En torsdag i en gammal mans liv

Sonen, Matti, ska snart fira födelsedag, och jag och Birgitta är hembjudna till honom i Hammarby sjöstad, där han och hans familj numera bor. I vår familj används önskelistor för att vägleda övriga inför jular och bemärkelsedagar, och en önskelista kom mycket riktigt per mejl från Matti. Matti är mycket precis när det gäller vad han vill ha, men ett av problemen med hans och andras önskelistor i dag är att det som önskas förutsätts beställas över nätet. För egen del är jag inte obekant med nätet och de olika saker det tillhandahåller, men jag vill inte handla på det sättet. Dels vill jag kunna komma i fysisk kontakt med det jag ska köpa. Dels är jag en gammal stofil som uteslutande betalar med kontanter – jag har inte ens något betalkort, och hade jag ett, skulle jag ändå aldrig i helvete använda det på nätet. Jag kanske ska tillägga, att jag, på den tiden jag var yrkesverksam i Norden och Baltikum, av min arbetsgivare försågs med ett kreditkort, som jag skötte. Att jag inte vill ha kort är ett principiellt beslut, fattat av mig själv – det har alltså inte som bakgrund att jag någonsin skulle ha misskött något bankkonto.

Nå, eftermiddagen i går tillbringade jag alltså – förutom med att gå till banken för att ta ut mer pengar och sen bland annat gå på Apoteket – med att försöka hitta något av det som fanns på sonens önskelista. Jag gick kors och tvärs i city och besökte sammanlagt ett halvt dussin butiker med herrkläder, alltsammans utan att hitta just det som stod på önskelistan. Sen gick jag till en musikaffär, med samma resultat. I skivaffären intill gick jag inte ens in, detta eftersom jag vet att de skivor sonen vill ha inte finns där.

I stället gick jag, kanske för att trösta mig själv, till Akademibokhandeln Lundeq och kollade där av beståndet av serieböcker. Och här hittade jag genast några utgåvor jag ville ha: Mare Kandres ”Punkserier” med medföljande CD (jag har alla hennes böcker och en skiva med Global Infantilists), Magnus Knutssons och Ulf Janssons ”Stora boken om Ratte”, där jag själv under namnet Uno Smock förekommer i ett par av äventyren, och så fyra gamla nummer av Illustrerade klassiker samlade i en volym: Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” och ”Resan till jordens medelpunkt” samt H G Wells’ ”Tidsmaskinen” och ”Världarnas krig”.

Så nu vet ni vad ni kommer att få läsa om här på bloggen under den närmaste tiden.

I Forum-gallerian, där Akademibokhandeln ligger, hittade jag också, i gången mot Svava, en nyhet: Trillers, där vår dotter Kerstin är bagare, har öppnat butik och servering där. För dagen fanns yppiga semlor att köpa, men eftersom jag hade andra planer för kvällen, köpte jag varken sådana eller något av det fina matbröd jag såg i disken. Men hit kommer jag säkert snart tillbaka för att handla.

I stället gick ja ut och ställde mig i korsningen Dragarbrunnsgatan/Bredgränd och väntade på Birgitta, som jag skulle äta middag med på Amazing Thai. Vi valde att äta Pad Kaprao Bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök och till det ris samt, som dryck, Zeunerts lättöl. Sen avslutade vi med var sin dubbel espresso.

Därifrån gick vi tvärs över gatan till Forum-gallerian och tog rulltrappan upp till Akademibokhandeln, som var kvällens mål. En av de första vi stötte på där var Berit Rylander, hustru till kvällens huvudperson, Sten Rylander, vars nya bok, ”Afrikanska möten”, skulle introduceras genom ett samtal med Sten Hagberg inför publik i bokhandeln. Vi känner paret Rylander sedan länge, var för inte särskilt länge sedan på middag hemma hos dem på Luthagen.

Den sammanbindande länken i det här fallet är emellertid Afrika. Sten har varit svensk ambassadör i flera länder i södra Afrika och har också på annat sätt arbetat med afrikanska frågor, dels inom UD, dels för Sida. Och det finns heller knappast någon del av Afrika som Birgitta inte har besökt, i yngre dar som anställd på Nordiska Afrikainstitutet, Dag Hammarskjölds minnesfond och Sida, senare som riksdagsledamot, minister och talman. Sten Rylander nämner henne, inte utan uppskattning, från ett ministerbesök under hans egen stationering i Angola, och han harangerade henne också i Akademibokhandeln.

Inledningarna gick väl att höra någorlunda bra, men ljudåtergivningen från den mikrofon som sen gick runt bland många intresserade var bedrövlig. Efteråt bildades en mycket lång kö av bokköpare framför Sten Rylander för att få en liten personlig adress i boken. I det exemplar Birgitta köpte står det ”Till vännerna Birgitta och Enn med varmaste hälsningar”.

Tidningen Ernie nedlagd – men serien Ernie finns nu i Nya Serieparaden

Självklart hör jag till dem som har köpt och läst serietidningen Ernie. Den innehöll ursprungligen också andra läsvärda serier, men så småningom har urvalet smalnat av i riktning mot titelserien, Bud Grace’s ”Ernie”.

Men det konceptet gav tydligen inte tillräckligt många läsare. Egmont Publishing har skippat Ernie-tidningen, och i stället hittar man från och med nummer 1 2016 ”Ernie” i Nya Serieparaden.

I den hittar man för närvarande också Jim Meddick’s utmärkta ”Monty”, Patrick McDonnell’s mycket fina ”Morrgan & Klös”, Scott Adams’ ”Dilbert”, som förr hade egen tidning, Kieran Meehan’s cyniska men roliga ”De professionella” och Pertti Jarlas ofta överraskande ”Fingerpori”.

För egen del är jag fan varken av Tim Rickard’s ”Brewster Rockit” eller av Øyvind Sagåsens ”Radio Gaga”, så jag skulle inte ha något emot att någon av dem byttes ut mot till exempel Jim Toomey’s ”Sigges lagun”, som tidigare gick i den här tidningen.

Nya Serieparaden innehåller också bidrag av några mycket läsvärda cartoonister: dels Dan Piraro’s ”Bizarro”, dels paret Berglins, fyrarutingar som ändå är mer av samhällskommenterande skämtteckningar än av serie i ordets egentliga bemärkelse.

Glenn och Gary McCoy’s ”De flygande McCoys” når väl inte riktigt upp till den höjden.

Serietidningen Rocky läggs ner

Rocky Magasin, uppbyggd kring Martin Kellermans serie ”Rocky”, läggs ner efter 100 nummer. Jag var en trogen läsare av ”Rocky” redan innan han fick ge namn åt en egen serietidning, och jag kommer förstås att fortsätta läsa den här serien, till exempel i Dagens Nyheter, där den dagligen publiceras i inledningen av kulturdelen.

Den här serien är en träffsäker samtidsspegel, primärt för människor yngre än jag.

Jag vet inte om det är den generationen, som inte i tillräcklig utsträckning läser serietidningar, men uppenbarligen säljer inte Rocky-tidningen tillräckligt många exemplar.

Jag kan ana flera samverkande svar på varför projektet stöp. Tidningen gjordes fram till inte så länge sen i stort, glassigt utförande och innehöll då också en massa annan text, som markerade att Rocky Magasin inte bara var ett seriemagasin. För något år sen gjordes den om till mer av en traditionell serietidning, men trots att den fortfarande kostade en tia mer än en jämförbar serietidning, fick man mindre för pengarna: bara fyra stora serierutor per sida av både huvudserien ”Rocky” och av flera andra serier. Detta kunde till nöds förklaras med att både ”Rocky” och flera av de andra serierna har mycket textrika pratbubblor, vilket fordrar hyggligt stort format för att de ska kunna läsas, men jag undrar om inte läsarna ändå kände sig blåsta på pengarna.

Nå, ”Rocky” försvinner inte ur seriehistorien, ens ur serietidningsvärlden, i och med att Rocky Magasin efter nummer 8 2015 läggs ner. Han dyker upp i Pondus nummer 1 2016 – ”Rocky” gick där också innan han fick egen tidning.

I Pondus hittar man också en annan Rocky Magasin-serie, Lina Neidestams ”Zelda”.

Fast båda behöver mer plats. Vilket är lätt ordnat: Skippa ”Facksnack” och ”Solpaneler”!

Rocky Magasin har dock innehållit ytterligare serier, värda fortsatt publicering också i serietidningsform: Ellen Ekmans ”Lilla Berlin” och Stefan Thungrens & Pelle Forsheds ”Stockholmsnatt”.

Äventyr i kända hjulspår

Hur det går för Velvet låter oss Agent X9 vänta på, så att vi i ännu högre grad tappar bort den långsamt framvindlande handlingen.

Däremot fortsätter, även i nummer 2 2016, den obegripliga publiceringen av Lars Krantz’ serie om Christer Pettersson, ”Den svarta jorden”.

Tidningen satsar uppenbarligen stort på sin nya serie ”Silas Corey” med manus av Fabien Nury och bild av Pierre Alary. Människorna i den känns lite fyrkantiga, i flera avseenden.

Två klassiska äventyrsserier fyller resten av numret.

”Agent Corrigan” med bilder av Al Williamson är vältecknad och det aktuella avsnittet, ”Lady Vendetta” från 1974, med manus av Archie Goodwin, är ganska hyggligt.

Fast snäppet vassare är även den här gången ”Modesty Blaise”, avsnittet ”Aristo – piraten” från 1994-1995 med manus av Peter O’Donnell och bild av Enric Badia Romero. Det här avsnittet har en lite krokig introduktion och därför samma slags avslutning, men det som finns där emellan – kamp mot pirater på Sydkinesiska sjön – är, framför allt mot slutet, ganska spännande.

Fast eftersom jag inte är någon tonårspojke, kittlas jag inte av att få se ytterligare en av dessa bilder av en delvis avklädd Modesty Blaise.

Jan Lööf, 75

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.

Silas Corey nyhet i Agent X9

Senaste numret, nummer 1 2016, av Agent X9 innehåller en enda serie i svartvitt, klassikern Modesty Blaise i svart-vitt. Det här avsnittet, ”Tid att dö” från 1994, har som vanligt för den epoken Peter O’Donnell som manusförfattare och Enric Badia Romero som illustratör. I det här avsnittet är det Modestys vän Sir Gerald Tarrant som hotas bli dödad. Modesty och Willie Garvin exponerar sig själva och den okände hotavsändarens hantlangare oskadliggörs samt tvingas uppge sin uppdragsgivare, Röda amiralen. Denne, en före detta sovjetisk agent, visar sig under falskt namn. Modesty och Willie klarar ytterligare ett par av Röda amiralen lejda mördare och beslutar sen att anfalla den ryske, numera stormrike amiralen, som lever under antaget namn i ett fort i Nordafrika. Modesty tar sig in i detta ökenfort genom att maskerad låtsas vara en av de sexuellt tjänstvilliga damer som baronen med jämna mellanrum rekryterar mot betalning. I enrum med amiralen går hon till attack, och Willie anländer per flyg som hjälpande riddare från ovan. Det slutar som det brukar göra, men det här är faktisk mer spännande än flertalet av de senare producerade, färglagda serierna i det aktuella numret.

Largo Winch, i det här numret med avsnittet ”20 sekunder”, har ungefär samma förtjänster och minus som det avsnitt jag tidigare har skrivit om.

Och Velvet, fortfarande lika elegant tecknad, mår inte så bra av att få handlingen så utdragen och uppstyckad.

Fransk-belgiska ”Silas Corey” med manus av Fabien Nury och bild av Pierre Alary är det här numrets nykomling. I det nu aktuella numret publiceras del ett av fem. Teckningarna i den är lite för stiliserade i min smak, men även bildmässigt har den här serien en särpräglad stil. Handlingen i den här påbörjade historien, ”Aquilamysteriet”, utspelar sig under första världskriget, och även om den är fiktiv, har mycket, både en del personer och en del händelser, hämtats ur den verkliga historien. En del av det som berättas verkar lovande, men vi får väl avvakta fortsättningen, innan vi fäller något slutgiltigt omdöme.

Felix i barnboksvariant

Jag är ett stort fan av Jan Lööf och publicerade följaktligen hans serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag under nio år under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet var dess chefredaktör – jag gjorde då om det gamla partiorganet till en mix av politiskt magasin och familjetidning.

En rad recensioner av Jan Lööfs verk i olika genrer hittar du ovan under Kulturspegeln, Barnkultur respektive Serier.

När jag för en tid sen fick höra talas om att Jan Lööf tänkte göra ett kombinerat verk, beslöt jag mig genast för att köpa två exemplar, ett till ett barnbarn och ett till mig själv.

Det intressanta med den här boken, ”När Felix blev stor” (Bonnier Carlsen, 2015), är att den är både genre- och åldersöverskridande.

Serien ”Felix”, nu för övrigt återutgiven i färg, har förvisso lästs också av ungdomar, men dess handling och dess associationsanknytningar till klassiska litterära förebilder har gjort, att den också har haft en till stor del vuxen läsekrets.

Baksidestexten på ”När Felix blev stor” slutar med följande: ”I den här bilderboken kliver Felix på allvar in i barnens värld.”

Det tycker jag ger en mycket förenklad bild av den här boken.

Visst är den i huvudsak gjord som bilderbok i stort format, men den börjar och slutar som serie. Också av det senare följer problemet att normala bilderboksläsare inte har de associationer som fordras. Och samma problem får de yngre med huvudhandlingen. Det mesta i den är nog, om vi håller oss till texten, begripligt för den åldersgrupp boken primärt verkar rikta sig till, men framför allt en del av de storslagna och detaljrika bilderna fordrar kunskaper och läsupplevelser som normala bilderboksläsare inte har: I det sagoland där den överdimensionerade Felix och hans nyförvärvade kompis Lisa hamnar säljer Stalin enkla raketbiljetter till månen, kör Helan och Halvan förbi i en ålderdomlig bil och ses Fantomen ute på gatan med Devil i koppel. I ett annat avsnitt förvandlas Felix, åtminstone till klädseln, till Läderlappen/Batman. Och i ytterligare ett annat avsnitt dyker det gamla filmmonstret Godzilla upp.

Mot slutet, i en stad med grekiska skyltar, dyker plötsligt en bil upp med Jan Lööf vid ratten – föga förvånande för oss som vet var Jan Lööf bor delar av året. Jan Lööf får förresten på skallen av Lisa för att han har ritat henne med rosa mjukisbyxor, och fast han försvarar sig med att han inte kan rita tjejer, får han rita om henne.

I slutavsnittet, också det alltså gjort som serie, möter de en mystisk Sherlock Holmes-klädd person, som visar sig se ut som Leif G W Persson. Han behöver två ungdomar som spanare.

Lisa: Jaa! Absolut!

Felix: Nää! Inga fler äventyr på ett bra tag.

Lisa: Jo då. Vi är med. Samtidigt som den här sagoboken tar slut så börjar ett nytt hemligt Felix-äventyr. Hej då.

Vad det här betyder får man kanske så småningom se.

Sorgesång till en förlorad pappa

Det är en kulturgärning, att Hanneriina Mosseinens ”Isä” har blivit översatt (av Jocke Saitala) från finska till svenska och utgiven här i Sveige 2015 av Lystring förlag. På svenska heter den ”Pappa”.

Människor som aldrig läser serier har ofta förutfattade, i dag fruktansvärt föråldrade meningar om vad serier är. Jag kan försäkra, att ”Pappa” till innehållet väl kan mäta sig med en välskriven roman och att den tekniskt på sitt fält är konstnärligt nyskapande: Dess svart-vita blyertsteckningar i huvudhandlingen kompletteras av långa drömska partier, utförda som broderier.

Hanneriina Moisseinen, född 1978, berättar en verklig historia: När hon var tio år, försvann hennes far och återfanns aldrig. Pappan var tillsammans med arbetskamrater på en jobbkickoff på en ö i en sjö i finska Karelen. Det dracks förstås sprit, och ingen av jobbarkompisarna såg vad som egentligen hände. Drunknade han, och varför skulle han i så fall ut i vattnet? Kroppen återfanns aldrig.

Det här utlöser förstås ett familjetrauma, både hos dottern som ständigt grubblar över vad som kan ha hänt pappan och hos mamman i familjen som nu lämnas ensam med två barn, utöver Hanneriina en lillasyster som fortfarande nästan är baby. Drömmar, sorg, bekymmer, mammans försök att döva smärtan med alkohol och, långt senare, hennes relation till en ny man skildras. Liksom Hanneriinas försök i vuxen ålder att söka den försvunna pappan i den sydligaste delen av Argentina, också det bara en resultatlös gest.

Berättelsen avslutas med ett försonande och sammanknytande samtal med mamman och så författarens/tecknarens efterord.

Pilska äldre damer nu i serievärlden

Till poängerna med Agent X9 hör avgjort återpubliceringen av lite äldre äventyrsserier, ofta efter sin tids sed gjorda i svart-vitt.

Vi får till exempel ständigt möta ”Modesty Blaise” i äldre men icke desto mindre högst läsvärda äventyr. I det senaste numret, 12 2015, finns ”Farlig filminspelning” från 1994, vilket senare betyder, att det här avsnittet gjordes av Peter O’Donnell (manus) och Enric Badia Romero (bild).

Handlingen i det här avsnittet ter sig i begynnelsen mer än lovligt otrolig. Modesty och Willie är på något slags semesterresa i Centralasien, längs den gamla Sidenvägen, och Willie får i sin kikare syn på stenåldersmän som släpar på sitt byte, en sabeltandad tiger. Nå, detta får snart sin förklaring – det handlar om en filminspelning. Svårare att rationellt förklara är egentligen hur den italienske journalisten Guido också med fästmön Aniela på motorcykeln hittar det här paret, vars hjälp de vill ha i en farlig filmscen. Modesty och Willie låter sig tyvärr övertalas, vilket ändar i en lång och farofylld episod i den del av floden som går under jord. Sen flyttas fokus lite oväntat och omotiverat till en skadad ryss och till en strid om undangömt uran. Men spännande och fartfyllt berättat är det.

Ännu äldre, från 1974, är ”Draköns hemlighet”, ett avsnitt av Archie Goodwins (manus) och Al Williamsons (text) ”Agent Corrigan”, som jag också har skrivit om tidigare.

Slumpmässiga omständigheter för Phil Corrigan till Drakön i Söderhavet – ön har inte bara formen av en drake utan där verkar faktiskt också bo en sådan som håller öborna på armlängds avstånd från djungeln. Corrigan slår följe med en öbo som tänker leta efter sin försvunne far, och för att göra en lång historia kort: Kaptenen på skorven de har kommit med och den kvinnliga ägaren till den gummiplantage han fraktar åt visar sig vara exploatörer, bedragare och pirater.

Den utomordentligt vältecknade (bild: Steve Epting) ”Velvet” är nu uppe fjärde avsnittet, men följetongsformen år kanske inte idealisk för Ed Brubakers (manus) ganska vindlande historia. Nyss var vi i forna Jugoslavien. Nu är vi plötsligt i Monaco.

Det här numrets överraskning är ”Villovägar” (2014), ett långt avsnitt av Jean Van Hammes och Philippe Francqs ”Largo Winch”. Liksom ”Velvet” är det här en äventyrsserie i nutidsmiljö, tecknad i fyrfärg.

Personteckningen är kanske inte lika elegant som i ”Velvet”. Här förekommer både en palestinsk kvinnlig terrorist (som visar sig vara något annat) och en slem arabisk uppdragsgivare (som visar sig bruka alkohol), så den relativa samtidsanknytningen ska vi inte klaga på. Grabbarna som vill se lättklädda och delvis avklädda damer får sitt de också – men här förekommer en pilsk äldre dam också. Helt fel är det väl inte att också serieverkligheten får vissa likheter med den riktiga verkligheten.

Felix kommer tillbaka

När jag från och med julnumret 1974 gjorde om det gamla partiorganet Aktuellt i politiken (s) till socialdemokratiskt familjemagasin, var det självklart att tidskriften också skulle innehålla serier. En av de serier jag valde ut för AiP var Jan Lööfs äventyrsserie ”Felix”, en skapelse som inte bara var spännande utan också hade många andra kvalitéer.

Så småningom fick jag en efterträdare som inte gillade familjetidningskonceptet och följaktligen lyfte ut novellerna, lyriken, recensionssidorna och även de serier jag hade valt ut.

Jag har också haft stort nöje av Jan Lööf på annat sätt. Jag har köpt hans barnböcker till och läst dem för barn och barnbarn och tycker att några av hans verk hör till de bästa i genren. (Du hittar ett antal recensioner ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.) Lööf har ibland fått på huvet för att huvudrollsinnehavarna i hans barnböcker nästan alltid är pojkar, och när han i Ika Johannessons intervju med honom i senaste Vi Läser (nummer 6 2015) får en fråga om det här, bekänner han, att det här beror på att han har svårt att teckna tjejer.

Ika Johannesson har över huvud taget åstadkommit en porträttartikel, som fångar olika sidor av den varken lättintervjuade eller lätt beskrivne Lööf. Jag rekommenderar er varmt att gå och inhandla det här numret av Vi Läser.

För egen del tänker jag snarast skaffa de två senaste Jan Lööf-böckerna, dels hyllningsboken ”Jan Lööf – 75 år av dumheter”, dels barnboken ”Felix blir stor”.

Vad jag har skrivit om ”Felix” och andra serier, signerade Jan Lööf, kan du se ovan under Kulturspegeln, Serier.