Spökhistorier

Med Aftonbladet har jag köpt CDn ”Roliga och mysiga spökberättelser från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie ALFCD 012, 2011), den andra i serien av CD som säljs separerade från ”Barnkammarboken”.

Den här CDn innehåller bara två sånger, båda utmärkta: Nassim al Fakir gör en riktigt bra version av Felix Körlings klassiska ”Ett gammalt fult och elakt troll”. Och så sjunger Tord Lundgren och Tony Könberg med inlevelse den trots titeln riktigt roliga ”Blodstänkta golv”.

Resten är upplästa historier, och med det finns ett speciellt problem: många av dem står sig inte så väl som blott och bart upplästa historier. Jag har Kicki Stridhs ”Det hemska spökhuset” som bilderbok och jag har med stor framgång läst den för nu sexåriga Klara. Jag läser den kanske inte exakt på samma sätt som Ingrid Wallin gör det på skivan, men det är inte där problemet med skivan ligger: Här saknar jag Eva Erikssons bilder, som gör halva historien. Ett liknande problem finns med Inger Sandbergs ”Lilla spöket Laban”. Det är inget fel på Vanna Rosenbergs sätt att läsa den här barnboksklassikern, men att den blev en klassiker har ju också att göra med att den illustrerades av Lasse Sandberg, och bilderna finns inte med i det här fallet.

Det betyder nu inte att texter inte skulle kunna stå för sig själva, upplästa på en skiva. Ett exempel är den redan nämnda Ingrid Wallins uppläsning av Gull Åkerbloms ”Inez och spöket på morfars vind”. Det är en ganska lång berättelse, tillräckligt lång för att hinna fånga lyssnarens fulla uppmärksamhet, desutom en text full av händelser och detaljer som får lyssnarens egen fantasi att föreställa sig det som berättas.

Sexåringar

På omslaget till Anna-Clara Tidholms (text och bild) bok ”Allihop” (En bok för alla, 2011, tidigare utgiven på Rabén & Sjögren 1993) ser man två fröknar och tretton barn, men berättelserna i boken handlar bara om fem av dem.

Man förstår att de här barnen alla går i sexårsverksamhet, men den första historien, den om Frida Fredriksson, tilldrar sig hemma hos henne. Där försöker hon, ofta förgäves, basa över sina två yngre syskon, men som storasyster får hon också favörer: Bara hon får hjälpa mamma att trilla köttbullar.

Evert Englund, den förste vi möter i sexårsverksamheten, är lite av en särling där: Han tycker inte om att leka med de andra barnen. När fröknarna berättar att de ska ha maskerad, vill han först inte vara med alls, men när mamma ändå får honom att gå dit, anländer han med en hink över huvudet. Och till slut lossnar det även för Evert. Så när mamma efteråt frågar hur det var, medger han att det faktiskt var roligt med maskerad.

Avsnittet om Rosita Valdez och vad som händer mellan henne och bästisen Lisa, när Rosita får flest röster i valet av lucia är en mycket väl berättad historia om hur svårt det kan vara att i en sådan situation behärska sina känslor och bete sig snällt mot varann.

Berättelsen om Jonny Jansson är en intressant påminnelse om att det redan i de här åldrarna finns särlingar, vars handlingar man inte riktigt kan förutse och som sen dessutom på ett nästan gåtfullt sätt försvinner ur historien.

Och så har vi då avslutningsvis Britta Bengtsson, redan i så unga år en riktig egoist, som alltid får sin vilja fram, eftersom föräldrarna inte klarar av att hon skriker. Men hon får sitt straff.

Fast om det hjälper i långa loppet vet vi ju inte.

Sammanfattningsvis är det här en ganska bra bok att reflektera kring tillsammans. Och vad som är riktigtr bra med den är att problemtällningarna inte är fyrkantigt skildrade och att slutsatserna lämnas att dras av de unga läsarna själva.

Lära sig räkna

Sutoshi Kitamura är en japansk barnboksförfattare, som efter att ha prisbelönats i England flyttade dit.

Där gav Kitamura år 1986 ut sin ”When Sheep Cannot Sleep. The Counting Book”. 1986 gav också Natur och Kultur ut den i svensk översättning av Lennart Hellsing, ”Räkna med Ulli. Fåret som inte kunde somna”. Den föreligger 2011 i nyutgåva av En bok för alla.

Det rör sig om en pedagogisk barnbok, vars syfte det är att lära barnet räkna. Dess perspektiv är omvänt: Här gäller det inte att räkna får, utan det är fåret, Ulli, som inte kan somna och som behöver hjälp med att räkna.

Först får man hjälp med det allra enklaste: det står i texten att Ulli jagar en fjäril och ser två nyckelpigor på en trädstam.

Men därefter kan pappa eller mamma eller dagispersonalen ta åhöraren eller åhörarna till hjälp, och det är väl ganska lätt så länge det rör sig om tre ugglor eller fyra fladdermöss.

Fast sen blir det ju gradvis knepigare: elva tulpaner, fjorton pennor, sjutton stolar och till slut tjugotvå Z, ni vet såna där Z som brukar användas för att illustrera att någon har somnat.

Upprepningsmomentet med allt räknandet turnerar Kitamura med fantasi och variationsrikdedom, och bilderna i den här boken är både klara och har mättade färger.

Melodikrysset nummer 43 2011

Min dator är på upphällningen, och jag har varit och köpt en ny och mycket kraftigare. Tyvärr har jag inte hunnit installera den än, så jag har fått sega mig igenom dagens melodikryss.

P4 har barntema i dag, och Anders Eldeman försökte leva upp till det bland annat genom att ha en mycket ung medhjälpare i studion. Några barnvisefrågor förekom också i programmet:

I ”Björnen sover” sägs det att han sover i sitt lugna bo, men här skulle vi på frågan var svara ide.

Inte heller hade jag några svårigheter att sjunga med i den här ordlösa ”Har du sett min lilla katt”.

Och Karlsson på taket har jag både läst och sett som film. Han tar sig fram i luften med hjälp av en propeller, som troligen drivs med något slags motor – vad den går på får vi aldrig veta.

Åtminstone barnslig får man väl kalla även Povel Ramel, men hans sång om Acke Asgam och det övriga som finns i samma sjuka samling – jag har den – är nog kanske inte i första hand tänkta för små känsliga barnaöron.

Hans ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, som här skulle ge fågelholk, hörde jag för min del i och för sig när jag fortfarande var ganska liten, men det den skildrar är knappast sådant som lämpar sig med barn närvarande.

Bekant för yngre lyssnare – däremot inte för mig – är säkert Chris Medina och ”What Are Words”. Jag ser aldrig svenska Idol, och om dess amerikanska motsvarighet vet jag praktiskt taget ingenting.

Och om jag ska fortsätta på självbekännelselinjen, är Paris Hilton bara ett namn för mig. Hennes ”Stars Are Blind” har jag heller aldrig tidigare hört.

Eric Clapton fyller däremot en hel sektion i mina skivhyllor, så hans röst känner jag omedelbart igen. I dag hörde vi honom i ”River Runs Deep”.

Dogge Doggelito har jag också några CD med. Fast jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag imponerades av hans ”Hippare hoppare” i Melodifestivalen 2010.

”My Fair Lady” såg jag, när jag var ombud på den allra första elevriksdagen 1959. Fast då var det Ulla Sallert som spelade Eliza. Men i dag hörde vi Birgit Nilsson sjunga ”I Could Have Danced All Night”.

”Axel Öhman” sjöng vi på verandan i Juniskär när jag var i folkskoleåren, men jag undrar – med tanke på dagens barntema – om han verkligen är känd bland dagens yngre radiolyssnare.

Inte heller tror jag att de vet vem Nacka Skoglund – alltså han som sjöng ”Vi kommer tillbaka” – var, vilket väl är en förutsättning för att man ska ha en aning om att han kunde göra mål.

För min del går jag nu i mål genom att redovisa svaret på ytterligare en av de frågor, som lite krystat kan sägas ha åtminstone en liten anknytning till barntemat i krysset. Som illustration spelades Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, och den börjar ”Liten blir stor”.

Sammanfattningsvis: ett ganska krystat kryss var det här, om man ser till dagens barntema i P4.

Barnvisor ur Barnkammarboken

Aftonbladet och Expressen har enats om ett gemensamt bilageprojekt: man kommer, steg för steg, att – båda, samtidigt – sälja de tio barn-CD-skivor, som hör till ”Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen). Jag har just med dagens Aftonbladet köpt den första CDn i serien, ”Älskade barnvisor från den skimrande Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie 334 25703, 2010).

Skivorna står naturligtvis även för sig själva, men det är klart att man saknar texterna och de illustrationer som väl finns i motsvarande bok.

En hel del av inspelningarna är hörvärda, men åtminstone den här första CDn är i snitt mer ojämn än en del andra moderna barn-CD, till exempel från Gammafon, jag har lyssnat på och skrivit om.

Liksom är fallet med de skivor jag syftar på har utgivarna försökt åstadkomma bland annat musikalisk förnyelse – men problemet med den här utgåvan är att de i rätt många fall har valt fel väg. Kanske har de sneglat på föräldrarna/skivköparna och då valt artister som dessa känner från olika delar av det kommersiella musiklivet, till exempel Svensktoppen och Melodifestivalen. Men framgång där betyder ju inte nödvändigtvis att man lyckas göra hörvärda visor för barn. Skulle till exempel Magnus Carlsson kunna lägga något extra till Hans Alfredsons ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” (det vill säga pottan han fastnade med foten i) eller göra Beppe Wolgers’ och Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” bättre än Adolphson? Och vad talar för att Amy Diamond skulle kunna överträffa originalinspelningen av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Kalle Teodor”? Häpnadsväckande platt är också Björn Skifs’ version av Povel Ramel-klassikern ”Far! Jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Men annat är riktigt bra.

Trion Tony Könberg, Tord Lundgren och Mikael Hägestam lyckas väl i flera låtar, till exempel ”I Medelhavet” och familjen Addams-klassikern med ny text, ”Skala banan”. En rolig, modernistisk tolkning av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Liten vaggvisa (Sov alla)” gör Cookies n Beans. Och Susanna Berlin gör en utmärkt version av Anders Melanders och Nationalteaterns gamla ”Yllevisan”.

Jag kommer också att köpa och lyssna på övriga skivor i serien, men det är alltså inte artister som Linda Bengtzing eller ens Jessica Andersson jag kommer att längta efter att få hör igen efter att ha hört dem på den här skivan.

Melodikrysset nummer 40 2011

Några av frågorna i dagens kryss upplevde jag som rejält svåra.

En sådan var märkligt nog den om en känd seriefigur – den signaturmelodi som spelades kände jag inte igen. Så småningom pekade ledbokstävena mot att det rörde sig om Tintin. Och jag som älskar Tintin! Jag har alla Tintin-album, jag har sett filmatiseringarna och jag har även gett dem till dottersonen Viggo. Men den där melodin kan jag för mitt liv inte påminna mig.

Som framgår redan av Tintin-frågan, är signaturer inget jag normalt riktigt lägger på minnet. ”Stjärnornas krig” har jag sett mycket lite av, men egendomligt nog kom jag genast i håg, att den signaturmelodi som spelades hörde hemma i den. Sen fick jag ta Google till hjälp för att finna ut att musiken har skrivits av John Williams.

Takida hör inte till de grupper jag brukar lyssna på, så det var heller inte så lätt för mig att identifiera dem. Det som till slut ledde mig fram till dem var deras hemort, Ånge, som ligger i det landskap där jag växte upp. Och via Ånge kom jag faktiskt till slut i håg att jag hade hört talas om Takida.

Patrik Isaksson hör inte till mina personliga favoritet, men han tycks höra till Anders Eldemans – i vart fall spelar Eldeman honom anmärkningsvärt ofta. Så om Isaksson sjunger in något nytt, till exempel ”Du var den som jag har saknat”, så vips spelar Eldeman den.

Jag brukar se på melodifestivaltävlingarna och även på Eurovision Song Contest, men ganska mycket av det som förekommer där går i mitt fall in genom ena örat och ut genom det andra. I dag fick jag ut titeln ”Love, Love, Love”, och ledbokstäverna ledde mig till att den som sjöng var Agnes (Carlsson). Men inte fasen kom jag spontant i håg det här bidraget från Melodifestivalen 2009.

Det är svårt att veta varför, men när det gäller schlager och liknande musik, är det vissa sånger och insjungningar som fastnar, medan andra lämnar en oberörd.

”Bra vibrationer” av Ingela ”Pling” Forsman och Lasse Holm minns jag till exempel. Med den vann Kikki Danielsson den svenska Melodifestivalen 1985, och hon lyckades också hyggligt – kom trea – i Eurovision Song Contest.

Thore Skogman har jag ett lite speciellt förhållande till, eftersom han valturnerade för (S) tillsammans med Sten Andersson 1968. Fast hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967 hade för den skull ingen anknytning till hans och mitt parti. Den gick upp på Svensktoppen – blev bland annat etta – med Jan Höiland. Fast i dag hörde vi den på tyska med Christer Sjögren.

Från 1968 är däremot ”Mälarö kyrka”, skriven av den på sin tid måttlöst populäre TV-mannen Sven Lindahl. Den låg förstås etta på Svensktoppen.

Kyrkor och andliga värden letar man nog inte efter hos Magnus Uggla. Mer typisk för honom är en titel som ”Efterfest”, med frågan ”E’re efterfest på din balkong?”.

Jag har en mycket stor samling skivor med amerikansk blues, men där finns faktiskt ganska lite B B King. Naturligtvis känner jag igen honom, som i dag i ”The Thrill Is Gone”, men när jag en gång hade chansen att höra honom live i New York, valde jag faktiskt bort honom för annat.

Min hustru är mycket förtjust i en mycket äldre amerikansk musikmakare, pianisten och sångaren Hoagy Carmichael, och visst var han stor, vilket i dag bevisades av en instrumentalversion, signerad Charlie Norman, av Hoagys ”Stardust”.

Sist i dag tar vi veckans Evert Taube, ”Här är den sköna sommar”. Den innehåller dock en fras, som jag – i vart fall i fråga om politik – finner väl generaliserande: ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”.

Läsare påpekar att jag hade glömt att redovisa svaret på en dubbelfråga, en av de lättare för mig som har vuxit upp med Ulf Peder Olrog i radion. Låten heter ”Schottis på Valhall”, och därav förstår man att där förekommer en och annan as, alltså asagud.

Fler pojkboksäventyr med Felix

Jan Lööfs (född 1934) samlade serier har nu hunnit till ”Jan Lööfs serier, Volym 3” (Kartago förlag, 2011). Oehört roligt är det att många sidor i inledningen ägnas åt Lööfs olika sidor som illustratör, filmmakare och serieskapare. De här fyrfärgsbilderna, ofta i stort format, belyser Lööfs storhet som bildmakare, som bland annat består i att han aldrig fuskar med detaljer.

Till exaktheten bidrar inte bara att bilderna – så även de Felix-avsnitt som åteges i den här volymen – innehåller figurer ur andras serier och böcker, alla omisskännligt igenkännliga: Pippi Långstrump, Fantomen, en ganska bedagad Tarzan, hans pojke benämnd Boy. På samma sätt vimlar det i Jan Lööfs bilder och serier av mycket porträttlika människor ur verkliga livet: Per Albin Hansson, Gustav V, Albert Einstein, Richard Nixon, Finn Zetterholm, Angela Davies. Lööf har ju fått en hel del kritik för att hans bok- och serievärld innehåller så få kvinnor, men jag tror att detta – på gott och ont – mest har att göra med att det han återskapar är en gammaldags pojkboksvärld av den typ alla i min och Lööfs ålder är uppvuxna med. Att Lööf själv har noterat kritiken märks, detta utan att han verbalt riktigt lyckas reda ut varför det är på det här sättet – en mycket roligare replik är då halvsidesteckningen i fyrfärg med sex spritt språngande nakna karlar plus en lika naken dam i en bastu. Damen är Gudrun Schyman.

I det sista av de tre Felix-avsnitten i det här albumet, ”Felix i Afrika”, har faktiskt den Angela Davies-liknande Angela en av de aktiva rollerna, ocn en historia som börjar som ett ganska konventionellt pojkboks- eller matinéfilmsäventyr får vart efter element som är typiska för det radikala sjuttiotalet: afrikanerna, och med dem även djur som apor och elefanter, gör uppror mot det vita kolonialväldet; med dem kämpar också Tarzans pojke Boy, som är förälskad i Angela. Ändå är det här Felix-äventyret liksom alla andra starkt präglat av det där som vi som är födda på 1930-talet läste i äventyrsböckerna och såg i matinéfilmerna om Tarzan. Över huvud taget är det fascinerande att se hur präglad av pojkböckernas och matinéfilmernas värld Jan Lööf är. Och han är helt medveten om vilka schabloner han arbetar med – även om han komplicerar sin framställning genom att låna också från litterära verk: Den vita elefanten Bobby Dick, som ska fångas, har ju till exempel sin förlaga i Herman Melvilles ”Moby Dick”.

Allra först ligger avsnittet ”Felix och meteoren”. I den invaderas jorden av rymdskepp, till synes navigerade av robotar, men robotarna härbärgerar humanoider som söker en ny värld som de kan leva i. Felix lyckas dock, efter många förvecklingar, få dem att ändra sig: han visar bokstavligen upp den miljöförstöring som präglar vår planet.

Och däremellan hittar vi den vindlande och komplicerade historien ”Felix och Cecilia”, ett gangsterdrama där fala skurkar försöker hitta och stjäla knivkastarmålet (på varieté) Cecilias farsarv, ett svärd av rent guld. Det här är en historia med många återvändsgrädner och spännande förvecklingar, och den blir inte sämre av att den – på sedvanligt Jan Lööfskt manér – innehåller detaljer som Stor-Klas som polis och ett raggargäng som positiva hjältar.

Kort sagt: Jan Lööfs ”Felix” är en serie att föra vidare till nya och nya generationer av serieläsare. Synd att Lööf inte fortsatte att tecknad den.

Melodikrysset nummer 39 2011

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svårare.

Svårast för mig var att identifiera Markus Krunegård, som vi hörde i ”Hela livet var ett disco”, men hans namn dök, trots att jag egentligen inte har lyssnat på honom, ganska snabbt upp i bakhuvudet. Jag kan tänka mig att det berodde på att jag har hört honom tillsammans med några artister som jag däremot har lyssnat mycket på, Lars Winnerbäck och Annika Norlin. Disco var förresten poppis under en period då livet för min del mer var en diskho.

70-talspop är kanske inte min starkaste sida, men Bob Geldof känner jag ju till från andra sammanhang än The Boomtown Rats, med vilka vi i dag hörde honom i ”I Don’t Like Mondays”. Det gör inte jag heller förresten, för på måndag ska vi lämna lantlivet och flytta in till Uppsala. För att återgå till Eldemans fråga: Geldof har som belöning för sina insatser belönats med titeln Sir Bob.

Men Svensktoppen hörde jag på även under åren med småbarn. 1972-1973 låg Stefan Rüdén på Svenkstoppen med ”Sofia dansar go-go”. Den svenska texten skrevs av Ewert Ljusberg (som för övrigt har tittat in på denna blogg), men originalet från 1971, med John Mogensen, heter ”Fut i fejemøget”.

Den musik som spelas i Melodikrysset är, slår det mig, milt talat blandad. Som ett slags kontrast till den nyss nämnda låten kan jag nämna ”Lover” från ”Violent Sky” med Lisa Miskovsky.

Kontrasten var i dag stor också mellan filmfrågorna.

Jag skulle tro att de flesta omedelbart associerade ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” med filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Så hette också den senare av de två filmatiseringarna, den där Allan Edwall spelade luffaren. Men i dag var ljudet hämtat från den tidigare filmatiseringen, ”Luffaren och Rasmus”, den där luffaren spelades av Åke Grönberg och Rasmus av Eskil Dalenius.

Den andra filmen i dagens kryss var av helt annan karaktär, Mel Brooks’ ”Det våras för Hitler”. I den sjöng Uma Thurman i rollen som svenska Ulla ”When You Got It, Flaunt It”.

”Vår sista dans” med Helen Sjöholm och BAO har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag har – trots att den låg på Svensktoppen 2001-2002 – varje gång fått fel associationer, nämligen till filmen ”1939”. Filmen är från 1989 och innehåller inte alls den här låten. Jag nämner det här bara som ett exempel på hur konstigt minnet ibland kan fungera.

Ted och Kenneth Gerdestad har skrivit ”Sol, vind och vatten”, som låg på Svensktoppen 1972. Men den som låg på Svensktoppen med den var Lena Andersson, ett lysande stjärnskott då, ganska snart försvunnen från stjärnhimlen.

Jag kan tänka mig att yngre lyssnare hade betydligt svårare att komma på vilken känd radioröst som 1938 sjöng ”Stackars lilla Butterfly”. Men för oss äldre radioter är rösten ganska lätt att identifiera – den tillhörde Karin Juel.

Redan under min skoltid fick vi lära oss att sjunga ”Vi äro musikanter, allt ifrån Skaraborg”. Jag vet inte om ungarna sjunger sånt i skolan i dag, men i midsommartid hålls den här sången vid liv i dansen runt stången, till exempel här i Öregrund.

Från mina unga år, närmare bestämt 1952 – jag var 15 år då – minns jag också Gösta ”Snoddas” Nordgren med ”Flottarkärlek”. Jag kan till och med stora delar av texten utantill; den börjar ”Jag var ung en gång för längesen, en flottare med färg”. Jag tror inte att de yngre i dagens Sverige riktigt kan förstå hur stor den här låten blev och hur monumentalt dominerande det radioprogram var där Snoddas sjöng den: Lennart Hylands ”Karusellen”. Sverige stod bokstavligen stilla, när ”Karusellen” gick i radio.

Sista ordet överlåter jag åt Ronny Eriksson och Euskefeurat och deras ”Pessimistkonsulten”, som vi i dag dock hörde med Iggesundsgänget. Den innehåller bland annat följande budskap: ”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall”, vilket väl kanske kan sammanfattas i ordet otur:

Pessimistkonsulten

Text: Ronny Eriksson
Musik: A Johansson

F G C
Man avlas hit till jämmerdalen.
G C
I slutet av augusti föddes jag.
E7
Det var det året när det just i
A7
slutet av augusti,
D7 G
regnade varenda dag.
F G C
Sen växte jag upp och blev äldre,
G E7
ja man har ju inget annat val,
F F#dim
och ända sen den första dan
C A7
har jag av slentrian
Dm7 G C G C
släntrat kring här i vår jämmerdal.

Ref:
C G C C7
Det är lika bra att sluta drömma.
F C
Det går åt helvete i alla fall.
F F#dim
För om man drömmer om Paris
C A7
hamnar man på något vis
Dm7 G C G C
lik förbannat i Hudiksvall.

I sin ungdom hade man väl fantasier,
men det var ungdomssynder man begick.
Man trodde på jämlikhet
och på solidaritet,
men nu har man fått en bättre överblick.
Det är bäst att ge fan i politiken,
låt folk få tycka vad dom vill.
Inte fan är det nån mening
med att slåss i en förening,
nej, det tjänar ändå ingenting till.

Ref:

Så småningom så börja’ saven stiga,
och man sökte sig en livskamrat,
nån som uppfyllde ens normer,
nån med Dolly Partons former
och Tore Wretmans kunnande i mat.
Inte fasen blev det som nan drömde,
då när man var sjutton-arton, för
nu i efterhand så vet man,
hon såg ut som Tore Wretman
och lagar mat som Dolly Parton gör.

Ref:

Nu står man mitt mellan vaggan och graven.
Medelålders och med övervikt.
Visst har man väl planera’
att börja motionera
fast givetvis på lite längre sikt.
Och man drömmer om en ny och fin Mercedes
och om ett sommarhus i Portugal,
men man får en gammal Skoda
med en trasig växellåda
och en friggebod, i bästa fall.

Ref:

Och ni som sitter här ibland publiken,
ni tror ni har det trevligt, men
ni ska vara måttligt glada
ni har säkert vattenskada
i kåken när ni kommer hem igen.
Och alla ni karlar som sitter här och hoppas
och drömmer för öppna spjäll,
det har ni ingenting för
att ni sitter här och gör,
för det blir ändå ingenting i kväll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen blädrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hätila ragulpr på fåtskliaben

Så hjälpte Uggla Nalle Puh att skriva.

Men i går var det inte Iors födelsedag utan Viggos. Och så firade vi också familjens övriga septemberbarn.

Viggo, vars riktiga födelsedag det var, fyllde 9. Farmor Kristina och farfar Olle hade dagen till ära kommit ner från Sollefteå och jag och Birgitta från Öregrund. Med på Viggos fest var också våra barn, Anna och hennes sambo Enver och så Annas döttrar Sara, Amanda och Ella, vidare vår Matti och hans Karin. Och så förstås värdfolket, Viggos föräldrar Kerstin och Bo plus lillasyster Klara.

Viggo hade på födelsedagsmorgonen fått en egen ny dator, och Klara hade samtidigt fått överta den gamla dator syskonen tidigare hade delat på. Viggo fick förstås mängder av presenter. Av mina tänkte jag nämna ett tämligen nyinkommet Harry Potter-lego – han fick för övrigt flera – och så Jan Lööfs samlade serier i tre band, dessutom filmen om Skrotnisse och hans vänner.

Bilder från Viggos födelsedag hittar ni på mamma Kerstins blogg, här.

På Viggos födelsedag brukar vi också fira lillasyster Klaras halvårsfödelsedag: hon blev i år sex och ett halvt år på Viggos födelsedag. Så när Viggo av mig fick tre Smurf-filmer, fick Klara några smurfer, en ny Smurf-serietidning och en Smurf-pysselbok.

Mamma Kerstin har för någon vecka sen, den 13 september, fyllt 42, så vi passade på att fira även henne. Av mig fick hon kok- och bakböcker och så DVD-filmer. Birgitta och jag bidrog båda till hennes trädgård, Birgitta med röda och svarta vinbär och så en rabarber från trädgården i Öregrund, jag med krusbär. Jag gav förresten Kerstin en stor bok om äppelsorter också.

Barnen passade samtidigt på att gratta Birgitta, som hade fyllt 74 den 20 september. Kerstin och Matti hade köpt ett överkasttyg till Öregrund, Matti dessutom en orkidé. Av Anna fick Birgitta pengar till kulturevenemang, och så fick också jag en PS-present, Konsums blåvita kaffeburk.

Sen blev det kaffe, te, läsk samt tårta, bullar och kakor, givetvis Kerstins hembakta, ute på altanen. Ibland är septembervädret fortfarande nådigt.

Fram mot fem fick Birgitta och jag skjuts hem av Kristina, och med hem till oss följde också Anna och hennes familj samt Matti och Karin. De som ville/kunde – Kerstin med familj var ju upptagna av Viggos födelsedag – hade bjudits hem till oss på Idrottsgatan för en försenad födelsedagsmiddag för Birgitta.

Jag hade förberett den för att vinna tid. I Öregrund hade jag, innan vi for in till Uppsala, bakat en estnisk äppelkaka, egentligen gjord efter ett estniskt rabarberkakerecept: Man gräddar först en pajbotten, bland annat smaksatt med en aning bittermandel. På den lägger man rikligt med klyftor av skalade och urkärnade äpplen, och över äppelklyftorna strör man en blandning av socker och kanel. (De äpplen jag använde kom från vår egen trädgård i Öregrund.) Över alltsamman häller man sockerkakssmet och så gräddar man en gång till. Smaskigt med vispgrädde!

Också huvudrätten var förberedd: Under förmiddagen hade jag smörbrynt, saltat och svartpepprat delar av två kycklingar, som jag sen lät puttra i hönsbuljong, smaksatt med rikligt med kanel och citronsaft och hackad lök. När det här sen är nästan färdigt lägger man över alltsammans ett lager persikohalvor i sitt söta spad och har på ännu mer kanel. Receptet är kaukasiskt.

Det här behövde jag bara värma upp, när vi kom hem till oss, och under tiden kokade jag en stor gryta råris att ha till kycklingen.

Även det här blev en mycket trevlig framiljefest, och jag tror att jag gjorde skäl för mitt efternamn.

Visste ni förresten att namnet Kokk – Kock med estnisk stavning – kommer sig av att jag hade en anfader som en gång för mycket länge sedan var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, i närheten av Tallinn, vilket – när esterna efter beslut av sina tyska feodalherrar också de skulle ges efternamn – gav honom och vår släkt efternamnet Kokk?

Melodikrysset nummer 38 2011

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare.

I och för sig hör jag inte till den skara som lyssnar på Martin Stenmarck – jag hade till exempel inte hört hans ”Som en vän” tidigare. Men jag minns honom från Melodifestivalen och klarade det efterfrågade efternamnet med bara en ledbokstav ifylld.

Från Melodifestivalen och Eurovision Song Contest minns vi också Malena Ernman och ”La voix”, med orättvist låg placering i det senare fallet. Här efterlyste Anders Eldeman hennes röstläge, och svaret måste bli alt – men mig veterligt är hon mezzosopran, alltså med ett röstläge mellan sopran och alt.

Om Malena Ernman är musikaliskt mångsidig, gäller detta också Oskar Linnros, som vi i dag hörde i ”Genom eld”. Dock hör han till de artister som jag inte har hört särskilt mycket av.

Däremot har jag på kort tid blivit fan av Melissa Horn – jag har nyss köpt hennes senaste CD ”Innan jag kände dig”. Men det vi fick höra i dag kom inte därifrån – Eldeman spelade titelspåret från debut-CDn ”Långa nätter”. Melissa har, som Anders Eldeman antydde, gott musikaliskt påbrå: hennes mamma heter Maritza Horn.

Från Svensktoppen (1976) minns jag ”Jag vill vara din, Margareta”. Men i dag hörde vi den inte med Sten & Stanley – då hade det varit för lätt – utan i en finsk version, där damen hette något annat.

Meta Roos är en mångsidig artist, med bland annat jazz på sin repertoar. I dag fick vi höra henne i ”Can Anyone Explain (No! No! No!)”, som folk i min ålder minns från radion – Ella Fitzgerald och Louis Armstrong gjorde den som duett 1950.

Mer huvudbry hos många melodikrysslösare vållade nog frågan om vem som har skrivit den sång vi hörde Harriet Andersson sjunga, ”Det bästa och det sämsta”. Jo, Povel Ramel!

En begåvad revymakare som fortfarande är i livet är Anders Eriksson, Galenskaparna/After Shave. Honom hörde vi i dag i ett nummer ur den även filmade ”Stinsen brinner”.

En scenföreställning (från 1959) som sedan även den blev film (1963) är Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music”. Den har jag sett upprepade gånger.

Det gäller även Walt Disney’s filmatisering av ”Pinoccio”. I den förekommer ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”. Sången, i den svenska versionen, har jag hört ännu oftare – den förekommer, med Bengt Feldreich som sångare, i disneykavalkaden ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, som är obligatorisk i min och många andras julaftonsprogram i TV.

Som ni väl har förstått, hör jag inte till dem som ger Astrid Lindgren och Georg Riedel minus för att de var/är socialdemokrater. Men vi kan nog alla vara överens om deras genialitet som barnkulturskapare. Båda förekom två gånger i dagens kryss.

Först hörde vi lilla Ida framföra ”Lille katt” – där det också förekommer en ko – i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och sen fick vi höra mer Ida, den av alla älskade ”Idas sommarvisa”, som inleds med raden ”Du ska inte tro det blir sommar”, ur ”Emil och griseknoen”.

Ytterligare en av dagens sammanlagt fyra barnkulturfrågor var den som illustrerades med ”Bä, bä, vita lamm”, där det ju tillverkas kläder. Den har engelsk förlaga men är här i landet känd med den text Alice Tegnér skrev. Vi har den på CD med Alice Babs och dottern Titti, och själv minns jag den förstås också från min småskoleläsebok ”Vill du läsa?”, sammanställd av Elsa Beskow och Herman Siegwald.

Beståndet av barnböcker och barnskivor följde med barnen när de flyttade hemifrån, men jag har sedan sytematiskt köpt mycket av det allra bästa till vårt eget bibliotek och vår egen skivsamling. Till stor glädje för barnbarn på besök, för närvarande vår dotter Kerstins Viggo och Klara, är också vårt relativt stora bestånd av filmer för barn på DVD. Och när jag grattar barnbarnen – närmast Viggo – på födelsedagen och köper julklappar till dem, köper jag gärna böcker, filmer och skivor, ofta gamla eller blivande barnkulturklassiker. För det finns ett barnkulturarv att vårda och föra vidare, tycker även en gammal kulturradikal.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att kllicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.