Sommar i P1 med Robin Paulsson

Robin Paulsson berättade i sitt Sommar-program om hur han som mycket ung debuterade som ståuppkomiker, men jag har för egen del inte mött honom som sådan. För mig var han relativt okänd när han dök upp i TV-rutan under den svenska uttagningsomgången till Eurovision Song Contest – hans följeslagare Sanna Nielsen kände jag till på ett helt annat sätt.

Skämt som det om att spela ”Det gör ont” vid hustruns förlossning och berättelsen om farsans urartade skämt på flygplatsen i London när en väska hade fastnat, ”It’s a bööömb”, är för all del småkul men får åtminstone inte mig att falla platt för hans förmåga som komiker. Kanske skulle han ha satsat lite mer på den mänskliga sida han också visade upp, till exempel konstaterandet efter det att Melodifestivalen var slut, att nu kunde han äntligen träffa sin nyfödde son.

En del var mer segt än roligt, så till exempel munhuggningen med hans norske svärfar om Zlatan respektive Petter Northug.

Och så är jag inte särskilt förtjust i att sommarpratare spelar skivor med sig själva, i det aktuella fallet en hyllning till Åkarp tillsammans med mellokollegan Sanna Nielsen.

Att han spelade Måns Zelmerlöws ”Heroes” får man väl acceptera, eftersom han ju för många radiolyssnare, inte bara mig, är känd främst via Melodifestivalen.

Hans låtlista innehöll många kända namn, sådana som Michael Jackson, Billy Joel, Timbuktu, The Ark, Beyoncé och Stevie Wonder, men ofta kände jag, att han kanske mer hade valt låtarna efter volym och tempo än för att han hade något riktigt personligt förhållande till dem.

Melodikrysset nummer 28 2015

Melodikrysset firade sitt 50-årsjubileum på 30-årsjubilerande Dansbandsveckan i Malung. Jag vill ge Anders Eldeman en eloge för att han inte alls hade anpassat 50-årsjubileet till 30-årsjubileet.

I stället hade han konstruerat frågor som till mycket stor del var knutna till radiohistorien.

Således fick vi åter möta Farbror Sven – Sven Jerring – i Barnens brevlåda.

Vi skulle klara signaturen till grannprogrammet på lördagsmorgnarna, ”Ring så spelar vi”.

Vi fick också höra signaturen till ett kärt gammalt radioprogram från förr, ”Frukostklubben”, som leddes av Sigge Fürst.

Sen skulle vi minnas Kaj Kindvall och ”Tracks”, där Kent hamnade på maratonlistan.

Tre av forna tiders stora svenska revykungar, också de ofta hörda i radio, spelades.

Dels Ernst Rolf, vars ”Bättre och bättre dag för dag” spelades av BAO. För sången stod Helen Sjöholm och Tommy Körberg.

Dels Karl Gerhard, vars ”Vart tar alla vackra flickor vägen” exekverades av Magnus Uggla.

Slutligen också Povel Ramel, som hyllades av The Real Group.

Stor på Svensktoppen var på sin tid Peter Lundblad med ”Ta mig till havet”, som dock i dag spelades instrumentalt.

Också ”När vi gräver guld i USA” låg på Svensktoppen i tio veckor, även om Eldeman i dag refererade till låtens fotbollsanknytning. Den sjöngs av GES, det vill säga Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt.

Två av dagens låtar förknippar jag själv dock med TV.

Dels ”Händerna mot himlen” för att den sjungs av Petra Marklund, tidigare känd som September, i dag mest känd som programledare för Allsång på Skansen.

Dels Gina Dirawi, i dag med ”Love”, känd bland annat från Melodifestivalen.

Dagens filmfråga hade som svar ET, som veterligen aldrig har varit svensk radio- eller TV-artist, inte heller har tävlat i Melodifestivalen.

Sommar i P1 med Marianne Mörck

Marianne Mörck öppnade sitt Sommar-program i dag mycket starkt, dels genom att för lyssnarna presentera sig som receptionisten Ebba i TV-serien om kommissarie Wallander, dels genom att spela en av de riktigt stora sommarlåtarna, ”In the Summertime” med Mungo Jerry, en låt jag själv sommaren 1970 fick höra om och om igen, eftersom ett barn i familjen plus ett gästbarn spelade den om och om igen på en batterigrammofon, placerad på bergknallen utanför sovrumsfönstret. (Och bland alla sommarhits är den faktiskt enastående stark.)

Jag vet inte om Marianne Mörck för evigt blev präglad av sin bakgrund som fosterbarn, men jag fick intrycket, att hon försökte hålla armlängds avstånd till de svåra sakerna i livet. I vart fall blev också historierna om till exempel en nära släktings bortgång i USA och hemfärd i form av aska ganska anekdotiska.

Den här tonen upprätthöll hon från början, till exempel i berättelsen om hur hon iförd strandklänning mottog medalj ur konungens hand och om hur hon av Birgit Nilsson fick rådet att medan hon sångtränade hålla en enkrona mellan stjärthalvorna – Marianne Mörck fick dock för egen del lov att använda sig av en femkrona.

Kul, men jag hade nog väntat mig mer av känsloskiftningar i skildringen av ett liv som hennes.

Hennes musikval gör mig ännu mer konfunderad, inte bara för att en operasångerska från ”sitt” område väljer att spela bara lite ur ”Madame Butterfly” respektive ”Turandot”. ”Bamboleo” med Gypsy Kings går väl an, så också A-ha, men ”Personal Jesus” med Depeche Mode och Ozzy Osbourne verkar här mest vara ljudillustrationer, och det blir nästan outhärdligt att få höra Carola i ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och Eva Cassidy i ”Over the Rainbow”.

Sommar i P1 med Arash ”Ash” Pournouri

Det fanns knappast något som intresserade mig i Arash ”Ash” Pournouris sommarprogram, möjligen då med undantag för den blåsning han utsattes för i den bedrägliga musikbranschen. Den housemusik han är frälst av får det inte att spritta i mina ben, och det beror inte på att de numera är giktdrabbade. Som radiolyssnare har jag förstås tidigare kommit i kontakt med hans stora fynd Avicii (Tim Bergling), men för egen del gillar jag bättre Aviciis mamma, Anki Lidén.

Det är nästan ett slags rekord, att en musikproducent lyckas göra ett helt Sommar-program utan att – trots att listan med artister och grupper faktiskt också innehåller en del som jag tidigare är bekant med – egentligen beröra mig det minsta.

Nå, vad mig anbelangar får Sveriges Radio gärna göra hur ensidiga program som helst om vi håller oss till musikvalet, men om man som i går respektive i dag lägger två så helt olika program som Hédi Frieds och Ash Pournouris dagarna efter varann – tror man då att någon större del av Sommar-lyssnarna (om man bortser från dårar som jag) kommer att lyssna på båda?

Sommar i P1 med Hédi Fried

Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i norra Rumänien. Hennes namn skulle kunna tas för ett namn på någon med tyska rötter, men hon tillhörde en judisk familj. Rumäniens vägval, när det gällde inställning till de stridande parterna i andra världskriget, var krokig, så också landets behandling av sin judiska minoritet, men mer än en kvarts miljon av landets judar mördades under loppet av kriget.

Hédi Fried deporterades tillsammans med den övriga familjen. Fadern avskiljdes från den kvinnliga delen av familjen, Hédi, hennes syster och deras mor. Vid ankomsten till Auschwitz (också känt som Óswięcim i Polen) skildes de båda flickorna från modern, som de sedan aldrig återsåg mer än möjligen som en del av den där röken som ständigt steg upp ur den stora skorstenen. Också systern höll på att gå samma öde till mötes, men Hédis djärva tilltag att genom ett platsbyte åter komma i närheten av systern och en senare sortering med annat utfall räddade livet på systern och möjliggjorde, att de båda flickorna senare transporterades till Bergen-Belsen i Niedersachsen. Här blev deras uppgift att tjäna som arbetskraft.

Berättelsen om det här är nästan outhärdlig, särskilt som Hédi Fried aldrig överdriver, aldrig ens darrar på rösten, när hon berättar om vad hon och hennes familj drabbades av, till dess att allierade trupper den 15 april 1945 befriade dem som hade överlevt lägervistelsen, bland dem henne och hennes syster.

De båda senare hörde till dem som lite senare erbjöds att åka till Sverige för rehabilitering och – något plötsligt nytt i deras liv – få äta sig mätta. Hon berättade om hur några av dem liksom inte vågade tro på att det skulle bli en likadan dag också i morgon och därför gömde mat de inte hade orkat äta upp under huvudkudden.

Men långsamt orienterar de sig i det nya landet. Hittar här andra judar, och en regnig dag blir de båda systrarna på utflykt upplockade av en stor och elegant bil och erbjudna skjuts av en elegant dam med egen chaufför. Först senare går det upp för dem, att damen i fråga är prinsessan Sibylla.

Hédi Fried berättade, att hon hade berättat den här historien för den nuvarande kungen, Carl XVI Gustaf, son till nämnda Sibylla.

Som man kan vänta sig, lockar inte en berättelse av det här slaget till ett alltför ystert musikval. Men mot slutet, i avsnittet om Sverige, ljusnar också tonen i musiken: Charles Trenets ”Boum”, andantesatsen i Johan Helmich Romans ”Drottningholmsmusiken” och Olav Gertels ”Vårvisa”, känd genom Hylands hörna 1959.

I övrigt noterar jag, att Hédi Fried verkar älska Franz Schubert – flera verk av honom spelades. Men också Georg Friedrich Händel och Maurice Ravel spelades.

Dessutom förstås judisk musik, mycket av den helt naturligt på jiddisch. Jag kan som exempel nämna ”Wiegala”, inte primärt för att den sjöngs av Anne Sofie von Otter utan för att den är ett gripande exempel: Den skrevs av Ilse Weber (1903-1944) i koncentrationslägret Theresienstadt, nuvarande Terezini i Tjeckien, under hennes egen vistelse där och med syftet att trösta de barn som också hade placerats där.

Sommar i P1 med Kjell Enhager

Kjell Enhager är föreläsare, ledarskapskonsult och golfinstruktör, och den här kombinationen gör mig inte direkt positivt inställd när jag börjar lyssna på hans Sommar-program. Som så ofta, när det gäller företrädare för idrottsvärlden som sommarpratar, lyckas han heller inte fånga mitt intresse, när han berättar om sina erfarenheter därifrån – en del av det han berättar har också lite för mycket karaktär av marknadsföring.

Men jag hör noga på och hittar till och med i den här delen av programmet saker som jag finner både rimliga och intressanta, till exempel hur han på psykologvis – han är inte psykolog – förlöste golfesset Annika Sörenstram, som ibland såg ut att medvetet lägga sig under sin prestationsnivå: Enhager fick Sörenstam att erkänna, att hon var livrädd för att hålla tack/segertal!

I fråga om en del annat, framför allt mot slutet av programmet, höll sig Enhager till annat än yrkesrollen, och här blev han mänsklig och intressant. Ett exempel är historien om dotterns skolkompis, som miste sin mamma och som inte hade någon att tala med om detta. Hon tog tacksamt emot Kjell Enhagers erbjudande om att bli en vuxen samtalspartner.

Enhagers musikval var, de många kända artistnamnen till trots (Bruce Willis, The Eagles, Elvis Presley, till och med Bruce Springsteen), för smörigt för min smak. ”Good Vibrations” med The Beach Boys är själva sinnebilden för det här.

Men han spelade också några låtar, som jag kände mer för: den svängiga ”Candyman” med Christina Aguilera, ”Love Me Like a Rock” med Paul Simon och The Dixie Hummingbirds och så, trots dess smörighet, ”The Great Pretender” med Freddie Mercury.

Sommar i P1 med Nina Hemmingsson

Nina Hemmingsson är född i Uppsala, men det faktum att jag aldrig har mött henne i det som också är min hemstad har sannolikt mer att göra med att hon är så mycket yngre än jag; hon är född 1971 – dessutom är Uppsala en stor stad. Däremot är hon välbekant för mig i sin egenskap av serietecknare, dessutom med en teknik som är väldigt speciell när det gäller att avbilda sina figurers ögon. Av bland annat hennes sätt att skildra tjejer och deras liv kan man sluta sig till att hon står till vänster.

I sitt Sommar-program i dag berättade Nina Hemmingsson om sexuella trakasserier, som kulmen våldsbesiktning av brösten, hon liksom andra jämnåriga tjejer utsattes för av jämnåriga killar i skolan. Tillsammans med andra tjejer som drabbades gjorde hon uppror: Tjejerna började föra bok över varje trakasseri de utsattes för av killarna och läste sen upp listan för lärarna och föräldrarna. Det här fick faktiskt effekt.

Om nu någon av detta drar den förhastade slutsatsen, att Hemmingsson är en feministisk häxa som dessutom ser ut därefter, tar han grundligt fel. Och när långt senare en son hanterar sitt plågsamma liv i skolan genom att där rita våldsamma teckningar, tar hon parti för honom mot lärarna, som förbjuder det här fastän teckningarna måste ses som symtom på underliggande problem i skolmiljön.

Den egna kroppens och personens omvandling under vägen in i tonåren skildrar hon också på andra sätt än genom pojkarnas trakasserier. Mensen finns där som en självklar ingrediens. Och hon beskriver utan hämningar hur det var att upptäcka vilken njutning onani kunde ge.

Men i den här berättelsen är hon fortfarande främst del av en tjejgemenskap, manifesterad av bland annat skivlyssnande och kult av de manliga bandmedlemmarna.

Först långt senare i livet – faktiskt långt fram i livet – går det upp för henne, att kvinnor kan älska andra kvinnor – ett exempel är hennes egen mor, som skilde sig från hennes far. Modern tillägnar hon den avslutande låten i programmet, ”Hello Mary Lou”.

Framför allt när det gäller Nina Hemmingssons musikval inser jag, att vi tillhör olika generationer. Förvisso spelar hon också ett och annat som jag är förtrogen med (Nina Hagen, Liza Minnelli, Bonnie Tyler), och fastän Black Sabbath och Kiss är kända även för mig, finns det rätt mycket i hennes låtlista som är nytt för mig. Men det sistnämnda är inte liktydigt med att jag tycker, att det låter jävligt.

Sommar i P1 med Edvard Moser

Jag valde själv latinlinjen när jag gick i gymnasiet, så jag är inte särskilt förtrogen med fältet fysiologi eller medicin, där Edvard Moser tillsammans med sin hustru och ytterligare en forskare belönades med nobelpris år 2014. Men det han berättade om sitt forsknings/kunskapsfält i sitt Sommar-program i dag var fullt tillräckligt för att jag i egenskap av nyfiken normallyssnare skulle förstå, vad han hade ägnat sitt liv åt.

Åtminstone vad gäller familjebakgrunden och barndomen och ungdomen var Moser relativt utförlig: beskrev inte bara sina tidiga år på Harøya i Møre og Romsdal i bibelbältet på den norska västkusten, varifrån en osedvanlig nyfikenhet och läroförmåga förde honom vidare i livet. Föräldrarnas flytt från Tyskland till den här delen av Norge så tidigt efter kriget utgör redan det en ovanlig fond till hans utveckling, och till den kommer dessutom det faktum att de kom från en religiös miljö – det fanns präster i släkten – och absorberades av en annan. Den naturvetenskapligt orienterade Edvard distanserade sig en smula från detta familjearv, inte genom att bli ateist men väl agnostiker.

En del av den musik – mycket väl vald – han spelade tangerade den här trosanknutna problematiken, så till exempel Isabel Parras ”Gracias a la vida” och två norska skivinspelningar som jag, annars ganska hyggligt förtrogen med norsk musik, inte kände till; båda var dessutom suveränt bra: Odd Børretzens ”Noen ganger er det all right” och en fantastiskt fin insjungning av ”Nærmere deg min Gud”, gjord av Ole Paus och Ole Thomsen.

Närmast självklart spelade han förstås Ane Brun, som jag har hört live i Stockholm, dessutom också Pink Floyd, som liksom Brun finns i min egen skivsamling. Och för att nämna ytterligare en artist som jag har hört live: isländska Björk.

Sverige förekom i skivlistan genom en svensk-norsk samproduktion, Jan Erik Vold, Bobo Stensson, Palle Danielsson med flera i ”Skillingsvise”, och om att Edvard Moser är en brett bildad människa, inte bara fackidiot, vittnade inte bara hans skivval utan också att han uppenbart var bekant med Vold i hans egenskap av poet.

En del av det han sa i programmets avslutande del vittnade dessutom om att Moser knappast är någon politisk mörkman.

Sommar i P1 med Liza Marklund

Jag känner inte Liza Marklund personligen, men jag har läst och sett filmatiseringar av ett antal av hennes Annika Bengtzon-deckare – hennes deckarhjälte är liksom hon själv var kvällstidningsjournalist, på en tidning som har lånat drag av både Expressen och Aftonbladet men mest av Expressen, där Marklund har arbetat längre. Det här är i och för sig inte så viktigt, men Marklund kan alltså den redaktionella miljö där hennes deckarhjältinna jobbar. Fast i många av sina deckaräventyr hamnar Annika Bengtzon solo – annars skulle det ju inte bli lika spännande.

Liza Marklunds återkomst som sommarpratare i dag hade som viktigaste utgångspunkt, att hon nu sätter punkt för bokserien om Annica Bengtzon.

Böckerna om Annica Bengtzon har, med två undantag, kommit relativt regelbundet och planenligt.

Det första uppehållet förorsakades av väninnan Anna Lindhs död – det kändes inte lika lätt att skriva om fiktiva mord när man hade upplevt ett på så nära håll. Det var förresten Mona Sahlin, en annan medlem av samma kompisgäng, som ringde Liza morgonen efter mordet och berättade, vad som hade hänt.

Liza Marklund berättade själv i sitt Sommar det jag och många andra redan visste, att hon är sosse. Hon utredde inte närmare sin politiska tillhörighet, men den följer väl av hennes egen norrbottniska bakgrund. Hennes program innehöll också ett åtminstone i programmet tämligen omotiverad högerkrok mot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, känd som vänsterpartist. Linderborg tillägnades en av skivorna hon spelade, Sovjetunionens nationalsång med Röda arméns blåsorkester.

Det som stack ut i hennes musikval också i övrigt var sådant som ”The Star-Spangled Banner”, ”Deutschland, Deutschland, überalles” och ”Sverige, Sverige, fosterland” med Ultima Thule.

Men vi fick höra också Suzanne Vega, Stakka Bo, Madonna och Avicii för att nämna några till.

Det andra uppehållet i den regelbundna utgivningen av böckerna om Annika Bengtzon förorsakades av att äldsta dottern, med just namnet Annika, plötsligt och oväntat drabbades av cancer.

Men den historien slutade lyckligt.

Melodikrysset nummer 27 2015

Den plötsliga värmeböljan har, trots att vi har fläkt, förvandlat vår lantliga boning till något bastulikt. Öppnar man en dörr eller ett fönster, får det ingen effekt, eftersom det är lika varmt där ute, och dessutom får man då in flugor, som också de gör sitt bästa för att hålla en vaken. Jag har ett par nätter, bland annat i natt, försökt parera det här genom att sova i min laminostol i TV-rummet.

Men upp kom jag, som vanligt i god tid för Melodikrysset.

Som mina läsare har kunnat konstatera, har jag en hygglig bredd i mitt musikkunnande, men också jag har luckor. Att dessa ofta finns i den utländska populärmusiken från 1980-talet har säkert som främsta förklaring, att jag då dels läste godnattsagor för våra barn på kvällarna, dels använde övrig kvällstid till att skriva recensioner.

Så den amerikansk-brittiska gruppen Foreigner som under det aktuella årtiondet gjorde ”I Wanna Know What Love Is” minns jag faktiskt inte.

Och av samma skäl kommer jag inte i håg Chris de Burghs ”Lady In Red” från 1986.

Annat, däribland dansbandsartad musik, har jag försökt hålla ifrån mig. Men Christer Sjögrens och Vikingarnas tyska utflykter minns jag i alla fall, och det är ju inte särskilt långsökt att översätta ”Du är min sommar Marie” till ”Schenk mir den Sommer Marie”.

Alla de coverprogram som görs i TV4 orkar jag inte följa, men inte bara Magnus Uggla utan också Olle Ljungström har jag lyssnat på var och en för sig. Ljungströms ”Jag och min far” är för övrigt en bra låt.

Som mina läsare vet, följde och kommenterade jag hela Melodifestivalen. Där hörde jag bland annat Mariette i ”Don’t Stop Believing” med Miss Li bland upphovspersonerna.

Steget från den till ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal” kan tyckas långt, men det finns en sammanbindande länk: Thore Skogman, som tillsammans med Sigge Fürst sjöng den här sången, valturnerade tillsammans med Sten Andersson (S), och han gjorde det av politisk övertygelse, och Miss Li har jag hört vid en socialdemokratisk partikongress.

Det här betyder dock inte att jag för den skull haussar allt Skogman och Miss Li gör – båda har gjort mycket bättre saker än det som spelades i dagens kryss.

En suveränt bra vokalgrupp är The Real Group, som vi i dag hörde i ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Omdömet om dem fäller jag varken för att jag gillar andlig musik eller för att gruppen när den här skivan spelades in som en av medlemmarna hade Peder Karlsson, vars båda föräldrar jag kände (mamman är död) och som helt nyligen var hemma hos oss för att intervjua min hustru.

Därifrån kan steget tyckas vara kort till ”Det är en ros utsprungen”, men även om min hurdalsros just nu är översållad av blommor, är det nog inte riktigt rätt årstid att spela den här gamla jul-, inte julipsalmen.

Jag hade när det begav sig en stark dragning till proggen, men det är ju inte liktydigt med att jag för den skull måste hata all kommersiell pop- och schlagermusik. Stikkan Andersson hade talang för båda de här genrerna, och även om ”Det blir inget bröllop på lördag” inte hör till hans främsta alster, är det en ganska kul låt.

Vi går i mål i dag med två filmmelodier, båda kända genom utmärkta filmer.

Den första är hämtad ur ”Forrest Gump” från 1994 och med Tom Hanks i titelrollen.

Den andra är Ingrid Bergman-Humphrey Bogart-klassikern ”Casablanca” från 1942, som bland annat lever med hjälp av sitt musikaliska tema, ”As Time Goes Bye”.