Melodikrysset nummer 25 2011

Efter störtregnet i förrgår klarnade det upp, och vädret på midsommarafton blev riktigt fint här i Öregrund. Som seden här bjuder, gick vi till Hembygdsgården för att se midsommarstången resas och se dansen kring den. Det var roligt att se både barn och äldre hoppa omkring som små grodor – men nog var det väl en groda också när försångaren lockade deltagarna att sjunga ”Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru kär” (i stället för ”skär” – men att det ordet kan ha en annan betydelse än beteckningen på en färg vet väl folk inte numera).

Lite kul var det att ett par av midsommarfirarna vänligt hälsade på mig för att tala om att de brukade gästa min blogg för att kolla vad jag skriver om Melodikrysset.

Midsommardag eller inte – Melodikrysset missar jag inte.

Men nog tyckte jag att det fanns knepigheter i dag också.

Amanda Jenssen hör till exempel inte till de sångerskor jag brukar lyssna på, men det var alltså hon som sjöng ”Happyland”.

Som så ofta hade jag problem med den amerikanska TV-serien, den som i det här fallet utspelade sig i ett annat land än USA. Att det måste vara i Korea och således vara fråga om MASH (som jag faktiskt har sett delar av för länge sen) kom jag på först när jag hade löst operafrågan, närmare bestämt att den vi hörde i Giaccomo Puccinis ”Tosca” var tenoren Andrea Bocelli.

Operabalettföreställningen ”Svansjön” har jag sett flera gånger, men jag hade initialt svårigheter med att komma på vad det var som publiken enligt Eldeman såg. Ett slag verkade ordet ”balettskor” gå in, men så kom ett lodrätt svar och förstörde det. Jo, ”ballerinor” skulle det i stället vara!

Jag måste också bekänna att min förtrogenhet med Michael Jackson är bristfällig. Men det var alltså honom vi hörde i ”Billie Jean”.

En oboe känner jag däremot igen. Leonard Arner trakterade en sådan i musik av Poulenc.

Och svaret Just D kom jag faktiskt på redan innan jag hade hört dem i ”Tre gringos”.

Fast själv gillar jag mera Sara Varga. Jag tyckte hon fick en orättvist låg placering i årets melodifestival med sin ”Spring för livet”.

Om hon är ung är Tom Jones slitstark. Det var väl knappast någon som inte kände igen honom i gamla kära ”Delilah”.

Slitstark i melodikryssammanhang är också Pierre Isacsson, så även ”Då går jag ner i min källare” från 1974.

Också Lee Hazelwood har förekommit i ett antal tidigare kryss. Men vem var det han sjöng duett med i ”Vem kan segla förutan vind”? Jo, Nina Lizell.

Barnvisor brukar sitta i mitt musikminne, särskilt om jag själv har sjungit dem under min egen skoltid. Så jag känner genast igen ”Veva, veva positiv”, vet också att det förekommer en apa i den.

Kvar att redovisa är då en sång som finns med i min egen sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”: Olle Adolphsons och Beppe Wolgers’ fina ”Mitt eget land”. Du hittar hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Men jag kan ändå inte låta bli att avsluta med ett textavsnitt, som känns särskilt angeläget i dagens Sverige:

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.

Gemenskap och glädje önskar jag er alla denna midsommar!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Loranga, Masarin och Dartanjang som serie

Den första boken om Loranga, Masarin och Dartanjang kom ut 1969 och innebar, att Barbro Lindgren (född 1937) kom att räknas in bland landets främsta barnboksförfattare. För förlaget, Rabén & Sjögren, blev även denna Lindgren en bekräftelse av ställningen som landets främsta barnboksförlag.

Barbro Lindgrens figurer har vandrat vidare från hennes böcker till TV, grammofonskiva, tecknad film, teaterpjäs och operaföreställning, och nu tar de klivet in också i serievärlden: ”Loranga, Masarin och Dartanjang, del 1” (Positiv förlag, 2011) heter serieversionen, gjord av Sara Olausson, känd bland annat från Galago.

Den som har läst bokförlagan känner genast igen figurerna: Masarin som tillsammans med sin pappa Loranga – han som alltid går omkring i gul-orangerandig (lorangafärgad) badrock och har en blommig tehuva på huvudet – bor ute på den svenska Vischan, och så förstås också Lorangas barnslige farfar Dartanjang, som bor i vedboden. Att vi känner igen dem beror inte bara på att de gör de saker de gjorde i bokförlagan; så vitt jag minns tecknades de i denna av författaren själv, och Sara Olausson har på pricken fångat dem i just det skicket. Skickligt gjort, eftersom serieformen ju rymmer många fler och mycket mer varierade bilder än bokförlagan. Vi får också återknyta bekantskapen med morfar, en riktig knäppgök, som mycket riktigt tror att han är en gök och därför bor i en tall.

Sara Olaussons serieversion ligger mycket nära Barbro Lindgrens bokoriginal, men eftersom hennes seriebilder är både vackra och fantasifulla, tycker jag det är en poäng. Jag har förstått att Sara är Barbros systerdotter, så möjligen bär de ett gemensamt arv.

Att just nu göra en serieversion av Barbro Lindgrens anarkistiska barnbok känns som en spark i skrevet på den sittande borgerliga regeringen och dess deklarerade arbetslinje. Det hjälper inte att Arga gubben försöker kontrollera Loranga & co – de fortsätter sitt anarkistiska liv och lyckas till och med, trots att de saknar all kreditvärdighet, få stora mängder varm korv av Varmkorvgubben utan att betala.

”Ta ett arbete och förstöra mina bästa år?” och ”Men jag måste ju vara hemma och leka med Masarin!”, som ett par av pappa Lorangas centrala repliker lyder.

Alla andra märkliga aktörer i den här historien – giraffen, alla tigrarna, de röda och gula ugglorna i hönshuset – ska vi bara inte tala om. Dem får ni läsa om själva.

I Alice Tegnérs och Elsa Beskows sångvärld

Jag kom till Sverige hösten 1944 och började i småskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall – hösten 1946. Från min första skoldag minns jag Elsa Beskows (1874-1953) och Herman Siegwalds vackra och lockande läsebok ”Vill du läsa?”, del 1 (de båda delarna publicerade 1935-1937). Jag kunde läsa, hade lärt mig att läsa redan vid tre års ålder, även om min svenska då fortfarande bar spår av brytning. Så jag gick upp på mitt tillfälliga rum hos Halléns i Nyland och läste omedelbart ut den här underbara nya boken. Elsa Beskows färgillustrationer och berättelser, även några sånger som jag då ännu inte kunde melodin till och därför uppfattade som vers, gjorde ett djupt intryck på mig. Snart lärde jag mig även sångerna, tonsatta av Alice Tegnér (1864-1943), visade det sig senare. Många av hennes sånger, ursprungligen publicerade i nio sånghäften med titeln ”Sjung med oss, Mamma!” (1892-1934), ingick i småskolans och folkskolans sångrepertoar på min tid, och jag har sett till att de har förts vidare till mina egna barn, bland annat med hjälp av Alice Babs’ och dottern Titti Sjöbloms fina skiva med samma namn (1963), som innehåller ett urval av de här sångerna.

Så när jag i födelsedagspresent av hustrun får ”Borgmästar Munte” (Bonnier Carlsen, 2010, originalutgåva 1922) med text och musik (inklusive noter) av Alice Tegnér, illustrerad av Elsa Beskow och därför ingående i den ständigt pågående återutgivningen av Elsa Beskows bilderböcker, blir jag lycklig, så lycklig att jag börjar sjunga visor som ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”, ”Lillgubben och hans flickor” (ni vet, han på Tallbacka), ”Barnen leka mamma och pappa” (Goddag, min fru) och inte minst titelsången.

Det intressanta är att de här sångtexterna efter alla dessa år fortfarande sitter som berg i sångminnet. Det är också påtagligt hur ofta sångtexten är förknippad med ett synminne, den av Elsa Beskows bild till sången i fråga. Goddag-min-fru-leken är ett utmärkt exempel.

Den bilden är för övrigt ett bra exempel på hur Elsa Beskow förmedlar sin tids könsroller men samtidigt också har ett lekfullt avstånd till dem: betrakta pojken som iförd cylinderhatt och med cigarr i munnen ska föreställa den besökande mannen.

På samma sätt får man lov att se mycket av det skenbart endimensionellt idylliska i Elsa Beskows bilder. Hennes bild av den uppklädda familjen och den pyntade granen till ”Julbocken” är verkligen konventionellt vacker (och i det lägger jag inget avståndstagande), men själva julbocken ter sig faktiskt nästan skrämmande. Och i den folkviseaktiga ”Tula hem och tula vall” ingår text och bild en syntes av det Fattigsverige, som fortfarande existerade under den efterkrigstid, då jag själv som barn kom till Sverige. Så här lyder texten:

Tula hem och tula vall,
tula långt till mossen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd’ gul och blå,
osten såg jag lite å’,
smöret smakte jag aldrig.

En morfars glädjeämnen

Ibland trasslar det till sig för Bo och Kerstin, föräldrar till Viggo, snart 9, och Klara, 6 i våras. Hjälp behövs med att hämta barnen från dagis och fritids, och det är klart att morfar och mormor ställer upp, även om det betyder att vi måste åka in till Uppsala från Öregrund.

Birgitta handlar ingredienser till en våffelmiddag, och sen går vi för att hämta var sitt barn: Birgitta till Domarringens skola, där Viggo finns även efter skolavslutningen, och jag till Klaras dagis, som ligger bakom högstadieskolan Tunaberg.

Klara avbryter leken ute på gården och kommer rusande till morfar, full av entusiasm hela lilla hon. Ryggsäcken, jackan och cykelhjälmen ligger redan klara. Vi går och hämtar cykeln, men Klara leder den snällt bredvid morfar, fast hon ju nu kan cykla, på riktigt. Det visar sig, när vi sen kollar med Kerstin, att hon har instruerat barnen: morfar och mormor går, och numera orkar de inte heller gå särskilt fort.

Klara har ju tidigare gått från dagis hem till morfar och mormor, så hon hittar vägen bra – tvekar bara lite om vilket av de fyra vita sockertoppshusen på Idrottsgatgan vi bor i. När vi kommer innanför dörren, viker hon snyggt ihop sina ytterkläder och lägger dem tillsammans med ryggsäcken på pallen bredvid dörren. Fast efter en stund kommer hon på att hon ju har med sig en teckning från dagis åt morfar och mormor, så hon hämtar den i ryggsäcken.

Morfar och Klara sätter sig i en av sofforna och pratar en stund i avvaktan på att också mormor och Viggo ska anlända. När de hörs i ytterdörren, störtar hon i väg för att hälsa på mormor, och morfar går också dit och hälsar på Viggo.

Mormor tar fram den nya tröja hon egentligen stickade redan till Klaras födelsedag, givetvis i Klaras favoritfärg rosa. Klara fick se den på födelsedagen, men då var den inte färdig. Men nu är den klar, och den passar perfekt!

Mormor har förberett våffelmiddag, och snart sitter vi runt köksbordet alla fyra. Morfar och mormor gör våfflorna matigare genom att äta dem med burkkaviar, rödlök och gräddfil, och även Klara prövar det, men också drottningsylt och socker. Viggo håller sig till socker. Båda äter ordentligt, och mjölken till hinner faktiskt ta slut.

Senare, när de ser tecknad film i TV, får de också Coops Prima cantuccini-skorpor och var sitt glas läsk. Det finns två sorter, kanel och vanilj, och särskilt kanelskorporna gillar barnen mycket.

När de roliga tecknade filmerna tar slut, är det inte lika roligt längre – alla barnbarnens leksaker och böcker och filmer har vi ju tagit med till sommarhuset i Öregrund. Klara ber morfar om papper att rita på, och Viggo vill gärna att han ska gå med honom ut på gården.

Morfar är beredd att sätta på sig skorna och göra så – men genom fönstret i vardagsrummet kan han och Viggo plötsligt se mamma Kerstin svänga in på gården på sin cykel.

Kerstin kommer in och sitter och pratar en stund, men snart är det dags att cykla hem med barnen: det är läggdags, särskilt för Klara som gäspar stort.

Men Klara har berättat för morfar att hon vet att vi ska träffas snart igen: först på Annas 50-årskalas på lördag, sen i hela två veckor på morfars och mormors land i Öregrund.

Det tycker också morfar ska bli härligt!

I augusti förenklas lämnings- och hämtningspusslet för Bo och Kerstin. Då börjar nämligen Klara i sexårsverksamhet i Domarringens skola, där storebror Viggo redan finns. Som hon längtade efter honom när han började där och inte längre gick kvar på dagis tillsammans med Klara. Hon grät floder och sa:

– Jag vill också gå i Viggos skola!

Nu ska det alltså bli av snart. Klara har redan haft ett slags sommaravslutning på sitt dagis, och både mamma och Viggo var med. Mamma tog förstås bilder, och dem kan ni ta del av på Kerstins blogg, här.

Till Anna på 50-årsdagen

I dag – den 14 juni 2011 – finns det på Dagens Nyheter, Familj, en helsidesartikel om Anna Kettner på hennes 50-årsdag, ”Ett driv utöver det vanliga”. Tyvärr finns det ingen länk utlagd till artikeln, skriven av Jan Falk.

Den här damen var från början inte min dotter men blev det på sätt och vis ändå – hon följde så att säga med när hennes då nyskilda mor, Birgitta Dahl, och jag blev ett par. Vi – och jag talar nu om Anna – kände varann förstås redan tidigare; jag tror det var på hennes treårsdag jag hade uppvaktat henne med två böcker, dels den av mig själv i ett jättelikt ritblock målade och skrivna boken om Ulla-Kajsa, dels Karl Marx’ ”Kommunistiska manifestet”. Ulla-Kajsa har hon fortfarande kvar. Manifestet vet jag inte om hon någonsin har läst.

En skilsmässa förändrar livet drastiskt för ett litet barn. Ändå tror jag att det just i det här fallet under andra förutsättningar kunde ha blivit mycket värre. För Anna var jag en god vän till båda hennes föräldrar och förstås henne själv. När hennes mamma under skilsmässoprocessen hade flyttat till Konsumvägen i Uppsala, hittad hon till sin stora överraskning – och jag försäkrar, på heder och samvete, att det aldrig hade förekommit före föräldrarnas separation – en morgon mig i sin mammas säng och utbrast häpet men inte alls ovänligt:

– Men Enn, sover du i mammas säng!

Jag hade före skilsmässan umgåtts ganska mycket i det kettnerska hemmet på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, där det för övrigt bodde många aktiva medlemmar i Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen i Uppsala som vi tillhörde. Jag kände alltså Annas pappa, Bengt Kettner, väl, och om vi bortser från en naturlig men ganska kort övergångsperiod efter skilsmässan och mitt inträde i Birgittas liv, har mitt förhållande till Bengt varit oproblematiskt. Detta underlättades väl också av att han ganska snart hittade Inger Grandell, en annan arkabo, att dela sitt liv med.

Anna kom att i huvudsak bo hos Birgitta och mig, men Bengt och Inger hittade en lägenhet i kvarteret intill, vilket underlättade för Anna att ambulera mellan sina föräldrar. Därmed är vi inne på huvudspåret igen, Anna: Hon har allt sedan dess betraktat också mig och Inger som sina föräldrar; också i DN-artikeln sägs att hon har fyra föräldrar. Detta har hon sen följt upp genom att lära sina egna flickor att de har två morfar och två mormor.

Av födelsedagsporträttet i DN framgår att Anna, trots de positioner hon har haft – trafiklandstingsråd (S) i Stockholm, ordförande i Broderskapsrörelsen med flera – har haft några svåra handikapp: det upptäcktes, fast ganska sent i hennes liv, att hon hade adhd; hon lider också av grav dyslexi. I det senare ligger förklaringen till att hon, annars ett briljant begåvat barn, hade så svårt för att stava. Jag ska villigt erkänna att jag, själv tidigt ett monster när det gäller läs- och skrivfärdigheter, länge hade oerhört svårt att ta till mig att ett helt uppenbart så begåvat barn inte skulle kunna göra något så enkelt som att hålla ordning på bokstäverna.

Samtidigt var hon briljant, så briljant att hon fick stryk av en jämnårig tjejkompis för att hon använde så svåra ord att kompisen inte förstod dem.

Det här att, på olika sätt, avvika från andra jämnåriga barn gjorde inte livet enkelt för Anna. Hon bar mycket inom sig, alltför länge, men jag minns ett tillfälle då allt brast för henne: Hon grät och grät i min famn på en soffa i vardagsrummet, och så bubblade allt ur henne, hur svårt livet var. Den gången gjorde jag, tror jag, en viktig insats genom att vara både den rationella analytiker jag alltid har varit och den extrapappa jag vid det laget hade blivit. Anna har själv, långt efteråt och helt oombett, återkommit till det här tillfället som ett av de förlösande i hennes liv.

Men jag ska inte heroisera mig själv. Jag har haft mina duster med Anna, jag också, några för att vi faktiskt är väldigt olika i en del avseenden, några för att hon – helt naturligt, tycker jag så här i efterhand, men avsiktligt provocerande – betonade sitt släktskap (i meningen beteende) med sin biologiske far.

I ett avseende har Anna gjort en helt personlig avvikelse från alla sina fyra föräldrar: i relativt unga år blev hon religiös. I hennes fall ledde det här till teologistudier och en tids arbete som pastor i Missionsförbundet. Sin man, Kaj Berger, far till hennes tre flickor och också han missionspastor, träffade hon för övrigt under den utbildningen, men de är numera frånskilda. Efter en utflykt över i den politiska sfären är hon nu tillbaka i den religiösa igen: hon arbetar som projektledare för en ny kvinnoorganisation, gemensam för Missionförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan.

För mig är det här en oerhört främmande värld. Inte så att jag är aggressivt fientlig till den, men min egen syn på livet och världen är ateistisk, rationalistisk och materialistisk. Lite motvilligt har jag tvingats acceptera att man – även i samma familj – kan tycka och vara olika.

Annas syskon, Birgittas och mina gemensamma barn, Kerstin och Matti, är säkert bättre på det där än sin far. Kerstin har förresten på sin blogg publicerat barndomsbilder på Anna, som jag gärna vill leda mina egna läsare vidare till.

Och grattis på riktiga 50-årsdagen, Anna!

Personligen kommer jag och många andra att gratta Anna även på lördag (18 juni), vid ett kalas på Bygdegården Anna Wittrock.

Fabler och traditionella sagor vävs samman till en fascinerande vuxenserie

I serietidningen Nemi går som fortsättningsserie ”Fabler” (i amerikanskt original ”Fables”), som växer allt efter som avsnitt läggs till avsnitt. Den skapades 2002 av Bill Willingham och har en mycket originell handling. Mark Buckinghams teckningar i realistisk stil, dessutom utsökt färglagda, bidrar till att göra den här serien till en av de mest intressanta nytillskotten från senare år. Den klassificeras oftast som vuxenserie – och Mickel Rävs sexuella inviter till Rosenröd är väl ett exempel – men jag kan tänka mig att den fascinerar intelligenta läsare långt ner i åldrarna.

Det senare underlättas förstås om även de unga läsarna är bekanta med den klassiska sagovärlden och dess gestalter – jag vill här påminna om att många av de kända folksagorna, som nedtecknades av till exempel Bröderna Grimm, inte heller väjde för grymheter och ondska; Bröderna Grimm har ju ibland rent av kallats för Bröderna Grym

Bill Willinghams grepp är originellt på flera sätt. Dels hämtar han figurerna till sin ”Fabler” inte bara från Bröderna Grimm utan från hela den klassiska sagovärlden. Alltså möter man här, i samma serie, figurer inte bara ur Bröderna Grimms och den delvis snarlika sagoskatt Charles Perrault samlade in utan också ur böcker som ”Trolkarlen från Oz”, ”Alice i Underlandet”, ”Djungelboken”, ”Gullivers resor”, ”Det susar i säven” och bokserien om Narnia. Dels finns alla de här figurerna samtidigt, livs levande, mitt ibland oss.

De sagofigurer som är människor eller kan anta mänsklig gestalt bor i en enklav i New York, kallad Fabelstaden (Fabletown). Men de sagofigurer som är djur, några av dem farliga djur, eller har gestalten av vidunder kan ju inte visatas bland människorna, så de finns samlade i ett avskilt och väl dolt område, kallat Farmen, ute i vildmarken.

En del av dem som på det här sättet är avvisade från den övriga, av människorna dominerade världen, ingår ett hemligt förbund och förbereder sig för uppror. Motståndare och opålitliga element rensas ut. De bland farmens/reservatets invånare som försöker behålla banden med de mänskliga sagofigurerna inne i staden riskerar alla att råka illa ut.

Till den här seriesagans dramaturgi bidrar också det faktum att de kända systrarna Snövit och Rosenröd befinner sig på olika sidor i den kamp som pågår i sago/fabelvärlden. Snövit, som är gift med Stora stygga Vargen (!) som här kan anta mänsklig gestalt och som är ledare för fabelkolonin i New York – alla figurerna har inte samma egenskaper som i sagoförlagan – försöker tillsammans med Mickel Räv fly från de sammansvurna och lyckas till och med ta kål på Shere Kahn, bara för att i slutet av avsnuittet i senaste Nemi bli tillfångatagen av sin syster Rosenröd och hennes sammansvurna, bland vilka också finns till exempel Guldlock.

Nu hotas Rosenröd av skenrättegång och exekution.

Melodikrysset nummer 21 2011

Jag har förstås sett Disneys version av ”Djungelboken”, men att de gamar som förekom i dagens kryss – jag klarade dem med hjälp av ledbokstäver – hörde hemma där, kom jag på först när jag kollade på Google.

”Och flickan hon går i ringen” klarade jag däremot bums – det blir ju så med sånger man lär sig redan under skoltiden. Den förekommer också i dansen runt midsommarstången här i Öregrund – där deltar både barn och äldre.

Barn – mer konkret Stig Olins barn Mats och Lena – förekom också i Olins hit från 1953, ”På söndag”, som här skulle ge pluralen söndagar.

Lite äldre var väl flickorna i ”Flickor bak i bilen”, de som inte ville vara med om någon krock. Siw Malmkvist sjöng den här låten 1959, då den också låg på Svensktoppen.

Ungdomlig inriktning var det likaså på Lotta Engbergs melodifestivalvinnare 1987, ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som inför Eurovision Song Contest måste döpas om till det fullkomligt obegripliga ”Boogaloo, dansa rock’n rolla”. Ska man förstå att det eftersökta ordet var läskedryck, måste man gå tillbaka till originalet.

Melodifestivalvinnare, fast 2009, var också Malena Ernman med La Voix. Jag tycker fortfarande att den fick en obegripligt låg placering i Eurovision Song Contest.

Östen med resten gillar jag också, för bandets frejdighet. I dag hörde vi dem i ”Varför ska man leva för varandra”.

Två av ljudillustrationerna i dagens kryss hade samma rötter, Galenskaparna/After Shave, även om vi inte hörde någon av dem i original.

”Macken” hörde vi således i dag med Susanne Alfvengren.

Och på ”Man ska ha husvagn” hörde vi i dag en parodi, ”Man ska ha HD”, i Radio Västs ”Framåt fredag”. Här nöjde man sig för övrigt inte med en, utan det skulle vara flera husvagnar i svaret.

Från Sveriges västra sida kommer även Håkan Hellström, vars nya ”River en vacker dröm” vi fick höra i dag.

Evert Taube hade ju sitt hjärta både på västkusten och i Roslagen, men de två visor av honom vi hörde i dag hörde inte hemma i någondera. Om ”Albertina” heter det att ”det byggdes ett skepp uti Norden”. Och den glade bagaren som ältade degen i dagens andra Taube hörde hemma i italienska San Remo.

Lars Forssell har jag träffat personligen några gånger. Jag inledde mitt ordförandeår i socialdemokratiska Laboremus i Uppsala med att till vår recentiorsafton 1960 bjuda in Lars Forssell att tala över ämnet ”Att vara radikal i Sverige”. Sen följde jag honom som poet, som dramatiker, som polemiker; hustrun beställde för övrigt ett originalverk av honom till ett riksdagsjubileum när hon var talman – vi har båda, medan han fortfarande var någorlunda pigg, också mött honom i samband med några av Svenska akademiens sammankomster. Jag har skrivit en del om honom – kolla Kulturspegeln under Musik, Prosa & lyrik samt Sångtexter. Det ledde för övrigt till att jag fick en vänlig kommentar från hans son, Jonas Forssell. Allt detta som en introduktion till dagens Forssell-fråga: Hans svenska text till ett original av Leo Ferré hette ”Snurra min jord”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 20 2011

Ljuvligt att vakna i ett försommarvarmt och blommande Öregrund. Ljuvligt att se Birgitta piggare än på länge efter behandlingen på hjärtkliniken i går. Ljuvligt att äta en god frukost med bland annat rykande hett kokkaffe.

Dagens Melodikryss hörde inte till de besvärligare; bara de två sista frågorna beredde mig något som helst besvär.

Roy Orbison-melodin, den som Lisbet Jagdal har gjort en svensk version av, ”Allt vad du begär”, känner jag ju igen – men vad fasen hette den i original nu igen? Men Google hjälper: ”You Got It” heter den ju.

Melodin dess förinnan hade jag problem med, eftersom jag inte har sett filmen den kom från. Men ledbokstäverna ledde mig till att gissa att det eftersökta andra ordet i filmtiteln var ”gun”, och då slog det mig, att Anders Eldeman tidigare har spelat ledmotivet ur filmen ”Top Gun”, vilket skulle kunna förklara att jag ändå tyckte mig känna igen det.

Annars innehöll dagens kryss filmmelodier som var betydligt enklare att identifiera.

Visst har väl ”Titanic” – ur vilken vi i dag hörde ”My Heart Will Go On” med Céline Dion – varit med tidigare i krysset?

Och detsamma gäller väl också ”Trollkarlen från Oz” från 1939 med en mycket ung Judy Garland. Här skulle filmmelodin, ”Over the Rainbow” av Harold Arlen och Yip Harburg, ge oss pluralordet regnbågar. Jag har skrivit om den här intressanta filmen plus dess bokförlaga – du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

En svensk film fanns också med i dagens kryss, ”Swing it, magistern!” från 1940 i regi av Schamyl Baumann. Titelmelodin, en stor hit med den då mycket unga Alice Babs, skrevs av Hasse Ekman och Kai Gullmar, och handlingen tilldrog sig som man kan ana i en skola.

Alice Babs’ dotter, Titti Sjöblom, var även hon med i dagens kryss. Hon sjöng ”Fröken ur sång”, som hon också deltog med i 1974 års upplaga av Melodifestivalen.

Men för att återvända till den sortens dansmusik som mamma Alice vållade rabalder med, slog ”In the Mood” med Glenn Millers orkester våldsamt samma år, 1940. Den har jag dansat till många gånger, först under min skoltid i Sundsvall.

När vi nu är inne på dansant musik, kan vi väl fortsätta med en låt som ännu mer är en tryckare, ”Georgia On My Mind”. Dess fina musik skrev Hoagy Carmichael redan 1930.

Från mina unga år minns jag också Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”. Den köpte min kusin Kreete en sommar, och vi brukade spela den på Kjell Nordins vevgrammofon på den då öppna verandan i huset i Juniskär där jag bodde på den tiden.

Nu på äldre dar har jag ett stort nöje av TVs frågesportprogram ”På spåret”. Det har som signaturmelodi H C Lumbyes ”Jernbanegalopp” från 1847 – här skulle den ge ordet tågstation.

”Where Or When” med Lisa Ekdal och Rod Stewart skulle ju mycket väl kunna passa som mellanaktsmusik i det programmet.

Och något av svaren kunde nog också bli Turkiet, i dag representerat genom segern i Eurovision Song Contest 2003 med ”Everyway That I Can”. Fast namnet på sångerskan, Sertab Erener, har jag fått leta upp på Google.

Och så påpekar en läsare att jag har glömt bort att redovisa ett svar. Jo, som andra fråga i dag hörde vi en nubbevisa, ”Sjöbloms dass”. Den här visan har tillskrivits Ture Nerman, men det förefaller osannolikt – han var nämligen helnykterist i hela sitt liv.

Må vara hur det vill med den saken, men vi tar den:

När gäddorna leker i vik och vass,
och solen går ner bakom Sjöbloms dass,
ja, då är det vår.

Skål!

Slarvigt av mig att tappa just den här – jag har nämligen en gång i världen varit med om att ge ut en Ture Nerman-LP, på salig a disc. Björn Arahb och Monica Nielsen sjöng, och jag skrev mapptexten. ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (1976) heter skivan.

Skapelsen enligt Höglund

Anna Höglund, född 1958, har – om jag inte tar fel – födelsedag i dag. Grattis!

Nej, jag känner inte Anna Höglund, men jag har mött henne både som barnboksförfattare och barnboksillustratör, faktiskt även serieskapare. Hon illustrerar sina egna böcker men också flera andra framstående barnboksförfattares, böcker av Ulf Stark, Ulf Nilsson, Barbro Lindgren med flera. Hon är också rikligen prisbelönad.

En bok för alla har just (2011) återutgivit hennes bilderbok ”Först var det mörkt…”, som ursprungligen gavs ut av Bonniers 1991.

Det är en bok som det inte är alldeles lätt att ge en åldersrekommendation till. Den sägs på försättsbladet vara tillkommen ”i samarbete med Otto 3 år”, och dess mycket korta enmeningsbildtexter skulle mycket väl kunna ha kommit ur en treårings mun. Men enligt förlagets åldersrekommendation är den ämnad för åldersgruppen 7-11 år!

Bokens formellt enkla struktur – varje bild skildrar en enda sak, och till bilden finns en superkort förklarande text – leder förvisso associationerna till böcker för små barn, men samtidigt är innehållet, både text och bild, sådant att det snarare bör tilltala barn som har förmågan att reflektera mera. För det här är i själva verket ett slags skapelseberättelse, om än en ganska särpräglad sådan.

Den här berättelsen börjar moseboksaktigt, med först mörker, sen månsken och morgonljus. Sen kommer regnet, och huvudpersonen, en liten gubbe, måste ta hjälp av först ett paraply, sen en båt. Vinden tar tag i dess segel, och gubben anländer till en ö. Där finns ett nästan John Bauerskt träd, som skriker ”Hjälp!” när gubben bryter av en torr pinne från dess stam. På ön finns också en glasskiosk, tom verkar det som, och så bygger gubben ett slott. När gubben är färdig, kommer det en ängel flygande – den här skapelseberättelsens enda religiösa referens. Ängeln, som heter Eriksson, har en strut glass i vardera näven. Sen flyger Eriksson hem till sitt, var nu det är, medan vår gubbe går och lägger sig i sängen i sitt slott. Och drömmer om att han simmar bland väldiga blommande näckrosor…

Poetiskt, mytiskt, en bildsaga att reflektera över. Jag ser fram mot att lite längre fram i sommar prova den här boken på en flicka i precis rätt ålder, en ung dam som både kan fantisera och reflektera.

Janosch, en barnboksförfattare värd att lära känna

Janosch är den pseudonym den tyske barnboksförfattaren Horst Eckert använder. Janosch föddes 1931 i dåvarande Schlesien, ett område som efter andra världskrigets slut hamnade i Polen i stället för, som tidigare, i Tyskland. Familjen Eckert fanns bland de många tyskar som då i stället bosatte sig i Västtyskland. Sonen, Horst, studerade på 1950-talet konst i München, och 1960 debuterade han som barnboksförfattare.

Berghs förlag har gett ut en rad bilderböcker av Janosch på svenska, bland annat ”Jag gör dig frisk, sa lilla Björn” (översättning Gun-Britt Sundström, 1987, i original ”Ich mach dich gesund, sagte der Bär”, 1985). En bok för alla har återutgett den två gånger, 2002 och 2011, och det är den värd.

Boken har helt uppenbart ett pedagogiskt syfte – att göra barn trygga inför sjukdomar, läkare, sjukhus och behandling – men den är inte alls fyrkantig på det där sättet som pedagogiska barnböcker ibland tyvärr är. I stället är det här en lekfull, traditionellt sagoaktig introduktion till en värld som många barn, förr eller senare, kommer i kontakt med. Janosch’ bilder är inte alls skrämmande, snarare rara, och den ganska långa texten bidrar till att väcka barnets nyfikenhet: lilla Tiger mår inte riktigt bra och plåstras först om av sin vän lilla Björn för att därefter fraktas till sjukhus för behandling. Det går bra förstås, och dessförinnan möter vi stöttande vänner, sjukhuskläder, sjukhussängar, röntgen, ja till och med sprutor. Och jag tror nog att bokens små läsare känner sig ganska trygga med det boken berättar för dem.