Jan Lööf, 75

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.

Sorgesång till en förlorad pappa

Det är en kulturgärning, att Hanneriina Mosseinens ”Isä” har blivit översatt (av Jocke Saitala) från finska till svenska och utgiven här i Sveige 2015 av Lystring förlag. På svenska heter den ”Pappa”.

Människor som aldrig läser serier har ofta förutfattade, i dag fruktansvärt föråldrade meningar om vad serier är. Jag kan försäkra, att ”Pappa” till innehållet väl kan mäta sig med en välskriven roman och att den tekniskt på sitt fält är konstnärligt nyskapande: Dess svart-vita blyertsteckningar i huvudhandlingen kompletteras av långa drömska partier, utförda som broderier.

Hanneriina Moisseinen, född 1978, berättar en verklig historia: När hon var tio år, försvann hennes far och återfanns aldrig. Pappan var tillsammans med arbetskamrater på en jobbkickoff på en ö i en sjö i finska Karelen. Det dracks förstås sprit, och ingen av jobbarkompisarna såg vad som egentligen hände. Drunknade han, och varför skulle han i så fall ut i vattnet? Kroppen återfanns aldrig.

Det här utlöser förstås ett familjetrauma, både hos dottern som ständigt grubblar över vad som kan ha hänt pappan och hos mamman i familjen som nu lämnas ensam med två barn, utöver Hanneriina en lillasyster som fortfarande nästan är baby. Drömmar, sorg, bekymmer, mammans försök att döva smärtan med alkohol och, långt senare, hennes relation till en ny man skildras. Liksom Hanneriinas försök i vuxen ålder att söka den försvunna pappan i den sydligaste delen av Argentina, också det bara en resultatlös gest.

Berättelsen avslutas med ett försonande och sammanknytande samtal med mamman och så författarens/tecknarens efterord.

Statyer av historiska personer och skulpturer föreställande lekande barn?

Som mina läsare vet, ägnar jag ganska stort bloggutrymme åt olika kulturyttringar. När jag en gång i världen kom till Uppsala var det för studier som var tänkta att leda fram till ett kulturanknutet yrke, men sen kom politiken att ta över.

Det betyder inte att jag därmed släppte mitt intresse för kultur. I perioder har jag, som kommunal kulturpolitiker, också förenat dessa mina huvudintressen. 1967-1970 satt jag som socialdemokratisk ledamot i kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse och biblioteksstyrelsen, det senare också 1970-1984.

Efter pensioneringen från jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen var jag åter under två mandatperioder verksam inom kulturpolitiken i Uppsala, från 2003-2009 i kulturnämnden samt dess utskott för bibliotek (senare evenemangsbidrag) samt för Stadsarkivet, även Uppsala kommuns representant i styrelsen för Folkrörelsearkivet i Uppsala län.

Att vara kulturpolitiker innebär att stödja kvalitet och mångfald, däremot inte att styra eller begränsa de uttryck kulturskapandet tar.

När det till exempel gäller bokbeståndet i ett bibliotek är det ganska lätt att begripa vad det här handlar om: Besökarna/boklånarna ska både kunna hitta mycket efterfrågade romaner, även deckare, men också svårläst lyrik.

I den allmänna diskussionen om kommunalt kulturutbud ifrågasätts sällan detta och annat som fordrar aktiva och frivilliga besök, sådant som utställningar på museerna och konserter i vårt konserthus.

Däremot verkar många medborgare ha oförblommerade meningar om sådant som hamnar i deras synfält bara för att det finns i det offentliga rummet.

Just nu pågår, främst i UNT, en inflammerad debatt om konstnären Erik Krikortz variant av en forn hyllning till arbetarnas och böndernas DDR, dock försett med ett gallermönster som inte fanns på förlagan. En del uppsalabor med egen erfarenhet av regimen i DDR har upprörts av det här konstverket, och jag kan väl säga att jag själv med min estniska flyktingbakgrund verkligen inte heller hör till den forna östtyska regimens uppbackare. Men utan att veta exakt hur konstnären har tänkt – han har inte sagt så mycket i den här debatten – är det mig djupt främmande att försöka störta en skulptur bara för att den väcker känslor.

Från mina år här i Uppsala – jag kom hit som student höstterminen 1959 – minns jag en rad inflammerade diskussioner om det offentliga rummet, allt ifrån Bror Hjorts ”Näckens polska” (storleken på könsorganet!) till skorstenen på Luthagen och nu alltså skulpturen i Slottsbacken. Också utformningen av Musikens hus – märk väl hur huset skulle se ut på utsidan.

Ibland tror jag, att den enda offentliga konst som skulle vinna de nu upprörda uppsalabornas gillande är statyer av historiska gestalter och skulpturer föreställande lekande barn.

Det blev ingen ny tand i dag – men det föredrag jag höll i dag var inte tandlöst

I morse hade jag en tidig morgontid hos tandläkaren – i dag skulle jag få min nya tand insatt.

En ung tandläkare arbetade hårt och länge med den glugg jag tidigare har fått. Tanken var att det planerade implantatet nu skulle komma på plats. Men den tand han hade beställt för ändamålet visade sig inte riktigt passa in på den plats där den skulle fästas. Gång på gång fick han lov att försöka få till stånd ett litet avstånd till den intilliggande tanden.

Och när han till slut hade lyckats med det, blev han tveksam om den nya tandens längd. En inkallad kollega kollade också, och man kom fram till att den nya tanden inte heller var tillräckligt lång.

Så jag fick gå hem igen med gluggen kvar tills vidare.

Efter lunch hemma med hustrun åkte jag ner på stan igen, den här gången för att hålla ytterligare ett föredrag på temat ”Flykten från Estland”.

Den här gången var det Missionskyrkan som hade bett mig komma.

Det kom jättemycket folk till salen på övre våningen, där vi skulle hålla till, en del av dem gamla missionsförbundsbekanta (nej, jag är inte medlem) som förre pastorn Lars Lindberg.

Men bland åhörarna fanns också gamla bekanta från helt andra sammanhang, till exempel Birgittas 95-åriga faster Karin Dahl, Birgittas gamla vän från tiden på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, Käthe Elmgren, min gamla kompis från Laboremus, Kerstin Lund, och Irene Sjögren, en i dag mycket gammal dam som vi ursprungligen lärde känna i Öregrund.

Publiken i Missionskyrkan var mycket alert och intresserad, ställde också frågor. Alla utom en handlade om flykten från Estland, men en åhörare ville veta vad jag tycker i den aktuella debatten om det DDR-relaterade konstverket i Slottsbacken.

Jag sitter ju inte längre i kulturnämnden och har inte varit med om att fatta det nu omdiskuterade beslutet, men jag försökte hävda konstens frihet och egensinne, påminde om att ett par folkpartipolitiker, politiskt inte mina meningsfränder och lika lite som jag uppbackare av DDR eller kommunism, har pläderat för en tolerant kultursyn.

Sensmoral: Du ska lyssna till ditt hjärta

Bernt Notkes medeltida skulptur ”Sankt Göran och draken” i Gamla stan i Stockholm är med all sannolikhet ett av de mest kända offentliga konstverken här i landet. Historien om Sankt Göran och draken är känd och spridd också i stora delar av det övriga Europa.

Det har funnits en historisk gestalt, i Sverige känd under namnet Sankt Göran, på andra håll i Europa kallad Sankt Georg, Sankt Jörgen, Riddar Örjan och Georg den Helige. Han levde under slutet av 200-talet, men ytterst lite är känt om honom. Dock verkar han ha levat i den del av nuvarande Turkiet, som en gång i världen kallades Lydien, men det är också en av de få saker som binder samman den historiska myten om honom och Ulf Starks (text) och Anna Höglunds (bild) högläsningsbok ”Göran och draken” (Rabén & Sjögren, 2015).

Ulf Stark börjar sin version av den här på folksagans sedvanliga sätt: Tre bröder sänds ut i världen för att pröva sina vingar och får av sin åldrige fader gåvor som hjälp på vägen. Göran får en präktig ridhäst, svärd och rustning samt en påse guldslantar.

Eftersom han vill se havet, rider Göran mot öster (vilket med tanke på det historiska Lydiens geografiska placering är ett märkligt val, om man vill komma till just kusten).

Men han gör också andra märkliga saker. Hästen byter han bort för att hjälpa en friare som måste hinna fram för att få sin brud. Sin rustning och sitt skarpa svärd ger han till en man som behöver dem för att värna sin lilla dotter från att ges som mat åt den drake, som regelbundet kräver offer av flickebarn. En gumma som inte har pengar till den skatt kungen kräver får påsen med pengarna.

Som gengåva får han i det senare fallet en näsduk med ett rött kors, men Görans återkommande förklaring till de byten som har gett honom själv klena gengåvor som en lappad rock och en simpel stav är:

”Jag lyssnar bara till mitt hjärta.”

Till slut kommer han ändå till sitt mål, det blåa, väldiga havet.

Överväldigad tittar han ut över havet. Men det skulle han inte ha gjort, för upp kommer draken och riktar en stöt av ånga och giftig andedräkt mot honom; Göran åker långt upp på land.

Ändå dör han inte. Hans ansikte skyddas av den näsduk han fick av den fattiga kvinnan.

När han vaknar upp, visar det sig, att han har tagits om hand av dödgrävaren, den som begraver alla tomma kistor efter flickorna draken har matats med.

Av dödgrävaren får han höra den hemska historien: Kungen fångar en liten ödla, som dock gör en deal med honom. Om kungen matar honom med kycklingar, kaniner, kalkoner, får och hundar samt fisk men också med en jungfru per månad, förblir han evigt ung och dessutom både mäktig och fruktad.

Den enda kungen älskar är sin dotter, och henne undanhåller han inte bara från ödlan, som på det här sättet har växt till en fruktansvärd drake. Kungen vaktar svartsjukt över sin egen dotter, hindrar till och med träsnidaren som håller på att göra en skulptur av henne från att bli färdig – prinsesstatyn, utan fötter, finns nu hemma hos dödgrävaren.

Dödgrävaren presenterar Göran som sin nye medhjälpare, och de går till den återkommande ceremoni, där den flicka som man ska mata draken med utses genom lottning. Det här sker alltså genom lottning, och prinsessan får bistå kungen genom att dra en lapp med ett namn på. Då sker det som kungen har försökt förhindra: På den lapp prinsessan drar finns hennes eget namn.

”Vad gör det namnet här?” ryter kungen. ”Dra en ny lott.”

Men prinsessan är solidarisk med de andra flickorna: ”Nej. Varför skulle dom, men inte jag?”

Från havet ses svart rök och hörs draken råma.

Göran tänker ut en räddningsplan, flykt med prinsessan, men den morgon när hon ska överlämnas till draken försover han sig.

På stranden, där prinsessan står och inväntar sitt öde, finns nu också träsnidaren, som sjunger, och sången håller ett slag till och med draken avvaktande. Så träsnidaren stöter en vass stör i drakens hals.

Nu vill Göran på sin gamla kuse och med sin simpla herdestav komma till undsättning, och då sker ett under: I en flod av bländande ljus förvandlas han till en riddare i gyllene rustning, herdestaven till ett svärd av härdat stål och hästen till en stridshäst. Svärdet sticker han i drakens hjärta.

Och draken krymper, blir den ödla den en gång var.

Men också kungen förvandlas, till en vithårig man med rinnande ögon och ett ansikte fårat av allt han aldrig borde ha gjort.

Kungen säger nu till Göran att han som belöning för att ha räddat prinsessan kan få tronen, slottet och prinsessan.

Göran tycker att prinsessan är vacker, ”men vilken makt har ni att bestämma om hennes hjärta?”.

Göran ser nämligen att hon ömsint sneglar på träsnidaren.

”Vad önskar du dej då?” undrar kungen.

Matsäck till kvällen, svarar Göran. Och så vill jag att träsnidaren ska få tronen och er dotters hand. ”För vem kan vara värd den mer, än den som kämpar mot en drake med bara sin kärlek och en käpp.”

Och redan tredje dagen efter bröllopet började träsnidaren hugga en riddare av trä i kamp med en drake. Bredvid ställer han sin skulptur av prinsessan och på hennes begäran också ett litet lamm.

Själv hade han på sockeln tänkt skriva ”Du ska lyssna till ditt hjärta#, men det tyckte inte prinsessan behövdes – ”det förstår man ändå”.

Sommar i P1 med Jögge Sundqvist

Eftersom min hustru har varit ordförande, en mycket engagerad sådan, för hemslöjdens gård Sätergläntan, borde jag kanske känna till slöjdaren Jögge Sundqvist, men jag kan inte fråga henne om honom, eftersom hon är bortrest några dagar. Detta sagt apropå dagens Sommar, där han pratade och spelade skivor. Att jag nämner den här kopplingen har att göra med att Sundqvist i sitt sommarprogram bland annat vädjade om mer pengar till den här unika kursgården med hantverk på schemat.

Till att börja med tyckte jag att Jögge Sundqvists sommarprat var alltför inriktat på hans speciella fack, och det blev inte bättre av det naturmystiska draget med talande björkar. Men gradvis blev jag allt mer fascinerad, och redan i programmets början fanns det för övrigt en bekännelse till människors rätt att använda djur och natur till människans gagn, historien om grävlingskinnväskan som väckte ont blod hos en kanadensisk miljöaktivist. Fast i motsats till Jögge Sundqvist tror jag nog inte att någon av de främsta poängerna med hantverk är att bidra till att lösa jordens miljöproblem. Däremot är hemslöjd ett bevarande av och en vidareutveckling av vårt kulturarv.

Det tog också ett tag innan jag fattade den fulla – och intressanta – vidden i hans musikval. Men när han hade hunnit fram till ”Believe” med The Chemical Brothers hörde jag tydligt ljudet av snabba yxhugg, och i ”Po’ Lazarus” dansade yxhugg och rock n’ roll med varandra. ”A Case of You” med Joni Mitchell kallade han för världens bästa låt och Amason, som vi hörde i ”Ålen”, för Sveriges bästa band. Det må vara hur det vill med det, men vi fick höra både det här och hörvärda låtar med Pink, The Cardigans, Röyksopp och The Who.

Sommar i P1 med Kenneth Macartney

Kenneth Macartney är Kanadas ambassadör i Sverige men talar, om än med viss brytning, svenska helt flytande. En gång i världen kom han som utbytesstuderande till Sverige, Falun närmare bestämt, där han efter att ha gjort samma sak hemma i Kanada tog studentexamen en gång till.

Mot bakgrund av varför han nu är här var det föga förvånande att han slog broar mellan sitt hemland och sitt tjänstgöringsland, och det finns förvisso likheter mellan de här båda länderna, till exempel i fråga om det nordliga geografiska läget och vurmen för ishockey. Men de kulturella broar han slog omfattade också kultur. Han nämnde att en kanadensisk konstnärsgrupp, Group of seven, tog intryck av skandinaviskt landskapsmåleri, av konstnärer som Anders Zorn, Bruno Liljefors och Gustaf Fjaestad.

En ganska stor del av sitt eget land lyckades han täcka in genom att berätta om den långa cykeltur – 500 mil – han och hans brorsa företog från hemmet i Victoria på Vancouver Island till OS i Montreal 1976. 40 dagar tog det. Kolla själva på kartan – det rör sig om en cykeltur som sträcker sig i stort sett över hela den nordamerikanska kontinenten.

Hans beskrivning av sitt hemland är, det bör man hålla i minnet, gjord av en diplomat, men till hans fördel talar ändå att han inte väjer för att berätta om det landets ursprungsfolk, indianer och inuiter, har utsatts för. Han berättade till exempel på den behandling – avskiljande från föräldrarna och skolgång med anglifiering som målsättning – inuiternas barn fick genomlida.

Och sympatiskt nog nämnde han med gillande de nya kanadensare som har kommit till landet från icke-europeiska länder, berättade bland annat en rar historia om hur en snöboll mot en grupp av nyanlända skolelever av ugandiskt ursprung leder till ett uppsluppet och förbrödrande snöbollskrig. Ugandierna lär sig snabbt! Macartney spelade, som en brygga till ugandierna, somaliern ”Wavin’ Flag” med K’naan.

Kanske var det mot den här bakgrunden logiskt att den enda svenska artist han spelade på skiva var Laleh.

Annars var musiken kanadensisk. Många av artisterna är välkända också här, sådana som Bryan Adams, Joni Mitchell och Neil Young, och Leonard Cohens ”Bird On the Wire” fick vi höra med K D Lang.

Elisapie Isaac är kanadensiska med inuitisk mor.

Och fransk-kanadensarna representerades av Fred Pellerin.

På socialdemokratisk distriktskongress i Heby

En gång i världen satt jag sekreterare vid några distriktskongresser för Socialdemokraterna i Uppsala län, och jag har faktiskt vid ett par tillfällen med högsta röstetal valts som kongressombud av partivännerna i Uppsala arbetarekommun.

Senare kom jag att mest göra insatser för mitt parti centralt, i olika funktioner på den centrala partiexpeditionen i Stockholm, ofta lite missvisande kallad partistyrelsen.

Ett helt arbetsliv i rörelsens tjänst gör att jag får inbjudningar att som gäst närvara vid både distrikts- och partikongresserna.

Under mina många år på partiexpeditionen var jag bland annat under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare, vilket betydde att jag i samband med val (även kommunalval) följde valrörelser, i slutändan på plats, och sen deltog i det aktuella partiets valvaka men också att jag med hjälp av respektive lands tidningar, prenumererade papperstiningar på den tiden, telefonsamtal och målinriktade besök hade stenkoll på vad som hände i länderna närmast oss. Vid ett besök i Lettland brast, när jag ställde uppenbart inte slumpmässiga frågor till ett par yngre partvänner, kvinnan i den här duon ut i ett hjärtligt skratt och sa sen: ”Enn Kokk, du vet redan alldeles för mycket om oss!”. Utöver det här deltog jag också regelbundet i Nordiska rådets sessioner och reste som medföljande make med min hustru, när hon som minister eller talman gjorde officiella besök i grannländerna. Om allt detta skrev jag rapporter, som sändes till partiets VU inför sammanträdena, och jag vet att mina sakkunniga redogörelser för vad som hände i grannländerna lästes och uppskattades av till exempel Göran Persson – Anna Lindh tyckte att mina rapporter i vissa stycken var mer initierade än ambassadernas, så hon ringde mig och föreslog ett formellt informationsutbyte: mot att jag sände mina partirapporter till en av henne utsedd person på UD fick jag regelbunden tillgång till ambassadrapporterna från grannländerna.

Vad har nu detta att göra med Socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län? Jo, ett inslag i den här kongressen var en valanalys – valet gick för övrigt ganska hyggligt i vårt län: Vårt parti kom, i koalition med andra, till makten både i landstinget och i Uppsala samt flertalet övriga kommuner.

Valanalysen innehöll givetvis också problematiska frågor som Sverigedemokraternas frammarsch. På den här punkten tyckte jag att jag med mitt nordiska perspektiv – jag upprätthåller ju mina gamla kunskaper, som ni ser av rapporteringen här på bloggen – hade en del att tillföra. Alltså berättade jag om mina erfarenheter av motsvarande partiers frammarsch i grannländerna och om skilda socialdemokratiska strategier – anpassning som i Danmark och en klassisk socialdemokratisk linje som i Norge – och framhöll att jag för egen del gillade den norska linjen. Och faktum är att jag, trots att detta var ett seminarium, fick en rungande applåd efter mitt ganska korta inlägg.

Hustrun fick senare också hon en lång och varm applåd när hon som gästernas representant hälsade kongressen.

Som gäster har vi ju inga formella plikter på kongressen, men vi följde noggrant förhandlingarna från öppningsformalia till slut och unison sång av ”Internationalen”. Som vanligt på distriktskongresser var förstås motionsbehandlingen och valen de intressantaste punkterna.

Partistyrelsens inbjudne gäst var Mikael Damberg, som visade sig ha sommarstuga i Heby. Eftersom vi känner honom sen gammalt – jag ända sedan han som liten grabb var på besök hos farsan, förre partikassören Nils-Gösta Damberg, på partiexpeditionen – hälsade vi personligen på honom. Den som har läst min blogg länge vet, att jag inte ville ha honom eller någon annan från det i mitt tycke alltför borgerligt anstuckna Lenet, partidistriktet i Stockholms län, som partiordförande, men Mickes anförande till distriktskongressen var klassisk socialdemokratisk agitation.

På samma sätt uppträdde inför distriktskongressen vår av kongressen nyvalde distriktsordförande, Ardalan Shekarabi. Han bor numera i Knivsta, men jag mötte honom förstås redan på den tiden då han bodde i Uppsala. Jag hörde till dem som var kritiska mot den SSU-falang han under sin tid som SSUs ordförande tillhörde och trodde kanske att hans förtida avgång från den posten skulle bli ändpunkten för en vidare (s)-karriär. Men han har alltså kommit tillbaka och nu blivit både statsråd och ny ordförande i vårt partidistrikt. Och även i hans fall kan jag konstatera, att det han sa från talarstolen i Heby Folket hus inte innehöll något, som jag själv inte står bakom.

Motionsbehandlingen var föredömlig: Distriktsstyrelsens utlåtanden genomtänkta och välargumenterade av föredragande, motargument från motionärer och andra som inte höll med om slutsatserna, ingen strypt debatt. Distriktsstyrelsen vann voteringarna, ibland med hjälp av ett visst tillmötesgående. Ämnena täckte ett vitt politiskt fält.

Den avgående distriktsordföranden, Agneta Gille, avtackades med stor värme. Agneta är folkrörelsemänniska i ordets riktiga betydelse: lyssnande, lyhörd för andras synpunkter, outtröttligt verksam.

I Uppsala län har inte minst SSU vuxit i antal, vilket gläder mig, också en gammal folkrörelsemänniska. Det smärtar mig att sett över tid relativt färre engagerar sig partipolitiskt – partipolitiken, det breda engagemanget, är ju demokratins livsnerv.

Påskägg på estniskt vis

Jag och min familj kom i slutet av andra världskriget via Finland till Sverige. Jag var sju år när vi kom hit, och vi anpassade oss ganska snart, lärde oss också svenska, men vårt eget språk, estniskan, fortsatte vi att tala i familjen och med andra landsmän, och även om estnisk kultur och estniska levnadsmönster är ganska lika dem vi mötte här i landet, vårdade vi oss också om våra estniska särdrag.

Det här gör att jag, också nu vid hög ålder, fortsätter att färga påskäggen på estniskt vis, på ett sätt jag lärde mig redan i min barndoms Estland. Min hustru är svenska, men hon och våra barn har alla lärt sig och lärt sig att älska det här estniska sättet att färga ägg. Jag gick nyss in på vår dotters – Kerstin Kokk heter hon – Instagram och såg där den första bilden av den estniska äggmålning hon i år, som andra år, genomför med sina barn, Viggo och Klara.

För det här estniska sättet att koka och samtidigt färga påskäggen, behöver man förstås ägg. För vår del kokar vi ganska många: I år blev det åtta för mig och tio för Birgitta. De här äggen blir små konstverk och ägg som inte går åt kan, om skalen är hela, sparas i en skål på skrivbordet. Många sparar också vackra skal till urätna ägg.

För att genomföra den här typen av äggfärgning/äggkokning måste man ha ganska generöst tilltagna tyglappar, till exempel 30 centimeter x 30 centimeter. Man kan till exempel klippa sönder ett uttjänt lakan. (När man sen är färdig med hela proceduren, kan man, efter att ha avskilt de färgande lökskalen med mera, köra omslagslapparna i tvättmaskin och sen använda dem på nytt nästa påsk.)

Den viktigaste ingrediensen i estnisk äggfärgning är stora mängder av skal från gul lök. Man kan ju spara lökskal undan för undan men också vittja bottnen i och underredet till löklådan i butiken där man handlar. Fast för vår del har vi välvilliga medhjälpare – framför allt Marina, som har estnisk mor – i Konsum i Öregrund: När vi flyttar ut till Öregrund veckan före påsk, har våra vänner i personalen på Coop redan fyllt hela plastpåsar med lökskal, som de ju ändå kontinuerligt måste befria löklådan och dess underrede från.

I princip räcker det att svepa in äggen, utlagda på tyglappar, i ett tjockt täcke av lökskal.

Men det finns andra ofarliga växter att använda för att få speciella färgeffekter. Flisor av albark ger till exempel brunare ränder.

I år, då påsken är tidig och våren inte riktigt syns till, finns det inte så mycket extra att hämta i trädgården, men man kan också åstadkomma ljusare konturer av blad till stensöta eller krokus eller, om påsken ligger lite senare, av kronbladen till blommande blå- och vitsippor. När jag själv var yngre, gick det att få intressanta färgbrytningar med hjälp av kräppapper eller fjädervipporna till påskriset, men de har blivit mer färgbeständiga sen dess, släpper alltså inte så lätt ifrån sig sin färg.

Jag har också, efter att ha sett tipset i en estnisk tidning på nätet, använt mig av lite blåbärssylt med hela blåbär i. Fast då kokade jag ett par såna ägg i en separat, liten kastrull – blåbär färgar mycket kraftigt.

Hur som helst: När du är klar med ett ägg, sveper du tygtrasan omkring det och det som ska avge färg, och så snurrar du och knyter till exempel björntråd omkring varje sådant äggpaket. Är ni flera om att dela en stor kokgryta, kan var och en spara en trådtamp (gärna i form av en ögla) på sina ägg och sen binda ihop dem löst med ytterligare en tråd. Gör man så här, underlättas sedan identifieringen, om olika personer har olika färg på sin tråd.

För att få någon effekt, måste man hårdkoka äggen – jag skulle säga i minst en kvart.

Sen spolar man kallt vatten på de kokta äggen, klipper upp tråden runt om med en sax och öppnar paketen. När du har spolat av äggen ska du finna, att du har skapat små underverk!

Nu har Kerstin lagt ut en instagrambild på sina estniska påskägg. Se på dem – de är faktiskt vackrare än mina.

Jag återerövrar världen igen, i dag tillsammans med Olof Palme

I veckan har jag varit på kontrollbesök på Vårdcentralen här i Svartbäcken. Den senaste svullnaden i vänsterfoten har till största delen lagt sig igen – uppenbarligen var den följden av den halkskada jag råkade ut för ute på Idrottsgatan.

Fast under tiden hann jag drabbas av en ny omgång snuva och hosta, något jag nu för tredje gången har bringat under kontroll med hjälp av den hostmedicin med bland annat ett morfinpreparat jag fick utskrivet sist jag var inskriven på Akademiska.

I morse blev jag också uppringd av Vårdcentralen och ordinerad att fortsätta med en medicin jag har, dock av en variant som inte gå så hårt åt njurarna.

Det här medicinerandet har i alla fall lett till att jag i torsdags för första gången på länge klarade av att ta nig ner till Coop nere vid Uppsala C och handla både det som var slut hemma och sådant jag ville laga till lunch och middag. Också Birgitta har varit där och provianterat. Konsum sätter verkligen vår köptrohet som kooperatörer på hårda prov.

Jag köpte förresten choklad till hustrun och dottern också, detta som ett ringa tack för all den vård och omsorg jag har fått.

I dag pallrade jag och hustrun i väg oss till Stockholm också, fast i olika ärenden.

Normalt brukar vi tillsammans gå på utdelningen av Olof Palme-priset, som årligen delas ut till någon förtjänt person.

Olof Palmepriset är ett svenskt årligt pris för särskilda betydande insatser i Olof Palmes anda.

Olof Palme-priset inrättades i februari 1987 och utdelas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet, en fond som instiftats av Olof Palmes familj och Socialdemokraternas partistyrelse för att hedra Olof Palmes minne. Priset består av ett diplom och 75.000 US dollar.

Som ni kan förstå är det i vår familj inte bara jag utan också min hustru som brukar delta i den här prisutdelningen, som oftast har ägt rum i Riksdagens andrakammarsal.

Men samtidigt ägde på Nordiska museet avtackningen rum av dess nu pensionerade styresman (chef) Christina Mattsson, och eftersom Birgitta länge var varit ordförande i museets nämnd (styrelse) och dessutom har ett hjärtligt och personligt förhållande till Christina, valde hon den här gången att gå dit – jag fick sen för ett stort antal av våra gemensamma vänner, bland dem även Lisbet Palme, förklara varför jag var där utan hennes sällskap.

Årets Olof Palme-pris gick till den kinesiske filosofiprofessorn Xu Youyu ”för hans principfasta arbete för demokrati och yttrandefrihet”, för hans konsekventa arbete för demokratisering av det kinesiska samhället.

Hans metod är dialog, inte våld, men nedslående nog har han – trots att han formellt inte är fängslad – inte beviljats utresetillstånd för att åka till Stockholm och personligen motta Olof Palme-priset.