Om romer, silversmide och familjen Taikon

I går var Birgitta och jag på Nordiska museet, på vernissage. Den utställning som öppnades var en med silversmide av Rosa Taikon.

Många av de silversmycken som ställs ut – sammanlagt ett 70-tal – är oerhört vackra: filigransarbeten, silvertrådar i sinnrika mönster tillsammans med en eller flera silverkulor, granalier. Gå gärna dit och se utställningen i lugn och ro – jag skulle själv önska att jag hade fått se den i mindre trängsel och värme.

Den här utställningen drog nämligen en otroligt stor vernissagepublik. Och den hade inte kommit dit av en slump: jag noterade att väldigt många av damerna bar silversmycken, designade Rosa Taikon, som också överöstes av kramar och blombuketter. Själv känner jag henne inte, men jag kom under visningen i rent fysisk kontakt med henne: plötsligt grep denna intensiva kvinna tag i mig och talade direkt till mig.

Utställningen öppnades av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, och även hon utsattes för Rosa Taikons spontanitet: Rosa avbröt Lena flera gånger med inpass. Invigningsceremonin i museets stora hall inramades av en nära släkting till Rosa, Hans Caldaras och Roma hot band (sång, ståbas och gitarr) som vi bland annat fick höra i ett gammalt Django Reinhardt-nummer.

Rosa Taikon skulle inte vara Rosa Taikon, om hon inte, delvis assisterad av museets styresman Christina Mattsson, hade berättat om sitt liv, inte bara den långa vägen till konstnärskap utan också om den diskriminering romerna utsattes – delvis fortfarande utsätts – för. I vittnesbörden om det senare var hon klar och skarp. Men det var också intressant att få höra med vilken målmedvetenhet, förhållandevis sent i livet, hon satte sig före att lära sig det konsthantverk, som i hennes romska familj annars utövades av män. Det här konsthantverket har hon sen utvecklat till fulländning, inte bara genom att tillägna sig traditionell teknik utan genom att till den också lägga ett mycket personligt konstnärligt uttryck.

I den här inledningen harangerade Rosa Taikon också sin nu döda lillasyster Katarina Taikon, ännu mer känd som stridbar förkämpe för romernas rättigheter. Katarina har jag både träffat och publicerat i Aktuellt i politiken (s). Katizi-illustratören Björn Hedlund tecknade regelbundet för AiP, men det var inte han utan en av mina gamla kompisar från tiden i Libertas’ redaktion, Mårten Andersson, som förmedlade kontakten med Katarina. Av henne publicerade jag både något avsnitt av Katizi och ett par artiklar om romskt liv, med fotoillustrationer av hennes man Björn Langhammer.

När vi hade sett utställningen och lämnat trängseln i utställningshallen, hade vi bara fått var sitt glas äppeljuice från Julita i oss och var rejält hungriga. Så vi gick till museets café och beställde var sin kalkonmacka och tog var sitt glas rött vin till. När vi just hade ätit klart (och museets stängningstid närmade sig), kom dess chef Christina Mattsson och satte sig med oss. Det är nu inte så konstigt, eftersom vi båda känner henne, särskilt då Birgitta som har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse) under lång tid. Men även Christina och jag har gemensamma intressen: hon kan mycket om ett område, som jag har ägnat en del energi, den svenska visan. Om ni nu har uppstyltade föreställningar om museichefer, kan jag upplysa er om att Christina bland annat är medutgivare till ”Fula visboken” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Nu skulle museet alltså strax stängas för kvällen, men Christina erbjöd oss generöst att dela taxi med henne till Centralen.

Och så kom vi då hem också, via Uppsala till Öregrund. Det blev sent, men det var det värt.

Melodikrysset nummer 37 2011

Dagens kryss innehöll tre frågor med värmlandsanknytning, väl för att hedra Kristinehamn, som stod som värd för direktsändningen.

I Fame, som vann Melodifestivalen 2003 med ”Give Me Your Love”, ingick Jessica Andersson och så kristinehamnssonen Magnus Bäcklund.

Zarah Leander, som vi i dag hörde i klassikern ”Vill ni se en stjärna”, var född i Karlstad.

Och Nils Ferlin, vars ”När skönheten kom till byn” tonsattes av Lillebror Söderlundh, kom från Filipstad.

Därmed har jag också nämnt två av de tre klassiker som spelades i dag.

Den tredje var ”Harry Lime Theme”, suveränt spelad av Anton Karas i Orson Welles’ likaledes suveräna film ”Den tredje mannen” från 1949, i sin tur baserad på en suverän bok med samma namn av Graham Greene.

Fast en klassiker, om än för barn, är väl också ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den fick vi sjunga i småskolan, i mitt fall i Nylands skola, där det inte fanns någon gata med eller utan polis, bara landsväg så långt ögat nådde.

Veckans svåraste fråga (för mig) var nog den som illustrerades med ”Boys Don’t Cry” med Ulrik Munther. Den hade jag aldrig hört, och jag önskar att jag inte hade behövt göra det i dag heller.

Även om jag inte lyckades snappa sångtiteln, var det Cher – Cherilyn Sarkisian – vi därefter hörde. Hennes efternamn vittnar om att hon bland annat har armeniskt ursprung.

En del svensktopps- och melodifestivalfrågor var det också – en är ju förresten redan nämnd. Tommy Körberg förekom till och med två gånger.

Dels med ”Judy min vän”, som Tommy vann Melodifesivalen med 1969, sextionio.

Inte riktigt lika bra gick det för honom när han 1988 tävlade med ”Stad i ljus”.

Ted Gärdestad var mycket framgångsrik på Svensktoppen 1972 med sin och brorsan Kenneths ”Jag vill ha en egen måne”.

Återstår så att redovisa två svar med musik som jag så att säga registrerar men inte riktigt tar till mitt hjärta.

Det första är ”The Look” med Roxette, där man kan höra Marie Fredriksson.

Det andra är ”The Final Countdown” med Europe.

Jag är inte blind – eller kanske snarare döv – för Roxettes respektive Europes kvaliteter, men de hör helt enkelt inte till mina favoriter.

I dag ska jag i stället ägna mig åt musik med andra kvaliteter: se Brechts/Weills ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Två gamla vänsterförlag förenar sina krafter

En gång i världen var kulturkamp en viktig del av den politiska kampen. Arbetarepartierna – både det stora och de mindre – ägde egna bokförlag, som gav ut allt från politisk litteratur till skönlitteratur. När den nya revolutionära vänstern i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet förökade sig, mestadels genom delning, var det alldeles självklart för de här nya grupperingarna att de också skulle äga och driva bokförlag.

Allt det här är i dag ett minne blott.

Socialdemokratiska partiet ägde en gång en medelstor och ganska framgångsrik förlagsgrupp, vars kärna var Tidens förlag. Tiden tog också över det av kilbomskommunsiterna startade Folket i Bilds förlag med veckotidningen Folket i Bild samt köpte senare Prisma, i begynnelsen ett pocketförlag, sedan ett allmänförlag. Efter A-pressens haveri fick partiledningen kalla fötter och sålde sina förlag till KF-ägda Norstedts. FIBs lyrikklubb och Lyrikvännen hamnade dock, efter en mellanlandning hos Ordfront, som jag strax ska återkomma till, men överläts sedan under en av Ordfronts otaliga kriser till Ellerströms. Tidens förlag och Prisma finns numera inte kvar ens som imprints inom Norstedts. All barnboksutgivning inom KFs bokförlag har samtidigt koncentrerats till Rabén & Sjögren.

Det svenska kommunistpartiet, så småningom omdöpt till VPK, ägde också ett eget bokförlag, Arbetarkultur, som ekonomiskt hölls under armarna av sovjetiska bidrag, nödtorftigt kamouflerade som tryckbidrag till sådant som Lenins skrifter.

När så maoisterna bildade ett nytt SKP, Sveriges kommunistiska parti, i början KFML, var det ganska självklart för dem att också starta ett bokförlag och egna bokhandlar, till och med ett skivbolag, alla med namnet Oktober.

Konkurrenterna i vänstersektbranschen ville inte vara sämre, så KFMLr, en utbrytning ur KFML, startade bokförlaget Proletärkultur.

Vänsterns ungdomsförbund, VUF, sprack i två revolutionära delar. Ett av dem, Förbundet Kommunist, startade det egna förlaget Barrikaden.

Formellt fristående men med ideologisk anknytning till KFML/SKP var Ordfront, förlag och tidskrift.

Både Barrikaden och Ordfront rymde redan under sina mer revolutionära dagar åtskilligt med talang och lyckades, efter att ha gjort upp med sitt sekteristiska förflutna, bli intressanta och delvis framgångsrika aktörer på bokmarknaden.

Dag Hernrid, med redan på Barrikaden-tiden, tog över förlaget och döpte om det till Alfabeta. Alfabeta är ett allmänförlag med både skönlitteratur och barnböcker på programmet. Förlaget har intressanta namn bland sina författare, till exempel Tahar Ben Jalloun, Witold Gombrowich, Katarina Mazetti och, inte minst, deckarförfattarna Val McDermid, Helen Tursten och Emma Vall (Eva Swedenmark med flera). Riktigt imponerande är förlagets lista över barn- och ungdomsboksförfattare samt dito illustratörer: Lena Andersson, Gunna Grähs, Lennart Hellsing, Bo R Holmberg, Anna Höglund, Håkan Jaensson, Tove Jansson, Mati Lepp, Arne Norlin, Charlotte Ramel, Eva Swedenmark, Anna-Clara Tidholm och Thomas Tidholm.

Helt utan problem kan det här förlaget dock inte ha varit, även om det har haft muskler nog att ta över det konkursade förlaget Anamma. Finlandssvenska Schildts fick nämligen 1996 köpa 40 procent av Alfabeta. Den största poängen med detta är väl ett samarbete på barnbokssidan. Schildts delägarskap gav till exempel Alfabeta rätten att ge ut Tove Janssons Mumin-böcker i Sverige.

Ordfront har, åtminstone sedan Henning Mankell övergav förlaget och tillsammans med Dan Israel startade det egna förlaget Leopard, levt under ständiga ekonomiska kriser. Leopard ger numera ut mycket av den vänsterlitteratur i vid mening, som tidigare var just Ordfronts särmärke.

Förre medarbetaren på Ordfront magasin, Björn Eklund, drevs i väg, delvis på grund av ett mediadrev mot honom och Ordfront om ex-Jugoslavien, och startade det egna förlaget Karneval, som också det – till exempel genom utgivningen av ”Jämlikhetsanden” – har tagit över sådant som tidigare var naturliga godbitar för ett förlag av Ordfronts karaktär. Karneval har för övrigt mycket annat intressant på sin utgivningslista, till exempel återutgivningen av Barbro Lindgrens barnböcker (tidigare på Rabén & Sjögren).

Ordfront var ändå under sina glansdagar ett stolt skepp – cirka 10.000 medlemmar i dess bokklubb Bokfront är en rest av fornstora dagar. Men den här bokklubben drivs inte längre som förr – distributionen sköts av Bonniers nätbokhandel. Och trots byte av förlagschef – Pelle Andersson, tidigare på Aftonbladets kulturredaktion, är nu förlagschef – har man inte kunnat bli kvitt skulderna. Detta trots att man i författarlistan hittar namn som Tariq Ali, Noam Chomsky, Naomi Klein, Anna Politskovskaja, Edward Said, Marijane Baktiari, John Ajvide Lindqvist, Lasse Berg, Yvonne Hirdman och Kjell Eriksson.

I Ordfront ingår också originalseriemagasinet och serieförlaget Galago med namn som Joakim Pirinen, Mats Jonsson, Sara Granér och Marjane Satrapi.

Ordfront äger också En bok för alla, vars utgivning numera är reducerad till barnböcker.

Nu försöker Ordfront lösa sina ekonomiska problem genom att gå samman med Alfabeta. Dag Hernrid tar över 53,5 procent av aktierna i Ordfront förlag (med Galago och En bok för alla). Ordfronts chef Pelle Andersson köper även han en stor del av aktierna, medan Föreningen Ordfront bara behåller en närmast symbolisk aktiepost. Båda parter försäkrar att det inte blir någon sammanslagning av Alfabeta och Ordfront förlag, men naturligtvis återstår det att se hur det blir med det lite på sikt.

Om vi ändå ser de båda förlagen som ett slags samverkande enheter, kan man se både fördelar och nackdelar. Jag antar att Ordfronts bokklubb Bokfront kommer att erbjuda medlemmarna böcker även från Alfabeta, kanske också från Alfabetas omfattande barn- och ungdomsbokutgivning. De båda bokförlagen har sin styrka på lite olika områden och kan således komplettera varandra. Kanske kunde man också samla Alfabetas och Ordfronts pocketutgivning under etiketten En bok för alla.

Med Alfabeta, ett förlag med en omfattande egen barn- och ungdomsbokutgivning, som ny ägare till En bok för alla, kan kanske större förlags, framför allt Bonniers, intresse för att överlåta utgivningsrättigheter av sådan litteratur till En bok för alla minska. Men det finns ju fortfarande fristående mindre barnbokförlag som Berghs och Opal att samarbeta med, så barnboksutgivningen är knappast körd.

Den som lever får se.

Melodikrysset nummer 36 2011

Anders Eldeman berättade inledningsvis, att förra veckans melodikryss tydligen ansågs mycket svårt – i vart fall var det anmärkningsvärt få som sände in svar.

Själv tyckte jag att dagens kryss var svårare. Men allt sådant beror ju av vad man lyssnar på och kan.

”Sweet Caroline” med Neil Diamond har tydligen tidigare gått mig förbi.

Och Kevin Borg hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag fick ut hans efternamn med hjälp av ledbokstäverna, och så uppfattade jag titeln, ”Street Light” i texten. Sen fick jag bekräftelse via Google.

Jag hade också problem med att komma på vem som i dag sjöng Anita Lindblom-klassikern ”Sånt är livet”. Jo, Lotta Engberg.

Men också i flera andra fall tog det en stund, innan jag kom på svaret, till exempel innan titeln på låten i fråga trillade ner. Ett exempel är den för mig välkända raden ”Bye, bye love, bye, bye happiness” som en gång i världen sjöngs av Everly Brothers.

I andra fall försökte Eldeman förvilla oss genom att spela mindre vanliga låtar, till exempel med BAO. Men jag kände igen Helen Sjöholm och BAO, och sen fick vi ju också titeln, ”De ljuva drömmarnas orkester”.

Andra kan ju ha haft problem med helt andra frågor. En av dagens melodier av det äldre slaget, som yngre lyssnare kan ha haft problem med, har dock förekommit tidigare i krysset: Jules Sylvains och Karl Ewerts ”Räkna de lyckliga stunderna blott” med inledningsraden ”Ett gammalt solur jag har”. Den förekom i en film från 1949 med samma titel som melodins; filmen byggde på Guy de Maupassant-novellen ”Une veuve”.

Dessa andra kanske i stället identifierade Sting hur lätt som helst. Fast det gjorde jag också – Sting finns i mina skivhyllor. Men just den här nya låten, vars titel jag inte snappade, har jag inte.

Gamla svensktoppslåtar och vissa melodifestivallåtar minns jag också.

Ett exempel är Cecilia Vennerstens (till upphovet Nanne Grönwalls med fleras) ”Det vackraste”, som kom tvåa i den svenska Melodifestivalen 1995.

Ett annat exempel är ”När stormen river öppet hav”. Den hörde vi i dag på danska, men de flesta minns nog det svenska originalet med Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors.

”Mors lilla Olle” var det väl knappast någon som inte kände igen; alla vet ju också att Olle var ute och plockade bär och då mötte en björn.

Nå, det gick ju inte illa, så mor behövde aldrig fundera över om man skulle spela Chopins sorgmarsch eller något annat på hans begravning.

Vad man spelade på Cornelis’ begravning vet jag inte, men jag tycker det är sorgligt att han inte fick leva längre och skriva fler mästerliga sånger som den vi hörde i dag – i dag besjöng mäster Vreeswijk en dam vid namn Veronica, hon som hade blå hatt.

Och så går vi sen i mål med en annan av den svenska visans mästare, Evert Taube. Hans ”Sjösala vals” börjar med ”Rönnerdal han skuttar med ett skratt ur sin säng”.

Så munter var kanske inte jag i morse, men ett par koppar kokkaffe hjälper – sen var jag redo för dagens kryss.

PS: En läsare påpekar att jag glömt att redovisa ett svar. Slarvigt av mig – men så är det med gamla mäns minne. Vi hörde alltså ”Memory” – på svenska minne – ur ”Cats”.

När nöden får oss att hjälpa varandra

Reinhard Michls (text) och Tilde Michls (bild) ”Vem bultar på min dörr” (översättning Britt G Hallqvist, ursprungligen utgiven av Opal, 1986, ny upplaga En bok för alla, 2011, i original ”Es klopft bei Wanja in der Nacht”, 1985, är en mycket vacker och originell barnbok.

I den här bokens för övrigt fina översättning, på vers, heter huvudpesonen, som bor ensam i en stuga i skogen, Ivo. Det ligger djup snö på fälten och i skogen runt Ivos stuga; snön ligger också tung över taket, och från taket hänger långa, spetsiga istappar. Ivo eldar och kryper ner i sin sköna säng.

Men han väcks av att det knackar på dörren: en frusen hare vill in i stugvärmen. Ivo släpper in haren och bäddar åt honom med en kudde i fåtöljen bredvid kaminen.

Men snart störs Ivo åter i sin ro. Den här gången är det en räv som skallrar tänder under istapparna. Haren blir förstås rädd, men räven lovar att inte röra honom och får så en sovplats bredvid kaminen även han.

Ännu en gång bultar det på dörren, den här gången ännu kraftigare. Den här gången är det en björn med frusna öron och frusna tassar. Nu blir förstås även räven rädd. Men björnen lovar fred också han och blir så den tredje gästen i stugvärmen.

Alla sover. Där ute rasar snöstormen.

Nästa morgon har stormen bedarrat, och då vaknar allra rädslorna till liv igen. Haren smiter i väg först, sen räven. Sist ger sig också björnen i väg, för han har sett Ivos gevär på väggen.

När Ivo sen vaknar, förstår han först ingenting. Vart har alla tagit vägen? Men drömt har han inte: utanför dörren leder tre par spår ut mot skogen.

Då ler och nickar Ivo glatt.
”Ja, faktiskt sov de här i natt!
Snöstormen drev dem hit. Sån tur
att de höll fred som snälla djur!”

Dags för inskolning på dagis

Jag är numera i morfarsåldern, men jag har både varit med om att skola in egna barn på dagis och om att se barnbarn på det här sättet vidga sin verklighet.

Kajsa Gordans (text) och Mia Maria Güettlers (bild) ”Kjelle börjar på hunddagis” (ursprungligen utgiven på Berghs förlag 2010, ny utgåva på En bok för alla, 2011) handlar om det här ur barnets perspektiv, även om dess huvudperson, Kjelle, är en hund och ska skolas in på ett hunddagis.

Berättelsen om Kjelles inskolning på hunddagis tar upp det mesta ett barn upplever, när det ska placeras i en ny miljö: ångestdrömmarna, tårarna när man skiljs åt, misstron mot de nya – och större – kamraterna, trasslet under promenaderna, triumfen att kunna göra något som imponerar på kamraterna. Och Mia Maria Güettlers illustrationer av detta är både vackra och belysande.

Skulle jag göra någon invändning är det, att min liksom – antar jag – de flesta andras erfarenhet är att så där enkelt och konfliktfritt är det sällan – det hinner bli fler tårar än vid allra första avsekedet från mamma och/eller pappa.

Men jag förstår och respekterar bokens pedagogiska avsikt.

Passa småsyskon

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) hör till Sveriges allra skickligaste barnboksskapare. Tillsammans gjorde de 1983 ”Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen” (Bonnier Carlsen, 2011 återutgiven av En bok för alla).

Den är, både textmässigt och bildmässigt, en historia lite i den engelska barnbokstraditionen.

Kaninerna lever, tillsammans med andra djur, till exempel de farliga rävarna, i sin egen lantliga värld med kullar, lummiga träd och underjordiska kaninhålor. Fast i dag är inte pappa och mamma kanin hemma; de är ute och provianterar. Så deras son, bokens kaninjag, har fått i uppdrag att passa sin lillasyster, på grund av sin kroppshydda och sitt sätt att låta kallad Den Feta Näktergalen: mata henne, läsa för henne, hålla henne undan rävarna.

Det är en rar berättelse, vars snällhet ytterligare understryks av Eva Erikssons bilder. Egentligen händer inget mer dramatiskt än att lillasyster kanin tappar skorna när storebror räddar henne undan rävarna.

Storeror kanin klarar sin barnvaktssyssla med glans ända fram till dess att pappa och mamma kanin kommer hem med en stor säck morötter och tar över. En riktig myssaga!

Melodikrysset nummer 33 2011

Dagens melodikryss var bitvis svårt.

”Ain’t Givin’ Up” sjöngs uppenbarligen av någon som heter Lisa, sa mig ledbokstäverna. Men vilken Lisa? Lisa Lovbrand (egentligen Lövbrand) har jag googlat mig fram till. Men henne har jag veterligen aldrig hört förut.

Märkligt nog hade jag problem också med en Elvis-låt, vars svenska titel Eldeman sökte. Svarsordet borde av det jag hade klarat att döma bli ”igen”, vilket styrktes av att jag kom i håg den amerikanska titeln som ”When My Blue Moon Turns To Gold Again”. Jag fick googla ganska länge för att få mitt svarsförslag att passa med en svensk titel: ”Du har gjort min gråa värld till guld igen”. Min okunskap på den här punkten har alldeles säkert att göra med att jag ogärna lyssnar på dansbandsmusik, till exempel Vikingarna, som – visade min googlesökning – har spelat in den.

Då är jag mycket mer förtrogen med OD, Orphei Drängar, i Uppsala. Birgitta och jag går regelbundet på deras konserter; Birgitta är förresten så kallad moster i OD. I dag hörde vi dem i ”I bröllopsgården”, den med ”stampa takten, pojkar”.

För egen del är jag förtrogen också med andra typer av ”Noice”. I dag hörde vi dem i sjuttiotalshiten ”En kväll i tunnelbanan”.

Och för att fortsätta på linjen höga ljud: ”Avestaforsens brus” med Olle Johnny skulle i dag ge oss svaret Avestaforsen.

Därmed är vi samtidigt inne på avdelningen geografifrågor.

Evert Taubes glade bagare fanns till exempel i San Remo.

Och i Värmland utspelar sig som bekant ”Det var dans bort i vägen” med text av Gustaf Fröding. Musiken skrevs redan 1899 av Helfrid Lambert.

Riktigt så gammal är ju inte ”Vi har så mycket att säga varandra” med text av Åke Söderblom och musik av Jules Sylvain. Men den inspelning Annalisa Ericson gjorde av den känns ungefär lika avlägsen när man i dag lyssnar på radio.

Detsamma gäller den gamla Ernst Rolf-revyslagdängan ”Ju mer vi är tillsammans”.

Jag önskar verkligen att äldre schlager inte bara spelades oftare utan också i mixade musikprogram i stället för att vara förvisade till särskilda musikaliska radioreservat.

De borde alltså spelas tillsammans med färskt material som den alldeles utmärkta melodifestivallåten ”Oh My God” med The Moniker, egentligen Daniel Karlsson.

Eller varför inte ”Två mörka ögon”, som Sven-Ingvars låg på Svensktoppen med i 71 veckor 1991-1993, den som vi i dag hörde på spanska med Sven-Erik Magnusson, ”Tus ojos lindos”.

Över huvud taget gillar jag inte musikaliska reservat; dansmusik kan mycket väl, som i dagens melodikryss, spelas i samma program som till exempel musikalmusik. Antas den publik som gärna hör på Sven-Ingvars bli störd av att höra Mikael Samuelssons skolade röst i ”Fantomen på Operan” och vara för obildad för att ha snappat att fantomen bar mask?

I dag går vi i mål, dubbelt, med Walt Disney. Mot honom finns det förvisso berättigad kritik att rikta – en del av det hans studios har gjort genom åren är för glättat och utslätat – men flera av hans tecknade filmer med klassiska sagomotiv är faktiskt suveräna filmskapelser i sin egen rätt. Det gäller absolut ”Snövit och de sju dvärgarna” och det gäller också ”Askungen”. De här filmerna innehåller utstuderat skickligt gjorda partier.

Melodikrysset nummer 31 2011

”Morning Has Broken” hörde vi idag på klarinett med Acker Bilk – en vanlig sångversion finns med Cat Stevens, men då hade det förstås blivit för lätt.

När det blev morgon, gick jag som vanligt ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna och fann då grinden öppen och soptunnan vält med alla soppåsarna liggande på marken. Det är racerbåttävlingshelg här i Öregrund, och det drar alltid hit ungdomar av typen drägg som super skallen av sig och ställer till det både för sig själv och andra.

Någon glad änka tror jag nämligen det knappast var som välte vår soptunna. Detta apropå att nästa låt Anders Eldeman spelade var ”Viljasången” ur Franz Lehárs ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”).

Och apropå fest och starka drycker: det är ju också dags för kräftor. Kräftpremiären firade Eldeman med att spela följande:

Grön kväll i Margretelund

Text och musik: Olle Adolphson

Uti Ulvsundastan
klockan nitton på dan
allt uti Margretelund,
vem stod framför en grind
under lönnar och lind
en svalkande, ljuvlig aftonstund.

Vem kom gående på en gång
allt uppå frasande grus
i en trädgård med fågelsång
och ett vitmålat, gammalt hus.

Och en flicka som stod
framför huset och log
och flickan var god och rund.
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem fick sitta vid dukat bord
och vem fick skåda ett tråg
där en lukt utav krondill stod,
och där kräftor i drivor låg.

Vem fick porter och rostat bröd
och kall genever därtill.
Medan kvällen brann ner till glöd
och när luften blev tyst och mild.

Vem satt mätter och trind
med en mun mot sin kind
en skymmande aftonstund.
Vem tog flickan så skön
under lönnen så grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem gick en mil till stan
när det var nästa dan
med en sprucken cigarr i mun!
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Nå, den som inte gillar eller anser sig ha råd med kräftor får väl då nöja sig med ”En fattig falukorv”. Själv gillar jag för övrigt falukorv och då inte bara i Povel Ramels version.

Det är ju Pride-festival också, och möjligen kan det vara anledningen till att vi i dag åter igen fick höra ”La dolce vita”, som After Dark gjorde i Melodifestivalen 2004. Uttrycket ”after dark” finns förresten i texten.

Lika lätt, fast som svar på en krokig fråga, var det att komma fram till svaret ABBA. I ABBA ingick ju bland andra Benny Andersson och Björn Ulvaeus, men den här gången fick vi inte höra ABBA utan Helen Sjöholm och BAO i deras ”Sommaren du fick”.

Jag bor i Uppsala och känner Owe Thörnqvist – vi brukar ses vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar: både Owe och min hustru är sådana – men jag tror att inte bara vi som av naturliga skäl kan de uppsalamiljöer som ofta finns i Owes sånger klarade både ”Gun från Dragarbrunn” och ”Rumba i Engelska parken”, den senare en park bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.

Georg Riedel hörde jag senast live på vår gemensamme vän Rolf Theorins begravning. Georg skrev titelmelodin till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Som jag tidigare har skrivit finns det också politiska trådar mellan dem och mig.

Björk såg och hörde jag live i rådhuset i København i samband med att hon fick kulturpris av Nordiska rådet; jag satt alldeles nedanför scenen och har alltså upplevt henne på mycket nära håll. På den tiden var jag de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och följde bland annat Nordiska rådets sessioner och olika sidoaktiviteter. Och självfallet vet jag som gammal nordist att Björk är isländska. Jag har för övrigt också besökt hennes hemland ganska många gånger.

Däremot har jag aldrig varit på Malö, den plats som Anders Eldeman ville få oss att lokalisera med hjälp av en instrumentalversion av Evert Taubes ”Maj på Malö”.

Men för att fortsätta på den här linjen: i Los Angeles har jag däremot varit. För ovanlighetens skull har jag också sett den TV-serie som skulle ge oss förkortningen LA, ”LA Law”.

Ett lätt kryss det här, möjligen bortsett från en enda fråga. För min del är jag inte särskilt bekant med årets manlige artist 2007, Timo Räisänen. Inte heller hade jag tidigare hört hans ”Outcast”.

* * *

Hamnat här i jakten på något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Barbro Lindgren

När våra barn var små, fanns förstås Barbro Lindgrens barnböcker här hemma – nyligen skrev jag om den serieversion av Loranga, Masarin och Dartanjang hennes systerdotter Sara Olausson har gjort. Men vår bokhylla rymmer också en bunt böcker för vuxna, både lyrik och prosa, av Barbro Lindgren.

Till det kommer att hon också är en skicklig tecknare. I dagens Sommar-program berättade hon att hon startade sin konstnärliga bana med att gå på Konstfack.

Jag har, kanske för att jag är en besläktad ande, alltid hyst kärlek till människor som spränger förväntade ramar. Men jag anar att den här strävan hos henne kan ha lett till konflikter med hennes ursprungliga förlag, Rabén & Sjögren, och i sanningens namn har hennes stora triumfer ju alla legat inom barnboksgenren.

Hennes sommarprat i dag sträckte sig över hela det vida fält som är Barbro Lindgren. Men hon gjorde också gränsmarkeringar, åt två håll. Dels mot dålig smak, med trädgårdstomtar som främsta exempel. Dels mot det slutna och mycket inåtvända draget i dagens poesi.

Av det senare ska man inte dra slutsatsen att Barbro Lindgren själv är något slags traditionalist – redan hennes egna mycket innovativa barnböcker bevisar motsatsen. Men hon spelade i dagens Sommar-program också Åke Hodells ”General Bussig”, som nog kan ha både förbryllat och retat en del av lyssnarna. Själv älskar jag Åke Hodell; jag har på 1960-talet hört och sett honom live i orangeriet i Linnéträdgården här i Uppsala, och det var vansinningt roligt.

Också Barbro Lindgren var rolig att lyssna på, och desto roligare blev programmet av hennes okonventionella och omväxlande musikval: klassisk musik och sång, Monica Zetterlund, Södra bergens balalajkor, Cornelis Vreeswijk och, inte minst, Erik Frank i ”Novelty Accordion”.