Om nazister som fortsatte att verka i Latinamerika

I flera av sina filmer skildrade Alfred Hitchcock nazisters verksamhet i andra miljöer än Tyskland. Ett mycket bra exempel är ”Notorious” från 1946, här i Sverige kallad ”Notorious!”.

Det är en mycket bra film, med ett utmärkt manus av Ben Hecht och där häxmästaren Hitchcock verkligen tar vara på spänningsmomenten, så att man som tittare är benägen att bita på naglarna. Amerikansk agent är här Cary Grant (T R Devlin), som vi också har sett i en mer oavsedd roll som agent i mästerstycket ”I sista minuten”.

Liksom i den filmen finns det ett kvinnligt lockbete, i det här fallet spelat av Ingrid Bergman: Alicia Huberman är dotter till en dömd nazispion och är därför, enligt det amerikanska underrättelseväsendet, väl ägnad att vara det agn, som får en nazikoryfé, som gömmer sig i Brasilien, Alex Sebastian (spelad av Claude Rains) att nappa på kroken och sen, väl där, avslöja det gäng av tyska krigsförbrytare som vistas där och, inte minst, vad de nu har för sig och planerar att göra.

Historien börjar i Miami, där Alicia vid ett av de alltför många och alltför spritindränkta parties hon gillar att delta i uppvaktas av Devlin, först – som hon tror i alla fall – i mer normala avsikter. Hon delar inte, och har aldrig delat, faderns nazisympatier, så det är inte där skon klämmer. Men hon vill inte ha någon politisk agenda, och hon blir rasande på Devlin också för att han försöker utnyttja henne. Ilskan har även att göra med att hon faktiskt har fallit för honom – och sen blir det inte bättre av att också han hyser känslor för henne, känslor som inte har något att göra med hans roll som agent.

Icke desto mindre ställer hon till slut upp på att genomföra det av säkerhetstjänsten planerade uppdraget och flyger tillsammans med Devlin till Rio de Janeiro.

Kontakten med Sebastian underlättas av att han en gång i världen har visat starkt intresse för Alicia, dotter till en aktiv nazist som hon var. På den tiden var hon inte intesserad, men nu arrangeras ett möte, för övrigt på hästrygg, för att hon, den här gången med större intresse, ska stifta ny bekantskap med honom.

Det här lyckas, och trots att Sebastians mor Anna (getaltad som en korsning av valkyria och lägervakt av Leopoldine Konstantin) är misstänksam, vill Sebastian gifta sig med Alicia – och får ja. På det här sättet kommer Alicia in i det hus, där Sebastian, snart hennes make, träffar sina tyska nazikontakter.

Devlin har varit med (och har arrangerat) Sebastians och Alicias möte (”av en slump”) och spelar i fortsättningen rollen av vän och avspisad beundrare till Alicia. Han inte bara mottar rapporter från Alicia när hon ensam är utanför huset utan låter henne, nu den unga hustrun i huset, också bjuda sig dit, alltså till naziflyktingarnas högborg.

Det är nu filmen blir riktigt otäck. En av de inbjudna till nazistgruppens möten, en som inte riktigt håller måttet, försvinner mystiskt – vi tittare får också veta vad som händer honom. Alicia upptäcker att det finns utrymmen i huset som hon inte har tillträde till; bland annat gäller det vinkällaren. Alltså stjäl hon nyckeln dit från makens nyckelknippa och ger den under en stor fest, dit också Devlin är bjuden, till honom.

De tar sig tillsammans utan att upptäckas ner i källaren och Devlin hittar där flaskor, som trots etiketterna uppenbarligen inte innehåller vin. När en av dessa flaskor genom ett missöde går sönder, visar den sig innehålla något som ser ut som sand. (Senare analys visar att det rör sig om uran, ett typiskt grepp för den här epoken efter Hiroshima och Nagasaki.) Devlin fyller en annan flaska med innehållet och de sopar skärvorna under vinstället.

Nyckelstölden upptäcks av Sebastian, och Alicia går rakt in en fälla, när hon återbördar nyckeln på hans nyckelknippa. Sebastian hittar flaskan med det utbytta innehållet, också skärvorna, och inviger sen modern i vad han nu förstår, och hon får då sin misstro mot svärdottern bekräftad – men nu är goda råd dyra: Båda vet vad som kommer att hända Sebastian, om hans tyska nazikumpaner får veta vad som har hänt. Med moderns aktiva hjälp börjar de långsamt förgifta Alicia.

När den allt mer försvagade Alicia ändå lyckas träffa Devlin ute på stan, börjar han ana oråd om vad som händer med Alicia, när hon senare hålls isolerad i ett rum i huset.

Det riktigt nagelbitarartade avsnittet kommer i filmens slut, när Devlin – mer driven av kärlek till Alicia än av sin roll som agent – tar sig in i huset mitt under ett pågående nazigruppmöte och sen lyckas ta sig uppför trapporna till det rum, där Alicia hålls isolerad. Han ser förstås i vilket tillstånd hon är – hon kan knappt hålla sig vaken – och börjar ta henne nerför trappan, där de blir upptäckta.

Devlin utnyttjar här kallt det faktum att de övriga nazisterna inte känner till bakgrunden till Alicias tillstånd och, framför allt, att hon har bidragit till att avslöja vad de håller på med. Devlin upprätthåller rollen av vän som har kunnat konstatera, att Alicia omedelbart behöver vård på sjukhus, och säger att han har ringt ett sjukhus som ska ta emot henne – man ska då veta att rummet där Alicia har hållits isolerad också saknar telefon.

Sebastian och hans mor tvingas hålla god min, och Sebastian följer Devlin och hustrun ut till bilen i avsikt att också själv kunna undkomma sina nazivänner. Men Devlin stänger hårdhjärtat och oväntat bildörren och kör i väg.

Upp för trappan fram till dörren, där nazikumpanerna står och väntar, går med blytunga steg Sebastian, ungefär som en dödsdömd tar sina sista steg upp mot galgen. Sen sluter sig porten bakom honom, och filmen är slut.

Rätt spännande handling men för mycket psykoanalys

Alfred Hitchcocks ”Trollbunden” (”Spellbound”, 1945) har en ganska spännande handling men är svårartat insnöad på psykoanalys. Det sista vågar jag hävda utan att ha konsulterat min son, som är psykolog. Vad som kommer varifrån vet jag inte – filmen bygger både på en bok och en pjäs samt bearbetningar för film.

Till filmens starkare sidor hör skådespelarinsatserna, framför allt av huvudpersonerna Ingrid Bergman och Gregory Peck.

Filmens intrig tar sin början på en psykiatrisk klinik, där den kvinnliga läkaren Constance Petersen (Ingrid Bergman) arbetar. Ett chefsbyte på kliniken förestår: den dittillsvarande chefen, Dr Murchison (Leo G Carroll), tvingas avgå på grund av nervproblem och ersätts av Dr Anthony Edwards (Gregory Peck).

Dr Petersen har i filmens inledning skildrats som en påläst och skicklig doktor, som håller personliga känslor, inte minst kärlek, på minst armlängs avstånd. Men med den unge och snygge Edwards på plats blir allting annorlunda: hon faller för honom och han också för henne.

Mycket snart framgår det emellertid, att Dr Edwards har mörka och gåtfulla sidor. Han blir till exempel alldeles ifrån sig, arg, när Petersen vid matbordet med en gaffel ritar ränder i den vita linneduken. Sen visar det sig att han gång på gång reagerar likadant på ränder mot vitt. En misstanke växer sig allt starkare hos Petersen, som bland annat hittar monogramet J B på ett av hans klädesplagg: Är den som utger sig för att vara Edwards verkligen Edwards? Och vart har i så fall den riktige Edwards tagit vägen?

Petersen försöker använda sin fackmässiga kompetens på Edwards, som inte tycks minnas sitt tidigare liv men flyr, när misstanken växer att det finns en annan Edwards som kan vara mördad. Styrd av dubbla motiv, psykoanalytikerns lust att gräva fram sanningen och sin personliga kärlek till ”Edwards”, lyckas Petersen hitta ”Edwards” (eller J B) på ett hotell i New York.

Handlingen blir därefter en sällsam blandning av två ingredienser som man ofta hittar i hitchcockfilmer. Dels blir den en klassisk katt- och råttalek, där vårt sanningssökande par gång på gång lyckas gäcka polisen, som förstås tror att ”Edwards” har mördat den riktige Edwards. Dels blir den ett grävande i psykologiska förklaringar, och det är här den bland annat använder sig av drömscener och freudianska drömanalyser. Till sin hjälp får Dr Petersen på den punkten en nestor på området, Dr Alexander Brulov (Michael Chekhov, som till och med i den här rollen bryter på tyska!).

Analysen av drömmen och den fortsatta jakten på sanningen om vad som hände den riktige Dr Edwards för vårt unga par till en skidsportort, där J B uppenbarligen har varit tillsammans med Dr Edwards. När man ser skidspåren i den vita snön i utförslöpan, förstår man genast sambandet med det Edwards/JB har reagerat så häftigt på tidigare i filmen. Men med hjälp av återupplevelsen återfår Edwards/JB delvis minnet: Han har sett den riktige Edwards försvinna utför en brant.

Edwards hittas också, mycket riktigt död. Och när det visar sig att han är skjuten, mördad, grips förstås den som har utgett sig för att vara Edwards.

Dr Peterson är förtvivlad, ändå inte övertygad om att det verkligen är hennes älskade som har mördat Edwards. Flera på kliniken försöker stötta henne, dock utan att hålla med henne i skuldfrågan. Bland dem finns Dr Murchison, som nu har återvänt som chef.

När han råkar försäga sig – säger att han har träffat den riktige Dr Edwards, han som mördades – minns hon plötsligt att han ju var med när den falske Dr Edwards anlände för att ta över och inser att Murchison ju i så fall genast borde ha insett att den falske Edwards inte var den riktige Edwards. Hon kopplar också ihop Murchison med en gestalt i bakgrunden i Edwards/JBs dröm som slutade med ett fall från ett sluttande snövitt tak.

Hon går till Murchisons tjänsterum, berättar vad hon tror har hänt och anklagat honom för att ha mördat den som skulle ta över hans plats på kliniken, Edwards. Efter ett psykologiskt spel dem emellan hotar han att skjuta henne med ett vapen han har i byrålådan, men hon lyckas, argumenterande om att han som icke tillräknelig kommer att interneras på en institution, där han till och med kan fortsätta att forska, ta sig fram till dörren och ut genom den.

Under tiden ser man pistolen, bara den, och hur den vänds ett halvt varv – och sen hör man ett skott.

J B – John Ballantine – friges och förenas på nytt med sin Constance.

Bitvis spännande handling plus en lagom dos romantik – men också mycket osmält psykoanalys, till exempel kopplingen till ett tidigt barndomsminne, då han oavsiktligt förorsakade en brors död, plus en del obetalbart komiska detaljer, som när John och Constance i det avgörande skedet av filmen åker utförsskidor, han iklädd vanlig kostym.

Dagar i juli

Vädret växlar. I går eftermiddag gick jag ut i trädgården för att rensa det nyrenoverade stenpartiet men hann inte så långt innan det började regna.

I dag har vädret varit fint, och jag har rensat större delen av stenpartiet, har bara en liten sträckning kvar åt bastun till. Jag rensar färdigt i morgon – om det inte regnar då.

En intressant iakttagelse: det har inte bara kommit in ogräs i stenpartiet där jag har bytt jord. Jag har hittat ett par vallmoplantor, som jag inte har satt eller sått frö till, en i blom och en i knopp. Och så har jag hittat två pyttesmå aklejor.

Aklejor sprider sig ju ständigt till nya ställen i trädgården, korsar sig också med varann, så att man får ännu fler färger och färgnyanser. Hur vallmofröna har förts dit vet jag inte. Fåglar? Vind?

På kvällarna fortsätter vi att se sommardeckarserierna i TV. I måndags var det ”Kommissarie Montalbanao” igen. I går kväll snöt hyllningsprogrammet till Victoria oss på ”Morden i Midsomer”, men sent på kvällen fick vi ändå se Hitchcocks ”Trollbunden” (”Spellbound”) – den hör väl inte till Hitchcocks bästa filmer, men jag ska försöka skriva om den; jag återkommer. Och i kväll var det dags för en förhållandevis ny version av Agatha Christies ”4.50 från Paddington” (”4.50 From Paddington”). Den var för all del inte i klass med den gamla svart-vita filmatiseringen från 1961 med Margaret Rutherford, den som kallades ”Murder She Said”, men ändå klart sevärd.

Boken, som först kom ut 1957, hör till Christies bättre.

Chandler hos Christie

I min deckarhylla står Raymond Chandlers böcker strax före Agatha Christies, dock med G K Chestertons däremellan.

I kväll såg jag i TV filmatiseringen av Christies ”Mordet i prästgården” (”Murder at the Vicarage”), som jag förstås har läst.

I filmen exponerades tre gånger den bok som Miss Marple, försatt i ett tillstånd av orörlighet, sitter och läser: ”Farwell, My Lovely”, som på svenska heter ”Mord, min älskling”.

Den är skriven av Raymond Chandler, en amerikan ur den hårdkokta skolan och således en författare som skrev deckare som var mycket olika Christies pusseldeckare. Så vad gjorde den där? Är det över huvud taget sannolikt att Christies Miss Marple skulle ha fallit för just Chandlers Philip Marlowe? Knappast.

Men så kommer jag på det: Regissören, eller vem det nu är, exponerar boktiteln, ”Farwell, My Lovely”, och det av två skäl.

Dels speglar filmen retrospektivt hur Miss Marple en gång i yngre dar tog farväl av sin egen käraste, han som aldrig kom tillbaka från kriget.

Dels speglar Chandlers boktitel vad som i slutet av filmen händer bokens och filmens två mördare, de som dödade för att de älskade varann.

Hitchcock om krypande oro och växande misstankar

Alfred Hitchcocks film från 1941 kallas på svenska för ”Illdåd planeras”, men egentligen är den amerikanska originatiteln, ”Suspicion”, mycket mer adekvat. Filmen handlar nämligen om hur en förälskad kvinna brutalt och dessutom gång på gång väcks upp ur den tillit hon hyser för den man hon efter en kort tid av berusande kärlek har gift sig med.

Filmen börjar som en lantlig kärlekssaga. Den kvinnliga hjältinnan Lina (Joan Fontaine) möter en charmerande man, Johnnie Aysgarth (Cary Grant), och faller, trots hans nyckfullhet, pladask för honom. Och trots märkliga inslag i hans beteende, olika människors varningar för att han är en odåga samt föräldrarnas svala attityd gifter hon sig med honom.

Johnnie bjuder sin Lina på en fantastisk bröllopsresa, och vid hemkomsten visar det sig att han har köpt ett lika fantastiskt hus, där ett hembiträde står för markservicen.

Sen så kommer de chockerande insikterna slag i slag. Johnnie har varken jobb eller inkomster. Han lovar visserligen att skaffa sig jobb och gör det – men Lina upptäcker att han nästan omedelbart har blivit av med det, eftersom han har förnillat pengar (och nu är skyldig att betala tillbaka dem). Han spelar, med växlande framgång, på hästar och har också bookmakers efter sig. En dag upptäcker Lina de antika stolar de har fått av hennes föräldrar i en antikaffär… Och varje gång hon konfronterar honom med obehagliga fakta, svänger han sig skickligt, dukar upp en historia som kanske kunde vara sann.

In i historien kommer nu också en av Johnnies kompisar, Beaky (Nigel Bruce), som har mer gott om pengar än om förstånd. Johnnie får honom att satsa pengar i ett gemensamt mark- och byggbolag, som ska bygga en semesterby längs kusten.

Olika händelser väcker en krypande oro hos Lina: Är hennes älskade Johnnie en helt annan än han syntes vara? Och när Johnnie och Beaky talar om att bryta avtalet om byggprojektet och en tidig morgon försvinner ut till den branta kusten, där semesterbyn skulle ligga, övergår hennes misstankar till panik: Tänker Johnnie mörda Beaky?

Det sker nu inte, men ett gemensamt besök hos en vän, en deckarförfattarinna, där man diskuterar svårspårbara metoder för giftmord, får Linas rädsla för att själv bli mördad att blomma ut: Hon dricker inte det glas mjölk Johnnie lämnar vid hennes säng. Den här scenen, då Johnnie kommer med mjölkglaset, hör för övrigt genom ljussättningen till de mest utstuderade i filmen.

När sedan Johnnie och Beaky ger sig av på en gemensam resa och Beaky dör efter att ha druckit ett stort glas cognac – Beaky har i hennes och Johnnies närvaro tidigare reagerat med förgiftningssymtom på en betydligt mindre dos cognac – blir hon förvissad, särskilt som polisen kommer hem och frågar henne, om hennes make, som fortfarande inte har kommit hem, kan ha varit tillsammans med Beaky när denne dog.

Vid det här laget är Lina förvissad om makens skuld och avsikter också gent emot henne; hon har bland annat vittjat hans post i ett livförsäkringsärende som gällde en livförsäkring på henne själv.

Hon packar för att flytta hem till sin mamma och tvingas motvilligt, när Johnnie kommer hem, acceptera att bli skjutsad av maken i bil. Den här bilfärden längs vägen med sina bråddjupa klippstup ner i havet blir en riktig nagelbitare…

Exakt hur filmen slutar tänker jag inte avslöja för tillkommande tittare.

Men jag har av texter som jag har läst om filmen förstått att Hitchcock själv laborerade med ett alternativt slut, annat än det vi nu får se.

Melodikrysset nr 26 2009

Sommaren är som finast. Det är varmt, och i trädgården blommar Hurdalsrosen, lupinerna och pionerna. Och naturligtvis har jag drabbats av förkylning: en långvarig hosta har nu kompletterats med snuva och lite feber.

Som tur är var dagens melodikryss lätt – så brukar det ju vara, när krysset direktsänds, i dag från Kiruna.

Per Gessle var svaret på en fråga förra veckan, och i dag var det dags för Gyllene Tider. Det vi hörde var årstidsaktuella ”Juni, juli, augusti”.

Dagens två Eurovision Song Contest-frågor var urlätta, båda med svensk anknytning.

Malena Ernman tävlade för Sverige i år, med ”La Voix” som det ju inte gick så bra för.

För Helena Paparitzou, som tävlade för Grekland 2005, gick det desto bättre. Hennes ”My Number One” vann tävlingen.

Samma år deltog Martin Stenmarck i den svenska Melodifestivalen med ”Las Vegas”, som jag totalt hade lyckats förtränga vid det här laget. Så jag fick klura lite innan jag kom på vad som dolde sig bakom Bamses sång om Lurvas.

Det finns ju betydligt bättre svenska schlager. Ett exempel är ”Jag vill ha en egen måne” av och med Ted Gärdestad. Men visst har väl Anders Eldeman använt den tidigare i Melodikrysset?

Och detsamma gäller Helen Sjöholms långkörare på Svensktoppen, Benny Anderssons ”Du är min man”.

Att Arne Qvick fick en jättehit 1969 med ”Rosen” berodde nog inte på att den hade det slags kvaliteter som utmärker Benny Anderssons låtar. Jag minns parties från min studenttid i Uppsala, där ”Rosen” nästan spelades sönder – folk skrattade så de grät över dess betagande töntighet.

Jättepopulär på sin tid (1983) var också ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats Rådbergs pappa Sven Rådberg arbetade förresten som försäljningschef på Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör. Men det var ju inte det som efterfrågades utan vem som hade skrivit texten. Jo, Ewert Ljusberg – som jag också känner lite. Han har bland annat skrivit någon kommentar här på bloggen.

Mer finstämda relationer speglas i ”Tea For Two”, som skrevs redan 1929 av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Finstämd är också Ulrik Neumanns ”Kärleksvals”, som börjar ”Som en sträng på gitarren”. Den förekom i Arne Mattssons faktiskt sevärda film ”Vaxdockan” (1962) med Per Oscarsson i huvudrollen.

En brist i min filmbildning är att jag aldrig har sett ”Hatari!”, också från 1962. I den förekom dock en låt som man inte kunde undgå att höra om man lyssnade på radio på den tiden, ”Baby Elephant Walk”. Här skulle den ge pluralen elefanter.

Leif Krantz gjorde deckarserien ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvudrollen för TV, och jag såg den med uppskattning, inte bara för dess uppsalaanknytningar. Signaturen, som vi här hörde, skrevs av Berndt Egerbladh.

Midsommaren är ju förbi, men vi kan väl ändå avsluta med den sånglek, ”Nu ska vi skörda linet idag”, som gav oss det svar som nu återstår att redovisa, lin.

Och strax ska jag gå ut i trädgården, inte för att skörda lin utan för att plocka en fin födelsedagsbukett till en gammal kompis, Anna-Greta Leijon. I eftermiddag ska Birgitta och jag uppvakta henne på 70-årsdagen. Men först ska jag ta bussen in till Uppsala och sen fortsätta med tåg till Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hitchcocks Repet

Alfred Hitchcocks ”Repet” (”Rope”) från 1948 är, med sina långa tagningar i ett och samma rum och med sitt begränsade antal agerande, vad man anar: filmad teater. Den som skrev pjäsen med samma namn var engelsmannen Patrick Hamilton.

Hamilton påstås ha inspirerats av ett verkligt kriminalfall, mordet på en annan ung man utfört av två studenter från Chicago, Leopold och Loeb, 1924.

”Repet” startar med att två studenter, Brandon Shaw (John Dall) och Phillip Morgan (Farley Granger) med hjälp av ett rep stryper klasskamraten David Kentley (Dick Hogan) men är egentligen mer ett drama om moral och moralfilosofi: har intellektuellt överlägsna människor rätt att till och med ta andras liv – och kan de, just genom sin intellektuella överlägsenhet, komma undan de sanktioner som lagen stipulerar?

De här båda unga mördarna uppträder verkligen utmanande. Kroppen stoppas i en kista, på vilken man lägger en bordduk och ställer ljusstakar. Det här makabra ”bordet” blir sedan centrum för den bjudning, till vilken de bland annat har bjudit den mördade Davids far och fästmö plus en del andra kamrater till både dem själva och deras mordoffer. En stor del av spänningen i den här historien ligger förstås i att gästerna undrar över vart den likaledes inbjudne David har tagit vägen.

Bland gästerna finns också mördarnas och offrets förre lärare Rupert Cadell (James Stewart), som de har hört hålla föreläsningar om mordet som skön konst. Brandon gör under kvällens lopp därför ständiga antydningar om det mord han och Phillip nyss har begått – han vill bevisa sin intellektuella överlägsenhet. Phillip visar sig inte ha lika goda nerver, och i pur nervositet ger han läraren, när denne ska gå, den döde Davids hatt. Och då förstår förstås Cadell att allt inte står rätt till.

Förebärande att han har glömt kvar en sak återvänder han därför sedan ensam till pojkarna i lägenheten och upptäcker efter en stunds verbal kamp kroppen i kistan. I slutet av filmens handling lever han därför farligt, åtminstone om man ser till vad den pådrivande i mördarparet, Brandon, skulle kunna tänkas göra med honom.

I just det avseendet slutar filmen ändå lyckligt, men Hitchcocks fokus ligger egentligen på något annat: lärarens, Rupert Cadells, skuld till att genom sina intellektuella tankelekar från katedern ha utlöst det mord han har uppdagat.

James Stewart spelar i det här avseendet (och också i övrigt) lärarens roll väl, men jag tycker kanske ändå inte att filmen fullt ut lyckas gestalta det moraliska dilemma som är brännpunkten i historien.

Konturlös början på Sommar i P1

Jag är en av de många som, trots att sommaren nu har anlänt på riktigt, ändå tillbringar mycken tid med att läsa tidningar och böcker, se på deckarserier i TV eller se deckarfilmer på DVD. I går kväll såg vi Wallander-filmen ”Villospår”, och snart kommer vi att regelbundet följa ”Komissarie Montalbano”, ”Morden i Midsomer” och ”Miss Marple” i TV.

I vårt hem står nästan alltid radion på, inställd på P1. Ofta avslutar vi lunchen med att, ibland samtidigt sysselsatta med annat, lyssna på ”Sommar”.

Jag har lyssnat på årets inledande tre program, men jag kan inte säga att något av dem riktigt har fångat mig.

Ingvar Kamprad är, hur man än ser på hans politiska förflutna, en person av stor betydelse för det svenska folkhemmet: han är mannen som har möblerat det. Men hans musikval var ganska torftigt, och hans företagarfilosofi med dess gnetiga sparsamhet så gammaldags att man kan undra, vad som kommer att hända med IKEA den dagen då andra får möjlighet att styra på egen hand.

Och för att hoppa till en helt annan generation: 28-åriga Hanna Hellquist fick god kritik för sin ”Karlstad zoologiska”, en bok som jag är nyfiken på men inte har läst. Som sommarpratare lyckades hon dock inte riktigt fånga mitt intresse, detta trots de anmärkningsvärt många vittnesmålen om fysiskt våld. Och först mot slutet, med ”Visa från Utanmyra”, lyckades hon tala till mitt musiköra.

Där emellan låg sommarprogrammet med Tomas Ledin. Han är en artist som jag förstås har lyssnat på, dock aldrig riktigt fångats av. Han hade en del intressanta stories att berätta – till exempel den om hur han och Marie lånade ut sin lägenhet till Bruce Springsteen, men jag tyckte ändå inte att programmet blev något av de mer minnesvärda. Det skriver jag trots att hans berättelse om sin familjehistoria – en farfar som var utackorderad till en snål och jävlig bonde i Ångermanland, farfaderns och faderns deltagande i det ödesdigra demonstrationståget i Ådalen 1931, farmoderns engagemang i Socialdemokratiska kvinnoklubben – var sympatisk.

Tomas Ledin, dessutom uppvuxen i det röda Sandviken, bär uppenbarligen på ett politiskt arv, men han behandlar det, som senast Åsa Linderborg pekade på i Aftonbladet den 21 juni 2009, med viss ambivalens: i en av hans nya sångtexter är det medelklassen som har hjälterollen: ”De går till jobbet varje dag / bär landet på sina axlar”. I refrängen sjunger Ledin: ”De är, de är, ja de är medelklassens okrönta kungar / Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar.” Medelklassen är ”samhällets fundament”: ”är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss / utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet / De lever i en helt annan verklighet / står för långsiktighet och stabilitet.”

De textrader som Åsa citerar indikerar att sången i fråga mycket väl kunde antas som kampsång av Socialdemokraterna i Stockholms län.

När jag läste Linderborgs artikel och sen hörde på ”Sommar”, påminde jag mig att jag under proggeran i Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1978 publicerade en dubbelrecension av två plattor, som på sitt sätt framstod som ett intressant motsatspar:

Aldman-Ledin

Det kan vara intressant att jämföra kommersiella rockartister med progressiva.

* Tomas Ledin är en ganska hygglig artist, melodifestivalsbidraget ”Mademoiselle” till trots. Hans sång är bättre än den text och musik han skriver. Han backas effektivt av kompetenta kompmusiker, till exempel Janne Schaffer.

Ändå lämnar hans ”Fasten Seatbelts!” Polydor 2379151, 1978, distribution GDC) en känsla av tomhet efter sig. Musiken är rytmisk, men hård, metallisk på disco-vis. Vare sig ljudet av jetmotorer eller av stråkar ger plattan något extra lyft.

I texterna finns en stenhårt individualistisk frihetskänsla:

”Det är samma känsla som rock’n’roll
det är samma oerhörda drag
här kommer jag
med en vrålande lust
och med stålar i brallan
jag
med en sugande, otålig feeling
på vingar av stål.”

* I Lars Aldmans texter finns en helt annan upplevelse av frihet:

”Frihet! Jag erkänner inga gränser!
Folk som kämpar för dem vart jag än ser
Nu vet vi vad vi vill, och är beredda
Och vi fattar att ni är mycket rädda
För det börjar bli sent på jorden
och dags att sätta kraft bakom orden
och gud hjälpe den som kommer i vägen.”

Därmed inte sagt att jag skriver under på varenda text på Lars Aldmans och Haffsorkesterns ”Gud hjälpe!” (Nacksving 031-14, 1977, distribution Plattlangarna); ta som exempel ”Radhusrock”. Men den uttrycker en vilja och en, om än ibland valhänt, konstnärlig strävan. Den har inlevelse (”Den fulländade älskaren”) och mänsklig värme (”Barnvagnsvisa”).

Musikaliskt spänner den över göteborgsk rockmusik, en inte helt okomplicerad jazzmusik (”Och hör du”) och chilensk folkmusik (”Theresa”). Och nog föredrar jag Pelle Ohlssons ensamma fiol framför stråkarna på Ledins platta.

* * *

Som Tomas Ledin själv påpekade i ”Sommar”, har de gamla motsättningarna mellan proggarna och de kommersiella rockmusikerna senare tonats ner. Han berättade till exempel om hur han själv och Mikael Wiehe samarbetade om ANC-galan och hur de sedan har fortsatt att vara vänner.

Men jag undrar om han ännu bottnar i sitt eget förflutna, de där upplevelserna och värderingarna som har fått den av honom beundrade Bruce Springsteen att ta Woody Guthrie och Pete Seeger till sitt hjärta.

Så kom sommaren ändå

Vädret på midsommarafton var si så där. Vid femtiden tog vi oss i alla fall till Hembygdsgården och den sedvanliga resningen av midsommarstången. Först såg det glest ut, men sen – plötsligt när stången skulle resas – kom det i alla fall fullt med folk, också många barn som ville dansa runt stången.

Vi gick hem ganska snart, åt middag och såg sen tillsammans Alfred Hitchcocks ”Repet”.

I går, när Matti och Karin hade rest hem till Stockholm, fortsatte jag och Birgitta med mer film: från den DVD med Agatha Christie-filmatiseringar jag fick av henne på födelsedagen, valde vi att börja med ”Liket i biblioteket” (”The Body In the Library”, som i engelskt bokoriginal kom ut 1942). På svenska kom den ut 1944, men jag har den i en pocketupplaga från Delfin 1964 och läste den då. Det här var en filmversion med Geraldine McEwan i rollen som Miss Marple, och jag tycker nog att filmen som helhet är riktigt bra, inte minst som tidsbild. Miljöer, människor och dräkter återges som man föreställer sig dem när man läser Christie.

Det regnade när Matti och Karin skulle gå till stockholmsbussen, men i dag kom så sommaren ändå till slut. En blid värme och solsken lockade ut oss i trädgården. Birgitta har rensat land samt satt upp mängder av stinkpinnar med blodmjöl och ammoniak i alla de land som hittills har lockat rådjuren – plus några land till. Själv har jag planterat de stenpartiväxter jag fick av Matti och Karin på födelsedagen. Mitt nyrenoverade stenparti börjar se riktigt fint ut.

Trädgården går just nu, utöver förstås i friskt grönt, i de finska färgerna blått och vitt. För det blåa står lupiner, klint och akleja. För det vita står bondrosorna, Rosa alba maxima, som är översållade av ljuvliga, doftande vita rosor.

Efter väl förrättat värv i trädgårdslanden sätter vi oss vid trädgårdsbordet och njuter av sommaren som till slut ändå kom. Birgitta dricker kaffe, men jag väljer ett par glas Trocadero, som ju utöver fruktsaft också innehåller koffein. Som diabetiker är jag glad över att Vasa-bryggeriet i Kvissleby (nära min gamla hemby Juniskär) tillhandahåller en variant utan tillsatt socker och att Konsum här i Öregrund säljer de gammaldags läsksorterna det här sundsvallsbryggeriet tillverkar. Nu sprider sig Vasa-läskarna här i Uppland. Dottern, Kerstin, rapporterade här om dagen på sin blogg, att de nu också finns på Konsum vid Torbjörnstorg i Uppsala.

Den här junidagen har sommarens ljusaste natt.

Det här är den tid då Sverige är som vackrast.

Undra på att svenskarna ser midsommarafton som den riktiga svenska nationaldagen.

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Födelsedagsmorgon

I går kväll kom, till min stora överraskning, Matti och Karin hit, för att fira midsommar men också min 72-årsdag. Jag hade faktiskt inte en aning om det. Birgitta hade inte sagt ett knyst om det, inte heller Matti när jag pratade i telefon med honom.

Till att börja med fick vi en trevlig torsdagskväll tillsammans, såg bland annat Wallander-filmen ”Mannen som log”, i och för sig verkligen ingen trevlig historia.

I morse väcktes jag av ett födelsedagsuppvaktningståg som sjöng ”Röda små smultron”.

Dess förinnan hade alla tre varit ute i trädgården och plockat var sin underbar födelsedagsbukett. Och Birgitta hade fått ihop en smörgåstårta, som till och med överträffade flertalet av hennes tidigare fullträffar i genren.

Men innan vi satte oss runt det blomsterprydda köksbordet – vid min plats fanns ett glas med blommande törnrosor – fick jag presenter. Bland dem fanns nya konjakskupor (Chateau från Kosta Boda, signerade Bertil Vallien), en UNICEF-slips med små, små barn på och del 1 med fyra filmer på DVD med Agatha Christies ”Miss Marple”: ”Liket i biblioteket”, ”Ett mord annonseras”, ”Bertrams hotell” och ”4.50 från Paddington”. Så vi kan se på film i kväll också, om inte vädret blir bättre.

Birgitta har också för vana att lägga undan en del av de böcker hon beställer från Böckernas klubb för att sen ha dem till hands till födelsedagar och jular. Så jag fick en hel bunt böcker som jag är nyfiken på: Giovanni Boccaccios ”En liten skrift om Dantes liv”, Nils Claessons bok om pappa Stig, Slas, ”Blåbärsmaskinen”, Siri Hustvedts ”Sorgesång”, Plura Jonssons ”Resa genom ensamheten”, Jan Kjaerstads ”Kungen av Europa” och sist men inte minst Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”, som också innehåller en CD. Nu har jag trevlig sysselsättning även om det skulle regna resten av sommaren.

Men lite uppehåll måste det ändå bli, för jag har ju också trädgårdsarbetet att tänka på. Matti och Karin gav mig två kassar med stenpartiväxter, fina och delvis sällsynta sådana, som jag snarast måste få i jorden.

Mer om de här växterna i nästa inlägg.