På distriktskongress med Göran Persson, Anna Ekström och Ardalan Shekarabi

Jag har deltagit i distriktskongresserna i Uppsala län allt sedan 1960, då jag var nyvald ordförande i Laboremus. Jag hade många uppbackare inte bara där och i övrigt i Uppsala utan lärde snart känna partivänner runt om i hela partidistriktet – gjorde valtidning för länet och skjutsades därför runt till de olika kommunerna av Hans Alsén. Den nu tyvärr döde Sören Thunell använde under sin tid som SSU-ombudsman mig för att organisera en SSU-klubb på Katedralskolan och tog mig med på SSU-möten runt om i länet. När jag senare hjälpte en av de ledande i ett av facken och själv hade blivit halvtidsanställd ombudsman i Socialdemokratiska studentförbundet, fick Studentförbundet som tack låna en del av hans expedition i Folkets Hus, och på caféet där lärde jag under fikarasterna känna folk också från övriga LO-fack.

Allt det här ledde till att jag under några år valdes till ombud till de socialdemokratiska distriktskongresserna med högsta röstetal. Vid några distriktskongresser valdes jag också till protokollsekreterare. Det här bidrog sen till att jag från början av 1968 och i 34 år framåt kom att jobba på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, först som pressekreterare, sen i nio år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), därefter rekryterad av partisekreteraren till dennes kansli, så småningom också nordisk och baltisk sekreterare.

Att min hustru, som efter en period som lokalpolitiker i Uppsala blev riksdagsledamot, energi- och miljöminister, ledamot i partiets centrala VU och sen ändade sin politiska gärning som Riksdagens talman, efter sin pensionering årligen har fått inbjudan till partidistriktets kongress och där bland annat brukar hålla gästernas tacktal, som hon också har gjort till en eldande politisk appell, är välkänd bland dem som deltar i distriktskongresserna märktes i år liksom tidigare.

Hon gör det här lysande, och jag hoppas att hon får göra det här så länge hon orkar – hon fyller liksom jag själv 81 i år.

Ett växande antal av kongressdeltagarna känner inte mig, och många av dem vet säkert inte, varför också jag blir inbjuden till distriktskongresserna. Men distriktsordföranden, Ardalan Shekarabi, hälsade både Birgitta och mig som partidistriktets gäster – jag var alltså inte inbjuden i egenskap av Birgitta Dahls make. En gång i världen var det faktiskt jag som lockade Birgitta att gå med i Laboremus och gav henne hennes livs första partipolitiska uppdrag, att ta en valdebatt.

Laboremus är i dag en avsevärt mindre förening än den var då. Under 1960-talet växte Laboremus till Uppsalas största studentförening, med över 700 betalande och ofta mycket aktiva medlemmar.

Men i ett avseende är dagens Laboremus hyperaktivt: Av de 25 motionerna till distriktskongressen hade ett femtontal sänts in av Laboremus. Det är klart att det inte var strategiskt. På min tid koncentrerade vi oss mer och på att vinna majoritet på kongressen i någon för oss mycket viktig fråga. Ett lysande exempel är en motion om svenskt erkännande av Nordvietnam, en fråga där vi lyckades besegra motstånd från inte mindre än tre statsråd. Det här klarade vi genom att Laboremus’ talan fördes av Birgitta och att vi i förväg hade försäkrat oss om ett brett stöd, bland annat från Broderskapsrörelsen.

Den här gången var fyra statsråd/före detta statsråd vidtalade att tala inför kongressen, utöver de redan nämnda Ardalan Shekarabi och Birgitta Dahl också Anna Ekström från den nuvarande regeringen och så förre statsministern Göran Persson.

Jag har, på Perssons tid som partiordförande, både haft hans öra och i en viktig fråga, svensk anslutning till EEC, snart EG, fronderat mot den linje Persson och partiet valde. Det hindrar inte att jag fann hans anförande inför kongressen särskilt intressant, till exempel i pläderingen för att vårt parti mycket hårt borde driva frågan om ett rejält lyft av pensionerna. Utöver att det är ett högst berättigat krav skulle en valkampanj av det slaget bidra till att lyfta vårt parti till ett opinionsstöd långt över dagens mediokra nivå.

Persson fick långa applåder. Men sen sa distriktskongressen lik förbannat nej till en motion från tre kända pensionärer från Uppsala om avgiftsfri kollektivtrafik för pensionärer.

Distriktsstyrelsens föredragande i den här frågan var trafiklandstingsrådet Bertil Kinnunen.

Fast i dagens UNT läser jag, att samme Kinnunen snart kommer att lämna den posten och i stället börja jobba inom den privata sektorn.

Också bilresorna i Peter Gustavssons bil till och från Enköping, på hemvägen också med kommunalrådet Marlene Burwick i bilen, blev intressanta, genom att de i så hög grad handlade om politik både förr och nu. Jag berättade bland annat om den mycket breda verksamhet, även med starka inslag av kultur, som präglade Laboremus under 1960-talet och om de författare och andra som då blev aktiva i föreningen. Jag nämnde också att jag ett år vann partidistriktets medlemsvärvningstävling genom att organisera författare, skådespelare, musiker, konstnärer och andra i en nybildad Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening.

Och märk väl: Det här lyckades, eftersom vi respekterade att kulturarbetare inte vill gå i ledband. De är fria och kreativa själar.

Melodikrysset nummer 16 2018

Jag kom ensam till sommarhuset i Öregrund på lördag kväll, efter att ha varit på socialdemokratisk distriktskongress i Enköping – Birgitta stannade kvar i Uppsala för att i dag, söndag, lyssna på António Guterres, FNs generalsekreterare.

Först sent på kvällen har jag haft tid att lyssna på och lösa Melodikrysset.

Mycket där var ganska lätt, men åtminstone ett par frågor illustrerades med låtar och artister, som jag inte brukar lyssna på.

Den amerikanska gospelgruppen Mary Mary har jag nog aldrig hört.

Och Barry Manilow har jag aldrig gillat, därför inte heller hört ”Mandy”, som i dag dock spelades instrumentalt.

Vikingarna gjorde 1985 en svensk version av en andlig sång från 1942, ”Där rosor aldrig dör”, och den minns jag, men den gjordes i dag nästan oigenkännbar av Lars Roos. I original hette den ”Where Roses Never Fade”.

Ganska mycket var hämtat ur olika melodifestivaler, och dem har jag lyssnat på.

Robert Pontare har gjort en del hörvärt, men ”Himmel och hav” från 2017 hör inte till det bästa han har gjort.

”Fantasi” med Freestyle 1981 var bättre.

Och ”Euphoria” med Loreen 2012 var riktigt bra.

Sen fick vi också höra två svenska melodifestivalare som inte hade något annat gemensamt än att båda hade engelsk titel. 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”, och samma år vann Charlotte Perrelli med ”Hero”, som hon för övrigt vann ESC med. Ändå var båda låtarna svåra att känna igen, eftersom de misshandlades av Lennart Palm.

Man får vara glad över att han inte också gav sig på ”Change My Mind”, en färsk låt med Tove Styrke.

Jag gillar verkligen inte all countryartad musik, men jag gillar Alf Robertson, och hans ”Ta mig i din livbåt” fick mig inte att ändra mening.

”We Are the World” från USA for Africa 1985 är en utmärkt politisk låt, men här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den i jazzversion.

Tage Danielsson har jag både sett på scen och haft personligt kontakt med när han inför 1968 års val gav ut sin ”En soffliggres dagbok”. Jag har sett mängder av revyer med honom och parhästen Hans Alfredson, och jag har mycket av det här paret på skiva och på film. I dag fick vi höra Tage i ”Kärlek har ändrat karaktär”, i original ”Love Is’nt What It Used To Be” – den svenska versionen förekom i ”Hålligång på Berns”, 1963.

Många av oss, så även jag, fick sjunga ”It’s a Long Way To Tipperary”, när vi på 1950-talet gick i realskolan. Föga anade jag då att jag senare skulle komma att använda dess melodi i en egen sångbok, ”Joe Hills sånger” från 1969. Fast där hade jag med Joe Hills politiska version och så Jacob Brantings svenska tolkning av den, ”Det är lång väg att gå i soppkön”.

Ja, det var alltihop i lördagens kryss.

Melodikrysset nummer 15 2018

Nu har jag varit hos min husläkare i Svartbäcken i Uppsala för besiktning och ordination. Revbensskadan kan hon ju inte göra något åt, men hon kollade värden och ändrade medicinering, och så fick jag ta ännu ett prov. Och så har jag varit på Apoteket och fyllt på medicinförrådet.

På fredag eftermiddag kom också Birgitta till Uppsala, och jag mötte henne vid Stadsteatern där hon hämtade biljetter till kvällens premiär på William Shakespeares ”Richard III”, en ganska avvikande föreställning, visade det sig – jag återkommer till den.

Före föreställningen gick vi till den kinesisk-japanska restaurangen på hörnet och åt middag.

Sent på kvällen åkte vi till Öregrund igen, och det är där jag har lyssnat på och löst Melodikysset.

Två av dagens dubbelfrågor hade knytning till fyra olika TV-serier, vilket nog är i mesta laget.

I den första av dem spelades signaturmelodierna till Hans Rosenfeldts dansk-svenska ”Bron”, som jag faktiskt har sett. På den följde sen en serie, signerad Steven Bochko och med namnet ”Lagens änglar”, i original ” L. A. Law”. Den fick jag gräva länge i minnet för att komma på namnet till, men sen mindes jag att jag har sett avsnitt av den och att den utspelar sig i Los Angeles, där jag faktiskt har varit – Birgitta och jag stannade till där i samband med en resa till tre söderhavsöar på den australiska sidan.

Ännu mindre naturligt samband finns mellan delfrågorna i nästa dubbelfråga. Där spelades signaturmelodierna till ”Dynastin” (som jag själv aldrig har sett) och ”Dallas” (som jag åtminstone såg i början men snart slutade följa).

Näst sist i programmet kom det sen ytterligare en dubbelfråga, där Eldeman mot all logik efterfrågade en stad respektive en yrkesgrupp. Svaret på första delfrågan skulle bli Stockholm, eftersom det var ”Stockholm i mitt hjärta” vi fick höra. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm var hustrun och jag bjudna på middag hos paret Adelsohn, och jag minns från den bland annat att Lasse Berghagen också fanns bland middagsgästerna, vilket kan ha att göra med att Adelsohn var den som bad Berghagen skriva en ny sång om huvudstaden – och resultatet blev ”Stockholm i mitt hjärta”. (En läsare hävdar att det i stället var Evert Taubes ”En stockholmsmelodi” som spelades. Det ändrar ju inte i och för sig svaret, men jag begriper inte, hur jag kunde göra ett sådant fel – jag har hört den många gånger, har den själv på skiva med Taube och kan rent av delar av texten utantill, även om det här var en instrumental version. Den enda förklaring jag kan komma på är att jag just nu har vaxpropp i båda öronen.) Den här sången hade Eldeman kopplat ihop med en känd barnvisa, ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den sjöng vi i småskolan på 1940-talet, men den är ännu äldre, från slutet av 1800-talet.

Krysset började i dag också med en barnvisa, ”Opp och ner” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Hade Eldeman i stället spelat något ur Pippi Långstrump, hade det funnits möjlighet att göra en hästkoppling, för en sådan fanns det i dagens sista fråga, där vi hörde Malin Baryard sjunga ”Do You Wanna Ride”, för jag tror inte det är maken och medförfattaren till sången, Henrik Johnsson, hon vänder sig till i det här fallet.

Men hade det varit så, kunde det ju ha varit naturligt att sen ta ”Välkommen till världen” med Lill-Babs och skriven av Björn och Benny. Den här sångens text startar ju på ett BB.

Från Björn och Benny, som ju skrev också ”Money, Money, Money”, finns däremot en naturlig övergång till ”Money” med Pink Floyd, ”Kosing” som Eldeman synonymt döpte den till i dag.

Nu hör jag i andanom hur mina läsare börjar stöna: ”Snälla, snälla”, och mycket riktigt fick vi höra Caroline af Ugglas’ för övrigt utmärkta bidrag till Melodifestivalen 2009.

Eftersom det bland dagens ljudillustrationer fanns fler melodifestivalanknutna låtar, tar vi nu dem också:

Alexander Bard gjorde till den 2005 ”Gone” med BWO, ”Bodies Without Organs”.

Och Anna Book sjöng 2007 ”Samba sombrero”.

Två utmärkta artister/grupper kvar att redovisa:

Dels hörde vi Zara Larsson i ”Uncover”.

Dels hörde vi Bo Kaspers orkester, med Bo Sundström som sångare, i ”En sländas andetag”.

Sist: Inte för att jag vill ha en body without organs, men det är inte särskilt många delar av kroppen som numera fungerar som de ska.

Melodikrysset nummer 14 2018

I lördags åkte vi till Stockholm, på födelsedagskalas för två barnbarn, så tidigt att jag inte hann göra Melodikrysset.

Vi kom tillbaka till Öregrund till kvällen, men kroppen är efter fallolyckan förra tisdagen i galopperande olag, så jag fick ett larmsamtal från Vårdcentralen i Uppsala, där jag lämnade prover i fredags – jag har fått ändra en smula på min medicinering, och på torsdag har jag tid hos min husläkare för generalinspektion. Den som då lever – när man som jag är 80, snart 81, vet aldrig – får se vad som behöver göras för att man ska klara sig ett tag till.

Men jag har en förstående och hjälpsam hustru, och jag vill ju så gärna få genomföra den resa till barndomens och ungdomens Juniskär och Sundsvall sonen, Matti, gav mig i julklapp.

Sent i går kväll fick jag i alla fall möjlighet att på nätet lyssna på Melodikrysset, och passande nog innehöll det en version av Magnus Ugglas ”Jag mår illa”, dock i huvudsak spelad i valstakt av Lennart Palm.

Det här greppet att som ljudillustrationer använda ovanliga versioner återkom i fler frågor.

Benny Anderssons ”Sunny Girl”, som ursprungligen gjordes av Hep Stars, fick vi nu höra med Göteborgs Symfonietta.

Och gamla kära ”All of Me” från 1933 gjorde Trazan och Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg som spelade apa om till ”Ålfobi”.

En annan av Eldemans specialiteter är att som ljudillustrationer använda sådant som hör hemma i enhelt annat årstid än den vi aktualiter befinner oss i.

Redan i början av krysset spelade han Tove Janssons och Erna Tauros fina ”Höstvisa”, för säkerhets skull i en instrumentalversion med Roland Cedermark.

Vi fick höra också ”Lusse Lelle”, som ju hör hemma i perioden före jul. Till lussebullar behöver man hur som helst saffran.

Sen fanns där en del musik som jag aldrig har hört, men det är ju självförvållat.

”Sagas sång” från 2015 minns jag inte att jag tidigare har hört, men i det fallet var det ju ganska lätt att känna igen Lena Phs röst.

Däremot kände jag inte igen Ola (Svensson) eller hans ”Jackie Kennedy” från 2014. Den lät i och för sig inte oävet, men nyfiken som jag är började jag fundera över varför han gjorde den just då. Efter lite googlande kom jag fram till att det då var tjugo år sedan Jacqueline Kennedy dog, 1994.

Sjungande filmstjärnor är i och för sig ett samband, men nog tycker jag att dubbelfrågan om filmmusik var ganska krystad. Errol Flynn minns jag från filmer som ”De dog med stövlarna på”, men varken ”Lily of Laguna” eller filmen den ingick i, ”Lilacs of the Spring” från 1954, har jag hört/sett. Däremot är jag ganska väl förtrogen med Woody Allens filmer, till exempel ”Everyone Says I Love You” (1997), där Julia Roberts sjöng Fats Wallers ”All My Life”.

Med hjälp av de ledbokstäver jag hade var det också ganska lätt att se att det Herbert Von Karajan och wienerfilharmonikerna spelade var komponerat av Ludwig Van Beethoven.

Men när vi kom till veckans Evert Taube, spelade Eldeman förstås inte något av de vanligaste taubestyckena utan ”Ellinors vals” från 1923, här i en orkesterversion med Ulf Björlin som dirigent – och märk att Ellinor här är namnet på ett fartyg.

Åtminstone en lätt fråga fanns det också i det här krysset. Det är klart att jag genast kände igen ”Tusen och en natt” med Charlotte Perrelli, som dock när hon vann Melodifestivalen och sen Eurovision Song Contest med den, hette Nilsson i efternamn. Årtalet då hon gjorde det var 1999 och avslutades således med tre nior.

Och då finns det bara ett frågesvar kvar att redovisa.

Povel Ramels stämma är ju lätt att känna igen, men dessutom har Eldeman redan tidigare i Melodikrysset använt det Bunny Blom-material som förekom i dagens kryss: ”Min lilla söta Inga”, ”Anna, du kan väl stanna” med flera.

På födelsedagskalas i sonens familj

I går måste vi ge oss av tidigare än jag hade trott till det födelsedagskalas Matti och Karin anordnade för sina småflickor; Ella fyller sex och Sofia tre med så kort mellanrum, att det är praktiskt att ha åtminstone gemensamt familjekalas för båda.

Från Karins sida av familjen kom mormor Lena och en syster till Karin, Ingrid med sonen Gunnar.

Från vår sida kom jag och Birgitta samt Mattis systrar Kerstin med barnen Viggo och Klara och Anna med dottern Ella.

Födelsedagskalaset började med god och trevlig hemlagad lunch.

Birgitta hade redan vid ankomsten lämnat över var sin liten krukväxt som födelsedagsblommor till de båda festföremålen, men presentutdelningen skedde i övrigt efter maten.

Som ni kan förstå fick familjens småflickor många och fina presenter, både leksaker, skivor och böcker och förstås kläder. Småflickorna verkade glada och nöjda, och det är det viktiga.

Jag nöjer mig med att konstatera att ett par saker jag gav åt Ella respektive Sofie helt uppenbart gjorde succé. När Ella hade öppnat alla sina paket och sen fått tårta, bad hon att få bada, och med sig i badkaret tog hon de dykarglasögon och den snorkel hon hade fått av mig. Lilla Sofia lekte intensivt med den fikaservis jag hade gett henne och som jag berättade att man kan dricka på riktigt ur och sen maskindiska.

Vi som var födelsedagsgäster trakterades alltså redan dessförinnan, liksom födelsedagsbarnen, med tårta – men morfar, som är diabetiker fick ett par små sockerfria bakverk från Gunnarssons konditori på Söder (Matti och hans familj bor i Stockholm).

När jag oh Birgitta sen skulle ta taxi till Centralen och jag stod färdigklädd vid ytterdörren, var Ella fortfarande i badkaret. Men lilla Sofia kom i mammas famn till dörren, kramade mig och gav mig plötsligt en puss. Och sen skrattade hon.

I sommar kommer vi att ses mera. Bland annat har Matti och Karin lyckats korttidshyra ett sommarboende i Öregrund, nära både till Tallparksbadet och till farfar och farmor.

Påskdagen: påskalamm, påskekrim – och så en djupdykning i mitt förflutna

Som sig bör har vi firat påskdagen med sådant som hör påsken till: Vi har ätit lammstek, Birgitta har köpt en ny fin tulpanbukett på Coop och vi har avslutat TV-kvällen med påskekrim fra Norge, TV-serien ”Gränsland”.

Före deckaren såg vi också ”Babel”, och den här gången fångade speciellt en av gästerna, Jenny Jägerfelt, mitt intresse. Hon är författare men också psykolog, och jag vet att hon och vår son, Matti Dahl, också han psykolog, inte bara är ungefär jämnårigsa utan också känner varann.

Mycket i mitt liv kretsar kring den resa till Juniskär och Sundsvall Matti ska ta mig med på i början av juni.

Inför den gör jag nu research på nätet.

Bland annat har jag fått fram att det hus i Juniskär (på sjösidan av Junivägen), där jag bodde under delar av min barndom och sen under min realskole- och gymnasietid på femtiotalet, har bytt ägare igen – exakt när vet jag inte – och jag har på nätet rent av hittat en relativt färsk bild av huset, där pappa och ännu längre mamma bodde kvar tills de dog och där jag och mina bröder sen fortsatte att hälsa på hos ägaren, Kjell Nordin, ända tills även han dog 2007. Jag och mina två bröder ordnade Kjells begravning.

Huset, med adressen Junivägen 17 – på andra sidan vägen går Nätvägen upp – har som ny ägare fått Christoffer Johansson, som fyller 33 år den 30 maj – min egen son, Matti, han som skjutsar mig till Juniskär, är faktiskt 45, och eftersom han har tillbringat vinterlov och även sommarveckor hos farmor och farfar i Juniskär och också var med vid Kjells begravning, ordnar han den här resan också av eget intresse.

Fotot på internet visar att till exempel staketet mot Junivägen och det garage Kjell byggde finns kvar, men jag ser ju också förändringar av både hus och tomt. Det senare kan man ju se också över staketet och från sjösidan, men jag skulle vara glad om den nuvarande ägaren lät oss ta en titt också inomhus, om det går för sig också gärna ta några bilder. Jag är vid det här laget 80 år, snart 81 när vi kommer till Juniskär, och vi har bara vänliga avsikter, och vi kommer inte för att få någon form av traktering. Det här handlar bara om att en sista gång få se det som blev vårt första hem i Sverige – vi var alltså en estnisk flyktingfamilj som kom i land i Löran hösten 1944.

Under min tid i Juniskär kände jag i stort sett alla människor i Juniskär, Juni, Nyland (där jag gick i skola), Flintåsen och Döviksjön – jag var nämligen framgångsrik jultidningsförsäljare, sen ombud för gamla Folket i Bild och försäljare av FiBs folkböcker. Dessutom var jag från unga år springsjas och alltiallo i Berglunds handelsbod, och jag tror nog att jag skötte mig, eftersom mina båda yngre bröder sen fick samma jobb. Nu finns där Restaurang & Café Juniskär, men jag vet inte om det är i drift.

Problemet är att de vuxna från den tiden är döda och mina barndoms- och ungdomskompisar i flera fall också är det eller har flyttat. Men finns det några gamla vänner kvar i trakten, hör gärna ifrån er – och uppmärksamma gärna den nuvarande ägaren till huset på Junivägen 17 om att jag vill ha kontakt.

Sonen och jag kommer att bo på Hotell Aina i Kvissle, och vi ska förstås också besöka kyrkogården i Mjösund och där familjen Kokks familjegrav och familjen Nordins dito. Och så ska vi titta på min ungdoms Sundsvall, där jag gick i Läroverket och tog studenten. Jag gör omfattande nätsökningar för att se vad som finns kvar av femtiotalets caféer, restauranger och affärer med mera. Säkert hittar vi också helt nya oaser.

Vi åker i bil från vårt hus i Öregrund – sonen övernattar där – på morgonen fredagen den 8 juni, och om jag tar med blommor till mina föräldrars (och numera även mina bröders) grav samt till Kjells grav, kan vi ju ta en sväng till kyrkogården i Mjösund redan på väg mot Kvissle på fredag. Vi är kvar hela lördagen och hela söndagen (9-10 juni) och anpassar gärna vårt besök efter de önskemål den nuvarande ägaren till min barndoms och ungdoms hem kan ha – men eftersom jag vill fotografera åtminstone tomten till huset, bör det ju helst vara under dagtid.

Jag saknar mejladress till den som bor där nu, så jag är tacksam om någon juniskärsbo som läser det här och kanske känner mig gör den nuvarande ägaren uppmärksam på mitt önskemål och ger honom adressen till min blogg, http://enn.kokk.se. Min egen mejladress är enn.kokk@telia.com.

En lång, lång långfredag

Jag gick upp ganska tidigt, och de första jag då mötte var barnbarnen, Ella och Sofia, som lekte med varann. Men snart var också alla vuxna uppe och åt frukost.

Matti, Karin och barnen var ute i solskenet, tittade på Öregrund och besökte en lekpark.

Till lunch lagade Birgitta röding med alternativ för barnbarnen – rödingarna hade hon köpt i Coops utmärkta, manuellt betjänade fisk- och delikatessdisk.

Lite senare var det dags för Matti och hans familj att åka hem till Stockholm. De vill också hinna umgås med Karins mamma/barnens mormor. Men eftersom i vart fall Ella minns det stora fina påskägg med godis vi brukar ha, hade Matti tagit med sig mängder av lösgodis att fylla det med, så barnen har mumsat på godis både i går och i dag.

Det är alltså inte Jesu lidande som har stått i fokus i just den här familjens långfredagsfirande.

På grund av min fallolycka vid ankomsten till Öregrund har den övriga familjen skött praktiskt taget allt praktiskt, sådant som att handla, laga mat och diska, medan jag har kunnat vila på sängen och läsa tidningarna, i dag kvällstidningarna som Birgitta köpte på Coop.

Men eftersom jag inte direkt är pigg, har det gång på gång hänt att jag då och då har somnat på sängen, vid några tillfällen har sovit ganska länge. I kväll har jag i alla fall varit uppe och sett Richard Wolff i TV.

En sak till avslutningsvis. Innan Matti åkte, gav jag honom två saker. Dels en firmatröja jag i en musikaffär fick för vidarebefordran till Matti, när jag före jul försökte få tag på saker han hade på sin önskelista – han bygger nämligen själv gitarrer. Dels en dubblett jag har fått av en bok om min hemby i Estlands, Juminda – i den finns nämligen fullt med bilder därifrån, bland annat av min far, alltså Mattis farfar, i unga dar, samt av två av mina mostrar och kusin Kreete i samband med deras konfirmation. Och en del annat som kan intresserad Matti, som har besökt Juminda.

Matti berättade att han redan har bokat rum på det hotell i Kvissle jag har valt för vårt boende, när han i början av juni tar mig till min gamla hemby Juniskär, till kyrkogården där mina föräldrar och min bror ligger och till min skolstad, Sundsvall.

Åt helvete men utan musik

De senaste dagarna har Birgitta och jag ägnat oss åt att packa inför den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund. Vi bor där lite drygt halva året, fortsätter att åka ut dit över helgerna under också halva hösten. Vi har haft det här huset ända sen 1969, renoverat det med sikte på att kunna bo ute vid roslagskusten i princip året om, om vi skulle vilja det, också anlagt en mycket stor trädgård.

I år har vintern dröjt sig kvar ovanligt länge – det ligger kvar mycket snö i de här trakterna – så den trädgårdskunnige Henrik, som vi med ålderns rätt anlitar för tyngre jobb på tomten, har varit här och fixat en gång upp till huset. Även om vi numera har det mesta också i det här huset, finns det ändå jättemycket som måste packas inför flytten ut till sommarhuset och sen fraktas dit, i vårt fall – vi har båda fyllt 80 – med hjälp av stadsbud.

Birgitta ville göra huset beboeligt inför vår ankomst, så i måndags tog hon bussen till Öregrund, höjde innetemperaturen till beboelig nivå, handlade en del på Coop och så vidare.

Själv använde jag måndagen till att packa färdigt för att på tisdag kunna visa stadsbuden, vad som skulle med. Och så långt gick allting planenligt.

När stadsbuden hade åkt mot Öregrund med vårt sommarflyttlass, var jag på banken, Pressbyrån och Apoteket oc sen också själv klar att sätta mig på 811ans buss till Öregrund.

När jag med min rullväska klev av vid vår vanliga hållplats i Öregrund, var där som jag ju redan visste ganska mycket snö plus is på gatorna. Men rullväskan var inte tung, och solen sken.

Jag tog mig över närmaste tvärgata, och det var då det hände.

Jag ser dåligt, särskilt i bländande sol, och det gjorde att jag inte observerade höjdskillnaden mellan gatan jag sneddade över och trottoaren på andra sidan.

Alltså föll jag fullständigt handlöst, och det gjorde ont, förbannat ont.

Svårt var det också att ta sig upp utan något stöd.

Just då kom dock tre skolungdomar per cykel, stannade till och hjälpte mig upp på benen. Jag berättade förstås vad jag hade råkat ut för och tackade dem så mycket, när de frågade, om jag behövde mer hjälp. Och när jag sa att jag nu nog skulle klara mig hem, cyklade de vidare.

Men egentligen var det både si och så med min gångförmåga. Det gjorde ont vid vänster knä och i mellangärdet på samma sida, och ganska snart upptäckte jag att jag blödde från höger tumme. Då och då måste jag stanna och vila.

Men eftersom det inte var vansinnigt långt hem till oss, lyckades jag i alla fall ta mig dit, hittade också Birgitta nere vid grinden där hon pulsade i snön för att komma åt körsbärskvistar att ta med in och ställa i kruka.

Själv tog jag mig in: tvättade det blödande fingret rent men upptäckte också att jag hade blodiga skrubbsår på vänster knä. Och vad värre är – det gör djävulskt ont i revbenen på vänster sida, och jag hoppas att inget där är brutet.

Värken släppte inte heller, blev snarare hart när outhärdlig i vissa lägen. Ändå har jag lyckats packa upp det allra nödvändigaste i min packning, men jag medger att det har tagit oproportionerligt lång tid.

Men hustrun, till åren kommen även hon, har hjälpt mig, inte bara lagat mat utan sen också diskat, vilket skulle ha varit min uppgift.

Jag använder nästan aldrig värktabletter, men när jag fick ont i nästan alla kroppslägen efter att ha somnat framför Rapport, och insett att man i min belägenhet inte blir bättre av att somna i en Lamino-stol, följde jag hustruns råd och tog en Paracetamol-tablett.

Och lite lättare blev det, åtminstone för stunden.

Melodikrysset nummer 52 2017

I går tog jag och Birgitta bussen till Öregrund för att, som vanligt ensamma, fira årsskiftet i vårt älskade sommarhus där. Med rullväskor och axeldito fraktade vi ut det nödvändigaste: kläder, skinka med Apotekets senap och estnisk julsylta, några böcker och skivor. Birgitta tog också med sig en presentazalea och några hyacinter.

De senare kompletterades sen på Coop med några till, och så hittade hustrun en stor nerblåst tallgren, som fick rollen som julgran. Tillsammans med några julprydnarer skapade hon snabbt julstämning.

Här finns fläckar av snö (och ispölar som rester av sådan), men i stort sett är trädgården snöfri. I brevlådan låg en vänlig julhälsning från de tre tjejer som i somras hjälpte oss med trädgårdsjobb, bland annat att restaurera ett par av mina nästan igenvuxna rabatter. I vår ålder behöver man anlita betald – OBS hederligt betald – hjälp med trädgårdsarbete, gräsklippning, städning med mera.

Kvällen tillbringade vi, som så många andra, framför TVn. Utöver nyheter såg vi ”På spåret”, slutavsnittet av ”Fröken Frimans krig” – vi känner Harald Hamrell och hans pappa; vi var också på mammans begravning – samt, sist, Joe Wrights ganska märkliga version av Leo Tolstoys ”Anna Karenina” med Keira Knightley i huvudrollen – mycket är gjort som teater med inslag av balett.

Klockan var över halv två innan jag hade somnat, men jag gick ändå upp sju för att vara nyrakad, nyduschad och påklädd samt ha hunnit äta frukost (nykokt kaffe, fil, lingonjuice och ett par hårda mackor med julskinka och julsenap).

Årets sista melodikryss hörde inte till de svåraste.

”Hawaii Five-0″ brukar jag i och för sig inte se, men jag känner åtminstone till serien. Här skulle 0 skrivas som noll.

Men det fanns också andra frågor som hade TV-anknytning.

Kikki Danielsson vann Melodifestivalen 1985 och lyckades sen hyfsat bra i Eurovision Song Contest med ”Bra vibrationer”.

Varför Eldeman kallade Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningson för ”tre svenska popgiganter” förstår jag inte riktigt. Men deras ”Håll mitt hjärta hårt” slog ju hyfsat som schlager.

ABBA däremot är ju giganter även i andra länder. ”Happy New Year” med Benny Andersson som en av huvudmännen slog ju hyfsat inte bara i Sverige. Och de har haft en rad internationella succéer.

ABBA förekommer mycket ofta i Melodikrysset, och det gäller också de tre nyss nämnda herrarna. Eldeman kör väldigt mycket med upprepningar.

I dag fick vi åter igen höra Bryan Adams’ succéinsjungning av ”Everything I Do I Do It For You” ur filmen om Robin Hood.

Chris Rea – i dag med ”Fool (If You Think It’s Over)” – har vi också hör nyligen, och det är väl just så Eldeman tänker när han konstruerar nya kryss.

Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna” har spelats så många gånger i krysset, att vi i dag fick den exekverad på dragspel.

Men det finns förstås de som gläds också åt upprepningar. Vonkis, som ständigt vill höra Py Bäckman (inte så pjåkig enligt mig heller), bör vara glad över att hon förekom i utkanten av en av dagens frågor, den om John Lennons och Yoko Onos av Sissel Kyrkjebø och Tommy Körberg insjungna ”Låt julen förkunna”. Den svenska texten skrevs av Dan Hylander med en smula assistans av Py Bäckman.

Molly Sandén har vi också hört förut. Fast i dag hörde vi henne i en ny låt, ”Rygg mot rygg”. Fast skriv inte ut accenten i hennes efternamn i krysset – då kommer en viss Edvard att bli omdöpt till Pérsson.

Och jag har en stark känsla av att vi i kommande melodikryss kommer att få höra mycket skapat av Max Martin. I dag hörde vi Katy Perry i hans ”Hey, Hey, Hey”. Så vi säger hej till Karl Martin Sandberg.

Men i sanningens namn: med Edvard Persson spelade Eldeman i dag en inte så känd melodi, ”Ett gott nytt år”, och det får jag väl tillönska också mina läsare.

Hälsningsordet i den näst sista låten upprepades tre gånger, och dagens kryss avslutades också med tretal: ”Min hatt den har tre kanter”. Ursprungligen var den en tysk folkvisa på melodin ”Karneval i Venedig”. Men det sista hade vi ingen aning om när vi i min barndom sjöng den i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

Karneval lär det väl också bli lite varstans på nyårsnatten. Men ta det varligt både med fyrverkerierna och med de starka dryckerna. Läsarna tillönskar jag ett bättre nytt år.

Melodikrysset nummer 48 2017

I går blev det inget skrivet här på bloggen. Sonen, Matti, skjutsade mig och Birgitta till min bror Mikkos begravning i Gävle, och när jag sen kom tillbaka hem, var datorn inte det första jag tänkte på.

Brorsan var, i motsats till mig, ute och dansade till dansband, så av respekt för honom avstår jag från mina vanliga slängar mot dansband, i dagens kryss representerade av Flamingokvintetten och deras ”En våg av längtan”.

Sonen, som skjutsade oss, var under barndomsåren kompis med Mikkos son Joakim: De var samtidigt hos farmor och farfar i Juniskär och hälsade också på hos varann, Matti i Gävle och Jocke i Öregrund, så vid begravningskaffet efter ceremonin i kyrkan erinrade sig de här nu hyggligt unga männen minnen ur det förflutna. Och någon gång under våren kommer Mikko att föras tillbaka till den kyrkogård vid Ljungan där våra föräldrar och vår mellanbror, också med namnet Matti, redan har sin sista vila.

Båda Matti och Jocke är ju i den åldern att de nästan automatiskt, när de fortfarande var små, både har hört historierna om Pippi Långstrump och vet att de skrevs av Astrid Lindgren, också sett filmatiseringarna, där Pippi spelades av Inger Nilsson, som vi i dag hörde sjunga om Sjörövar-Fabbe, farfarsfar.

När vi nu är inne på barnfilm, kan vi ju ta också Walt Disneys ”Lejonkungen” från 1994. Ur den hörde vi i dag ”Circle of Life”, skriven av Elton John och Tim Rice. Det djur Eldeman alltså sökte till krysset var lejon.

Över sen till ”Spelman på taket”, ”Fiddler on the Roof” av Joseph Stein (1964) med musik av Jerry Bock och texter av Sheldon Harnick. Ur den hörde vi i dag ”Om jag hade pengar”, ”If I Were a Rich Man” med Roby Lakatos.

Lasse Tennander har jag många skivor av, har också recenserat flera av dem, även hört honom live. I dag fick vi i krysset höra hans version av John Lennons ”Imagine” (1971), i Tennanders insjungning från 1887 ”Tänk om alla mänskor”.

Så sent som 2009 förekom det fortfarande bra bidrag i Melodifestivalen. Ett exempel spelades i dag: Caroline af Ugglas med ”Snälla, snälla”, som hamnade på andra plats.

Linda Bengtzing däremot har aldrig hört till mina favoriter. Varför Markoolio ställde upp tillsammans med henne och gjorde ”Värsta schlagern” vet jag inte.

Då är Anna Ternheim en vida bättre artist. I dag hörde vi henne i ”Battered Soul” från ”All the Way To Rio”.

Mia Skäringer spelar Eldeman ganska ofta. I dag hörde vi henne i ”Som kärleken är”.

Och mycket kärlek blir det i krysset, i dag till exempel ”Everybody Loves Somebody” med Dean Martin från 1965.

Så även i dagens Evert Taube, även om det den här gången blev en instrumental version av ”Fritiof och Carmencita”.

Fast kärleken har ju ofta sina komplikationer. En vacker och lite vemodig dansk visa om detta förekom i dagens kryss, om vad som kan ske en lørdag aften; här får ni hela visan på dansk:

Det var en lørdag aften

Dansk originaltext: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.