Från hjärtkliniken klockan fem ett litet mumintroll gick hem

Att gå upp klockan halv sex var en del av vardagsrutinerna förr då jag skulle ta sjutåget till Stockholm och jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen. I morse kändes det inte det minsta naturligt, men jag ville följa med Birgitta till hjärtkliniken på Akademiska, så det måste gå – och det gick.

Birgitta hade nämligen äntligen fått tid för en ny konvertering av hjärtat, och även om det är precis före jul, ville hon inte skjuta ytterligare på det, så länge som hon redan hade fått vänta.

En konvertering betyder i princip att man stoppar hjärtat och sen sätter i gång det igen, fast nu i rätt rytm. Det lyckades också förra gången, men sedan återtog hennes hjärta sina mer oregelbundna vanor.

Ankomsten till sjukhuset i svinottan innebar, att hon fick sin behandling som nummer två i dagens kö. Vi var först på undersökning på en hjärtavdelning med detta som specialitet, och sedan förflyttade vi oss till en annan hjärtavdelning där konverteringen skulle göras och där hon sedan skulle bli inlagd för efterkontroll.

Konverteringen gick oerhört fort; jag fick sitta bara en ganska kort stund och vänta utanför rummet där den genomfördes. Ganska snart rullades sängen där hon låg ut – själv var hon då fortfarande inte vaken, men när hon hade legat en kort stund i ett transfer/kontrollrum, slog hon upp ögonen. Och fick äntligen dagens frukost: svart kaffe och två mackor.

När man hade konstaterat att hjärtat nu faktiskt hade rätt rytm och jag samtalsvis hade kunnat konstatera, att patienten efter omständigheterna mådde hyggligt, tog jag farväl av hustrun och lovade komma tillbaka senare.

Jag promenerade ner till centrum och startade med att klippa mig inför jul, och sen fortsatte jag arbetet med att, med hjälp av anlända önskelistor, inhandla julklappar. I dag handlade jag julkiappar åt de än så länge yngsta barnbarnen – bland annat hittade jag det som enligt vad jag har hört är dottersonens önskejulklapp.

Även stora får julklappar i vår familj, men självklart är det allra roligast att hitta något att ge som får ögonen att tindra av glädje hos en liten kille eller en liten tjej.

Jag åt lunch på stan och fortsatte sen med julklappshandlandet innan jag kände tröttheten komma och beslöt mig för att ta bussen hem.

Kort mejlrapport till våra barn och till Birgittas syskon om hur det hade gått på sjukhuset, och sedan var det dags att ta bussen till Ackis igen.

Personal visade vänligt vägen till Birgittas rum – det visade sig att hon delar sal med två andra patienter. Jag hade med mig Aftonbladet och choklad och befann mig snart halvt bakom den skärm som avskiljer Birgittas lilla egna revir i salen. Inga nya komplikationer hade tillstött, men hon kommer att få en ny medicin, vars eventuella biverkningar man förstås inte vet något om i just hennes fall, så prognosen var att hon hålls kvar ända till på fredag. Medan jag var kvar fick hon också radio och, viktigt, en telefon inkopplad, så nu har jag vidarebefordrat hennes direktnummer till våra barn och till Birgittas syskon.

I morgon eftermiddag ska jag besöka henne igen. På förmiddagen, med början klockan åtta, ska nämligen vår våning julstädas av en inhyrd städpatrull. Inte heller mitt muminhjärta, som numera går med hjälp av pacemaker, tål nämligen längre så värst mycket fysisk ansträngning.

Franska revolutionens röda nejlika

När jag under årtiondet efter andra världskriget var i pojk- och äventyrsboksåldern, var ”Röda nejlikan” en bok som lästes av många. Vi såg boken som en rafflande äventyrshistoria från franska revolutionens tid. Att en del av personerna i den hade funnits i verkligheten visste vi väl knappast, men det kan också göra detsamma, eftersom Baronessan Orczys avsikter med att skriva den här historien knappast var att skriva historia utan att skriva en äventyrsroman.

Som författare angavs alltid, kanske för att det verkade kittlande, Barnonessan Orczy. Jag har senare inhämtat, att hon hette Emmanuska (= lilla Emma, alltså en diminutivform) Orczy och var född i det som i dag är Ungern; hon föddes 1865 och dog 1947.

Hon skrev flera böcker om Röda nejlikan, men huvudboken, ”The Scarlet Pimpernel”, som föregicks av en teaterpjäs utkom 1905. Den har upprepade gånger getts ut på svenska; bland annat finns den i en utgåva från Klassikerförlaget 1998. På svenska heter den alltså ”Röda nejlikan”, vilket egentligen är oegentligt: det engelska originalets pimpernel betyder, om vi ska vara noggranna, rödarv, numera oftare rödmire.

Baronessan Orczys egna sympatier fanns otvetydigt hos de adelsmän, som inte bara berövades sina privilegier utan också sina huvuden under franska revolutionen 1789-1799. Händelserna i hennes bok ”The Scarlet Pimpernel” äger run 1792.

Den här boken har filmats flera gånger, men viss kultstatus har ”The Scarlet Pimpernel”, på svenska ”Den röda nejlikan”, från 1934 med Leslie Howard i huvudrollen. Många minns nog hans gäckande gestalt och hans utmanande ramsa

”They seek him here, they seek him there,
those Frenchies seek him everywhere.
Is he in Heaven? – Is he in Hell?
That demmed, elusive Pimpernel.”

Filmen, regisserad av Harold Young, börjar ganska brutalt: vi får se den allt blodigare giljotienen göra sitt jobb gång på gång – dock inte se huvudena rulla. Bland åskådarna finns bland annat ett gäng handarbetande damer, som skrattar högt varje gång ytterligare ett huvud skiljs från sin lekamen.

Den antirevolutionäre hjälten, kallad Röda nejlikan (i filmen spelad av Leslie Howard), ingriper då och då och lyckas med sin blandning av djärvhet och förslagenhet rädda över en hel rad adelsfamiljer till England, ibland till och med genom att lura vakterna i de fängelser, där de förvaras i väntan på sitt slutgiltiga öde. Röda nejlikan är i själva verket en engelsk aristokrat, Sir Percival Blakeney, och de franska revolutionärerna, i det här fallet främst Medborgare Chauvelin (Raymond Massey), försöker med alla till buds stående medel få reda på vem denna mystiska skuggestalt är och, givetvis, gripa honom för att stoppa hans verksamhet. Chauvelin som är fransk ambassadör i Storbritannien kommer på att man kan tvinga Lady Blakeney (Merle Oberon), född Marguerite St. Just och således fransyska, att hjälpa till med att avslöja Röda nejlikans identitet – utpressningsmedlet är fängslandet av hennes bror i Frankrike.

Till storyn hör att hon inte själv – förrän det är för sent – vet, att det är hennes man som är Röda nejlikan, så hon lyckas genom förslagenhet få läsa delar av ett meddelande, som avslöjar Nejlikans identitet för fransmännen.

Marguerite har tidigare utfört en tveksam handling som gör att hennes man inte litar på henne, men Sir Percy lovar utan att tveka att rädda brodern. När han själv har gett sig i väg till Frnkrike, inser hon det fasanfulla – att hon har lockat sin man i en dödsfälla – och följer efter honom för att om möjligt kunna rädda honom undan revolutionärerna.

Det ser alltså mörkt ut för Röda nejlikan, men historien får ett överraskande och elegant slut: Chauvelin blir dragen vid näsan, och inte bara Marguerite utan också hennes bror Armand samt en Comte de Tournay räddas med ett skepp över till England.

Melodikrysset nummer 50 2011

100 procent jul utlovade Anders Eldeman, och det var det i dagens kryss.

Och trots att julkrysset ju återkommer varje år, var det i dag inte ens någon större mängd upprepningar. ”O helga natt” är jag i och för sig säker på har förekommit i ett tidigare julkryss, men den är ju så fin – inte minst i Jussi Björlings version – att jag gärna hör den igen. I franskt original heter den ”Le Cantique de Noël”, men mer känd är den som ”Adams julsång”, så kallad efter kompositören, Adolphe Adam, som skrev den 1847.

En svensk julklassiker är ”Betlehems stjärna”, mer känd som ”Gläns över sjö och strand”. Viktor Rydberg publicerade texten i sin ”Vapensmeden”, 1891, och Alice Tegnér tonsatte den 1893.

Bland de många julsångerna med religiös text finns också ”Bereden väg för herran”, som skrevs av Carl Michael Franzén år 1812. I dag hörde vi den i en modern version med tre sjungande damer, Shirley Clamp, Sanna Nielsen och Sonja Aldén.

Till julklassikerna, även här hos oss, får man väl också räkna amerikanska ”White Christmas”, som Irving Berlin skrev 1940. Den blev en stor succé i insjungning av Bing Crosby 1942, men den har förstås sedan spelats in av många andra, till exempel Elvis Presley 1957.

En mycket, mycket äldre julsång, faktiskt från 1500-talet, är engelska ”We Wish You a Merry Christmas”. Det lär finnas en svensk text också, ”God jul önskar vi er alla”.

Men sen finns det musik av helt annan karaktär, som hör julen till. Jag hör till dem som varje julafton måste se Discney-kavalkaden ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, där man bland annat får höra ”Ser du stjärnan i det blå”.

Och för att hålla oss till det amerikanska julmaterialet: För egen del tycker jag inte att ”Sleigh Ride”, i dag med Andy Williams, riktigt når upp till samma nivå som det övriga ovan nämnda – därmed inte sagt att jag tycker den är dålig.

Inte heller ”Jag såg mamma kyssa tomten”, i amerikanskt original från 1952 ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”, är något musikaliskt mästerverk, men texten har ju ändå ett slags charm.

Däremot tycker jag inte att ”Julen är här” med Tommy Körberg och Sissel Kykjebö riktigt håller måttet.

Werner & Werner såg jag på sin tid, men deras ”Vår julskinka har rymt” hade jag faktiskt ändå svårt att komma i håg.

Men trots de två sista frågorna har jag lyckats lösa krysset den här gången också.

Och nästa lördag är det jul på riktigt. Då får vi klämma i med det hittills ännu inte redovisade svaret: ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Julförberedelser med förhinder

Julen har sina måsten.

I dag har jag var varit ute på den första längre julklappsköprundan och kom hem med en stor axelväska full av presenter som nu ska slås in. Allra roligast är det att köpa saker till de någorlunda små barnbarnen.

Men jag började rundan nere på stan med att gå in på Nordeas kontor, dels för att ta ut hopsparade julklappspengar, dels för att avsluta kontot där. Jag gör det med sorg i hjärtat, eftersom jag har haft konto där i drygt 40 år, nästan hela livet om man räknar med min gamla postsparbanksbok, och eftersom det fortfarande är en delvis statligt ägd bank. Men jag har läst i tidningen att Nordea om ett slag kommer att upphöra med kontanthantering, och eftersom jag propsar på att kunna gå in på banken och ta ut – OBS! – mina egna pengar, har jag inget val.

Nu visade det sig att att jag hade för mycket pengar på mitt konto på Nordea för att kunna ta ut alltsammans på en gång, så jag får gå dit en gång till för att fullfölja mina avsikter.

Jag kommer att göra samma sak i fallet Föreningssparbanken, som avser att göra likadant som Nordea, stoppa kontanthanteringen. Min förbindelse med denna kooperativa bank är lika lång.

Inte heller konsumentkooperationen är vad den har varit. Allt är så färdigförpackat och, ännu värre, färdigkryddat, att jag, som har en viss dragning åt matlagning från grunden, ibland förtvivlar. Som nu när jag hade min brorsa på besök och sökte en hel broiler men mest hittade färdigstyckade och sorterade kycklingdelar, dess värre dessutom ofta färdigkryddade – men till slut hittade jag i alla fall ett paket okryddade lår och ett paket okryddade bröst. Ibland undrar jag vilka som har nytta av alla de där recepten med vackra färgbilder som man hittar både i dagstidningarna och i matlagningstidskrifterna.

Snart är det dags för mig att laga årets julsylta enligt min estniska mammas recept. Till det behöver jag kalvkött, som jag har lyckats beställa i en liten gårdsbutik, som finns i vår stadsdel och som säljer ekologiska varor.

Men den butiken kunde inte få fram några fläskläggar, som man också behöver till den estniska julsyltan. Så jag gick till vårt Konsum och hittade där mycket riktigt fläsklägg, dock urbenad – varför vet jag inte riktigt. Det är nämligen så att det behöver finnas ben med i det här koket, eftersom benen avger det bindemedel som får syltan att gelea sig, kort sagt bli sylta. Så det blev ett samtal med den charkansvariga i butiken, och hon lovade faktiskt fixa hem tre riktiga fläskläggar åt mig. Så när Birgitta tisdag-torsdag är inlagd på Akademiska för en ny hjärtkonvertering, ska jag passa på att utnyttja köket för mitt årliga julsyltakok.

Varför man säljer fläsklägg utan ben vet jag inte – fläsket släpper ju från benet när man kokar läggen, och man får på köpet ett mustigt spad. Och vilken god mat även det här blir med rotmos och lite senap!

Endast det bästa är gott nog åt barnen

”Endast det bästa är gott nog åt folket” är ett berömt visdomsord från Gustav Möller, en gång i världen socialdemokratisk socialminister.

Endast det bästa är gott nog åt barnen, skulle jag vilja säga till Bonnier Carlsen och Alfie, vars CD ”Älskade sagor och sånger från Barnkammarboken” (334 23003, 2011) jag har köpt med Aftonbladet, och jag gör det i lätt polemisk ton.

Den sjunde skivan i den här utgåvan – som som vanligt växlar mellan sång och uppläsning – innehåller nämligen nästan inget uppläst, som jag fångas av. Jo, kanske i och för sig ett par Lennart Hellsing-texter, men en av dem finns ju i tonsatt form, så varför inte här?

När det gäller det sångliga materialet i den här serien, har producenterna ofta använt sig av barn, och det låter ju rätt när skivorna är avsedda för barn, men särskilt i de fall då man har hört sångerna i snygga och svåra arr och med professionella vuxna artister anar man, att det ligger budgetmässiga skäl bakom valet av medverkande.

Nå, några spår finner ändå nåd inför mina kritikeröron: ”Hemma på vår gård”, med banjokomp och sång av Anders Lundström, är det fart i, och även en traditionell låt som ”Prästens lilla kråka”, sjungen av Lilian Bokestig, blir hygglig med hjälp av ett stöttande dragspel. Inte så pjåkiga blir också ett par sånger av Jujja och Tomas Wieslander, särskilt den avslutande ”Små cyklar”.

Sen retar jag mig åter igen på de knapphändiga uppgifterna på CDns baksida. ”Hjulen på bussen”, där åtminstone kompet är acceptabelt, anges som Trad vad gäller både text och musik, men mitt musikminne säger mig, att det finns ett original som borde ha angetts. Jo, dess amerikanska förlaga heter ”The Wheels On the Bus”, men lyssnar man noga, inser man att melodin är hämtad ur engelsk tradition, ”Here We Go Round the Mulberry Bush” – den sjöng vi när vi hade lektioner i engelska under min realskoletid i Sundsvall.

För barn, med kärlek som tema

CD 6 ur den serie som från början hör till ”Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen) och som nu säljs separat som bilaga till Aftonbladet har döpts till ”Kärleksfulla sagor och sånger från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie 334 25293, 2011).

Bland dess berättelser om kärlek hittar man historier av kända författare som Tove Janssons ”Historien om den sista draken i världen” och Ulf Starks ”Å, vad jag gillar Joel”, men också Bosse Löthéns ”Ellas fleecetröja” är fin.

Den här CDn domineras ändå, mer än de tidigare, av sånger, i det här fallet om kärlek. Och ett kärlekstema finns naturligtvis i till exempel klassiska ”Vem kan segla förutan vind?”, även om jag kanske inte tycker att Anna Maria Espinosas version är den bästa jag har hört.

Då är hennes version av Barbro Lindgrens och Jojje Wadenius’ ”Den jag älskar heter Örjan” bättre, men det här leder oss också in på ett stående problem med skivorna i den här serien: Emilias version av ”Teddybjörnen Fredriksson” är absolut OK, men vi minns den ju alla i Lasse Berghagens version. Tomas och Jujja Wieslander är upphovspersoner till ”Kommer du inte till mig”, och Erika Bergström och Douglas Unger gör en hygglig version av den – men vad är poängen med att göra en ny vesion, om den inte vill vara överlägsen originalet? Det här oh flera andra exempel av samma slag gör, att jag inte utan tillfredsställelse och lättnad lyssnar på Maud Hansons klassiska (film)inspelning av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Liten visa om huruledes livet är kort, liksom kärleken”.

Nå, allt behöver inte bli sämre, bara för att det redan finns på skiva. Mora Träsk har till exempel gjort en bra inspelning av ”Tycker du om mig?”, men eftersom Magnus Karlsson och Peter Alexis här gör den med bra komp, gillar jag även deras version.

Jag hittar också ett och annat som jag inte tidigare har hört och gillar till exempel Amy Diamonds och Anders Lundströms ganska rockiga version av ”Tillsammans”.

Sen tycker jag slutligen att uppgifterna om sångerna är i knapphändigaste laget. Den i och för sig inte oävna ”Du är så fin” med Ida Melin har ju till exempel en engelskspråkig förlaga, men man får inte veta vilken – det står Trad – eller ens vem som har gjort den svenska texten.

Sammanfattningsvis är ändå CD 6 betydligt bättre än den närmast föregående.

Det är bara kvalitet som gäller, också när det gäller barnskivor!

Den femte CDn i serien med skivor som hör till Bonniers’ ”Barnkammarboken” heter ”Älskade ramsor och sånger från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen/Alfie 334 23233, 2011) och är den hittills svagaste i serien.

Uppläsningarna av ramsorna ger dem ingen ny dimension. Man får vara glad när en ramsa ibland – som när Jerry Thåström läser Carin Wirséns ”Tappre Tulle” – faktiskt låter hyggligt.

Sångmaterialet innehåller åtminstone några få hyggliga nummer och åtminstone något riktigt bra.

Tony Könberg, Tord Lundgren och Micke Hägestam lyckas åtminstone hyggligt med ”Lilla bocken Bruse”. Men det är bara att konstatera att ett antal barn lyckas oändligt mycket bättre med ”Var är tummen” än Marit Eriksson gör i sin sockersöta version av Johannes Brahms och Gösta Rybrants ”Nu i ro slumra in”.

Bäst på den här skivan är dels Micke Andersson-Knut med Lennart Hellsings ”En liten bit” och så, framför allt, Lena Nyman med ”Vargsången” av Astrid Lindgren och Björn Isfält.

Den senare är hämtad rakt av ur filmen ”Ronja Rövardotter”. Den fråga som osökt inställer sig är varför man i flertalet fall på den här skivan liksom de övriga i serien har satsat på amatörism och svensktopp i stället för kvalitet. Är inte barnen värda det allra bästa?

Ramsor, sagor och sånger

Aftonbladets försäljning av barn-CD, utgivna till Bonniers ”Barnkammarboken”, fortsätter med ”Älskade ramsor, sagor och sånger från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie 334 23533, 2011).

Urvalet i den här CD-serien präglas helt naturligt främst av det man hittar i den bonnierska barnbuffén, men man har förstås försökt komplettera med texter och sånger, som till exempel har getts ut av främste konkurrenten, KF-ägda Rabén & Sjögren. På den här CDn finns till exempel Lennart Hellsings ”Dinkeli dunkeli doja” – tyvärr i en läst version utan musik.

I och för sig är ungefär hälften av materialet på skivan upplästa ramsor och sagor, några av dem av kända och skickliga namn bland bonnierförfattarna, men det är inte alltid de som framför det här materialet lyckas gjuta nytt liv i det. Med Britt G Hallqvist lyckas det inte så bra, med Elsa Beskows ”Sagan om den lilla gumman” går det hyggligt, och med dramatiseringen av Maurice Sendaks ”Till vildingarnas land” – jag har rik egen erfarenhet – går det riktigt bra för Björn Grimstedt. Jag gillar också Ulrika Beijers uppläsning av Margareta Schildts ”Det låter morgon”.

Sångerna på den här skivan är jag genomgående mer kritisk mot. Medan andra konkurrenter på området har valt att satsa på proffs och spännande och överraskande arrangemang, har de som har gjort den här skivan satsat på barn och amatörer och musik som andas svensktopp. Bara ett par spår, ”Lilla Snigel” med Hanna Grundström och ”Trollmors vaggsång” med Nina och Kim, är hyfsade; riktigt bra är bara ”Sur-låten” med Tony Könberg, Micke Hågestam och Tord Lundgren.

Hur har producenterna tänkt i fråga om till exempel ”Mors lilla Olle”, när man har Alice Babs’ fantastiska Alice Tegnér-skiva att jämföra med?

Melodikrysset nummer 46 2011

Så var då ordningen återställd och Anders Eldeman tillbaka i studion.

Och ett förhållandevis lätt kryss hade han knåpat ihop. Det var egentligen bara allra sista frågan som låg utanför det jag spontant kunde, men med smart utnyttjande av Google lyckades jag tämligen snabbt få fram att det var Avril Lavigne som sjöng ”Everybody Hurts”.

Smurfarna är jag väl förtrogen med, dock inte de Smurf-CD som har följt i seriens spår. Men med lite detektivarbete lyckades jag få fram att låten ”Smurf smurf smurf” hade lånat melodin från ”Boys Boys Boys” med Sabrina – sålunda var det pojkar hon trånade efter.

Egentligen ligger också Idol – Idiot som jag brukar kalla programmet – utanför det jag befattar mig med, men Amanda Jenssen och hennes ”Happyland” har jag faktiskt hört tidigare.

Jag brukar ju – mycket för att kunna klara Melodikrysset – följa melodifestivaltävlingen, så jag kom naturligtvis ganska lätt ihåg tvåan i finalen 2010, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir.

Men nog tyckte jag att vinnaren år 2000, ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare, var ett strå vassare, detta trots att Pontare hamande på sjunde plats i Eurovision Song Contest.

Lite mossig vad gäller kvinnosynen kändes Egon Kjerrmans, den forne allsångsledaren på Skansen, ”Bla bla bla” från 1960.

Men en sån låt fastnar naturligtvis i minnet, och det gjorde också Mats Olins insjungning 1967 av pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Och på tal om sommaren: vem har besjungit den vackrare än Evert Taube? Hans ”Calle Schewens vals” från 1931 torde dessutom höra till de sånger som flest svenskar har sjungit med i och åtminstone delvis kan utantill.

Riktigt samma breda folkliga popularitet har kanske inte Birger Sjberg, men nog tror jag att väldigt många kan sjunga med, när man introducerar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag” ur ”Fridas bok”. Dess tillkomstår är 1922.

Både Taube och Sjöberg är ju klassiker i visgenren, men annars är Eldeman ganska snål med klassiker, om man med klassiker menar seriös konsertmusik. I dag gick han i alla fall så långt som till att spela äldre operettmusik, från 1874 närmare bestämt. Vi hörde musik ur ouvertyren till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”) med musik av Johann Strauss den yngre och text av Karl Haffner och Richard Gendre.

Fast klassisk musik förekom också i dagens barn-TV-fråga: I ”Beppes godnattstund”, som gick i TV 1968-1974, var signaturmelodin Bachs ”Air”, och jag minns för min del fortfarande figurerna där, Hungran, Busan, Gäspan, Kraman och så inte minst Sigrid som alltid satt på pottan och så småningom ropade ”Fääääärdig!”, alla de där som Beppe, själv iförd nattskjorta och nattmössa, skulle natta.

Min egen dotter Kerstin är född 1969, och jag skulle tro att hon fortfarande minns de här programmen. Hon var redan då en mycket bestämd person, och jag minns ett tillfälle då jag skulle natta henne och hon – apropå pottor – i mycket tidig ålder förklarade:
– Pappa, jag vill inte ha bölla mer!
Jag försökte då med ett ”Men tänk om du kissar på dig då?” men fick som snabbt och bestämt svar:
– Nä!
Och sedan behövdes faktiskt inga blöjor mer.

Sen har vi fortfarande ytterligare en gammal favorit kvar att redovisa. Vi hörde ”Smile” ur Charlie Chaplins ”Moderna tider” från 1936, och om man följer uppmaningen i filmtiteln, ler man alltså. Det här är en underbar film – läs gärna vad jag har skrivit om den ovan under Kulturspegeln, Film – dessutom intressant på så sätt att Chaplin själv har komponerat ”Smile”; Charlie Chaplin var en mycket mångsidigt begåvad herre.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sånger och texter för barn

Med Aftonbladet har jag köpt ”Älskade barnsånger och sagor från Barnkammarboken”, den tredje CDn i en serie från Bonnier Carlsen och Alfie, 334 2378, 2011.

Även den här CDn lider av att ha separerats från ”Barnkammarboken” (Bonniers): särskilt när det gäller de lästa textbidragen saknar man illustrationerna – inte ens starka författare som Ulf Stark och Britt G Hallqvist står sig bra, när de bara blir upplästa.

En del av bidragen på skiva, till exempel Lennart Hellsings ”En dag när göken gol i maj”, berövas dessutom en viktig del av sin identitet i och med att de här läses, inte sjungs. Jämför här med den av Jenny Thåström sjungna ”Trollkarlen” av samme Hellsing.

Fast å andra sidan beror ju resultatet också av vem man väljer som sångare. Sålunda är Kristian Thuressons version av Thorbjörn Egners och Christian Hartmanns ”Visan om Bamsefar” (med svensk text av Ulf Peder Olrog) ingen höjdare. Och Felix Körlings ”Har du sett min lilla katt” har åtminstone jag inte lärt mig att sjunga riktigt som Emilia gör här.

Då längtar man efter originalen, och sådana finns också, till exempel ”Luffarvisa” ur Lindgren-filmen där luffaren spelades av Allan Edwall och Rasmus av Erik Lindgren.

Men naturligtvis finns det bra spår på den här CDn också. Ett exempel är ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” med Anna Maria Espinosa och ett annat är Gunilla Bergströms och Georg Riedels ”Knapervisa”, där Vanna Rosenberg gör en överraskande bra insats som sångerska.

Bra, men inte lika bra, är också Jujja och Tomas Wieslanders ”Tumme möter tumme” med Anna Söderström.