Melodikrysset nummer 38 2009

Ganska mycket i dagens melodikryss föreföll bekant från tidigare kryss.

Visst har vi väl tidigare hört ”En sten vid en sjö i en skog” med Gyllene Tider?

Och lejonet Elsa från ”Född fri” (”Born Free”, 1966) har väl varit med i krysset tidigare hon också?

Detsamma gäller ”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ur Jerry Bocks och Sheldon Harnicks musikal från 1964, ”Fiddler on the Roof” (”Spelman på taket”).

Även ”Jag har bott vid en landsväg” har varit med förr. Den var också med i en film från förr, ”Kalle på Spången” från 1939. Den som sjöng den var Edvard Persson, men sången skrevs av Lasse Dahlquist.

Även ”Sagan om ringen” har jag sett på bio – i den sjöng Enya ”May It Be”. Jag har med behållning läst Tolkien och tyckte också att filmen var bra. Min hustru fann den däremot för våldsam.

Däremot har jag aldrig sett ”Top Gun” från 1986. Den filmen skulle jag aldrig ha klarat utan Google (”Take My Breath Away”, Berlin). Landet däremot var, precis som Eldeman antydde, urenkelt: USA.

Därmed är vi inne på frågor som låg utanför min kunskapssfär. Jag har heller aldrig lyssnat på George Michael i ”Careless Whisper” (”Never Gonna Dance Again”).

Och varför skulle jag komma i håg ”Innan mörkret faller” med Emil Sigfridsson i 2004 års melodifestival?

Däremot kom jag spontant i håg den andra melodifestivallåten i dag, ”En dag” med Tommy Nilsson från 1989 års melodifestival. Fast har inte den också tidigare spelats i krysset?

Ännu lättare var det att komma i håg ”Vilken härlig dag” och att den sjöngs av Ewa Roos.

Och eftersom jag var ivrig radiolyssnare på 1950-talet, minns jag mycket väl Leon Landgrens och Åke Gerhards succé från 1953, ”Mjölnarens Irene”. Den blev först stor i en insjungning av Thory Bernhards, och sen följde ytterligare versioner med Lily Berglund, Britt-Inger Dreilick med flera.

”Vi gå över daggstänkta berg” fick vi lära oss att sjunga i folkskolan, så den känner jag igen även när den framförs i upprockad version. I den går man alltså på dagg.

Och så var det då bara ett frågesvar kvar att redovisa. Eftersom jag lyssnar på mycket klassisk musik både på skiva och i konserthallar, känner jag förstås igen ”Pomp and Circumstance” av Edgar Elgar.

Senare i dag ska jag först gå på konstutställning, därefter på teater. Politiskt vänster är jag också, vänstersocialdemokrat närmare bestämt. Säkert är jag därmed en del av det ”vänsteretablissemang” som KD-ledaren Göran Hägglund skäller på i sin artikel på DN-Debatt den 17 september, och jag medger gärna att jag hör till dem som till exempel vill att män och kvinnor i sina familjerealtioner ska leva ett jämställt liv.

Men Hägglund målar en bild som bra mycket liknar fan på väggen. Även människor som jag har i våra liv sidor, som KD-ledaren helt sonika väljer att radera. Man kan både vara samhällsengagerad på vänsterkanten och gilla att påta i den egna trädgrådstäppan, både läsa lyrik och serier, både gilla opera och tycka att det är kul att lösa Melodikrysset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Vill inte! Vill inte!

När jag i mina händer får Tony Ross’ bilderbok ”Vill inte gå och lägga mig!” (svensk översättning Elisabet Stoltz, En bok för alla, 2009, först utgiven på svenska av Berghs förlag, 2003), känner jag genast igen figurerna från Barnkanalen. Där visas filmer om den här bokens prinsessa och hennes föräldrar, kungen och drottningen.

Jag tyckte filmavsnitten i TV om prinsessan var trevliga, och så tyckte uppenbarlign också Klara och Viggo, som jag såg dem tillsammans med. När jag nu läser min allra första bok om de här figurerna – Klara kommer snart att få den – känner jag inget behov av att ändra uppfattning.

Tony Ross’ illustrationer är mycket uttrycksfulla – ta som exempel bilden av den lilla prinsessans väldiga gap, när hon skriker ”PAPPA!”. Hans bilder innehåller också en stor portion komiska detaljer.

Historien är annars något som är vanligt förekommande inte bara bland prinsessor utan bland de flesta barn. Nyckelrepliken lyder: ”Jag vill inte gå och lägga mig!”. För att understryka detta gör vår lilla prinsessa både en rad kända undanmanövrer och – lyckas rymma undan hovet och sängen.

Nästa morgon hittas hon i alla fall tillsammans med gosedjuret och katten i en korg, där hon till slut har somnat. Men där har hon uppenbarligen inte sovit tillräckligt gott och länge. Den lilla prinsessans slutreplik lyder: ”Jag är trätt. Jag vill gå och lägga mig.”

Kärlek mellan stor och liten – vad som än händer

Den som har haft sina barn omkring sig och verkligen levt med dem vet, att det mellan föräldrar och barn kan utvecklas en kärlek och en tillit som verkligen håller i livets olika skiften.

I Debi Glioris bilderbok ”Vad som än händer” (översättning Lotta Olsson Anderberg, En bok för alla, 2009, 1999 först publicerad på svenska av Bonnier Carlsen) är Stor och Liten avbildade som rävar; bilderna är vackra och uttrycksfulla. Historien Gliori berättar är däremot ganska enkel och förekommer i varje förälder-barn-relation: Bokens Liten prövar om Stor verkligen älskar honom/henne (könsbestämningen på Liten är en smula obestämd): Skulle du verkligen älska mig om…

Den här bokens Stor klarar dock alla prövningarna, kanske för att de är både teoretiska och provokativt överdrivna. Riktigt så enkelt är det ju inte i alla vardagskonflikter mellan föräldrar och barn.

Men som en lite rar godnattsaga duger det här väl ändå.

En fortsättning på sagan om den lilla gumman

Elsa Beskows ”Sagan om den lilla, lilla gumman” är med rätta berömd och älskad av många barn.

1997 tog sig Thomas Halling före att publicera en fortsättning: hur gick det sen för den lilla, lilla katten, som försvann i den stora, stora skogen efter det där ”Schas katta!”? Även valet av illustratör var djärvt: den som illustrerade hans ”Sagan om den lilla, lilla katten” (Natur och Kultur) var Gunna Grähs, som aldrig offrar åt det där idylliska som man ofta hittar hos Elsa Beskow.

Den stora skog dit vår lilla lilla katt försvann är ganska mörk och hotfull: där råder skugga och kråkorna kraxar, och i det stora hus katten hittar är allting stort och alls inte dockskåpsaktigt; på bordet dansar det till och med råttor.

Och där bor ingen nätt liten gumma utan en stor ful karl med tatueringar på armarna.

Men trots att han har en ful uppsyn och tar vår katt i nackskinnet, häller han upp grädde och ryter: ”Mat katta!!!”.

Och när katten har lapat i sig all grädden, hoppar den upp i gubbens mjuka säng och tar sig en lur.

Så veterligen bor den lilla lilla katten numera hos den stora stora gubben och har det bra där (om hon inte har flyttat igen).

Ny upplaga av den här roliga bilderboken har kommit hos En bok för alla, 2009.

Melodikrysset nummer 36 2009

Jag har haft ont i ryggen hela veckan, men det sätter sig dess bättre inte på hjärnan.

I dag behövde jag nämligen hjärnan för att lösa delar av Melodikrysset; dessutom behövde jag hjälp av Google.

Vem som sjöng ”Hidden Agenda” hade jag till exempel aldrig klarat utan Google – men med hjälp av ledbokstäverna gissade jag svaret, innan jag fick det bekräftat: David, närmare bestämt Craig David.

Den allra sista frågan, den som illustrerades med en låt på spanska framförd av Erika Essen-Möller och Trombo Combo mindes jag först inte heller den svenska titeln för. Men det lutade åt att sista ordet i titeln måste bli oss. Och efter lite googlande kom jag fram till att det svenska originalet måste vara ”Det finns bara en av oss”, som, tror jag, skrevs av Efva Attling.

Vid det laget hade jag också värkt fram att han som spelar banoneón med Sven-Bertil Taube heter Nestor Marconi, egentligen Néstor, tror jag, men man ska ju inte ha med accenter i kyss. Här friskade Eldemans hänvisning till en figur i serien Tin-Tin upp mitt minne; där finns en betjänt med namnet Nestor.

Taube den äldre var ju också, för att knyta an till sonen, med på ett hörn. Vi hörde slitstarka ”Rosa på bal” i en instrumentalversion med paret Neumann, far och son.

”Nu är våren kommen” ur ”Vår på Saltkråkan” var ju ganska lätt att känna igen, och det är klart att jag vet att texten skrevs av Astrid Lindgren, AL. Däremot var det inte lika lätt att komma på vem som sjöng. Av ledbokstäverna att döma måste det vara någon Anders, men vilken Anders? Jo, av allt att döma Anders Lundin, han med ”Allsång på Skansen”. Honom har jag aldrig någonsin hört på skiva. /Det ska vara Anders Ekborg, upplyser mig en kunnigare läsare./

Desto lättare var det då att klara dagens andra barnskivefråga. Vi hörde Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, och vad består hans dagliga gärning i om inte i att baka.

Barnanknytning hade också Owe Thörnqvists ”Titta, titta”, där de ganska busiga eleverna åtminstone delvis sitter i sina skolbänkar.

Och så fick vi oss som vanligt ett par Melodifestival- och Eurovision Song Contest-låtar till livs.

Alla klarade väl omedelbart att det var den norske vitryssen Alexander Rybak som vann årets europafinal med sin ”Fairytale”.

1961 representerades Sverige av Bobbie Erikssons och Bo Enebys ”April, april”. Den som vann den svenska uttagningen med den här låten var Siw Malmkvist, men den som sändes till eurovisionsschlagerfinalen med den var Lill-Babs. Det gick inte så bra; hon hamnade på fjortonde plats med den.

Man får tacka Eldeman för att det inte var några dansbandslåtar i dagens kryss, bara en parodi på sådana. ”Lilla du” lät verkligen som dansband brukar låta.

Annars var dagens kryss en hygglig musikalisk blandning.

Vi hörde till exempel Povel Ramel-klassikern ”Tjo, vad det var livat i holken i lördags”, och där förekom det utan tvekan en och annan näbb.

Från nutid var ”Story of a Heart” med Helen Sjöholm och BAO och skriven av Benny Andersson.

Krysset inleddes i dag med en av de gamla gudarna, Elvis Presley. ”Sweet Caroline” hör dock enligt min mening inte till det allra bästa han har gjort.

Och det var väl allt. Nu ska jag strax övergå till något helt annat, nämligen till att putsa på det inledningsanförande jag har skrivit för Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944″. Jag och min hustru är ombedda att tillsammans inviga den här utställningen i morgon, söndag, klockan 14.00. Man får väl säga att jag är sakkunnig, eftersom det jag själv kom till Sverige hösten 1944. Jag var sju år gammal då.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett tidsspann som sträcker sig över ett helt liv

Till det mänskliga livets både plikter och glädjeämnen hör att upprätthålla banden till familj och vänner. Lördagen kom att helt ägnas åt detta, allt från dop av en nyfödd till firande av en nittioåring, trots åldern still going strong.

Den familj Dahl i vilken jag är ingift rymmer många färgstarka människor, dock sällan ense om sådant som politik och religion.

Birgitta och jag är socialdemokrater; vi utträdde båda också så snart det blev möjligt ur Svenska kyrkan.

Birgittas yngsta bror Ragnar och hans fru Gunnel är båda aktiva folkpartister. Gunnel kommer också från en religiös miljö. Det här har aldrig hindrat oss från att ha ett varmt och nära förhållande med dem. Det finns inget tillkämpat över detta; vi trivs helt enkelt bra ihop. Både Gunnel och, långt senare, hennes och Ragges dotter Lena har också under sin respektive studietid i Uppsala bott hemma hos oss.

Ragnars och Gunnels yngste heter Anders, och han har för ett tag sen fått sitt andra barn; barnets mor heter Anna. Nu skulle den lille döpas till Hampus, vilket skulle genomföras i Solna kyrka nu i lördags.

Kyrkliga ceremonier är ju egentligen inget för mig och Birgitta, men med våra nära relationer till den dahlska familjegren jag ovan har försökt skildra, ställde vi förstås med glädje upp, inte av religiösa utan personliga skäl.

Det här var ett dubbeldop – den andra familjen, som satt på andra sidan i kyrkan, är vi inte bekanta med. Flera av psalmerna var de förväntade. Jag sjunger aldrig med i psalmer, eftersom jag inte tror på det de ger uttryck för, men jag är allt sen småskole- och folkskoletidens psalmtragglande väl förtrogen med repertoaren. I övrigt slogs jag av att dopceremonin var så utstuderat religiös. Jo, jag känner ju till innebörden av det kristna dopet, men inget av de båda döpta spädbarnen kan ju ändå uppfatta något av det som sägs. Det enda de förnimmer är vattnet i dopriten, och de här små reagerade helt olika på det. Den för oss okända babyn rapade högljutt, medan lille Hampus skrek.

Birgittas bror Gunnar, som också hade hämtat upp oss från Upptåget i Upplands Väsby, skjutsade oss tillbaka dit igen, och vi fortsatte till Uppsala och dagens andra evenemang.

Den som fyllde år, hela 90, var Sonja Lyttkens. Hon kom i unga år att läsa matematik och var under sin yrkesverksamma tid docent i detta ämne vid Uppsala universitet.

Men hon har också, allt sedan unga år, kanske för att hennes mamma var konstnär, utvecklat sina konstnärliga talanger, och framför allt efter pensioneringen har hon ägnat sin tid och lidelse åt sitt konstnärskap.

Eftersom vi känner både henne och hennes andre man, Sven Hamrell, har Sonja uppvaktat Birgitta med egna verk på några jämna födelsedagar.

Så nu hade Birgitta bestämt sig för att svara på ett liknande sätt: Sonja fick av henne ett egenhändigt förfärdigat stycke skånskt yllebroderi, en exotisk fågel i ett träd mot varmt röd botten. Det här broderiet kan hängas upp på väggen som en tavla.

Här kan du, i en födelsedagsintervju i UNT, läsa mer om Sonja Lyttkens.

Mot slutet av mottagningen kom också Sven och satte sig för att prata med oss. Birgitta lärde känna honom redan 1958 när hon läste statskunskap; den något äldre Sven var lärare på Skytteanum på den tiden. Själv lärde jag känna honom när jag 1960 var ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Sven var på 1960-talet en av de ledande personerna i Verdandi, en kulturradikal organisation med både liberaler och socialdemokrater bland medlemmarna; Hjalmar Branting var förresten i sin ungdom, när han läste i Uppsala, medlem av Verdandi. Sven var bland annat med om att tillsammans med Prisma starta serien Verdandi-debatt. Sven var i många år sen också chef för Dag Hammarskjölds minnesfond, som Birgitta hade varit anställd på i starten – de har ett starkt gemensamt engagemang för afrikanska frågor. Båda var före tiden på Hammarsköldfonden anställda på Nordiska afrikainstitutet i Uppsala.

Men det finns ytterligare ett band mellan våra båda familjer. Svens och Sonjas son Harald Hamrell gick liksom vår Anna (Kettner) genom gymnasiet på Katedralskolan i Uppsala. De gick i parallellklass men blev och har förblivit goda vänner.

Så även Harald kom och satte sig med oss och Sven och vi pratade om både Anna och andra ting, däribland Beck-filmer. Harald är filmregissör och en av dem som gör beckfilmerna. Harald hade sin dotter Jenny med till oss och gav henne, genom att intervjua Birgitta om olika frågor, något av en historielektion.

Melodikrysset nummer 35 2009

I går, lördag, var jag som sagt först på barndop och sen på 90-årskalas – tala om åldersbredd! – och kunde följaktligen inte då lösa Melodikrysset. I stället har jag nu hört krysset på webben och också löst det.

Det här krysset direktsändes från Oskarshamn och som så ofta vid direktsändningar var det ganska lätt. Jag behövde inte googla en enda gång för att komma på svaren.

Det svåraste för mig i dag var signaturen till TV-programmet ”Robinson”. Jag har visserligen sett det här programmet i dess begynnelse, men att lägga märke till TV-signaturer har aldrig varit min starka sida. Nu tog jag titeln med hjälp av ledbokstäverna.

Det fanns faktiskt ytterligare en melodi men knytning till en TV-serie i dag. ”Älskade ängel” förekom i ”Bert”. Men själv minns jag den inte därifrån utan från Svensktoppen, där den låg med Lill-Babs 1994-1995. I motsats till Robinson-signaturen är det här en melodi värd att lägga på minnet.

Filmmusik brukar inte heller vara min starkaste sida, men jag har – dessutom med uppskattning – sett Kay Pollacks ”Så som i himmelen”, den där Helen Sjöholm sjunger ”Gabriellas sång”, som här skulle ge oss rollnamnet Gabriella.

En fråga som jag klarade lätt var ”En gång jag seglar i hamn”, en femtiotalsschlager av Stig Olin. När jag googlade lite på den, upptäckte jag att den först förekom i en film, regisserad av just Stig Olin, ”Resan till dej” från 1953. Där sjöngs den av Alice Babs.

Musik från ytterligare en film men en betydligt äldre fick vi också höra. ”Lite grann från ovan” förekom i ”Kalle på Spången” från 1939, och när Edvard Persson sjöng den, sjöng han nog ”Lide grann från ovan”. Men text och musik skrevs i själva verket av en västsvensk, Lasse Dahlquist.

Det gavs exempel på mer forn och bra musik i dag.

Ett exempel är Evert Taubes ”Den glade bagarn”, som förstås ofta arbetade med hjälp av sin ugn, som fanns i San Remo i Italien.

Lika bra är väl inte ”Under ekars djupa skugga grönska”, den som här skulle ge ordet ek, men den blev ändå en stor schlager med Carli Tornehave.

Parodier på schlagerschabloner, som det ju finns en del av i ”Under ekars djupa skugga”, förknippar man med till exempel Povel Ramel och inte med Linda Bengtzing och Markoolio. Lika fullt var det de som gjorde ”Värsta schlagern”, som ju innehåller ganska många av de ingredienser som brukar finnas i melodifestivallåtar.

Och veckans kryss avslutades faktiskt med en artist som man i mycket mindre utsträckning än Linda Begtzing förknippar med just melodifestivalartat låtmaterial, Magnus Uggla. I 2007 års melodifestival deltog han icke desto mindre med sin ”För kung och fosterland”.

Uggla har gjort en del bra saker; jag har till exempel skrivit uppskattande om hans Karl-Gerhard-CD – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Men jag gillar musik ur många olika genrer, och inte heller Jerry Lee Lewis är fy skam att lyssna på, som till exempel i dag i ”Great Balls of Fire”.

Och sen är det väl bara två barnvisor kvar att redovisa.

En urgammal klassiker, som vi varje år upplever runt midsommarstången här i Öregrund, är ”Små grodorna”. Och var och en som har hört den eller sjungit med vet ju, att det grodorna saknar i den här ringlekssången är svans.

En modern klassiker har Hans Alfredson åstadkommit med sin sång om styrman Karlsson, han som satte foten i en potta och inte kunde komma loss.

Shit happens!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 34 2009

Dagens melodikryss hörde väl knappast till de svårare.

Det började och slutade med melodifestivalbidrag. 2005 deltog Martin Stenmarck med ”Las Vegas”. 2009 sjöng Malena Ernman ”La Voix”.

Eurovision Song Contest är ju det också ett slags stjärnornas krig, men i dag spelade Eldeman det musikaliska temat ur George Lucas’ film ”Stjärnornas krig”.

Ett annat tema i dagens kryss var dyrbarheter och längtan efter dessa.

”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ingick i Jerry Bocks och Sheldon Harnicks ”Spelman på taket” (”Fiddler on the Roof”) från 1964.

En lite annan ingång hade ”En riktigt stor summa pengar” av och med Povel Ramel.

Marilyn Monroe sjöng ”Diamonds Are a Girls Best Friend” – fast här fick vi höra en instrumentalversion för att vi inte allt för lätt skulle komma på att diamanter ju ursprungligen kommer ur kol.

Och så hörde vi ett stycke ur Richard Wagners opera från 1869, ”Rhenguldet” (”Das Rheingold”).

Mindre egofixerad än flera av texterna ovan är då ”Man ska leva för varandra”, som vi i dag hörde med Leif Loket Olsson. Den skrevs av Bengt Sundström och blev 1968 en riktigt stor hit, bland annat på Svensktoppen, med Trio me’ Bumba.

Två låtar hörde till sådant som barn brukar sjunga.

Vi fick lyssna på ”Björnen sover”, där det ju sägs att han inte är farlig, bara man är varlig.

Den andra brukar sjungas som ringlek runt midsommarstången, ”Så gå vi runt om ett enebärssnår”. Det vi då går runt är således en en, och enens virke benämns ene.

Därmed befinner vi oss mitt i den sommar som fortfarande består, åtminstone för oss som är pensionärer.

Här ute i skärgården går tankarna gärna till Evert Taube och ”Calle Schewens vals”, eftersom vi ju ofta ser både tärnor och mås flyga förbi.

Mycket somrig är också ”Nannes sommarvisa”. Och vem sjöng den om inte Nanne Grönwall?

En förklaring till att också människor med måttliga inkomster i det här landet har sommarstugor är att sommarstugorna i många fall är arvegods. De nuvarande ägarna bor själva i städerna men återvänder gärna under några sommarveckor till det som Tom Jones i dag sjöng om, ”The Green, Green Grass of Home”.

Själv skulle jag nu gärna gå ut en stund i trädgråden, men av två skäl blir det inget med det. Dels regnar det i dag. Dels är jag förkyld, har haft ont i halsen och öronen samt lätt feber – en följd av snart sjuårige Viggos annars kära besök hos morfar och mormor veckan före hans skolstart.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuellt kryss.

Hej då, Klara och Viggo!

Penicillinet smakade äckligt trots att det blandades med Pepsi Max, tyckte Viggo, så det har tagit en oändlig tid innan han till slut har fått i sig varje dos.

Men penicillinet verkade, och i dag kunde morfar och mormor ta med båda barnen, inte bara Klara utan också Viggo, ner till stranden på en sista badutflykt före hemfärden. Det blåste kraftigt men vinden var faktiskt varm, och barnen tyckte det var häftigt att ta sig ut på de klippor som likt en liten ö avskiljer badviken i Tallparken från de stora vågorna som rullar in från Öregrundsgrepen.

När Viggo fortfarande inte var så pigg, tog hans mamma Kerstin lillasyster Klara med på en cykelutflykt till Gräsö. Klara tyckte förstås det var spännande att åka färja men hade heller inget emot att bada, när mamma hittade en badvik. Bilder från gräsöutflykten hittar du här.

Kerstin har tagit en del bilder från vistelsen med barnen här i Öregrund. Eftersom jag ibland skriver om vår sommarstad men aldrig har några bilder, länkar jag gärna till hennes bilder från en öregrundspromenad tillsammans med barnen – du kan se vår vackra lilla stad här.

Särskilt roligt var det att se att Kerstin tog sina egna barn till ett hål i en mur nedanför fyrskeppet, där hennes far en gång slog i henne själv att häxan Pomperipossa bodde i det där hålet. På Kerstins bilder – här – ser hennes barn inte särskilt rädda ut för Pomperipossa.

I går hade vi förresten ännu mer besök. Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel var här en stund på eftermiddagen. Birgitta bjöd på hembakt gammaldags sockerkaka och kaffe i trädgården, och även Kerstin, som hade varit på loppisrunda i Norrskedika, anslöt till eftermiddagsfikat vid trädgårdsbordet under äppelträden. Ragge och Gunnel har goda vänner som nyligen har skaffat hus ett stenkast från vårt och skulle hälsa på och övernatta där. Tanken var att de skulle titta in en gång till i dag, men per telefon fick vi veta att Gunnel hade fått halsont och att de därför hade beslutat att åka direkt hem.

Även Kerstin hade ont i halsen från och med sent i går kväll, så – peppar, peppar – låt oss hoppas att jag och Birgitta klarar oss.

Vi har, efter det att Bo har varit här och hämtat hustrun och barnen, hjälpts åt att städa upp efter barnbarnens besök. Jag lagade innan de åkte en god lunch med rökt lax och nykokt nyupptagen färskpotatis – även barnen åt med god aptit.

Och nu har jag middag på återuppvärmning: rester av den middag jag lagade i förrgår kväll, persikokyckling efter ett aszerbadjanskt recept och till det ris. I kväll, när barnbarnen inte är här längre, blir det nog ett glas vin till också.

En liten kille med feber och en lillasyster full av spring

Barnbarnens vecka hos morfar och mormor blev väl inte i alla stycken som man kunde ha hoppats på. I vart fall inte för Viggo, som har haft problem med öronvärk och feber, över 39 grader. Han har haft ont, stackarn, och varit så dåsig, att han har sovit stora delar av dagarna.

Det har begränsat hans möjligheter till nya egna sommaräventyr. Äventyr har han i stället fått uppleva genom att titta på fler Harry Potter-filmer och genom att ha fått böcker lästa för sig. Mamma Kerstin har läst Enid Blytons ”Fem på rymmarstråt” för honom, och mormor Birgitta har läst Edith Unnerstads ”Översvämning på Kringelvägen”.

Själv plockade jag i går fram ”Visor och ramsor i Hellsingland”, sånger med text av Lennart Hellsing, och spelade den medföljande CDn medan jag visade de fina bilderna – jag har tidigare skrivit om den här boken. Viggo vilade sitt huvud i morfars armhåla medan han lyssnade och tittade, och lutad mot min vänstra axel satt lillasyster Klara – i hennes fall slutade det med att hon somnade, precis när boken var slut.

Bortsett från att Viggo har haft det akut besvärligt, har hans tillstånd oroat hans mamma också av ett annat skäl: På tisdag är det strax sjuårige Viggos allra första riktiga skoldag. Så i förmiddags lyckades hon få tid på Vårdcentralen här i Öregrund och fick läkaren att skriva ut penicillin. Det smakar äckligt även när det är uppblandat med Pepsi, tycker Viggo, men hans mamma och jag fick honom faktiskt att skratta, när vi gemensamt hittade på att det är Lord Voldemort som har förgiftat hans hals och ena öra, och att det pepsiutspädda penicillinet är en trolldryck som Harry Potter har satt in som motåtgärd.

Under sjukdomen är det inte mycket mat som har fallit Viggo på läppen, men några av mormors plättar slank i alla fall ner. Och så har han förstås, febrig som han har varit, ätit glass.

Båda barnen satt med vid gårdagskvällens lilla familjekräftskiva, givetvis med kräftor utan ”dessa drycker”, som Albert Engström uttryckte saken en gång i världen. Klara åt förresten inte bara plättar utan också tre kräftor, men hon blandade det som bjöds på ett intressant sätt. Se Kerstins bilder! Vi vuxna tog också för oss av mormors goda kantarell- och västerbottensostpaj.

Klara har för sin del haft lika mycket spring i benen som vanligt. Hon har varit på långpromenad runt Öregrund med mormor, och även morfar har hon följt både till Konsum och till lekparken. I går efter lunch gick hon med morfar till Tallparken för att bada. Det var soligt, men det blåste höga vågor och det var kallt i vattnet, så Klara bestämde sig snabbt för att i stället leka med hink och spade och formar i sanden. Det har varit kallt i vattnet hela veckan, som ni kan se av Kerstins bilder här. Lite synd är det, eftersom vi verkligen har en härlig kuststräckning mot Öregrundsgrepen – döm själva av Kerstins bilder från en promenad längs stranden.

Efter strandutflykten tog vi en liten, liten omväg och gick in på Floras café, där Klara har varit tidigare. Hon pekade vant ut tre småkakor hon ville äta – precis såna brukar mamma baka, förklarade hon – men hon ratade Coca Colas tre läsksorter och valde i stället vanligt vatten med sugrör. Men innan vi lämnade Flora, ville hon sen ha två kakor till, av samma sort.

Klara är en liten tjej med inte bara benen fulla av spring utan också huvudet fullt av lagom bus. Här kan du se ett exempel.

Och så har hon fantasi. Det här tänker hon om vår väldiga ask nere vid grinden.

Nu är i alla fall Klara på cykelutflykt med sin mamma. Färden gick till Gräsö. Mamma Kerstin är intresserad av loppisar, men Klara är mer intresserad av att åka färja.