Melodikrysset nr 15 2007

Äntligen vårvärme – Uppsala har säkert sommarvärme, men i Öregrund, här ute vid kusten, drar havet och havsbrisen ner temperaturen.

Jag har haft en bra morgon, fortfarande med dusch nere i bastun/tvättstugan. Varmvattnet är inte tillbaka i stora huset, men nu är problemet lokaliserat. En ny patron till beredaren anländer på måndag.

Under melodikrysset har jag druckit ett par koppar kokkaffe och utanför fönstret sett på krokusarna i rabatterna och scillan i gräsmattan.

Dagens melodikryss var svårare än förra veckans men inte omöjligt.

Allra lättast för mig var det att identifiera ”Jazzgossen”. Den som är nyfiken på varför kan ju kolla på Karl Gerhard och Magnus Uggla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Det enda i dagens kryss, som faller utanför det jag, åtminstone någon gång, har lyssnat på är Sophie Zelmani, hon med ”Baby, Don’t You Worry So”. Men visst känner jag till henne.

Norah Jones – född 1979 i New York – har vi faktiskt något av i våra skivhyllor. Dock inte just CDn ”Not Too Late” med ”Little Room”, som hon sjöng här.

Sarah Dawn Finer skulle jag inte ha klarat, om det bara hade handlat om hennes medverkan i Melodifestivalen. Men jag har lyssnat på henne i ett annat och mycket jazzigare sammanhang: Hon medverkade i den konsert med Putte Wickman, som sändes i TV efter hans död. Jag har skrivit om den här konserten här på bloggen, under rubriken ”Let the Good Time Roll”.

Och apropå Melodifestivalen: till de enklare frågorna i dag hörde ”La dolce vita” med After Dark.

Veckans musikal var Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Ur den hörde vi ”Gråt ej för mig, Argentina”.

Veckans opera var Rossinis ”Wilhelm Tell”. Han är känd för att skjuta med pilbåge.

Alf Robertson finns inte i våra skivhyllor, men jag har förstås hört honom sjunga ”Skomakare Anton” i radio.

Bette Midler har jag hört mycket på – har också en rad CD med henne. Rod Stewart kan man ju heller inte ha undgått att höra, men han finns inte våra skivhyllor. Deras duett i ”Manhattan” återfinns på hans ”The Great American Song Book, III”.

Det som den gamle jazzlegenden Tore Ehrlings band spelade var ”Siesta”, det ord som Eldeman förknippade med sydligare nejder.

Veckodagsfrågan klarade jag lätt med hjälp av första bokstaven: svaret skulle bli söndagar. Men vad hette dagen efter-låten, som frågan utgick från? Det måste vara en titel med måndag i. Jo, visst var det väl ”Monday, Monday”, som The Mamas and the Papas sjöng en gång i världen?

Titeln på låten, som skulle ge ett språk, kunde jag för mitt liv inte komma på. Men språket var utan tvivel japanska.

Sen fanns det en TV-filmfråga, som jag aldrig skulle ha klarat, om jag inte hade haft första och sista bokstaven i ett ord på tre bokstäver. Musiken måste vara hämtad ur TV-serien om Jan Guillous riddare Arn. Den har jag aldrig sett. Och jag har faktiskt aldrig någonsin läst någon enda bok av Guillou. Så obildad är jag!

***

Jagar du något svar till det allra senaste melodikrysset, ska du antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag (ibland söndag).

Upp i svinottan och sen kulturfrukost

Onsdag och torsdag tillbringar jag på sammanträden i Uppsala.

Eftersom det första av dem, en kulturfrukost på Upsala stadsteater, startar 08.00 och jag måste åka med 06.10-bussen från Öregrund, får jag lov att gå upp i svinottan; jag har ställt väckarklockan på 04.30. Det är fortfarande mörkt, när jag går ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna.

Fram mot 05.00 går jag ner till den kombinerade bastun och tvättstugan för att duscha – som jag har berättat, har vi bara kallt vatten i stora huset. Nu är det aningen ljusare, och när jag går ut på trappen, ser jag ett rådjur bakom syrenerna, bara några meter ifrån mig. Jag tar kurs mot rådjuret, som tar ett skutt över det vi kallar syrengrinden och sen springer upp på berget på utsidan. Jag gör ytterligare ett bestämt närmande, och då försvinner rådjuret bakom krönet. Det är alltså fem på morgonen man måste gå upp för att mota bort rådjuren från tulpanerna.

På bussen in till Uppsala läser jag den sista av morgontidningarna plus handlingar inför kvällens sammanträde.

Kulturfrukostarna, som arrangeras av kulturkontoret, går ut på att för oss som sitter i kulturnämnden samt andra berörda presentera ett antal kommande exempel på vad som kommer att hända i Uppsalas kulturliv. Man får också, på egen bekostnad, kaffe eller te plus en halv ostfralla.

Eftersom Stadsteatern är värdinstitution den här gången, går ordet först till avgående teaterchefen, Stefan Böhm. Han passar på att välkomna sin efterträdare, Linus Tunström, som också är på plats. Böhm presenterar vårens program: Samarbetet med universiteten och företrädare för olika vetenskaper fortsätter med ”Stjärnsmällar och svarta hål”. ”Insektsgalan” är ett samarbete mellan stadsteatrarna i Stockholm och Uppsala samt Artdatabanken. Som det står i reklamen: ”Glitter och glamour, glädje och besvikelse när småkrypen gör upp i tävlingskategorier som Bästa biroll.” Premiären på den linnéinspirerade föreställningen ”Undran inför naturen” i regi av Stefan Böhm själv är på grund av sjukdom uppskjuten en vecka, men pjäsen kommer säkert att dra mycket folk. Den blir en musikalisk show med Mikaela Ramel och Vibafemba och med texter av Lasse Eriksson, Lennart Hellsing, Elsie Johansson, Carsten Palmaer, Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Åsa och Gertrud med flera.

Innan Stefan Böhm, som alltså avgår som teaterchef i sommar, går av scenen, får han en stor tack- och avskedsbukett av kulturkontorets Fia Söderberg och stormande applåder från kulturfrukostpubliken.

När Stefan lämnar scenen, lämnar han plats för två representanter för JuvenalOrden, grundad 1907 och alltså 100 år i år. Jubileumsunderhållningen, komisk musikteater och spex i ett, kommer på Upsala stadsteater och heter ”En kalabalik i sänder”. Håller resten lika morsom nivå som det smakprov vi fick – det kommer till exempel in en norrman som hävdar, att det handlar om Bergen, inte Bender – kommer det här att bli en underhållande historia.

Mer teater: Maria Björk från Reginateatern presenterar ett inslag i linnéjubileet, ”Kärleken spriar på Trädgårdsgatan”, för ungdomar 13-18 år. Det handlar om kärlek, sex och samlevnad. Utöver teater på Regina blir det 21-24 maj också utställning på Grand, film – i samarbete med Kortfilmfestivalen – på Slottsbiografen med mera; bland samarbetsparterna finns Sveriges Lantbruksuniversitet och RFSU.

Sen berättar Per Löfblad från Teater Spektaklet om linnéföreställningen för barn 6-12 år, ”Mer ordning i rabatten” av Margareta Löfblad. Föreställningen är en succé och har sen premiären i januari redan getts i ett sjuttiotal föreställningar runt om i landet. Också andra länder vill ta del av den.

Helena Kjällström från Gottsunda Dans och Teater presenterar det kommande programmet, bland annat ”Den viktigaste grejen i världen”, och fyra ungdomar framträder med egna texter. Och sen kommer dagens clou, ”ett otippat möte mellan hip-hop och svensk körlyrik” för att citera programbladet. I den här föreställningen uppträder rapartisterna Bobby Sandz och Dakotaa, en kille och en tjej, tillsammans med Uppsala Akademiska Kammarkör (UAK) under ledning av Stefan Parkman. Vi får ett smakprov i form av att några sångare från UAK börjar med ”Uti vår hage”. Sen blir de doakör bakom rapartisterna, vars budskap är att välkomna kulturell olikhet – UAK och rapparna förenas i budskapet ”Kom som du är!”

Allra sist fick vi information – med allsångsinslag – om musiksagan ”Blomsteruret”, som till Linnés ära ges för barn från fyra år upp till min ålder i Orangeriet i Linnéträdgården.

Kom inte och säg, att det inte händer något i Uppsala!

Isande kallt

Matti och Karin var alltså här under påsken, från påskafton till annandagen. Under påskdagen lockade de och Birgitta ut mig på en, från min sida motvillig, promenad. Det är trevligt att se trädgårdar med blommande krokus och mattor av blå scilla och intressant att med egna ögon se, vad man gör med anrika Hasselbacken – men fy vad kallt det är utomhus.

Vi får mest hålla oss inne i stugvärmen och i stället njuta av Birgittas påskmiddag: en ovanlig (och ovanligt god) variant av lammstek och, efteråt ute på glasverandan, wienerbrödsliknande smördegsbakverk med tre sorters sockerfri marmelad.

Till frukost fortsätter vi att äta av de estniska påskäggen; Birgitta, som vill spara dem som prydnader, äter dock inte fler av sina. När jag tar en tur till Konsum, träffar jag Marina, som berättar, att hon – med vägledning av vad jag skrev på bloggen – har lyckats med sina första estniska påskägg (hennes mamma är ändå estniska) och att hon från och med nu kommer att införliva det här sättet att måla ägg i sin familjs påsktradition.

Innan Matti och Karin åker på annandagen, anländer Mattis syster Kerstin med familj: maken Bo och barnen Viggo och Klara. Viggo är hemtam även i vårt sommarhus – han har bott här ensam med morfar och mormor – och går raka vägen till det som är ”hans” rum: där finns leksakerna och böckerna.

Han får följa med mormor till Konsum. Sen är mormor och han ute på tomten och även utanför den, ute på allmänningen som kallas Floraparken och som till stor del tidigare var en del av vår tomt. Han hittar dit där han plockade blåbär med morfar förra året, och han hoppar ner från alla stenar och bergknallar man absolut måste klättra upp på, när man är fyra år. Och sen tar Viggos mamma Kerstin honom med upp på den stora och spännande vinden, där de bland annat packar ner buntar av mamma Kerstins barnböcker i stora konsumkassar för att ta med hem och läsa; nu är det tid för kapitelböcker. Också det stora beståndet av Astrid Lindgren- och Gösta Knutsson-böcker, som har stått i en bokhylla i det som en gång var Kerstins rum (det som nu är datorrummet), får följa med hem. Här ska läsas för Viggo om Pippi Långstrump och Pelle Svanslös!

Under tiden är lillasyster Klara med morfar. När hon kommer in genom dörren, går hon raka vägen till morfar, som står vid spisen och lagar lunch, och ger honom en stor kram. I fortsättningen vill hon gång på gång komma upp i hans famn. Morfar visar henne spännande saker, gungar henne i sin gungstol från Nicaragua, och hon får busa med honom.

Men sen händer något tråkigt. Klara verkar trött och lägger sig på mormors säng, nu med sin mamma bredvid sig, får mormors gamla slitna gula morgonrock över sig och somnar. Den där morgonrocken sov också Kerstin middag under, men då var den förstås fräsch och fin.

Sen vill hon inte riktigt vakna, och när alla samlas i köket för eftermiddagsfika med memma, somnar hon om i kökssoffan. Något är på tok. Och när pappa Bo inför hemfärden på eftermiddagen tar upp henne för att klä på henne ytterkläderna, kräks hon plötsligt häftigt. Som alltid efter en sån där fors mår hon sen lite bättre, blir avtvättad och ombytt, och familjen kommer i väg.

När Birgitta sen ringer till Kerstin för att kolla hur det har gått, får hon veta, att Klara har kräkts en gång till, fast mindre. Alltså blir det inget dagis nästa dag, inte heller för Viggo; såna är reglerna. Och Bo får stanna hemma med barnen, eftersom det är hans tur den här gången.

Det fortsätter att vara kallt. När jag i morgonrock går ner till brevlådan för att hämta de tre morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, är det frost i gräset. Och Birgitta konstaterar, att tvätten hon hängde ut på tork i går är stelfrusen.

Det blir var sin tur i morgonrock ner mot grinden igen, till duschen som finns i tvättstugan. Vi lever fortfarande utan varmvatten i stora huset. Jag ringer den VVS-firma, vars namn jag har fått av elektrikern, Kent. De för Nibe men måste beställa hem termostat. Bytet kan därför ske tidigast på torsdag. Men vi klarar naturligtvis det också.

På morgonen kommer också en inspektör från Anticimex, som vi har en försäkring hos mot angrepp av hussvamp. (Vi hade ett sånt angrepp här om året, ett mycket regnvått år, och fick riva och byta ut en vägg och del av en annan.) Inspektören är mycket nöjd efter sin inspektion, men han ger oss ett tråkigt besked: Eftersom vi har krypgrund (husets äldsta del är från 1890-talet) och han inte kan kolla hur det ser ut under huset, kommer försäkringen från och med nästa år inte längre att ge fullt skydd. Det är inte han utan hans ledning som har bestämt det – innehållet i den ganska dyra försäkringen har alltså urholkats. Och då ska man veta, att ett hussvampangrepp, som inte upptäcks och hejdas snabbt, fullständigt kan rasera ett helt hus. Försäkringsbolaget bestämmer ensidigt. Sådan är kapitalismen.

Glad påsk!

Påsken inleddes med nya bekymmer: Varmvattenberedaren har lagt av igen. Jag ringer Kent, som hjälpte oss att få i gång den här om dan. Hans slutsats är att det är termostaten som har slutat fungera – den reglerar inte vattentemperaturen på inställd nivå, och när vattentemperaturen i beredaren stiger till allt högre nivåer, slår säkerhetssystemet av värmen. Det är alltså meningslöst att göra om det han gjorde. Jag får ringa en VVS-firma, som för vår typ av varmvattenberedare. Efter helgen. Jag får en adress.

Så nu blir det åter att värma diskvatten på spisen och att duscha nere i bastuns duschrum/tvättstugan.

Men jag ska inte klaga.

Medan jag är på Konsum, anländer min nicaraguanska gungstol, som har varit hos snickare i Stockholm för lagning. Jag får tillbaka min bekväma sittplats ute på glasverandan.

Stolen (plus ytterligare två likadana – en av dem har Birgitta och en av dem finns hos Kerstin) hade Birgitta med hem från en resa i Nicaragua. Stolarna, som är köpta hos en lokal hantverkare, togs hem per flyg – de var nerpackades i kartonger, i form av lösa delar à la IKEA; jag limmade sen ihop dem. Det är inte limningen som har gått upp utan den flätade sitsen som har nötts upp.

Efter lunch – resterna av min grekiska måltid här om kvällen (rökt lammfiol, fetaost, skivad tomat, lök och sallad, svarta oliver) – går jag ut i trädgården och även utanför den och samlar växter för påskaftonens estniska äggkokning: blommande blåsippor och blåsippsblad, blad av stensöta, krokusblommor, albark med mera.

När jag just håller på att avsluta den insamlingen, anländer sonen, Matti, med sin tjej, Karin, från Stockholm. Antalet ägg, volymen skal av gul lök och det där jag har plockat utomhus är anpassat för att de ska kunna vara med och måla ägg. Vi klär in äggen i färgande och avtryckslämnande höljen och sveper tyglappar och sytråd runt om. På spisen står två stora grytor, där vattnet puttrar.

Tio minuters kok, och under efter under blir synligt under den rinnande kallvattenskranen. Alla får några superfina ägg. Alla får några halvt misslyckade. Själv är jag mest stolt över ett ägg som är ganska brunt med små vita fläckar och så, i spetsändan, med tydliga bladmönster i ljust grönt.

Eftersom Matti och Karin skulle komma först efter lunch, har vi bytt vår vanliga påskaftonsordning för måltider så, att det som brukar vara lunch – ägg, sill och potatis – i stället blir middag. Vi har köpsill, Abbas ansjoviskryddade och brännvinssill, men Birgitta har själv lagt in tre sorters sill – inlagd sill, tomatsill och glasmästarsill – och så inlagd ansjovis (ansjovis i rödlök, riven citron, kapris, svartpeppar och jungfruolja, den senare hemförd av Matti och Karin från Italien). Särskilt den sist nämnda inläggningen, en nyhet för året, är mycket god.

Efter måltiden sitter vi på glasverandan och dricker nybryggt kaffe; de övriga äter också chokladägg. Vi lyssnar på en CD med sydafrikansk musik, som Birgitta köpte i Johannesburg på vägen hem från Malawi – jag återkommer till den.

Dagen har varit smått dramatisk med vad man brukar kalla aprilväder. Det har varit både sol och en rejäl hagelskur. I båda fallen har luften varit kall. Vårblommorna hukar i den kalla blåsten, och rådjuren har tagit dem som ändå har vågat sig lite längre upp: de botaniska tulpanerna och Birgittas fina röda blommande julros; hon svär ve och förbannelse över dem. Himlen har mellan molnen spelat i den där speciella sortens aprilblått och olika grå nyanser.

Kvällshimlen är fortfarande hänförande vacker, nu mörkblå med ljusare stråk. Över havet syns en rand av solljus, brandgul ner mot den mörka horisonten. Mot den här fonden rör sig trädens svarta grenar i blåsten.

Glad påsk, alla vänner och ovänner!

Melodikrysset nr 14 2007

Jag vill börja med att skälla på Aftonbladets (för övrigt just omgjorda) TV-bilaga: Melodikrysset, som numera finns på näst sista sidan, hade felaktigt beskurits, så att det fattades en rutrad längst till höger och en längst ner. Det har hänt tidigare i just Aftonbladets TV-bilaga, så jag vill klaga på upprepat slarv. Dessutom återfinns krysset nu på en sida med mycket tät, finstilt text, vilket gör det svårt att under krysslösandet klottra ner frågor och stödinformation.

Att det saknades rutor kom jag på när hela ordet Fagervall inte gick in. Ett par läsare har hört av sig om att jag inte redovisade svaret på lodrätt 1: Den som sjöng ”The Best of What I Got” (från CDn ”Echo Heart”) var Magnus Fagervall – som jag inte hade klarat, om jag inte hade haft tillgång till Google.

Påskaftonens melodikryss började annars ganska lätt.

Owe Thörnqvist sjöng sin ”Rumba i Engelska parken”. Engelska parken ligger i mitt Uppsala, och Owe själv har jag med tiden lärt känna personligen: Han är liksom min hustru hedersupplänning, och vi brukar därför träffas vid middagarna för dessa (med respektive) på Uppsala slott.

Att Povel Ramel hör till mina gamla favoriter vet läsarna av denna blogg – se Kulturspegeln, Musik! Och det är därför klart att jag kände igen hans ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, som skulle ge fågelholk.

En man i min ålder – en som hörde radio redan på den tiden då där forfarande spelades gammal dansmusik – känner förstås både igen ”Månsken över Ångermanälven” (hej, Exonymia!) och vet, att den skrevs av Karl Grönstedt.

För en gammal radiot är också ”The Donkey Serenade” – som här skulle ge åsna – välbekant. Ursprungligen lär den komma från en operett från 1923, ”Chansonette”, av Rudolf Friml.

Och vem som sjöng ”Gungeligung” vet jag också: Åke Grönberg.

Helt apropå-gängets sång om Lars Engqvist var förstås Ainbusk Singers ”Jag mötte Lassie”. Jag har förresten själv skrivit en födelsedagshyllning på den här låten, tillägnad Lasse Eriksson på 68an, socialdemokraternas centrala partiexpedition.

Robbie Williams, tidigare i Take That (inte Oasis som jag först skrev – tack Dennis!), var det som sjöng ”Ain’t That a Kick In the Head”.

Större svårigheter hade jag då att komma på vem den kanadensiska sångerska var som sjöng i Melodifestivalen 2005: Katrina Leskanich var det (Katrina & The Waves). Det här skulle jag inte ha klarat utan Google och ett antal ledbokstäver: namnet måste vara Katrine eller Katrina.

Då var en låt från årets melodifestival, ”God morgon”, lättare för mig att klara. Jag har en viss svaghet för Irma Schultz, däremot ingen för Uno Svenningsson, men klarade hans förnamn eftersom jag visste att han har samarbetat med Irma.

Eldeman har ibland en viss förkärlek för att spela låtar i förvirrande rytm och arrangemang.

Ett exmepel i dag var taubevalsen ”Natt i Ligurien”, här i en jazzig version av Bernt Rosengren.

Ett annat var ”Ro, ro till fiskeskär” med finska folkrockgruppen Piirpauke. Piirpauke är förresten bra – finns förstås i mina skivhyllor.

Veckans lättaste frågesvar var väl ”Idas sommarvisa”, som skulle ge Ida. Jag har ju tidigare skrivit uppskattande både om Astrid Lindgren, som skrev texten, och om Georg Riedel, som skrev musiken. Några dagar runt förra veckohelgen fick jag förresten rekordmånga besök på min blogg – ett dygn över 900 – vilket visade sig bero på att många, många sökte på Google efter Georg Riedel. Vet någon varför?

Glad påsk förresten, alla melodikrysslösare!

***

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Gå då direkt in på bloggen, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan – sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Doften av nykokt kaffe

Väl ute i sommarhuset igen återgår jag till vanan att koka kaffe, till frukost och för resten av dagen. Det här har jag skrivit om tidigare:

Likt Proust söker jag barndomens dofter, dock inte av madeleinekaka.

Till det jag älskar hör doften av nykokt kaffe. I min estniska barndom, i Juminda, Estland, i Merikarvia, Finland, så väl som i Juniskär, Sverige, var det kokkaffe som gällde.

Seden att koka kaffe tog jag med mig, när jag som student flyttade till Uppsala. Särskilt minns jag morgon- eller kanske snarare förmiddagskaffet i vår ruffiga lägenhet i ett rivningshus i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan. Jag bodde där tillsammans med min bror Matti och så Erik Liljegren, son till en journalist på Arbetarbladet i Gävle. Vi experimenterade för att få rätt smak på kokkaffet och kom fram till att det behövdes 24 kaffeskedar – varken mer eller mindre – i kaffepannan för att göra det extra gott.

Vid de tillfällen, då vi var stadda vid kassa, sändes, medan kaffet kokade upp, en kurir till hembageriet på Skolgatan nära gamla flickskolan för att köpa färska kanelbullar, när vi ville slå på stort en äppellängd.

Under mina många pendlarår, när jag steg upp tidigt och hade bråttom till tåget, fick det anstå med kokkaffe, som ju måste passas, så att det inte kokar över. I stället puttrade en kaffebryggare av märket Hugin, medan jag rakade mig och duschade.

Men när vi 1969 köpte huset i Öregrund och började tillbringa semestrar och veckohelger där, blev längtan efter kokkaffe oemotståndlig igen. Varje dag kokade jag morgonkaffe i min gamla kaffepanna från studenttiden. Kaffet hällde jag sen över i en TV-kanna från femtitalet. Det har den dubbla fördelen, att man blir av med sumpen, som har sjunkit till botten av kaffepannan, och att kaffet håller sig kokhett och gott hela dagen – man slipper den uppvärmning, som fördärvar kaffesmaken.

TV-kannan är en konisk termos, klädd i falsk bast (det vill säga plastnät) i någon glad färg. Den är ett barn av televisionens inträde i de svenska hemmen – med dess hjälp behövde man inte lämna den heliga nya TV-apparaten ens för en kort tur till köket.

När min TV-kanna med hjälp av lekande barn gick åt helvete på berget utanför sovrumsfönstret, var jag först helt ställd. Men jag räddades av min yngste bror, Mikko. Inför en jämn födelsedag kammade han igenom alla loppisar och auktioner i gävletrakten – han bor i Skutskär – och presenterade mig så många TV-kannor, att de, även om jag skulle vara drullig, med råge kommer att räcka livet ut.

Jag har också skaffat mig en fin och stryktålig kaffepanna. När jag i många år var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och ofta besökte Helsinki, passade jag vid ett tillfälle på att gå till Stockmans och hittade där en snyggt designad kokkaffepanna av stål – var, om inte i Suomi, kan man eljest göra såna fynd?

***

Och här sitter jag nu vid datorn med en rykande varm kopp kokkaffe bredvid tangentbordet. Det här kaffet doftar så gott, smakar så gott!

Koppen är liksom kaffepannan finsk: Arabias Flora.

En olycka kommer sällan ensam

I onsdags flyttade vi som planerat ut till sommarhuset i Öregrund. Här ska vi nu bo i ett halvår.

Vi hade beställt en stor skåpbil från Öregrunds taxi. I den packade vi kläder, böcker, skivor, filmer, handlingar vi behöver för kommande sammanträden, krukväxter, barnbarnens leksaker för kommande besök, Birgittas cykel som har varit inne i stan för reparation – allt som behövs för att livet ska fungera. Det kostar oss en bit över tusen kronor, två gånger om året; vi ska ju flytta in till stan igen till hösten. Det är ingen oöverkomlig summa om man som vi inte har bil – vi slipper ju åretruntkostnad för bil. Dessutom är det praktiskt: vi får allt vi behöver ha med oss skjutsat från dörr till dörr.

Alltihop fungerade jättebra. Men i Öregrund mötte oss den ena olyckan efter den andra.

En stor ruta i Birgittas växthus är kraschad. Den finns på den sida som vetter åt staketet och berget på allmänningen utanför tomten. Vem eller vilka som har åstadkommit det här lär vi väl aldrig få reda på, men det här är ytterligare ett exempel på att här förekommer fullständigt meningslös, destruktiv förstörelse. Birgitta ringer glasmästaren som finns i Östhammar: lämnar exakta mått och ber om hjälp. Hjälp kommer på tisdag.

Varmvattenberedaren på vinden är ur funktion. Det kommer bara kallt vatten ur kranarna och duschen i badrummet. (Eftersom vi har varmvattenberedare också i tvättstugan/duschrummet till bastun, kunde vi duscha där i morse. Men diskvatten har vi fått värma på spisen.) Eftersom vi har bott så länge i Öregrund och den elektriker, Kent, som gjorde elarbetena när vi byggde om och som sen har gjort olika eljobb åt oss, bor nära oss, kan jag ringa honom och vädja om snar hjälp. Kent har varit här i dag tillsammans med en rörmokare, som han råkade vara hemma hos. Men Kent, elektrikern, klarade själv av det här felet – jag var med uppe på vinden och tittade på. Varmvattenberedaren hade helt enkelt slagit av på grund av överhettning. Nu är den i gång igen.

Sist det som har känts mest nervpåfrestande för mig: Jag knäppte på datorn, hann se att uppkopplingen fungerade, även att jag hade fått e-post, men fick ett meddelande om att Norton ville göra något i säkerhetsväg. Jag okejade och lämnade rummet – det brukar ta en stund. När jag återvände, var datorskärmen svart. Snart kunde jag också konstatera, att det var själva datorn som hade lagt av. Datorn är köpt i Uppsala, och vad gör en billös person utan internetuppkoppling för att kolla, om det finns någon service att få i eller i närheten av Öregrund? Birgitta gör en storartad insats: ringer till den TV-firma där vi köpte ny TV och DVD-spelare, när åskan i fjol slutgiltigt slog ut våra tidigare. Vi vet att TV-firman inte säljer datorer, men den kanske vet någon som gör det? Jo, Birgitta får ett användbart tips till en firma i Östhammar, och efter en stund kommer en kille, som konstaterar, att det är något vaj på datorn. Han får lov att ta med den till firman och meddelar efter ett tag, att en liten komponent, möjligen skadad redan i det stora åskvädret, måste bytas ut. Senare samma dag (i dag) återvänder han med datorn, som nu dessutom är rengjord inuti, och återinstallerar den.

Så nu är jag i gång igen. Tack reparatören, och tack Birgitta!

Eljest gör vi vad vi brukar när vi kommer ut till påsk. Packar upp och sorterar saker för att livet ska bli lätthanterligt. Birgitta går ut och tar in fång av körsbärskvistar som hon ställer i stora krukor med vatten. Kvistarna (och resten av huset) påskpyntas. Jag köper några buketter med tulpaner på Konsum, vilka får komplettera körsbärskvistarna och krukväxterna, som nu står i sina öregrundsfönster. På köksbordet har Birgitta lagt den påskduk med tussilago jag en gång köpte åt henne på Hemslöjden. På den och på vedspisen står keramiktuppar i granna färger. Vi gör turer till Konsum och till Systemet för att fylla på lagren.

När vi hade anlänt hit i torsdags var Birgitta först med att gå till Konsum. Hon rensade förstås draglådan under lökboxen på lökskal inför påskaftons estniska äggmålning.

I kassan hälsades hon av en solig Marina med ett ”Jag ser att våren är här nu”. När Birgitta plockade fram påsen med lökskal och konstaterade, att det inte hade funnits så mycket, log Marina ännu mer och plockade fram en stor plastpåse med mer hopsamlade lökskal. Tjejerna på Konsum kommer i håg, att vi brukar samla lökskal där före påsk. Och eftersom vi kom ut sent i år, ville de hjälpa till. Marina la dessutom till:
– Annika och jag har samlat. Vi läser Enns blogg. Vi ska också båda försöka oss på att måla påskägg på estniskt vis.

I dag, när jag själv var på Konsum (och lyckades få ihop en påse lökskal till), satt Marina och Annika i var sin kassa. Jag vände mig till båda:
– Jag har förstått, att det finns två påskkäringar här, som hjälper mig med påsken.

Båda log vackert.

Som Agneta Pleijels hår

Den som läste min förra bloggartikel, ”I begynnelsen av april”, kan ha fått den alldeles felaktiga uppfattningen, att jag där – i ett fall, Agneta Pleijel – ägnade mig åt namedropping.

Hon har faktiskt spelat en betydelsefull roll i mitt yngre liv – och vi talade också om det vid Arne Ruths lunch för kineserna på Forsmarks värdshus.

Som ung och ganska framgångsrik gymnasist på latinlinjen i Sundsvalls högre allmänna läroverk meddelades jag, att jag – agiterande republikan redan på den tiden – hade tilldelats ett så kallat kungastipendium. Stipendiet innebar, att jag under två veckor i början av höstterminen 1956 (jag gick då i andra ring) skulle få åka till Norge på studie- och bildningsresa: Åka till Oslo och Bergen. Besöka Troldhaugen. Gå på museer och teatrar. Smaka lite på hur det var att gå i norskt gymnasium.

Det var en fantastiskt rolig resa. Också på så sätt att jag fick en rad vänner, som gick i gymnasier på helt andra håll i Sverige. En av dem, Irina Hoffman, som kom från en Rudolf Steiner-präglad hemmiljö, fixade också, att vi tillsammans (genom hennes kontakter) fick besöka Steinerskolen i Oslo och där träffa en av tidens stora norska författare, Jens Bjørnebo, som arbetade där som lärare.

En annan av mina medresenärer, som jag också blev god vän med, var Agneta Pleijel. Vi kom sen att brevväxla under resten av gymnasietiden och en bit in på mina studentår i Uppsala. Därefter har vi mer sporadiskt upprätthållit kontakten, också träffats några gånger, bland annat vid en av min hustru talmannens vårmiddagar.

Vad vi talade om på Forsmarks värdshus?

Jo, ett av resultaten av de vänskapsband som knöts under norgeresan hösten 1956 var en stencilerad tidning, Af Skrap. I den publicerade jag bland annat novellartade krigsminnen från Finland. Och dessutom den dårdikt till Agneta Pleijel, som Agneta påminde mig om under lunchen på värdshuset.

För att läsaren ska få någon utgångspunkt för förståelsen av dikten – som annars snarare är en parodi på svensk fyrtiotalspoesi än allvarligt menad – ska man veta, att Agneta på den tiden hade ett långt, mycket blont och mycket vackert hår.

Bibelskolen, som nämns i dikten, är den kristliga boning, där de svenska gymnasisterna härbärgerades. (Jag minns fortfarande, att jag täckte jesusbilden ovanför sängen med en för ändamålet inköpt konstreproduktion.)

I stenciltidskriften introducerar jag dikten till Agneta så här:

Denna naturlyriska dikt har jag medveten om mitt sociala ansvar och med tanke på folkhushållningen riktat till jordbruksminister Sam Norup.

Och här följer själva dikten:

SOM AGNETAS HÅR

bluesen brakar genom isen
natten genomljuds av blixtljus
vargen ryker som en halvtänd cigarrett
flickans blonda testar gnistrar genom himlen
– i som här inträden låten hoppet fara
över öresund

ängen böljar grön av avund
mot de fjäderlätta dunen
korna ålar sakta genom gräset
riktar sina blåbärsklara blickar
MOT AGNETAS HÅR
SPRINGER hungrigt emot bibelskolen
ljudande igenom våra munnar

allt är stilla
bara stormen dånar
tvillingar som flyr igenom dimman
alla sju passerar ölands södra udde
allt är klart till självklart /Förlåt halvkl. sätts anm.
lågor galna lågor flammande och blå
som flammar stolt mot dunkla skyar
SOM AGNETAS HÅR

I begynnelsen av april

Helst hade jag väl redan åkt ut till Öregrund för att fira påsk, men i min pensionärsalmanacka finns antecknade en rad förhinder.

I dag hade jag till exempel tid hos Folktandvården. Tandhygienisten rådbråkade min mun allt hon orkade, och tandköttet ömmar mycket riktigt fortfarande. Sen ville också den tandläkare, som i höstas satte mina båda implantattänder på plats, kolla hur det nu ser ut kring och under dem. Jag röntgenplåtades alltså, och hon okulärbesiktigade också resultatet av sitt arbete. När hon kollade käkbenen, där implantaten sitter, konstaterade hon förtjust, att alltsammans hade blivit fullständigt perfekt och utbrast:
– Du har snygga ben!
Den här tandläkaren är en ung snygg tjej med glimten i ögat.

Därefter genomförde jag en tidsödande, i fallet Swedbank som vanligt sinnessjukt lång, runda till tre olika bankkontor för inbetalningar. (De övriga två är Svensk kassaservice och Svenska handelsbanken.) Eftersom alla banker inte har kontor överallt och eftersom en rad av de kontor som finns inte handskas med kontanter, förstår jag inte, varför samtliga banker inte har kunnat sluta upp kring Svensk kassaservice. Jag är en envis, i fallet pengar internethatande person, och jag kommer att flytta över mina konton till den bank, som dels har kontor i min närhet, dels upprätthåller kassaservice.

Eftersom jag sen ändå hade någon timme kvar till nästa program på dagordningen, gick jag till Ofvandahls för the och en smörgås. Det fick bli en baguette, egentligen för stor för mitt aktuella behov men ändå gjord på mörkt bröd. Fast vad jag längtade efter var en gammaldags konditorismörgås med ägg och ansjovis.

Ofvandahls är relativt intakt sen min studenttid, en bit av Uppsalas kulturhistoria. Och naturligtvis satt där, som förr i världen, grupper av intellektuella, ivrigt diskuterande något problem. Vid bordet bredvid mitt satt Arne Ruth i samspråk med två andra. Jag morsade på Arne, som jag tidigare har träffat ett antal gånger.

Vid några tillfällen har vi också stött ihop i Öregrund; han har sommarhus inte så långt därifrån. En gång, när han fortfarande var kulturchef på Dagens Nyheter, hade han bjudit ett gäng kinesiska intellektuella att komma ut och hälsa på. Också Birgitta och jag (och dessutom bland andra Agneta Pleijel och Maciej Zaremba) var inbjudna att tillsammans med kineserna äta lunch på Forsmarks herrgård. Men dess förinnan tittade Arne och kineserna in hos oss i Öregrund. Vi visade dem runt i vår stora trädgård. En av kineserna vände sig till min hustru, som hade presenterats med titel, och frågade:
– Vem sköter om allt det här?
– Vi själva förstås, svarade en något häpen Birgitta.
Kinesen, med den erfarenhet av samhällets höjdare han hade med sig från sitt hemland, såg inte helt övertygad ut.

Detta för mig tillbaka till nästa punkt på dagens dagordning. Kulturnämnden hade av folkbildningsorganisationerna inbjudits till en rundtur till verksamheter, som vi årligen anslår pengar till.

För att vi ska lära känna varann utgår påbud om att vi ska blanda oss med varann redan i bussen. Bredvid mig sätter sig sålunda Stig Unge, för dagen representant för NBV. Han arbetar i Uppsala men bor i Bolka, som ligger i utkanten av Öregrund.

Han tar upp något som för många svenskar fortfarande är en obehaglig vändpunkt för det öppna svenska samhället, mordet på Olof Palme. Stig Unge berättar, hur illa berörd han blev av det som då hände, hur synen på hela samhället blev mörkare. Men, säger han:
– Sen såg jag Birgitta cykla förbi på vägen genom Bolka. Ensam, utan övervakning, på en av sommarens cykelturer. Då tyckte jag det fanns hopp om Sverige igen.

Folkbildningsbussen gör tre längre stopp, hos ABF på S:t Persgatan, hos Medborgarskolan i Ekeby och hos Folkuniveristetet i det som förr var Söderbergs kappfabrik – samtliga dessa studieförbund har lokaler i komplex som är en del av Uppsalas svunna industrihistoria. Hos ABF får vi se silversmide, keramiktillverkning, amatörer som arbetar med bildkonst. Hos Medborgarskolan får vi se resultat av deras dans- och musikalundervisning; vi får desutom själva ta av oss skorna och lära oss danssteg och dansgester. Hos Folkuniversitetet får vi en elementärkurs i arabiska och får med oss det arabiska alfabetet hem. Kul alltihop – men vi hade nog gärna också velat ha mer fakta om rekrytering, antal deltagare och kostnader.

Innan vi skiljs åt för dagen, påminner mig Peter Gustavsson om att vi ska träffas också i morgon kväll. Det blir studiecirkel för nämndledamöter i Folkets hus.
–
Jo, jag kommer.

Men på onsdag morgon bär det av till Öregrund.

Påskägg på estniskt vis

I min familj målar vi alltid påskägg så, som vi gjorde i min estniska barndom. Det här estniska sättet att måla ägg har också gått i arv till våra barn. Så här gör man:

Man klipper till tygbitar i lagom (inte alltför snål) storlek att svepa in ägg med färgande hölje – se nedan – i. Vi använder för det mesta bitar av gamla uttjänta lakan.

Lägg ett ägg på tygbiten och svep in det med ett inte alltför tunt lager av skal från gul lök (finns i draglådan under lökboxen i affären). Det ger med den här metoden – det hjälper alltså inte med att lägga lökskal i kokvattnet – gul-brun-spräckliga ägg. Lökskalen är ett måste!

Man kan dessutom lägga till sådant som naturfärgar, till exempel späda björklöv, albark (ger brun färg), ormbunksblad (som ger vackra mönster, om man lägger bladet närmast äggskalet), blåsippor, tussilago, mossa (färgar svagt) och så vidare. Allt detta ska läggas innanför lökskalen, alltså närmast äggskalet.

I 2006 års påsknummer av bilagan “Mat & vin”, som följde med Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

För att få inslag av pastellfärger – rött, rosa, lila, blått, knallgult, intensivt grönt – kan man ta med färgade fjädrar från vipporna i påskriset. Har man tur, får man då också se fjädermönstret på äggskalet.

Sen gör man paket av äggen med tyget svept tätt om det som ska färga (lökskalen och det andra); runt om virar man ganska mycket sytråd, så att alltsammans lätt pressas mot äggskalet.

Därefter kokar man äggen i en kastrull, där man i förväg har kokat upp vatten. Koktiden är, på grund av svepningen och eftersom äggen ska hinna färgas, minst dubbelt så lång som vid vanlig hårdkokning.

(Är ni flera som ska koka ägg så här, får ni vänta på er tur. Men finns det en riktigt stor kastrull tillgänglig, kan man ju knyta ihop sina egna ägg med sytråd och låta flera personers ägg koka tillsammans.)

När kokningen är klar, lägger man äggknytena i vasken och spolar med kallt vatten, innan man, med hjälp av sax, försiktigt befriar äggen från tråd, tyghölje samt lökskal och andra färgämnen.

Spola rent äggen under kranen och lägg upp dina på ett eget fat eller i en egen skål – en av de roligaste sakerna med den här äggkokningen är att jämföra: kolla vem som har lyckats få något av de allra vackraste äggen. Eftersom resultatet kommer både av skicklighet och av lycklig slump, kan man aldrig ta någonting för givet.

Om man försiktigt gör hål i de kokta äggen och äter ur dem varligt, kan man spara större delen av skalen – som är mycket vackra – att ha som prydnad.

Tygbitarna som äggen låg i kommer aldrig att bli helt vita igen (om det nu var det dom var), men de kan, efter att ha spolats av från lökskal och annat skräp, maskintvättas och användas nästa påsk igen.