Decemberdagbok

Det är nu klart, att jag fortsätter i kulturnämnden här i Uppsala.

Jag har varit förste suppleant men i realiteten ordinarie – en av våra ledamöter blev sjuk och återvände inte till uppdraget. Jag har varit en mycket flitig och aktiv ledamot, och när socialdemokraterna i våras fastställde kandidater till nämnder och styrelser, flyttades jag upp på ordinarieplats.

Sen förlorade vi valet, och högeralliansen drog dessutom ner på antalet ledamöter i nämnder och styrelser. Det blev så få platser, att jag – med varannan damernas, ny ordförande för gruppen och en annan manlig ledamot, som har suttit längre än jag (och dessutom är väl kvalificerad), riskerade att hamna utanför.

Jag vet att avgående ordföranden, Kees Geurtsen, liksom efterträdaren, Peter Gustavsson, har agerat till min förmån gent emot valberedningen; så har också några andra medlemmar i gruppen gjort. Och en av de senare, Lisbet Jonsson, gick så långt, att hon avstod sin plats till förmån för mig: till beslutet bidrog också, att hon, med krävande jobb i Stockholm, har svårt att klara den ständiga närvaro, som den nu mindre gruppen fordrar. Tack, Lisbet! Så nu är jag med igen, liksom tidigare som suppleant.

Vid förra sammanträdet med kulturnämnden, det då vi släppte igenom den borgerliga, snålare kulturbudgeten (den går ju ändå igenom förr eller senare) men givetvis reserverade oss, utsågs jag till protokolljusterare, eftersom Jan-Erik Wikström (fp) tillfälligt satt ordförande. När jag vid justeringen kontrolläste protokollet, upptäckte jag ett fatalt fel: Det rödgröna budgetalterntivet påstods lik förbannat ha gått igenom – mot vilket (s), (v) och (mp) skriftligt hade reserverat sig! Inget ont sagt om vår förträffliga nämndsekreterare; det är lätt hänt, att man blandar ihop två papper, när man har bråttom. Men intressantare är att den värderade hr Wikström glatt hade skrivit sitt namn under det här protokollet.

På fredag kväll ringde en lätt förtvivlad Kerstin: lilla Klara hade börjat kräkas under första avsnittet av årets julkalender – inte åt kalendern men kanske på grund av vinterkräksjuka. Själv måste Kerstin åka på kurs över lördag-söndag, och vad hände, om både Viggo och pappa Bo också blev sjuka. Jag förklarade, att jag och Birgitta visserligen var uppbokade på var sitt håll delar av helgen men att vi självfallet skulle rycka in, om det krävdes.

Det visade sig sen inte behövas. Natten mellan fredag och lördag blev visserligen jobbig för både Klara och Kerstin; Kerstin låg tillsammans med Klara, som gång på gång kräktes (och därefter fick lite vatten eller välling – med samma resultat). Klara var ändå hela tiden vid gott mod.

Och under över alla under: Ingen annan i familjen insjuknade, och Klara blev frisk.

Fast mittåt: Jag har just läst Kerstins blogg. Bo blev sjuk under loppet av söndagen. Klara har alltså tillfrisknat, och Viggo har än så länge klarat sig.

Och apropå TVs julkalender: Både jag och Birgitta tycker att årets upplaga är ovanligt trevlig. De yngre tycker säkert dessutom att Lasse-Majas detektivbyrå och de mysterier den ställs inför är spännande också.

Lördagens melodikryss har jag tidigare redovisat. En uppmärksam läsare har observerat, att jag på en fråga visserligen angav rätt stycke, ”Jungfruns bön”, men fel kompositör. Jag har, det har jag skrivit förut, i fråga om melodikrysset (liksom om mycket annat) inställningen, att jag ingalunda är någon allvetare. Och alltid lär man sig något nytt på kuppen.

På lördagskvällen hade vi brorsan – Matti Kokk heter han – på middag. Han hade just varit på kryssning till Tallinn, så jag slog till med en estnisk specialitet, surkålsgryta. Man tar surkål (finns på burk), kryddar med kummin och salt och täcker med vatten. I mitten gör man en grop, där man häller korngryn. Och så täcker man alltsammans med inte alltför tunna skivor av rimmat sidfläsk. Sen får det stå i ugn i 180 graders värme i ett par timmar, så att fläsket tar färg.

Till det serveras kokt potatis, öl (jag hade en estnisk SAKU-öl kvar hemma plus tjeckiskt öl) och, om man inte är nykterist, en liten snaps.

Söndagen ägnade jag åt Ordfront. Ordfront hade kallat till föreningsråd i sitt hus på Söder i Stockholm. Från Ordfront centralt medverkade ordföranden Stefan Carlén och föreningsombudsmannen Pirjo Migou. Vi fick genomgångar av vårens utgivning, även höstens (fast muntligt); vi hänger ju upp åtminstone en stor del av föreningsverksamheten på förlagets utgivning. Vi diskuterade vidare ett nytt system för stöd till föreningarna i form av grundbidrag plus aktivitetsbidrag. Och inte minst: vi som representerade föreningar från norr till söder berättade för varann om hur vi hade lagt upp verksamheten, om både lyckade aktiviteter och sådant som inte hade fungerat så bra. Jag tror att jag har med mig en idé hem till Uppsala, en kombination av förlagets kommande satsning på en debattserie och av en redovisning om hur man framgångsrikt har hållit i gång ett debattcafé.

När jag kom hem, berättade Birgitta, att hon under dagen hade fått en rad samtal från grannar och vänner i Öregrund: På natten hade några vänligt sinnade personer gett sig på vår grind och brevlåda, vilka hittades ute på gatan. Grinden har varit fäst med slanglås vid grindstolparna och den stora, markstående brevlådan med ungefär samma metod vid grinden. De som har gjort det här måste alltså ha medfört verktyg med vilket de har sågat eller knipit av kablarna. Hur som helst, Birgitta ringde till polisen, som ville åka ut och fotografera och säkra eventuella spår, innan ordningen återställdes – men ordningen var vid det laget redan återställd av hjälpsamma närboende.

Vi lever, numera halva året, ett lugnt och fridsamt pensionärsliv i vårt hus och vår trädgård i Öregrund: har inget otalt med någon, har många vänner och behandlas vänligt av både ortsbor och sommargäster med vilka vi är mer ytligt bekanta. Men det är inte säkert, att det här är vänt just mot oss. Inga-Lill, trädgårdsmästaren i Öregrund, berättade för Birgitta i telefon, att det har gått en våg av vandalism genom den lilla stan: även andra grindar har attackerats, nattparkerade bilar har fått lacken repad och så vidare. I somras berättade vår nye granne, att några hade varit inne i hans husbygge och satt på vattnet för fullt, med följder som är lätta att ana.

Jag är inte en sån där som älskar att straffa. Men visst undrar jag, vad det är som driver somliga till en fullständigt meningslös förstörelse. Är det relativt unga människor, finns det ju till och med utsikter att hjälpa dem med det kaos i deras inre de inte kan hantera.

I dag hade jag tid för kontroll hos min doktor, Yong Wo Han, som har sin mottagning i Stockholm. Han är främst min diabetsdoktor, och han var på det hela taget nöjd i dag: Jag hade 5,4 i blodsocker (och mycket hyggliga värden på den dataförteckning över egna fortlöpande mätningar jag för och tar med till honom), inget socker i urinen (fast det har jag inte haft på åratal) och jag hade inte heller, trots mina motionsförsummelser, gått upp i vikt. Han kollade hjärtat också och kom fram till samma slutsats som min hjärtdoktor på Akademiska: hjärtat pinnar på bra om än en aning långsamt.

Bortsett från en rejäl förkylning har jag, sen jag träffade honom sist, mått riktigt bra. Men man vet ju aldrig; det är ju en subjektiv utsaga. Nu har jag också doktorns ord på att jag mår bra.

Melodikrysset nr 48

Jag tar det som var svårast för mig i dag allra först. Jag kände så väl igen melodin som Eldeman sa handlade om något gott. Titeln skulle sen ge det som det goda var producerat av. Men vilken var nu titeln? Jag hade två säkra ledbokstäver, begynnelsebokstaven M och så J i mitten. Det rimliga svaret var alltså majs. Alltså borde godiset vara popcorn. Jag googlade och fann att det mycket riktigt fanns en låt från den av Eldeman angivna tiden, tidigt sjuttital, med titeln ”Popcorn”. Så även om det handlar om slutledningar, tror jag, att jag har hittat rätt svar.

Att ”Du är så yeah, yeah, wow, wow” sjöngs av en som heter Svensson löste jag också med hjälp av ledbokstäverna. Martin Svensson, visade det sig, när jag kontrollgooglade. Han sjöng låten i Melodifestivalen 1999, och jag mindes åtminstone melodin och orden i titeln.

Det många andra säkert tyckte var svårt var frågan om vad det var för salongsstycke Lars Roos spelade. Inte heller för mig var det här helt lätt: åter igen kände jag så väl igen melodin, men vad i helskotta hette den? Jo, Chopin har skrivit ett sådant stycke, som heter ”Jungfruns bön”. Den finns mycket riktigt på skiva med Lars Roos, har jag kollat på Google.

Resten hade jag inga allvarligare problem med.

Krysset började enkelt med Helen Sjöholm i ”Lätt som en sommarfjäril”.

Att en wieneroperett hör hemma i Österrike var ju heller inte så svårt att lista ut.

För en person i min ålder var också den gamla schlagern ”På söndag” av Stig Olin lättidentifierad.

Ungefär lika lätt (av samma skäl) att komma på var att den av Björn Skifs sjungna ”Violen från Flen” skrevs av Ulf Peder Olrog.

Han med välgörenhetsgalorna, till lika frontfiguren i Boomtown Rats, var förstås Sir Bob Geldof.

Dan Anderssons visor har jag lyssnat mycket på – kolla förresten gärna under Kulturspegeln, Musik, vad jag har skrivit om Sofia Karlsson. Alltså vet jag, att ”Omkring tiggarn från Luossa” har tonsatts av Gunde Johansson. Om Gunde berättade förresten min gamle chef på Örebro-Kuriren, Herbert Söderström följande historia: Herbert hade bjudit den i trakten bosatte Gunde plus Aftonbladets Gunnar Fredriksson på middag. Fredriksson har ju skrivit mycket om filosofer. Gunde visade sig dess värre också vara jätteintresserad av filosofi, så intresserad att Gunnar mot slutet av kvällen drabbades av svår huvudvärk.

”Opp och ner, ner och opp. Grisen gal i granens topp” – vem kan ha skrivit något sådant, om inte Astrid Lindgren? Fast det finns varianter av den här texten, där det till exempel är tuppen som gal i granens topp.

Riktigt kul var det av Eldeman att låta oss härleda flicknamnet Ester ur signaturen till TV-programmet ”Gäster med gester”.

Göran Stangertz var det som sjöng ”Nu”. De av Eldeman nämnda övriga skådespelarna (Sven Lindberg, Mona Malm) förekom tillsammans med Stangertz i Richard Hoberts film ”Höst i paradiset”.

Och så avslutar vi med de två låtarna av Carl Michael Bellman.

Den första var ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21, egentligen ”Måltidssång”.

Den andra var Fredmans epistel nummer 43, ”Till Ulla Winblad skriven vid ett ömt tillfälle”. Den börjar: ”Värm mer öl och bröd…”.

Den finns förresten i en fin insjungning av Cornelis Vreeswijk på LPn ”Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman” (Philips 6316010, 1971.

***

Har du med hjälp av Google hamnat här i jakten på rätt svar på något i det allra senaste melodikrysset, kan du pröva med att antingen gå direkt in på min bloggadress, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 47

I dag fanns det ett ord, som jag inte klarade: låten som skulle förknippas med en svensk TV-serie. Att döma av de ledbokstäver jag har fått fram, I och O, skulle det kunna bli Idol. Men eftersom jag aldrig har sett programmet och inte heller kan förknippa några artister (artister?) med det, är det bara en gissning. Som ni vet, skickar jag aldrig in kryssvar, men hör gärna av er, både om jag har gissat rätt och om jag har gissat fel.

I övrigt tyckte jag att dagens melodikryss var ganska lätt. Där fanns till exempel flera artister, som jag kunde identifiera med hjälp av deras karaktäristiska röster.

En sådan var Edvard Persson, han som inledde krysset med ”Min lilla hatt”.

En annan var Alf Robertson, som här sjöng den mesiga, på gränsen till outhärdliga ”Ett minne till lunch”.

Cacka Israelssons röst var likaledes lätt att känna igen, här i ”San Antonios ros”. Ur efternamnet skulle man ta ut landet Israel.

Att identifiera ”Sofia dansar go-go” hörde också till de lättare uppgifterna.

Sven-Ingvars kan man ju knappast under årens lopp ha undgått att höra, även om deras sort av musik inte direkt är i min smak. ”Byns enda blondin” är hur som helst skriven av Niklas Strömstedt.

Freestyle har väl heller aldrig hört till mina favoriter, men naturligtvis har jag hört ”Vill ha dig i mörkret hos mig”. I Freestyle ingick Chister Sandelin.

Och Pernilla Wahlgren hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på, men av ledbokstäverna förstod jag, att det var hon, vilket bekräftades, när jag googlade på ”Beautiful Day”.

Då gillar jag Robyn mer. Det var hon som sjöng ”Who´s That Girl”.

Och ännu mer gillar jag Lisa Nilsson, som här representerades av ”Regn i Rio” från sin senaste, brasilianska CD.

En riktig gammal favorit är Bernt Stafs ”Familjelycka”. Där sjunger han: ”Du är så söt när man ser spetsen på din tunga.”

Resten var busenkelt.

I ”Små grodorna” får man veta, att de är lustiga att se.

En fullkomligt ljuvlig visa är ”Jag vet en dejlig rosa”.

Och musikalen ”Spelman på taket” skulle ge tak.

Som avslutning lite överkurs: Originalet, ”Fiddler on the Roof” skrevs 1964 av Jerry Bock (musik) och Sheldon Harnich (text). Och ännu viktigare att veta är att musikalen bygger på en roman av Sholem Aleichem.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter svar på senaste melodikrysset, prova med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till veckans melodikryss.

Medan det mörknar

Om hösten skriver Werner Aspenström:

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt var det att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

November

Kråkor och en klase lingon.
Hjulspår över de vattensjuka fälten.
Den tomma rymden gäspar,
döljer inte sin leda i handflatan.

Båda dikterna ur ”Litania”, 1952

Det är höst. Det regnar. Den ena dagen är mörkare än den andra. Men jag strävar på; jag har en intensiv vecka bakom mig.

***

Torsdag för en vecka sen var jag hos Folktandvården och fick två nya tänder insatta, en i över- och en i underkäken. Det är skönt att ha dem på plats; jag har fått leva med gluggar en lång tid. Först togs de gamla tänderna bort. I somras fick jag titanskruvar inopererade i käkarna. Och nu, när inplantaten hade växt ihop med käkbenen, sattes de nya tänderna på plats.

Från nästa dag fungerar de perfekt, och de ser ut som mina egna tänder. Men det är, även om jag har fått pensionärsrabatt från Försäkringskassan, fruktansvärt dyrt. Skulle jag också låta sätta in nya tänder i de två gluggar jag har långt inne i över- respektive underkäken – sådana ingrepp ersätts inte – skulle det kosta mig 33.000 kronor, berättade tandläkaren.

***

Fredagen tillbringade jag i van der Nootska palatset på Söder; jag deltog i Ikoner-akademins biblioteksdag, som jag redan har berättat om.

Jag har också skickat rapport till Kulturkontoret. Den kommer att ingå i den cirkulationspärm, som skickas runt vid sammanträdena med kulturnämnden. Övriga ledamöter ska också kunna ta del av det jag, på kulturnämndens bekostnad, har fått vara med om.

***

På lördagen var jag, i etapper, på vå familjesammankomster.

Först var vi hemma hos Anna i Rinkeby. Hennes yngsta, Ella, fyllde tio år den 25 oktober, men då var Anna och flickorna på Kanarieöarna på en välbehövlig semester efter valrörelsen. (Anna och tjejerna åkte tillsammans med goda vännen Carin Jämtin och hennes familj.) Så nu skulle Ella äntligen få sitt tioårskalas, förlåt, party heter det naturligtvis.

Ella hade önskat sig prenumeration på Kalle Anka & co, och jag och Birgitta gav henne tillsammans en årsprenumeration. Jag kollade på nätet vad det kostade och häpnade: över 1.000 kronor! Inte så att vi inte har råd, men kan barnfamiljer utan särskilt höga inkomster hosta upp de här pengarna så där utan vidare? Jag jämför med 1950-talet, då jag själv var storkonsument av serier: Jag och mina kompisar lyckades själva skrapa ihop pengar till våra serietidningar; jag skulle också ha klarat av en prenumeration, om jag hade föredragit det.

Vi ger dessutom var sin personlig present. Jag, gamle seriefan, fullföljer linjen och ger henne en återutgiven årgång av ”Kalle Anka & co”, från 1948, det första året som ”Kalle Anka & co” kom ut som serietidning här i Sverige. Ännu inte i fyrfärg, bara med dekorfärg, konstaterar jag.

Också Kerstin och Bo, Viggo och Klara kommer för att fira Ella. Viggo leker med de stora tjejerna. Klara ser först en smula konfunderad ut, när hon får syn på morfar på alldeles fel ställe, men sen vill hon som vanligt gunga på foten.

***

Innan Matti hinner anlända men efter det att Ellas jämnåriga kompisar har anlänt, fortsätter vi från Rinkeby hem till Gunnar och Annica i Åkersberga. Det är deras tur att ordna syskonmiddag: syskonen Birgitta, med mig, Karin, med Hasse, Gunnar, med Annica, och Ragnar, med Gunnel, träffas regelbundet hos varandra på det här sättet.

Maten är god och samtalen trevliga – dock finns det ett växande antal sjukdomar och krämpor bland samtalsämnena.

***

Det mest intressanta under måndagen är mötet med Uppsala arbetarekommun på kvällen. Vi har ju förlorat makten, och en central del av mötet ägnas åt vårt eget respektive högeralliansens budgetalternativ. (Om detta ämne har jag skrivit förut. Jag var, som representant för kulturnämnden, på en genomgång som våra kommunalråd hade för nämndordförandena.)

På dagordningen finns också bikupediskussioner (en för varje bord) om valet av ny partiordförande: vilka egenskaper vill vi att den nya partiledaren ska ha? Vid vårt bord listar vi följande:
* Den nya partiledaren måste, med tanke på att män har styrt partiet i mer än hundra år, vara en kvinna.
* Hon måste inte komma från LO, men ska vi samla hela arbetarrörelsen till storoffensiv inför nästa val, måste hon ha LOs fulla gillande och ha goda kontakter med LO.
* Det är viktigt med en partiledare som har karisma och beslutsamhet, men en bra partiledare måste också kunna lyssna och ta råd – vi behöver en partiledning som fungerar som ett team. Den nya partiledaren måste inte bara tåla utan också bejaka, att det finns människor som inte bara är ja-sägare runt omkring henne.
* Partiledaren måste kunna samla hela det breda spektrum som är arbetarrörelsen, inte stöta bort delar av den.
* Partiledaren måste ha ett tydligt ideologiskt engagemang och kunna positionera partiet så att alternativen framträder tydligt. (Här tänkte vi också på vad som hände, när Fredrik Reinfeldts moderater började kalla sig ”det nya arbetarpartiet” – en positionsförflyttning ett par snäpp åt vänster hade inte skadat i det läget.)
* Socialdemokratin behöver åter igen en partiledare med ett varmt hjärta och ett starkt engagemang för internationell solidaritet.

Vår uppgift var inte att komma med namnförslag, men naturligtvis ändade bikupediskussionen ändå i en diskussion av de nämnda respektive tänkbara kandidaterna. Och här var det uppenbart, att praktiskt taget alla, som yttrade sig i namnfrågan, förordade Carin Jämtin.

***

På tisdag morgon åker jag till hjärt- och lungkliniken på Akademiska för en av många återkommande kontroller. Eftersom jag nu länge har försummat fysisk träning – min håg står till intellektuella verksamheter – är jag lite ängslig. Men det går bra. Hjärtat är som vanligt aningen långsamt men går annars som ett urverk. Lungor och blodtryck är det heller inget att anmärka på. Lättad åker jag hem.

Men snart kommer jag att få en uppföljande kallelse till dygnskontroll med påtejpad mätare av hjärtat.

***

Sen tar jag bussen till Norrtälje. ABF har bett mig hålla en dubbelföreläsning om arbetarrörelsens historia för en facklig grundkurs. Det blir en trevlig kväll i Folkets Hus; jag äter också middag med deltagarna.

Mitt perspektiv på arbetarrörelsen är färgat av marxismen. Jag betonar det klassmässiga: att det heter just arbetarrörelse, att en majoritet av av de organisationer som skapade Socialdemokratiska arbetarepartiet var fackföreningar, att partiets grundorganisationer fortfarande kallas arbetarekommuner och så vidare. Och jag betonar i min genomgång av arbetarrörelsens historia sådant, där man tydligt ser att partiet och fackföreningsrörelsen agerar utifrån samma intresse och tillsammans, som en rörelse av och för arbetarklassen.

Jag får god respons.

Men jag undrar lite, vilken samlad bild deltagarna får. Före min medverkan har Stig-Björn Ljunggren berättat om politiska ideologier och Anne-Marie Lindgren om socialdemokratins idéutveckling.

***

På onsdag morgon stiger jag upp tidigt. Det är kulturfrukost på Gottsundabiblioteket. Temat är, i barnkulturårets hägn, kultur för barn och ungdomar.

I avvakan på att åhörarna ska fika färdigt och sätta sig, spelar Lars-Erik Lindström från Omnibus kammarblåsare bland annat ”Autumn Leaves”.

Kulturnämndens avgående ordförande, Kees Geurtsen (s), knyter i sitt öppningstal an till detta: att den där kulturministern, som satt kvar i en vecka, hann med att avskaffa riktade satsningar av typen barnkulturåret.

Kees tyckte sig, efter sina tolv år som kulturpolitiker, se cirkeln slutas: ”Mitt första beslut i dåvarande Gottsunda kommundelsnämnd var att upphäva den tidigare borgerliga majoritetens beslut att halvera Gottsundabiblioteket. Ett av mina sista beslut blir att reservera mig mot nästa års budget, som ger mindre pengar till kulturen.”

Kees tog också upp den nya högeralliansregimens beslut att minska antalet ledamöter i nämnderna, vilket för kulturnämndens del kommer att betyda, att (v) eller (mp) kan komma att bli orepresenterat. Han noterade, att högeralliansen ännu inte har presenterat, vem som ska bli ordförande i kulturnämnden, men att att socialdemokraterna sedan länge har pekat ut Peter Gustavsson som sin nye gruppledare (och därmed, i den nya situationen, vice ordförande i kulturnämnden).

Därefter presenterade Anna-Klara Ehn Ericson Gottsundabibliotekets barn- och ungdomsverksamhet. Den är, liksom hela Gottsundabibliotekets verksamhet, imponerande.

En annan av Uppsalas finaste kulturinstitutioner är Lilla Teatern. Per och Margareta Löfblad presenterade en kommande dockteaterföreställning för barn i åldrarna fem till elva år, ”Ordning i rabatten! sa Linné”. I föreställningens musikinslag är Lars-Erik Lindström inblandad. Man utlovade musik av bland andra Mozart och Rameau.

Christer Johansson berättade om UKM, Ung kultur möts, en festival utan tävlingsinslag. Uppsala och övriga länet skickar deltagare vidare till en riksfestival i Hultsfred nästa år.

”I järnåldersmänniskornas fotspår, aktiviteter och lekar för barn” – Annika Sjöberg från Gamla Uppsala museum berättade om museets satsningar för barn och unga, bland annat i form av klassbesök och särskilda barnvisningar. Spännande inslag blir en utställning om religionsförändringar och en mångkulturutställning kring vikingarnas resor, båda mycket angelägna ämnen i dagens Sverige.

Barnbibliotekets chef, Karin Hjelm, presenterade ett samarbetsprojekt mellan bibliotek och förskola, ”Leka Språka Lära – lärande lek om språk i förskola och bibliotek”. Utgångspunkt: att utveckla språket är att skaffa sig redskap att förstå världen. Fyra barnbibliotekarier och fem förskollärare samarbetar om projekt i Bälinge och Storvreta.

Allra sist presenterade uppsalafilmarna Anette Skåhlberg och Martin Lima de Faria ett kommande filmprojekt, Älskad av mamma, om barn som utnyttjas sexuellt.

Allt det här är ju intressant och säger mycket om kulturpolitiken i Uppsala.

Dock såg jag inte någon enda borgerlig ledamot av kulturnämnden på den här kulturfrukosten.

***

På torsdag förmiddag är det kulturnämnd. Vi står inför en knepig situation, eftersom (s), (v) och (mp) fortfarande har majoritet i nämnden, medan stan har bytt styre och den nya högeralliansregimen har lagt en budget, som för nämnderna, även kulturnämnden betyder mindre pengar än det som fanns i det avgående vänsterstyrets budget.

Ordföranden, Kees Geurtsen (s), har fått förhinder, och vice ordföranden, Jan-Erik Wikström (fp), övertar ordförandeklubban. Han vänder sig till mig med frågan, hur vi, med den situation vi har, vill hantera budgeten. Jag svarar, som vi har kommit överens om vid gruppsammanträdet, att vi finner det meningslöst att obstruera ett budgetbeslut som, vad vi än gör, ändå kommer att gå igenom inom kort. Att den momentana majoriteten skulle rösta igenom sitt eget förslag, skulle ju i realiteten bara ställa till trassel för kulturkontorets personal, som vi absolut inte har något otalt med. Jag föreslår därför, att Jan-Erik ska höra ”ja” på det borgerliga förslaget, varefter vi på vänstersidan tillåts reservera oss. Så gör vi också.

I dagens (fredagens) Upsala Nya Tidning ser jag Jan-Erik Wikströms märkliga tackling av att högeralliansens budget faktiskt betyder mindre pengar till kulturen än den röd-gröna sidans budget skulle ha gett: Den enda nedskärning han vidgår är de 800 000 kronor minskningen av antalet ledamöter i nämnden ger. ”Det blir den enda besparingen vi gör. När det gäller andra poster i kulturnämndens budget så blir det faktiskt mindre påslag i stället.”

”Mindre påslag” var ordet.

I slutet av kulturnämndens sammanträde ville vidare Fredrik Sjöberg (fp) ta upp en övrig fråga: Han hade, påstod han, kontaktats av upprörda deltagare i kulturfrukosten i Gottsunda, som ansåg att Kees Geurtesen genom att politisera sitt anförande hade överträtt sina befogenheter som representant för kulturnämnden.

Jag, som i motsats till Fredrik Sjöberg och de andra borgarna var där, begärde då ordet och sa, att jag själv hade hört, vad Kees hade sagt och inte hade blivit upprörd, men att Kees naturligtvis var kapabel att svara för sig själv vid nästa sammanträde.

***

På torsdagskvällen hade jag lovat ställa upp som avlastning åt Kerstin, som skulle vara ensam hemma med barnen, Viggo och Klara; Bo var på jobbkonferens med övernattning. Det gör jag så gärna. Inte bara för att hjälpa min dotter – jag har själv stort utbyte av att få vara tillsammans med hennes barn. Så vi träffades halvvägs och gick tillsammans till barnens dagis. (En av poängerna var, att jag skulle få se, var de fanns: Klara är relativt ny på dagis, och Viggo har bytt plats för sin avdelning.)

Det var väldigt roligt att se ungarnas glada miner, när morfar dök upp tillsammans med mamma. Klara sträcke bums upp händerna och ville komma upp i famnen. Sen fick jag köra dem hem: Klara i vagnen och Viggo på ståbrädan. Kvällen förflöt som den brukar: lek med ungarna (Klara matade morfar med låtsasdryck från en dockspis), middag tillsammans, kvällsbad med morfar som vakt i badrummet, Bolibompa.

Framför TVn ger jag Klara välling. Sen vill hon över till Kerstin. Det är bra att jag är där en kväll, där jag inte behöver upplevas som den som tar mamma ifrån henne.

Vi har kommit överens om att Kerstin nattar Klara, medan jag läser för Viggo. Viggo hinner också ändra sig och vill även han att mamma läser, men sen – när jag erbjuder mig att läsa en extra tjock bok, som han själv får välja – duger morfar igen.

Ur bokhyllan plockar då Viggo fram H C Andersens ”John Blund” (Tidens förlag, 1968, översättning Åke Holmberg). Det är en ganska omfattande bilderbok med berättelser för veckans samtliga sju dagar. För de mycket fina illustrationerna står Kaj Beckman: en blandning av collage och detaljrika färgteckningar. Det här är H C Andersens originaltext i översättning, och den innehåller följaktligen en del svåra ord och gammaldags vändningar, men jag förklarar och frågar och demonstrerar och pekar. Ändå blir det lite för svårt och för långt för att hålla en fyraårings intresse uppe boken igenom; om en stund vill Viggo läsa något annat. Kanske tur det – Kerstin påminner senare om att den här sagan har ett knepigt slut att förklara för en fyraåring: John Blunds bror visar sig vara Döden.

Barn gillar ju att läsa böcker om och om igen. Så även fyraårige Viggo. Jag har tidigare läst Arne Norlins (text) och Jonas Burmans (bild) ”Här kommer sopbilen” (Rabén & Sjögen, 2003). Det här är en bok i serien om Halvan, en liten kille som i bok efter bok i fantasin spelar olika yrkesroller, här som renhållningsarbetare, ”sopgubbe”. De här böckerna har ett pedagogiskt moment, som fyraåringen mer än jag känner entusiasm för. Men där finns också ett hjärtknipande moment: Halvan och hans jobbkompis räddar lilla Ebbas Lufsen, ett gosedjur hon har ärvt efter sin mamma men som mamma Lena i oförstånd har kastat i soporna. Men Halvan hittar rätt konsumkasse!

Sen plockar jag fram två säkra nummer ur den bokskatt Kerstin fick av mig och som nu har gått i arv till hennes barn.

Först läser jag ”Misse Murr” med text av Kathryn och Byron Jackson och bilder av Alice och Martin Provensen (Folket i Bilds förlag, 1972, översättning Gösta Knutsson). Den kom först ut på svenska på 1950-talet som första nummer i serien FiBs gyllene böcker; jag minns den själv från då. Det är en superfin bilderbok, aningen insmickrande i bilderna men samtidigt på kornet! Texten är vid det här laget lite för enkel för fyraårige Viggo, men Kerstin berättade, att han under en period hade den som favoritbok, ville höra den om och om igen.

Som avslutning läste vi Walt Disneys ”Dumbo”, en stor FiBs gyllene bok 1955, i ny utgåva på Folket i Bilds förlag 1972. Originaltexten är av Annie North Bedford, här bearbetad av Dick Kelsey. Bearbetad därför att det rör sig om en bok, baserad på Disney-filmen ”Dumbo” – bokens bilder kommer mycket riktigt från Walt Disney Studios.

Som jag tidigare har skrivit, känner jag stor respekt för Walt Disney och hans medarbetare: han kan – kunde; han är ju död – skapa en speciell magi i sina teckande filmer. Tillräckligt mycket finns också i boken, vars story om den fumlige elefantbabyn Dumbo, som snubblar på sina väldiga öron men som med hjälp av sin vän, musen Tim, lär sig flyga, i hög grad fångar fyraårige Viggos intresse.

Översättningen, av Birgitta Rastberg, är hygglig men har en del kantigheter. Men sånt kan ju en morfar parera!

På stadsbiblioteket

Jag har då och då, för att illustrera en stämning eller tankegång eller inom ramen för en miniessä om ett författarskap, återgett dikter. Att återge prosa är knepigare, framför allt för att texterna i allmänhet är längre.

När jag skrev bloggtexten ”På besök i bilblioteksvärlden”, kom jag att tänka på en historia, ”På stadsbiblioteket”, skriven av den amerikanske författaren William Saroyan. Den ingår i ”Den mänskliga komedin” (”The Human Comedy”, 1943).

William Saroyan (1908-1981) hörde till de stora amerikanska författare, som jag systematiskt lånade (på Stadsbiblioteket i Sundsvall) och läste under gymnasietiden; som man kan förstå av efternamnet var dock hans föräldrar armenier. Handlingen i ”Den mänskliga komedin” utspelas i en ganska vanlig amerikansk småstad, dock med ett ovanligt namn, Ithaca, där också flera av personerna har märkliga namn: telegrampojken Homer och hans fyraårige bror Ulysses till exempel.

Efter utryckningen från lumpen i Sollefteå undervisade jag under slutet av vårterminen 1959 sjuor, åttor och nior på enhetsskolans högstadium i svenska och kristendomskunskap. Jag hade fått A i båda ämnena i studentbetyget, men icke desto mindre ställdes jag inför ett problem: som kristendomslärare måste jag också hålla en del morgonböner, men jag var ju ateist! Jag löste det genom att göra mina morgonböner i form av morgonsamlingar med litterärt tema.

När jag letade lämpliga ämnen, kom jag bland annat att tänka på kapitlet ”På stadsbiblioteket” i William Saroyans ”Den mänskliga komedin”. Den här historien förmedlar all den magi, som finns i böckernas värld, något som jag ville vidareförmedla till mina högstadieelever.

De båda vännerna Lionel och Ulysses är på väg till stadsbiblioteket. Här hoppar jag, för att förkorta texten, över en historia som händer på vägen dit; vi går direkt vidare till stadsbiblioteket:

”De båda pojkarna gick in i den enkla men imponerande byggnaden och kom in i en värld av djup och nästan skrämmande tystnad. Det tycktes som om själva väggarna hade blivit stumma, och golvet och borden, som om tystnaden hade uppslukat allting i huset. Där satt stadens filosofer. Där satt studenter och forskare, men alla var dämpade därför att de sökte visheten. De var i böckers närhet. De försökte få reda på alltings mening. Lionel inte bara viskade, han gick också på tå. Lionel viskade därför att han trodde att man måste göra det i närheten av böcker, inte av hänsyn till läsarna. Ulysses följde honom på tå, och de utforskade biblioteket och hittade många skatter, Lionel böcker och Ulysses människor. Lionel läste inte böcker, och han hade inte kommit till biblioteket för att skaffa sig några. Han tyckte bara om att titta på dem – tusentals böcker. Han pekade på en hyllrad och viskade till sin vän: – Alla dom här – och dom där. Och dom där. Där är en röd. Alla dom där. Där är en grön. Alla böckerna.

Till slut la mrs Gallagher, den gamla bibliotekarien, märke till de båda pojkarna och gick fram till dem. Men hon viskade inte. Hon talade med högan röst som om de inte alls hade befunnit sig i ett stadsbibliotek. Det chockerade Lionel och kom ett par personer att se upp från sina böcker.

– Vad söker ni, pojkar? sa mrs Gallagher till Lionel.

– Böcker, viskade Lionel lågt.

– Vad är det för böcker du vill ha? sa bibliotekarien.

– Allihopa, sa Lionel.

– Allihopa? sa bibliotekarien. Vad menar du? Du får inte låna mer än fyra böcker på ett kort.

– Jag vill inte låna nån alls, sa Lionel.

– Ja men vad i fridens namn är det du vill då? sa bibliotekarien.

– Bara titta på dom, sa Lionel.

– Titta på dom? sa bibliotekarien. Det är inte stadsbiblioteket till för. Du kan titta i böckerna, du kan titta på bilderna i dom, men vad är det för glädje med att titta på ryggarna?

– Jag tycker det är skojigt, viskade Lionel. Får jag inte det?

– Jo, sa bibliotekarien, det är inte förbjudet. Hon såg på Ulysses. Och vem är det här då? sa hon.

– Det är Ulysses, sa Lionel. Han kan inte läsa.

– Kan du läsa? sa bibliotekarien till Lionel.

– Nej, sa Lionel, men det kan inte han heller. Det är därför vi är vänner. Han är den enda jag känner som inte kan läsa.

Den gamla bibliotekarien såg ett ögonblick på de båda vännerna. Inom sig sa hon något som liknade en förtjust svordom. Det här var någonting absolut nytt i hennes mångåriga erfarenhet som tjänsteman vid stadsbiblioteket.

– Det kanske är lika bra att du inte kan läsa, när allt kommer omkring, sa hon till sist. Jag kan läsa. Jag har läst böcker de senaste sexti åren, och jag kan inte inse att det har gjort någon större skillnad. Kila i väg ni och titta på böckerna så mycket ni vill.

– Ja ma´am, sa Lionel.

De båda vännerna vandrade in i ännu väldigare riken av mystik och äventyr. Lionel pekade ut flera böcker för Ulysses.

– Titta på dom där, sa han. Och dom där borta. Och dom här. Böcker allihop, Ulysses. Han stannade ett ögonblick för att tänka efter. Jag undrar vad det står i alla dom här böckerna. Han pekade på en oändlig rymd framför dem, fem hyllor fulla av böcker. Alla dom där, sa han, jag undrar vad det står i dom. Till sist hittade han en bok som såg mycket vacker ut på utsidan. Pärmarna var gröna, som spätt gräs. Den här är vacker, Ulysses? sa han.

Lite förskräckt över sin djärvhet tog Lionel ut boken ur hyllan, höll den ett ögonblick i handen och öppnade den sen.

– Titta här, Ulysses! sa han. En bok! Det här är en bok, förstår du. Det står nånting i den. Nu pekade han på någonting på en sida. Det där är ett ”a”, sa han. Där står ett ”a”. Och så är det några andra bokstäver. Fast dom vet jag inte vad dom heter. Alla bokstäver är olika, Ulysses, och alla ord är olika. Han suckade och såg sig omkring på alla böckerna. Jag tror inte jag nånsin kommer att lära mej läsa, sa han, men jag skulle bra gärna vilja veta vad det står i dom här böckerna. Titta, här är en bild, sa han. Det är en flicka. Ser du? Är hon inte söt? Han vände många sidor och sa: Titta! Många bokstäver och många ord, bara bokstäver och ord. Det här är stassbibbelteket förstår du, Ulysses, sa han. Det finns bara böcker överallt. Han såg på bokens tryckta sidor med ett slags vördnad och viskade för sig själv som om han försökte läsa. Så ruskade han på huvudet. Man förstår inte vad det står i boken om man inte kan läsa, sa han.

Han la långsamt ihop boken, satte tillbaka den på hyllan, och tillsammans smög de två vännerna ut ur biblioteket. Utanför började Ulysses skutta, därför att han kände sig lycklig och därför att han tyckte att han hade lärt sig någonting nytt.”

***

Det jag ovan har citerat är en översättning av Birgitta Hammar, publicerad 1960 av Prisma, som på den tiden var ett renodlat pocketförlag.

Den här boken borde ingå i KF-förlagens hittills obefintliga klassikerserie.

På besök i biblioteksvärlden

Jag inte bara läser böcker. Jag har ett långt och intensivt förhållande till biblioteksvärlden.

Jag tänker nu inte i första hand på mig själv i egenskap av låntagare. (Jag har för övrigt inte på mycket länge varit aktiv sådan, detta eftersom vi har ett privat bibliotek på över 11 000 band.) Nej, jag har som socialdemokratisk kulturpolitiker ägnat mig mycket åt just biblioteksfrågor. Jag satt i biblioteksstyrelsen i Uppsala 1967-1984. Och när jag efter 2002 års val återvände till kommunalpolitiken och kom med i kulturnämnden, valdes jag också in i dess biblioteksutskott.

Jag hör till den sorts politiker som bemödar mig om att sätta mig in i de områden jag har satts att förvalta – jag hör inte till den skola om anser, att politiker bara ska ange mål och principer; de är nog så viktiga, men jag vill själv också veta något om de tekniska frågor, avvägningsfrågor och annat sådant som tjänstemännen brottas med.

I biblioteksvärlden finns något som heter Ikoner-akademien, som genom sin tidskrift, Ikoner, och genom årliga seminarier försöker hålla i gång en kvalificerad debatt om biblioteken och deras verksamhet.

De flesta som deltar i de här årliga seminarierna är bibliotekarier, men det finns också möjligheter för biblioteksansvariga politiker att delta, vilket jag flera gånger har utnyttjat.

Årets seminarium genomfördes i fredags i van der Nootska palatset, S:t Paulsgatan 21 på Söder i Stockholm. Temat var Biblioteket som öppet rum och offentlig mötesplats med underrubriken ”Vilken innebörd och konkretion ger vi denna nutida truism?”.

Med mig från Uppsala hade jag Annika Strömberg från Kulturkontoret – Annika kom till Kulturkontoret från en tjänst på biblioteket – och Marie-Louise Riton, ansvarig för bibliotek på produktionssidan; kulturnämnden är en så kallad beställarnämnd, vidare ett antal bibliotekarier från olika bibliotek i Uppsala: Monica Almgren från Brantingbiblioteket, Sabina Andersson från Gottsundsbiblioteket samt Karin Hjelm och Thomas Brylla från Uppsala stadsbibliotek. Resten av deltagarna kom från bibliotek över hela landet. I år fanns det dessutom en grupp norska bibliotekarier med. (En av dem visade sig förresten känna till mitt intresse för arbetarsånger och kom under en rast fram och ville prata om detta.)

I år var knappast något av föredragen ointressant, och hur skulle de kunna bli det med så kvalificerade föredragshållare, till exempel riksbibliotekarien Gunnar Sahlin och läraren i arkitekturhistoria Rasmus Waern.

Den förre talade bland annat om digitalisering (till exempel ökad tillgänglighet och det faktum att KB också ska ta emot digitalt material).

Den senare presenterade, med hjälp av bilder, intressanta biblioteksbyggnader. Av det här ämnet är jag starkt intresserad; jag var, innan jag lämnade den gamla biblioteksstyrelsen, med om hela processen att få till stånd ett nytt och modernt stadsbibliotek i Uppsala, Carl Nyréns fina skapelse i kvarteret Sandbacken. Dock uppstod, med anledning av Waerns presentation, en debatt om bibliotek som paradbyggnader kontra hur de (som byggnader) lever upp till sin egentliga funktion: barnavdelningarna är till exempel allt för sällan anpassade till de unga besökarna.

Ett par av föredragen innehöll mycket intressanta frågeställningar men mynnade kanske inte ut i tillräckligt konkreta svar.

Ett exempel var Hilde Ljødals ”Biblioteket som offentlig møtesplass i en digital tid”; Ljødal är bibliotekarie i Asker bibliotek i Norge. Hon gjorde skillnad på olika sorters möten i bibliotek: lågintensiva, av småpratskaraktär men med fördelen att de går över gruppskrankorna, repektive högintensiva (till exempel författaraftnar med deras större engagemang). Hon listade också upp olika viktiga funktioner för biblioteken: som just mötesplats, som värde- och identitetsskapande rum, som debattforum och som plats för livslångt lärande. Men vilka utmaningar det här ställer biblioteken inför i framtiden och hur man ska prioritera hade jag för egen del gärna velat höra lite mer om.

Likaså var jag mycket sympatiskt stämd till Nick Jones, enhetschef i Vårby bibliotek, som talade över ämnet ”Folkbibliotekets gåvor: vem ger vad till vem?”. Han visade sig nämligen vara marxist. Hans utgångspunkt var att biblioteken, som anser sig vara neutrala, likväl producerar smak och förhållningssätt, som är hämtade från den bildade medelklassen. Man inte bara gör den egna smaken till den enda legitima utan riskerar också att skuldbelägga icke-användarna (av biblioteken). I stället borde man arbeta mer med att låta de människor, som inte automatiskt delar den bildade medelklassens och bibliotekariernas smak, utgå från sina egna erfarenheter och gradvis utveckla sitt eget liv till nya erfarenhetsområden.

Det här rymmer intressanta frågeställningar, men Jones föredrag var svårt teoretiskt belamrat med begrepp från och referenser till Jaques Derrida och andra namn, som vi som är något bevandrade i den marxistiska debatten känner till. (Ni kan själva kolla hans artikel på samma tema i tidskriften Ikoner nummer 5 2006.) En mer konkret diskussion skulle ha varit att föredra, när nu syfter var att få till stånd en självrannsakande debatt bland biblioteksfolket.

Två andra föredrag var konkreta på just det sätt jag efterlyser.

Thorkild Holm Pedersen, bibliotekschef i danska Fredrikshavn, talade över ämnet ”Biblioteket som demokratisk torv” och illustrerade med bilder från sitt eget bibliotek. Hans tes var att biblioteket ska vara en hörnsten i demokratin. Biblioteket i Fredrikshavn har, genom sin placering i staden och genom sin rumsliga form, getts funktionen av strög, mötesplats, demokratiskt torg à la det gamla Grekland. I detta mot allmänheten vända rum presenteras aktuella problemställningar i form av affischer, utställningar och broschyrer. Med hjälp av dataskärmar (skriv din mening – få mejlsvar), anslagstavlor (skriv vad du tycker på en lapp) och så vidare ger biblioteket besökarna möjlighet att komma till tals, och där finns också – för dem som vill ha det – vetandesupport. Biblioteket arrangerar ständigt både efter jobbet-samlingar och klassiska, större debatter. Den här strögdelen av biblioteket har över 1.000 besökare per dag. Kanske något att pröva i Coop Forum-komplexet i Gränby centrum? Men ett sådant bibliotek måste i så fall vara placerat så, att det fångar köpcentrets besökare i flykten, överraskar och provocerar dem.

Marcus Strand, bibliotekarie vid Sandvikens folkbibliotek, och Conny Persson, enhetschef på Gävle stadsbibliotek, överraskade inte bara mig utan de allra flesta seminariedeltagarna genom att deras bibliotek har öppet 365 dagar om året, alltså inte bara på söndagar utan också helgdagar som julafton, juldagen, annandagen, påskdagen, midsommarafton och så vidare. Och de var märkbart stolta över att kunna erbjuda allmänheten denna service. Hos dem fanns ett konsekvent besökarperspektiv, underbyggt med siffror om andelen ensamhushåll, invandrare med mera – det finns nämligen sociala aspekter på vilka som utnyttjar biblioteket när.

I Uppsala är det förvisso mer angeläget att återinföra söndagsöppet än att införa helgöppet, men det senare är ändå värt att tänka över i ett gottsundaperspektiv: Ett bibliotek med en mycket hög andel invandrare i sitt verksamhetsområde skulle kanske kunna tänkas överväga att ha öppet några timmar under de stora kristna helgerna.

Melodikrysset nr 46

Sievert Lundin frågar, varför jag inte använder webbradion, när jag nu inte kunde ägna mig åt melodikrysset på lördag förmiddag. Ja, säg det – jag är väl en inbiten radiot. Jag brukar aldrig datorn som radio, fast att jag naturligtvis vet att det går att använda den så.

Men eftersom det nu tydligen står bloggläsare och stampar otåligt i avvaktan på att jag ska publicera vad jag har kommit fram till, gör jag ett undantag. Jag har lyssnat på melodikrysset på webben, och så här tror jag att svaren ska vara:

Jag kan inte påstå, att jag ofta lyssnar på Roxette, men medleyt med bland annat ”Joyride” kom från deras nya CD.

Evert Taube är jag betydligt mer förtrogen med. Jag hittade genast första textraden i minnet, ”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun”, och därifrån var det inte långt till titeln, ”Möte i monsunen”.

Så också Povel Ramel. Hans ”Grisälven” är en parodi på landsplågan ”Nidälven”.

Till de moderna klassikerna får man väl räkna Orups (Thomas Erikssons) ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Relativt enkelt var det också att komma på, att det Christer Sjögren sjöng på tyska var ”Två mörka ögon”. Och ögon, mörka eller inte, använder man till att se med.

Robbie Williams insjungning av Charles Trênets ”La mer” skulle leda tanken till havet och en hjälte som finns både hos Jules Verne och hos Walt Disney. Om Kapten Nemo har jag förstås själv läst, men här handlade det om en annan Nemo, den som lille Viggo gärna ser på som video.

Vi kan hålla oss kvar i barnvärlden.

”Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma” börjar Felix Körlings ”Om ja fick 5 öre”. Svaret här skulle vara i pluralis, ören.

Sen blev det till att räkna ord: ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är.”

Och första strofen i ”Bä, bä, vita lamm” av Alice Tegnér (efter engelsk förlaga) lyder:
Bä, bä, vita lamm,
har du någon ull?
”Ja, ja, kära barn,
jag har säcken full:
helgdagsrock åt far,
söndagskjol åt mor
och två par strumpor
åt lille, lille bror.”

Jag har tidigare skrivit, att jag ofta har problem med TV- och radiosignaturer; det är som om jag inte lade märke till dem. Det gäller även ”Saltön”, som jag dessutom bara har sett ett par avsnitt av. Men boktiteln ”Hummerfesten” gav mig vägledning: den är skriven av Viveca Lärn, som ju också ligger bakom ”Saltön”. (Lite överkurs: Viveca Lärn har nyligen lämnat Wahlström & Widstrand i Bonnier-sfären för KF-ägda Norstedts. Hon har tidigare, redan på den tiden då hon hette Sundvall, gett ut sina barnböcker på likaledes KF-ägda Rabén & Sjögren.)

För ovanlighetens skull hade jag i dag lite svårt med svaret på den fråga, som handlade om klassisk musik. Hur som helst, ”Serenad” (även kallad ”Tallarnas barr”) är skriven av Ivar Widéen. Här tog jag hjälp av Google.

Egendomligt nog kom jag i stället omedelbart på namnet på en nutida engelsk artist, som jag, vad jag kan komma i håg, aldrig har lyssnat på. Jag hade D och O, och från någonstans i bakhuvudet kom bums namnet Dido. Men jag kontrollgooglade på hennes namn och fann att svaret var rätt – fast egentligen heter hon Florian Cloud de Bounevialle Armstrong; Dido är hennes artistnamn.

Sievert Lundin, som lockade mig till att använda webbradion, skrev att han hade problem med den avslutande dubbelfrågan, två musikalfrågor vars svar skulle bli siffror. Också jag hade vissa svårigheter med den här dubbelfrågan, men jag är ganska säker på att jag har löst den rätt.

När det gäller vågrätt 8, två bokstäver, fanns redan X (i Roxette) som avslutande bokstav, och eftersom det skulle bli en romersk siffra, kunde svaret bara bli IX (jag är latinare), alltså nio. På engelska blir det nine, och när jag googlade på det ordet plus Musical, fick jag reda på att det faktiskt finns en musikal som heter just ”Nine”.

Också för att klara lodrätt 4 fick jag ta hjälp av Google. ”The Chorus Line”, som jag förstås känner till men aldrig har sett, innehåller ett nummer som heter ”One”.

Därmed är veckans blandning av vetande, googlande och slutledningar redovisad.

Serier och populärkultur i Aktuellt i politiken (s)

I ett svar på en kommentar av K-E Lindkvist om att jag förekom i serien ”Ratte”, skrev jag: Jo, visst var det jag, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson, som var förebilden till Uno Smock, redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken. Som redaktör för Aktuellt i politiken (s) fortsatte jag att manifestera mitt gamla serieintresse: Jag införde tre serier i tidningen, Quinos “Mafalda”, Jan Lööfs “Felix” och Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” – mer om detta hittar du under Kulturspegeln, Serier.

Jag recenserade regelbundet seriealbum; till det ska jag återkomma. Magnus Knutsson och Charlie Norrman gästspelade med en tillfällig serie i julnumret (nummer 21) 1982, ”Konsert med våt båt”.

Dessutom publicerade vi och skrev regelbundet inte bara om erkända kulturyttringar utan också om deckare, TV-serier och annan populärkultur.

Jag medger gärna, att ett och annat av det jag skrev i detta och angränsande ämnen, framför allt då i den kåserande, personliga spalten på ledarsidan ”Det händer”, var provokativt. Jag ska ge er smakprov på det som gradvis retade upp en del vänner i KSF.

Följande , i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1979 (25 januari) tycker jag fint fångar upp den mix av högt och lågt som är jag:

DET
HÄNDER

…att jag, fridsamma människa, tappar behärskningen.

Den föbudsmentalitet och puritanism som finns i det här samhället (och även vårt parti) gör mig rosenrasande.

Jag har läst åtskilligt sen jag vid tre års ålder lärde mig läsa. Fridegård och Alibi-magasinet samtidigt och i en skön röra. Serietidningar och gamla Folket i Bild. Det pågår än: Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg” på tåget och Stein Riverton i sängen.

Jag läser böcker, bra böcker, ungefär en timme praktiskt taget varje kväll för ungarna, sex och nio år. Samtidigt ger jag dem massor av serietidningar – Spindelmannen, Bamse, Kalle Anka och andra – utan att för ett ögonblick tro att de tar skada.

Jag har ett filmstudioförflutet. Jag har också sett vartenda avsnitt av Familjen Macahan, och jag älskar att se Baretta och andra TV-deckare. Åsa-Nisse (som jag tycker är bottenlöst dålig) ser jag gärna med ungarna, och jag skulle inte drömma om att vilja förbjuda visningar i TV.

Sonen, sex år, fick flera saker i julklapp som nog skulle klara lekmiljörådets granskning. Dessutom fick han ett knallpulvergevär.

Jag gillar god och vällagad (och välkryddad!) mat. Och jag tycker att vi ska ha fler hamburgerbarer. (Gå på Clock! Den kedjan ägs av statliga SARA.)

Jag har aldrig i mitt liv rökt, inte ens tjuvrökt, men jag förstår inte den pågående förföljelsen av rökarna.

Jag tycker att de handelsanställda ska ha bra betalt och hyggliga villkor i övrigt. Men jag tycker att det finns legitima konsumentintressen som talar för kvälls- och söndagsöppet. (Jag tycker inte ens att det är skamligt att konsumera.)

Jag tycker att tandkrämens huvudsakliga uppgift är att göra rent tänder. Men jag tycker att femton tandkrämer med olika smak och färg hör till det som gör livet lite roligare. (Jag köper gärna färgat toalettpapper också.)

* Vad jag vill säja är följande. Jag är en mycket saktmodig reformist.

Men den dag det uppenbarar sig en allvarsam byråsekreterare från Statens Moralverk i mitt hem för att se till att jag lever ett sunt och riktigt liv, så ska jag köpa mig ett gevär. Ett riktigt!

Enn Kokk

***

På några punkter, dock långt ifrån alla, har jag senare tänkt om.

Min gränslösa förståelse för rökarna ovan har svängt i en mer restriktiv riktning.

Och jag köper numera miljövänligt toapapper.

***

Den här kolumnen fick en fortsättning i nummer 5 1979 (8 mars) av Aktuellt i politiken (s):

DET
HÄNDER

…att läsare hör av sig per brev eller telefon.

Det var till exempel roligt att få så många entusiastiska hejarop på temat ”Äntligen!” för Det händer i Aktuellt 3/1979. Den om förbudsraseriet ni vet.

Jag fick två arga brev och ett argt telefonsamtal också.

Den arge i telefonen frågade bland annat om jag gillade värderingarna i Kalle Anka.

Det gör jag inte, svarade jag sanningsenligt. Men att jag för den skull inte tycker att man ska förbjuda honom. (Dessutom tror jag att de föräldrar som försöker undanhålla barnen Disney åker på pumpen, förr eller senare. Disney vinner kampen.)

* Serier är ett intressant fenomen. Fortfarande finns det många som över huvud taget inte accepterar serier som en genre vid sidan om till exempel litteratur och film.

Men för många av oss som växte upp på femtitalet (när serietidningsvågen kom) är serier en självklar beståndsdel av tillvaron. Jag läser själv alla serier i Aftonbladet, Arbetarbladet och Dagens Nyheter. Jag känner fullt normala och intelligenta och välutbildade människor i trettiårsåldern som köper och läser Läderlappen. Det är säkert ingen tillfällighet att ett förlag (Carlsen/if) nu lanserar särskilda serieböcker för vuxna.

Serier (och till exempel TV-deckare) har, med sitt mycket bestämda formspråk och sina stränga regler, ganska många beröringspunkter med folksagorna. Superhjältarna (med sin akilleshäl), kampen mellan onda och goda, en viss typ av humor, upprepningstekniken – allt detta är gammal och samtidigt mycket levande mytologi.

Så långt har det gått att Askungen och Robin Hood och Törnrosa och Peter Pan för flertalet barn inte längre är bearbetade av Walt Disney utan skapade av samme Disney.

Jag har ganska mycket att invända mot Disney och hans värderingar, men även jag fångas av hans magi. Om jag säger att hans julaftonsprogram i TV är en del av själva julen för mig, så är det inte menat som skämt.

Disney kan man inte besegra med förbud. Disney kan bara besegras av någon som kan göra samma konststycken ännu skickligare än Disney.

Grattis på 50-årsdagen, Musse Pigg!

Enn Kokk

***

Jag återupptog den här diskussionen i Aktuellt i politiken nummer 1 1981 (8 januari):

DET
HÄNDER

…att jag förundras över ensidigheten i kulturdebatten. Inte minst då i den del av debatten som handlar om vad barn och ungdomar får och inte får göra.

* Jag tycker till exempel att reaktionerna mot våld och sadistisk porr för barn och ungdomar via video är berättigade. Slutsatsen är enkel och given: Låt oss genast få till stånd rättsregler som gör att all film (även på video) behandlas på samma sätt som spelfilm på bio.

Däremot kan jag inte förstå de andliga stalinister som ogillar TV-deckare och underhållning och ibland TV-tittande över huvud taget. TV-fria kvällar kan den införa som vill ha det. Man kan ha ekonomiska invändningar mot Nordsat – däremot får jag lust att skjuta upp dem, som av principiella skäl vill hindra oss från att se Columbo i dansk TV, i satellit i bana runt jorden.

Och debatten om parabolantennerna gör mig obehaglig till mods. Jag minns från min barndom när rysk militär förhörde min mamma om vart familjens radio hade tagit vägen. Den skulle beslagtas, nämligen. Det ansågs för riskabelt att låta de ockuperade esterna ta del av utländska radiosändningar.

* Och, för att ta upp en ny tråd, visst finns det olämpliga ungdomsmiljöer. Kommersiella lokaler, till exempel flipperhallar, kan ha ett dumt läge intill en skola och olämpliga öppethållandetider.

Likväl: Personligen gillar jag inte discomusik men jag anser att människor som vill stoppa discomusiken (de finns!) är galna.

Och flipperspel – det är ju roligt! Hur kan en mekanisk apparat, där nöjet ligger i att konfrontera skickligheten med den elektroniska slumpen, anses innebära en fara för någon? (Man kan inte ens vinna pengar på flipperapparater.)

Den som inledde mig i vad somliga anser vara frestelsen var Herbert Söderström. När jag i mitten på sextitalet jobbade på Örebro-Kuriren, gick han, direktören Lars Ag och kamrern Antti Daschek och så jag oftast på Freden och åt lunch. Den inleddes regelbundet med en omgång flipper på busstationens kafé snett emot.

Senare – under långa kurskvällar – brukade jag alltid spela flipper i Bommersviks källare.

O, förbudsivrare, ni som intog SSU: Bommersvik är inte längre vad det var förr.

Enn Kokk

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1982 (4 maj) handlar helt och hållet om mitt personliga intresse för serier. Den här kolumnen är kul också för att den redovisar, vilka serier som gick i den tidens tidningar:

DET
HÄNDER

…att folk förundras över mitt intresse för serier.

Det är ett genuint intresse och en långvarig kärlek; jag var i rätt ålder när serietidningsvågen kom på femtitalet.

Nu läser jag rätt många seriealbum (och skriver om dem då och då på Spegeln).

Och så läser jag serierna – dagligen – i de sex dagstidningar jag har hemma och på jobbet.

Den bästa seriesidan i de här sex tidningarna finns i Dagens Nyheter. Den är så varierad: Där finns utmärkta äventyrsserier som Felix och Rip Kirby och så Asterix i den fransk-belgiska skämt-äventyrsskolan. Där finns knepiga serier som BC sida vid sida med traditionella skämtserier som Wilmer och Trollkarlen. Där finns Mafalda (som Aktuellt lanserade först i Sverige, före DN). Och där finns den fina läs- och fortsättningsserien Tom Puss. Däremot kan jag inte uthärda nyförvärvet Djurgården. Rasmus Nalle var mycket bättre.

En nästan lika bra seriesida har Arbetarbladet, där man dagligen hittar Kvast-Hilda, Tigern, Sam & Silo, Blondie, Rasmus Nalle, Crock och Wilmer. En brist är dock att Arbetarbladet saknar äventyrs- och fortsättningsserier. Detta kompenseras något av Mystiska 2:an på lördagarna.

Svenska Dagbladet har några ypperliga äventyrsserier, Corrigan och Fantomen. Och så några läsbara följetongsserier i den psykologiserande skolan: Eva och jag, Rex Morton och Dallas. Bland skämtserierna är Hagbard och Tigern bäst. Och så ett extra plus för Mumin (som dock är svår att hitta). Men fy för oskicket att växla serier dag för dag, alltså låta vissa utgå vissa dagar!

Nykomlingen Stockholms-Tidningen har Kvast-Hilda och Crock och ett par förträffliga äventyrsserier, Latigo och Mandrake. Och framför allt, De frustrerade på fredagarna.

Aftonbladets seriesida, som en gång hörde till de bästa i landet, har genomgått en underlig utvecklingslinje. Just nu är Hulken och Laban bäst. Och på söndagarna finns Ratte. Men nog är det en skandal att AB släppte Blondie till Expressen.

Å andra sidan är det tur för Aftonbladet att Expressen har en så risig seriesida. Det är mest bara Blondie och Snobben som går att läsa. Resten är skit, i alla fall kattskit (Gustaf).

Tro mig, bra serier är en byggsten i framgångsrik tidningsutgivning.

Enn Kokk

Lägg märke till att jag nämnde Ratte som en läsvärd serie. På Spegeln i nummer 9 1983 (12 maj) recenserar jag mängder av seriealbum under rubriken ”Äventyrens värld”. Sist i recensionen finns mina omdömen om tre Ratte-album:

”Också Magnus Knutssons (text) och Ulf Janssons (bild) Rattes äventyr är tillkommen i Tintin-traditionen. Men här är sambandet allmännare; det är sättet att blanda äventyr och fars som vagt påminner om ”Tintin”. Men Rattes äventyr har alldeles egna förtjänster. Den är en utomordentligt samhällskommenterande, delvis tidsbunden serie. I album 2, Ratte och odjuret (som innehåller avsnitten ”Ratte och tefaten” och ”Ratte på Nordsjön”) finns till exempel miljöhot, i album 3, Ratte och den vilda jakten på byrån (vari ingår ”Slipsfabriken kommer tillbaka” och ”Kassett på villovägar”) textilkris och datorisering. Till seriens egenheter hör att där ständigt dyker upp personer ur levande livet: Björn Gillberg, Ola Ullsten, Ulf Adelsohn, ja till och med jag själv… Serien innehåller också sexinslag som vore otänkbara i serier av ”Tintins” typ.”

Jag har tidigare, i ett svar på en bloggkommentar, berättat, att jag själv inte hade en aning om att jag skulle dyka upp i ”Ratte”: Jag köpte som vanligt söndagens Aftonbladet att ha på bussen från Öregrund till Uppsala, och när jag slår upp ”Ratte” – vem får jag se där, om inte mig själv, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson. Jag har i det här serieavsnittet (och sedan i ytterligare ett) en deckarhjälteroll i den komiska äventyrsseriestilen. Jag har av Magnus Knutsson försetts med ett mycket lättgenomskådat namn, Uno Smock, och ett lika lättassocierat jobb: jag är redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken.

Bakgrunden till att jag dök upp som seriefigur (först i Aftonbladet söndagar, sen i ett par album) var, som jag redan har antytt, att en grupp inom KSF (Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening) i Stockholm, som Magnus Knutsson var medlem av, angrep mig och min tidning för att vi försvarade, skrev om och publicerade även populärkultur – jag kallades till och med till räfst och rättarting med KSFs styrelse. Att Magnus gjorde mig till seriehjälte var således något av en solidaritetshandling.

Melodikrysset nr 43

Solen skiner över ett kyligt Öregrund. Gårdagens och nattens kraftiga blåst har inte bara tagit ännu fler löv – den har också vält vår stora markstående brevlåda. Men de gulnande löv som hänger kvar – till exempel i det stora bigarråträdet en bit nedanför fönstret – är vackra.

När jag, med denna utsikt framför ögonen, i melodikrysset får höra sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”, känns det onekligen lite kufiskt.

Den enda fråga i dagens melodikryss jag hade lite besvär med var den där man spelade ”Sofia dansar go-go”. Självklart kände jag igen låten, men vem var det som sjöng? Jo, till slut lyckades jag lösa det: det var Stefan Rudén (där väl efternamnet i kryssammanhang skrivs utan accent). Se Gunnar Bergquists kommentar!

Resten var mer eller mindre lätt, för mig i alla fall.

Mats Ronander har jag på skiva, så de var enkelt att identifiera hans röst i ”Jumping Jack Flash”, som för övrigt också har sjungits in av Rolling Stones.

Från Rolling Stones kan vi gå över till Beatles. Beatles´ ”Yesterday” gav tidsbestämningen ”igår”.

Det fanns faktiskt ytterligare en tidsbestämningsfråga: I ”Ta mig till havet”, av och med Peter Lundblad, finns textraden ”Ta mig till havet tills natten blir dag”, vilket gav det sökta ordet natt. Jag har för övrigt en personlig upplevelse av den här sången: När min kusin Kreete Lindberg begravdes nere i Skåne, sjöngs den i kyrkan av en sonson. Kreete gillade den här sången.

Och apropå estländare – vi finns överallt i det svenska samhället: Stevie Wonders ”Yester Me, Yester You, Yesterday” var signaturmelodi till TV-showen ”Sen kväll med Luuk”. (Kristian Luuk har estniska föräldrar. Därför lite överkurs: ”u” i Luuk uttalas inte som svenskt ”u” utan som svenskt ”o”. Att det är två u markerar i estniskan lång vokal, här alltså långt ”o”. Och då förstår ni också, att dubbel-e-na i Kreete markerar långt ”e”.)

Sven-Bertil Taube är förstås också rikt representerad i våra skivhyllor, bland annat med sin Theodorakis-skiva. Den låt vi här hörde i engelsk version heter ”Brevet”.

Också Ebba Grön finns, komplett tror jag, i vår skivsamling. Jag har, på den tiden jag var redaktör, recenserat deras plattor. Från den tiden har jag ett roligt minne, förknippat med Ebba Grön. Deras skivbolag skickade gärna, liksom alla andra bolag, foton av grupper och artister att illustrera recensionerna med. När bilderna var använda sparades de för eventuell senare användning. Arkiveringen sköttes av redaktionens sekreteraren, som inte var lika bevandrad som jag i punkmusik. På förvaringskuvertet skrev hon sålunda Grön, Ebba.

Ännu lättare att identifiera var Astrid Lindgrens ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Såsom varande marxist uppskattar jag mycket även bröderna Marx, och det är klart att jag vet, att Harpo Marx spelade stum.

Veckans klassiker var den tyska sångerskan Erna Sack med ”Ich bin verliebt” ur ”Clivia”.

Till klassikerna vill jag också gärna räkna den dansk-amerikanske underhållaren, sångaren och pianisten Victor Borge. (Det var han som hela tiden halkade in på ”The Harry Lime Theme”. Jag har hört Sven Wollter göra något liknande. Men han halkade hela tiden in på ”Internationalen”.)

”Save Your Love”, slutligen, skulle föra krysslösarnas tankar till Italien. Men lite knepig var kopplingen, eftersom duon Renée och Renato inte är helitaliensk: Renato (Pagliari) är förvisso italienare, men Renée är engelska och heter egentligen Hilary Lester.

Det var det hele. Om en stund ska jag gå till busshållplatsen för att möta Birgitta, som på väg hit från Uppsala har stannat till vid Eds trädgård i Östhammar för att hämta en mängd rosor, som innan vintern kommer ska planteras i den bergsskreva hon för en tid sen gjorde i ordning.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter något svar i senaste melodikrysset, kan du pröva med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se och bläddra dig ner till senaste lördag.

Kväll med Klara och Viggo

Bo skulle på fotboll och behövde hjälp med barnen. (Kerstin är i Örebro.)

Så jag promenerade över till Kadettgatan och mötte två ungar, som uppenbart var glada över att få träffa morfar igen. Klara identifierar mig numera inte bara till utseendet. När jag i dag frågade ”Var är morfar?”, pekade hon genast på mig. (Däremot har jag ännu inte hört henne uttala ordet.)

Viggo ville genast, att jag skulle följa ner i källaren. I ett rum där har Bo ställt upp den stabila rutschkana av plast som Viggo fick i födelsedagspresent av mig och Birgitta. (Den har tidigare stått ute i trädgården.) Sen turades ungarna om med att svischa ner för rutschkanan.

Bo fixade middag, blodpudding, en mat som både ungarna och jag gillar. Under tiden fick jag lov att gunga Klara på min fot, upp och ner, upp och ner, och med lite sång till. Gunga på foten hör till det bästa hon vet.

Efter maten badade jag Klara och satte på henne nattblöja och pyjamas. När vi var klara att sätta oss att se på Bolibompa tillsammans med Viggo, visade det sig, att Viggo redan hade somnat i soffan framför TVn och burits över i sin säng av pappa Bo. Lite snopet – jag hade ju hoppats få läsa saga för honom, när Klara hade somnat.

Nu gick Bo till sin fotboll. Från Klara inte en enda orolig suck: hon satt fullständigt nöjd i mitt knä och drack vällingen Bo hade gjort i ordning, innan han gick.

Jag känner mig mycket till freds med att jag har erövrat den här lilla tjejens – lite drygt ett och ett halvt år är hon – oreserverade förtroende. Tidigare på kvällen ville hon, för någon kort sekund, över från min famn till pappas – men ångrade sig genast och sträckte ut händerna mot mig.

Efter vällingen satt hon en stund i mitt knä eller bredvid mig i soffan och lekte med en legobil; jag fick också ”läsa” ett par pekböcker plus Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max bil” med minimalistisk text för henne. Sen la hon sig till rätta i min famn med huvudet i min armhåla och somnade fridfullt. Det var bara att bära in henne till hennes egen säng och stoppa om henne.

Det är stort att vara morfar!