Melodikrysset nummer 19 2011

Det har regnat ymnigt här i Öregrund, vilket är bra för trädgården. Natten mellan torsdag och fredag, då vi bodde över i lägenheten i Uppsala, var det också ett mycket kraftigt åskväder i Öregrund – blixten slog ner på flera ställen och antände bland annat ett hus.

Men över till Melodikrysset, i dag sänt från Västerås.

I dessa melodifestivaltider tyckte väl Anders Eldeman att det skulle passa bra med några melodifestivallåtar. Ingen av dem var särskilt svår att känna igen.

Krysset började med ”När vindarna viskar ditt namn”, som Roger Pontare sjöng i Melodifestivalen år 2000.

Från 2004 års upplaga fick vi höra ”Tango, tango” – eller ”Tängo, tängo” som Petra Nielsen sjöng den.

Ganska färsk, från 2010, var ”Unstoppable” med Ola Svensson.

Äldst bland melodifestivallåtarna, från 1986, var ”ABC” med Anna Book.

Martin Stenmarck har ju också deltagit i Melodifestivalen, men av honom fick vi i dag höra en knappt ännu utgiven låt, ”Tonight Is the Night”.

Men det förekom äldre låtar också.

En sådan var ”Min kärlekssång till dig” av och med Lasse Berghagen, där han sjunger om att han har köpt en akustisk gitarr och försett den med nya strängar.

Betydligt svårare hade jag då att minnas ”Min gamla gula flygmaskin” med Trio me’ Bumba. Men jag snappade en betydligt längre fras ur texten och lyckades sen genom att gradvis banta ner den hitta titeln på Google.

Av dagens svenskspråkiga låtar var dock ”Med en enkel tulipan” den äldsta. Den där tulpanen ska ju överlämnas på födelsedan, och då vankas det nog också presenter.

Toffelhjältarna förekom i TV när mina barn var små, och jag har till och med recenserat skivor med dem i Aktuellt i politiken (s). Så så snart som Anders Eldeman hade sagt titeln på en lite senare uppföljare, ”Toffelhjältarna går igen”, visste jag att det efterlysta namnet var Per Dunsö.

Filmtittande med egna barn plus godnattsage- och recensionsläsning är också ett av skälen att jag kan min Astrid Lindgren så bra. ”Sommarsången” med Pippi, Tommy och Annika har jag förstås hört många gånger. Melodin är skriven av Georg Riedel, som jag har mött i olika socialdemokratiska sammanhang, senast på min forne arbetskamrat Rolf Theorins begravning.

Sen är det väl bara en amerikanare och en halvamerikanare kvar.

Amerikanaren är ”I Lost Left My Heart In San Francisco”, som här skulle ge landet den här stan ligger i, USA.

”My Way” är ursprungligen en fransk låt; i original (1967) heter den ”Comme d’habitude”. Men betydligt mer känd är den amerikanska versionen med text av Paul Anka och i Frank Sinatras insjungning.

Och i kväll lär det väl bli mera schlager.

Vad jag tycker om de låtar som har tagits ut i de båda semifinalerna har jag nyligen skrivit om – bläddra ner och kolla!

Melodikrysset nummer 16 2011

Jag höll på att få hjärtslag, när jag i dag började lösa Melodikrysset.

Inte så att jag tyckte att första frågan var svår, tvärt om. ”Flickorna i Småland” klarar jag lätt – en av de roligare versionerna jag har hört är förresten den med Delta Rythm Boys, som jag hörde live från scenen under midsommarfesten i min barndoms Juniskär.

Men redan andra frågan, Uno Svenningsons ”Under ytan”, den som vi i dag hörde i finsk version, ”Alla pinnan”, ville jag kolla också på nätet, och då uppenbarades något hemskt: det jag skrev på tangentbordet syntes inte på skärmen; det gick inte att googla.

Så under hela kryssutsändningen tillbringade jag mer tid med sladdarna under datorbordet än med att lyssna och lösa, gradvis allt mer förtvivlad. När sändningen var över, stängde jag till slut av datorn och startade om den. Och påskens under: nu fungerade plötsligt datorn som den skulle igen!

Och eftersom jag hade skrivit upp alla frågorna, lyckades jag sedan faktiskt på ganska kort tid lösa hela krysset.

Den besvärligaste frågan tyckte jag för min del var den som skulle ge svaret Deep Purple. Här hade Anders Eldeman konstruerat en klurig dubbelfråga, som skulle ge samma svar. Jag kom ganska snart ändå fram till att det var Deep Purple vi hörde först. Men först när jag fick tillgång till Google igen lyckades jag ta reda på att det här brittiska bandet hade lånat sitt namn från en låt, skriven 1933 av Peter DeRose. Nå, medge att Melodikrysset ibland är ett allmänbildande program.

Svår för mig var också närmast föregående fråga, detta eftersom jag aldrig frivilligt lyssnar på eller dansar till dansband, långt mindre har sett ”Dansbandskampen” i TV. Men, som sagt, med hjälp av Google klarar man det mesta: De som gjorde ”Utan dina andetag” heter Elisa’s, bland vilka man alltså återfinner Elisa.

Osäker, fram till googlebekräftelsens stund, var jag också på det unga stjärnskott från Umeå som sjöng ”White Light Moment”: Tove Styrke.

”Radiosporten” ligger definitivt utanför det jag brukar lyssna på, men som ivrig radiot har jag förstås hört signaturen, ”Mucho Gusto”, och till slut kom jag på att det var där den hörde hemma. Alltså måste det sökta svarsordet bli tävla.

Alla minns vi nog ”I natt blir jag din” med Tomas Ledin. Nanne Grönvall, som nu också har sjungit in den här låten, är inte heller särskilt svår att känna igen.

I dag, som så ofta, repriserade Anders Eldeman ett antal låtar och artister, som har förekommit även i tidigare kryss.

Vi hörde sålunda åter frejdiga Rednex med melodifestivalbidraget ”Mama Take Me Home”.

”Tijuana taxi” har definitivt varit med också förr i krysset.

Också Duffy (Aimee Anne) verkar Eldeman gilla.

Ännu lättare att identifiera var förstås vem som som sjöng ”Ramblin’ Rose”: Nat King Cole.

För mig som har lyssnat mycket på både Edvard Persson och Cornelis Vreeswijk var det förstås också lätt att komma på vad den låt av Alvar Kraft heter, där man sjunger om att du kan ingenting ta med dig dit du går: ”En fattig trubadur”.

Sen var det väl bara svaren på filmfrågorna kvar att redovisa (fast ”En fattig trubadur” har ju också gjorts på film):

”Can You Feel the Love Tonight” skrev Sir Elton John för Walt Disney’s ”Lejonkungen”. Den finns förresten också som teater; jag har själv sett den på Broadway.

”Happy Feet” med en massa pingviner har jag själv inte sett, men barnbarnen har den, och den har väl förresten förekommit i Melodikrysset förut den också?

Däremot har jag sett åtminstone avsnitt av ”Stjärnornas krig”.

Nu ska jag måla påskägg på estniskt vis. Den som vill veta hur man gör kan kolla i närmast föregående bloggpost.

Glad påsk, alla melodikrysslösare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå difrekt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 15 2011

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare – det var bara en enda fråga jag fick fundera lite på. Det var ju i och för sig helt uppenbart att den som sjöng ”Trying To Recall” måste heta Marie. Men vilken Marie var det? Jo, Marie Lindberg – hon sjöng den här låten i Melodifestivalen 20057.

Dagens andra melodifestivalfråga var mer aktuell – bidraget som spelades, ”Ge mig en spanjor”, fanns med i årets upplaga. Den som sjöng var Lars-Åke Wilhelmsson, oftare kallad Babsan.

Andra, därför att vi dess förinnan hade fått höra ytterligare en melodifestivalare, ”Upp och hoppa”, sjungen 2008 av den frejdiga Frida (Muranius).

De här melodifestivallåtarna i all ära, men nog föredrar jag för egen del ”Did I Tell You” med Jerry Williams. Visst har väl den här låten förresten också gjorts av namnen Hank Williams – men här efterfrågades en svensk artist, och det var ju utan tvekan Jerry som sjöng.

Och ska vi nu fortsätta att göra jämförelser, den här gången mellan utländska artister, så hör jag till dem som vida föredrar Simon & Garfunkel framför Oasis.

Med brittiska Oasis hörde vi ”Stand By Me”, skriven av Noel Gallagher.

Av duon Paul Simon och Art Garfunkel hörde vi ett helt potpurri – jag har förresten alla de här låtarna på skiva. Men varför fick vi höra de här låtarna med Thorleifs?

Povel Ramel förekom två gånger, och inte mig emot!

Med Povel själv hörde vi ”Är det nån som har en våning åt mig?”, vars text skulle få oss att tänka på det sökta ordet, lyhört.

Och så fick vi höra den underbara ”Ta av dig skorna” – det sökta ordet var skor – som Povel skrev tillsammans med Beppe Wolgers. Fast här hörde vi den med far och son Neumann.

Evert Taube är ju också med nästan i varje melodikryss. Den här gången fick vi höra hans ”Eldarevalsen” med dess förfärliga text om vad som kan hända den som skyfflar kol.

Ytterligare en svensk trubadurs verk spelades, Carl Antons. Men i det fallet var det inte någon av hans mest kända sånger utan ”Från Söder har Stockholm fått färgen”. Därmed inget ont sagt om vare sig Stockholm eller Söder.

Dagens två klassiska bidrag hörde väl heller inte till de svåraste.

”Eine kleine Nachtmusik” av Wolfgang Amadeus Mozart är underbar musik och torde höra till Mozarts mest kända verk.

Och även de som inte har sett ”Lohengrin” eller känner till Richard Wagner närmare har säkert någon gång hört den brudmarsch, som ingår i det här verket.

Sen var det väl bara ett svar kvar att redovisa, ”Sommarsång”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”. Den sjöng vi ofta under min skoltid, som började i Nylands skola nära Juniskär där jag bodde på den tiden.

På tisdag flyttar vi förresten ut för sommaren till vår egen röda stuga – fast den finns i Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 14 2011

Jag var alltså på Socialdemokraternas i Uppsala län distriktskongress större delen av dagen, men så snart jag hade kommit hem, kastade jag mig – via nätet – över dagens melodikryss. Det var delvis lätt, men det innehöll också sina knepigheter, åtminstone för mig.

Hur som helst hjälpte det att de inledande frågorna var lätta – sådant ger ledbokstäver.

”Green,Green Grass of Home”, sjöng Tom Jones in 1966. Egentligen är den ett par år äldre, men med honom blev den här countrylåten riktigt stor.

Jag har allt av Evert Taube samlat i ett par CD-boxar; dessutom har jag honom på mängder av andra skivor, både LP och CD. Hans ”Oxdragarsång” har jag till och med skrivit en egen text till, en text som handlar om ombudsmannalivet och dess kuskande land och rike kring. I dag hörde vi originalet textlöst, med gitarrgruppen Four Hands, men den här texten kan jag: ”Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus…”.

Inte på oxkärra men på häst förflyttar sig också mannen i ”Gamle Svarten” (”Ole’ Faithful” i origina”) – han rider alltså. I dag hörde vi den med Roland Cedermark, men det finns flera insjungningar på svenska. Själv minns jag framför allt den med Cacka Israelsson från 1954.

Från mitt femtiotal minns jag också långköraren ”Sveriges bilradio” med Carl-Gunnar Hammarlund. Det här programmet hörde jag på för musikens skull – jag är nämligen komplett ointresserad av bilar och har aldrig någonsin i mitt liv ägnat mig åt att meka. Dock skulle vi tydligen ledas till just mekandet via ”Bosse bildoktorn”, som jag bara känner till till namnet.

Det här leder mig över till den fråga som jag personligen tyckte var svårast i dag. Nå, via en upprepad fras i texten och sedan också en bekräftelse från Anders Eldemans sida kom jag så småningom i alla fall fram till att ”Release Me” år 2007 spelades in av gruppen Oh Laura (”ser ut som ett utrop”, ”innehåller ett kvinnonamn”) och via googlande till att den här låten har använts i SAAB-reklam.

Parfrågor ska det vara, tycker Eldeman – i dag om bilar.

Med hjälp av titeln, ”Jump”, och mer googlande kom jag också fram till att det var rockgruppen Van Halen som sjöng och låg etta med den 1984 på Billboard Hot 100.

När vi nu är inne på de (för mig) svåra frågorna, måste jag också passa på att nämna musiken till dagens svenska TV-serie – jag ser sådana i mycket liten utsträckning. Redan innan Eldeman hade sagt att filmmusiken var skriven av Stefan Nilsson, hade jag dock kommit på att den kunde vara av honom, och via en del googlande kom jag så fram till att TV-serien måste vara ”Skärgårdsdoktorn”, där Samuel Frölers, skärgårdsdoktorns, dotter heter Wilma (och spelades av Ebba Hultkvist, har jag läst mig till på nätet).

Med den faibless Eldeman visar för associativa parfrågor borde man ju ha kunnat vänta sig att han därefter spelade signaturen till ”Familjen Flinta”, men icke: I stället fick vi höra musik ur disneyklassikern ”Tre små grisar”, ”Ingen rädder för vargen här”.

Men en parfråga fanns det även till den, med mera djur. Jag hade barn i lämplig ålder då ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, där man såg och hörde Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus, gick i TV.

Och så fanns det vidare ytterligare en barnvisa i dagens program, klassikern ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är”. Märk att det heter ”vad” och inte ”var” som många sjunger.

Himmelsk anknytning hade också dagens klassiska filmschlager, Sune Waldimirs ”Allt detta och himlen därtill”, som ingick i långfilmen ”Fröken Vildkatt” från 1941.

Filmaktuell är ju också Cornelis Vreeswijk. Hans och polarens och rivalens Fred Åkerström ättelägg Jack Vreeswijk respektive CajsaStina Åkerström samsades riktigt fint i duetten ”Vår sång”.

Och då är det väl bara ett frågesvar kvar att redovisa, passande nog (med adress till Anders Eldeman) ”Thank You For the Music”. Fast i dag fick vi höra ABBA sjunga den på spanska, ”Gracias por la musica”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 13 2011

Också i dag använde Anders Eldeman sig av sitt parfrågeknep, fast i mindre omfattning. Peter Himmelstrand förekom två gånger.

Dels sjöng (?) han själv sin märkliga text ”Ljuva Dixieland”, den som skulle ge svarsordet rimlexikon.

Dels fick vi höra en instrumentalversion av hans ”Gå och göm dig, Åke Tråk”, som Mona Wessman tävlade med i Melodifestivalen 1968.

Ännu lättare var förstås den allra första frågan: Alexander Rybak vann Eurovision Song Contest 201009 med sin ”Fairytale”.

Om vi då i stället ska ta det som jag för egen del tyckte var svårt, vill jag i första hand nämna ”Piece of My Heart”, ja, inte låten, men att den här sjöngs av Minnah Karlsson. Idol har jag aldrig någonsin sett på.

Barry Manilow har jag mest kommit i kontakt med genom den tecknade serien ”Ernie” – jag gillar serier. Däremot brukar jag inte lyssna på Manilow. Så det tog en stund att komma på att låten med honom hette ”Copacobana” och den omsjungna damen Lola. Jag googlade på texten och fick upp bland annat den här inledningen: ”Her name was Lola, she was a showgirl”.

Då gillar jag andra showgirls bättre. Till exempel Dolly Parton, i dag med ”Jolene”.

Henne har jag på skiva, så också Ainbusk. I dag hörde vi deras och Benny Anderssons fina ”Älska mig för den jag är”.

Lykke Li har jag inte på skiva, men en bra sak med att hennes ”Let It Fall” spelades i dag var att jag – nyfiken som jag är – googlade för att få fram vad som döljer sig bakom det här ganska udda namnet. Jo, hennes riktiga namn är inte mindre märkligt: Li Lykke Timotej Zachrisson.

Också Tone Norum och Tommy Nilsson sjöng i dag på engelska, ”My Summer With You”. När den 1988 låg i 35 veckor på Svensktoppen, hette den ”Allt som jag känner”.

Jan Guillou har jag träffat, till och med haft debatt med (om IB) men aldrig läst några romaner av. Inte heller har jag sett Arn i filmatiserad form. Men när det bara fattas en bokstav i något som sägs bygga på en historisk roman, så…

Men det är klart att det alltid är lättare att klara frågor, där man själv har den spelade musiken på skiva. Stefan Demert är ett exempel. Så visst kände jag igen hans ”Balladen om den kaxiga myran”, som här skulle ge myrans boning, det vill säga myrstack.

Stefan är ju ofta underhållande, men i den genren slås han nog ändå av M A Numminen, som vi i dag hörde i Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Med M A Numminen är vi i Finland, och då passar det väl bra att fortsätta med Evert Taubes ”Calle Schewens vals”, där huvudpersonen inmundigar kaffe med Kron. Ja, ni visste väl att Kronbrännvin och nästan hela den övriga svenska spritskatten i dag ägs och tillverkas av det av finska staten ägda Altia?

Av svenska statens forna stolthet Vin & Sprit – av den sittande regeringen såld till fransmännen, som sedan sålde vidare till finnarna – återstår i dag mest bara aska. Vilket osökt för oss över till det allra sista frågesvaret. Till detta svar ledde oss Leif ”Smokerings” Andersson.

Melodikrysset nummer 12 2011

Jag var ju, på grund av att jag i egenskap av partiveteran deltog i den socialdemokratiska partikongressen, förhindrad att som vanligt lösa Melodikrysset under direktsändning. För övrigt var det ganska kul att också under kongressen – från så väl gamla bekanta som för mig tidigare helt okända – få vänliga kommentarer om mitt melodikryssande på lördagarna. Till dem bland lösarna som inte hör hemma i mitt parti vill jag dock säga att alla är lika välkomna att titta in på min blogg, gärna också kommentera det jag skriver.

Jag har, både av kommentarer jag redan har fått och av antalet besökare i lördags, förstått att lördagens kryss inte hörde till de allra svåraste, och när jag nu har lyssnat på det på nätet och löst det, är jag beredd att hålla med.

Jag ska ärligt bekänna att Lady Gaga (egentligen Stefani Joanne Angelina Germanetta) inte hör till de artister jag brukar lyssna på, men med hjälp av hjälpbokstäverna jag hade fått ihop var det ju inte våldsamt svårt att lista ut att det var hon som sjöng ”Alejandro”.

Katy Perry har vi tidigare – 2010 – hört i Melodikrysset med ”I Kissed a Girl”, men den här gången skulle vi namnge en av upphovsmännen, Max Martin, egentligen Karl Martin Sandberg och således svensk.

Idol-stjärnor blir sällan mina favoriter ens om de deltar i Melodifestivalen, som jag ändå ser/lyssnar på. E.M.D, som ska uttydas Erik Mattias Danny (med efternamnen Segerstedt, Andréasson och Saucédo) förekom i Melodifestivalen år 2009.

Filmmusik brukar jag ha svårt med, men den filmmusik som i dag spelades ledde tankarna till Skottland, där Lasse Åbergs ”Den ofrivillige goilfaren” från 1991 utspelar sig. Och för att knyta an till Anders Eldemans fråga: denna folkkära komedi handlar ju om en viss sport, nämligen golf. Lasse Åberg brukar jag för övrigt träffa vid middagarna för så kallade hedersupplänningar på Uppsala slott, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi i ett av julnumren en lång intervju med Lasse Åberg, som också har i hög grad samhällstillvända sidor.

Mitt socialdemokratiska familjemagasin hade för övrigt också en valvisetävling, där jag lyckades få Cornelis Vreeswijk med i juryn. Cornelis var ju en mycket politisk trubadur, vilket till exempel hans ”Somliga går med trasiga skor” vittnar om – i dag hörde vi den på hans modersmål, holländska.

Vår mycket äldre nationalskald Carl Michael Bellman, vars ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång numero 64, vi hörde i dag, hade ju även han öga för de fattiga och deras usla förhållanden, även om just den här sången inte hör till den kategorin.

Och för att fullborda genomgången av våra stora stora trubadurer och deras verk: Evert Taubes visor har många sidor: allt från den idylliska och mycket vackra ”Nocturne” / ”Sov på min arm” (där viloplatsen alltså är armen) till den mycket miljöengagerade ”Änglamark”.

Jag har märkt att ljudillustrationerna och svaren i Melodikrysset som ovan ofta går att gruppera.

I slutet av 1960-talet besjöng till exempel Anna-Lena Löfgren länge på Svensktoppen ”Lyckliga gatan”.

Och mycket riktigt spelades också ”On the Sunny Side of the Street” med Frank Sinatra, här med härligt komp av ett storband under ledning av Billy May.

Två barnvisor fick vi också höra.

”Vi äro musikanter” brukar jag varje midsommarafton få höra, inte i Skaraborg men väl runt midsommarstången i Öregrund.

”Sov du lilla videung”, egentligen med titeln ”Videvisan”, med text av Zacharias Topelius och musik av Alice Tegnér, är en annan välkänd barnklassiker. Den här sången, som alltså handlar om vide, hörde vi ofta när barnen var små på skiva med Alice Babs, dottern Titti och Torsten Tegnér: LPn hette ”Sjung med oss, mamma”.

Vilket i sin tur leder oss över till den inledande frågan, med ”Swing it, magistern” som ljudillustration. Den som sjöng var förstås den då fortfarande mycket unga Alice Babs. Sången, som verkligen slog, ingick i filmen med samma namn från 1940, och det är nästan komiskt att i dag, när man hör den här låten, föreställa sig hur mycket den upprörde den tidens konservativa. Filmens regissör var Schamyl Bauman, och eftersom jag nyligen har sett (och skrivit om) hans film ”Karriär”, som handlar om kvinnors rätt att ha en egen yrkeskarriär, anar jag att Bauman nog kanske var en för sin tid radikal banbrytare.

En låt och fråga kvar att redovisa, och också den har en åtminstone för mig politisk anknytning. Ja, inte själva låten, Benny Anderssons ”Vår sista dans”, som vi normalt brukar höra med BAO och Helen Sjöholm. Men i dag hörde vi den i en instrumentalversion med Svenssons Treo och Monika Bring på saxofon. Den här saxofonen är vit, men jag har sett och hört henne spela på den med glöd på ett rött socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Födelsedagskalas för Klara, sex år

Dotterdottern Klara fyller sex år först kommande fredag, men då är morfar och mormor på partikongress i Stockholm. Så i går fick det bli kalas för närmaste släkten – förutom för oss också för farfar Olle och farmor Kristina, som hade rest ner från Sollefteå, och så morbror Matti. Barnkalas blir det kommande veckohelg.

Men redan nu hade dottern, Kerstin, bullat upp efter all sin avsevärda förmåga: rosa maränger, bullar, svartvinbärsmacaroner, kolasnitt, chokladkolasnitt, kaffekakor, mummakakor och chokladtårta, allt hembakat förstås. Ta er en titt här!

På ett par bilder syns också födelsedagsbarnet leka med ett av de båda Harry Potter-legon hon fick av morfar. Från mormor fick hon bland annat jacka och färger och från farmor och farfar bland annat en jättelik docka. Matti hade med sig fröer och rent av en dahliaknöl.

Under kalaset fick förstås Kerstin beröm för sin bakkonst. Fast då påminde jag henne om hur hon ungefär i tioårsåldern hade föresatt sig att själv baka lussekatter, annars hennes mors värv, men mamman befann sig just då utomlands.

Plötsligt hörde jag från köket ropet ”Pappa! Pappa!” och när jag kom störtande, såg jag att lussekattsdegen flöt – rann – ut över skärbrädans kanter. Jag högg snabbt en bunke och föste med den andra handen den rinnande degen ner i den. Sen räddade jag situationen genom att arbeta ner mer mjöl till dess att degen fick en lagom fast konsistens, och det blev faktiskt lussekatter av den.

Också Kerstin minns det här mycket väl och är helt med på noterna när jag berättar den här historien. Och visst är det så att vi alla måste göra våra misstag, innan vi blir duktiga på det vi har föresatt oss att bli duktiga på.

Att få stöd och hjälp i lagom portioner hör till det allra viktigaste i ens växt som människa. Men också att få pröva sina vingar, till och med göra misstag. Själv har jag till exempel lärt mina barn att cykla: först med pappas hand stadigt på pakethållaren, sen vinglig färd på egen hand, ibland ner i diket med ett skrubbat knä som följd. Men till slut triumfen att kunna alldeles själv.

Det hör till livets stora glädjeämnen att se att Kerstin och hennes man Bo också tillämpar den här uppfostringsmetoden.

En barnbok om tillit och en ovanlig vänskap

Grégoire Solotareffs ”Loulou” (svensk översättning Monica Stein, En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Carlsen/if, 1991, och En bok för alla, 1994) handlar om ett omaka par: kaninen Tom och den lilla vargen Loulou.

Den lilla vargens farbror tar honom med på hans livs första jakt. Men innan de hinner jaga något, omkommer farbrorn plötsligt, och den som lilla vargen söker hjälp hos visar sig vara – en kanin.

Här finns förstås ett problem: båda är medvetna om att vargar äter kaniner. Men de här båda fattar tycke för varann, leker tll och med med kaniners befogade vargrädsla och blir, efter en kris i den omaka relationen, åter nära vänner.

Problemet med den här historien, åtminstone för mig som vuxen läsare, är att Solotareff i både text och bild lite grann idylliserar den här omaka relationen, också löser kärnproblem i den på ett orealistiskt sätt. Kaninen lär till exempel vargen att meta, ett av vargar (och för den delen även av kaniner) annars sällan tillämpat sätt att skaffa sig föda.

Å andra sidan är realismen heller inte i övrigt särdeles påtaglig. När vi först möter kaninen Tom, ligger han i en bäddad säng och läser en bok. Så vi ska kanske mest se den här boken som en historia om rädslor och om hur man övervinner dem.

Längtan efter att också ha en koja

Jag är uppvuxen i en by där det fanns mycket skog att bygga kojor i. Bräder – användbara för andra och nyttigare saker – var däremot en bristvara, så många av våra kojor blev bara halvfärdiga ramar till vad som kunde ha blivit kojor. Men vi kunde kompensera mycket väl: vi hittade en grotta.

I ”Kurt och Kio vill ha koja” av Lisen Adbåge (En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Bonniers, 2009) finns det där som många barn har upplevt: några andra barn har byggt en fin trädkoja som väcker både avund och en längtan efter att också själv kunna bygga en koja.

Men Kurt och Kio bor i lägenhet och deras hus har inte ens något träd som man kunde bygga en koja i. Alltså gör de patetiska försök att bygga en koja på stranden, i parken, ja till och med i en kiosk. Ingenting funkar, men efter varje försök till bygge får de med sig ett gradvis växande förråd av grejor. Och till slut kommer de på lösningen: de gör en koja av sin balkong, som till och med ligger högre än trädet med trädkojan.

Fast minns jag min egen kojålder rätt, hade jag nog innerst inne inte tyckt att balkongkojan var en överlägsen lösning.

Japansk bilderbok

Jag har läst, även recenserat, en mycket stor mängd bilderböcker, men jag har nästan aldrig stött på en så avvikande barnbok som ”Spöktåget” av Rintaro Uchida (text) och Shigeo Nishimura (bild), översättning Asuka Ukai (En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Trasten, 2009).

Som man kan ana av namnen ovan, är det fråga om en japansk bilderbok, och den får i dag en oavsedd aktualitet genom att den befolkas av spöken, monster och andra mer eller mindre groteska figurer, som ser ut som mutationer efter en kärnkraftkatastrof.

Bokens text är minimal: tågets dunk-dunk, namnet på stationerna (sådant som Mörkerplan och Kalltorget).

Den här historien går knappast att berätta bara med hjälp av textsnuttarna, men bilderna av passagerarna på spöktåget och av dem som vistas på perrongerna är desto mer fascinerande och detaljrika: man hittar bland dem jättebabysar, barn med glödlampshuvuden, någon som har snabel i stället för näsa… – men när de till slut anländer till station Människocentralen, förvandlas de plötsligt allihopa till alldeles vanliga människor.