Klara- och Matti-helg

Vårt barnbarn Klara fyllde fem i förra veckan, och på lördagseftermiddagen var resten av familjen bjuden på födelsedagskalas. Kalaset började med mamma Kerstins tårta och bullar och kakor – men morfar som är diabetiker nöjde sig med en kopp slätt kaffe. Fast senare blev det födelsedagsmiddag också, goda köttbullar (med inslag av lammfärs) och till det röror, sallad och hemlagat bröd.

Klara hade både haft kompiskalas och förstås blivit uppvaktad på själva födelsedagsmorgonen, men nu var det dags för morfar och mormor och Kerstins syskon Matti och Anna att gratulera. Hela vägen från Sollefteå hade också farfar Olle och farmor Kristina kommit för att fira Kerstins och sin egen Bos femåring. Med var förstås också storebror Viggo, som, med motiveringen att han fyllde sju och ett halvt, fick några presenter även han.

Mormor hade skaffat väldigt fina presenter, bland annat under sin resa till Nepal. Morfar hade handlat Hello Kitty-prylar och Little Pet Shop-djur, smurfer, bokmärken och en Dr Snuggles-box. Och så böcker förstås. Jag har redan skrivit om dem här på bloggen, men jag vill särskilt nämna Lennart Hellsings bok ”Visor och ramsor i Hellsingland” med medföljande CD – förra sommaren lyssnade Klara på den om och om igen hos morfar och mormor i Öregrund, och sen dess har hon själv ockå velat ha framför allt skivan.

Matti hade kommit hem till oss på Idrottsgatan redan sent på fredag kväll, och på lördag förmiddag hjälpte han Birgitta bland annat med att tömma det av våra källarförråd, som berörs av den förestående stamrenoveringen. I dag, söndag, har vi fortsatt med att utrymma delar av bostaden. Birgitta har tillsammans med honom gjort en mycket stor del av det här jobbet, men i dag har jag frestat på hjärtat med att tillsammans med sonen tömma bokhyllorna i hallen, flytta böckerna (det var Matti som bar hyllorna till ett annat rum) och så fylla hyllorna igen med alla böckerna. Eftersom jag i många år tidigare har stått för bokhyllestädningen och ville behålla ordningen i bokhyllorna, accepterade Matti omedelbart den utprovade logistik för detta jag föreslog.

Det är helt underbart att ha en son som det går så bra att samarbeta med och ännu roligare att han själv har erbjudit sig att ställa upp.

Tack, Matti!

Det vilda och det milda hos lille Max

Lite av en slump så här i ALMA-tider fick jag av Birgitta ett alldeles eget exemplar av Maurice Sendaks bilderbok ”Till Vildingarnas land” (Bonnier Carlsen, svensk översättning Boris Persson, 1967, i amerikanskt original ”Where the Wild Things Are”, 1963).

ALMA, det är Astrid Lindgren Memorial Award, som han 2003 fick dela med den likaledes högt förtjänta Christine Nöstlinger.

Jag har många gånger läst den för våra barn, och Kerstin läser den numera för sina egna barn. När jag nu läser om den slås jag av textens enkelhet och bildernas magi.

Storyn är inte bara enkel utan också vanlig i verkligheten: Lille Max lever, som så många andra barn, bus, även om Sendak tar ut svängarna: iförd sin vargdräkt spikar Max i väggen och jagar hunden med en gaffel i högsta hugg, ända tills hans mamma till slut ropar ”Vilding!” till honom. När då Max morrar tillbaka, att han ska äta upp mamma, blir han skickad i säng utan middagsmat.

Och nu tar magin vid: Det börjar växa skog inne i Max’ rum, och snart försvinner väggarna bland alla träden. Plötsligt kommer han till havet och hittar där en egen båt, med vilken han seglar i väg ”genom nätter och dagar”.

På så sätt kommer han till vildingarnas land. Max betvingar vildingarna, trots att de ryter sina hemska rytanden, gnisslar med sina hemska tänder och rullar med sina hemska ögon – hur många gånger har jag inte själv gjort allt det där med stor inlevelse, när jag har läst för mina egna barn?

Och som det kan gå i sagorna, utnämner vildingarna honom då till kung i sitt land.

Sen följer flera textlösa bildsidor med Max bland de läskiga vildingarna, den ena hemskare än det andra. Där finns det mer plats för gräsliga tjut och vrål och morr i barnkammaren.

Så som vildingarna uppför sig, skickar kung Max dem i säng utan kvällsmat – men känner själv i samma ögonblick lukten av god mat långt bortifrån – och då struntar han i att vara kung i vildingarnas land och vill i stället segla hem. Och det gör han också, trots att vildingarna försäkrar, att de tycker så mycket om Max att de vill äta upp honom.

”Han seglade tillbaka i över ett år, vecka ut och vecka in, och under en hel dag.”

Och under över alla under: när han seglade in i sitt rum, stod middagen där och väntade på honom, ”och den var ännu varm”.

Det här är en fullkomligt suverän bilderbok för barn, och redan den – Maurice Sendak har gjort många flera – gör Sendak till en värdig mottagare av Astrid Lindgrens stora pris.

Astrid Lindgren Memorial Award 2010 till Kitty Crowther

Den belgiska barnboksillustratören och barnboksförfattaren Kitty Crowther (född 1970) har tilldelats Astrid Lindgren Memorial Award – prissumman är fem miljoner kronor.

Hon har gett ut 24 egna böcker på franska och holländska, men på svenska finns bara fem av dessa plus en bilderbok där hon har stått för illustrationerna men inte texten. Ingen av hennes föräldrar kommer ursprungligen från Belgien. Hennes far är engelsman och hennes mor svenska.

Trots den här svenska anknytningen och trots att hon nu alltså har belönats med världens mest prestigefyllda barnbokspris, kan man väl inte säga att hon hittills har fått något riktigt stort genomslag här i Sverige. Jag har, trots att jag är starkt intresserad av barnkultur, tidigare inte läst henne, men efter en rond bland Uppsalas bokhandlar är jag nu i tillfällig besittning av alla de böcker av henne, vilka finns tillgängliga på svenska. Tillfällig för att jag på lördag tänker ge dem i present till barnbarnet Klara, som i morgon fyller fem år.

Juryn, som delar ut det här barnlitteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, motiverar sitt val så här:

”Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap.”

Begreppet humanism är här förmodligen valt som en princip; Crowthers bilderböcker befolkas nämligen av fåglar, grodor och andra mer obestämda djur – hennes Ivo och Vera har huvuden som kunde vara hämtade ur muminvärlden, men de är likt insekter försedda med fyra armar.

Den av hennes böcker som först översattes till svenska är ”Min vän Jim” (översättning Karolina Eriksson, Eriksson & Lindgren, 1998, i original ”Mon ami Jim”, 1996). Dess huvudfigur är koltrasten Jack, och Jim som blir hans vän är fiskmås.

Det mänskliga hos de här båda fåglarna plus alla andra fiskmåsarna vid kusten dit Jack anländer för att hälsa på Jim understryks av att de alla bär kläder. En för människosläktet välkänd konflikt illustreras inte bara av att Jack är en främling utifrån utan också genom att han är svart och alla de andra vita. Så Jack blir utfrusen efter ett mönster som vi känner igen från vår egen mänskliga värld. Men Crowther har en fiffig lösning för att få de vita att acceptera den svarte främlingen: Jack visar sig vara en fantastisk sagoberättare, och snart samlas alla måsarna varje kväll för att få höra honom läsa sina fängslande historier.

”Sov gott, lilla groda” (översättning Karin Nyman, Eriksson & Lindgren, 2005, i original ”Scritch scratch dip caplote!”, 2002) är på ytan en rar, till kärnan konventionell historia om hur det är att vara liten och mörkrädd när man måste lägga sig. Men eftersom den lille rädde i det här fallet av Crowther tecknas som groda, skiljer sig miljön i den här boken från många andra med samma tema. Alla vadar till exempel i vatten, även på golvet i barnkammaren. Och när källorna till nattmörkrets alla hemska ljud har avslöjats, somnar lilla grodan och pappa grodan tillsammans på ett näckrosblad.

De nämnda flygfäna Ivo och Vera figurerar i ”Vakna Ivo!” (översättning Moa Brunnberg, Eriksson & Lindgren, 2005, i origninal ”Le réveil”, 2005). Det här är en vardagsberättelse, där det är barnet som vaknar först och också klär på sig (i en klänning med fyra ärmar) samt gör frukost åt sig och pappa, som bara sover och sover.

Också i ”Ivo & Vera på bio” (översättning Moa Brunnberg, Eriksson & Lindgren, 2007, i original ”Poka & Mine au cinéma”, 2006) består persongalleriet således av insekter – men trots sitt från oss avvikande utseende går de förstås på bio. Fast i övrigt beter sig bokens Vera ungefär som sina mänskliga likar: tar med alla gosedjuren, blir plötsligt alldeles enormt törstig och så vidare. Hur mycket lilla Vera egentligen får se av filmen är mycket osäket, men på bokens sista rad utbrister hon lika fullt:

– Jag älskar bio!

”Är det dags?” (översättning Gun-Britt Sundström, Berghs, 2008, i original ”Alors?”, 2005) är en bildberättelse riktad till ganska små dagisbarn. Scenen är dagis tidigt på morgonen, då inga barn ännu har anlänt. På plats finns personal av obestämbar art, och så kommer alla leksakerna – nallen, kaninen, pingvinen, ugglan och så vidare – och ställer alla samma fråga i lite olika form:

– Har han kommit än?

Och där är han till slut, en liten kille vars byxa putar ut av blöjan. Sen slutar historien med att alla gosedjuren och personalen (som också ser ut som djur) och vår lille rundkindade pojke allesammans ligger och sover tillsammans i en säng. (Jag har också läst en alternativ tolkning av den här nästan ordlösa boken, att handlingen utspelar sig i en barnkammare.)

Allt det här målar Kitty Crowther i milda färger, och det intressanta är att hennes bilder trots att handlingen inte saknar dramatik ändå inte är skrämmande. Hennes medel som illustratör är ganska återhållna, och handlingen, trots att den alltså oftast synes handla om djur, insekter och fåglar, fint anpassad för små människor.

Klara försöker förklara för morfar

Gårdagens motionspromenad styrde jag till Kadettgatan. Barnbarnen, Viggo och Klara, var hemma med sin mamma, eftersom skolan respektive dagis hade stängt.

Viggo hade haft näsblod men skuttade i soffan som Tarzans apa, fastän han fortfarande hade en papperstuss i näsan. Han läste också bok för morfar – nu läser han snabbt och säkert.

Klara slog sig ner i en stol bredvid morfar och undervisade honom – förgäves, tro inte på mamma Kerstins text! – om Nintendo DS.

Men titta gärna på bilderna av morfar och Klara. Du hittar dem här.

Skeppet som sjönk

Historien om regalskeppet Vasa, som sjönk 1628 trots att det var alldeles nybyggt, är en märklig historia. Jag minns lite av publiciteten när det återfanns 1956 av Anders Franzén, och från 1961 då skeppet bärgades minns jag bilder i den då fortfarande svartvita TVn. Jag kommer fortfarande i håg att en dykare vid namn Fälting var inblandad i det här.

Trots att jag är intresserad av historia, har jag aldrig på djupet (!) känt något våldsamt intresse för Vasa – det är symptomatiskt att jag aldrig har besökt Vasamuseet i Stockholm, där ju det senare restaurerade skeppet förevisas. Även om där finns många tidstypiska föremål att beskåda, kan jag inte riktigt komma runt det faktum att skeppet uppenbarligen sjönk för att det var felkonstruerat.

Jag läste alltid med stort intresse Bertil Almqvists (1902-1972), signaturen Bertilas, tecknade kommentarer för Aftonbladet under rubriken ”På tapeten”, och jag är ganska förtjust i hans stenåldersskildringar för barn, de om Barna Hedenhös.

1965 lockades han att också publicera ”Sagan om Vasa” (Bonniers), vilket väl är begripligt mot bakgrund av den väldiga uppmärksamhet bärgningen och restaureringen av Vasa väckte. Den återutges nu (2010) av En bok för alla, och frågan är varför.

Inte så att jag ogillar det Bertil Almqvist har åstadkommit. Han var duktig både som tecknare och som skribent, och han ger i den här boken en god bild av vad som hände när Vasa byggdes och sjönk, när vraket bärgades och när skeppet i uppsnyggat skick slutligen hamnade på museum.

Men trots bilderboksuppläggningen är det här knappast en bok för mindre och allra minst för om Vasa helt okunniga barn. När jag mäter boken med mina barnbarn som mått, skulle jag kunna tänka mig att Viggo, som redan går i skolan och dessutom är faktaintresserad, kunde ha utbyte av den, men kanske helst först efter ett besök på Vasamuseet.

Så det är nog där en stor del av den nya upplagan borde försäljas.

En rädd liten groda

Upphovsuppgifterna om Max Velthuijs’ ”Grodan är rädd” (En bok för alla, 2010, tidigare utgiven av Berghs förlag, 1994) är inte korrekta på en punkt. Visserligen har Gun-Britt Sundström översatt den från engelskan, utmärkt förresten, men originalets titel är ingalunda den angivna, ”Frog Is Frightened”.

Författaren, till lika illustratören Max Velthuijs (1923-2005) var, som man väl kan förstå av namnet, inte engelsman utan holländare, och boken heter i original ”Kikker is bang”.

Om grodan och hans vänner skapade Velthuijs sammanlagt 16 bilderböcker, av vilket man verkligen inte ska dra slutsatsen att han massfabricerade böcker för barn – tvärt om tog han mycket god tid på sig, vilket man nog kan ana, om man begrundar hans till synes enkla men i själva verket utstuderat noga avvägda illustrationer.

Böckerna om grodan och hans vänner innehåller ett persongalleri, lätt att identifiera också när det gäller personlighet och beteendemönster.

Huvudpersonen, grodan, är barnslig, naiv, i den här boken också mörkrädd. Inför nattens skrämmande ljud flyr han först till vännen ankan, och när samma sak upprepas där, springer de hem till grisen – och lyckas till slut somna, när de ligger tillsammans i grisens säng.

Ytterligare en av deras vänner, haren, blir rädd nästa morgon, när det är tomt hemma hos grodan och ankan, men när han sen har hittat dem hemma hos grisen och de sitter och äter frukost allesammans, försöker han reda ut det som har hänt – det är haren som är den mest filosofiskt anlagde i det här gänget.

Och sensmoralen? Alla blir rädda ibland, men det är lättare att hålla rädslan borta, om man har några att vara tillsammans med.

Ack våren, vore den här!

En bok för alla fortsätter återutgivningen av Kaj Beckmans makalöst fina årstidsserie, som samlingsvolym 1999 kallad ”Måns och Marie från vår till vinter”.

Men de här böckerna gavs ut som fyra separata böcker, och den nu återutgivna ”Måns och Mari om våren” (En bok för alla, 2010) utkom ursprungligen på Folket i Bilds förlag 1970. Våra två yngre barn är uppvuxna med dem, och jag vet att Kerstin, född 1969 och som själv älskar den allt sedan barndomen, helt nyligen läste den som godnattsaga för sina båda barn – hon skrev om det på sin blogg.

Boken börjar med några vinterbilder, då man knappt anar att snön snart ska ge vika för grönska. Men sen kommer allt det där som steg för steg förebådar våren: gyttjepölarna, tussilagona, påskriset, fågelsträcken.

Vårens tidiga högtid påsken får förstås utrymme, med påskkäringar och äggmålning. Valborgsmässoelden har sin plats, och till det riktigt sympatiska med den här boken är att också Första maj-demonstrationen får en given plats – Måns och Mari deltar tillsammans med mamma Matti och går bakom den mycket Helga Henschen-aktiga parollen ”Alla människor är syskon”.

Årstidssysslorna får också sitt: skräpplockning längs vägrenen så väl som lövkrattning i trädgården.

Och så får man lära sig känna igen vårens blommor, först rabattblommorna snödroppe, vintergäck samt gul och blå krokus. Sen möter man blåsipporna i en björkbacke med starar. Och på allra sista bilden, på gränsen mot sommaren, dukar Matti upp utflyktskorgen bland violer, gullvivor, gökärt och vitsippor. Måns klättrar i ett träd med skir grönska, och Mari vågar sig på att plaska med fötterna i bäcken under träden.

Över alltsammans flyger årets första citronfjäril. Ja, då är det nog snart också sommar.

Melodikrysset nummer 10 2010

Hustrun är på fältstudieresa i Nepal med UNICEF – hon är ordförande i den svenska sektionen, som nu har gått upp på första plats bland de organisationer som samlar in pengar för att hjälpa utsatta medmänniskor. Det är bäst att tillägga att hon inte uppbär lön för det här uppdraget; det rör sig om ideellt arbete.

Eftersom hon skulle till foten av Himalaja, föreslog jag att hon och de andra svenskarna skulle sjunga ”Hela familjen går ut med yetin”.

Dagens kryss innehöll både välbekant och obekant, men jag klarade också det jag inte spontant var bekant med. Att det var Malena Ernman som sjöng dagens sista inslag var ju ganska lätt att höra, men just ”Min plats på jorden” tror jag inte att jag hade hört förut, och alltid hjälpsamma Google hjälpte mig att komma på att den som har skrivit låten är Fredrik Kempe.

Peter Lundblad har jag förvisso hört förut men inte, som jag minns, hans och Lasse Tennanders ”Lika blå som dina ögon”.

Oasis har jag inget nära förhållande till, men så mycket vet jag om dem att bandet bildades av Liam Gallagher, först under namnet Rain. I dag hörde vi dem i ”Ain’t Got Nothing”.

Pink, det vill säga Alecia Beth Moore, har väl Anders Eldeman spelat tidigare i Melodikrysset. Det som skulle föra oss till henne var ”So What”, med den härliga upprepningsraden na na na na na na na.

Också filmen ”Pretty Woman” från 1990 har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Det som skulle föra oss dit var ”It Must Have Been Love” med sång av Marie Fredriksson i Roxette.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag gillar Alfred Hitchcock och att jag har skrivit utförliga artiklar om många av hans filmer – se ovan under Kulturspegeln, Film. En av de bättre är ”Mannen som visste för mycket” (”The Man Who Knew Too Much”, 1955) med James Stewart och Doris Day i huvudrollerna. I den sjunger Doris Day ”Que Sera, Sera”, som blev en schlager även här. På svenska döptes den här låten till ”Det som sker det sker”, och om jag inte minns galet sjöngs den in av Nora Brockstedt.

På 1950-talet, när jag växte upp, var Glenn Miller (tragiskt död 1944) och hans musik fortfarande mycket stora. Jag skulle tro att de flesta i min generation har dansat till ”Moonlight Serenade” från 1939, den som här skulle ge ordet månsken.

Folk i min ålder är också obotliga radioter. Den amerikanske svenskättlingen William Clausen har visserligen både bott och sjungit i Sverige, men själv är jag bekant med honom via just radion. ”Å, å, å, å, himlen är nära” sjöng han i sin svenska version av ”Cielito lindo”.

Utländskt påbrå har också Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros” från 1943. Den skrev han efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red Red Rose” från 1794. Du hittar Taubes text och de här uppgifterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Olle Adolphson finns, liksom Evert Taube, rikligt företrädd i min stora skivkollektion, och det är klart att jag har hans roliga ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” på skiva.

”Sjung med oss mamma” med Alice Babs och Titti Sjöblom och Torsten Tegnér sjungandes Alice Tegner, musikaliskt beledsagade av Bengt Hallberg, fanns i vårt hem, när barnen var små, men när Birgitta fyllde 60 kunde jag inte vara utan den längre utan köpte en CD-utgåva åt henne. På den finns förstås ”Bä, bä, vita lamm”, som i dag förekom som ljudillustration. I skivkonvolutet finns bland annat Elsa Beskows klassiska illustration till den här visan. Är ni roade, kan ni bläddra ner en smula på bloggen och där (eller ovan under Kulturspegeln, Barnkultur) hitta vad jag har skrivit om fyra Beskow-bilderböcker jag nyligen fick i present av samma Birgitta.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Putte bland blåbär och lingon

Det slår mig, när jag nu för första gången på länge läser om Elsa Beskows ”Puttes äventyr i blåbärsskogen” (Bonnier Carlsen, 2009, först utgiven 1901), hur feminint tecknad Putte är: med långt ljust hår, röd hatt, skor med spänne och lång skjorta à la klänning, under vilken kortbyxorna skymtar fram.

Tecknarstilen är ännu inte så elaborerad som i Beskows senare verk, och texten, på vers, faktiskt också ganska enkel.

Men den beskowska magin finns ändå även i den här mycket tidiga bildsagan. Putte vilar sig, med tomma korgar, på en stubbe i skogen, och då, plötsligt, står en liten, liten gubbe – självaste blåbärsfar – framför honom. Blåbärskungen förvandlar också Putte till en pyssling och tillkallar två ekorrar för att bära de två korgarna. Spindlar och myror blir plötsligt hemskt stora, och ormbunkarna vajar som palmer i vinden. Men vad är det för träd som har blå äpplen?

Jo det är förstås blåbär, och Putte får hjälp av de sju blåbärspojkarna att fylla den ena korgen. Beskows sinne för detaljer som förhöjer bildernas värde är utvecklat redan här: blåbärspojkarna är blåa både runt munnen och på fingrarna.

En färd, först i barkbåt med ett lönnlöv som segel, därefter ritt på musrygg, leder vidare till lingonmor och hennes fem döttrar, som hjälper Putte att fylla den andra korgen och sen låter honom pröva sin spindelvävsgunga.

Rätt som det är vaknar Putte till på sin stubbe. Har han drömt alltihop? Men de båda korgarna står ju där, fyllda med blåbär respektive lingon.

Sen slutar sagan med bilden av ett bord med bärkorgarna och en kruka med ringblommor. Bredvid finns ett kort med texten, som Putte har fått lite hjälp med av Fina:

Mamma glattereras af putte

Året i bild och rimmad vers

Birgitta, som är väl förtrogen med mitt intresse för det klassiska svenska barnkulturarvet, köpte från sin bokklubb några bilderböcker av Elsa Beskow och gav mig i stället för till barnbarnen. (Men kommer de och hälsar på, kan nog morfar tänkas läsa böckerna för dem.)

”Årets saga” (Bonnier Carlsen, 2009, först utgiven 1927) har jag aldrig någonsin läst tidigare, men den innehåller illustrationer som jag känner igen, sannolikt från den läsebok jag använde i småskolan, Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?”.

Den börjar med sådant man fick lära sig utantill som barn, till exempel

Trettio dagar har november,
april, juni och september,
tjugoåtta en allen,
alla de övriga trettioen.

Eller Månaderna:

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blomma mest.
Juli, augusti
och september
rika härliga framgå,
men oktober
och november
och december
äro grå.

Den här sista ramsan återges i Elsa Beskows egen textning infälld i en blomstergirland, så här finns verbens gamla pluralformer bevarade. Med tanke på dagens barn har texten annars oftast friserats på den punkten – men det finns rester kvar av de här formerna, då oftast betingat av att de är delar av rim.

Tiden har obönhörligt sprungit ifrån en del av det man hittar i Elsa Beskows verser och illustrationer. I ”Dagarna i veckan” mjölkar till exempel bildens lilla flicka, klädd i sjalett och förklä, Rosagull och Stjärna. Men det slår mig, att det jag och andra fortfarande under den första efterkrigstiden uppfattade som verklighet nog av dagens barn kan uppfattas som fantasi och saga – moderna bilderböcker kan ju innehålla betydligt mer fantastiska historier!

Jag ska gärna erkänna att framför allt många av bilderna i den här boken ger mig en häftig nostalgitripp, även i de fall där jag mindes lite fel. Ett exempel är januaris tre små vise män som jag i minnets gömslen förvarade som tre stjärngossar i luciatåget.

Februaribilden från kälkbacken ger mig ett helt annat slags rysningar än den snö jag just nu omges av. Aprilbilden, som jag inte minns alls, är verkligen själva sinnebilden för begreppet aprilväder, och majbilden är ett fantastiskt exempel på vilken skicklig natur- och landskapsmålare Elsa Beskow var: björkarnas skiftning i lila är så på pricken!

Junibildens badsjö är ytterligare ett exempel på hur oblygt Elsa Beskow kunde avbilda nakna barn – utan att för den skull sexualisera dem.

Julibilden, med skörd och trädgårdsland, är en påminnelse om att en mycket större andel av barnen år 1927 levde i lantlig miljö och var väl förtrogna med lantliga sysslor. Septemberbilden med äppelskörd är ytterligare ett exempel.

Oktobers bild av barn i en skog där lönnlöven lyser i rött och gula blad singlar ner på marken är en av höjdpunkterna i Elsa Beskows skildring av månaderna.

Och decemberbilden, där pappa bär granen i lätt snöfall medan barnen åker spark, får mitt annars vinterresistenta hjärta att bara smälta.

Jo, jag tror att det här är läsbart även för dagens barn, de som i många stycken har andra erfarenheter än de barn som Elsa Beskow skildrar. Dessutom: att förstå det land man växer upp i lär man sig inte bara genom att läsa böcker i historia. Och på den punkten kan man komplettera Elsa Beskows böcker med barnböcker som skildrar också mindre välmående samhällsklassers liv.