Att övervinna sin rädsla

Många barn känner tveksamhet inför att pröva nya saker.

Och det är väl det Lars Klintings ”Örjan – den höjdrädda örnen” (En bok för alla, 2015, i originalutgåva på Rabén & Sjögren, 1982) egentligen handlar om.

Örjan har en höjdskräck som närmast är extrem. Han kan visserligen flyga man vågar göra det bara alldeles nära marken. Så oftast väljer han att promenera genom skogen. Hur andra örnar vågar flyga omkring där uppe högt över trädtopparna kan han inte begripa.

Men en dag kommer en liten, liten fågel, en kungsfågel till hans hjälp. Kungsfågeln är listig, så han förstår att man måste ta det här steg för steg. Först får han Örjan att promenera upp på en hög kulle, sen ta sig upp på en stubbe där. Och till slut får han Örjan att, först livrädd, ta sig upp i en hög tall.

Men hur ska han nu komma ner? ”Hoppa” säger kungsfågeln, ”hoppa och håll ut vingarna”.

Och plötsligt inser Örjan att han nu flyger, dessutom inte behöver de andra örnarnas hjälp för att komma ner igen.

Han har vågat pröva sina vingar, och de höll för det de var skapta för.

Fars dag blev en mycket varierad dag

I morse, på Fars dag, väcktes jag av mor i huset med presenter på sängen.

Som vanligt fick jag böcker, både skönlitteratur och fackböcker: Michail Bulgakovs ”Det vita gardet”, Aris Fioretos’ ”Mary”, Ingrid Bergmans ”Mitt liv” och William M Adlers ”Joe Hill”. Dessutom Ulf Starks och Anna Höglunds ”Göran och draken” och Emelie Östergrens serieversion av Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen”-

Vidare några dvd-filmer: Richard Lesters ”A Hard Day’s Night” med The Beatles, Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och så ”Den stora Alice Babs-boxen”.

Som ni kan ana är mycket av det här till gemensam glädje, och det mesta av det här är inte inköpt just till Fars dag. Hustrun är med i Böckernas klubb och köper där regelbundet böcker och spelfilmer, av vilka ganska mycket sparas för att ges bort kommande farsdagar, jular och födelsedagar. Det är helt enkelt ett smart sätt att till rimligt pris hålla familjens bibliotek och spelfilmsbestånd aktuella.

Men visst blir far glad, både för det här och för den läckra hemgjorda smörgåstårta som serveras både till morgonkaffet och till lunch.

På eftermiddagen i dag hade jag lovat att hålla ett föredrag med rubriken ”Flykten från Estland” hos IOGT-NTO i Drabanten nere vid Uppsala C. Det har spritt sig bland föreningarna i stan att jag har egna erfarenheter av den första riktigt stora flyktingvågen till Sverige, den över Östersjön i andra världskrigets slut, och dagens stora flyktingvåg, den här gången över Medelhavet och upp över Europa, har gett förnyad aktualitet åt den här nu ganska avlägsna flykten, också den i mycket stor skala.

Många i publiken var gamla människor med egna minnen, men särskilt roligt var det att ämnet hade lockat också några, som inte hör hemma i IOGT-NTO kretsen. Bland dem som hade kommit för att lyssna fanns sålunda Küllike Montgomery med maken Henry Montgomery, hon flykting från Estland och nu dels pensionerad chef för Bror Hjorts hus, dels representant för Miljöpartiet i Kulturnämnden, han aktiv socialdemokrat.

Samtalet som följde efter mitt anförande drog ut på tiden, och när vi till slut bröt, insåg jag, att jag höll på att missa dagens 95-årsuppvaktning, den som bland andra Birgitta och vår dotter Kerstin skulle gå på. Så jag lyckades få skjuts till Luthagen – bara för att finna, att Birgitta och Kerstin liksom flertalet övriga gäster redan hade gått.

Men eftersom mottagningen ägde rum hemma hos Karin, som alltså är Birgittas faster, tog jag ändå hissen upp och överlämnade den rosenbukett jag själv hade fått som tack för mitt anförande. (Birgitta hade tidigare haft med sig present.) Hann också få en kopp kaffe och en pratstund med Karin och ett par eftersläntrande gäster.

Karin är, trots sin höga ålder, häpnadsvägande alert och lika radikal som hon alltid har varit.

Sen blev det promenad hem till Svartbäcken och till den födelsedagsmiddag Birgitta var i full färd med att ställa i ordning.

Medan jag väntade, ringde sonen, Matti, och grattade, och efter middagen – i dag för första gången på mycket länge serverad i det rum, där Kerstin och hennes båda barn har bott – har det blivit TV, främst veckans avsnitt av ”Bron”.

Detta skrivet under väntan på reprisen av ”Modus”, vars senaste avsnitt i onsdags jag missade.

Melodikrysset nummer 43 2015

Dagens Melodikryss var bitvis svårt.

Svårast i dag var dubbelfrågan, där namnet på sångerskan var Ulla Billquist. Men det var inte hon som var det svåra – jag har en box med hennes många skivinspelningar – utan vem hon sjöng duett med. Om det nu var ”Vilken melodi det ska bli” vi hörde, bör det ha varit den i dag tämligen okände Eric Källqvist. (Se kommentar.)

Sen hade jag, som ljudillustration till Jan Malmsjö-frågan antecknat ”Snurra min jord”, vars original skrevs av Léo Ferré. Jag kan ju i morgontrötthetens tecken ha gjort en blunder, men ingick den verkligen i musikteaterföreställningen ”Stoppa världen, jag vill kliva av”, skriven av två helt andra upphovsmän? Jag har aldrig sett den, så jag frågar av nyfikenhet. Men är jag nu ändå i rätt musikal, är svaret på frågan om Malmsjös rollfigur Lilleman.

Jag vill bara veta – jag gjorde nämligen i samma morgontrötthets tecken en annan blunder, som jag så småningom kunder rätta till: I stället för gruppnamnet, Roxette (det vill säga Per Gessle och Marie Fredriksson), skrev jag först i krysset i stället in namnet på låten, ”Joyride”.

Så först när jag hade kommit på det och rättat fick jag till exempel in namnet på gruppen The Rolling Stones, som vi hörde i ”Doom And Gloom”.

Mer brittiskt: ELO, Electric Light Orchestra, är jag också hyggligt bekant med, även om jag inte har just ”Hold On Tight” i min privata skivsamling.

Spanjoren Enrique Iglesias finns däremot inte i min skivsamling – han är lite för insmickrande för min smak.

Annars har ju sångare från näraliggande Italien periodvis förekommit också på den svenska schlagerhimlen. Ett exempel är Umberto Marcato, som vi i dag hörde sjunga ”Sole, sole” tillsammans med Siw Malmkvist.

”Que sera, sera” är, trots namnet, en amerikansk sång, exekverad av Doris Day i Alfred Hitchcocks ”Mannen som visste för mycket”. Här hemma blev låten också känd under namnet ”Det som sker det sker”.

I filmvärlden, fast den svenska barnfilmsvärlden, mötte vi också barnen i Bullerbyn.

Två svenska artister, Peter Jöback och Eva Dahlgren, hörde vi i ”Himlen är inget tak”.

”Byssan lull” förknippar många av oss med Evert Taube, men den här visan om vandringsmän på vägen har äldre anor.

Och ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske” förknippar vi, även om vi i dag hörde den instrumentalt, för evigt med Sven Ingvars.

För min del ska jag nu ägna mig åt något helt annat, födelsedagsfirande. Min gamle vän från gymnasietiden i Sundsvall Anders Thunberg, senare känd journalist (Aftonbladet, Sveriges Radio), fyller 75 år, så jag och Birgitta ska åka hem till honom i eftermiddag (13.00-16.00) och gratulera. Kaptensgatan 7 är stockholmsadressen.

Middag i en gammal prästgård

Birgitta och jag börjar båda bli gamla, och vårt umgängesliv är inte längre vad det en gång var – också våra gamla vänner är komna till åren, och många av dem finns i dag på andra håll i landet.

Döm om vår förvåning, när vi för en tid sedan fick en inbjudan till en privat middag i Nortuna prästgård i Tensta, det Tensta som ligger i Vattholma en bit utanför Uppsala.

Den som stod för inbjudan, Johan Alexander Lindman, hade jag för min del aldrig träffat, men Birgitta mindes honom från när han bad henne sitta ordförande vid ett årsmöte med RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, där han var verksam. Men det här var för ett bra tag sedan, och hon och han har inte haft någon kontakt sen dess.

Hur som helst, vi beslöt oss för att tacka ja, och eftersom vi är billösa och det här stället ligger en bit utanför centrala Uppsala, ute på landet, frågade Birgitta, om det fanns någon annan gäst från Uppsala som skulle åka bil ut dit och kunde plocka upp oss. Och det fanns det. Vi kände varken vår chaufför eller hans hustru, Torgny och Karin Håstad, men mannen/chauffören visade sig vara bror till en av våra ungdomsbekanta från studenttiden, Disa Håstad.

Eftersom det här var en privat middag för en ganska liten krets, tänker jag i övrigt inte presentera deltagarna, bara konstatera att personkemin att döma av bordssamtalet fungerade väl.

Vår värd visade sig ha en manlig partner, men eftersom jag vid bordet var placerad bredvid värden och han hade det som vid middagar är värdinnerollen, insåg jag, att det var jag som skulle hålla tacktalet, en inte alldeles lätt uppgift med tanke på att jag tidigare varken hade träffat värden eller någon av de övriga runt bordet.

Nå, jag tog upp en tråd från ett av samtalsämnena runt bordet, den aktuella flyktingvågen – det var helt klart att det här sällskapet inte bestod av flyktingmotståndare – och knöt an till mina egna barndomserfarenheter av flyktingskap och hunger men ändade, eftersom vår familj först flydde till Finland, upp i att berömma den aktuella middagen med Muminmammans ord: Allting som är trevligt är bra för magen.

Dessert och kaffe blev det i ett angränsande rum, där det också fanns en stor flygel, och den senare behövdes för den överraskningskonsert som följde. En ung pianist, av vårt värdpar funnen och städslad vid ett besök i Tallinn, spelade för oss.

Jag uppfattade tyvärr inte hans namn, men jag fick ett litet samtal med honom och uttryckte min uppskattning. Han talade en helt flytande estniska, men av en lätt accent förstod jag, att han inte hade purestniskt påbrå. (Vad jag förstod var hans far ryss och hans mor estniska.) För övrigt bodde han just nu mest i Helsingfors, eftersom det var lättare att hitta jobb i Finland.

Senare på kvällen kom resor och reseupplevelser att bli ett roande ämne för kaffebordskonversationen. Jag bidrog själv med ett par både chockerande och roande reseminnen, bland annat från Kina.

Klockan var över midnatt när vi bröt upp.

Melodikrysset nummer 42 2015

Dansband är ju inte riktigt mitt bord, men dagens fråga, där svaret var Arvingarna, klarade jag utan större besvär. Inte för att jag kände igen låten, ”Ta mig tillbaka nu”, utan för att det började på A och var ett långt namn.

Aet hade jag fått, eftersom jag genast kände igen Andrew Lloyd Webbers ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

Slutet av Argentina hade jag i och för sig fått genom att kunna att det var Tina Turner som sjöng ”What’s Love Got To Do With It”, men jag hade inte behövt det här svaret för att klara Argentina.

Förvisso har jag mina musikaliska kunskapsluckor, men ibland är det också bristande koncentration hos mig som ställer till det, när Anders Eldeman ställer sina frågor. Ett par exempel från dagens kryss:

Jag är ju en sån där som aldrig läser sportsidor, men Penilla Wiberg känner jag åtminstone till. Men så var det det där att det Eldeman frågade efter inte hade något att göra med låten hon sjöng, ”Privilege” – det jag skulle fylla i var i stället benämningen på något som har med hennes skidåkning att göra, ordet pist.

Mer genant för mig var det ändå att inte genast koppla ihop den spelade signaturmelodin med Lars-Göran Frisks ”Skivor från Vetlanda”.

Det här programmet (och Frisks enorma skivsamling) togs ju senare över av Anders Eldeman, och samme Eldeman passade i dag på att ställa en fråga också om signaturen till Melodikrysset, som han ju också gör. På svenska heter den ”Ju mer vi är tillsammans”, på engelska ”The More We Are together”.

Annars är jag ganska duktig på att komma i håg äldre musik och äldre radioprogram, och då tänker jag faktiskt inte främst på den äldsta musiken som spelades i dagens melodikyss, Antonin Dvoráks ”Från nya världen”.

”Vad har du i fickan Jan” gjordes av Lena Nyman och Gösta Ekman i en Hasse & Tage-revy på Berns i början av 1970-talet. Jag och Birgitta såg den både där och har den på skiva.

Benny Andersson kopplas i dag oftast ihop med Helen Sjöholm, men en gång i världen hade han ju också ett mycket framgångsrikt samarbete med Ainbusk Singers, som skulle leda oss till Gotland. I dag hörde vi Josefin Nilsson i ”Where the Whales Have Ceased To Sing”.

Peps – Per Åke – Persson har jag det mesta av på skiva, så jag tyckte det var roligt att få höra honom i ”Stjärnan i mitt liv”.

En artist som har haft en fot i progglägret och en fot i populärmusiklägret är Py Bäckman. Ett exempel på det senare, ursprungligen ett bidrag till Melodifestivalen 1992, var det som spelades i dag, ”Långt härifrån”. Jag kan berätta för er, att en mycket stor och vacker krans till Olof Palmes begravning kom från Py Bäckman och Dan Hylander – jag såg den på Adolf Fredriks kyrkogård när jag genade över kyrkogården på väg hem efter dagens värv på Socialdemokratiska partistyrelsen, Sveavägen 68.

Jag önskar att jag nu hade kunnat göra en välfunnen övergång till ”Toy Story”, men jag har faktiskt inte ens sett den. Däremot vet jag, att Randy Newman skrev en låt, som blev en hit, till den.

Men så här är ju livet, inte bara Melodikrysset.

Nytt förlag tar över stora delar av den finlandssvenska bokvärlden

Den svenskspråkiga delen av den finländska bokutgivningen har koncentrerats till det sammanslagna Schildts & Söderströms, men uppenbart har det bland de svenskspråkiga författarna i Finland funnits ett växande missnöje med det här förlaget.

Nu tar redaktörerna för Muminböckerna plus en arvtagare till Tove Janssons författarskap ett initiativ till att skapa ett helt nytt finlandssvenskt förlag, och det har lett till något som kan beskrivas som ett jordskred: En jättelik lista med författare, som hittills har getts ut på Schildts & Söderströms, har deklarerat, att de tänker gå över till det nya förlaget. Bland de i Sverige mest kända kan nämnas Kjell Westö, Jörn Donner, Monika Fagerholm, Tua Forsström, Yrsa Stenius, Märta Tikkanen och Ulf Stark.

Melodikrysset nummer 40 2015

Sista veckohelgen det här året då vi mer sammanhängande bor i sommarhuset i Öregrund. På måndag flyttar vi till Uppsala för hösten och vintern. Vi kommer väl ut hit ytterligare någon helg, men nu är det alltså dags för stora höstflytten.

Och ändå är det inte riktigt dags för ”Les feuilles mortes”, som vi hörde Yves Montand sjunga i avslutningen på dagens Melodikryss. Jaques Prévert och Joseph Kosma skrev den redan 1945, och den har följt mig under hela mitt liv med musiken. Om en mycket ung pojke som då ännu inte kunde ett ord franska kunde tycka om den och andra franska låtar – hur kommer det sig att man i svensk radio i dag nästan aldrig hör några franska visor eller schlager?

Dagens kryss började annars med något annat av utländskt ursprung: Agnetha Fältskog sjöng på svenska ”Vart ska min kärlek föra”, men den är ju hämtad ur ”Jesus Christ Superstar”, skriven 1970 av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Ett slags superstar är ju också Bamse. En av Bamses dunderhits var ”Nalle-Maja”, men som vanligt hade den en känd förlaga, ”Håll om mig”, som Nanne Grönwall tävlade med i Melodifestivalen 2005.

I Melodifestivalen 2011 gjorde Sara Varga en utmärkt insats med ”Spring för livet”.

Streeplers minns jag mycket väl från Svensktoppen 1974 med ”Vad har du under blusen Rut”.

För egen del tycker jag bättre om Pugh Rogefeldt än om Grymlings, men också deras gemensamma ”Mitt bästa för dig” från 1990 tål att lyssna på.

Jag kan ha synpunkter på Wille Crawfords politiska omdöme, men det är väl kanske missarna som gör det – den här låten hör hur som helst till de bättre med honom.

Den mycket för tidigt bortgångne Cornelis Vreeswijk hade en nästan osviklig känsla för bra texter och melodier. Tillsammans med Ann-Louise Hansson sjöng han 1967 in ”Jag hade en gång en båt”, vars melodi, ”Sloop John B”, dock var lånegods. I den svenska texten förekommer frasen ”Med segel och ruff och köl”.

Av Cornelis har jag allt på skiva, och jag har också systematiskt köpt plattor med Bruce Springsteen. Sången vi hörde, ”Linda Paloma”, sjöng han tillsammans med Patti Scialfa in 2014, men originalet gjordes av Jackson Browne redan 1976.

Relativt färsk är också ”Josie’s Tune” med Chris Rea. Så de som hävdar att Anders Eldeman bara spelar äldre plattor har fel.

Men visst har man, om man vill lösa Melodikrysset, nytta av att till exempel ha sett lite äldre TV-serier, till exempel den mycket skarpa ”Lorry”. Och är man tillräckligt gammal, kommer man kanske också i håg dess signaturmelodi, ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire.

Vi går i mål med dagens filmfråga. Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” gjordes för inte så vansinnigt länge sen i en ny filmatisering, men en i flera avseenden bättre version gjordes redan 1956, då med David Niven i huvudrollen som Phileas Fogg. Färden, över gränser i ballong, innebar också anmälningsplikt till tullen. Till den här filmen komponerade Victor Young titelmelodin, på svenska kallad ”Jorden runt”, den som vi hörde i dag.

För mig själv blir det väl mera huset runt – jag ska alltså börja packa för höstflytten in till stan.

Melodikrysset nummer 39 2015

Ännu en veckolång vistelse i Öregrund, men nu börjar det kännas i luften att vi går mot riktig höst och därefter också vinter.

En annan stad på Ö, Östersund, utgjorde motivet för Per-Martin Hambergs ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”. I den här lilla staden fanns förstås också ett rådhus: Hamberg mindes ”två ganska svaga lyktor framför rådhusets fasad”.

Melodikrysset har sina regelbundna gäster.

En sådan är Evert Taube, vars ”Ingrid Dardels polska” vi fick hör i dag – fast med Roland Cedermark.

Benny Andersson återkommer också ofta, i dag med ”Sommaren du fick” med Helen Sjöholm och BAO.

Beatles förekommer då och då, vilket är helt naturligt. Men jag begriper inte, varför Anders Eldeman i dag måste konstra till ”Lucy In the Sky With the Diamonds” genom att som ljudillustration välja en inspelning, som musikaliskt låg mycket långt från originalet.

Också barnen brukar få sitt i Melodikrysset.

Fast egentligen vet jag inte, i vilken utsträckning barn numera – vid midsommar eller jul – sjunger den gamla ringleken ”Sju vackra flickor i en ring”.

Och den bland annat av mina barn flitigt sedda långserien om Drutten och Gena, ”Drutten och krokodilen”, ses den också av dagens barn?

Själv är jag så jävla gammal, att jag minns Harry Brandelius och Kai Gullmars ”Ungmön på Käringön”.

”Inget lockar mig som du” med Barbados lockar mig inte alls lika mycket som hon på Käringön.

Och jag hör till den hopplöst urmodiga sort som, i vart fall för egen del, tar könsvalet för givet, när jag hör Kate Perry sjunga ”I Kissed a Girl”.

Som mina regelbundna läsare vet, är det ganska mycket i dagens Melodifestivaler och Eurovision Song Contest-finaler som inte finner nåd inför mina öron.

Men danska duon Olsen Brothers var inte så dum och deras ”Fly On the Wings of Love”, på danska ”Smuk som et stjerneskud”, inte så dum den heller. De och den vann Eurovision Song Contest år 2000.

Men både Sting och bröderna Gershwin är ändå några strån vassare. I dag fick vi höra den förre sjunga de senares ”Nice Work If You Can Get It”.

Till sist i dag har jag sparat en ljudillustration som står mitt hjärta nära. 1969 gav jag ut ”Joe Hills sånger” på svenska och i amerikanskt original, och i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”, publicerade jag också den sång vi i dag fick höra Tor Isedal sjunga och som skrevs med anledning av Joe Hills – svensken Joel Hägglunds – avrättning 1915:

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Upp till kamp!” innehåller också noter och den amerikanska originaltexten, ”Joe Hill” av Alfred Hayes:

Joe Hill

Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

”In Salt Lake, Joe, by God,” says I
Him standing by my bed,
”They framed you on a murder charge.”
Says Joe, ”But I ain’t dead,”
Says Joe, ”But I ain’t dead.”

”The copper bosses shot you, Joe,
They killed you, Joe,” says I.
”Takes more than guns to kill a man,”
Says Joe, ”I didn’t die,”
Says Joe, ”I didn’t die.”

And standing there as big as life
And smiling with his eyes
Joe says, ”What they forgot to kill
Went on to organize,
Went on to organize.”

”Joe Hill ain’t dead,” he says to me,
”Joe Hill ain’t never died.
Where workingmen are out on strike
Joe Hill is at their side,
Joe Hill is at their side.”

”From San Diego up to Maine
In every mine and mill
Where workers strike and organize,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill.”

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

En söndag i barnens och barnbarnens tecken

Sent på kvällen i lördags åkte Birgitta och jag in till stan. Till Uppsala alltså – Öregrund är ju också en stad fast en mycket liten sådan, för oss vårt sommarland.

Söndagen gick helt i barnens och barnbarnens tecken.

När vi kom till lägenheten i Uppsala, möttes vi i hallen med kram av Kerstins dotter Klara. Klara berättade också, att mamma Kerstin själv hade bakat smörgåstårta, ett måste vid födelsedagar i vår familj. Kerstin skulle nämligen fylla år dan därpå, 46 närmare bestämt. Smörgåstårta hade annars Birgitta tänkt göra – hon hade med sig ingredienser, köpta på Coop Konsum i Öregrund.

Så på söndag morgon, födelsedagsmorgonen alltså, uppvaktade vi Kerstin med att tåga in och sjunga ”Röda små smultron” och lämna över den bukett astrar från trädgården i Öregrund Birgitta hade plockat. Vi fick sen var sin bit smörgåstårta till morgonkaffet. Smörgåstårtan plus ytterligare en vidunderlig egenbakad födelsedagstårta finns att beskåda på Kerstins Instagram – ta en titt där, så kommer ni att förstå det här att den här damen en bit upp i åren sadlade om och blev bagare.

Vi har tre i vår familj som fyller år i september. Birgitta fyller 78 – kommer då i kapp mig – nästa söndag, och Kerstins son Viggo fyller 13 – blir tonåring – den 25 september. Familjen brukar fira alla de här födelsedagarna samtidigt, och det blir på Birgittas födelsedag.

Först då kommer vi alltså att fira Kerstin på riktigt. Birgitta och jag tänker ge henne en gemensam present. Vad kan jag inte berätta, eftersom Kerstin är väl hemmastadd i bloggvärlden. Men kanske har presenten något att göra med den lägenhet hon nyligen har köpt och kommer att flytta in i senare i höst?

* * *

Men i går, söndag, skulle vi besöka ytterligare ett av våra barn, Matti, och hans familj – hustrun Karin och döttrarna Ella, 3, och Sofia, inget år alls än så länge.

Den här familjen har alltså växt, och det gjorde att den lägenhet de hade (på Söder i Stockholm) blev för liten. Mellanstation blev en hyrd lägenhet i Hammarby Sjöstad – lägenhetens ägare har utlandstjänstgöring – men naturligtvis ville Matti och Karin ha en mer permanent lösning, och den dök upp i samma stadsdel, bara en liten bit från den bostad de hyrde.

I den här lägenheten har småflickorna fått var sitt rum. Framför allt det stora rummet har vidunderlig utsikt med mycket rymlig uteplats på en generöst tilltagen balkong. Ella ville förstås också visa oss sitt nya rum, och vi fick veta att hon snabbt hade skaffat sig en ny kompis i trappuppgången.

Men det jag beundrade mest var Mattis och Karins egna insatser: Trots att de bara har bott där kort tid och inte ens har hunnit packa upp riktigt alla flyttkartonger, fanns det en air av smakfull ordning över deras nya bostad, den som de nu sannolikt kommer att bo i mycket länge.

Lunchbordet väntade, och vi bjöds på köttgryta och kokt potatis. Efteråt blev det kaffe med bröd, och till mig, som är diabetiker, hade man köpt ett par särskilda bakverk på Gunnarsons konditori på Söder.

Sen gick vi ut på promenad. Ella matade änderna som sam omkring i den mycket grunda kanalen en bit bort – fast det kom en stor flock gråsparvar och ville också ha del av brödet.

Och så promenerade vi omkring i området, oerhört fint dels för att det är så enhetligt och stilrent byggt, dels för att det är fyllt av grönska: fantastiska innergårdar fyllda av lummig grönska, längs gatorna alléträd av olika sorter, vatten. Samtidigt är det här ju en ganska central del av Stockholm. Och här finns fullt av affärer, också Coop.

Både jag och Birgitta hade med oss presenter till barnen.

Lustigt nog, av en ren slump faktiskt, hade vi båda skaffat var sin bok av samarbetsparet Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) till Ella.

Birgitta hade köpt ”Sommar i Stora Skogen” och jag ”Alla döda små djur”, den som jag skrev om här om dagen. Trots att ”Alla döda små djur” har ett gravallvarligt (!) ämne, skrattade vi högt allihop, när Matti läste den för Ella.

Innan vi åkte hem, tittade vi tillsammans på Paul Kings mycket sevärda film ”Paddington”, och den här filmen, inte animerad utan med skådespelare, är faktiskt mycket sevärd. Ibland, när det blir nästan outhärdligt spännande för en treåring, kryper lilla Ella in i pappa Mattis famn, men Ella är en mycket mogen treåring – hon gillar till exempel böcker som riktar sig till äldre barn – och själv tror jag, att barn kan bli trygga även om man inte försöker dölja de mörka och farliga sidorna av livet och världen för dem.

* * *

Sen åkte farfar och farmor hem till Uppsala och kom hem lagom för att hinna se Beck-filmen.

Melodikrysset nummer 37 2015

I dag tyckte jag för min del att Melodikrysset var ganska lätt – men sånt beror ju alltid på om Eldeman spelar musik som man kan.

För egen del är jag ju en sån där egendomligt typ som lyssnar på nästan alla sorters musik, vilket underlättar.

Alltså kollade jag hela uttagningsproceduren inför årets Melodifestival, och en del av låtarna därifrån fastnar märkligt nog i musikminnet. För min del minns jag till exempel ”Nontheless” med Marie Bergman och Sanne Salomonsen, vilket inte är liktydigt med att det gick särskilt bra för dem i tävlingen.

Och så är jag en sån där kuf som går på klassiska konserter och opera, så det bereder mig inga svårigheter att känna igen ”Aida” av Guiseppe Verdi, och jag vet också, att dess handling utspelar sig i Egypten, vars huvudstad heter Kairo.

Jag vet inte om ”Allt vad du begär” med Lisbet Jagedal kan ha vållat andra besvär, men frågan om vad den hette i Roy Orbisons original har Eldeman faktiskt använt förut. Svaret är ”You Got It”.

”Så mycket bättre” i TV4 har jag inte sett så värst mycket av, men jag vet att Timbuktu (Jason Diakité) medverkade där, och tydligen gjorde han där en version av Tomas Ledins ”Snart tystnar musiken”. Ledin vinner för övrigt allt mer respekt hos mig, dels efter Ådalen-CDn, dels efter grävprogrammet i TV – han döljer inte längre sina radikala rötter.

Hemma i den radikala världen hörde/hör också Astrid Lindgren och Georg Riedel, vilkas ”Du käre lille snickerbo” förekom i en av Emil-filmerna. I dag hörde vi den i en jazzig version med flöjt.

Evert Taube har jag allt av, både på skiva och i olika sångböcker, så det skulle vara märkligt, om jag inte kände igen hans ”Fragancia” även när den, som i dag, spelas i en jazzig version med Hot Frogs.

Mer djur: Ur Andrew Lloyd Webbers ”Cats” fick vi höra ”Memory” med Elaine Paige.

Melodikrysset skulle inte vara vad det brukar vara, om vi inte fick höra fler schlager än det exempel ur Melodifestivalen jag redan har nämnt.

Krysset började med en annan melodifestivalare, från 1992, ”Avundsjuk” med Nanne Grönwall. Här skulle vi lista ut att texten handlar om avundsjuka.

Och sen följde Kai Gullmars ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Lite längre fram försökte Eldeman villa bort oss genom att spela ”Tio tusen röda rosor” på tyska med Christer Sjögren: ”Ich will dir mein Leben geben”. Svaret skulle dock bli ros, en enda.

Kul när Eldeman använder gamla godingar som ljudillustrationer. Ett exempel i dag var George och Ira Gerswins ”Lets Call the Whole Thing Off” med det utmärkta paret Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Fast den finns faktiskt i en äldre version, med Fred Astaire och Ginger Rogers. ”Shall We Dance” heter filmen och är från mitt födelseår, 1937.