Morfar och mormor på heltid

Just nu blir det inte så mycket skrivet, heller inte gjort: Jag och Birgitta är morfar och mormor på heltid.

Barnen leker mycket tillsammans, både inne och ute. Men morfar eller mormor måste hela tiden finnas till hands: medla i tvister, svara på frågor, skapa den där extra tryggheten genom att bara vistas i närheten. Sätter man sig vid datorn en stund, kommer strax Klara och vill ha en hink fylld med vatten eller Viggo med en DVD-film han vill se – just nu är det ”Kasper, det vänliga spöket” som gäller. Förr fanns Kasper som serietidning. Jag köpte och läste den för Viggos och Klaras mamma Kerstin.

Klara håller på att lära sig saker som hör till hennes ålder men som hon ännu inte fullt ut behärskar. Vi fullföljer potträningen. Hon har nattblöja men får under dagens lopp ideliga uppmaningar att gå till pottan och kissa. Det gör hon också av och till. Men där emellan händer det små olyckor. I går var det en kisspöl i farstun, och i morse kom kisset på mattan i hennes rum, det som ursprungligen var hennes mammas och där numera datorn finns.

Klara håller också på att vänja sig av med att sova middag. Det går för det mesta riktigt bra, men varma dagar då hon har lekt sig trött – som i förrgår i sängen framför TVn och i går i vagnen på hemväg från badet – kan hon somna vid alldeles fel tid, strax före middag och sen läggdags. Sen blir det förstås väldigt sent innan hon kan förmås att somna om.

I går var det min tur att läsa saga för Viggo. Han var mycket förtjust i Lennar Hellsings och Poul Ströyers ”Den krångliga kråkan”, som jag nyligen skrev om. (Det här en mycket beläst liten kille, så han förstod själv att Hellsing på ett ställe i texten har en anspelning på sången om prästens lilla kråka.) Och han tyckte helt uppenbart att Ingrid Vang-Nymans först seriebok om Pippi Långstrump, ”Pippi flyttar in”, var en höjdare. Är du nyfiken på de här böckerna, hittar du mer under Kulturspegeln ovan.

Vädret är på det hela taget fint men en smula lynnigt. Den här blandningen av sol och moln är perfekt för lekar ute i trädgården. Viggo gör företrädesvis långa utflykter i den och har gett fantasinamn åt olika delar av den: djungeln, borggården. Han är en mycket fantasibegåvad ung man. Klara hålls gärna på stenplattorna på gången utanför yttertrappan: ber om och om igen om en hink vatten, bubblar med plaströr, fyller sin lilla vattenkanna av plast och så vidare. Henne får man ständigt byta på; hon är våt av det ena eller det andra skälet.

I går eftermiddag gjorde vi en badutflykt till Tallparken. Tallparken är ett fantastiskt fint friluftsområde ut mot Öregrundsgrepen. Från infarten till Öregrund går det upp en gata till en bilparkering, varefter man kommer till två tennisbanor samt en byggnad som inrymmer omklädningsrum med duschar, toaletter och en liten tillfällighetskiosk. Därifrån går stigen ner mot havet förbi en lekplats, och uppe på en bergknalle ser man en fint restaurerad dansbana med tak under vilket man kan ta skydd om det skulle bli regn.

När vi själva är på badutflykt i Tallparken, går vi nästan alltid ännu längre bort, följer en stig som går bakom nakenbadet till det som vi betraktar som vårt badberg. Men nu när Viggo och Klara är med oss, går vi till den barnvänligare badviken dit stigen går. Den är på båda sidor omgiven av berg med utmärkta platser för den som vill sola och ta ett dopp, men till den inre stranden av den mycket grunda viken, egentligen med stenbotten, fraktar kommunen varje år billass med sand. Där samlas familjerna med små barn. Barnen gräver i sanden och plaskar i det grunda och därmed mycket varma vattnet. Över det stenigaste partiet längst inne i viken har kommunen också låtit bygga en gång av trä. I en del av den här badviken finns grillplats och givetvis också soptunnor. Hit ner kan man ta sig till fots, per cykel och med barnvagn, däremot inte med bil.

Viggo och Klara är som alla andra barn: seglar med båtar, fyller sina hinkar med vatten eller sand, bygger sandslott och murar av småsten, plaskar med stenar ute i vattnet.

Det här var Sommarlandet för våra tre barn.

Det är roligt för morfar och mormor att få uppleva att det blir det också för deras barn.

Den här trädgården är på nytt ett äventyr för några små människor. Spännande men samtidigt trygg. Har man lekt så man är alldeles törstig, kan man gå till morfar eller mormor och få en pärontetra eller glass: Violglass är det som gäller för Viggo. Klara föredrar isglass med colasmak.

* * *

Matti och hans Karin har fortsatt till nästa Sommarland, det som ägs av Karins föräldrar.

Måndag i Öregrund

Barnbarnen, Viggo, snart sex, och Klara, tre, är kvar hos oss hela veckan – deras föräldrar är i Helsinki, eller i Helsingfors som man ska skriva i svensk text. Samtidigt har vi besök av vår son Matti och hans Karin. Fullt i ytterligare tre rum. Men huset är numera rymligt.

I morse drack jag morgonkaffe och försökte läsa tidning ute vid trädgårdbordet. Men lilla Klara tyckte – inte utan fog – att vinden var kall och satte sig därför i morfars knä, där det var varmare, så det blev si och så med tidningsläsningen. Över huvud taget svärmar ungarna omkring en där ute: Viggo vill prata, Klara vill ha hjälp med att buffa på gungan eller med att peta bort en myra från det bara benet. Snart befann vi oss tillsammans i klyftan med bärbuskarna, den som Viggo har döpt till borggården (han är riddare nu när han och Klara har fått ett tält i form av en riddarborg plus var sin sköld respektive svärd). I morfars sällskap ägnar sig riddar Viggo och riddar Klara dock inte åt vådligare äventyr än att mumsa på de röda, vita och svarta vinbär samt krusbär och hallon, som växer i bergsskrevorna.

Efter lunch går vi allihop, alltså även Matti och Karin, på promenad runt Öregrund, Viggo och Klara förstås per sparkcykel. Öregrund är, med sina låga trähus och välskötta trädgårdar, även med sin fina hamn full av båtar, en fantastisk sommaridyll, värd att bevara.

Vi besöker Västra banken, fordom ett fyrskepp, nu ett monument fastgjutet i klipporna, och barnen springer på det forna skeppets däck, beser kanonen, klättrar på det jättelika ankare som finns på berget nedanför.

Och sen går vi till Café Floras trädgård, där morfar bjuder på saft och kaffe, bullar och bakverk. Vi sitter förstås i trädgården, och snart upptäcker Viggo och Klara gungan som hänger där i ett stort träd och hängmattan som hänger mellan ett par andra. Vi vuxna beundrar den pietetsfullt restaurerade miljön i det här gamla pensionatet; det hette Västerport när vi i slutet av 1960-talet köpte vårt ställe i Öregrund.

Väl hemma igen följer Birgitta och jag upp det barnen har blivit så förtjusta i i Floras trädgård: Vi plockar fram en hängmatta, som Birgitta en gång i världen skaffade i Vietnam, och hänger upp den i stabila rep mellan två av tallarna i vår talldunge, där även gungan hänger.

Och mycket riktigt: snart gungar Viggo och Klara i hängmattan, var för sig eller tillsammans. Fast Viggo får ta av sig långbyxorna och gunga i kalsongerna. Byxknapparna fastnar ideligen i hängmattan.

Snart blir det grillmiddag. Men det är tveksamt om Klara kommer att delta i den. Hon har nämligen somnat framför ”Bröderna Lejonhjärta”, som Viggo valde ut att se i videon.

Sommar med barn och barnbarn

Vad vore sommaren utan barnen och barnbarnen?

I torsdags var vi i Rinkeby för att, en dag för tidigt, fira Saras 16-årsdag. Vi åkte buss in till Uppsala och fick sen skjuts vidare av Bengt och hans fru Inger; Bengt är pappa till Saras mamma Anna, som i huvudsak växte upp hemma hos sin mamma Birgitta och därmed hos mig. Anna räknar mig som ett slags extrapappa.

Med på kalaset i Rinkeby var en mängd medlemmar i familjen: Annas syskon Kerstin med man och barn och Matti med sambo Karin, den här syskonskarans kusin Anna-Karin med familj, Annas exman Cai (pappa till hennes tre flickor), vänner till Anna och hennes barn samt hunden Sudden icke att förglömma.

Anna bjöd på stort kalas. Ett par glimtar kan du få här. Födelsedagsbarnet är i den där åldern då man inte vill vara med på bild, men här kan du se hennes lillasyster Ella spela trummor tillsammans med Kerstins och Bos barn Klara och Viggo. Att invandrartäta Rinkeby rymmer intressanta miljöer är det radhusområde, där Anna bor, ett vittnesbörd om.

När Birgitta och jag tog en promenad i omgivningarna tillsammans med Viggo och Klara, fick jag dock ett av de där trista exemplen på att smårasismen lever också i Rinkeby. Vi mötte en uppenbarligen pursvensk dam som, vänd till mig, förmodligen för att jag var blondast av allihop, uttryckte sin uppskattning över att se svenskar i området. Hon skulle bara veta att det var en estländare hon talade till!

På lördag var det på nytt dags att odla släktbanden. Kerstin och Bo kom hit till Öregrund för att lämna över Viggo och Klara för den vecka de själva ska tillbringa i Helsinki – jag skriver så, eftersom Bo, så ångermanlänning och svensk han är, framgångsrikt har pluggat finska. Mormor Birgitta bjöd familjen Kokk-Strömberg på våfflor när de anlände, för oss vuxna (plus Klara) matiga med hjälp av rom, crème fraiche och hackad lök. Innan Bo och Kerstin åkte hem för att packa, hann Birgitta också servera grillade revbensspjäll med goda tillbehör. Bo och Kerstin fick också en del tips av mig om Helsinki; där har jag varit så många gånger att jag kan åtminstone centrala staden utan och innan.

Under dagens lopp gick vi en promenad runt Öregrund – barnen åkte dock sparkcykel. Dottern Kerstin tog under promenaden en serie bilder av vår sommaridyll, och har på sin blogg också publicerat bilder från det klassiska öregrundskondis, som förr hette Lundeborgs. Dit gick vi på den gamla goda tiden alltid och fikade efter fredagsbastun.

Kerstin tog också en rad bilder dels inne i vårt hus, dels runt om i trädgården. Med hennes hjälp kan ni alltså själva bilda er en uppfattning om den miljö jag så ofta skriver om.

På en av trädgårdsbilderna syns också riddar Viggo med sitt nya svärd och sin nya sköld. De här sakerna – också en omgång åt riddar Klara – fanns i den tältriddarborg morfar hade satt upp i trädgården inför barnens ankomst. Det är en fröjd att se ungarna klättra på bergknallarna och gömma sig i buskagen. Den här tomten är ett äventyrslandskap för små personer i deras ålder; Viggo kallar ett parti för djungeln.

Morfar och mormor turas om att läsa godnattsagor för barnbarnen. I går kväll läste Birgitta för Viggo och jag för Klara. Vad jag läste framgår av en bild som Kerstin tog, innan hon gav sig i väg.

För en stund sen kom Matti och Karin med bussen från Stockholm. De stannar ett par nätter.

Välsignade sommar!

I

Melodikrysset nr 29 2008

En av frågorna i dagens melodikryss hade jag aldrig klarat utan att googla. Jag har aldrig sett Idol, varken 2004 eller senare, kan heller inte minnas att jag har hört Daniel Lindström eller hans ”Coming Through”.

Fast i början av sändningen var jag lite ängslig över något annat. Melodikrysset sändes i dag från dansbandsgalan i Borlänge, och dansbandsmusik är definitivt inte något jag gillar och behärskar. Tänk om det skulle bli massor av dansbandsmusik!

Mycket riktigt startade krysset med ett dansband, Simons, men det de spelade var för mig välkända ”Island in the Sun”, som blev världskänd genom Harry Belafonte, en artist som jag uppskattar och har skivor med.

I själva verket visade det sig i stort sett vara lugna gatan att lösa det här krysset.

Det är till exempel klart att jag ofta och gärna har lyssnat på ”Singin’ in the Rain”, som här skulle ge det övergripande begreppet nederbörd. Jag har förstås filmen på video, och jag såg också scenuppsättningen i Stockholm nyligen.

Som mina läsare vet, är jag sällan imponerad över låtar som förekommer i Melodifestivalen. Men Sarah Dawn Finer är en fin sångerska, om än ”I Remember Love” i 2007 års tävling inte hör till det allra bästa hon har gjort.

Och känner man inte till Lena Philipsson, ofta kallad Lena Ph, ska man nog inte försöka sig på att lösa Melodikrysset. Här sjöng hon ”Stjärnorna”.

Men jag ska gärna tillstå, att Evert Taube och hans diktade och tonsatta värld ligger mig personligen närmare om hjärtat. I dag förekom det två taubeanknutna frågor. Dels hörde vi ”Calle Schewens vals”, där det doftar av nyslaget hö. Dels hörde vi ”Dans på Sunnanö” med Rönnerdahl i en av huvudrollerna. Det här Sunnanö väcker för övrigt lite huvudbry hos mig. Här i Öregrund finns ett Sunnanö, men där finns ett bad med camping och servering, inte något pensionat av det slag Taube skriver om i visan. I ett lexikon med taubegeografi sägs Taubes Sunnanö lika fullt vara vårt Sunnanö här i Öregrund. Vet någon hur det förhåller sig med det här?

Ytterligare två av dagens musikillustrationer hör hemma bland det jag musikaliskt gillar väldigt mycket.

Dels hörde vi Thorstein Bergman (som jag för övrigt känner) sjunga Dan Anderssons ”Till min syster”.

Dels hörde vi Aston Reymers rivaler sjunga och spela ”Stockholms ström”. Aston Reymers rivaler har jag allt av på skiva (jag har alla Thorsteins skivor också), och jag har en gång hört dem live på Sergels torg i Stockholm. De började som gatuband och behärskar den här sortens miljö till fulländning, och mycket riktigt förvandlade de snabbt publiken på Sergels torg till en gungande och dansande massa, som var ett med deras svängiga musik.

TV-signaturer är inte min starka sida, särskilt som jag sällan ser dramaserier. (Däremot ser jag ofta och gärna TV-deckare.) Men att känna igen signaturen till ”Hem till gården” (”Emmerdale”) var inte alltför svårt.

Ännu lättare var det att identifiera Marve Fleksnes, suveränt spelad av Rolv Wesenlund.

Sist tar vi i dag de två barnmusikfrågorna.

Gullan Bornemark sjöng på sin tid ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min”.

Och ”En till som jag” hör hemma i ”Emil i Lönneberga”, som jag och Birgitta förstås passar på att se om igen, nu när den på nytt går i repris i TV.

Snart kommer vi då att få sällskap vid TV-apparaten. I dag kommer nämligen Viggo, snart sex, och Klara, tre, hit till morfar och mormor. De ska stanna här hela den kommande veckan. Jag har som överraskning köpt en riddarborg (ett tält), som nu står och väntar på gräsmattan. I riddarborgen finns också två sköldar och två (helt ofarliga) svärd. I barnbarnens sommar ska det finns mycket lek och äventyr. Och förstås badutflykter till Sunnanö, Evert Taubes eller inte.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuellt kryss.

Melodikrysset nr 28 2008

Här råder lördagsfrid.

Jag städade huset i går, medan Birgitta klippte gräset; vi turas om att göra de här sysslorna varannan vecka. Sen badade vi fredagsbastu.

Ute skiner solen. Men ingen lördag utan Melodikrysset!

Dagens upplaga gjordes inför publik (i Grebbestad) och var därmed som vanligt inte alltför svår. Det här krysset innehöll faktiskt inte någonting, som låg utanför det jag behärskar.

Den inledande trippeln var till exempel enkel. Vi hörde Tommy Körberg sjunga ”Guldet blev till sand” ur ”Kristina från Duvemåla” med musik av Benny Andersson, BA. Visste ni förresten, att Tommy tillsammans med Monica Nielsen har gjort en arbetarrörelseskiva, ”…med hjärtat fyllt av trots”?

Mindre överraskande är det kanske att en annan av dagens artister, Cornelis Vreeswijk, spelade in skivor på arbetarrörelsens eget skivbolag, A-disc. Här hörde vi dock honom i en holländsk version av ”Somliga går i trasiga skor”, politisk även den. Vilket skulle ge dåtidformen gick.

Somliga går med trasiga skor

Somliga går med trasiga skor.
Säj, vad beror det på.
Gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.

Gud fader som i himmelen bor
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor
när man är gammal och trött.

Vem bryr sig om hur dagarna går.
Dom vandrar som dom vill.
Medborgare, om ett hundra år
finns du ej längre till.

Då har nån annan tagit din stol,
det vet du inte av.
Du känner varken regn eller sol
ner i din mörka grav.

Vem bryr sig om hur nätterna far.
Jag bryr mig inte ett spår.
Bara jag får ha mitt ansikte kvar,
dolt i min älsklings hår.

Jag är en tvivelaktig figur,
duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur,
han tar mig när han vill.

Somliga går med trasiga skor
tills dom har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor,
får sig ett gott skratt då.

Och för att fortsätta på den politiska linjen: Både när jag läser Astrid Lindgrens böcker om Madicken och när jag då och då ser repriser av filmatiseringen slås jag av hur politiskt radikala de här historierna är. Astrid kunde ryta till mot den socialdemokratiska regeringen (minns Pomperipossa-debatten!), men hon hade alltid hjärtat till vänster. Allt detta apropå att vi hörde ”Mera köttbullar” ur filmen om Madicken.

Hjärtat till vänster har utan tvivel också Peps Persson, även om ”Stjärnan i mitt liv” inte hör till den politiska delen av hans repertoar.

Peps har sina rötter i ett lantligt Skåne, och det leder mig över till Bröderna Djup och ”Vi bor på landet”, där vi hörde Gunnar Djup spela på lie.

Från landet är det sen inte ett så långt steg till småstaden. Vi hörde Ulf Peder Olrogs klassiker ”Violen från Flen”, som här skulle ge viol.

Som mina läsare väl har märkt, hyser jag kärlek till trubadurer och singers-songwriters. En rolig trubadur, som jag förstås har på skiva, är Stefan Demert. Här hörde vi dock hans ”Anna Anaconda” med Ove Engström, som jag faktiskt också har på skiva.

Det senare gäller även Mikael Samuelson, som har sjungit in både visor och musikalmelodier. ”Nattens musik”, som Eldeman spelade i dag, är hämtad ur ”Fantomen på operan”.

Jazzviolinisten Svend Asmussen turnerar än i dag, men jag gissar att han ändå är mer bekant för mig, 71 år, än för dagens ungdomar. Vi hörde hans signaturmelodi ”June Night”.

Folk i min ålder är uppvuxna också med den fantastiska vokalgruppen Andrews Sisters, vars paradnummer ”Rhum and Coca Cola” i krysset skulle ge dryckerna rom och Coca Cola.

För att kunna lösa Melodikrysset korrekt, får man dock inte vara fast i sin egen ungdoms musik eller i någon enda musikgenre.

För min del såg jag alltså BWO (Bodies Without Organs, med bland andra Alexander Bard) i årets melodifestival, där de sjöng ett av de bättre bidragen, ”Lay Your Love On Me”. Bard har jag förresten, till min stora häpnad, en gång sett på en socialdemokratisk valvaka. Och han var inte där för att underhålla.

Och eftersom jag lyssnar även på annat än populärmusik, vet jag förstås att den musik av Frédéric Chopin vi hörde var en etyd.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig, i båda fallen, ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 27 2008

Veckan har varit mycket trevlig: Sonen, Matti, har varit hos oss några dagar, hjälpt oss med att måla om de spröjsade dubbla sovrumsfönstren. Och så har vi umgåtts med honom och undfägnat honom med god mat. Vädret har under den senare delen av veckan varit jättefint. I går, fredag, klippte jag vår väldiga gräsmatta, och sen badade vi bastu. Det är svensk sommar när den är som bäst.

Och oavsett årstid löser jag förstås Melodikrysset på lördag förmiddag.

Veckans kryss innehöll några knepigheter.

Filmen ”Top Gun” har jag inte sett, men eftersom ledbokstäverna pekade mot att det sökta ordet skulle bli just Gun och Eldeman också gav oss titeln till låten ur filmen, ”Take My Breath Away”, googlade jag snart fram det rätta svaret.

Darin har jag bara på samlingsskivan ”Artister mot nazister”, men jag gissade på att det var han som sjöng, och när jag kontrollgooglade på hans namn plus melodititeln, ”Everything But the Girl”, visade det sig, att jag hade rätt.

Också Elin Sigvardsson känner jag till, men jag har aldrig lyssnat på CDn ”A Fiction”, där ”It’s a Shame” ingår.

Siw Malmqvist var uppenbart den som sjöng ”Älgen och årstiderna”. Men vem hade skrivit musiken? Helt uppenbart Owe Thörnqvist. Mycket w var det i dag!

Jag, liksom flertalet andra antar jag, klarade nog Gershwin, George respektive Ira som kompositör respektive textförfattare, men vem var den norska sångerskan? Jo, Karin Krog. Jag har för egen del ganska många norska skivor i min skivsamling och förundras ofta över att norska artister så sällan förekommer i svenska skivaffärer – därmed förblir de ju obekanta för flertalet musikintresserade här i landet.

För egen del drabbades jag i dag först av blackout inför den allra första och egentligen mycket lätta frågan, där vi fick höra Monica Bring och Svenssons treooo. Vad var det nu för välkänd melodi vi hörde, och vilken sångerska förknippar vi med den? Till slut gick det upp en talgdank: Jo, det var ju ”Vår sista dans” med Helen Sjöholm.

Men det fanns urlätta frågor också.

Vi hörde beatlesklassikern ”Let It Be”.

Och den kära gamla schlagern ”Min soldat”, han som gör beredskapstjänst någonstans i Sverige. Den här sortens folkförsvar är i dag dess värre ett minne blott.

Och vem har inte sett Walt Disneys version av ”Djungelboken”, som här skulle ge ordet djungel?

Jag är ingen dansbandsfan, men mångårigt lyssnande på Svensktoppen har gjort mig bekant med åtminstone de mest kända dansbanden. Här hörde vi ”Du sa farväl” med Sten och Stanley, där Stens bror Ebbe i strid mot rutinerna sjöng.

Mitt eget hjärta finns bland annat hos de gamla svenska folkvisorna. I dag spelades en av dem, ”Kristallen den fina”.

Den är en klassiker, och nu återstår att redovisa svaren på dagens tre frågor på sådant som brukar betecknas som klassisk musik.

Vi hörde ”Ungersk dans” av Franz Liszt, född i Ungern.

Vi hörde Jussi Björling sjunga ”La donna e mobile” ur operan ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Och vi hörde musik ur Wolfgang Amadeus Mozarts opera ”Don Giovanni”, på svenska kallad ”Don Juan”.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

1937

Sveriges Radios arkiv och Screen Air Television ger ut en fantastisk samling minnesboxar på CD. Varje enskilt år får en egen CD, som speglar de viktiga händelserna (till exempel i form av en radiointervju eller en nyhetssändning) men också musiken; de bästa av de här skivorna fångar tiden och stämningen.

Vi har ganska många av de här CDna, särskilt från år vi har egna minnen från.

Vid en familjetillställning nyligen fick Birgitta från Inger Grandell ”Minnesboxen 1937” (SCRAT-3701, 2006), en djupdykning i ett år som ligger lite längre tillbaka i tiden.

1937 är både mitt och Birgittas födelseår, därför ett år av alldeles speciellt intresse för oss. Ingen minns naturligtvis sitt eget födelseår; själv fanns jag förresten inte i Sverige förrän flera år senare. Men vi är ju båda historiekunniga, har lärt oss mycket om tiden och händelserna. Och när jag här lyssnar på 1937 års musik slås jag av att det mesta fortfarande spelades i den enda radiokanal som fanns 1947 och ännu många år framåt, under mina pojk- och ungdomsår.

När det gäller 1937 års musik, innehåller den här CDn faktiskt ingenting som jag inte är förtrogen med. Där finns en radioinspelning med Evert Taube (med felsjungning och allt!) av ”Den glade bagaren i San Remo”. Där finns Tutta Rolf och Håkan Westergren med Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”Nu ska vi opp, opp, opp”. Där finns ”A Foggy Day in London Town” med Fred Astaire. Där finns Zarah Leander med ”Yes, Sir”, Sickan Carlsson och Åke Söderblom med filmmelodin ”Klart till drabbning”, Edythe Wright och Tommy Dorseys orkester med ”The Lady Is a Tramp” och Jussi Björling med ”Land du väsignade”. Och så finns där en av tidernas bästa populärmusiklåtar, här kallad ”Bei mir bist du schön” – men den gjordes ursprungligen på jiddish, och Andrews Sisters sjöng ”Bei mir bist du schein”.

Anders de Wahl och Tennysons ”Nyårsklockan”, som finns med på den här CD, var förvisso inga nykomlingar 1937. Däremot får vi ta del av ett par andra radiopremiärer: Dels för ”Dagens eko” (ett inslag med Rickard Sandler). Dels för Klockspelet i stadshustornet och ”Dagens dikt”.

Man undrar förstås om det var slump eller tidskänsla som gjorde, att den allra första dikten i raden blev Esaias Tegnérs ”Det eviga”:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnas hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande panna.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt; kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas därut
från jorden dess trampande lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dockvilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom likt Gud och blir handling.
Det rätta får armar det sanna fö röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
och förgade båden i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlete förnyar.
Det sköna är evigt: men fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt
och till dem från tiden vi vädje
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Tegnér förutspådde i sin dikt, att det våldet skapade skulle bli kort – men det som redan skedde och som kom att ske i andra europeiska länder kom att vara i åratal och få fruktansvärda konsekvenser inte bara då utan också långt senare.

Det jag syftar på speglas på den här CDn bland annat av Barbro Alvings – Bangs – radiorapport om hennes egna upplevelser från Madrid i inbördeskrigets Spanien.

Över huvud taget ger den här CDn vad som bäst kan beskrivas som närvarokänsla. Vi får till exempel i direktsändning uppleva, hur det tyska luftskeppet Hindenburg exploderar och störtar. Och vi får höra Sven Jerring referera slutspurten i det årets vasalopp.

Jerring är förresten med ytterligare ett par gånger, dels från m/s Drottningholm på väg till USA, dels i en specialversion av ”Barnens brevlåda” där vi bland annat får höra Birgit Tengroth berätta brevlådeminnen och sjunga visan om tomtegubben som hade snuva.

Likaså är det roligt att få höra Selma Lagerlöf som midsommartalare i Sunne och Vilhelm Moberg och Siri Derkert berätta om sina konstnärskap.

Lennart Hellsings krångliga kråka

Jag har en ständig lust att läsa barn- och ungdomsböcker – ni kan ju själva kolla under Kulturspegeln, Barnkultur.

I många fall har jag, i generationssteg, återvänt till samma böcker: Först läste jag dem själv under skoltiden. Sen läste jag dem för mina barn när de var små; då tillkom dessutom många nya författare och titlar, detta eftersom jag samtidigt var barnboksrecensent. I dag läser jag dem för barnbarnen.

Vårt stora bestånd av barn- och ungdomsböcker följde med barnen, ägarna, när de flyttade hemifrån – är därmed också tillgängligt för barnbarnen. Och till dem köper jag ofta nyutkomna böcker (gärna även återutgivna klassiker som de inte redan har) i födelsedagspresent och julklapp.

Men jag har under senare år också köpt många av de bästa barn- och ungdomsböckerna, den här gången för att fylla de luckor i vårt bibliotek som uppstod när ungarna och deras böcker flyttade ut. Naturligtvis brukar jag de här böckerna också för att läsa för Viggo och Klara, när de hälsar på och ibland stannar över natten – men jag tillstår helt öppet, att de primärt är införskaffade för morfars egen skull.

En av de barnboksförfattare, vars böcker jag systematiskt har återanskaffat, är Lennart Hellsing. Han var en gång i världen en av dem som gjorde KF-ägda Rabén & Sjögren till Sveriges utan konkurrens ledande kvalitetsförlag för barn och unga. Med sina kluriga verser, ofta besläktade med tidens modernistiska poesi, och med sina fantasieggande historier med många oväntade och absurdistiska inslag har han få om ens några konkurrenter.

På 71-årsdagen gav mig sålunda min hustru hans ”Den krångliga kråkan”, illustrerad av parhästen under många år Poul Ströyer. Den finns återutgiven av Rabén & Sjögren 2008, men originalet kom ut på samma förlag redan 1953.

Av tidens tand märks föga. Man hittar för all del en verbform som ”bliva” – men jag tror att dagens ungar omedelbart begriper vad som menas, eftersom ”bliva” är så likt dagens ”bli” – dessutom är det lätt att snabbt lära sig det som har formen av bunden och starkt rytmisk vers.

Bokens kråkor är egentligen sju: kråkmor, kråkfar, fyra kråksystrar och en kråkbror. Men det är kråkbrorsans många äventyr som bär upp handlingen i den här boken. Han blir fångad och, helt i enlighet med sagans egen logik, satt att utföra olika sysslor – som han förstås gravt (och nog medvetet) misslyckas med. Likt prästens lilla kråka ska han också ut och åka, men här är det han som spänns för vagnen. Lägg märke till anspelningen: ”Sen for han iväg i galopp genom riket / slank hit och slank dit och slank ner i diket.”

När vår kråka sedan inte visar sig duga heller som bagare, skickas han helt sonika tillbaka hem till skogen, där han får berätta för de andra kråkorna, vad han har varit med om. Och så slutar det lyckligt:

”De bodde i skogen på Kråkmåla hed
sju lyckliga kråkor i var sitt träd.”

Men innan morfar kan lägga ifrån sig boken, är han ju tvungen att läsa också de avslutande raderna:

”Nu när du hunnit till slutet, min vän
så kan du börja från början igen.”

Så det blir väl att läsa den minst en gång till.

Familjekalas

Anna fyllde 47 i lördags, den 14 juni. Själv fyller jag 71 på torsdag, den 19 juni. Eftersom Birgitta hade lyckats sy ihop ett födelsedagskalas för Anna på söndag, åkte vi in till lägenheten i Uppsala, som ligger bättre till än Öregrund för Annas syskon med familjer, också för Annas pappa Bengt och hans hustru Inger, som även de var inbjudna till Anna-firandet.

Det visade sig, att Birgitta hade hemlat med barnen och kommit överens med dem om att även jag skulle firas lite i förväg. Det började med att Kerstin och Bo anlände med Viggo, snart sex, och Klara, tre: barnbarnen uppvaktade morfar med var sin egenhändigt plockad blombukett, Klara dessutom med egna teckningar.

Medan vi drack av Birgittas traditionella födelsedagsbål – bild finns här – fick Anna och jag våra presenter. Från Anna (och dottern Amanda som också var med) fick jag en skål och ett fat, fina båda två. Kerstin med familj hade köpt en intressant kokbok med recept från Saltå kvarn. Och från Matti och Karin fick jag en DVD med Miriam Makebas konsert på Berns 1966 – det ska bli kul att få vara med om den igen; Birgitta och jag var på den. Och så en udda present från Matti och Kerstin, blyklichéer med sosserosen i lite olika utformningar, troligen emanerande från något tryckeri. Annas pappa Bengt gav mig en estnisk CD – han är varm estlandsvän.

I vår familj finns det en varm känsla av sammanhållning, och man kan alltid lita på att alla familjemedlemmar bidrar med eget arbete. Birgitta hade slitit redan i förväg med att göra en mycket god och matig sallad till rostbiffen, som tillagades i ugnen i köket i Uppsala. Till den serverade hon en mängd goda tillbehör, bland annat tre majonnässåser (naturell, senap och vitlök) ur vår jämtländska kokbok. Jag snoppade, trots att jag var födelsedagsbarn, jordgubbarna (och diskade efteråt den ganska stora disken). Matti bidrog med egenhändigt bakade bröd. Och Kerstin hade åstadkommit några fantastiska tårtor – du kan se dem på bild här och här och här.

Blommor, plockade av Birgitta i vår trädgård i Öregrund, fanns det förstås på alla borden. Du kan se en av de allra finaste, med kvistar av min just nu blommande Hurdalsros, här.

Fast det allra finaste under det här familjekalaset hände nog, när Anna och Amanda anlände tillsammans med sin nu ganska stora men fortfarande lika busiga hund Sudden. Lilla Klara blev lite rädd för den stora och framfusiga hunden och tog betäckning bakom morfars rygg: höll honom med båda armarna hårt om vänster lår – det är hennes höjd – och kikade försiktigt fram i riktning mot hunden.

Stora kalas kan bli tröttsamma för både stora och små. Men är man i Klaras ålder, kan man ju alltid – utan att någon gruffar – göra så här.

Melodikrysset nr 24 2008

Dagens melodikryss var inte särskilt svårt, tyckte jag – men andra, med andra musikreferenser, kan ju tycka annorlunda.

Den enda fråga jag behövde ägna lite möda var filmmelodin som finns inspelad med BAO och Helen Sjöholm. Men svaret, när, ledde mig till Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”När tvenne hjärtan slå”, som förekom i Gustaf Molanders film från 1933, ”Kära släkten”.

Det sista har jag hämtat från Google, men annars har jag knappt behövt kontrollgoogla i dag.

Det jag slogs av under dagens melodikryssande var att Eldeman, åter igen, har använt sig av melodier han tidigare har haft med i krysset.

Siw Malmqvists hit ”Flickor i bilen” (”Vi har det bra, vi här bak i bilen”) är ett exempel. Med de där flickorna i baksätet gjorde föraren säkert klokt i att hålla i bilens ratt.

Likaså har Evert Taubes ”Nocturne” (”Sov på min arm”) tidigare förekommit i krysset.

Likaså samme upphovsmans ”Brevet från Lillan”, som börjar ”Pappa, kom hem”.

Och nog har jag redan tidigare hört Nina och Kim i Melodikrysset med sin melodifestivallåt från 2001, ”Lyssna till ditt hjärta”?

Krysset började i dag enkelt med Lill Lindfors i ”En sån karl”.

Och fortsatte lika enkelt med Frank Sinatra i ”New York, New York”.

Dagens Lars Berghagen, ”Till Stockholms skärgård” (”Jag älskar dig, o grönskande skärgård”) hör till Berghagens bättre nummer.

Och för att hoppa till den internationella arenan: Sarah Brightman fick, tillsammans med Andrea Bocelli, en välförtjänt hit med ”Time to Say Goodbye”.

Dagens svenska barnvisa var Alice Tegnérs ”Dansa min docka”. Den spelades ständigt, på en LP med Alice Babs, när vår Anna var liten.

Melodin ur en barnfilm bör heller inte ha varit alltför svår, även om den i det här fallet inte hämtades från någon av Walt Disneys filmer om Peter Pan. Vi hörde här i stället musik skriven av James Newton Howard till spelfilmen ”Peter Pan” från 2003.

Jag gillar opera mer än operett, men det är klart att jag känner till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”), som Johann Strauss den yngre skrev 1873-1874.

Klassisk musik, i det här fallet av Franz Schubert, använde sig Hasse Alfredson och Tage Danielsson av i revymusikalen ”Spader, Madame” från 1969. Här hörde vi Monica Zetterlund sjunga om Donna Juanita. Självklart har jag det här på video och på skiva, verkligen inte för att jag förr i tiden hade ett partipolitiskt (s) samarbete med både Tage och Monica, båda döda och saknade.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.