Melodikrysset nummer 17 2012

Det var ett bra melodikryss med musikalisk spännvidd Anders Eldeman presenterade i dag. Det enda som föll utanför ramen för vad jag själv känner till och ibland lyssnar på är Ola Svensson – men eftersom låten, ”I’m In Love”, tydligen ännu inte är släppt, hade jag ju inte kunnat lyssna på den ens om jag hade velat.

Rebecka Thörnqvist, med gammal uppsalaanknytning, är mig mer bekant; dessutom gillar jag henne som sångerska. I dag hörde vi henne i ”Good Thing”.

Lasse Berghagen har jag träffat vid en middag hos den dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn. Jag gillar inte allt Berghagen har gjort, men han har gjort mycket, och ”Teddybjörnen Fredriksson”, som vi hörde i dag, hör till hans bättre låtar. Om Fredriksson sjunger Berghagen bland annat att hans nos var av garn.

Berghagen brukar Eldeman återvända till, så också Just D. Med de senare hörde vi en parodiversion av ”Tre gringos”.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på den mexikanska tolkning Los Lobos gjorde av ”La Bamba”. Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas den från 1958, då med Ritchie Valens. Jag har den också i min egen skivsamling, men då med The Kingston Trio.

Helen Sjöholm har jag aldrig träffat personligen, men jag vet att hon kommer från Alnö, inte långt från min uppväxtort Juniskär – och framför allt är hon en utmärkt sångerska, vilket hon i dag illustrerade med ”De ljuva drömmarnas orkester”. I den ackompanjerades hon, som så ofta, av BAO, Benny Anderssons orkester.

Helen Sjöholm förekom dubbelt i dagens kryss: Vi hörde också ”In the Middle of the Night” ur det Billy Joel-album hon har sjungit in.

Jag har redan nämnt en parodiversion i dagens kryss, och det förekom en till – Eldeman gillar sådana. Galenskaparna och After Shave sjöng Bengt-Erik Grahn – men det var lätt att komma på originalet, YMCA, KFUM på svenska.

Något scoutaktigt är det också över Hergés Tintin, men jag gillar Tintin högt och rent. Alla albumen finns här i Öregrund, och jag har en jul köpt allihop som tecknade filmer åt dottersonen Viggo. Viggo har också Steven Spielbergs ”Tintins äventyr” från 2011, men den har jag faktiskt inte sett – fast den finns just nu till salu på Konsum, så jag ska nog köpa ett exemplar.

Tolkiens ”Sagan om ringen” har jag både i bokhyllan och har sett på bio. Ljudillustrationen som skulle leda oss till filmen var ”May It Be” med Enya.

Har ni tänkt på att det finns beröringspunkter mellan fantasy och åtminstone delar av operarepertoaren, till exempel Wagners Ringen? Fast i dag hörde vi en annan typ av opera, ett stycke ur Giaccomo Puccinis ”La Boheme” från 1896. Den har jag förstås sett, i Stockholm.

För min del är jag en sån där människa som inte låter mig hejdas av genregränser. Alla musikgenrer rymmer hörvärd musik – och naturligtvis också bottennapp. Det gäller också visgenren. Till de vismakare som har lyckats ovanligt väl, ofta genom en kombination av musikalitet, verskonst och humor, hör Ulf Peder Olrog. I dag skulle vi påminna oss begynnelseraden i refrängen, ”Vi har varit på turné”, i hans ”Balladen om Herr Rosenbloms spelemän”:

Balladen om Herr Rosenbloms spelemän

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1947 (i första samlingen av ”Rosenbloms visor”), på skiva 1948

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem.
Finns det ingen som kan säga var vi bor?
Med en själ så lagom sund
i en kropp så lagom rund
mår vi mycket, mycket sämre än ni tror.

Refräng:
Vi har varit på turné
och har kommit lätt på sne’,
finns det ingen som kan säga var vi e’?

Och vi gångar aldrig opp,
opp till världens högsta topp.
Inga röda stugor tågar vi förbi.
Trots all röta i vår topp
lär vi vara Sveriges hopp,
vilket framgår utav denna melodi:

Refräng:
Vi har varit…

Vi har jazz i dur och moll,
vi har visor om små troll,
hundra flickor och ett dragspel i vår tross.
Vi har åderbrock och håll,
men vad spelar det för roll,
om vi bara hittar vägen hem till oss.

Refräng:
Vi har varit…

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem,
finns det ingen som kan säga var vi bor?
Från det gröna Odinslund
till det gråa Oxelösund
har vi bara gått och längtat hem till mor.

Refräng:
Vi har varit…

Kvar att redovisa är då bara det yrke som förekommer i Alice Tegnérs ”Borgmästar’ Munthe”, borgmästare. Tegnér hade en förlaga – en politisk meningsyttring – från frihetstiden, men den historien får vi ta en annan gång.

Närmast ska väl ni, liksom jag, demonstrera. Fast jag har ännu inte bestämt var jag ska gå – uppsalademonstrationen kolliderar lite i tid med en födelsedagsuppvaktning i Stockholm jag inte vill missa: min gamla arbetskamrat Maud – Måd skrev hon sig själv på den tiden – Björklund fyller nämligen 80, vilket förstås ska firas just Första maj.

Född: en liten tjej. Och nu är jag farfar också

Sedan länge är jag van vid att kallas morfar, men nu har det yngsta av mina egna barn, sonen, också blivit far, och det betyder att en liten tjej så småningom kommer att börja kalla mig farfar.

Den här tjejen kom till världen redan den 3 april, klockan 06.03 närmare bestämt, men föräldrarna, vår son Matti och hans Karin, har bett mig ta det lugnt med att berätta om det här på bloggen till dess att de själva hade hunnit berätta för dem som de ville vara först med att berätta det för. De har också velat ta det lugnt hemma med babyn de allra första dagarna.

I dag har jag och Birgitta varit hemma hos Matti och Karin och själva för första gången sett det här lilla livet; samtidigt har jag fått lov att berätta. Den lilla tjejen är inte bara frisk utan verkar också lugn och harmonisk, det senare till och med när farmor och farfar höll henne i famnen.

Så småningom kommer vi säkert att bli förtrogna vänner. Hon kommer med sina föräldrar hit till Öregrund redan i sommar, och så småningom tror jag nog att hon, liksom nu Kerstins Viggo och Klara, kommer att bo över hos oss, kanske så småningom under någon hel vecka. Matti har i mejl till mig påmint om hur han och Kerstin på vinterlov och under sommaren hälsade på hos mina föräldrar i Juniskär utanför Sundsvall – han minns fortfarande hur han sov middag på sin farfars säng och i farfars famn; farfar sov också middag tillsammans med honom.

Jag hade köpt en orkidé till de nyblivna föräldrarna och Birgitta hade både köpt och själv sytt babykläder. Mycket vackra, liksom de egenstickade saker efter Matti och Kerstin hon också hade med sig till Mattis och Karins nyfödda.

Båda föräldrarna är inledningsvis föräldralediga samtidigt, vilket jag tycker är mycket bra för bådas kontakt med barnet och vice versa, och de kommer senare att dela på föräldraledigheten.

Det här lilla knytet, ännu inte namnat, kan skatta sig lycklig över att ha både en mamma och en pappa som inte bara älskar henne utan också båda tar hand om henne.

Och i den nära krets som också kommer att hjälpa till med att lotsa ut henne i livet finns dessutom farfar och farmor, morfar och mormor samt föräldrarnas syskon och syskonbarn.

Blåbär vid färgning av estniska påskägg

I min svenska familj lever en påsktradition från min estniska barndom vidare: att färga påskägg med lökskal och växtdelar.

För det här behöver man mycket skal av gul lök – man kan vittja den ask som finns under löklådan i affären. (De trevliga damerna på Konsum här i Öregrund hjälper oss att ta undan mängder av lökskal, som ju annars slängs bort; de har för övrigt börjat färga ägg på estniskt vis de också, efter att först ha frågat vad jag skulle ha lökskalen till och sen undrat hur man gör.)

Vi talar här om naturfärgning av ägg: Man lägger varje ägg på en tygtrasa, till exempel från ett uttjänt lakan, och sveper in ägget i ett tjockt lager skal av gula lökskal och annat som kan naturfärga. Albark ger brun färg. Andra växter färgar inte direkt men kan utnyttjas genom att läggas närmast äggskalet, och så får man ljusare konturer av krokusblad, stensöta och så vidare mot den lite brunare lökskalsfärgade ytan runt omkring. Trasan försluts till ett litet paket runt ägget, och runt om virar man försiktigt björntråd, så att växtdelarna hålls kvar mot äggskalet.

Är man flera om att dela en stor kokgryta, kan man hålla reda på sina egna ägg genom att knyta ihop trådändarna.

Ska färgningen ta, måste man koka äggen åtminstone dubbelt så länge som vanligt, och de blir alltså hårdkokta. Det underlättar alltså om man har en eller ett par stora grytor med redan kokande vatten på spisen, när äggen ska läggas i.

När kokningen är klar, tar man upp äggen med en hålslev och spolar dem under kallvattenskranen. Där klipper man också upp tråden, öppnar tygpaketet och spolar rent ägget. Fram träder då de mest underbara påskägg man kan få se!

Hur man gör och hur äggen blir kan du med instruktiva bilder se på vår dotter Kerstin Kokks blogg. Länk finns här intill.

Fast nu vill jag komplettera med att lära Kerstin och andra intresserade ett också för mig helt nytt estniskt äggfärgningsknep. I en av de estniska dagstidningar jag dagligen läser på nätet hittade jag en stor, färgbildsillustrerad artikel om estnisk påskäggsfärgning, i huvudsak det jag lärde mig i min egen estniska barndom och som jag skriver om ovan.

Men där fanns också ett för mig nytt tips: Man kan få intensivt blå färg på påskäggen genom att använda blåbär.

Så under påskaftonens äggfärgning i år gjorde jag ett experiment. Jag hade inte blåbär men blåbärssylt hemma, så jag svepte in två av äggen med de vanliga färgingredienserna ovan men klickade dessutom också på en tesked blåbärssylt. Den fuktade förstås igenom tygtrasan runt ägget, så jag kokade upp vatten i en särskilt liten kastrull och la de här båda äggen där.

Det visade sig, när jag sen öppnade de här båda paketen, att de lökskals- och växtfärgade delarna av äggskalet hade blivit mörkare, men blåbärssylten hade också satt ett blåfärgat avtryck och, under över alla under: på det det ena äggets skal såg man bokstavligen bilden av tre blåbär!

Nästa år ska jag prova att också använda djupfrysta blåbär.

Ett tips till: Kasta inte trasorna du använder. Skölj av dem och maskintvätta dem sedan – de kan åter användas nästa påsk.

Grattis, Klara, sju år!

Vår dotterdotter Klara fyller sju i dag. Det firas med kalas för kompisar. Alla inbjudna är tjejer, men storebrorsan Viggo får förstås vara med.

Morfar och mormor är nog i äldsta laget för det kalaset, så vi var bjudna på eftermiddagskaffe i går, dagen före. Kerstin hade bullat upp med både tårta och annat hembakt då också, men eftersom jag är diabetiker, höll jag mig ståndaktigt till en slät kopp kaffe.

Mormor Birgitta uppvaktade med både hemsydda och köpta kläder plus leksaker från önskelistan, och även jag hade där hittat tre olika Zhu Zhu babies och en massa Littlest Pet Shop-djur att köpa. Dessutom fick Klara av mig som vanligt en massa böcker, både bilderböcker och läsa själv-böcker – hon kan nämligen läsa, även om det än så länge inte går så vansinnigt fort. Och så hade jag hittat ett pennskrin i form av en mjuk och fin vovve.

Storebrorsan Viggo har fördelsedag först i september – han fyller tio då – men vi brukar också ge det av syskonen som inte fyller år någon present med motiveringen att det är, som i det här fallet, Viggos nio och ett halvt-årsdag, vilket faktiskt stämmer ganska bra. Så också Viggo fick några böcker.

Barnens pappa, Bo, hjälpte Klara att få loss alla leksaksfigurerna från sina plastförpackningar men hann emellanåt också läsa lite på sin läsplatta.

Själv är jag på den punkten en obotlig bakåtsträvare, och jag indoktrinerar alltså barnbarnen med mängder av gammaldags böcker.

Melodikrysset nummer 12 2012

Det mesta i dagens kryss var välbekant, och därmed lätt, för mig – jag fick egentligen inga problem förrän med allra sista frågan. ”Fame Factory” är inte sådant som jag har ägnat min tid åt. Men eftersom svaret såg ut att bli Emil, kunde jag ju googla på ”Fame Factory” och Emil, och då hittade jag namnet Emil Sigfridson. Han har mycket riktigt sjungit in ”Will You Ever Know”.

Lite förbannad på mig själv är jag för att jag inte kommer i håg titeln på melodin som utspelar sig i Venedig. Men det James Last spelade tilldrog sig där, på kanalerna, och det vi skulle kunna var att man där förflyttar sig medelst gondol, till vilken också hör en åra.

Lite lurig när det gällde frågeställning och svar var frågan kring ”With Or Without You” med U2. Gruppnamnet skulle vi översätta till U två – men om man uttalar U2 på engelska, får ju U en annan mening.

Lite lurigt var det också att spela ”Varm korv boogie” av och med Owe Thörnqvist på norska, ”Varm pølse boogie”. Jo, nog var det Owe själv som sjöng. Jag har träffat honom åtskilliga gånger, har en hel del av honom på skiva och har varit på hans senaste show.

Vid samma tillställningar, middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – på Uppsala slott, brukar jag träffa också Lasse Åberg. Och naturligtvis har jag sett hans filmer, bland andra ”Sällskapsresan”, där melodin vi hörde, skriven av Bengt Palmers, hördes.

Längre ut på den politiska högerflygeln fanns Charlie Norman – jag har hört honom, och nu tänker jag främst på mellansnacket, på moderatstämma, när jag var journalist. Men inget ont om Charlie som spelman. ”Ett litet hus på vårat land”, som vi hörde i dag, hör väl inte till det bästa han har gjort, men jag har njutit av hans spel både live och till exempel i radioprogrammet ”Schooldays” under min egen skoltid på femtitalet.

Under min skoltid var också ”Vid Färjestaden” en välkänd sång. Men på den tiden fanns ju inte Ölandsbron, vilket ju också låttiteln vittnar om.

Under gymnasietiden i Sundsvall fick vi läsa åtskilligt av Carl Michael Bellman, och senare gjorde Fred Åkerström fantastiska insatser för att tolka Bellmans sånger för nya generationer. (Fred sjöng förresten på den jättelika introduktionskonserten för min sångbok 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus.) Men här var det inte honom vi hörde utan en ännu yngre uttolkare av Fredmans epistel nummer 81, ”Märk hur vår skugga”, Joakim Thåström i Imperiet – jag har också deras skivor.

Också Thore Skogman har varit politiskt engagerad – skrivit en politisk sång, ”Härliga värld”, och turnerat tillsammans med Sten Andersson (s) – men oftare skrev han ju och sjöng sånger av typen ”Plättlaggen”, den som i dag skulle ge oss ordet lagg.

Till och med Evert Taube har ju skrivit åtminstone en politiskt engagerad sång, ”Änglamark”, en plädering för att värna vår miljö. Men naturligtvis är även han mycket mer känd för sånger som ”Sjösala vals”, ur vars text vi i dag skulle erinra oss Orrberget, som i sin tur skulle ge oss det eftersökta ordet orre.

Benny Andersson sågs nyligen på barrikaderna i kampen mot att förstöra miljön vid Slussen i Stockholm. Men hans och Björn Ulvaeus’ låtar har väl knappast brukat ha politisk tendens, även om ju deras ”Chess” utspelar sig i en blockuppdelad värld. Ur den hörde vi i dag ”I Know Him So Well” med Barbra Streisand. Här skulle vi också kunna att hon kommer från USA.

Ur ”Trollmors vaggsång” – ”När trollmor har lagt sina elva små troll” – går väl inte något politiskt att utvinna. Men jag har faktiskt under min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen en gång hyllat en kollega på organisationsavdelningen med en egenförvanskad textvariant, där vederbörande ”har lagt alla ombudsmännen och bundit fast dem i svansen”.

Sen är det väl bara Loreen och ”Euphoria” kvar. Jag är inte jätteentusisastisk, men åtmintone refrängen sitter ju kvar i musikminnet, så lycka till!

Eftermiddag med Viggo och Klara

Dottern, Kerstin, mejlar: hon skulle behöva hjälp med hämtning av Viggo och Klara efter skoldagens slut – hon ska själv på styrelsesammanträde med Folkrörelsearkivet i Uppsala.

Självklart ställer vi upp. Eftersom Birgitta fortfarande väntar på sin hjärtoperation och i väntan på den inte kan gå så fort, faller det på min lott att gå till Domarringens skola och hämta barnen. Birgitta åtar sig att laga middag.

När jag kommer in på skolgården, kommer Klara, snart sju, rusande och säger att hon har längtat efter att få komma hem till morfar och mormor. Hon går och hämtar ryggsäcken och cykelhjälmen, men vi måste först vänta en kvart på att Viggos – han går i trean – skoldag ska ta slut. Vi står och pratar om allt möjligt medan vi väntar: simträningen, Mattis och Karins lilla baby som kommer snart, besöket för en tid sen i farmors och farfars vinterland, Sollefteå.

Sen kommer Viggo, som har varit på syslöjd, och vi påbörjar färden hem till morfar och mormor. Barnen har cyklar men väntar ordentligt på morfar vid övergångsställena. De hittar utan vidare hem till morfar och mormor, fastän deras eget hem ligger åt ett annat håll.

Hemma hos oss väntar mormor, och barnen måste förstås först berätta om allt möjligt också för henne. Sen försjunker Viggo i sjätte delen av Harry Potter, medan Klara plockar fram sina mest älskade leksaker hemma hos oss, små plastpjäser förvarade i en påse i Birgittas arbetsrum. Sen läser hon Smurf-tidning också.

Mormor gör i ordning våffelsmet och dukar för middag. De färdiga våfflorna försvinner sen, en efter en – Viggo, annars kräsen med maten, äter sex våfflor.

Mormor har sparat våffelsmet, så när Kerstin kommer från sitt sammanträde, får också hon nygräddade våfflor.

Men nu börjar det bli dags för hemfärd; Viggo tjatar lite, och Klara verkar sömnig efter våfflorna och behöver piggas upp med ett glas apelsinjuice för att orka cykla hem. Och så cyklar då barnbarnen och deras mamma hem till sitt.

Det är en fröjd att ha barnbarn, framför allt när man får chans att umgås med dem!

Rödluvan, berättad för barn i Ghana

Sagan om Rödluvan känns lätt igen i Niki Dalys bilderbok ”Söta Salma” (översättning Britt Isaksson, En bok för alla, 2012, ursprungligen utgiven på svenska av Förlaget Hjulet, 2006).

I den här versionen får lilla Salma i uppdrag att handla av sin mormor, och det hon ska placera de inhandlade varorna i är en bastkorg av det där slaget man i bokens upphovsland, Ghana, bär på huvudet. Hon glömmer förstås bort mormors alla förmaningar, så hon förirrar sig till en stökig del av staden och träffar där en hund, som lurar av henne hennes inköpta saker men även skorna och en del av kläderna. Med hjälp av dem lyckas hunden till att börja med dupera mormor, som inte ser så bra. Och när hunden sedan inte kan sjunga Salmas vanliga sång, är det för sent: mormoe hamnar till och med i soppgrytan!

Under tiden har Salma dock lyckats hitta morfar, som berättar sagor för barn om spindeln Anansi, som han också är utklädd till. Hon berättar för morfar vad som har hänt och kommer på råd: Hon klär själv ut sig till sagomonstret Ka Ka Motobi, och åtföljda av lille Abubaker, ger de sig i väg hem till mormor, utrustade med trumma och skallror.

Och så här kommer de hem och lyckas skrämma i väg den dumma hunden och även rädda mormor.

Efter dessa uppskakande händelser gjorde förstås Salma aldrig mer utvikningar när hon fick ärenden till marknaden och talade inte heller med främlingar.

En klassisk saga alltså, dessutom illustrerad med färgsprakande och fantasieggande bilder, som alldeles säkert kan uppskattas också av unga svenska sagoälskare.

Mer om spyflugan Astrid

I En bok för allas återutgivning av barnböcker har vi tidigare mött en bok om spyflugan Astrid, en en smula bisarr skapelse som dock uppskattas av barnbarn jag har prövat den på.

En bok för alla återkommer nu (2012) med Maria Jönssons ”Spyflugan Astrid flyger högt”, ursprungligen publicerad 2008 av Bonnier Carlsen.

Den här boken leker, liksom sin föregångare, med flugornas ibland upp-och-ned-vända perspektiv på tillvaron, både i bild och text – det senare innebär att texten på några ställen är satt upp och ner. Konstnärligt är det här en djärv skapelse, och själva historien om vad som händer lilla flugbrorsan Bertil en dag då Astrid ska passa honom är riktigt fantasifull: Har ni för er del någonsin till exempel sugits upp i den köksfläkt som finns ovanför spisen?

Det, och de äventyr som följer utomhus, är faktiskt en riktigt spännande historia.

Barnsjukdomar

Eva Wikanders (text) och Lisa Örtegrens (bild) ”Dockoperationen” gavs 1992 ut på Rabén & Sjögren men utkommer nu (2012) på nytt hos En bok för alla.

Den här boken leker lite kring alla barnsjukdomar man kan ha. I det här fallet leker kompisarna Anna och Elinor att Annas docka Matilda drabbas av röda hund, påssjuka, vattkoppor, feber och mässslingen och det i ett enda svep. Och då gäller det förstås att spruta in lämplig medicin som jordgubbssaft, ketchup, välling och vitlökssås i dockans mage.

Med påföljden att hon efter ett tag börjar lukta milt talat egendomligt.

Fast om man då tar av dockans ena ben, kommer man åt maginnehållet och kan spola magen ren.

Av det här blir det en inte helt oäven historia, men som barnbok känns den också väl konventionell för att kunna konkurrera med det allra bästa i genren. Ändå tror jag att den här historien kan uppskattas av många i rätt ålder.

Melodikrysset nummer 10 2012

Som väl mina läsare har noterat, lyssnar jag på mycket olika slag av musik. Det är inte genre utan kvalitet som avgör vad det blir.

Den här kvalitetsselektionen gör att det naturligtvis uppstår luckor i mitt musikkunnande. Alltså får jag svårigheter när Anders Eldeman spelar låtar och artister hämtade ur ”Idol”, ett TV-program jag konsekvent har vägrat att se. Det är väl förklaringen till att namnet Amanda Fondell först inte säger mig någonting, när jag googlar på låten som spelades, ”All This Way”.

Men kvalitet och sångerskor som verkligen är bra känner jag igen. Ett exempel är Anna Ternheim som vi hörde sist i dag, i ”Walking Aimlessly”.

Den där kvaliteten finns också hos First Aid Kit, som just nu ligger etta på Svensktoppen – det av Eldeman efterlysta ordet är lista – med ”The Lion’s Roar”. För den som är road att läsa mer: Jag skrev nyligen mycket uppskattande om deras senaste CD – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Ljuv musik har gjorts av musikskapare i högst olika genrer och mycket olika generationer. Ett exempel är Evert Taube, vars ”Maj på Malö” (som i visan ses ro) vi i dag fick höra i en fin version med Sophisticated Ladies.

Povel Ramel är en annan musikskapare, som har gett oss många låtar att glädja oss åt. Ett exempel är ”Underbart är kort”. Den finns i olika insjungningar, men jag är säkert inte ensam om att sätta Monica Zetterlunds allra främst.

Nästan bedövande många hits åstadkom också ABBA. Ett exempel är ”Ring, ring”, som i dagens kryss skulle leda oss först till en telefon och sedan till telefonens uppfinnare. Eldeman ville ha svaret Graham Bell, och då får han väl det, även om det finns andra förslag på vem som egentligen ska ha äran. Eller skulden: så som folk tjattrar överallt i dag, önskar man ibland, att telefonen – i vart fall mobiltelefonen – aldrig hade uppfunnits.

Livet kan nämligen levas i ett lugnare tempo. Så jag instämmer livligt i budskapet ”Lilla snigel akta dig”. Inte för att jag vill ta den lilla snigeln utan för att jag sjunger långsamhetens lov.

Eftersom jag har haft barn hemma under ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-eran, minns jag förstås också, när vi nu är inne på barnkultur, den här TV-serien med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus.

På den tiden gick ju också barnprogrammen i de vanliga två TV-kanalerna, så små och stora fick samsas och turas om. Eftersom pappa och mamma varje dag ville se Rapport, lärde sig också barnen att känna igen det här programmets TV-signatur.

Dansband är ju inte riktigt min grej, men eftersom jag genom åren har lyssnat mycket på Svensktoppen, har jag ju hört ett och annat också i den vägen. Och det har förstås funnits dansbandslåtar som har platsat väl på Svensktoppen. Ett exempel på det, från 1973, är den hurtiga ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” med Schytts, som var en av dagens ljudillustrationer.

Men det gjordes hurtiga låtar långt tidigare. Ett exempel är Karl Wehles ”Någonting att äta, någonting att dricka”, som blev populär bland annat genom filmen ”Kärleksexpressen” från 1932. Åtandet och drickandet ledde väl till det Eldeman ville ha till svar, att de blev mätta.

Ytterligare en melodi, Jules Sylvains ”En stilla flirt”, hade filmbakgrund, i filmen med samma namn från 1939. Den har genom åren gjorts med många olika artister, men i filmen var det Tutta Rolf som sjöng. I krysset använde Eldeman en inspelning med Anita Lindblom.

Och apropå gamla filmer: Jag hör till dem som ganska ofta på måndags- och tisdagseftermiddagarna ser äldre filmer i TV 1. Ett antal av dem har jag skrivit om, liksom jag då och då skriver om filmer jag ser på DVD eller bio. Gå upp under Kulturspegeln, Film, och kolla.