Badortshelg

I fredags både klippte jag gräsmattan och städade huset. Vi brukar växla mellan de här uppgifterna, men jag var fortfarande ensam i huset, och jag ville att det skulle vara fint, när Birgitta kom tillbaka från fjällvistelsen med Amanda.

När jag mötte Birgitta vid 21.20-bussen, var det redan mörkt. Men väl hemma satte vi oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden med var sin dry martini; kvällen var mild och varm.

Birgitta berättade om veckan i Blomhöjden och om hemfärden. Det blev ett långt uppehåll i min gamla hemstad Sundsvall, och Birgitta visade Amanda runt i stan: Amanda fick se Köpmangatan, mitt gamla läroverk (numera Hedbergska skolan), Storgatan, hamnen, Kulturmagasinet och mycket annat.

Efter lunch på lördag gick vi ut på stan för att titta på olika begivenheter, som ingick i badortsdagarna i Öregrund.

Först hörde vi på Stockholm City Chorus men fann deras sång lite för barbershopartad för vår smak.

Dräkt- och hattparaden var däremot som vanligt trevlig att titta på – deltagarna kreerar sig i kläder och huvudbonader från Öregrunds storhetstid som badort efter förra sekelskiftet. I täten för paraden gick Småländska paviljongsorkestern. I tåget gick bland andra ett par mycket naturtrogna kopior av ett par av Öregrunds forna celebriteter, författarparet Lubbe Nordström och Marika Stjernstedt. Ett par var de, till dess att Lubbe rymde med en servitris från Stadshotellet. Men Marika blev kvar; hennes hus är i dag märkt med en av hembygdsföreningens mässingskyltar, uppsatta för stadsvandrare. Lubbe har till och med fått en minnessten.

Marika var organiserad socialdemokrat och lär en gång förresten ha anordnat ett publikmässigt totalt misslyckat möte med Gunnar Sträng. Jag läste i yngre år hennes i noveller i gamla Folket i Bild.

Förvisso föreställer de flesta som går i dräkt- och hattparaden societetsdamer och dito gentlemen. Men den här snart tioåriga institutionen vårdas inte bara av nutida sommargäster med samma sociala bakgrund. Även åretruntboende öregrunds- och östhammarsbor tycker att det här är ett kulturarv att slå vakt om. Birgittas frissa, Ingegärd Jonsson, som alltid själv deltar, tjatar på Birgitta om att hon också borde vara med. Och mycket stilig är Kristina Helander, dotter till polismannen Torsten Helander, kallad Sheriffen, och hans fru som jobbade i charken på Konsum. Kristina och hennes tvillingsyster ställde några gånger upp som barnvakter åt oss, när vi hade småbarn.

Medan juryn överlägger, klämmer Småländska paviljongsorkestern, idel bleckblåsinstrument, i med Olle Adolphsons ”Nu är det skönt att leva” och Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona”.

Lubbe, det vill säga Sigmund Karlsson från Stockholm, får juryns hedersomnämnande (plakett plus ros) i herrklassen. I damklassen går hedersomnämnandet till Malin Löfqvist från Gävle. Hedersomnämnande för hatt får Josephina Wesström. Alla barn som deltog i paraden får var sitt pris.

Vi vandrar vidare till Seglarbaren på Strandhotellet och får oss var sin kall, besk och god tjeckisk öl, medan vi tittar på paraden med gamla båtar, som utgår från hasselbackspiren.

På vägen hem promenerar vi längs Rådhusgatan med alla sina marknadsstånd (tyvärr är det mesta krimskrams), ser en hästskjuts och så Bengt Nilsson, iförd frack, på sin
enhjuling från 1886.

På kvällen har Birgitta bokat in oss på Klockargården. Restaurangen har egentligen stängt för säsongen, och utbudet är därför lite enklare. Men fisk- och skaldjursgrytan med vitt vin till smarkar jättegott.

19.30 är det dags för kvällens musikaliska show, ”Från Bellman till Porter” med gruppen The Four L:s. Dess förinnan kommer en av medlemmarna, Lars-Olof Norée med sommarhus i Öregrund, fram och pratar med oss.

Norée spelar klaviatur, med den äran! Med sig har han en annan veteranmusiker från Uppsala, basisten Lars G Burman (som kommer och morsar på oss efter showen), och så sångerskan Susanne Lindbäck och gitarristen och bellmanspecialisten Bengt Jonshult, som dessutom trakterade banjo i ett nummer. Programmet bestod mest av jazz, ofta av evergreenkaraktär, plus alltså Bellman och en gnutta Taube.

Allt det här ägde rum på Klockargårdens inbyggda gård med höga askar mot den mörknande augustihimlen. Kvällen var ljum, maten och vinet bra och musikprogrammet trevligt.

Livet är inte det värsta man har, som Benny Andersen säger. (Se vidare ”Svantes lykkelige dag” under Kulturspegeln.)

Men: Nästan hela nästa vecka ska jag (men inte Birgitta) bo inne i Uppsala för olika uppdrag. Jag gruvar mig redan.

Melodikrysset 33

Badortsdagar eller inte – på lördag förmiddag är det melodikrysset som gäller.

Melodifestivaler hör inte till mina främsta musikaliska kunskapsområden, men Anders Eldemans antydningar om ländertillhörighet ledde mig till Helena Paparizou och Grekland; hon sjöng och vann med ”You are the one, my number one”. Däremot fick jag googla för ett svenskt melodifesivalbidrag, ”Just Like a Boomerang” (som jag i och för sig har hört) – den som sjöng heter Andrés Esteche.

Leif Loket Olsson, som ju knappast är någon sångare, klarade jag bara med hjälp av ledbokstäverna.

Som så ofta hade jag mest besvär med att identifiera en filmsignatur. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag på, att det var ”Gudfadern” den lätt vemodiga melodin var hämtad ur. Sen blev det lätt att identifiera kompositören, Nino Rota.

Den andra signaturen, från TV, klarade jag däremot med det samma. Jag såg och tyckte om ”Den sjungande detektiven”, vilket gav ordet detektiv.

Resten var mycket lätt.

Helen Sjöholm sjöng ur musikalen ”Kristina från Duvemåla”. Den ene av upphovsmännen, Benny Andersson, var förresten med i ytterligare en fråga, med sin fina ”Födelsedagsvals till Mona”.

”My Fair Lady” (som jag förresten såg som en av deltagarna i den allra första elevriksdagen) plus antydningarna om evenemang och hattparad gav Ascot.

Sven-Bertil Taubes sång om Karl-Alfred och Ellinor gav förstås namnet på upphovsmannen, Evert Taube.

Ordet ute var i dag faktiskt svaret på två frågor: ”Jag är ute när gumman min är inne” respektive ”Ute blåser sommarvind”.

Sen var det kul att påminnas om vad som var förgripligt att spela i radio förr: ”Titta in i min lilla kajuta” innehåller raden ”så ska vi krama varandra och njuta”, en formulering som alltså ansågs särdeles förgriplig.

***

Det var inte ”Den sjungande detektiven” utan ”Sherlock Holmes” som skulle ge ordet detektiv, men detektiv skulle det vara lik förbannat.

Har du genom Google hamnat här i jakten på rätt svar till senaste melodikrysset, bör du gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se – lösningen på nummer 34 publicerades natten mellan söndag och måndag.

Dagbok medio augusti

Augusti

Av Alf Henrikson

Fullmånen lyfter sin sköld i den mörknande kvällen
och päronen svullnar till mognad, storpolitiken
är stingslig och hatisk, åskregnet piskar ibland.
Randiga getingar bygger i uthusets tak,
vassen begynner sin blomning, teaterfolket
samlas ånyo och börjar en ny säsong.
Gräshoppor spelar i gräset, och gulnade blad
faller ett efter ett ur lövverkets grönska.
Semestern är slut för de flesta.

Ur ”Varvet kring solen”, FiBs lyrikklubb, 1959

Efter lunch på söndag lämnade jag Öregrund för några dagar.

Inne i stan, snett över Kungsgatan från busstationen sett, träffade jag utanför nykterhetsrörelsens hus Drabanten min dotter Kerstin, som är aktiv inom och arbetar centralt hos IOGT-NTO. Hon hade lovat visa mig lokalerna inne i Drabanten; jag är – för Ordfronts i Uppsala räkning – intresserad av hur många människor salarna där kan ta och vad de kostar.

Kerstin har med sig barnen, Viggo och Klara. Viggo och jag är kompisar sedan länge, och Klara och jag blev det under Kerstins och Bos och barnens besök hos oss i Öregrund i sommar. Nu är det uppenbart, att Klara inte har glömt mig. När hon på ostadiga ben springer omkring inne i sal A-B, tar hon kurs på mig och omfamnar mig, vilket i hennes fall sker i knähöjd. På vägen från Drabanten mot busshållplatsen kikar hon från barnvagnen åt mitt håll och ler soligt. Och inne i bussen, under över alla under: Jag och Viggo sätter oss bredvid varann, och på bänken tvärs över gången sätter sig Kerstin med Klara. Och då sträcker Klara händerna mot mig och vill sitta i min famn i stället!

På kvällen äter jag söndagsmiddag hos Kerstin, Bo och barnen. Klara matar mig med något av det bästa hon vet, oliver. Viggo vill förstås, att morfar ska läsa godnattsaga för honom. Han väljer själv Arne Norlins (text) och Mati Lepps (illustrationer) ”Här kommer polisbåten” (Rabén & Sjögren, 2005). Sen plockar morfar fram två av FiBs gyllene böcker, som Kerstin fick av honom när hon var liten: Walt Disney-boken om Pinocchio i valfiskens buk och så en rar bok om Stora björn som lägger Lilla björn – den senare är väldigt lurig! (Tyvärr har jag inte de exakta titlarna, textförfattarna, illustratörerna, översättarna och utgivningsåren tillgängliga i Öregrund, där jag nu sitter och skriver.)

Måndag morgon stiger jag upp tidigt för att ta flygbussen ut till Arlanda; jag ska till Sturup och vidare till Lund.

För någon tid sen fick jag ett meddelande på min blogg från Göran och Karin Odham; de hade inte min e-postadress (och jag fanns ju inte på mitt telefonnummer i Uppsala). De bad mig ta kontakt med dem i ett brådskande ärende. Eftersom Göran och Karin är far och dotter och meddelandet inte undertecknades av mamman i familjen, Anne, fylldes jag av onda aningar – som tyvärr visade sig vara befogade.

Anne hade hastigt dött. Hon fick förra sommaren en allvarlig stroke men höll på att återhämta sig med hjälp av medicinering. I våras blev hon plötsligt sämre igen och lades därför in på sjukhus för koll. Det visade sig, att hon också hade cancer, som hade börjat i underlivet men nu hade hunnit sprida sig till en stor del av den övriga kroppen. Inför en tuff strålbehandling hade hon lagts in för att ladda nödvändig kraft. Men kroppen höll inte; den förbannade döden kom och tog henne.

Anne (född 1948) minns jag från barndomen och de första ungdomsåren i Juniskär. Hennes mamma, Aliide Kristover, född Sankmann, var min moster, alltså min mors syster. När vi efter kriget hade bosatt oss i Juniskär kom först Aliide (inom familjen Roosi), sen Aliide och hennes man Johannes, därefter också Anne till oss någon eller några semesterveckor varje år; de bodde själva i Borås. (Senare flyttade de till Partille och skaffade egen stuga på Västkusten, och så bröts de regelbundna långa besöken i Juniskär.)

Anne (uttalas med hörbart e på slutet av oss ester) var, trots att hon var drygt tio år yngre än jag, liksom jag aktivt estniskspråkig, och hon och Göran har generöst tagit emot sommarbesök av till exempel en kusinfamilj från Estland. Det slår mig, att det i vår lilla släkt här i Sverige nu bara finns jag och mina bröder kvar, som kan estniska. Den estniska flyktinggruppen i Sverige, i krigsslutet nära 30 000 människor – esterna var den första stora flyktinggruppen i Sverige -, blir äldre och äldre. Många dör. Den yngre generationen, ofta med en svensk förälder, kan inte estniska.

Bland kransarna och blomsteruppsättningarna finns hur som helst en krans från mig och Birgitta plus från mina bröder, Matti och Mikko med text på estniska: ”Puhka rahus, kallis Anne” (Vila i frid, kära Anne).

Begravningen, i Uppståndelsens kapell i Lund, är borgerlig. Som sådana ofta är med dikt (Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”) och inspelad musik (Björn Afzelius´ ”Tusen bitar” och Mikael Wiehes ”Var inte rädd mitt barn”). På en punkt skiljer sig den här begravningen från andra jag har varit med om: efter defileringen tänder de närmaste (dit räknades även jag) var sitt ljus för den avlidna.

Vid samlingen efteråt, hemma hos Karin, pratar Göran personligt om Anne och ber mig också att berätta om Annes estniska rötter. Så jag berättar om de sex syskonen Sankmann från Juminda och vad det blev av dem, en historia som i sig bär allt väsentligt om andra världskrigets och efterkrigstidens Estland: tre systrar som hamnar i Sverige som flyktingar, en bror som faller (i ett estniskt regemente) i den desperata slutstriden mot sovjettrupperna, en bror som (liksom först den tidigare nämnde brodern) slogs i finska armén, gifte sig med en finska och fick två barn – och sen i fredsuppgörelsen blev utlämnad till Sovjetunionen och aldrig fick återse sin finska hustru och deras gemensamma barn; i Estland blev han sedan sambo med en estnisk kvinna och fick också med henne två barn – det är ett av dem, Margit, med familj som Anne har haft som besökare på somrarna. Slutligen finns en yngre bror som blev kvar i Sovjetestland med allt vad det innebar.

Kusin Anne minns jag som en glad och busig unge, som framför allt lekte med min lillebror Mikko, som var mer i hennes ålder än jag.

Efter mottagningen åker jag buss ut till Sturup genom regnet; Lund lär ha blivit halvt dränkt under de senaste dagarna.

Planet är en timme försenat. Det kommer närmast från London, så jag behöver väl inte förklara, vad förseningen berodde på.

På tisdag förmiddag åker jag till Stockholm för ett vanligt kontrollbesök hos min läkare, Dr Han. Mina blodsockervärden är under kontroll, och det ser över huvud taget inte ut som att jag skulle dö i brådrasket. Men Dr Han är sträng: om jag kunde gå ner tio kilo, skulle jag leva mycket längre, säger han.

På kvällen har Ordfront Uppsala styrelsemöte hemma hos Kjell Eriksson. Vi har ett intressant program på gång för hösten.

Torsdagen den 7 september klockan 19.00 talar Karl Ågerup om sin bok ”Barnens marknad” (ett aktuellt ämne inför valet) i Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag fungerar själv som introduktör och samtalsledare. Lokal blir troligen Sal A-B på Drabanten, men jag återkommer, när bokningen är klar. (Det blev i stället TR-salen.) Även här kostar det 40 kronor för medlemmar och 60 kronor för övriga.

ABF är medarrangör i båda fallen.

De aktuella böckerna, från Ordfront, kommer att säljas vid mötena.

Troligen blir det också en poesiafton på Ofvandahls under kulturnatten lördagen den 9 september. Och så arbetar vi med ett spännande arrangemang om klassamhälle och klassresor. Jag lovar att hålla er underrättade.

Och så är jag då tillbaka i Öregrund igen. Det verkar ha regnat kraftigt här också; gräset har växt häftigt under de senaste dagarna.

Och vi slutar väl där vi började, med två dagsverser av Alf Henrikson ur FiBs lyrikklubb-urvalet ”Varvet kring solen”:

Sakta begynner den höstliga månen bli större.
Gräset gulnar, och landskapets färger blir renare.
Många är de vilka fröjdar sig över den förre.
Målarna enbart är saliga över det senare.

***

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Augustilördag

Jag är ensam i huset i Öregrund. Birgitta har tillsammans med Annas dotter Amanda, 12, åkt till Blomhöjden, Lidsjöberg, en fjällbondgård med getter och ekologisk odling. Förr tog hon alltid en semestervecka ensam med något av barnen: cyklade, paddlade kanot, gick i fjällen. Nu är det barnbarnens tur.

Jag vattnar krukorna med änglatrumpet; den ena blommar med stora orangea klockor, och den andra kommer snart. Jag vattnar också inne i Birgittas växthus. Som tur var kom det ett ganska ordentligt regn i går morse, så rabatter och kryddgård och köksträdgård klarar sig ett tag igen utan vattning.

Men den i stort sett oavbrutna värmeböljan har tagit hårt på trädgården, särskilt delar av gräsmattorna. När jag går ut i hallonlandet för att plocka en ask hallon, är många av hallonen små och förkrympta, och vildhallon – vi har ett ganska stort bestånd hallonsnår – finns det nästan inga. Dock har Birgitta tidigare plockat många askar med stora fina hallon, som nu finns i frysen inför vintern.

När jag går ut till hallonlandet, flyger svärmar av fåglar upp ur först rödvinbärsbuskarna, sen ur kronorna på de stora skuggmorellträden i vår körsbärsträdgård. Så fort jag går därifrån, är de tillbaka.

Bland de blommande kryddväxterna i Birgittas kryddgård summar humlor och fladdrar fjärilar. Likadant är det i mina två jättestånd av fackelblomster.

Fackelblomster (Lythrum salicaria) blir normalt 70-120 centimeter höga; mina är nästan två meter. De är mycket härdiga och klarar också, eftersom de gillar sol, årets heta sommar. Blommorna är mörkrosa och sitter i långa smala ax. Den här formen gör, att de är mycket fina ytterst ut i buketter med långskaftade blommor (som förstås måste harmoniera i färg med fackelblomstrets mörkrosa färg). Blomningstiden är juli-september. Roten är vedartad men går att klyva – fackelblomster förökas med fördel genom delning.

Birgitta har en höstanemon, vars rosa blommor gör sig utmärkt tillsammans med ax från mina fackelblomster. Också den här höstanemonen är väldig, kring två meter; jag har aldrig sett den så stor förr.

I samma bukett kan man också ha estnisk malva, en sort som min nu döda mamma för länge sedan fick i form av frö från vår hemby Juminda i Estland; hon delade med sig till oss. Den här vackert lila, småblommiga malvan är inte perenn – man måste alltså varje höst plocka den på frö, som man förvarar torrt över vintern och sen sår på försommaren.

Många trädgårdsblommor har farit illa denna torra och heta sommar, men något som inget tycks knäcka är gullris; gullriset tycks trivas överallt och sprider sig också överallt – tar över rabatten, om man inte håller efter det. Dess gula blommor passar dock inte alls ihop med de övriga – rosa och lila – som jag har nämnt.

I olika nyanser av gult, orange och rödbrunt blommar nu också krassarna. Men krassen är, i motsats till gullriset, en lågväxande blomma. Jag älskar dess doft, som följer med in, om man gör en krassebukett.

När jag passerade vinbärsbuskarna, såg jag att också luktärterna i den spaljé Brigitta har satt upp nära bärbuskklyftan blommar. De är mycket vackra med sina vita, rosa och blå blommor – de blir utsökta i mindre buketter i små vaser eller krus.

Och alldeles bredvid har de allra första dahliorna slagit ut. Dem kommer vi att ha glädje av ända tills det blir frost. (Och då är det dags att ta in rotknölarna för vinterförvaring.)

Längs husväggen mot inre gårdsplan, längs väggen mot det som förr var lillstugan, blommar olika sorters klematis. Särskilt livskraftig är en vit, småblommande baltisk sort. Den växer med jämna mellanrum över halva dörren in till glasverandan.

På andra sidan glasverandatrappan blommar kungsliljor med stora vita doftande klockor. Bredvid finns några utslagna gula minisolrosor.

Det har varit varmt i dag.

Men nu skiftar ljuset mot det där blekare, som varslar om augustikvällen med dess lindrande svalka och begynnande mörker.

Melodikrysset från Alunda

Veckans melodikryss sändes från Alunda, en ort vi i åratal har åkt igenom med bussen mellan Uppsala och Öregrund. (Jo, jag har besökt Alunda också.) Anders Eldeman kunde väl ha spelat ”Gossen min bor i Alunda by” – men det hade förstås varit för lätt för den församlade ortspubliken.

Dagens kryss var en blandning av lätt och svårt, så där som det ska vara. Blandad kost också.

För att ta det som inte är min hemmaplan först: Nina och Kim från Friends är inte den sorts artister jag brukar höra på – men ”Lyssna till ditt hjärta” har jag förstås hört i radio. Uno Svenningsson – han med ”Vad du än gör och vad du än tänker på” – har jag en gång av misstag köpt en CD av, men sonen, Matti, fick den för att ge bort till en kompis som gillar Svenningsson.

Eftersom Py Beckman (med ”Långt härifrån”) en gång i världen hade en fot i progglägret, känner jag bättre till henne. (En sidoupplysning: När Olof Palme begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård, kom det en stor fin krans från henne och Dan Hylander.)

Daniel Lemma klarade jag, tack vare att jag har sett ”Jalla, jalla”; vi har filmen som video.

En annan fråga med anknytning till filmens värld kan tänkas vara svårare för yngre krysslyssnare. Men folk i min ålder vet förstås, att han med Music Hall-melodin var Sir Laurence Olivier.

Edmundo Ross förde oss på en färd i luftballong.

Till det jag tyckte var mycket lätt i dag hörde Sten-Åke Cederhök med sin omisskännliga göteborgska, Edith Piaf med ”Je regrette rien” och gamla fina ”Sakta vi gå genom stan”.

Eftersom jag är operavän, var det inte heller särskilt svårt att identifiera Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”.

En höjdare var Harry Brandelius insjungning av Ture Nermans ”Skeppar Sjöstrands farväl”. Texten kan man, om man läser den med dagens värderingar, ha synpunkter på, men den gamle radikalen Ture hade en sån sida också. När jag ihop med Monica Nielsen och Björn Arabh gjorde en LP för a disc med Ture Nermans sånger, valde vi att inte väja för den sidan hos honom heller; på skivan finns följaktligen också en ganska reaktionär kuplett med titeln ”Mamma är inte hemma”.

Slutligen veckans Evert Taube. Sången var ”Den glade bagarn”, som utövar sitt yrke i San Remo. Hans namn var Florindo. När Evert och Astri år 1920 bodde i San Remo, tog de ofta en kopp cappucino hos honom eller köpte bröd i hans butik – han fanns alltså på riktigt.

Ja, det var väl det hele.

***

Om du söker efter svaret på det senaste melodikrysset men Google har fört dig hit, pröva då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.

I Tallparken igen

I eftermiddags gick jag och Birgitta till Tallparksbadet igen. Den här gången hade skyltmålaren åter slagit till: framför vårt badberg står det nu, som det gjorde tidigare, NAKENBAD UPPHÖR (och så under det det där med rött överkryssade ni vet). Och mycket riktigt var det i dag textilbadare på badberget, dels på klippstranden nedanför skyttevärnet, dels på badklippan varifrån man utgår vid simning mot undervattensskären.

På vårt speciella ställe, på krönet bakom skyttevärnet, var det inga andra, så vi slog oss ned där med bagrejor, kaffe, Pepsi Max och böcker. Jag läste genast ut Tomas Tranströmers ”Minnena ser mig”, som Birgitta hade köpt åt mig via Böckernas klubb; jag återkommer separat till boken.

Jag tog som vanligt vattentemperaturen: 15 grader; det var frånlandsvind.

Vi gick i alla fall i och doppade oss, när vi var lagom upphettade i skinnet av solen.

Fast någon simning till skären blev det inte.

Köket grill : café

På söndag kväll, efter Saltkråkan, begav vi oss ner på stan. Nu var båtfolket borta, men man kunde fortfarande se spåren på gatan: krossat glas, utvälta kartonger med pommes frites och annat trevligt.

Vårt mål var Köket grill : café; Strandgatan 12 är adressen. Vi var där för ett tag sen och drack var sitt glas vitt vin och åt strömmingsmacka och beslöt då att också äta middag där någon gång.

Det var rätt mycket folk där, men vi fick plats uppe på trädäcket (utomhus, en trappa upp) vid räcket ut mot gatan och hamnen. Hamnen är fin att se på i solnedgången, däremot inte ”restaurangerna” (av ölutskänkningskaraktär) närmast vattenlinjen. Värst är det man har ersatt de båda nerbrunna restaurangerna med: tält som förvandlar den vackra hamnen till tivoli. En av de här restaurangerna har dessutom två baja-major som inbjudande skylt mot gatan; vår vän Lasse Lundh säger, att folk därför har döpt stället till restaurang Baja-Maja. Restaurnag Muggen kunde också vara ett använbart namn.

Men Köket grill : café är trevligt. Har också god mat, visade det sig.

Vi valde grillbuffé och till det en flaska tasmanskt rödvin. När man äter grillbuffé, går man först en liten trappa ner till utrymmet vid baren där, tar en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: ungsstekt färskpotatis med skal, potatissallad och potatisgratäng (eller ris eller pasta, om man föredrar det), en god blandad sallad, saltgurka, bearnaisesås och mängder av ayolisåser med olika smak. Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, fläskfilé, rökt grillat fläskkött, chorizo, lammkorv med mera – kan man därefter få ner ännu mer, får man påfyllning.

Att sitta där uppe en kväll, när den värsta värmen har lagt sig, med utsikt över vattnet och båtarna och till det få god mat – det finns annat, om man inte vill ha just grillbuffé – är något jag gärna rekommenderar mina vänner.

Om sommaren

I dag är Öregrund outhärdligt. Inte bara för att det är outhärdligt varmt – den här helgen kryllar stan av tillresta människor, alla i bil verkar det som. Vår annars lugna gata och den lilla parken här bredvid är en enda stor parkering. Det är helgen för Roslagsloppet.

Mig har de där snabbgående och vrålande, dessutom bränsleslukande fartvidundren aldrig intresserat. Hit till Öregrund drar de en svans av människor med en helt annan mentalitet än min. Och fram mot kvällen brukar det bli livat: då tilltar fylleriet, inte minst bland de allt för unga (jag har under tidigare roslagslopp tvingats kliva över helt uträknade unga tjejer). Den här för lilla Öregrund mycket för stora skaran går också in i parker och buskage, ibland till och med trädgårdar, och uträttar sina behov.

Vad får man ut av det slags sommarfirande?

Jag är inte helnykterist, inte Birgitta heller, och jag tycker det ska bli gott med estniskt Saku-öl och ett par av Birgittas hemkryddade snapsar till kräftorna jag har köpt in till kvällens middag för två.

Men jag dras inte till fyllekalas, svettig trängsel och båtsport.

Min bild av den svenska sommaren sammanfaller mer med Harry Martinsons:

Om sommaren

Om sommaren är ingen ko på isen
och blå åskmolnsbär finns att plocka i skogen.
Smultronen blöder mot tungan utan blodsmak.
Då är livet fullt sysselsatt
med att vara vad det är: ett paradisförsök.

Harry Martinson
Ur ”Längs ekots stigar”, 1978

Så här kunde sommaren vara på 1940- och 1950-talen, då när jag fortfarande fanns mitt inne i arbetarklassen:

En dag till landet resa

En dag till landet resa
och plocka blåa ärenprisen
och höra livets stön ur skäggig
fågelholk
En dag till landet resa
och bada många veckors fattigsmuts

En dag till landet resa
till humlens sträva blad lövsångarjublet
på hagens tuva sitta
naturligt så att säga
och tugga smörgås och känna nära
all enkel självklarhet
all ävlans djupa mening
övervaka övervara utstå

tumma lite grand på gräs och fåglar
låtsas vara glad åt mygg och klifän
och sedan luta huvudet mot himlens kuddar
kanske på en dammig hemväg
pinndjävlas med en ormslå
eller röva ett fång doft ur häggen

En dag till landet resa
med returbiljett och ryggsäck
och komma hem och säga underbart och
o
sedan klösa söndag bort från almanackan

(Till Gunnar Björling)

Stig Sjödin
Ur ”Sommarpredikan”, 1947

I dag är min sommarverklighet mer lik den som Werner Aspenström här skildrar:

Sommarnatt

Solbrasan har sjunkit i havet,
ugglan tänder sina lyktor.

Jag låser för natten.
I köket: doft av dill,
i kammaren jasminer.
ömt lyfter du katten
från sängtäcket.
Din nakna kropp skimrar
som skumbläddror på stranden.

Snart är jag dig så nära
att dina ögonfransar krusas.

Werner Aspenström
Ur ”Hundarna”, 1954

***

Men för att återvända till utgångspunkten: Kom alltså inte hit den här helgen!

Däremot vill jag slå ett slag för ett besök under badortsdagarna den 18, 19 och 20 augusti.

Melodikrysset nr 31

Vad vore lördagarna utan melodikrysset.

I dag gick det att lösa det, fastän det fanns saker där, som inte riktigt finns inom min normala musiksfär.

Jag är till exempel mer bekant med Julia Caesar (”United States of Amörka”) än med Genesis. Och The Sounds kan jag inte ens påminna mig, att jag har hört talas om, men med hjälp av ledbokstäverna listade jag ut, vad det skulle vara, och sen kollade jag mitt svar på Google – och det fanns en sån grupp!

Gamla revyvisor hör definitivt till det jag är bra på, sådana som ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet” och ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”.

Och det var lätt att komma på, att Povel Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags” skulle ge mesar.

Gamla topplåtar som ”Istanbul” klarar jag förstås galant.

Efter lite funderande kom jag också på att den låt Umberto Marcato sjöng i den svenska versionen med Sten och Stanley heter ”Små, små ord”.

Janne Lucas Persson och Östen med resten kände jag också igen, Brolle Jr efter mer funderande.

TV-signaturer brukar vålla mig huvudbry, bland annat för att de ofta hör till serier som jag aldrig har sett. Men Seinfeld var ju inte så svårt.

Att Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” skulle ge insekt var nästan enfaldigt lätt.

Jag är ju inriktad inte bara på Bellman utan på visor över huvud taget, så Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” vållade mig heller inga bekymmer.

***

Om du söker svaret på senaste melodikrysset och har hamnat här på grund av Google, pröva med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se.

Nakenbadarna försöker erövra mark

I dag var jag och Birgitta och badade igen, i Tallparken förstås.

Jag har tidigare berättat om revirstriderna mellan nakenbadarna och textilbadarna. Bland annat berättade jag om den handmålade skylten på en flat stenyta: NAKENBAD UPPHÖR (och så en bar, med rött överkryssad kuk).

Nu har nakenbadarna slagit tillbaka. De har nämligen utplånat all text (och bild) utöver NAKENBAD. Alltså förefaller det som om vårt badberg, som ligger helt utanför naturistbadet, är just nakenbadet. Mycket riktigt låg det ett antal nakna människor på klipporna nedanför skyttevärnet, det som våra barn kallade för ”fästningen”.

Vi gick bakom skyttevärnet – och fann att vårt favoritställe uppe på bergskrönet var upptaget, fast av textilbadare. Men vi hittade ett bra ställe en bit nedanför och bredde ut oss för att sola och läsa.

I dag var det mellan 18 och 19 grader i vattnet, och det var skönt att doppa sig.

Men för att återvända till nakenbadarna: Varför kan de inte hålla sig inom sitt mycket vidsträckta och fina område? Och omvänt: kan inte textilbadarna, som alltför ofta placerar sig i den del av naturistbadet, som ligger närmast familjebadet, ge fan i nakenbadarnas område?

Kommunen kunde hjälpa till genom att ordna en tydlig skyltning av var naturistbadet börjar respektive slutar. Men då behövs bättre skyltar än pappskyltar, som blir nerrivna efter två dar av den ena eller den andra av de antagonistiska sidorna.