Det stora vemodet har rullat in

Vintersaga

Text och musik: Ted Ström, 1984

En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger ”Den sista färden”
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström skrev ”Vintersaga” 1984, och samma år kom den ultimata insjungningen av den, den med Monica Törnell. Men Jerry Williams version av den från 1990 är också mycket hörvärd.

Åldern tar ut sin rätt

Jag känner mig ständigt trött. Åldern tar ut sin rätt.

I dag åkte jag ner på stan, gick äntligen på bokrean på Lundeq – men praktiskt taget alla de böcker jag hade prickat för i reakatalogen var slutsålda. Det blev bara fyra böcker. Så få reaböcker har jag aldrig köpt tidigare i mitt liv.

Vi har börjat packa inför den stora säsongflytten till sommarhuset i Öregrund. Birgitta har beställt stadsbud. Jag har ju fortfarande några dar på mig, men vi har också annat på programmet och varje del av packningen känns tung.

Sätter jag mig i min TV-fåtölj och läser dagens tidningar somnar jag ofelbart. Somnar gör jag också framför varje nyhetsprogram.

Till alla mina medicinska tillkortakommanden kommer nu också en sämre syn, som gör det jobbigare att sitta framför datorn, att läsa och själv skriva rätt. Det som förr gick så fort tar nu en evinnerlig tid.

En sak håller mig ännu vid liv. I julklapp från sonen, Matti, fick jag en tredagarsresa i bil till min barndoms och ungdoms trakter: till Juniskär, den ort där vår familj slog sig ner efter ankomsten till Sverige och dit jag och mina bröder så länge de levde åkte för att hälsa på pappa och mamma och vår hyresvärd Kjell Nordin samt även till min gamla skolstad, Sundsvall. Jag ska förstås också besöka kyrkogården med mina föräldrars, min bror Mattis (och snart även Mikkos) grav samt vår hyresvärd Kjells och hans bröders grav.

I höstas bjöd mig Birgitta på något liknande: Vi tillbringade en vecka i mitt barndomsland, Estland – bodde i Tallinn men gjorde också en utflykt till mitt barndomshem, Tabani, i den lilla byn Juminda på en halvö ut i Finska viken. Också då la jag blommor på mina farföräldrars och morföräldrars gravar på kyrkogården i Leesi.

Melodikrysset nummer 11 2018

I går kväll var Birgitta och jag på föreningen Veteranernas 20-årsfest med god middag och ett tillbakablickande anförande av Hans Alsén. Honom lärde jag känna en gång i världen när han var det socialdemokratiska partidistriktets ombudsman – senare har han bland annat varit kommunalråd och landshövding här i Uppsala, även ordförande för KF, Kooperativa Förbundet. Vi fick också sjunga, ackompanjerade av Erik Lundberg. Vi sjöng tillsammans bland annat tre arbetarrörelsesånger, som jag hade med i mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp” (1970): Joe Hills ”Luffaren”, ”Till seger” och Beppe Wolgers´ och Olle Adolphsons ”Mitt eget land”.

Varför jag nämner det här just här? Jo, Erik hade under kvällens lopp frågelekar med oss: Vi skulle känna igen låtar ur bland annat schlagerrepertoaren med hjälp av sådant som intro eller refräng, spelade av honom.

Om jag sen ska hitta någon övergång från det nämnda (s)-veteranjubileet till dagens melodikryss, hittar jag i krysset bara en enda och en ganska perifer länk: Gunhild Carling, som vi i dag hörde i ”Rockin´On the Rainbow” (tror jag den heter), spelade en gång vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

Ganska mycket i dagens kryss var hämtat ur sådant som jag mycket sällan har kommit i kontakt med.

Det började redan med första frågan. Jag känner förstås till ”Ghostbusters” men har aldrig sett den.

”Dame Edna” har jag sett något lite med, men det var för länge sedan.

Och Benny Hill har jag inget som helst förhållande till.

Ozzy Osbourne hade sonen på skiva i sin grönaste ungdom, men ”Changes” har jag nog aldrig hört och dottern Kelly hade jag inte ens hört talas om.

Jag vet inte ens om jag någon gång tidigare har hört gatuorgel.

Nä, det går mycket lättare, när frågorna ligger i schlager- eller den mer hitbetonade popmusiksfären.

Alltså minns jag ”Arrividerci Roma”, den som skulle leda oss till Rom (jag har varit där) och floden den ligger vid, Tibern.

I den andra staden som förekom i krysset, ”Stockholm” – citationstecknen finns där för att en låt av Orup också kallas så – har jag till och med haft min arbetsplats i årtionden.

Geografisk anknytning har också ”Flicka från Backafall”, en vacker gammal sång med text av Gabriel Jönsson och musik av Gunnar Turesson. I texten talas det om ”att få vandra bland Backafalls malvor, allt medan månen går vakt över Ven”.

”Morgon efter regn” fick vi i dag höra med Loa Falkman, men som Anders Eldeman sa, är den en visa av Evert Taube:

Morgon efter regn

Text och musik: Evert Taube (publicerad i ”Sjösalaboken)” (1942)

Så saligen tyst efter nattens regn!
Hur ljuvligt att få vakna i stugans frid och hägn!
När solen rann upp kom en regnsval ström
av skogens friska dofter. Jag väcktes ur min dröm.
Jag drömde om älvor som badade tysta,
kyssta av stjärnbelysta, skimrande svall
från ett ljudlöst vällande vatenfall.

Det doftar från mossa och ormbunksrot,
Jungfru Mariae blomma hon doftar mild och god.
Den doften bär löften – jag minns dem nu:
dig endast skall jag älska, och du skall bli min fru.
Hur fjärran den tiden – och likväl hur nära!
kära min vän kom låt oss lyssna en stund…
Ut från småbarnens rum smyger, tyst, John Blund.

Mer fart är det i r att redovisa: ”Da Doo Ron Ron”, som The Chrystals hade en hit med 1965.

Och så går vi mål med Tove Lo och ”Don’t Ask, Don’t Tell”. Fast då skulle det ju inte bli något mer melodikryssande.

* * *

Fast det gjorde vi ändå inte. Jag hade glömt att redovisa, vem som skrev ”Oh, vilken härlig dag”. Ted Gärdestad förstås.

Att jag fick en del strul berodde på att jag hade missat att krysset skulle börja tidigare den här lördagen och sen gjorde snabba anteckningar på olika papper och av lite olika längd. Jo, jag vet att Eldeman hade förvarnat, men jag är ett vanedjur.

En gammal murvel blir hedersmedlem i sitt fackförbund

Jag har skrivit under nästan hela mitt liv. Det började redan under folkskoletiden, då jag gjorde tidningar i ett exemplar, som jag lät mina kompisar läsa. Under samma period skrev jag en tre skrivböcker lång deckare, som min lärare läste utdrag ur för klassen. Och under realskoletiden skrev jag mina första insändare och fick dem publicerade.

Skribent på allvar blev jag vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal, när jag hade börjat plugga i Uppsala och ganska snart övertalades att bli ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Jag skrev debattartiklar och fick dem publicerade i Arbetarbladet, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet – snart skrev jag också recensioner och annat på samma tidningars kultursidor. Lite senare kom jag att bli vikarierande ledarskribent i Örebro-Kuriren och, då och då, i Folkbladet Östgöten. Men jag har också publicerat ströartiklar i till exempel min gamla hemstad Sundsvalls s-tidning Dagbladet, syndikalistiska Arbetaren, DN Kultur och en rad fackförbundstidningar inom LO-familjen.

I nio år var jag chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om det gamla partiorganet till ett mellanting mellan politisk tidskrift och gamla Folket i Bild, alltså med noveller av kända författare, illustrerade av skickliga tecknare, vidare bokrecensioner, serier och allmänreportage. Den här djuptryckta tidskriften, som utkom var fjortonde dag, hade runt 140.000 betalande prenumeranter, av vilka en växande skara inte värvades med hjälp av de socialdemokratiska partiorganisationerna. Mina ofta elaka men mycket uddiga politiska kommentarer, publicerade under vinjetten Korta meningar, citerades på ledarsidor oberoende av dessas egen partifärg.

Jag upphörde ju inte att skriva heller därefter, när jag av Bo Toresson hade värvats att biträda partisekreteraren (s) i dennes kansli. Men mitt tyngsta och mest uppmärksammade skrivuppdrag fick jag i själva slutet av min politiska karriär: att skriva en rapport om kartläggningen, delvis utförd av enskilt värvade socialdemokrater, av politiska extremister, framför allt kommunister. Jag fick helt fria händer, och partiets VU fick del av mina slutsatser först när boken, ”VItBok” (2002) var klar. Dess förinnan hade jag haft ett par föredragningar för den statliga Säkerhetstjänstkommissionen, som för övrigt också fick låna intervjuljudband av mig.

För att backa en smula: Vår dotter Kerstin läste under min AiP-tid alltid mina ledarsideskåserier under vinjetten Det händer…, från början kanske för att mina kåserier där ofta handlade om vår privata familjesfär, och hon gillade inte alls att jag lämnade chefredaktörskapet och kom att syssla med andra saker.

Så när jag 2002 gick i pension fick hon en idé:

– Pappa, du måste börja blogga!

Dator hade jag ju, och jag hade redan för länge sen lärt mig använda en i mitt gamla jobb. Så hon gav mig bloggutrymme på hennes egen domän, och jag fick lära mig grunderna i det här för mig nya mediet av henne och hennes dåvarande man.

Och på den vägen är det.

Den här redogörelsen föranleds av att jag här om dan från Journalistförbundet fick ett brev, enligt vilket jag under resten av mitt liv inte behöver betala medlemsavgift till förbundet men får ha kvar mitt medlemskap och dessutom fackorganet Journalisten. Jag har nämligen varit medlem i 50 år, med start 1968, det år då jag anställdes som pressekreterare hos Socialdemokraterna.

Jag har aldrig ens övervägt att lämna mitt gamla fackförbund – en skrivarsjäl kommer jag att vara livet ut. Pensionärsavgiften till förbundet är också låg.

Men jag tackar för den vänliga gesten!

Rätt låt vann, men inte blir den någon schlager

Jo, jag fullföljde mitt melodifestivaltittande och såg också finalen. Och inte blev jag gladare för det.

Jag sa, redan när jag tillsammans med hustrun satte mig framför TVn, att Benjamin Ingrosso med all säkerhet kommer att vinna och att jag tyckte att hans ”Dance You Off” var bättre än övriga bidrag. Dessutom omgärdades framträdandet av en proffsigt gjord scenshow.

Övriga låtars – de flesta av dem usla – inbördes placering lämnar jag därhän, och dessutom förstår jag inte varför de har fått den placering de har fått. Att Felix Sandman med ”Every Single Day” kom tvåa är till exempel helt obegripligt för mig. Men det var väl andra faktorer än melodin och texten, i de här fallen ofta resultat av bort emot ett halvt dussin kreatörers mödor, som avgjorde. För att komma ihåg de enskilda tävlande låtarna krävdes då också sådant som kläder i lite olika färger, dansare plus rök- och ljuseffekter.

I motsats till forna tiders schlager med text och refräng som omedelbart fastnade mellan öronen, kan det som framfördes i den här finalen bara leva vidare på DVD eller genom att göras åtkomligt via TV.

Nå, det här är ett fritt land, och för mig får människor ha vilken smak de än har.

Men kan inte TV också anordna en tävling, där man konkurrerar med melodi och text och sångarens/sångerskans förmåga att sjunga, alltså sådant som har utsikter att fastna i just lyssnarnas musikminne?

Melodikrysset nummer 10 2018

I går eftermiddag var det en man från en datorfirma här för att försöka fixa min strejkande dator. Han har varit här tidigare och vi känner honom som en duktig datatekniker, men den här gången gick han bet – fick lov att ta med datorn till deras verkstad. Kanske får jag tillbaka den i lagat skick på tisdag. Annars hoppas jag åtminstone få texterna jag förvarar i den, så att jag kan föra över dem till en ny burk.

Under tiden får jag låna hustruns dator – det är i hennes arbetsrum jag också har lyssnat och löst dagens melodikryss.

Krysset var inte särskilt svårt i dag. Eftersom det är mellofinal i kväll, blev det också i dag många mellobidrag, och eftersom de flesta av dem var från mellon då tävlingen fortfarande handlade om att vaska fram låtar, som kunde tänkas bli schlager, mindes jag också vad låten hette, vem som sjöng och annat sådant.

Dagens kryss började med ett bidrag ur årets melodifestival, ”Det finns en väg” med Jonas Gardell. Den här låten skulle knappast ha vunnit European Song Contest, men nog var den bättre än flertalet tävlande låtar i kvällens final.

Å andra sidan är resultaten i ESC svåra att förutse. ”Det gör ont”, i dag på engelska som ”It Hurts”, med Lena Ph, blev sexa i ESC 2004, detta trots att den mycket lättare än Gardells fastnar i melodiminnet.

Lars Berghagen vann Mellon 1975 med ”Jenny, Jenny”, men trots – somliga säger på grund av – att han sjöng låten på engelska i ESC, gick det inte så bra.

Berghagen är ju en hygglig sångare och låtskrivare i sin genre, men Eva Dahlgren, som i Mellon 1980 sjöng sin ”Jag ger mig inte”, kom bara på sjunde plats – det är inte säkert att just musikalisk förmåga fäller utslaget i den här tävlingen.

Och Amy Diamond, som ju har deltagit flera gånger, floppade 2008 med ”Thank You”, kom på åttonde plats.

Och för att fortsätta på melodifestivaltråden: I mellon 2004 tävlade den från USA till Sundsvall på grund av kärlek avflyttade LaGaylia Frazier med ”It’s In the Stars”, som inte var alldeles lätt att känna igen i Lennart Palms tappning.

Till Anders Eldemans återkommande grepp hör att spela kända låtar men med sång på finska. Alltså spelade han i dag åter Marjatta Leppänen i ”Sellainen mies”, den som, när Lill Lindfors sjöng den 1967, hette ”En sån karl”. Fast här skulle vi minnas början av texten, ”Han går som en karl”-

ABBA-anknutet material förekommer ju ofta i Eldemans kryss. I dag fick vi höra ”The Winner Takes It All” fast instrumentalt (James Last). Så klart är Benny Andersson en av upphovsmännen.

Blues och närbesläktad musik förekommer alltför sällan i Melodikrysset, så i dag vill jag tacka Anders Eldeman för ”Going Down the River” med Doug Seegers.

Och det var väl allt för i dag-

Melodikrysset nummer 9 2018

Den här veckan har inte varit mycket att hurra för. Jag har hostat och hostat, haft snuva och aningen feber också, och till slut gick jag till Vårdcentralen. Där ordinerades jag en stor flaska Mollipect, som bland annat innehåller efedrin, och den har jag nu tagit enligt förskrivning – jag vill ju inte smitta ner Ella och Sofia som i morgon kommer och hälsar på farfar och farmor.

Det här besöket har också fått mig att läsa och skriva recensioner av ett antal fina barnböcker jag har lagrat för att vid lämpligt tillfälle ge de båda yngsta barnbarnen. Ni kan själva läsa om de här böckerna här på bloggen.

Som om detta inte vore nog har jag dessutom drabbats av datorproblem – förhoppningsvis får jag hjälp av sonen, Matti, i morgon. Att jag över huvud taget har lyckats publicera de nämnda texterna om barnböcker har jag hustrun att tacka för – jag har fått låna hennes dator. Det är vid den jag sitter också nu.

Eldeman har ju de senaste gångerna följt Melodifestivalen i spåren, och dagens omgång med de bidrag som har fått en andra chans sändes följaktligen från Kristianstad.

Jag kan inte påstå att det kryss som sändes därifrån var särskilt svårt – den enda fråga jag inte kunde mer eller mindre spontant var en med signaturen till en TV-serie som ljudillustration. Jag ser praktiskt taget inga TV-såpor, men i det här fallet hade jag till slut alla bokstäver utom den allra första, så den efterlysta serien måste vara Ally McBeal.

Då hade jag alltså löst den allra sista av en hel mängd melodifesivalsfrågor – 2009 sjöng Molly Sandén ”Så vill stjärnorna”.

Nu är ju deltagande i Melodifestivalen inte någon garanti för att en låt automatiskt ska ingå i den svenska hitskatten – och inte heller det bidrag från 2013, ”C’est la vie” med Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist, det som spelades allra först i dag, lär hamna i den svenska schlagerhimlen.

Och hur många minns fortfarande ”Upp över mina öron”, 1989 med Orup och Anders Glenmark?

Siw Malmkvist förekom för övrigt ytterligare en gång, den här gången med ”Alla andra får varann” 1960. Fast hon sjöng den först i ESC – i den svenska Melodifestivalen 1960 sjöngs den av Östen Warnerbring.

Även dansband har förekommit i melodifestivalerna. Dansbandsmusik är inte mycket att dansa till, tycker jag – men naturligtvis finns det enstaka dansband som lyckas med enskilda låtar. Något exempel på det senare är inte ”En blick och någonting händer” – Lasse Stefanz deltog med den i Melodifestivalen 2011.

Då svängde det mycket mer i ”Not a Sinner, Not a Saint” med Alcazar 2003.

Och även om jag brukar skälla på det mesta i melodifestivalerna nu för tiden, detta helt enkelt för att låtarna där aldrig i helvete kommer att bli schlager, kan också jag hitta undantag som bekräftar regeln. Jag är ingen Måns Zelmerlöw-beundrare, men utan tvekan har hans ”Cara mia” från 2007 det där lilla extra, som fäster sig i melodiminnet.

Hur som helst – förr gjordes de riktigt bra låtarna av en kompositör och en bra textförfattare, ibland som i fallet Lasse Berghagen och ”Teddybjörnen Fredriksson” av en enda upphovsperson. Och då minns man för evigt att Fredriksson hade en nos.

Jag är i princip för att det som är avsett att bli en schlager ska ha svensk text, sjungas på svenska. Men det är inte alltid som översättningar blir lika bra som originalet. Lill-Babs’ ”Mina kärleksbrev dem vill jag ha igen” (1961) är väl OK, men nog är originalet, ”I’m Gonna Knock On Your Door” med Eddie Hodges ett strå vassare.

Men i dag spelade Eldeman en låt som slog också den (och dessutom allt annat han spelade), ”All of Me”. Den finns i ett otal mycket hörvärda insjungningar och inspelningar, med Ella Fitzgerald, Anita O’Day, Bill Evans, Frank Sinatra, Miles Davis, Sammy Davis, Sarah Vaughan… Och till och med i en finsk inspelning på dragspel är den värd att lyssna på-

All of Me

All of me, why not take all of me?
Baby, can’t you see I’m no good without you?
Take my lips, I’ll never use them
Take my arms, I want to lose them

Your goodbye left me with eyes that cry
Tell me how can I go on, dear, without you?
You took the part that once was my heart
So why not take all of me?

All of me, why not take all of me?
Can’t you see I’m no good without you?
Take my lips, I want to lose ’em
Take my arms, I’ll never use them

Your g-g-goodbye left me with eyes that cry
How can I go on, dear, without you?
You took the part that once was my heart
So why not take all of me?

Melodikrysset nummer 8 2018

Jag har haft en besvärlig vecka, och än är inte alla besvären över.

Jag har haft en tilltagande förkylning – har snorat och hostat och haft feber – vilket bland annat fick mig att avråda sonen, Matti, med döttrarna Ella och Sofia från att komma till Uppsala den här helgen; de får komma nästa helg i stället. Hustrun har hjälpt mig genom att ta över att handla och laga mat, delvis också diska. Ett par dagar somnade jag under tidningsläsningen i min läs- och TV-fåtölj, sov bort nästan all normalt vaken tid.

Som om inte det räckte, slutade också datorns skärm att fungera. Jag har inte riktigt orkat lokalisera felet, men jag har fått låna hustruns dator för att klara det allra viktigaste.

I morse lyckades jag ändå ta mig upp sju, lagom tidigt för att hinna bli klar till Melodikrysset. Men då visade det sig, att krysset skulle sändas en timme senare än vanligt, detta på grund av sportsändningar i P4. Jag är inte det minsta intresserad av idrott. Men andra är det ju, så ge gärna sporten en egen radiokanal.

Det var väldigt mycket melodifestival- och ESC-musik i dag, förmodligen för att programmet direktsändes från en deltävlingsstad, Örnsköldsvik. Eftersom de låtar som tävlade i Melodifestivalen åtminstone tidigare hade melodier som lätt fastnade i minnet, var dagens kryss i det stora hela hyggligt lätt.

Men även bland de svenska bidragen fanns det åtminstone en som hade försetts med en fråga, som åtminstone jag inte kunde spontant utan måste googla på. Jessica Andersson tävlade även 2007 och hennes låt då hette ”Kom”. Men nu ville Eldeman ha namnet på en av upphovspersonerna, uppenbart Lina Eriksson.

Också i andra fall gjorde Eldeman sitt bästa för att konstra till frågorna.

”Love, Love, Love” sjöngs 2009 av Agnes – men här vill Eldeman ha det efternamn hon inte brukar använda som artist: Carlsson.

I fallet ”Hon kommer med solsken” från 2002 fick vi inte lyssna på originalet med Östen med resten utan här serverades en parodi.

M A Numminen sjöng på sitt oefterhärmliga sätt Lena PHs succé från 2004, ”Det gör ont”.

Friends vann Melodifestivalen 2001 med ”Lyssna till ditt hjärta”, men här fick vi höra den i engelskspråkig version.

Nicole från Tyskland vann 1982 ESC med ”Ein Bißchen Frieden”.

Bröderna Rongedal, som 2008 tävlade med ”Just a Minute”, är inte bara bröder utan också tvillingar.

Men ändå faller det sig naturligt att, när vi nu är inne på brödrapar, nämna också Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” och filmatiseringen av den, som ju ljudillustrationen var hämtad från.

Jules Sylvain-melodier spelar Eldeman, med all rätt, ganska ofta. I texten förekommer både ”en röd liten ros” och en äkta spanjor.

Hett till går det också med norska A-ha, som sjunger ”Take On Me”.

Och så går vi i mål med en franskspråkig version av den av Lars Forssell i Sverige lanserade ”Snurra min jord”, i Leo Ferrés original ”Elle tourne la terre”.

Jag publicerade Ferrés ”Le piano du pauvre” och Forssells översättning, ”De fattigas piano”, i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Melodikrysset nummer 7 2018

I sak tyckte jag inte att dagens melodikryss var särskilt svårt, men de många dubbelfrågorna gjorde det svårt att hinna anteckna alla delfrågorna och att notera deras placering i krysset, och det faktum att delfrågorna dessutom i flera fall saknade inbördes samband gjorde mig förbannad. Eldeman får väl förhandla sig till längre sändningstid, om det här är effekter av för snålt tilltagen sådan.

Den pågående Melodifestivalen har jag hittills mest bara blivit förbannad på – åtminstone hittills har det där inte förekommit något man skulle kunna benämna schlager. Men åtminstone några av ljudillustrationerna i dagens kryss, också melodifestivalbidrag, blev ju också schlager.

Ett exempel är ”Guld och gröna skogar” (2015) med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Ett annat är vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark.

En av de flera dubbelfrågorna rymde ytterligare två exempel. Dels Lotta Engberg med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, sen omdöpt till ”Boogaloo dansa rocknrolla” (vad betyder det?), dels ”Sommaren är kort med Thomas Ledin. Ur den senare söktes något i texten: ”med en glass i min mun”.

Lika väl lyckades inte Siw Malmkvist med ”Det är kärlek” (1988).

Inte heller Amy Diamond 2009 med ”It’s My Life”. Bon Jovi har förresten gjort en låt med samma namn.

Ytterligare en besynnerlig dubbelfråga hade Eldeman gjort av ”Jag mår illa” av och med Magnus Uggla och av SOS med ABBA. Det enda samband jag kan se mellan de här båda sammanförda låtarna är att illamående ju kan ända i nödanrop.

Eldemans andra bugning för sin skånepublik i dag, ”Eslöv” med Östen Warnerbring och Eva Rydberg, hör, trots att båda är hörvärda artister, inte till deras bättre nummer.

Inte heller kände jag mig stimulerad av språkövningen ”Your Mother Should Know” = ”Din mamma hon minns”, tycker inte heller att den här beatlesmelodin hör till John Lennons och Paul McCartneys bästa.

Betydligt bättre är då ”Live And Let Die” med Wings och av McCartney. Och 007-filmen med samma namn, på svenska ”Leva och låta dö”, är inte så pjåkig den heller.

Nina Persson och The Cardigans är oftast hörvärda men har gjort bättre saker än ”My Favorite Game”.

Gipsy Kings har jag alltid gillat, och deras ”Bamboleo”, som spelades i dag, hör till höjdarna.

Själv ska jag nu laga lunch, och sen ska Birgitta och jag gå på teaterpremiär.

Flykten från Estland

Enn Kokk, tisdagen den 13 februari 2018 klockan 13.00
Pharmasciaveteranerna, Uppsala

Ett par ord allra först om mig själv.

Jag heter alltså Enn Kokk, och Kokk låter ju inte så osvenskt även om det i mitt fall stavas med tre K. Men jag kommer från Estland, och där finns kokk som lånord och betyder samma sak som här. Förnamnet Enn är lite värre. Jag frågade en gång ett barnbarn, en dotterson, när han var liten, vad morfar heter, och efter lite betänketid svarade han Ett. I Estland är Enn inte något ovanligt mansnamn, och eftersom det finns också i varianterna Enno, Henn och Henno, kan det möjligen vara en kortform av Henrik/tyska Heinrich.

Jag fyllde 80 förra året och har levt större delen av mitt liv här i Sverige, men jag är född i Estland, 1937, och talar och förstår fortfarande estniska, fastän jag bara var sex när familjen 1944 flydde från Estland till Finland, sju när vi sen fortsatte till Sverige.

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. Många kom hit till upplandskusten, till exempel till Öregrund där jag och min hustru sedan årtionden tillbaka har vårt sommarställe. En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det började med att Estland tvingades upplåta militärbaser åt Sovjetunionen. Men Sovjetunionen nöjde sig förstås inte med det. Det så kallade val och den parlamentariska process som användes för att legitimera Estlands tvångsanslutning till Sovjetunionen var en grov parodi på demokrati. En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare. Men kandidater som gick emot en sovjetanslutning hindrades ställa upp. Och de som inte gick och röstade uppsöktes hemma med valurna och allt – ”Ni hade visst inte möjlighet att rösta” hette det då. Fast min envisa gamla farmor vägrade att rösta även då.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår farstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan. Jag minns fortfarande hur pappa en natt smög sig ner till oss i rummet där vi sov och hur det bestående och skakande intrycket av det här var att pappa inte riktigt kunde stå på benen. Men han var inte berusad. Det här berodde på att han under lång tid gömde sig på en farstuvind där det var så lågt i tak, att han inte ens kunde sitta upprätt.

Mamma förhördes av företrädare för Röda armén, som förstås undrade, vart pappa, som hade blivit inkallad, hade tagit vägen. Hon hävdade, vit i ansiktet – jag satt bredvid henne – att pappa hade gett sig i väg till mobiliseringsplatsen och då också, vilket krävdes, hade medfört familjens radio. Den ryska ockupationsmakten gjorde allt för att bryta kontakten med informationen från omvärlden.

Ryssarna retirerade tillbaka mot Leningrad, och sen kom en period av tysk ockupation. Esterna var efter sin historiska erfarenhet av de grymma tyska godsägarna ganska tyskfientliga, men efter den kommunistiska sovjetmaktens grymheter fanns det de som nu hoppades på något bättre. Men tyskarna var egentligen bara intresserade av att utvidga sitt eget Lebensraum.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten – jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt – rannakeel – som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finland i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. En av mina morbröder, som slogs i en estnisk bataljon i den finska armén, återvände med andra likasinnade till Estland och försökte, när tyskarna gav upp landet, upprätta en estnisk front mot invasionen. Han föll i de här striderna. En bror till honom, som också hade slagits i den estniska bataljonen i Finland, stannade där, eftersom han hade gift sig med en finska och fått två barn med henne. Men mot vad han hade hoppats skyddade det här honom inte. Han utlämnades till ryssarna på deras begäran och återsåg aldrig sin finska hustru och deras barn. Senare, efter lägervistelse, träffade han i Estland en kvinna som han ju aldrig kunde gifta sig med men fick två nya barn med. Hans två barnkullar, en i Finland och en i Estland, träffades för första gången efter Estlands frigörelse, då han själv redan var död.

Vi i vår familj åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare till flera böcker ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram. Det här bidrar till att jag känner starkt för de människor på flykt som under de senaste åren har drunknat i Medelhavet när de i överlastade båtar har försökt ta sig över till den europeiska sidan.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi på den tiden mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta alltså också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt. Fast pappa bet ihop och byggde en ny båt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också svenska medborgare. Väntetiden för svenskt medborgarskap var på den tiden sju år, men jag minns fortfarande mina föräldrars vånda: Skulle vi bli svenskar nu och släppa hoppet om att få återvända till Estland?

Bortsett från en smula hjälp under den första tiden i flyktingförläggning, i vårt fall i flickskolans aula i Härnösand, försörjde vi oss själva – min pappa sattes till exempel i skogsarbete. Snart lämnade vi också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa, som bara hade sexårig folkskola, blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag var under många år en av dem. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.
.
För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

Vi gläds nu alla åt att vårt gamla hemland åter är ett allt mer välmående land, självständigt men frivilligt med i den större europeiska gemenskapen. Också numera kommer det människor hit från Estland, många som turister, andra för att för kortare eller längre tid arbeta här i Sverige, inga längre som flyktingar.

Det är så det ska vara, grannar emellan.