Åter på 68an

I morse ringde Agne Gustafsson, statsvetare och gammal partivän (S) från Lund. Hans ärende var att klaga över att Socialdemokraternas centrala, kongressfastlagda dokument, till exempel partiprogrammet och partistadgarna, inte längre finns i tryck.

Naturligtvis finns de tillgängliga på nätet, men de luntor man på så sätt får ut via skrivaren är ganska ohanterliga att ta med i fickan till ett möte i arbetarekommunen eller socialdemokratiska föreningen. Och så finns det ju fortfarande en mycket stor andel av befolkningen som antingen inte har dator eller saknar vana att leta dokument på nätet. Till den här gruppen hör med all säkerhet många av dem som socialdemokratin historiskt har betraktat som sina kärnväljare.

För egen del skulle jag just åka till Stockholm för att delta i mitt partis årliga jullunch för före detta personal, en måltid som numera arrangeras efter jul. För att bli bjuden på den här tillställningen måste man ha varit anställd fram till pensionen hos Socialdemokraterna – förr var det här en måltid för före detta anställda på partiexpeditionen, men nu inbjuds även personal som har gått i pension från jobb på socialdemokratiska riksdagsgruppens kansli. Även den här så att säga sammanslagna jullunchen ägde dock rum på partiexpeditionen, 68an kallad efter den klassiska gatuadressen Sveavägen 68.

Alltså träffade jag bland annat Leif Andersson, som har varit gruppsekreterare för riksdagsgruppen och som Agne redan hade talat med, och även den nuvarande gemensamme kanslichefen och samtidigt partikassören Hans Dahlgren, som Agne också hade talat med. Det senare var mycket lätt, eftersom vi satt bredvid varann under lunchen. Hans främsta skäl för den åtgärd Agne kritiserade var ekonomiskt: Partiet har i nuvarande ekonomiska läge inte längre råd att trycka vare sig de handlingar som ska behandlas av kongressen eller som antas av den.

Men en trevlig och god lunch blev det i alla fall, och jag fick tillfälle att träffa och tala med en rad gamla arbetskamrater.

Vi fick också lyssna till ett valårsanförande av partisekreteraren, Carin Jämtin.

På tåget hem läste jag Aftonbladet, som bland annat innehöll en opinionsundersökning, som är ganska förödande för den sittande regeringen. (S) går upp där en aning – men vi är fortfarande ganska långt från de siffror vi var vana vid under större delen av partiets historia.

Melodikrysset nummer 1 2014

Nytt år och en serie nya melodikryss, och årets allra första var väl en lagom blandning av jätteenkla frågor och knepigheter.

Vad som är knepigt är, som jag brukar skriva, avhängigt av vad man inte brukar lyssna på.

För egen del har jag inget förhållande till ”I Wanna Know What Love Is” och Foreigner, så här fick jag till slut googla, men det jag fick upp stämde med alla bokstäver jag vid det laget hade fått ihop.

Sex Pistols är inget jag har fyllt skivhyllorna med, men jag känner ju till dem, så det var inte våldsamt svårt att landa på att det var Johnny Rotten (John Lydon) vi hörde i ”Anarchy In the UK”.

Tommy Nilsson är uppenbarligen en av Anders Eldemans favoriter, så ofta kan man gissa på honom om man inte känner igen rösten eller låten. Men ”Amelia” har ju spelats en hel del.

Fast för egen del känner jag bättre till Maruschka från Petrograd, kanske för att jag en gång i världen på salig A disc har skrivit mapptext till Björn Arahbs och Monica Nielsens fina skiva med Ture Nerman-material. Fast i dag var det Harry Brandelius som sjöng ”Skeppar Sjöstrands farväl”, som den här sången heter.

Det här med skeppare leder oss tämligen osökt över till ”Till havs”, som vi ju oftast brukar få höra med Jussi Björling.

Den har varit med förr i krysset, så också ”Törnrosa var ett vackert barn” med Rolf Lassgård.

Därmed är vi inne på barnvisor. En av de mest kända är ”Imse Vimse spindel”, där det går ömsom upp och ömsom ner: för spindeln, regnet och solen.

Fantomen var dock i dag inte hämtad från någon serietidning utan från Stora operan: ”Music of the Night” hör hemma i Andrew Lloyd Webbers ”Phantom of the Opera”.

Men som oftast innehöll Melodikrysset ganska mycket material från svensktopps- och popvärlden.

Det var för all del Bonnie Tyler som gjorde originalet, ”It’s a Heartache”, men i dag skulle vi kunna den svenska versionen, ”Om du går nu”, en dansbandsfavorit.

Gick gjorde man däremot inte i ”Isabella”. Där förflyttade man sig i stället ”på en bicycle gjord för två”, av Eldeman förenklad till cykel.

Ett ännu mer avancerat fortskaffningsmedel skulle man behöva för att kunna tillmötesgå Ted Gärdestads önskemål, ”Jag vill ha en egen måne”. Det var 1972 som svenska folket grubblade över hur det här skulle gå till – låten låg 14 veckor på Svensktoppen.

Enklare – och vanligare – önskemål framförde Nanne Grönwall i ”Håll om mig”. Den sjöng hon i Melodifestivalen 2005, och själv tyckte jag den var bättre än Martin Stenmarcks ”Las Vegas”, som vann.

Och så går vi då i mål med Kent och ”Ingen kunde röra oss”. Också plattor med Kent finns i mina skivhyllor.

Till slut önskar jag alla mina medkryssare ett gott, ja ett bättre nytt år. Inte minst när det gäller politiken.

Anna Hagberg pekar ut S-kursen

Jag har många gånger prisat Anna Hagbergs kryss. Det senaste jag har löst finns i dagens Aftonbladet (3 januari), och det krävde som vanligt lite tankemöda, vilket jag uppskattar. Hennes kryss kräver inte knappologiska kunskaper – utmaningarna finns i de klurigt formulerade nycklarna.

I dag började krysset längst till vänster och under bilden med nyckeln S-VISIONEN, en nog så svår fråga för många i dagens partiledning.

Svaret är FOLKHEMMET.

Känner partiledningen till det?

Jag är friskare än jag vågade hoppas

Tidigt i morse tog jag bussen in till Uppsala. Det var fortfarande mörkt då, dessutom också regnigt. När jag kom tillbaka till Öregrund, hade det åter hunnit bli mörkt. Mörker, mörker – detta ständiga mörker.

Det främsta skälet till den här utflykten var att jag hade en kallelse till hjärtkliniken på Akademiska för kontroll. Strax före jul hade jag varit där och tagit blodprover för analys. I dag följdes det här av först hjärtkontroll, sen samtal med läkare.

Hon fann mig vara vid god vigör i alla de avseenden kollen omfattade. Vi hade ett vänligt samtal, och sen skrev hon ut recept på dem av mina mediciner som var på väg att ta slut eller där det helt sonika inte fanns mer på receptet att hämta ut.

Jag fick sen också göra test för Waran-doseringen där och behövde den här gången alltså inte gå till vårdcentralen.

Glad i hågen promenerade jag till klassiska konditori Fågelsången vid Svandammen och beställde där en köttbullslandgång plus kaffe till lunch, samtidigt försenad frukost.

Sen tog jag bussen hem till lägenheten på Idrottsgatan för att kolla posten, ta med mig dagens tidningar och inte minst hämta kepsen, som jag hade glömt ta med, när vi åkte ut till Öregrund. Det är ju inte precis väder att gå barhuvad i.

Tillbaka i centrum var jag inne på banken samt på Apoteket för att hämta ut den medicin jag hade slut på.

Inte långt från Apoteket ligger den affär, Rolans, dit Birgitta före nyårshelgen hade gått med mig för att välja ut och köpa en ny ytterrock, en julklapp – det är en generös och omtänksam hustru jag har; god smak har hon också. Till ytterrocken valde vi dessutom en ny halsduk, men också den fick vara kvar i affären eftersom ärmarna i rocken måste kortas lite, innan jag kunde ta den i bruk. Vi är gamla kunder i affären, känner innehavaren och hans dotter sen många års handlande där, och i dag kom han fram och önskade gott nytt år också.

Och sen tog jag alltså bussen ut till Öregrund igen.

Kokade där potatis till middag och serverade till den en av mina estniska julsyltor plus inlagd gurka.

Så en lång mörk dag blev på det hela taget mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas.

Ett bättre nytt år!

Vid min ålder är förhoppningarna inför ett nytt år inte längre så himlastormande. För egen del är jag nöjd, om jag får leva något år till. Men barnen och barnbarnen önskar jag allt gott.

Jag ser också gärna att det lilla förtroende den sittande regeringen har kvar ytterligare eroderas, för att sedan ända i att den förlorar makten. Jag ser fram mot ett regeringsskifte, men jag skulle ju helst se att socialdemokratin förmådde att formulera ett socialdemokratiskt alternativ i stället för den socialliberalism light som i dag är kännemärket åtminstone för stora delar av partiledningen.

Men att steg för steg byta ut de där socialliberalerna (S) får väl bli nästa projekt.

* * *

Nyårshelgen tillbringar vi Öregrund, där gräsmattorna fortsatt är lika gröna som i höstas, då vi bommade igen huset för ett par månaders vintervila.

I går, på nyårsafton, var det min tur att laga mat, och jag dukade fram en måltid, som har hämtat inspiration från resor i unga år till sydligare nejder.

I början av 1960-talet var jag med på en socialdemokratisk ombudsmannaresa – jag var själv då deltidsarvoderad ombudsman i Studentförbundet – till Israel, och jag hade av min gode vän Hans O Sjösröm tipsats om vänner till honom på en kibbutz i norra delen av landet, som jag kunde besöka och på så sätt också få en iblick i hur kibbutzer fungerade. Jag hade med mig min kompis partiombudsmannen Sören Thunell, och vi stannade också kvar över natten i ett av kibbutzens enkla gästhem. Nästa morgon åt vi frukost i matsalen, och där fick vi något som jag tyckte var gott: skivor av tomater och gul lök, givetvis odlade på kibbutzen.

Vid senare besök i forna Jugoslavien och Grekland fann jag, att det här, tillsammans med bland annat rökt lammkött, kan varieras till olika mycket närande och framför allt goda mål.

Så jag har nu i åratal lagat en plockmåltid, som har sina rötter i östra medelhavsregionen.

Man skär alltså strimlor av kött från en rökt lammfiol, och finns det ingen sådan i affären, kan man – har jag upptäckt – faktiskt också använda sig av rökt kalkonlår.

Till detta serverar jag skivade tomater, skivad gul lök, strimlad isbergssallad, svarta oliver, pepperoni och stänger av fetaost. Det här är i sig så smakrikt, att någon särskild kryddning inte behövs.

Till det här lägger man lämpligen också vitt bröd av baguettetyp.

Rött vin går utmäkt till det här, men vi har generellt – självvalt, av hälsoskäl – övergått till att dricka lättöl eller vatten till maten. I det här fallet är lättöl att föredra.

* * *

Nyårsaftonen i övrigt tillbringade vi till stor del framför TVn.

Vi tycker fortfarande, trots vår egenvalda helnykterhet, att ”Grevinnan och betjänten” närmast är ett måste på nyårsafton.

Bland det vi sedan också såg i TV fanns en långfilm, ”Butch Cassidy och Sundance Kid” – jag ska försöka återkomma till den.

Fast senare, fram mot tolvslaget, bytte vi till radio: hörde diktuppläsningen och lyssnade på domkyrkornas klockor runt om i Sverige – det senare har inget med tro att göra. Radion bjöd också på musik i nyårsnatten.

Redan före tolvslaget fick dock radion konkurrens av ljudet av smällare och raketer, och en lite stund öppnade vi också glasverandans dörr ut mot trädgården och beskådade de färggranna fyrverkerier, som sprakade och förgrenade sig mot natthimlen.

På själva tolvslaget drack vi var sitt glas bubbel, numera alkoholfri Chapel Hill, inköpt av mig på Konsum.

Ett gott, ja ett bättre nytt år önskar jag er alla!

Melodikrysset nummer 52 2013

Åtskilligt i årets sista kryss var urlätt, men det innehöll åtminstone några frågor, som även jag hade problem med.

TV-serien ”Borgen” har jag inte sett, men när jag hade fått varannan bokstav, blev det till slut uppenbart, vad det var för serie som avsågs.

Fast det jag verkligen fastnade på var V 11, där Anders Eldeman sa, att han hade ändrat frågan och därtill pratade om pilar på ett sätt som jag inte snappade. Så här fick jag så att säga gå baklänges. Låten var ”Step Right Up” – men hur skulle man få in namnet på den som sjöng? Det föreföll vara Björn Skifs, men på vågrätt 11 skulle ju i så fall bara BJ gå in. Jag fick stirra en bra stund på krysset för att begripa, att den pil Eldeman hade pratat om skulle leda oss neråt åt höger, varefter en pil som ledde oss vidare åt höger (och som primärt hörde till lodrätt 2) ledde oss till rätt förnamn.

Resten var hyggligt lätt.

Jag har visserligen inte sett den säsong av ”Så mycket bättre”, i vilken Tomas Ledins ”Sommaren är kort” förekom, men strecket i namnet på den som här sjöng den här låten fick mig genast att förstå, att det var fråga om E-Type, det vill säga Bo Martin Erik Eriksson.

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” är förstås välkänd för mig, som har använt den som titel på en bok. Den är välkänd i Monica Zetterlunds insjungning, numera också Edda Magnasons (i filmen om Monica Z), så att spela den i My Holmstens insjungning kunde normalt ha blivit en nöt att knäcka – det är bara det att Anders Eldeman har gjort samma trick tidigare.

Hasse och Tage, som lanserade den här låten i Sverige, var för övrigt med också på ett annat hörn. Vi hörde ”Sov lilla Totte”, där svaret alltså skulle bli hund.

Ytterligare ett djur, fast ett uppstoppat leksaksdjur, förekom i Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, där vi skulle redovisa vad Fredriksson var för slags djur: teddybjörn.

Även en fågel förekom i det här krysset. Visst kan vi Alice Tegnérs ”När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol”.

Och som det inte var nog med barnvisor i dagens kryss, fick vi också höra ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Över huvud taget var det besvärjande mycket sommar i det här midvinterkrysset.

Det till och med började somrigt, med Helen Sjöholm och BAO i ”Sommaren du fick”.

Inte heller ”Kärleksbrev i sanden” förknippar vi med den årstid som nu råder. Vi som är lite äldre minns den med Lasse Lönndahl. Han sjöng in den 1957, samma år som Pat Boone hade gjort den populär, fast då under namnet ”Love Letters In the Sand”.

Själv gillar jag låtar från rätt olika epoker och i många olika stilar, också den nyss nämnda.

Som mina läsare vet, tycker jag att melodifestivalerna innehåller mer slagg än diamanter, men ibland har låtar där det där lilla extra, som gör att man minns dem. En kul och frejdig sådan låt gjorde Rednex i Melodifestivalen 2006: ”Mama Take Me Home”.

Och jag som en gång i världen köpte skivor med Maritza Horn, köper nu också CD med hennes dotter, Melissa Horn. I dag hörde vi Melissa i ”Innan jag kände dig”.

Vi avslutar kryssredovisningen med Melina Mercouri: skådespelerska, sångerska och socialistisk politiker (kulturminister i en Pasok-regering). Den här melodin fanns med i Jules Dassins ”Aldrig på en söndag” (1960), vars handling tilldrar sig i Aten. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film, där man för övrigt kan läsa ett par hundra filmrecensioner jag har skrivit.

I morgon ska jag och Birgitta åka ut till sommarhuset i Öregrund för vårt sedvanliga nyårsviste där. Vädret inbjuder knappast till aktiviteter utomhus, så jag tar med mig några julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer. Under själva årsskiftet kommer vi att som vanligt sitta på glasverandan för att höra klockorna från Sveriges kyrkor, dock snart överröstade av smällare och raketer som far upp mot den mörka vinterhimlen.

Må nästa år bli ett bättre år, för oss, för er och för alla där ute i världen.

God fortsättning så länge!

Ett tvåpoängskrypto utan hjälpbokstäver

Veckans utgåva av Aftonbladet Kryss & Quiz har under helgdagarna glatt mig med en del nötter, som man inte angriper med nötknäppare.

En liten överraskning erbjöd Anders Bengtssons Kryptiskt, annars inte särskilt svårt och därför också rankat för svårighetsgraden två.

Men den här gången – tekniskt missöde eller avsiktligt – saknade det här kryptot hjälpbokstäver, vanligtvis tre.

I mitt fall gjorde det lösandet desto roligare.

Jag startade med att lokalisera det som med hänsyn till antalet förekomster borde vara S – att det jag kom fram till var rätt styrktes av att den aktuella siffran några gånger förekom som par, alltså rimligen borde vara en konsonant.

Men sen knäckte jag plötsligt treordsbildtexten, där jag bara hade första bokstaven, S, i sista ordet. Bilden föreställer en liten flicka som hänger och uppenbart gungar i något slags metallrörsställning ute på gården. Visserligen är hon ensam och hänger och svänger inte i en gardin, men den här Lennart Hellsing-frasen, fast här i presens, visade sig stämma, om man jämförde vad siffrorna i så fall borde stå för i det första respektive tredje ordet.

Och med hjälp av alla bokstäver jag på det här sättet fick löste jag snart hela kryptot. Detta trots att det innehåller också relativt ovanliga ord som RETRO, NIRVANA och RÅRÖRDA – för att inte tala om CITAR.

Melodikrysset nummer 51 2013

Med dagens melodikryss har vi väl redan klarat av de flesta aspekterna på begreppet jul.

Jag vill inte påstå att det här julkrysset var särskilt svårt, men melodikryssen innehåller ju nästan alltid ett och annat som man inte brukar lyssna på.

Pojkband lyssnar jag till exempel nästan aldrig på, men jag känner ju till några, och allt efter som jag fick hjälpbokstäver, framstod det allt klarare, att de som sjöng ”Christmas Time” var Backstreet Boys.

Därmed hade jag också fått första bokstaven i staden med biblisk anknytning, som med icke-svensk stavning här skulle skrivas Bethlehem. Fast vad det här var för sång kom jag faktiskt inte på. Någon som vet?

Annars är jag, så ateist jag är, allt sedan unga år ganska slängd på psalmer och andra sånger med religiöst innehåll.

Så visst kände jag, utan att behöva ta hjälp av Anders Eldeman, genast igen ”O helga natt”, efter sin upphovsman Adolphe Adam även kallad ”Adams julsång”, här framförd av Jussi Björling.

Lika bekant är jag med adventssången ”Hosianna, Davids son”.

Och självklart har jag under min egen folkskoletid sjungit ”Det är en ros utsprungen”.

För mig är de här psalmerna för evigt lika förknippade med julen som mer allmänna julsånger som ”Jul, jul, strålande jul” (Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921).

Ganska många någorlunda nutida, engelskspråkiga eller ursprungligen engelskspråkiga sånger är numera också fast förankrade även i vår julsångstradition.

Ett exempel i dagens melodikryss är ”Rudolf med röda mulen”, som ju var en ren.

Ett annat är ”Jingel Bells”, som vi hörde med Bing Crosby.

Känd i Sverige är också ”We Wish You a Merry Christmas”.

Annat är förmodligen inte lika bekant för en bred publik.

”Stilla natt” känner vi förstås alla igen, men även om Enya (som sjöng på gaeliska och egentligen heter Eithne Ni Sharonáin) är hyggligt känd även för en internationell publik, finns det säkert många här som inte kan identifiera henne.

Dolly Parton, som tillsammans med Kenny Rogers sjöng in ”I’ll Be Home With Bells On”, är förvisso känd av många (jag har henne själv i en av mina skivhyllor), och även Kikki Danielsson har en stor och trogen publik. Men hur många köper alla dessa julskivor, till exempel den som innehåller Kikkis version av den nämnda sången, ”Jag vill hem till julen”?

Och också Sarah Dawn Finer finns förstås i den här julskivfloden, tillsammans med trombonisten Nils Landgen i ”Have Yourself a Merry Little Christmas”.

Ja, sen var det väl bara Tom Jones, tjuren från Wales, kvar att redovisa. Och det är väl så att ”Mary’s Boy Child” blir en av julklassikerna, just för att han har sjungit in den.

För egen del önskar jag alla mina läsare och medlyssnare en hjärtans god jul!

Fler av Aftonbladets kvinnliga krysskonstruktörer vänstrar

Jag har tidigare uppmärsammats på att en av mina gamla favoritkonstruktörer av kryss för Aftonbladet, kanske för att hon får för lite publicerat där (och inget alls längre i tidningens kryssbilaga), Anna Hagberg, numera också publicerar kryss i Dagens Nyheter.

I Aftonbladet Kryss & Quiz är numera Eva Ohlin-Särman en av mina kvarvarande favoriter: Hon tvingar en ofta att tänka till en extra gång, innan man kan svara. I dag ser jag att även hon bidrar med ett kryss i Dagens Nyheter.

Internationalen som grötrim

På Dagens Nyheters kultursidor roar oss Lars Linder med dagliga grötrim. Lucka 19 (19 december 2013) i denna mycket träffsäkra adventskalender lyder:

Upp trälar, medelklass och andra, som högern bojor lagt uppå,
snart ses vårt S-tåg åter vandra, då ska valsegerns timma slå.
Det vi kräver är, typ, mer av samma: vi vill också i mitten stå.
Lätt blekt, vårt upprors röda flamma – men vi ska dunka Fredrik blå!