Politikerhistorier: Gunnar Lange

Jag vet inte hur många som i dag minns den socialdemokratiske politikern Gunnar Lange (1909-1976). Han var hur som helst statsråd under lång tid: civilminister 1954 och sen handelsminister 1955-1970.

Under perioden då jag inträdde i politiken på hög nivå och under slutet av hans politiska karriär vimlade det av Lange-historier, alla på temat glömska och sammanblandning.

Av dem väljer jag att berätta en med anknytning till en av mina tidiga partikongresser.

Oftast hade på den här tiden ansvarigt statsråd uppgiften att föra partistyrelsens talan på sitt fackområde i motionsdebatten. Den föredragande fick då också inleda debatten med ett kort anförande.

Det skulle snart bli Gunnar Langes tur, så han fanns på plats i partistyrelsens kafé- och samtalsutrymme bakom podiet i Folkets hus. Där sågs nu handelsministern vanka omkring med allt oroligare min.

Informationschefen på partistyrelsen, Sören Thunell, la förstås märke till detta och gick därför fram till Lange:

– Är det något jag kan hjälpa dig med, Gunnar?

– Jag kan inte hitta min väska, och jag har mitt anförande och faktamaterialet om motionerna liggande i den.

– Jag ska försöka hitta den. Hur ser väskan ut?

– Det var en sån där. (Lange pekar på en kongressväska, av vilken det finns cirka 1.500 exemplar utströdda över hela Folkets hus.)

* * *

Från vännen och gamle journalistkollegan Mats Rosin i Umeå anländer en annan Lange-historia, värd att lyft upp i läsarnas synfält:

På besök i Oslo (Nordiska Rådet?) var Gunnar Lange och Tage Erlander en kväll på väg hem från en middag. Plötsligt stannar Lange upp och börjar svära våldsamt.
När Erlander undrar varför svarar Lange att han har glömt sin pipa i Askersund.

Erlander: För det första är det inte i Askersund utan på Akershus vi har varit, för det andra har du pipan i munnen och för det tredje ska du ge f-n i att svära så förb-at.

* * *

S-bloggaren Bengt Silfverstrand följer mig i spåren och publicerar på sin blogg följande Lange-historia:

Det var en skärtorsdag året då Gunnar Lange lämnade sin post som handelsminister och avgick från den socialdemokratiska regeringen. Vid regeringslunchen samma dag utbrast Lange:

-Jag känner mig som Jesus vid den sista måltiden.

Regeringschefen Olof Palme replikerade blixtsnabbt:

– Må så vara, bara du inte återuppstår på söndag….

Politikerhistorier: Gunnar Hedlund

Som verksam på hög politisk nivå (S) och i egenskap av chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) kom jag ganska ofta också i kontakt med ledande företrädare för andra partier.

Veckan före midsommar varje år följde jag till exempel under min journalisttid alltid centerstämmorna – partiets dåvarande, nu för länge sedan döde informationschef Rolf Örjes brukade säga att jag, eftersom jag hade deltagit i fler centerstämmor än de flesta centerpartister, nog följande år skulle få Bramstorpsplaketten.

Jag hann på det här sättet avverka flera centerledare; jag deltog faktiskt i några centerstämmor redan på Gunnar Hedlunds tid som centerledare. Jag har till och med hjälpt honom att hitta rätt på hans parkerade bil i en stämmostad, som jag var mer hemma i än han.

* * *

Gunnar Hedlund var en mästare i lakonismer.

På den aktuella centerstämman hade partiledaren (C) som vanligt en pressträff för oss journalister. En av mina journalistkolleger hade i verksamhetsberättelsen hittat data som entydigt tydde på att Centern stadigt förlorade medlemmar. Kollegan rabblade siffror och frågade sen Hedlund vad medlemsminskningen berodde på.

Hedlunds korta svar innehöll säkert sanningen om hans dåförtiden åldrande parti:

– Dom har väl dött.

* * *

Vid ett annat sådant tillfälle hade en av journalisterna bland motionerna till stämman hittat en som handlade om P-piller för män och frågade följaktligen Hedlund om hans syn på den frågan.

Hedlund (vid det här laget en mycket gammal man):

– Det är inte aktuellt för min del.

Politikerhistorier: Sten Andersson

Ett läsarbrev föranledde mig att i minnets gömslen leta efter politikerhistorier, gärna självupplevda.

Det slog mig då att jag faktiskt har publicerat några sådana. I dödsrunan över Sten Andersson berättade jag ett par episoder från tiden då han var partisekreterare och således min chef på partikontoret, beläget på Sveavägen 68.

* * *

Vid ett tillfälle kom jag – jag var pressekreterare då – en tidig morgon in på Stens rum i något ärende. Sten hade stängt dörren men var inte upptagen i telefon eller av någon annan person. Han verkade leta efter något. – Kan jag hjälpa dig med något, Sten? frågade jag som den tjänstvillige unge medarbetare jag var.

Sten berättade då att han hade åkt in med tunnelbanan till station Rådmansgatan, T-banestationen närmast 68an. Det var fullt i vagnen, och han stod där och höll i sig i en stång, när det plötsligt började klia påtagligt på ena axeln. Sten försökte kratsa sig där, men då förflyttade sig det som kliade till andra axeln, och så där höll det på till dess att han plötsligt förstod: I hans ytterrock befann sig sonens dansmus! Nu gällde det att bara hålla masken och så snabbt som möjligt ta sig upp till rummet på plan fyra på 68an. In alltså, stäng dörren och av med rocken! Men den kvicka musen smet förstås och klängde nu i ilfart runt väggarna. Och vad värre var: alldeles snart skulle han få besök av en ambassadör från ett arabiskt land. Som den rådige funktionär jag var, lyckades jag med hjälp av Stens sekreterare, Maud Björklund, snart hitta en tom glasburk med plåtlock, och så gjorde vi andningshål i locket åt musen. Sen började jag jaga musen och knep den, varvid den för övrigt bet mig i fingret så att jag blödde. Vi hann stoppa musen i burken och få ut den, innan ambassadören kom. (Musen dog tyvärr.)

Så långt är historien fullständigt sann, men Sten hade inte varit Sten, om han inte hade bättrat på den lite och sen läckt den till Tysta Mari på DN. I den versionen slutar historien med att den arabiske ambassadören kommer in genom dörren, just i det ögonblick då Sten och jag har kastat oss ner på golvet i jakten på musen. Det hampar sig så, att vi båda ligger i riktning mot Mecka. Ambassadören blir mycket imponerad.

* * *

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk inrikespolitik (Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare). De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).

Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

* * *

Trodde jag att det fanns någon himmel, föreställer jag mig, att Sten nu satt där och skrattade. Han hade ett smittsamt garv.