammans i vardagsrummet, men medan jag och Birgitta fortsatte med att se, rättare sagt återse, ”Kan du vissla, Johanna?”, hade Kerstin sin egen julklappsutdelning med sina barn inne hos sig.

Till våra julfilmstraditioner hör också ”Karl-Bertil Jonssons julafton” och ”Astrids jul” – fast den senare såg vi först på juldagen. Av Astrid Lindgrens julberättelser älskar jag särskilt, även i filmad form, ”Kajsa Kavat”.

Av alla vuxenfilmerna på TV under julen har jag redan skrivit om ”Calle P”. Dessutom har vi sett – eller snarare sett om – ”Tomten är far till alla barnen”. Min recension av den hittar du ovan under Kulturspegeln, Film.

Annandagens julkalas

På annandag jul hade vi vårt sedvanliga julkalas för hela familjen, då det både serverades julmat och rostbiff med hasselbackspotatis. Utöver mig och Birgitta samt Kerstin och hennes barn deltog Anna samt hennes tre döttrar Sara, Amanda och Ella och så Amandas pojkvän Fritiof – även Annas hund Sudden var med den här gången – och så gästades vi förstås även av Matti, Karin och deras lilla Ella, vilka stannade över natten.

Lill-Ella var till att börja med avvaktande gentemot myllret av människor som inte förekommer i hennes liv varje dag, men de två som hon snabbt etablerade kontakt med, kanske för att de var de yngsta och i storlek lite mer lika hennes dagiskompisar, var kusinerna Viggo och Klara. Snart sprang hon omkring och lekte med dem. Och när jag en stund var tillsammans med barnen inne i det som förr var vår egen barnkammare, började Ella till och med räcka över leksaker till farfar – fast vad det betyder vet hon nog ännu inte.

Jag satt en stund och pratade också med hennes mamma, Karin, och vi kom fram till att det nog skulle bli kul för Ella att komma med till Öregrund i sommar, där vår tomt inte bara erbjuder sådant som gunga utan också många gröna rum, spännande att upptäcka för en liten tjej som håller på att undersöka världen.

Nå, det är en senare fråga.

I övermorgon ska jag och Birgitta åka dit för vårt sedvanliga nyårsbesök.

Ett tvåpoängskrypto utan hjälpbokstäver

Veckans utgåva av Aftonbladet Kryss & Quiz har under helgdagarna glatt mig med en del nötter, som man inte angriper med nötknäppare.

En liten överraskning erbjöd Anders Bengtssons Kryptiskt, annars inte särskilt svårt och därför också rankat för svårighetsgraden två.

Men den här gången – tekniskt missöde eller avsiktligt – saknade det här kryptot hjälpbokstäver, vanligtvis tre.

I mitt fall gjorde det lösandet desto roligare.

Jag startade med att lokalisera det som med hänsyn till antalet förekomster borde vara S – att det jag kom fram till var rätt styrktes av att den aktuella siffran några gånger förekom som par, alltså rimligen borde vara en konsonant.

Men sen knäckte jag plötsligt treordsbildtexten, där jag bara hade första bokstaven, S, i sista ordet. Bilden föreställer en liten flicka som hänger och uppenbart gungar i något slags metallrörsställning ute på gården. Visserligen är hon ensam och hänger och svänger inte i en gardin, men den här Lennart Hellsing-frasen, fast här i presens, visade sig stämma, om man jämförde vad siffrorna i så fall borde stå för i det första respektive tredje ordet.

Och med hjälp av alla bokstäver jag på det här sättet fick löste jag snart hela kryptot. Detta trots att det innehåller också relativt ovanliga ord som RETRO, NIRVANA och RÅRÖRDA – för att inte tala om CITAR.

Må julens värme omfamna er

Jag växte upp under materiellt mycket knappa omständigheter, men det jag främst minns av min barndoms jular är värmen och den vilja som fanns hos mina föräldrar att ändå ge barnen det deras ekonomiska förmåga räckte till.

Mamma var uppfostrad till att ha en enkel gudstro, men när jag i tonåren deklarerade att jag var ateist, ställde sig pappa på min sida och förklarade, att han för sin del heller aldrig hade trott på ”det där”. Av min första jul i Sverige, 1944, minns jag att vår familj fick följa med Halléns, i vars bondgård i Nyland (i Njurunda) vi till att börja med blev inhysta, till julottan i Njurunda kyrka, men det jag främst minns av detta var slädfärden till kyrkan, inte själva julottan.

Annars tror jag att det är just det ovanliga, det avvikande, som man bäst minns från sin någorlunda tidiga barndom. Från den där julhelgen, min första i Sverige, minns jag också hur jag en av julmorgnarna gick ut på gården och förundrad tittade på den branta bergvägg, som reste sig ur skogen strax utanför Halléns tomt. Berg var jag inte van vid från mitt ganska platta Estland, men det som för evigt fastnade på mina näthinnor var bilden av en räv, som likt ett rött streck mot snön, snabbt rörde sig uppåt längs bergssidan.

En sak till minns jag från den där julen. Medan jag var ute hörde jag från lagårdssidan en av gårdens lilldrängar – Ture eller Einar – vissla. Melodin fäste sig omedelbart i mitt musikminne, och jag lärde mig senare att det jag hade hört var ”Stadsbudsvisan”.

I Nyland lärde jag också känna Tures och Einars bror Ivar, som var inhyst i en granngård – de här grabbarna var på grund av problem hemma utplacerade så här av de barnavårdande myndigheterna. För Ivar, med efternamnet Nordberg, gick det förresten mycket bra senare i livet. Jag återsåg honom både som riksdagsman och som ordförande för Socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Självklart har jag själv senare i livet haft ekonomiska möjligheter att ge både mina barn och så småningom barnbarn mycket mer än det jag själv fick i julklapp.

Men livet har också lärt mig att långt viktigare än antalet klappar och det ekonomiska värdet av dem är den gemenskap och den värme de är ett uttryck för.

Så visst får mina barn och barnbarn julklappar, fler än jag själv fick när jag var liten. Men mycket viktigare är det att vi fortsätter att träffas i den varma familjegemenskapens tecken.

God jul också till er, mina läsare!

Melodikrysset nummer 51 2013

Med dagens melodikryss har vi väl redan klarat av de flesta aspekterna på begreppet jul.

Jag vill inte påstå att det här julkrysset var särskilt svårt, men melodikryssen innehåller ju nästan alltid ett och annat som man inte brukar lyssna på.

Pojkband lyssnar jag till exempel nästan aldrig på, men jag känner ju till några, och allt efter som jag fick hjälpbokstäver, framstod det allt klarare, att de som sjöng ”Christmas Time” var Backstreet Boys.

Därmed hade jag också fått första bokstaven i staden med biblisk anknytning, som med icke-svensk stavning här skulle skrivas Bethlehem. Fast vad det här var för sång kom jag faktiskt inte på. Någon som vet?

Annars är jag, så ateist jag är, allt sedan unga år ganska slängd på psalmer och andra sånger med religiöst innehåll.

Så visst kände jag, utan att behöva ta hjälp av Anders Eldeman, genast igen ”O helga natt”, efter sin upphovsman Adolphe Adam även kallad ”Adams julsång”, här framförd av Jussi Björling.

Lika bekant är jag med adventssången ”Hosianna, Davids son”.

Och självklart har jag under min egen folkskoletid sjungit ”Det är en ros utsprungen”.

För mig är de här psalmerna för evigt lika förknippade med julen som mer allmänna julsånger som ”Jul, jul, strålande jul” (Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921).

Ganska många någorlunda nutida, engelskspråkiga eller ursprungligen engelskspråkiga sånger är numera också fast förankrade även i vår julsångstradition.

Ett exempel i dagens melodikryss är ”Rudolf med röda mulen”, som ju var en ren.

Ett annat är ”Jingel Bells”, som vi hörde med Bing Crosby.

Känd i Sverige är också ”We Wish You a Merry Christmas”.

Annat är förmodligen inte lika bekant för en bred publik.

”Stilla natt” känner vi förstås alla igen, men även om Enya (som sjöng på gaeliska och egentligen heter Eithne Ni Sharonáin) är hyggligt känd även för en internationell publik, finns det säkert många här som inte kan identifiera henne.

Dolly Parton, som tillsammans med Kenny Rogers sjöng in ”I’ll Be Home With Bells On”, är förvisso känd av många (jag har henne själv i en av mina skivhyllor), och även Kikki Danielsson har en stor och trogen publik. Men hur många köper alla dessa julskivor, till exempel den som innehåller Kikkis version av den nämnda sången, ”Jag vill hem till julen”?

Och också Sarah Dawn Finer finns förstås i den här julskivfloden, tillsammans med trombonisten Nils Landgen i ”Have Yourself a Merry Little Christmas”.

Ja, sen var det väl bara Tom Jones, tjuren från Wales, kvar att redovisa. Och det är väl så att ”Mary’s Boy Child” blir en av julklassikerna, just för att han har sjungit in den.

För egen del önskar jag alla mina läsare och medlyssnare en hjärtans god jul!

Julefrid?

Under den här veckan har jag gjort upprepade bussresor till city för att köpa julklappar. Den axelväska jag har haft med mig har jag aldrig återvänt tom med hem. Vi är en stor familj; numera har alla våra tre barn egna barn. Men jag och Birgitta fortsätter att ge julklappar åt varandra och förstås också åt våra vuxna barn.

Min kondis är dock inte som förr. I dag var jag på hjärtkliniken på Akademiska och tog prover inför ett kontrollbesök jag ska avlägga strax efter helgerna. Och sen gick jag i några affärer igen; hämtade också ut kemtvätt.

Men jag ska inte klaga. Är det någon i vår familj jag känner beundran för så här i julstökstider är det vår dotter Kerstin, som klarar ett arbetsschema som jag i mitt nuvarande tillstånd skulle stupa av, om det vore mitt.

Jag har ju berättat, att Kerstin, som har akademisk examen och har arbetat som först arkivarie, sedan informationsansvarig (med datorn som främsta arbetsredskap), har sadlat om och valt ett jobb i linje med ett av sina stora intressen i livet, att baka: Hon har fått anställning på ett renommerat bageri.

Men det här betyder också att hon, som i den här jäktiga julveckan, ibland har arbetstider, som i mina ögon ter sig omänskliga. Mitt i natten kliver hon alltså upp och cyklar till bageriet i Bergsbrunna, en rejäl sträcka – vid de här tillfällena går det nämligen inga bussar.

Jag kommer själv från en miljö där skiftarbete var vanligt; jag har också själv prövat det, fast då var det under sommarlov och följaktligen under bättre förhållanden. Men jag kan ana hur det är att jobba så här i höstrusk och vintertid.

Tänker vi alltid på att det finns andra människor som genom hårt slit åstadkommer alla de där godsakerna åt oss?

Fast någon gång får också de som sliter så hårt sin belöning. Uppsala-Tidningen, som delas ut till alla hushåll i vår stad, innehöll i veckan en bedömning/betygsättning av årets lussekatter, och de som vann var lussebullarna på Stadsbibliotekets café, som drivs av Trillers där Kerstin arbetar.

Jag hade lagt fram tidningen, med artikeln uppslagen, åt Kerstin, och hennes leende, när hon läste den och konstaterade att det handlade om hennes och hennes arbetskamraters verk, kommer att värma mig hela julen.

Vill ni se en av hennes och Trillers’ lussekatter, gå in på Kerstin Kokk, Twitter.

Melodikrysset nummer 50 2013

Jag vet inte om den östtyska barnfilmserien om John Blund är känd för dagens svenska barnfamiljer och inte minst barn, men från sjuttiotalet, då mina egna barn var små, minns jag den väl. De bänkade sig gärna framför TV-apparaten, när man ur den hörde ”Titta, kom och titta…”.

Den där signaturen minns jag så väl, jag som annars inte brukar minnas TV- och radiosignaturer. Ett exempel ur dagens kryss är signaturen till ”Efter tre”. Efter att ha fått första och sista bokstaven i första ordet, dök dock programtiteln upp i minnet.

Ytterligare en fråga kunde jag inte spontant, men den som sjöng ”Whatever They Do” måste ha hetat antingen Mia eller Moa, och när jag kollade, visade det sig vara Moa Lignell.

I och för sig har jag inte hört våldsamt mycket med Pink, Alecia Beth More, heller och framför allt inte albumet ”The Truth About Love” där ”One Last Kiss” finns med.

Desto mer har jag hört med Benny Anderssons orkester, även ”Cirkus Finemang”. Men eftersom jag inte har sett Marie-Louise Bergenstråhle-Ekmans film ”Nu är pappa trött igen” (2000), fick jag googla på den delen.

I övrigt var det väl egentligen inget i dagens kryss som vållade mig några besvär.

Totta Näslund har jag allt av på skiva, så det var inte så svårt att känna igen hans röst i ”Mil efter mil”.

Sonya Hedenbratt har också min beundran – men visst var det kul att höra ”Manhattan” bli ”Ett litet ställe”. (Jag har varit på Manhattan, och bara att gå tvärs över – alltså på tvären och inte på längden – känns rejält i benen.)

Hjalmar Gullbergs fina ”Kyssande vind” har jag både i bok och på skiva. En berömd inspelning har gjorts av Jan Malmsjö. Texten kan du för övrigt hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Alla som läser den här bloggen vet också att jag gillar Evert Taube och har allt av honom på skiva. Så skulle jag inte känna igen ”Så skimrande var aldrig havet”?

Och TV-programmet med Tomas Ledin om hans unga års Höga kusten har jag inte bara sett utan också skrivit om här på bloggen.

När jag fortfarande var mycket ung och bodde i Juniskär söder om Sundsvall, fick jag av vår hyresvärd Kjell Nordin ett av honom själv färdigställt album med idolbilder, ”Filmens stjärnor”. Allra vackrast föreföll mig på den tiden vara Ginger Rogers, och givetvis gick jag och såg de sång- och dansfilmer med henne och Fred Astaire jag kom åt, bland annat ”Top Hat”, filmad redan 1936. Ur den hörde vi i dag ”Dancing Cheek To Cheek”.

”Green Green Grass at Home” syftar här inte på Juniskär utan på Tom Jones’ hit från 1966 – den finns inspelad med andra, men här är det Tom Jones som gäller. I svensk version, signerad Stikkan Andersson, heter den ”En sång en gång för länge sen”. Jan Malmsjös insjungning av den är inte alls tokig, men Tom Jones slår han ju inte.

Noteras bör att Jan Malmsjö därmed figurerade i två olika frågor i dagens kryss.

På luciakonsert i Domkyrkan

Kvällen är mörk, blåsig och kall, när vi tar oss från busshållplatsen till Domkyrkan. Vädret är inte precis som det på ön i Karibien som bär Santa Lucias namn.

Värmen vill inte riktig infinna sig heller inne i Domkyrkan: Både huvudporten och en sidoport släpper ideligen in kall luft, allt medan besökarna – många av dem anförvanter till skolungdomarna i det luciatåg vi alla är där för att se och inte minst höra sjunga – strömmar till. Och sjunga kan de här ungdomarna: De kommer från Uppsala musikklasser.

Vi är inte i Domkyrkan för att vi är religiösa – men det är säkert inte många av ungdomarna i luciatåget och deras familjer i publiken heller. Luciasånger och luciatåg är en del av den svenska jultraditionen, även den i dag huvudsakligen sekulära. Birgitta har dessutom ett särskilt skäl att gå: Efter det att hon för nu ganska många år sen i ett kärvt läge ställde upp för musikklasserna, får hon varje år biljetter (en även till mig) till deras årliga luciakonsert.

Det här luciatåget skiljer sig på två sätt från normala luciatåg. Det är otroligt långt och ringlar sig först, i två grenar, längs Domkyrkans långväggar och skrider sedan, förenat, längs mittgången tillbaka till koret. Lucian och de äldre eleverna bär alla levande ljus; de yngre har elektriska sådana.

Och sedan börjar en fantastisk luciakonsert. Solist, alltid en skolad, vuxen sångare, vid årets konsert var Anton Ljungkvist. Som dirigenter agerade David Anstrey och Gunnel Haulin, och vid orgeln satt Lars-Göran Angstam.

Alla de här har all heder av sina insatser, sångaren ibland solo, ibland tillsammans med ungdomarna, men de förlåter mig säkert, när jag säger, att vi i publiken naturligtvis ändå främst var där för att se och höra den stora ungdomskören.

Konserten började (och slutade) med ”Sankta Lucia”, och den inledande av dem följdes sedan av ett antal lussevisor.

Senare följde bland annat advents- och julsånger, både traditionella svenska och importerade utländska.

Särskilt många av psalmerna väcker minnen även hos mig som ända sen konfirmationen har varit ateist: ”Bereden väg för Herran”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Det är en ros utsprungen”, ”Härlig är jorden”, ”Stilla natt”. Det är inte bara det att min generation fick lära sig de här och andra psalmer utantill – jag tror att alla i min ålder har minnen av de här psalmerna, från vinterdunkla klassrum och julavslutningar, ibland med levande ljus i bänken. Och de är, oavsett religiös tro eller otro, en del av det svenska kulturarvet.

Jag sjunger själv numera inte med i psalmer, men åtminstone första versen i ”Nu tändas tusen juleljus” – den här luciakonsertens unisona sång – går rakt in i mitt hjärta:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens djupblå rund.

Därefter var det ganska snart åter dags att gå ut i den svarta och blåsiga och kalla vinterkvällen.

Det är skönt därhemma, men ibland är det trevligt även med middag på Slottet och sång och musik på programmet dess förinnan

En smula djärvt var det onekligen att låta Petra Mede bli en av de två hemliga gästerna i årets Caprice med OD – hon har med framgång lett både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest men är ju för egen del mer känd som rapp och rolig komiker än som just sångartist. Fast hon klarade även det sångliga med den äran, och hennes gags, inte minst öppningsnumret, där hon lurade publiken i universitetsaulan att tro att hon var dirigenten, Cecilia Rydinger Alin, vann de närvarandes jubel.

I själva verket gjorde hon med ODs hjälp ett succénummer också av sin erfarenhet av Eurovision Song Contest. Mindre grupper ur OD föreställde olika deltagande länder och höll sig då ännu mindre än ESC till europeiska sådana. Bland dem som deltog hittade man här således inte bara ett ryskt utan också ett sydafrikanskt, ett mexikanskt och ett amerikanskt bidrag, så det blev mer av ett Worldvision Song Contest. Det peruanska bidraget med sin jätteflöjt blev bejublat, men enligt min mening var det strupsångarna från Mongoliet som vann den här tävlingen.

Alla dessa deltagare från jordens alla hörn sjöng för övrigt sånger signerade Evert Taube, här dock – mer som är fallet i den riktiga tävlingen – med påtaglig nationell touche i framförandet.

Den andre hemlige soloartisten var desto mer sångligt meriterad: operasångaren Olle Persson, som glänste i nummer som ”O helga natt”, slovaken Gustav Holsts ”The Blacksmiths Song” och i Faktotumarian ur Rossinis ”Barberaren i Sevilla”.

Sen visade det sig, om man får tro det som sas från scenen, att Olle och Petra var kamrater redan i barndomen. Sålunda uppförde de mot slutet en musikal som de påstod att de hade skrivit själva, men där musiken var misstänkt lik sådan som vi annars förknippar med Richard Rogers.

Även den här delen hade sin charm.

Nämnas bör också Trio X samt Folke Alins inhopp bakom flygeln.

Efter föreställningen – detta var i lördags, men jag har ju med hänsyn till publiken vid söndagens föreställningar inte kunnat skriva förrän på måndag – skjutsades de av oss, som var klädda i frack respektive långklänning, i buss upp till slottet för Stor-OD.

Vid Stor-OD serveras en bättre middag till gästerna, de flesta gamla och nya ODare med respektive – sångarna i OD är som bekant alla män, men de har numera en kvinnlig dirigent, en mycket skicklig sådan, Cecilia Rydinger Alin. Bland gästerna finns förstås de hemliga gästerna – men Petra Mede, som har en baby att sköta om, hade valt att åka hem. Vid hedersbordet satt också vi, detta eftersom Birgitta, som förr var ordförande i Sveriges Körförbund, är en av mostrarna i OD; OD har också en rad ”farbröder”. Vi satt alldeles nära den talarstol från vilken den spirituelle Hans Dalborg framkallade den ena skrattsalvan efter den andra.

På menyn stod kallrökt lax med spenatost och pepparrotsaioli, ankbröst med apelsinsky, grönpeppar och rotsaksgratäng med getost och så en efterrätt, som jag som är diabetiker bara smakade på: chokladpannacotta, skogsbärsgelé, fruktsallad och vaniljsmulor. Under middagen sjöng ODarna visor, ”Under rönn och syrén”, ur ”Gluntarna” och andra. Mot slutet av middagen tackade landshövding Peter Egardt för maten – märkligt nog med tanke på att han ju kunde sägas vara värd, eftersom vi höll till på Uppsala slott. Men den här slottsherren har, i motsats till den förre, vett nog att hålla sig till de lokala traditionerna.

I enlighet med ODs trevliga sed hade jag haft min egen hustru till bordet, men jag tackade förstås också min bordsgranne till vänster, Anna Uhlén, för trevligt sällskap. Fler samtal, med andra, blev det sedan under kaffet.

Snart bröt dansen loss, till storband, och tillsammans med Birgitta motionerade jag en smula mina gamla ben.

Medan vi väntade på taxi fick jag ännu ett vittnesbörd under den här kvällen om att det, således också i dessa musikaliska kretsar, finns fler än jag som ägnar sig åt Melodikrysset på lördagarna. Detta sista samtal ändade i att jag fick en inbjudan till ytterligare en konsert, i en annan genre.

Sen tog vi gamlingar bil hem.

Fast klockan var nog ändå två innan vi somnade.

Melodikrysset nummer 49 2013

Dagens kryss hörde väl inte till de allra svåraste.

Svårast i dag för mig var det att – så småningom med hjälp av ledbokstäver – identifiera musiken ur TV-serien ”Bron”. Jag har bara sett ett par avsnitt i början – sen la jag av.

Och hur som helst brukar jag aldrig lägga TV-signaturer på minnet, men den vi hörde i dag förknippar jag med nyheter. Var det signaturen till Aktuellt, som jag ju ser på varje dag? Nej, det var för Rapport Monica Dominique skrev den, visar det sig.

Svårigheter hade jag också med att komma på titeln till den Elvis-hit som spelades. Kryssvaret var i och för sig lätt att komma på: Två andra ords första respektive sista bokstav bildade tillsammans ordet as. Då var det nog ”A Fool Such As I”.

Barnvisor är jag ganska duktig på.

Så visst klarar jag att känna igen Alice Tegnérs ”Lasse liten” och kan också textraden ”Världen är så stor, så stor”.

Och det är klart att jag redan under min egen skoltid sjöng folkvisan ”Räven raskar över isen”.

Dock verkar Lasse Berghagens förhållande till vintern vara sådant, att han hellre sjunger ”Räven raskar över ängen”. Och mycket riktigt spelade han en av sina sångarfavoriter i en av sina sommarfavoriter, Lasse Berghagen med ”En kväll i juni”.

Det var bara en i raden av repriser.

Det började redan med första låten, ”Evert”, i dag med Lennart Palm men ursprungligen med Laila Westersund eller, mer korrekt, med Matz Stefanz med Lailaz.

Också dagens andra låt har vi hört tidigare i krysset: ”Änglahund” där Hasse Andersson sjunger ”Kan man ta hunden med sig in i himlen?”.

Och visst har Eldeman spelat även ”Med en enkel tulipan” tidigare. Fast i dag skulle vi komma på vad man säger när man överräcker den där tulipanen: Grattis!

Inte heller är det väl första gången vi hör Aleksander Rybak i eurovisionsschlagervinnaren från 2009, ”Fairytale”.

Också ”Cabaret”, skriven 1966 av John Kander och Fred Ebb, har förekommit tidigare i krysset. Och varje gång brukar jag då rekommendera dess litterära förlaga, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1939.

Melodikryssen brukar ofta innehålla något ur den klassiska repertoaren, och i dag var detta något signerat Jacques Offenbach. Fast här användes musiken av gotländska När-revyn i en sång om den snart aktuella Sankta Lucia.

Roffe Wikström har jag allt av på skiva, så när jag hör ”Allt är gjort av plåt”, känner jag genast igen hans röst. Jag har till och med sett och hört honom live i Öregrund.

The Ark har jag också skivor med, så det är inte så svårt att identifiera dem när jag hör ”Prayer For the Weekend”.

Jag har sett och hört även Ola Salo live, intressant nog vid en Caprice med OD här i Uppsala förra året – sök på Caprice och Salo här på bloggen, så kan du läsa vad jag då skrev. Detta apropå att Birgitta och jag i eftermiddag ska gå på årets Caprice, men vem som är årets hemliga gäst får man inte veta i förväg. Efter Capricen ska vi, eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, fortsätta med Stor-OD på Uppsala slott: en god middag ständigt avbruten av sångliga utbrott.