Melodikrysset nummer 34 2012

Jag tyckte inte att dagens kryss var våldsamt svårt, även om Anders Eldeman spelade en del musik som jag inte så ofta hör på.

Phil Collins har jag inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Han har också spelat trummor.

A-ha har jag heller inte i min kollektion, men bindestrecket gjorde det lätt att hamna rätt. Och så fick vi ju låttiteln, ”Butterfly”.

Desto lättare var dagens melodifestivalanknutna frågor.
”Oh My God!” från 2011 med The Moniker (Daniel Karlsson) är ju en sån där låt som sätter sig bergfast i musikminnet.

Och Shirley Clamp, som vi i dag hörde i ”Med hjärtat fyllt av ljus”, har åtminstone jag främst lärt mig att känna igen via Melodifestivalen.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset, syndar Anders Eldeman ofta genom att tillgripa återbruk.

I dag spelade han till exempel Julian Lloyd Webbers ”Up Where We Belong” ur ”En officer och en gentleman”.

Och hur många gånger har ”Titanic” – i dag illustrerad av ”My Heart Will Go On” – förekommit i Melodikrysset?

I dubbelfrågan mot slutet har särskilt den kvinnliga artisten förekommit rätt så ofta. Det vi hörde var ”What a Wonderful World” med Louis Armstrong och ”Come Away With Me” med Norah Jones.

I andra fall, till exempel i dagens allra första fråga, hade Eldeman ändå försökt att variera sig. Den som i dag fick sjunga ”Det är dans på Brännö brygga” var Alf Robertson.

Och det var åtminstone ett tag sen vi sist hörde ”Axel Öhman”, även känd som ”Skepp som mötas”.

Gamla godingar som Glenn Millers ”In the Mood” blir njutbara igen om de inte spelas allt för ofta – det gäller till och med om man som i dag i stället får höra dem med Ingmar Nordströms.

Själv tyckte jag av samma skäl – alltså inte för att den i dag spelades i en finsk version – att det var kul att åter få höra ”Vem vet”, ursprungligen signerad Lisa Ekdahl.

Inte heller Nisse Hellberg har förfekommit alltför ofta i Melodikrysset, så även om jag har det mesta av honom i mina egna skivhyllor, lyssnade jag gärna på ”Stjärnan i mitt liv”.

Sen var det väl bara dagens barn-TV-fråga kvar. Den var lätt, åtminstone för folk i min ålder. Vi har alla, tillsammans med våra barn, tittat på Anita och Televinken.

Men sånt här förändras ju över tid. Jag har till exempel ingen aning om huruvida de barn som deltog i trädgårdskalaset hemma hos Lena och Anders i Sala i går känner till Televinken, inte heller om Lenas och Anders nyfödda kommer att bli bekant med de här figurerna.

Men trevligt var det på kalaset, och läcker traktering. Så jag kan väl passa på att tacka värdfolket och också Hasse och Karin, som efter trädgårdsfesten skjutsade hem oss till Öregrund.

Melodikrysset nummer 33 2012

Anders Eldeman varnade för att dagens melodikryss bitvis skulle vara svårt, men för min del tyckte jag att egentligen bara en enda fråga var det. Visserligen har jag sett Skavlan-programmen i TV, men jag kom ändå inte i håg Melody Gardot, som vi i dag hörde i ”Who Will Comfort Me”.

Dagens Thore Skogman-låt var heller inte en av de vanligaste, men ledbokstäverna antydde vilket ord som söktes, och mycket riktigt är låttiteln ”En evig sång”.

Vid min ålder får man då och då påminnelser om att kroppen inte är evig, men när det gäller den äldre musiken i krysset har man ju ändå glädje av att ha levt länge.

Så visst minns jag ”Jag vill vara din, Margareta” från Svensktoppen 1976 med Sten & Stanley – jag blev inte ett dugg förvillad av att hon i den finska version vi fick höra i dag kallades för Marja-Leena.

Och Gunnar Wiklund har jag ju hört oändligt många gånger i ”Vi ska gå hand i hand”.

Gullan Bornemark var poppis när vår Anna var liten, så visst har jag, minst lika många gånger, hört hennes moralistiska ”Sudda, sudda bort din sura min”, med buskapet att man inte ska vara sur.

Samma Anna och senare hennes syskon har alla hört Babar som godnattsaga. Filmerna om honom kom först i TV, men numera finns han också i vår växande barnfilmhylla här i Öregrund – barnbarnen måste ju ha något att göra även regniga dagar.

Någon ”Evil Woman” har jag inte i huset och skulle inte vilja ha heller. Det gäller även låten med E.L.O.. Electric Light Orchestra har gjort bättre låtar.

Några Babushki har vi inte heller – våra är döda. Men Buranovskiye Babushki lyssnade jag gärna på i Eurovision Song Contest. De framförde för övrigt sin ”Party For Everybody” delvis på udmurtiska, avlägset släkt med mitt barndomsspråk estniska. I Eurovision Song Contest representerade de dock Ryssland.

I en av de svenska uttagningsomgångarna framförde Ola Svensson sin ”Unstoppable”. Men det var den inte.

Åter igen blev det mycket film i Melodikrysset.

Bo Widerbergs ”Elvira Madigan” från 1967 har varit med tidigare i krysset, men för all del: musiken, signerad Wolfgang Amadeus Mozart, var värd att lyssna på den här gången också. Läs gärna vad jag tyckte ovan under Kulturspegeln, Film.

Också ”Gabriellas sång” – som här skulle ge namnet Gabriella – med Helen Sjöholm i Kay Pollaks ”Så som i himmelen” har förekommit tidigare i krysset. Själv såg jag den på bio när den kom 2004.

Federico Fellinis ”La dolce vita” (1960), som utspelar sig i Rom och har Anita Ekberg i en av rollerna, kan man också läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Film. Här låg Eldemans upprepning i att han åter igen spelade filmmusik, signerad Nino Rota.

Också ”Jag vet ett litet hotell” med musik av Jules Sylvain skrevs för en film, ”Juninatten” (1940) med Ingrid Bergman i huvudrollen.

Fast nu är de ljusa juninätterna redan avlägsna. Augustimörkret har lagt sig över vår lantliga boning.

Men även augusti har sitt behag; i går kväll åt vi årets första kräftor.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Hannes Holm

Jag har Hannes Holms ”Adam & Eva” (1997) hemma i filmhyllan och minns den som en flyhänt gjord relationsfilm – men skulle någon i dag be mig berätta handlingen, skulle jag gå bet.

Också i hans Sommar-program i dag fanns det både roande och i något fall intressanta inslag, men jag är inte säker på att jag kommer att minnas dem heller om ett tag. Det här att han har jobbat som badvakt tillsammans med John Ausonius, känd som lasermannen, var ju onekligen intressant, men vad – utöver att Holm kunde vidimera att Ausonius hade en oböjlig personlighet – gav det här egentligen?

Historierna från barndomen – till exempel om hans reaktion på en karaktärsattack från en klasskompis – gav en bild av en människa som anpassar sig i stället för att gå sin egen väg, och trots minnesbilderna av hur han avvisade förslag från Jan Stenbeck stannade det kvar ett intryck av att han har halkat in på både det ena och det andra på ett bananskal.

Han kunde till exempel inte bli sjökapten, eftersom han är färgblind. Men så halkade han in i filmbranschen genom en slump, och där har uppenbarligen hans färgblindhet inte hindrat honom från att göra spelfilmer i fyrfärg.

Allt det här borde ju ha vållat honom trubbel, för att citera titeln på den Olle Adolphson-låt med Monica Zetterlund han spelade.

Just ”Trubbel” fick mig att spetsa öronen när den spelades, men inte heller musiken i programmet grep tag i mig när den spelades. Ändå innehöll Holms spellista ganska mycket som normalt talar till mig: Wilhelm Peterson Bergers ”Frösöblomster”, Nathan Söderbloms psalm ”I denna ljuva sommartid”, The Ark, Kim Larsen, KSMBs roliga version av ”Rövarnas visa”, Lars Winnerbäcks ”Till det sista havet”, Per Gessles ”Flickorna på TV 2”, Bernt Stafs underbara ”Familjelycka” och Gunde Johanssons version av Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”.

En, antar jag tillfällig, länk tillbaka till gårdagens sommarprogram med Ebbot Lundberg var att vi fick höra en låt med The Soundtrack of Our Lives.

Melodikrysset nummer 31 2012

Dagens kryss var verkligen lätt. Det började till och med med en låt, som vi har hört förut i Melodikrysset, ”Då är sommaren säkert här”, vars text och musik har gjorts av en av Anders Eldemans favoriter, Lars Berghagen. Berghagen sjöng tillsammans med Jan Malmsjö, som vi ju såg i ”Allsång på Skansen” här om kvällen.

Det här är en av Berghagens bättre låtar, men som musikalisk sommarmålning föredrar jag själv ändå George Gershwin’s ”Summertime”:

Summertime,
And the livin’ is easy
Fish are jumpin’
And the cotton is high

Your daddy’s rich
And your mamma’s good lookin’
So hush little baby
Don’t you cry

One of these mornings
You’re going to rise up singing
Then you’ll spread your wings
And you’ll take to the sky

But till that morning
There’s a’nothing can harm you
With daddy and mamma standing by

Summertime,
And the livin’ is easy
Fish are jumpin’
And the cotton is high

Your daddy’s rich
And your mamma’s good lookin’
So hush little baby
Don’t you cry

Också fortsättningen blev amerikansk. Först hörde vi ragtime.

Därefter kom ett potpurri med The Beach Boys.

”Ovan där” har, från 1939 och framåt, sjungits in av en rad svenska artister och också blivit omåttligt populär, inte bara i religiösa kretsar. Men originalet, C A Tindley’s ”Over There” är amerikanskt.

Sen använde Eldeman i dagens kryss av massor av musik som har förekommit i filmer.

Kirk Douglas sång var hämtad ur Walt Disney’s version av ”En världsomsegling under havet” från 1954, där kaptenen för Nautilus ju hette Nemo. Fast själv har jag sen unga år gärna läst Jules Verne i textoriginal – det har blivit mycket Verne genom åren, även i vuxen ålder.

Nu ska ni inte tolka det här som att jag generellt är emot allt det Walt Disney har gjort – när han var som bäst var han ett geni i genren tecknad film. Varje julafton ser jag med glädje disneykvalkaden, inte minst det årligen återkommande klippet ur ”Snövit”, där hon dansar med dvärgarna tills att Prosit flyger i luften. Men i dag skulle vi inte spåra honom utan Glader.

”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” med musik av Georg Friedrich Händel förekom i Bo Widerbergs sista långfilm ”Lust och fägring stor” från 1995.

Och Albert Carlssons ”Arholmavalsen” – som i dag skulle ge oss Arholma – har förekommit i en rad svenska långfilmer, till exempel ”Lars Hård” från 1948 och ”Den enfaldige mördaren” från 1982.

Och så återvände Anders Eldeman än en gång till en av sina egna filmfavoriter, James Bond. ”Under the Mango Tree” ur ”Dr No” har vi väl dessutom hört tidigare i krysset?

Ett tips till er som inte regelbundet följer min blogg: Jag skriver regelbundet om långfilmer – du hittar ett stort antal recensioner ovan under Kulturspegeln, Film.

I ”Dr No” finns scener inspelade på Jamaica. Dagens kryss innehöll ytterligare en anknytning till Västindien, närmare bestämt till Barbados. Därifrån kommer nämligen Rihanna – Robyn Rihanna Ferity – som vi i dag hörde i ”Te amo”, vilket jag väl inte behöver översätta.

Själv har jag sen barnsben älskat Povel Ramel – när kusin Kreete hade skaffat ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, höll vi på att slita ut den med detsamma på glasverandan i Juniskär, där vi hade placerat Kjell Nordins vevgrammofon.

Det är för övrigt rätt så livat här i Öregrund också, eftersom det pågår båtvecka.

Nå, den går väl över, och sen blir det lugnt och skönt igen.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pappa Långben som dansfilm

Jean Websters ungdomsroman ”Daddy Long-Legs” kom ut redan 1912. Jag har en gång i världen läst Helge Åkerhielms svenska översättning ”Pappa Långben” (Rabén & Sjögren, 1973), och nyligen såg jag Jean Negulescos filmatisering från 1955 med samma namn.

När jag nu såg den här filmversionen – boken har filmatiserats många gånger – mindes jag inte längre så mycket av boken, men en sak var helt uppenbar: medan bokens Jerusha ”Judy” Abbott växte upp på ett barnhem på den amerikanska östkusten, hittades hon i den här filmversionen av sin anonyme välgörare ”John Smith”, alias den stenrike amerikanen Jervis Pendleton (spelad av Fred Astaire), i ett barnhem i Frankrike. I filmen spelas den unga damen, i filmen omdöpt till Julia, av Leslie Caron.

I både boken och filmen fattar den stenrike Abbott tycke för barnhemsflickan och börjar betala ett månatligt bidrag för att bekosta hennes fortsatta utbildning, i filmen återigen förlagd till USA. De här båda har bara råkats tillfälligt och han hemlighåller sin identitet genom att kalla sig för John Smith. Flickan drömmer om vem som kan vara hennes okände välgörare och döper honom, efter en uppdykande minnesbild, till Pappa Långben. Hon skriver många och långa brev till sin välgörare (”John Smith”), och därigenom får vi bland annat följa hennes utveckling från flicka till ung kvinna.

Bokens, som jag minns det, mer beskedliga slut förvandlas i filmen, trots den stora åldersskillnaden mellan miljonären och flickan, till en kärlekshistoria, som tar en mycket stor del av utrymmet i handlingen – fan vet om inte miljonären blir förälskad i flickan redan när han först möter henne på barnhemmet i Frankrike. Och senare, när han möter henne på college och till och med deltar i en skolbal, är det förstås klippt. Även hon faller för hans charm (och danskonst) och avvisar en yngre kavaljer i mer passande ålder – miljonären använder sig till och med av ett fult trick, lockar i väg den yngre konkurrenten till ett jobb långt bort i världen.

Det här är för gubbigt för min smak, men filmen lever förstås på de inlagda dans- och sångnumren. Ekvilibristiska trumsolon, dagdrömmar och mardrömmar förekommer, men den här filmen innehåller egentligen bara ett minnesvärt musikinslag, Johnny Mercers ”Something’s Gotta Give”.

Kerstin är här igen och dokumenterar öregrundssommaren

Vår dotter Kerstin är här igen tillsammans med barnen, Viggo och Klara. Hon vill nog ge också dem minnen för livet av somrarna i Öregrund.

Liksom Kerstin själv en gång i världen får hennes barn åka buss till Öregrund – bilder från bussfärden och ankomsten till morfars och mormors trädgård finns här.

Kerstin passade genast på att ta kronblad från en blommande Rosa Alba Maiden’s Blush att senare användas i en tårta, här.

Kerstin är här bland annat för att göra en del förberedelser till vårt 75-årskalas ganska snart. Men självfallet har hon också gjort badturer till Tallparken, här och här. Det är varmt i vattnet nu!

Morfar har stekt falukorv till middag, och efter maten var han med barnen ute i Tallparken – barnen ville plocka blåbär, och vi hittade också sådana.

Och just i änden på det som förr också hörde till vår tomt men nu alltså är kommunal parkmark såg vi en koja under uppförande: stege till en plattform mellan några träd och början till en vägg. En gång i världen byggde jag en koja till våra egna barn alldeles i närheten.

Sommar i P1 med Sara Bergmark Elfgren

Jag har inte bara läst J R R Tolkien och hela J K Rowlings Harry Potter-serie utan också en del annat i fantasygenren. Jag försvarade den faktiskt redan på 1970-talet då annars andra vindar blåste genom barn- och ungdomslitteraturen. Det betyder nu inte att jag är nörd på det sätt som författaren Sara Bergmark Elfgren framställde sig själv i dagens Sommar-program. Jag har ännu inte läst hennes och Mats Strandbergs prisade ”Cirkeln” och ”Eld”, men efter att ha läst recensionerna har jag haft i tankarna att både läsa de här båda böckerna (och den tredje planerade delen i den här trilogin) själv och ge dem i present åt en mycket yngre person, som just nu är uppslukad av Harry Potter. Böckerna verkar vara inte bara spännande utan också, vilket Sara Bergmark Elfgren var inne på i sitt Sommar-program, med i huvudsak unga häxor som agerande, ha en, jämfört med genren i stort, intressant – uppvägande – könsbalans.

Det betyder nu inte att jag tycker att det här programmet som helhet var tillräckligt bra – därtill var det för ensidigt inriktat på sitt alltså ganska nördiga tema, och man fick heller inte nycklar till dörrar som därmed öppnades mot den värld fantasylitteraturen skildrar.

Sara Bergmark Elfgrens musikval hade i någon del – ”Gollum’s Song”, temat ur ”Star Wars” – anknytning till hennes ämne, men jag noterade, att hon i ganska få fall – Annika Norlin är ett exempel – spelade sådant som jag brukar lyssna på. Det ska inte tolkas som ett avståndstagande eller en distansering – flera av artisterna hon spelade skulle jag nog kunna lyssna på om jag kände till dem bättre.

Melodikrysset nummer 30 2012

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt. Svaret på den allra sista frågan gissade jag rent av innan den hade ställts. Som jag anade skulle vi få höra ”Jag mår illa” med Magnus Uggla.

Allt beror ju på vad man brukar lyssna på, men dagens ljudillustrationer fanns praktiskt taget till hundra procent inom ramen för det jag gillar. Till och med veckans melodifestivalare hör till de bättre: ”Se på mig” från 1995. Jan Johansson vann den svenska Melodifestivalen med den och kom sedan på en välförtjänt tredjeplats med den i Eurovision Song Contest.

Också dagens andra låt, Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, förtjänar en plats i den svenska evergreenhimlen.

Ännu äldre bland eviga svenska schlager är ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som vi minns med Tutta Rolf.

Ni som regelbundet läser min blogg vet att Evert Taube har en plats i mitt hjärta och att jag nu i sommar har skrivit om en hel CD-serie med taubematerial – den avslutande texten i den serien publicerade jag i går. Gå gärna upp under Kulturspegeln, Musik, Taube, och läs mer, och ett antal särskilt minnesvärda taubetexter går att hitta under Kulturspegeln, Sångtexter. Så fattas bara att jag inte skulle känna igen ”Rosa på bal” – jag började genast sjunga med: ”Tänk att jag dansar med Andersson…”.

Cornelis Vreeswijk kom lite senare, men det är ingen tvekan om att han var en visdiktare i Taubes klass. Med socialt engagemang också: sådant finns till exempel i hans ”Somliga går i trasiga skor”.

Till Brasilien förde oss också Svante Thuresson och Lisa Nilsson med sin ”Solen i maj”. Upphovsmannen till den är nämligen Jobim; i original heter den ”Agua De Marco”.

Varma vindar blåste också i Per Dunsös och Ola Ströms TV-serie från 1985, ”Solstollarna”. Ur den hörde vi ”Ett vykort hem till dig”.

I dag var Anders Eldeman återhållsam med repriser, men ”She”, i original med Charles Aznavour, har vi bestämt hört tidigare. I dag skulle vi översätta titeln till svenska, ”Hon”.

En speciell ”hon” – eller ”han” – brukar stå i fokus när man hör Mendelssohns bröllopsmarsch – kompositören heter Felix Mendelssohn Bartholdy, om man ska vara noga, men åtminstone brudpar brukar ju ha annat i huvudet.

Såg ni liksom jag TV-programmet om Marlene Dietrich nyligen? Vi tänker ju på henne som en bejublad stjärna, kanske också som antinazist, men slutet av hennes liv var verkligen inte avundsvärt. I dag hörde vi henne i ”Auf der Mundharmonika”, ”På munspel” för att översätta till svenska.

Frågar ni mig står Eric Clapton för dagens mest hörvärda ljudillustration, ”Nobody Knows You When You’re Down And Out”.

Men låt inte den titeln dra ner humöret. Ha en bra lördag!

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Eskil Erlandsson

Jag har, sen unga år och mina år som journalist, bland annat som årlig gäst på centerstämmorna, en del av mitt hjärta kvar hos Centern men då inte i första hand hos dagens centerparti utan hos det som en gång i världen hette Bondeförbundet. Jag minns många av dem jag mötte till exempel på CUF-stämmorna – några av dem blev till och med mina personliga vänner – som företrädare för jordbrukskultur och kroppsarbete, i vissa avseenden olika, i andra avseenden ganska lika de unga arbetarungdomar som en gång i världen dominerade SSU.

Dagens landsbygdsminister, det som förr var det mer inskränkta jordbruksminsiter, Eskil Erlandsson, bär helt uppenbart med sig en erfarenhet av lantlig kroppsarbetarkultur, och jag blev glad över att han så tydligt gav uttryck åt det i dagens Sommar-program. I hans berättelse om sitt liv fanns många inslag som bidrog till det här, allt ifrån beslutet att han efter faderns död tillsammans med brorsan och mamman (”morsan”) skulle driva gården vidare till stormen som fällde all skogen och lidelsen för älgjakt och lantlig mat.

Hans musikval var nästan ett skolexempel på att låtarna i Sommar kan knytas direkt till det man talar om: ”In the Summertime” med Mungo Jerry till ett lantligt intro, ”Sommarpsalm” till avsnittet om faderns (”farsans”) död, ”Blommig falukorv” och ”Bullfest” till snack om mat (i det senare fallet mellanmål i skolan), ”Mitt lilla barn” med Jojje Wadenius som avslutning på avsnittet om det barn som blev resultatet av ett äktenskap sent i livet och så vidare. Fast Ulf Lundells ”Öppna landskap” skulle ju också ha kunnat spelas i avsnittet om stormen och trädfällningen.

Några av tjejerna i Ainbusk (”Lassie”) kommer visserligen från gotländska lantbrukarhem, men Ulf Lundell är ju inte centerpartist, och Thore Skogman (i dag med ”Älgjakt”) var socialdemokrat, liksom – vad jag vet – Bo Sundström i Bo Kaspers orkester (”I samma bil”), så det var nästan en femtiotalistisk rödgrön folkrörelseanda över musikvalet i det här programmet.

Melodikrysset nummer 29 2012

Dagens kryss var bitvis riktigt knepigt.

Ganska mycket låg utanför ramen för det jag brukar lyssna på, men det är faktikt inte främst dagens dansbandsfråga jag tänker på: Det var inte våldsamt svårt att med hjälp av hjälpbosktäverna lista ut, att bandet som gjorde ”När kärleken slår till” var Matz Bladhs.

Däremot tyckte jag att dagens barnvisa var svår. Redan innan Anders Eldeman avslöjade att fågeln i titeln var en gök, dök emellertid orden ”Göken ropar” upp i huvudet, och sen har jag på nätet hittat hela titeln, ”Göken ropar högt uti skogen”. Jag måste rimligen ha hört den någon gång.

Trots att jag har sett programmen i TV med Kalle Moraeus, har jag inget minne av just Erik Hassle, vars ”Stay Away” vi hörde i dag.

Jan Malmsjös svenska version av ”The Rose” – vad heter den egentligen på svenska? – har jag i alla fall hört tidigare, men vem var det som gjorde originalet? Ledbokstäverna pekade mot ”Amanda”, men jag fick faktiskt googla innan jag fick det bekräftat: hon heter Amanda McBroom.

Eurythmics, det vill säga Annie Lennox och Dave Stewart, är jag då lite mer bekant med. Vi hörde dem i ”Miracle of Love”.

”Take My Breath Away” ur filmen ”Top Gun” har vi väl hört förut i krysset? De som spelade i dag var The Shadows.

Mera film: ”Let’s Face the Music And Dance” sjöngs av Fred Astaire i ”Follow the Fleet”, 1936, med musik signerad Irving Berlin.

Och vem minns inte den fina filmen ”Kan du vissla, Johanna?”, som brukar visas på julaftnarna. Titelmelodin, signerad Sten Axelsson och Åke Söderblom, skrevs redan 1932.

Svenska artister är av naturliga skäl ofta ganska lätta att känna igen, detta även om de inte ingår i ens egen skivsamling.

Det senare gäller till exempel Markoolio, som inledde dagens kryss med ”Svensk sommar, extra allt”.

Och Orup, som vi i dag hörde i ”Inte mycket jag behöver”, har jag egentligen bara i några andras inspelningar.

Dagens melodifestivalare – etta 1982, åtta i europafinalen – ”Dag efter dag” är en sån där låt som fastnar i örat. Den sjöngs, när det begav sig, av Chips, det vill säga Elisabeth Andréassen och Kikki Danielsson.

Därifrån är steget ganska långt till Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”. Det händer att man får höra den på ODs tillställningar, men jag har faktiskt allt signerat Bellman både på skiva och i olika sångböcker.

Men allra närmast mitt hjärta av det som spelades i dag står ”Den vackraste visan om kärleken”, Ture Nermans fredsdikt, skriven 1916 mitt under första världskriget. Tonsättningen, gjord av Lille Bror Söderlundh, kom senare, 1939, då ju nästa världskrig startade. Vill du läsa texten och mer om visan, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.