Ett återbesök i det svart-vita äventyrslandet

Chester Gould tecknade sin polisserie ”Dick Tracy” mellan 1931 och 1977. Jag läste den flitigt under pojkåren, främst i Alla Tiders Seriejournal under tidigt 1950-tal. Som skildring av kriminalitet och polisarbete i USA var den realistisk, också hårdkokt som kioskdeckarna som kom från samma land. Dock balanserades detta inte bara av att figurerna i serien hade så utstuderat särpräglade drag utan också av att de senare gav serien med sina oftast ganska brutala händelser ett drag av humor.

Den tecknade serien ”Dick Tracy” har utan tvekan lånat drag också från tidens hårdkokta polisfilmer. Just det gör det extra intresssant att den samtidigt även filmades. I eftermiddags såg jag i TV ett exempel på detta, ”Dick Tracy möter Biljardbollen”, ”Dick Tracy vs. Cueball” från 1946. Den utgör väl inte, ens i sin genre, någon av filmhistoriens höjdpunkter, men för mig som fortfarande har en dragning till serien ”Dick Tracy” och som nu starkt blev påmind om de polisfilmer jag lyckades ta mig in på redan före den magiska 15-årsåldern, var det lite av en nostalgitripp att se den här gamla filmen. Jag slogs också av det näst intill kompakta mörker som förekommer i delar av den här sortens svart-vita filmer: I vart fall i TV-format var det delvis ganska svårt att mer än ana vad som i upplösningen skulle komma att hända på det som av ångvisslan att döma måste vara ett järnvägsspår.

I serieversionen är inte minst skurkarna starkt karikerade – jämför här med ”Läderlappen”, den till stor del samtida ”Batman”. Den här historiens Cueball, Biljardbollen, spelad av Dick Wessel, hör väl där inte till de mest särpräglade figurerna, men eftersom hjälten, Dick Tracy, också har en så markerad profil, måste jag anmärka på att han i Morgan Conways filmskepnad inte riktigt lever upp till mina förväntningar, vad utseendet beträffar. För den allra mest serietrogna rollgestaltningen står i stället Ian Keith i rollen som Vitamin Flintheart.

Filmen startar med en diamantstöld och ett mord, och också resten av filmhandlingen kretsar kring det slags girighet, där priset för att man ska få det man vill ha gång på gång blir att ta någon annans liv. På så sätt är filmhandlingen en god kopia inte bara av seriehandlingen utan ett uttryck för Chester Goulds människosyn, som han om och om igen gestaltade i historier, där de agerande var antingen goda eller onda.

Men våldsamt spännande var den här filmversionen, signerad Gordon M Douglas (regi) och Luci Ward (manus), alltså inte.

Seriemord

Veronica von Schencks andra deckare om den halvkoreanska gärningsmannaprofileraren Althea Sang Min Molin kom raskt: ”Kretsen” (Ordfront, 2009). Den är en spännande historia, mot slutet en bladvändare, men några av de invändningar jag hade mot debutboken kvarstår: De partier som handlar om Altheas privatliv och kärleksliv lyckas inte riktigt fånga min uppmärksamhet, och miljöskildringen känns fortfarande, trots sin detaljrikedom, doftlös. På den senare punkten har von Schenck åtskilligt att lära av mer impressionistiska stockholmsskildrare som Trenter och Sjöwall-Wahlöö.

Deckarintrigen, med sina inslag av dataintrång, känns inte bara modern utan är också välkomponerad och spännande. Författaren vilseleder till att börja med skickligt läsarna i fråga om mordmotiv: Tarotkorten polisen hittar i offrens munnar ska få både polisen och läsarna att tro att det rör sig om en ensam seriemördares gärningar – även om boktiteln för läsarna utgör en ledtråd om något annat.

Som van deckarläsare började jag också ganska snart ana vem som kunde tänkas vara hjärnan i bokens ”krets” – han borde ju enligt normal deckarkonvenans ha förekommit någonstans i den tidigare handlingen – och det visade sig också, att jag hade prickat alldeles rätt.

Men det här hindrar inte att jag ändå tyckte att boken, framför allt i sin senare del, var spännande att läsa.

Barndomsskildring från Provence

På 1980-talet, när jag var medlem av Bra Böckers bokklubb Bra Deckare, läste jag med stigande förtjusning en för mig då ny och som jag tyckte fantastiskt bra fransk deckarförfattare, Pierre Magnan. Hans böcker i deckargenren har litterära kvalitéer, både vad gäller människoskildringen och skildringen av den provençalska miljön. Dessutom är de spännande.

Magnan blev med rätta prisbelönt, hemma i Frankrike 1978 för ”Le sang des astrides”, 1976 (på svenska ”Cyklistens tysta död”, 1983), här i Sverige 1983 med The Martin Beck Award för ”Guldsvampen” (i franskt original ”Le commissaire dans la truffière”, 1978). Sammanlagt kom det, fram till 1987, ut åtta Magnan-deckare på svenska. De är sedan länge utgångna ur utgivningslistorna. Funnes det någon kvalitetsdeckaråterutgivning värd namnet i Sverige, skulle Magnan ha en given plats i en sådan deckarklassikerserie. Hans böcker är i klass med Georges Simenons bästa Maigret-deckare – men ändå ganska olika dem.

Efter den där deckarutgivningen på 1980-talet har det varit tyst om Magnan här i Sverige. Jag har till och med funderat över om han kunde vara död, född 1922 som han är. Men han lever, är nu alltså 87 år gammal.

Huruvida han har producerat sig litterärt under senare år, vid så pass hög ålder, vet jag inte, men nu har i alla fall Elisabet Grate bokförlag plötsligt åter gett ut en bok av honom, dock utgiven i Frankrike 1988: ”L’amant du poivre d’âne”, på svenska ”Kyndelälskaren. En barndom i Provence” (översättning Dagmar Olsson, 2009).

Som man kan ana av den svenska undertiteln, är det här inte en deckare utan memoarer, minnen från hans barndom i Manosque i Provence. De här minnena är, som de flesta hågkomster från barndomen, till att börja med fläckvisa men växer sedan i detaljrikedom. Och de är sinnliga: de miljöer, dofter, människor Magnan skildrar blir tydliga också för läsaren.

Det Manosque Pierre – ”Piare” på lokalt idiom – växer upp i under perioden efter första världskriget är, med sina småbönder med fält utanför staden, sina hantverkare. handelsmän och kufar, en värld som Magnan med hjälp av sitt minne tvingas återskapa. I dess slutkapitel berättar han hur detta uråldriga Manosque bit för bit rivs, förvandlas och går under. Det är ingen tid längre för åsnor, getter, koleldade värme- och matlagningshärdar, vildsallad och fält som doftar av kyndel.

En styrka i de här memoarerna är att han ingalunda heroiserar sig själv. Han är duktig i skolan, dock usel i matematik, och slits mellan bildningsvärlden och den kroppsarbetartillvaro hans förfäder alla har varit en del av. Han finns också i skärningspunkten mellan tradition och modernitet – hans far är något i den här miljön mycket utmanande, både ateist och kommunist.

Så vitt jag förstår har bokens översättare Dagmar Olsson gjort ett storverk. Pierre Magnans språk är i den här boken fullt av lokal, provençalsk dialekt, vilket hon klarar genom att dels återge ord och hela fraser som Magnan har skrivit dem, dels parentetiskt översätta dem rakt av till svenska. Det har således varit en njutning att läsa den här boken också i svensk språkdräkt.

I dag är det Birgittas födelsedag

Birgitta fyller 72 i dag, kommer i kapp mig som kom upp i den här åldern redan före midsommar.

Vi firar varandras födelsedagar, även de födelsedagar som inte är storslaget jämna. Alltså har jag under den senaste tiden varje gång jag har varit inne i Uppsala passat på att handla presenter. Eftersom jag i går hade med mig en ansenlig mängd böcker, känner jag åter av mitt ryggonda. Men vad gör man inte för en kär gammal följeslagare från årtionden av gemensam möda och många minnesvärda stunder.

Sanningen att säga har jag ju också själv glädje av att familjens bibliotek utökas med de senaste böckerna av Alexandra Coelho Ahndoril (den om Mäster Palm), Kerstin Ekman (med Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” som utgångspunkt), Per Agne Erkelius (om Auschwitz), Aris Fioretos, Carola Hansson, P D James, Anneli Jordahl (om Ellen Key), Anna Jörgensdotter (en kritikerrosad kollektivroman från Sandviken), Ola Larsmo, Håkan Nesser (med dedikation från författaren, som vi båda känner), Agneta Pleijel, Steve Sem-Samberg (om gettot i Łódź) och Dag Solstad.

De DVD-filmer jag har köpt åt henne ser jag likaledes fram mot att se tillsammans med henne: Fellinis ”La Strada”, Hitchcocks ”Sabotör” och så tre Stieg Trenter-filmatiseringar.

Och jag sitter gärna med på glasverandan, när hon ska lyssna på CDn ”Svenska jazzklassiker” med Arne Domnérus i centrum.

Slutligen gav jag henne en hel kasse med blomsterlökar. Dem får även jag glädje av, när de blommar kommande vårar.

Tidigt i morse var jag ute i trädgården och plockade en födelsedagsbukett: dahlior, luktärter och fackelblomster. Den ställde jag på köksbordet tillsammans med en smörgåstårta med havets frukter som jag själv dess förinnan hade förfärdigat. Från bryggaren på köksbänken doftade det av nybryggt kaffe.

Sen var det dags att öppna sovrumsdörren och sjunga för födelsedagsbarnet. Födelsedagsbarn, med tonvikt på barn, är man alltid, även när man fyller 72.

En film från tiden för andra världskrigets utbrott

Alfred Hitchcock gjorde sin ”Utrikeskorrespondenten” (”Foreign Correspondent”) 1940, alltså året efter andra världskrigets utbrott. När handlingen, förlagd till England och Holland, tar sin början 1939, är det fortfarande fred i dessa länder, men när filmen avslutas, råder det fullt krig.

Som skurkar i denna actionrulle figurerar krafter som står på Nazitysklands sida. Hjälten är helylleamerikan, journalisten Johnny Jones (Joel McCrea). Han är reporter, inte särskilt bevandrad i politik och det som händer i Europa, men hans chefredaktör, som vill ha drastiska stories att publicera, skickar honom till England, av någon anledning under täcknamnet Huntley Haverstock. En del komiska poänger utvinner Hitchcock ur denne enkle amerikans försök att anpassa sig till den brittiska offentlighetens mer konservativa vanor.

Vår reporters undersökningobjekt är Nazitysklands egentliga avsikter gentemot omvärlden med särskild inriktning på den fredsrörelse som leds av Stephen Fisher (Herbert Marshall). Haverstocks undersökande journalistik störs men hindras inte av det faktum att Fisher har en dotter, Carol (Laraine Day), som Haverstock blir förtjust i och som inte är avvisande.

Till det som tilldrar sig Haverstocks särskilda intresse är fredsrörelsens planerade presskonferens med diplomaten Van Meer (Albert Besserman), särskilt när Van Meer plötsligt mördas.

Haverstock ser att mördaren är en pressfotograf, som döljer sitt skjutvapen bakom sin kamerautrustning, och tar själv upp jakten på mördaren.

Detta, och en rad andra actionfyllda episoder, är snarare än storyn som helhet filmens behållning. Ett annat exempel på sådana episoder är Haverstocks ankomst till en kvarn i Holland, där han plötsligt får se kvarnens vingar röra sig på ett märkligt sätt. (Där inne hålls den riktige – och levande – Van Meer fången i avvaktan på transport med flyg.) Ytterligare ett är när den tyska nazistligan genom Fishers förmedling förser Haverstock med en ”livvakt”, som försöker döda den alltför närgångne journalisten genom att knuffa ner honom från tornet i Westminster Cathedral – med påföljd att han själv störtar ner mot en säker död.

Haverstock förstår att Fisher står på fel sida, vilket förstås leder till förväntade komplikationer mellan honom själv och Fishers dotter. Men så ordnar sig allting på ett mirakulöst sätt. När de alla tre per flyg är på väg över till USA, utsätts planet för en tysk attack och tvingas ner på havet, Atlanten. Några passagerare – bland dem våra tre huvudpersoner – lyckas hålla sig flytande på en vrakdel, som nätt och jämnt kan bära dem. När så ytterligare en person närmar sig, som också behöver räddas, offrar sig Fisher och försvinner i vågorna. För att göras mer mänsklig och begriplig har han dess förinnan också fått möjlighet att förklara sig: med sin tyska bakgrund är han, trots att han bor i England, tysk patriot.

Huntley och Carol blir förstås däremot upplockade av ett amerikanskt fartyg.

Några episoder är som sagt spännande, men det här är verkligen inte någon av Hitchcocks bästa filmer.

Ett tidsspann som sträcker sig över ett helt liv

Till det mänskliga livets både plikter och glädjeämnen hör att upprätthålla banden till familj och vänner. Lördagen kom att helt ägnas åt detta, allt från dop av en nyfödd till firande av en nittioåring, trots åldern still going strong.

Den familj Dahl i vilken jag är ingift rymmer många färgstarka människor, dock sällan ense om sådant som politik och religion.

Birgitta och jag är socialdemokrater; vi utträdde båda också så snart det blev möjligt ur Svenska kyrkan.

Birgittas yngsta bror Ragnar och hans fru Gunnel är båda aktiva folkpartister. Gunnel kommer också från en religiös miljö. Det här har aldrig hindrat oss från att ha ett varmt och nära förhållande med dem. Det finns inget tillkämpat över detta; vi trivs helt enkelt bra ihop. Både Gunnel och, långt senare, hennes och Ragges dotter Lena har också under sin respektive studietid i Uppsala bott hemma hos oss.

Ragnars och Gunnels yngste heter Anders, och han har för ett tag sen fått sitt andra barn; barnets mor heter Anna. Nu skulle den lille döpas till Hampus, vilket skulle genomföras i Solna kyrka nu i lördags.

Kyrkliga ceremonier är ju egentligen inget för mig och Birgitta, men med våra nära relationer till den dahlska familjegren jag ovan har försökt skildra, ställde vi förstås med glädje upp, inte av religiösa utan personliga skäl.

Det här var ett dubbeldop – den andra familjen, som satt på andra sidan i kyrkan, är vi inte bekanta med. Flera av psalmerna var de förväntade. Jag sjunger aldrig med i psalmer, eftersom jag inte tror på det de ger uttryck för, men jag är allt sen småskole- och folkskoletidens psalmtragglande väl förtrogen med repertoaren. I övrigt slogs jag av att dopceremonin var så utstuderat religiös. Jo, jag känner ju till innebörden av det kristna dopet, men inget av de båda döpta spädbarnen kan ju ändå uppfatta något av det som sägs. Det enda de förnimmer är vattnet i dopriten, och de här små reagerade helt olika på det. Den för oss okända babyn rapade högljutt, medan lille Hampus skrek.

Birgittas bror Gunnar, som också hade hämtat upp oss från Upptåget i Upplands Väsby, skjutsade oss tillbaka dit igen, och vi fortsatte till Uppsala och dagens andra evenemang.

Den som fyllde år, hela 90, var Sonja Lyttkens. Hon kom i unga år att läsa matematik och var under sin yrkesverksamma tid docent i detta ämne vid Uppsala universitet.

Men hon har också, allt sedan unga år, kanske för att hennes mamma var konstnär, utvecklat sina konstnärliga talanger, och framför allt efter pensioneringen har hon ägnat sin tid och lidelse åt sitt konstnärskap.

Eftersom vi känner både henne och hennes andre man, Sven Hamrell, har Sonja uppvaktat Birgitta med egna verk på några jämna födelsedagar.

Så nu hade Birgitta bestämt sig för att svara på ett liknande sätt: Sonja fick av henne ett egenhändigt förfärdigat stycke skånskt yllebroderi, en exotisk fågel i ett träd mot varmt röd botten. Det här broderiet kan hängas upp på väggen som en tavla.

Här kan du, i en födelsedagsintervju i UNT, läsa mer om Sonja Lyttkens.

Mot slutet av mottagningen kom också Sven och satte sig för att prata med oss. Birgitta lärde känna honom redan 1958 när hon läste statskunskap; den något äldre Sven var lärare på Skytteanum på den tiden. Själv lärde jag känna honom när jag 1960 var ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Sven var på 1960-talet en av de ledande personerna i Verdandi, en kulturradikal organisation med både liberaler och socialdemokrater bland medlemmarna; Hjalmar Branting var förresten i sin ungdom, när han läste i Uppsala, medlem av Verdandi. Sven var bland annat med om att tillsammans med Prisma starta serien Verdandi-debatt. Sven var i många år sen också chef för Dag Hammarskjölds minnesfond, som Birgitta hade varit anställd på i starten – de har ett starkt gemensamt engagemang för afrikanska frågor. Båda var före tiden på Hammarsköldfonden anställda på Nordiska afrikainstitutet i Uppsala.

Men det finns ytterligare ett band mellan våra båda familjer. Svens och Sonjas son Harald Hamrell gick liksom vår Anna (Kettner) genom gymnasiet på Katedralskolan i Uppsala. De gick i parallellklass men blev och har förblivit goda vänner.

Så även Harald kom och satte sig med oss och Sven och vi pratade om både Anna och andra ting, däribland Beck-filmer. Harald är filmregissör och en av dem som gör beckfilmerna. Harald hade sin dotter Jenny med till oss och gav henne, genom att intervjua Birgitta om olika frågor, något av en historielektion.

En ovanlig och mycket sevärd Woody Allen-film

”Match Point” (2005, svensk premiär 2006) är en ovanlig men icke desto mindre mycket sevärd film av Woody Allen. Den är ovanlig så till vida att den utspelas i London i stället för i New York och att det är en spänningsfilm, mot slutet lite i Hitchcocks anda. Historien är skriven av Allen själv, och skulle jag för att vägleda läsarna, inte för att peka på något direkt beroende, göra en jämförelse med något annat i samma genre, leder dess amoralism mig till att tänka på Patricia Highsmiths (för övrigt också filmatiserade) deckare om Tom Ripley.

Den amoraliske och den som i detta fall står i centrum för filmberättelsen är tennistränaren Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers). Han är själv fattig men tränar folk ur den engelska överklassen, bland dem Tom Hewett (Matthew Goode), som han blir vän med. På så sätt lär han också känna Toms syster Chloe (Emily Mortimer). Chloe dras till Chris mer än Chris dras till Chloe, men de blir snart ett par och gifter sig. Genom Chloes rika, i näringslivet framgångsrikt verksamma familj får Chris allt det där han dittills bara har kunnat drömma om: pengar, en flott våning, ett välavlönat arbete i familjeföretaget.

Över allt det här lägger Woody Allen ett klassperspektiv på Chris och hans agerande, också i fortsättningen. Chris’ strävan uppåt är tydlig – men så inträffar något som så häftigt rör om i hans känsloliv, att detta, åtminstone för ett tag, tar över.

När Chris först träffar Chloes bror Tom, är denne förlovad med en amerikanska med skådespelardrömmar, Nola Rice (Scarlett Johansson). De här två, båda komna ur en annan miljö än där de har hamnat, förstår omedelbart varandra, dras också till varandra. Fast på det här stadiet vore en relation mellan dem, så att säga inom familjen, helt omöjlig.

Men så skiljs Toms och Nolas vägar. Chris träffar Nola, gnistor uppstår, Chris stjäl sig allt oftare och allt djärvare tid för att få en ljuv stund i sängen med Nola.

Och så går det som det så ofta går. Chris’ hustru blir, för övrigt efter lång väntan och mycket krångel, äntligen gravid. Men också Nola berättar för Chris att hon nu är med barn.

Den här situationen, det vet många som har delat den, leder, om man inte försöker reda ut den eller avsluta den, till en härva av lögner, snart allt mer omöjliga att reda ut. Chris förklarar för Nola att det är henne han älskar och att han snart – men när är det där snart? – ska tala ut med Chloe och lämna henne. Men det kan han inte göra och då inte bara för det väntade barnets skull. För Chris, klättraren, skulle ett sådant steg innebära att han drevs tillbaka till den fattigdom där Nora numera redan befinner sig.

Och det är i den här situationen Chris’ amoralism helt tar över. Han packar svärfaderns jaktgevär i en tennisväska och tar sig till det hus där Nora bor. Först duperar han en äldre grannfru, får henne att släppa in honom i sin lägenhet – där han skjuter henne. Han skapar illusionen av att hon har utsatts för ett inbrott: river ur lådor och stoppar på sig lite värdesaker.

Sen går han ut i trapphuset och väntar på Nora som han vet snart ska komma hem – och så skjuter han också henne. För honom betyder den materiella tryggheten och den sociala positionen mer än passionen.

Chris kallas sedan till förhör hos polisen, där han först förnekar att han mer än tillfälligt och för länge sen har träffat Nora. Dock visar det sig att polisen har hittat Noras dagbok…

Här, alldeles i filmens slut, gör dock Woody Allen en manöver som gör att filmen får ett slut annat än den borde ha fått. Jag ska för er som inte har sett filmen inte avslöja vad det är som får polisen på andra tankar, än att det måste ha varit Chris som dödade Nora. Slumpen, lika amoralisk som vår mördare, leder i alla fall polisen att tro på en annan förklaring. Och så får vi då se Chris, inte i fängelset utan i familjekretsen, som är alldeles till sig över den baby hans hustru just har fött.

Oförutsägbarheten är, liksom den snyggt redigerade handlingen, två av den här filmens starka sidor. Men det finns en till, musiken, mestadels klassisk italiensk opera. En central och symbolisk roll spelar Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilsegångna”). Ljuvt lockande låter också arian ”Una Furtiva Lagrima” ur Gaetano Donizettis ”L’elisir d’amore” (”Kärleksdrycken”). Sällan har jag varit med om att musik i en spelfilm har valts så väl.

Deckare om en änglamakare

Veronica von Schenk, född 1971, är en ny bekantskap för mig bland svenska deckarförfattare. Helt övertygande är inte hennes debutbok ”Änglalik” (Ordfront, 2008, i pocket 2009), men jag ska nog också läsa uppföljaren om hennes hjältinna, Althea Sang Min Molin – mellandelen av namnet kommer sig av att hennes mamma är koreanska.

Althea är professionell gärningsmannaprofilerare med utbildning och erfarenhet förvärvad i New York. En gammal kompis till henne, Rickard Magnusson, anställd vid stockholmspolisen, ber henne göra ett inhopp i en mordutredning som av allt att döma handlar om seriemord.

De flesta ingredienser som man hittar i moderna polisdeckare finns där: kärlek, misstro från några av Rickards kolleger i polisteamet, ett privat trauma (Althea har under arbetet som profilerare i New York överfallits och nästan dödats av en seriemördare), vardagliga bestyr.

Veronica von Schenk har bland annat arbetat som chefredaktör för Allt om Stockholm, och hon briljerar verkligen med sina kunskaper om krogar, nattlivet runt Stureplan, unga människors vanor (även sängvanor), mode, mat och dryck. Till att börja med tycker jag att det är kul med den mycket detaljerade miljöskildring hon har från delar av det centrala Stockholm, där jag själv i årtionden arbetade. Men så småningom irriteras jag också av att den här miljön i hennes tappning blir så doftlös. Som stockholmsskildrare kommer hon inte i närheten av det den för länge sedan döde Stieg Trenter åstadkom.

Om gärningsmannaprofilering vet jag inte särskilt mycket, men jag förmodar att hon skildrar den här processen efter att ha studerat ämnet. Dock blir det, trots tre mord (och så småningom ett fjärde, tidigare), lite tradigt att följa Althea på vägen mot upplösningen.

På pluskontot finns att pulsen i boken mot slutet blir mycket snabbare. Man kan undra varför Althea gör något så dumdristigt som att gå genom gångtunneln som mynnar ut på Tunnelgatan och hur det kommer sig, att seriemördaren där uppe på toaletten i TV 4s lokaler inte lyckas bli kvitt Althea, som är honom i hälarna – men spännande är det onekligen. Och det avslutande gisslandramat på ett galleri är spännande det också.

Så Veronica von Schenk har nog vissa chanser att etablera sig i polisdeckarfacket. I vart fall har hon, på klassiskt pusseldeckarmaner, lyckats lägga ut en ledtråd: Mördarens signatur är Azra, som även förekommer i formen Azrael. Azrael är dödens ängel, hämtad ur judisk-kristen mytologi.

Vad händer med Akademibokhandeln?

Jag är inte bara bokälskare – jag älskar också att köpa mina böcker i bokhandeln.

I Uppsala handlade jag, från det att jag som student kom till stan hösten 1959, först på Forums bokhandel. Den här bokhandeln fanns inte bara i ett kooperativt varuhus utan var också så välskött att den kunde hävda sig i konkurrensen med flaggskeppet bland Uppsalas bokhandlar, Lundeqvistska bokhandeln, gemenligen kallad Lundeq.
Sedan började KF bygga upp en landsomfattande bokhandelskedja genom att köpa upp både privata kedjor och enskilda bokhandlar. På så sätt kom den här KF-ägda kedjan, Akademibokhandeln, att bli landets största. I Uppsala köptes stora Lundeq upp och slogs så småningom samman med den gamla kooperativa bokhandeln i Forum-huset. Lite lokalhistoria bevarades också genom att den här bokhandeln i Uppsala fick namnet Akademibokhandeln/Lundeq.

Den här bokhandeln har fortsatt att vara det självklara navet för bokälskande uppsalabor. Den har varit välsorterad och haft kunnig och hjälpsam personal. Till dess nimbus i Uppsalas kulturliv har bidragit att den årligen har tilldelat någon uppländsk författare ett ganska stort kulturpris. Många av oss stamkunder och samtidigt aktiva deltagare i stans kulturliv har år efter år inbjudits till prisutdelningen med tillhörande lekamlig buffé.

Till mina privata egenheter hör att jag är en boksamlare av stora mått. Vi talar nu inte om boksamlare av den där sorten som samlar förstaupplagor – i min mer litterärt inriktade värld duger pocketböcker mer än väl. Jag, och även min hustru, älskar att läsa, och vi har ett privat bibliotek som, sist vi räknade, uppskattningsvis rymde drygt 11.000 volymer – de är fler nu.

Vi köper regelbundet böcker för ganska stora summor och brukar under bokreorna kompletteringsköpa det vi har missat att köpa när böckerna i fråga var nya.

Under ett stort antal år har jag varje år köpt reaböcker för flera tusen kronor.

Akademibokhandeln, bland annat vårt Lundeq i Uppsala, tillämpade under många år rutinen, att man kunde förhandsbeställa de reaböcker man ville ha: Böckerna lades undan av personalen, och så kunde man, utan att trängas och stångas, gå till bokhandeln och hämta ut dem.

Nu är det slut med det. Jag vill dock berätta att jag det första året med beställningsförbudet lyckades kringgå detta. Personal som jag känner och som gillar mina beställningar inte bara på grund av deras storlek plockade i smyg ihop min beställning, och jag hämtade ut böckerna när rean hade lugnat ner sig.

Men det var då det. Nu känner jag isvindarna blåsa kring gamla bokstofiler som jag.

För någon vecka sen var jag inne på Akademibokhandeln/Lundeq och försökte köpa en på svenska nyutkommen bok av Pierre Magnan, ”Kyndelälskaren” (Elisabet Grate bokförlag).

Eftersom jag inte hittade den där den borde stå, gick jag till informationsdisken och frågade. Den unga damen där slog i datorn – jag hade ju alla uppgifter om boken – och kunde meddela att tre exemplar var beställda men ännu inte hade anlänt.

Jag bad henne då lägga undan ett exemplar åt mig – en gammal kund som aldrig någonsin har låtit bli att hämta ut något beställt – men fick då veta att det inte längre gick att göra så. I stället kunde jag nästkommande måndag – jag fick numret på en lapp – ringa och kolla om boken hade kommit in. Jag suckade lite, eftersom jag ju under hela sommarhalvåret bor i Öregrund, och brukar genomföra mina bokhandelsärenden de dagar då jag kan kombinera dem med andra ärenden in till stan.

I onsdags hade dock Birgitta ärende in till stan och åtog sig att gå in på Akademibokhandeln/Lundeq och kolla, vilket hon också gjorde. Boken hade då ännu inte kommit in, varvid hon erbjöds att gå till en dataterminal, som stod intill informationsdisken, och själv beställa den för hemsändning.

Det gjorde hon nu inte. Det gjorde inte heller den dam som stod framför mig vid informationsdisken när jag själv var där – den bok hon efterfrågade fanns inte i sortimentet, och då måste hon själv via terminalen beställa den från KFs nätbokhandel Bokus.

Det leder mig in på nästa iakktagelse. Sortimentet i Akademibokhandeln har bantats ner, dock i olika grad beroende på bokhandelns i fråga storlek.

Ett av de skäl till detta jag har hört anföras är att man vill exponera böckernas omslag i stället för ryggar. Och då åker förstås allt som inte säljer i större upplagor plus långsamsäljare som klassiker ut. De på det här sättet utgallrade böckerna tar Akademibokhandeln inte hem ens vid beställning – beställningen får man själv göra via dataterminal.

Akademibokhandelns bokurval är därmed förstås inte lika utslätat och inriktat på massupplagor som till exempel Åhléns, men för en bokmal som jag lämnar det här en fadd smak i munnen. Hustrun, som är en lika hängiven kooperatör som jag, började efter sin ovan beskrivna upplevelse mumla om att man kanske borde kolla om det i Uppsala finns någon annan bokhandel, som är beredd att tillmötesgå kundernas önskemål.

Nu kommer säkert ett antal läsare att kasta sig över datorn och fråga varför jag inte helt enkelt övergår till att beställa böckerna på nätet – vill jag hålla mig till konsumentkooperationen, så finns ju Bokus att tillgå.

Tekniskt sett vore det förstås inget problem för en person så datavan som jag.

Men jag vill inte. Jag vill att det ska finnas kvar gammaldags bohandlar, där man kan ströva omkring bland hyllorna, känna (och jag höll på att tillägga lukta) på böckerna, bläddra i dem, göra fynd man inte hade tänkt sig, prata med kunniga anställda och få råd och tips. Jag är också beredd att betala lite mer för böckerna för att få göra det här.

O, giv mig gamla tiders bokhandel åter!

Kan ingen skjuta den där Bertil

som ideligen avbryter Beck-filmerna?