Last Chorus: Tord Oscarsson

Jag minns förstås Tord Oscarsson (1934-2015) från hans tid som redaktör för S-bloggar. Jag minns då även de svårigheter han mot slutet hade i det värvet, sådant som att han hade svårt med stavningen och allt oftare återpublicerade texter. Så vitt jag så småningom förstod, hade det här att göra med en sviktande minnesfunktion.

Sådant kan drabba även tidigare skarpsynta personer, det senare i Tords fall underbyggt av att han var jurist.

Politiskt var han allt sedan unga år – han var bland annat skolombudsman i SSU – socialdemokrat, i hemstaden Härnösand bland annat kommunalråd under 15 år och kommunstyrelsens ordförande under två mandatperioder.

Själv har jag mött honom under partikongresser.

Denne ursosse drabbades under sjuttiotalets ungdomliga radikaliseringsvåg av att hans barn drogs till det trotskistiska Offensiv. Offensiv var en entristisk gren av trotskismen – dess medlemmar stannade kvar som medlemmar i den reformistiska arbetarrörelsen, detta för att kunna värva ännu fler radikala sossar och om möjligt ta över hela organisationer.

Offensivarna uteslöts förstås, först av SSU och sedan också av socialdemokratiska partiet. När det senare skulle ske, ombads jag, i egenskap av expert på vänstersekter, av partiets uteslutningskommission att skriva ett utlåtande om den här gruppens mål och taktik.

Det var väl det här som gjorde, att jag, när Härnösands arbetarekommun och familjen Oscarsson drabbades av det här, av Tord Oscarsson ombads att komma till ett möte med arbetarekommunen, där de här uteslutningarna skulle avhandlas.

Jag gjorde den här föredragningen med all kyla och balans och tror att jag lyckades övertyga flertalet av de närvarande om vad Offensiv var för något, detta trots att många av de närvarande kände den yngre generationen i familjen Oscarsson och gillade dess gåpåiga stil.

Jag var i samband med det här också hembjuden till familjen Oscarsson – vad jag minns var då inte någon av sönerna hemma. Deras mamma försökte hitta förmildrande omständigheter, men Tord var korrekt och rationell som den jurist han ju var.

Jag vill poängera, att det här var en unik händelse också i mitt liv. Uteslutningar är något mycket sällsynt inom socialdemokratin. Somliga skulle nog hävda, att det skulle vara bra med fler sådana och då också på partiets högerkant.

Last Chorus: Conny Fredriksson

En av mina gamla arbetskamrater på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, Conny Fredriksson (30 april 1940-2 juni 2015), har – allt för tidigt – ryckts ifrån oss. Han begravdes nu i fredags, i sin gamla hemstad Gränna.

Tidigt denna fredag, vilket gjorde det svårt för mig att ta mig dit från mitt sommarviste i Öregrund, bil- och körkortslös som jag är.

Men här är en variant av den minnestext vi, hans gamla vänner och arbetskamrater, med hjälp av Gunnar Lassinantti färdigställde och fick införd i bland annat morgontidningarna i Stockholm:

En av våra finaste vänner och vår tidigare arbetskamrat Conny Fredriksson, Farsta, har lämnat oss 75 år gammal. Fredriksson var född i Jönköping, där han tog studenten, varefter följde studier vid Lunds universitet som ledde till en filosofie licentiats-examen i historia.

Han aktiverade sig tidigt i socialdemokratin med ett djupt engagemang för partiets ideologi, politik och organisation. Fredriksson var ingen fyrkantig partipolitruk, utan ständigt lyhörd, nyfiket öppen för debatt och beredskap att pröva olika ståndpunkter. Som internationell ledare i Jönköpings socialdemokratiska partidistrikt från mitten av 1970-talet byggde han upp ett omfattande vänsamarbete med Braga i norra Portugal till stöd för den unga bräckliga demokratin och Partido Socialista.

1981 knöts Fredriksson till nystartade Arbetarrörelsens Internationella Center, AIC. Han återvände till hembygden ett par år senare som rektor för välkända Grännaskolan, men återkom snart till Stockholm som biträdande internationell sekreterare i socialdemokratiska partiet. Hela världen blev hans arbetsområde med många resor utomlands, inte minst som en ledande svensk funktionär i arbetet inom Socialistinternationalen, SI. 1989 övertog han posten som internationell sekreterare i partiet under fem år. Han ledde från tidigt 1990-tal en arbetsgrupp inom SI till stöd för kurdernas rättigheter, särskilt i Irak, och tog stark ställning för palestiniernas rättigheter och en fredlig förhandlingslösning av Israel-Palestina-konflikten.

Fredriksson avslutade sin yrkesgärning med en drygt femårig placering i Bryssel som generalsekreterare för European Forum for Democracy and Solidarity, som var den västeuropeiska socialdemokratins organ till stöd för demokratin i Östeuropa efter kommunismens fall. Han verkade för demokratiska och socialdemokratiska grundvärderingar i Ryssland, Ukraina, Vitryssland och de flesta andra tidigare sovjetrepublikerna inklusive de baltiska länderna, men också i Centraleuropa och på Balkan. En uppmärksammad resa företog Fredriksson till Belgrad och Ljubljana två veckor innan utbrottet av det första jugoslaviska kriget i Slovenien i juni 1991. Trots många förtroliga möten med centralt placerade uppgiftslämnare kunde rapporten hem inte förutskicka, att ett krig var så nära förestående i dåvarande Jugoslavien. Efter det misslyckade kuppförsöket i Moskva i augusti 1991 gjorde Fredriksson ett grundligt förberett faktasökande besök till Kiev och Moskva med rapportering efteråt till socialdemokratiska partiledningen och Socialistinternationalen.

Vid hemkomsten till Sverige bosatte sig Fredriksson en tid i Västerås, där han engagerade sig i socialdemokraternas lokala internationella arbete. Efter återflyttning till Stockholm satte sviktande hälsa hinder i vägen för en mera aktiv verksamhet. Allra sista tiden tyngdes av ensamhet efter mångåriga livskamraten Sirkkas bortgång.

Conny Fredriksson var en humoristisk och vänsäll medmänniska som med sin positiva livsstil fick många vänner. Han vårdade hela livet goda relationer till sina barn och syskon. Fredriksson sörjs närmast av tre döttrar och en son och två bröder och en syster, samtliga med familjer. Begravningen sker i Gränna 3 juli.

Robert Björkenwall, Maud Björklund, Åke Gustavsson, Enn Kokk, Gunnar Lassinantti, Pierre Schori, Gunnar Stenarv, Bo Toresson och Jaan Ungerson

* * *

Till detta skulle jag vilja lägga ett par personliga saker.

På den tiden då Conny arbetade på partiexpeditionen, ägde omröstningen om svenskt EU-anslutning rum. I den frågan kom jag och Conny till olika slutsatser: Han var för och jag emot. En gång intervjuades vi båda för ett av de stora nyhetsprogrammen i TV, Rapport eller Aktuellt – jag minns nu inte på rak arm vilket. Båda ståndpunkterna accepterades, också på partiexpeditionen, och kanske var den frisinnade andan en av förklaringarna till att vårt parti var så mycket större på den tiden.

När den baltiska frigörelsen kom, fördes kontakterna med Baltikum över från internationella avdelningen till nordiske sekreteraren, det vill säga mig. Det här skedde i bästa samförstånd – jag hade ju fördelen att själv vara baltisk flykting och tala estniska – men i början av frigörelseprocessen samarbetade jag med kamraterna på internationella avdelningen och andra aktörer på det här området. Conny och jag åkte till exempel tillsammans på en rekognoseringsresa till de baltiska staterna, äventyrlig – visade det sig – främst för att vi hade beslutat oss för att åka tåg från Tallinn till Rīga och sen därifrån till Vilnius. Nattåg dessutom – varken jag eller Conny hade några erfarenheter av att åka sovvagn i det före detta Sovjetunionen. Men, utan att fastna alltför mycket i det anekdotiska, det blev en intressant och lärorik resa.

Och ändå: dödsrunor blir så lätt bara allvarsamma. Man kan sörja gamla kamrater som man har haft roligt ihop med också.

Last Chorus: Guy Carawan

Guy Carawan (1927-2015) dog den 2 maj. Jag och många andra – de flesta av dem i USA – förknippar honom främst med 1960-talets främsta kampsång för medborgarrätt, för lika rättigheter åt afroamerikanerna, ”We Shall Ovecome”. Jag nämner honom självklart i introduktionstexten till den i min gamla ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Nej, han skrev inte den här sången. Den har, med lite annan text, sina rötter i en gammal afroamerikansk psalm, ”I’ll Overcome Someday”, och hade då textrader som ”I’ll be all right… I’ll be like him… I’ll wear the Crown… I’ll overcome…”. En fackförening, Negro Food and Tobacco Union i Charleston, South Carolina, tog sen upp den gamla psalmen igen, nu för bruk i en strejkvaktkedja (picket line) 1945, och därifrån kom sången till Highlander Folk School, numera Highlander Research and Education Center. Den som där, 1946, i huvudsak gav den dess mest kända form, ”We Shall Overcome”, var läraren Zilphia Horton, men också den kände folksångaren och aktivisten Pete Seeger. Seeger lärde sig sjunga den i samband med ett av hennes besök i New York, och både han, Zilphia och andra bidrog sedan med nya strofer, som knöt an till fackförenings-, freds- och integrationrörelserna: ”We will end Jim Crow…, ”We shall live in Peace…, ”We shall organize…, ”The whole wide World around” et cetera.

Zilphia Horton dog 1956, och på Pete Seegers rekommendation anställdes i hennes ställe år 1959 Guy Carawan, en vit folksångare och aktivist som Seeger kände. Carawan hade spelat och sjungit tillsammans med Frank Hamilton, som sedan blev medlem av The Weavers, där Seeger var ankare. Carawan spelade själv, utöver gitarr, även banjo och dulcimer.

Han fortsatte Zilphia Hortons verk att göra ”We Shall Overcome” till Highlander’s speciella sång, men en ännu större roll för dess framtida spridning och funktion fick hans medverkan vid SNCCs – Student Nonviolence Coordination Committee’s – grundandekongress 1960. Då lärde sig SNCC-aktivisterna den här sången, och snart förekom den i afroamerikanernas demonstrationer och andra aktioner över hela USA. Så även om Guy Carawan inte är registrerad som medförfattare till ”We Shall Overcome”, måste hans namn nämnas i samband med den här sången.

Och på det här sättet fick sången allt vidare spridning. När till exempel bussbojkotten i Montgomery, Alabama, under ledning av Martin Luther King kulminerade, sjöngs den av demonstrerande svarta i ansiktet på den fientliga vita mobben – och TV-kamerorna bar ut sången över hela landet.

Skivor med anknytning till texten:

”Sing For Freedom. The Story of the Civil Rights Movement Through Its Songs” (Smithsonian Folkways, CD SF 40032, 1990), sammanställd av Guy och Candie Carawan.

Guy Carawan, The Mongomery Gospel Trio & The Nashville Quartet: ”We Shall Overcome: Songs of the Freedom Riders and Sit-Ins” (Folkways FW 05591, 1961). Guy Carawan sjunger bland annat ”Hold On” och ”Oh, Freedom”, ”We Shall Overcome” och ”We Shall Not be Moved”.

Olika artister: ”Classic Protest Songs From Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways SFW 40197, 2009). Guy Carawan sjunger ”We Shall Overcome”.

Olika artister: ”Folk Music of the Newport Folk Festival 1959-1960, Vol 2” (Folkways FW 2422, 1961). Guy Carawan sjunger ”We Shall Overcome”.

Last chorus: Sam Charters

Sam – Samuel – Charters, en legendar i både amerikansk och svensk skivproduktion, är död. Han föddes den 1 augusti i Pittsburgh, Pennsylvania, och dog den 18 mars 2015 i Årsta – han och hans fru Ann bodde och verkade i Sverige sen slutet av 1960-talet.

En annan legend i amerikanskt musikliv, förre Sing Out!-redaktören Izzy Young, som också flyttade till Stockholm, har jag personligen träffat (på en spelmansträff här i Uppland), men paret Charters har mina vägar aldrig korsat.

Annat då än i musikalisk mening. I min jättelika skivkollektion har jag till exempel bluesskivor från Folkways, fältinspelningar gjorda i amerikanska Södern av Sam Charters – country blues var en av hans specialiteter. Här i Sverige gjorde han skivor för svenska Sonet, allt från cajun, Snooks Eaglin och Otis Rush till Dizzy Gillespie och Peps Persson. I USA gjorde han skivor också för bolag som Vanguard (Country Joe and the Fish, Dave Van Ronk) och Prestige Bluesville.

Bland de legendariska artister han spelade in åt Folkways eller tog med på samlingsskivor fanns Big Bill Broonzy, Blind Gary Davis, Snooks Eaglin, Sleepy John Estes, Lightnin’ Hopkins, Son House, Blind Lemon Jefferson, Memphis Minnie, Mississippi John Hurt, Furry Lewis, Bukka White och Big Joe Williams. Han kartlade tematiskt, ibland på flera skivor, bluesen i till exempel Chicago, New Orleans, St. Louis. Charters spelade in cajun, calypso, jazz, traditionell musik från Bahamas, Irland och Gambia. För Folkways producerade han skivor med musik av kompositören Charles Ives. Och bland hans folwaysinspelningar finns även vad som på skivan kallas The Swedish fiddlers.

Sam Charters dog av cancer. Trodde jag på änglar, önskade jag att de spelade en blues för honom.

Last chorus: Sonja Lyttkens

Uppsala är i dag en ganska stor stad, har mer än 205.000 invånare. När jag kom till stan 1959, var invånarantalet knappt hälften och miljön var ganska småstadsaktig. Jag blev aktiv, snart ordförande i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och lärde genom den socialdemokratiska arbetarekommunen också känna arbetarnas Uppsala.

Laboremus blev under den här tiden snabbt den ledande studentföreningen i Uppsala. Som konkurrent och snart rekryteringskälla och mer av samarbetspartner fanns den partipolitiskt obundna men kulturradikala föreningen Verdandi – en rad av ordförandena i Verdandi blev, en efter en, medlemmar också i Laboremus och därmed organiserade socialdemokrater.

En av de ledande verdandisterna, Sven Hamrell, blev en av mina lärare på Skytteanum, när jag lite senare bytte studiebana och började läsa statskunskap. Med min hustru, Birgitta Dahl, har Sven Hamrell haft ännu mer gemensamt: De har båda bidragit till att bygga upp Nordiska Afrikainstitutet och Dag Hammarskjöld-fonden till vad de i dag är.

Från 1960 var Sven Hamrell gift med Sonja Lyttkens, som jag strax ska återkomma till, men det finns en länk till mellan våra familjer, värd att nämna: I detta sitt andra gifte fick hon, nu alltså med Sven som far, sonen Harald, som – åter igen Uppsala, denna dåtida småstad! – gick i gymnasiet på Katedralskolan samtidigt som vår Anna. De ingick i samma kretsar, och Harald Hamrell – senare mycket känd bland annat som Beck-regissör – var bland annat här hos oss i samband med Annas studentfirande.

Också Sonja Lyttkens träffade vi tidigt, men ett par viktiga omständigheter gjorde, att hon inte automatiskt kom att ingå i min och Birgittas umgängeskrets. Dels var hon inte bara äldre än Sven som hon gifte sig med och påtagligt äldre än vi: Hon var född den 26 augusti 1919 och dog den 18 december 2014, således 95 år gammal. Dels kom hon att bli docent i matematik, ett relativt avlägset ämne för oss som rörde oss i spänningsfältet mellan humaniora, samhällsvetenskap och politik.

Nämnas bör också att jag själv hörde till de radikala studentkretsar, som ifrågasatte studentnationerna, medan Sonja blev den första kvinnliga inspektorn på en studentnation, Kalmar nation, där minnesstund med förtäring avhölls efter begravningsgudstjänsten i Helga Trefaldighets kyrka.

Vi har, som jag redan har antytt, genom åren familjevis hållit kontakt med varann. Birgitta berättade om det här i ett minnestal under begravningskaffet: påminde bland annat om att hon vid ett par av sina jämna födelsedagar av paret Hamrell-Lyttkens har fått ett par tavlor, signerade Sonja Lyttkens, och att hon själv till en av Sonjas jämna och mycket höga födelsedagar uppvaktade Sonja med ett eget yllebroderi, en fågel på en blommande gren. (Det senare visades på en av bilderna i det bildspel Harald hade sammanställt till begravningskaffet.)

Här vill jag modifiera bilden av Sonja. Denna rationella matematiker hade en konstnärlig sida, sannolikt ett arv från modern som var konstnär och starkt utvecklad efter Sonjas pensionering.

Och inte minst var hon, som tidig och tydlig feminist, förebild för många av de yngre kvinnor som kom efter henne och som bidrog till att förändra Sverige i mer jämställd riktning.

För att göra bilden av Sonja fullständig vill jag gärna också göra en referens till det minnestal som hölls av Hedda Ekerwald, på sin tid en av den svenska FNL-rörelsens förgrundsfigurer: Hon var inte bara barnflicka åt familjen Lyttkens-Hamrell utan blev också, trots åldersskillnaden, vän och jämställd samtalspartner med frun i huset.

Att avskedstagandet av Sonja Lyttkens fick formen av en begravningsgudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka var ingen självklarhet för gamla rationalistiska radikaler som jag, men vid sådana här tillfällen måste man respektera den människa man ska ta avsked av och de efterlevandes ibland olika önskemål. Officianten, Kerstin Berglund (som jag och Birgitta känner på annat sätt) skötte sitt värv oklanderligt.

Men begravningsakten rymde också annat än psalmer (”Lär mig du skog, att vissna glad”, ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”), bibelläsning och bön, och då tänker jag inte främst på Albinonis ”Adagio” och Dan Anderssons och Gunde Johanssons ”Omkring tiggarn från Luossa”.

Bland de sånger som förekom i kyrkan fanns Cornelis Vreeswijks ”Fredrik Åkares morgonpsalm” och Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”.

Efteråt hörde jag, att min blogg tycks ha varit till viss hjälp i planeringen av begravningen, eftersom jag tidigare har skrivit om Sonja. Och så hade man där också hittat texten till Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, som passande nog sjöngs av två flickor i den yngre förgreningen av familjen:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Last chorus: Erik Nilsson

Som jag tidigare har berättat, har en nestor i uppsalapolitiken, Erik Nilsson, gått bort.

Erik var under sin aktiva tid i åtta år ordförande i Uppsala arbetarekommun och bör i högsta grad äras för att under sina elva år i landstinget bland annat ha startat Upplands Lokaltrafik. Viktigt att nämna är också hans breda folkrörelseengagemang, till exempel i IOGT och senare i HSB samt inom konsumentkooperationen, bland annat som ledamot av Kooperativa Förbundets styrelse.

Erik Nilsson blev 86 år gammal.

Birgitta och jag var i dag på begravningsakten för Erik i S:t Eriks kapell i Berthåga, en del av Uppsala. Trots att den här lokalen verkligen inte ligger centralt i Uppsala, hade det kommit av massor människor: en vittförgrenad familj i flera generationer, representanter för de folkrörelser och folkrörelseföretag där Erik gjorde storartade insatser, partivänner (S) ur många olika generationer och också, vilket faktiskt var särskilt glädjande, ledande representanter från förr för de borgerliga partierna. Inget hade tvingat de senare att komma, men de kände respekt för en politisk motståndare, värd att hedra både som just hård motståndare och ibland samarbetsman.

Jag tänker dock inte rabbla namn – galapeteri passar inte på begravningar, och dessutom skulle jag i så fall riskera att glömma nämna hälften av dem som borde nämnas vid namn.

Officiant var Hans Alsén, själv nestor både inom uppsalapolitiken och konsumentkooperationen.

Begravningsakten var, bortsett från en avslutande psalm, ”Härlig är jorden”, helt ickereligiös: diktuppläsning (bland annat av änkan, Gunnel Nilsson), solosång av Anna-Karin AKO Nytell Oldeberg och musik (Åke Strömberg, fiol, Lars Ericson, piano, Anders Björkholm, cello). Av programmet kunde man ana att Erik tyckte om både Dan Andersson och Thorstein Bergman – av den senare förekom dels ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand” och av båda i, i kombination, ”Gässen flytta”. Till det AKO sjöng hörde Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”.

Efteråt var det samling med servering längre in mot men inte mitt i centrum, i Cajsas kök, som jag många gånger har ätit lunch i under mina år i kulturnämnden – nämndens sammanträden hölls på den tiden i samma hus på Strandbodgatan.

Cajsas kök är en mycket bra lunchrestaurang och visade sig nu också kunna prestera den kanske bästa begravningsmåltid jag har varit med om, bland annat med halländsk gravad lax (Erik var hallänning) och stuvad potatis. Till efterrätt serverades – men inte till mig; jag är diabetiker – blåbärstårta, också det en hedersbevisning till Erik, en ivrig blåbärsplockare.

Och så skulle jag vilja tacka för talen, och då tänker jag faktiskt inte främst på hedersbevisningarna från både partivänner och gamla politiska motståndare. Nej, den mycket personliga och hjärtevarma och humoristiska tonen sattes av flera familjemedlemmar, som inte berättade om politikern som vet hur slipstenarna ska dras utan om familjefadern som, ofta lika barnslig som barnen, erövrade dessas och sedan efterkommande generationers hjärtan.

Last Chorus: Kaj Björk

Ett par vänner som läser min blogg efterlyser en minnesruna över Kaj Björk (1918-2014).

I formell mening är det en ganska enkel uppgift. I min ”Vitbok” (2002) fanns följande: ”Kaj Björk, född 1918 i Göteborg, fil kand 1941, journalist på Morgon-Tidningen 1942-1946, internationell sekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen 1947-1955, redaktör för tidskriften Tiden 1951-1956, chefredaktör för Ny Tid 1956-1963, sakkunnig på UD 1964, riksdagsledamot 1965-1973, ambassadör i Peking 1975-1980, i Ottawa 1980-1984, skrifter bland andra ”Kominform”, 1948, och ”Spel bakom järnridå”, 1956.”

Kaj Björk var, eftersom han var anställd på socialdemokratiska partistyrelsen under de kallakrigsår då socialdemokrater inte bara själva bekämpade kommunister utan också kom att samarbeta med den militära underrättelsetjänsten IB, en i hög grad intressant person att intervjua för min bok om IB, ett skrivuppdrag jag hade fått av den socialdemokratiska partiledningen.

Björk avböjde dock medverkan i form av en formell intervju. Han motiverade detta med att han inte var inblandad i det som senare blev känt under namnet IB och med att han under den aktuella perioden inte heller hade kännedom om verksamheten.

Ändå fick jag 1999 ett orienterande samtal med honom, hemma hos honom, ett samtal som gav mig några uppslag att gå vidare på. Och jag fick också några skriftliga kommentarer från honom om det första utkastet till kapitlet om Sverige under kalla kriget, som jag skriftligt tillställde honom.

Men för att återgå till personen Kaj Björk: För egen del kände jag honom bara som författare, både av politiska och mer personorienterade böcker.

Han kan ha varit mer öppen och personlig mot andra, men trots att han, när jag träffade honom, var ytterst vänlig och resonabel, höll han ett visst avstånd.

Det kan ha varit det här – absolut inte brist på intellektuell stringens – som föranledde gamla vänner ur en äldre generation av socialdemokratiska akademiker att kalla honom Dimmornas Kaj.

(”Dimmornas kaj”, med Jean Gabin i huvudrollen, var en film från 1948 av Marcel Carné.)

Bort går de…

I dagens Dagens Nyheter finns dödsannonsen över Käbi Laretei, som jag skrev en minnesruna, Last Chorus, över helt nyligen.

På samma tidningsuppslag hittar jag minnesord över inte mindre än tre personer, som på lite olika sätt har betytt något för mig.

Min gamle vän Jonas Sima skriver om Olle Häger, känd genom och uppskattad bland annat för årtalsserien i SvT.

Carl-Eric Nordberg har jag aldrig träffat, men han var i årtionden, i egenskap av filmkritiker i Vi, en av mina mest betrodda vägledare in i de aktuella biograffilmernas värld.

Och Ebba Helmerson – Bucht när jag först träffade henne som modig och självständig lärarkollega under ett lärarvikariat vårterminen 1959 i min gamla hemkommun Njurunda – återsåg jag lite senare i Uppsala, där hon träffade sin blivande man Eskil Helmerson.

I dagens Upsala Nya Tidning läser jag minnesord över Erik Nilsson, skrivna av vår vän och partivän Hans Alsén. Erik var under sin aktiva tid en av profilerna i uppsalapolitiken: han var i åtta år ordförande i Uppsala arbetarekommun och bör i högsta grad äras för att under sina elva år i landstinget bland annat ha startat Upplands Lokaltrafik. Viktigt att nämna är också hans breda folkrörelseengagemang, till exempel i IOGT och senare i HSB samt inom konsumentkooperationen, bland annat som ledamot av Kooperativa Förbundets styrelse.

Erik Nilsson blev 86 år gammal, Olle Häger 79, Carl-Eric Nordberg 90, Ebba Helmerson 83 och Käbi Laretei 92.

Så kanske har även jag en stund kvar på jorden.

Last chorus: Käbi Laretei

Käbi Laretei (född den 14 juli 1922, död den 31 oktober 2014) uppnådde den aktningsvärda åldern av 92 år. Hon var estniska och liksom jag flykting – dotter till en estnisk diplomat – men kom på grund av sovjetockupationen av vårt gamla hemland att bo större delen av sitt liv här. Dock förde hennes yrke som konsertpianist ut henne på konserter och även andra vistelser i andra länder.

Hon gillade inte att göra ständigt nya omtagningar i studio, så hennes skivinspelningar är – trots hennes skicklighet – ganska få. Läs mer om dem ovan under Kulturspegeln, Musik, Laretei, Käbi.

På en av de skivor jag nämner finns hennes musik till några Bergman-filmer. Hon och Ingmar Bergman förälskade sig i och gifte sig med varandra, men hennes turnéfrånvaro och förmodligen Bergmans fallenhet för att ständigt hitta nya kvinnor ledde till att de skildes. Dock fanns det något bestående i den här relationen, inte bara i form av ett gemensamt barn: Bergman lät henne senare i långa perioder bo i en del av sitt huskomplex på Fårö.

Om sitt liv i olika skiften av livet har Käbi Laretei också skrivit böcker, formellt memoarartade men mycket närstående välskriven skönlitterär prosa. Också om de här minnesböckerna har jag skrivit – se ovan både under Kulturspegeln, Musik och Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Det vore förmätet att säga, att jag kände henne personligen. Men jag har träffat henne vid två tillfällen.

I januari 1990 spelade hon vid en middag min hustru, då miljöminister, gav för sina kolleger, de baltiska miljöministrarna, en middag dit också ett antal framstående baltiska kulturpersonligheter i flyktingkolonin i Sverige var inbjudna.

Och strax dessförinnan, nyårskvällen vid årsskiftet 1989-1990, hade både Käbi Laretei och jag inbjudits att delta i nyårsunderhållningen i TV, ”Nedräkningen”. Den slutade med dans, och jag dansade då med Käbi Laretei.

Björn Arahb 1943-2014

Jag ska inte skriva något formellt Last Chorus över Björn Arahb – så väl kände jag honom inte, trots att han åtminstone under senare delen av sitt liv bodde i Uppsala. Men under decennieskiftet 1970-tal/1980-tal hade jag ett musikaliskt samarbete med honom.

Till socialedmokratiska partiets 90-årsjubileum 1979 redigerade jag och Leif Karlsson dubbel-LPn ”Till seger. Röster och sånger i arbetarrörelsen” (a disc 790304, distribution Brevkolan, 1979) med Palle Budtz från a disc som producent. Ur arkiven vaskade vi fram representativa röster ur arbetarrörelsens historia, och varje tidavsnitt introducerades av Gunnar Sträng, en gudabenådad berättare. Och i varje avsnitt la vi också in musik, typisk för rörelsen under just denna tid.

I övergången mellan 1960-tal och 1970-tal valde vi som musik ”Släggan”, Jacob Brantings svenska version av Lee Hayes’ och Pete Seegers ”If I Had a Hammer”. Den sjöngs för det här ändamålet in av Björn Arahb och Monica Nielsen, och i Thomas Frykbergs arrangemang och med medverkan av ypperliga jazzmusiker blev den ett stycke svensk gospel. Att Socialdemokraterna i dag inte längre tillhandahåller den här skivan är faktiskt en skandal.

1979 gav a disc ut en hel skiva med Björn Arahb och Monica Nielsen, ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, distribution Brevskolan). Den är producerad av Björn Arahb och Palle Budtz, och i det här fallet kom jag att bli konkret inblandad: Björn Arahb och Monica Nielsen kom nämligen upp till mig på Aktuellt i politikens (s) redaktion och bad mig dels om goda råd, dels att skriva mapptext till skivan, vilket jag också gjorde:

”Rabulist. Publicist. Diktare. Versmakare. Sångförfattare.

Allt detta och mer därtill duger som etikett på Ture Nerman (1886-1969). Skriftställare tror jag att det stod i telefonkatalogen.

Han kom från Norrköping, där pappan var bokhandlare. 1906, när han studerade i Uppsala, anslöt han sig till Socialdemokratiska ungdomsförbundet och till Laboremus, socialdemokratisk förening av studenter och arbetare. 1910-1915 var han redaktör för Nya Samhället i Sundsvall, 1916-1917 för Folkets Dagblad Politiken. Han hörde till de radikala intellektuella som 1917 i samband med partisprängningen gick över till vänstersocialdemokratiska partiet, som sedan blev kommunistiska partiet. När SKP sprängdes 1929 på frågan om Kominterns ultravänsterlinje gick Ture Nerman med i Karl Kilboms parti. 1930-1937 satt han i riksdagen för kilbommarna. 1939 återvände han till socialdemokratin. 1946-1953 satt han åter igen i riksdagen, nu som socialdemokrat. Dess förinnan hade han under krigsåren gjort en stor, opinionsbildande insats mot nazismen, bland annat som redaktör för tidskriften Trots allt (1939-1946).

Som diktare debuterade Ture Nerman 1909 med ”Nidvisor och solsalmer”. Redan av den titeln framgår ett av hans särmärken, den djärva, förenklade nystavningen. Hans diktning rymmer både kampdikten med stark social indignation och erotiska dikter. Hans vers, med inslag av talspråk, är påverkad av Heine, som han med stor framgång har tolkat.

Till det kommer ett stort antal historiska, kulturhistoriska, litteraturhistoriska och politiska skrifter, till exempel ”Svensk arbetarrörelse i hundra år” och ett par böcker om Hjalmar Branting.

Steget mellan kamplyrik och kampsång är inte långt, särskilt inte om man som Ture Nerman skriver rytmisk och rimmad vers. Ture Nerman deklamerades mycket i arbetarrörelsen under de stormiga åren kring och efter partisprängningen. Också i den socialdemokratiska ”Tidens sångbok” av år 1925 förekommer han med fyra sånger, däribland ”Under röda fanor” och ”Första maj”.

Ture Nerman skrev, förutom sång och dikt av mer traditionellt arbetarrörelseslag, också satiriska verser om kända figurer i dåtidens politik. Det skedde ofta på någon känd melodi; dessa inte precis snälla porträtt gick att sjunga. ”Biskop Billing” går på ”Ett litet fattigt barn jag är”, och ”Sång efter bondetåget” på ”Här dansar Fridolin”.

Det här vetter åt revyn.

Under kommuniståren skrev Ture Nerman ett par revyer för de amatörgrupper som gick under namnet Blå blusen. Medförfattare var Gustav Johansson, signaturen Hjorvard. Revyerna hette ”Pansarkryssaren Paralbin” (1927) och ”Hoppla va’ dom lever” (1928).

Men Ture Nerman skrev faktiskt också texter åt Ernst Rolf! Det exempel som finns på den här skivan, ”Mamma e’ inte hemma”, kan man ha en del ideologiska invändningar mot, men sången kan ju ses som en dokumentation av hur raljant jämställdhetsdebatten dess värre behandlades också inom den tidiga arbetarrörelsen. Visan sjöngs av Katie Rolfsen i Rolfs revy 1926.

Ska någon hedras för att ha introducerat svensken Joe Hill (det vill säga Joel Emanuel Hägglund från Gävle) i Sverige så är det nog Ture Nerman. Hans ”Arbetarsångaren Joe Hill. Mördare eller martyr?” (1951) är biografi och sångbok i ett. Hans översättningar, till exempel ”Trampen”, ”Världens alla slavar vakna”, ”Casey Jones – strejkbrytaren”, ”Mr Block” och ”Min sista vilja”, är i dag inte lika kända som Jacob Brantings och Rune Lindströms (som har spritts genom min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger”). Men visst har flera av dem både must och egenart – hör till exempel på ”Svarta präster”!

Den här skivan skulle inte ge en helhetsbild av Ture Nerman om den inte också rymde några exempel på hans erotiskt betonade kärlekslyrik (”Mars”) och på annat mer lättfärdigt gods (”I Sjöbloms eka”).

Till den här gruppen av Ture Nerman-visor får man väl också hänföra en verklig kändis (så känd att den har varit på Svensktoppen), nämligen ”Skeppar Sjöstrands farväl”, visan om den vackra Marousja.

Men vad ni kanske inte visste var att Ture Nerman står för en regelrätt schlagertext, ”Små nära ting”. Eller att dess originaltext i sin tur är skriven av Arne Paasche Aasen, norrmannen som skrev den närmaste förlagan till vår ”Vi bygger landet”.

Ture Nermans mest kända sång är väl ändå ”Den vackraste visan”, i tonsättning av Lille Bror Söderlundh. Den är ett exempel på den starka antimilitaristiska strömning, som fanns inom arbetarrörelsen runt första världskriget (och som bröts först av nazisternas och fascisternas härjartåg i Europa och av erfarenheterna under andra världskriget). I samma tradition ingår ”Soldatsång” (sataniskt nog skriven på ”Den tappre landssoldat”) med dess plädering för myteri, från 1918.

Den här skivan är ett bevis på att Ture Nermans sånger lever.

Dessutom innebär den en viktig påminnelse och därmed en sporre: Arbetarrörelsens sångtradition har haft (och bör ha!) en bredd och ett djup långt bortom de enkla, rimmade kampparollernas.”

* * *

Björn Arahb drogs också till udda projekt, litterärt och kulturellt intressanta men musikaliskt svåra. Ett sådant var hans tonsättningar av Ivar Lo-Johansson. I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1981 (28 maj) skrev jag om den här skivan, som hade kommit redan året före, 1980:

Ivar Lo-Johansson är kanske inte någon av de författare som man i första hand väntar sig ska bli tonsatt. Få känner väl över huvud taget till att han har gett ut en diktsamling, ”Ur klyvnadens tid”, 1931. (Själv kom jag för första gången i kontakt med den 1958, då FiBs lyrikklubb gav ut en nyutgåva.) Utöver den samlingen finns ytterligare några dikter av Ivar Lo, som dock inte har skrivit lyrik sen 1943. En bunt av de här dikterna har Björn Arahb tonsatt och sjungit in på LPn ”Visor ur klyvnadens tid” (a disc BS 801120, distribution Brevskolan). Han kompas av skickliga studiomusiker med Thomas Frykberg i spetsen; den senare har även arrangerat. Ivar Lo, 80 i år, berättar i ett avslutande talinslag själv om sina dikter. Gunnar Sträng, Ivar Los gamle vän, bidrar med mapptext.

Själva anslaget, att tonsätta den lite kantige Ivar Lo, är värt beundran, speciellt som de små stycken lyrik han har skrivit inte hör till den mest sångbara dikt man kan hitta. Som oftast är fallet med tonsatt dikt är resultatet inte genomgående lysande – det är långt ifrån alltid musik lägger något värdefullt till texten. Den här LPn rymmer dock fyra kompositioner värda bestående uppmärksamhet (ursprungstexten i samtliga fyra fall hämtad från diktsamlingen ”Ur klyvnadens tid”). Titeldikten och ”Min älskades land” är utmärkta. ”En liter brännvin”, med fint arr och rik sättning, är ännu ett strå vassare. Och ”Själen söker sig husrum”, med melodi à la fransk vals, är snudd på perfekt.