Melodikrysset nummer 40 2015

Sista veckohelgen det här året då vi mer sammanhängande bor i sommarhuset i Öregrund. På måndag flyttar vi till Uppsala för hösten och vintern. Vi kommer väl ut hit ytterligare någon helg, men nu är det alltså dags för stora höstflytten.

Och ändå är det inte riktigt dags för ”Les feuilles mortes”, som vi hörde Yves Montand sjunga i avslutningen på dagens Melodikryss. Jaques Prévert och Joseph Kosma skrev den redan 1945, och den har följt mig under hela mitt liv med musiken. Om en mycket ung pojke som då ännu inte kunde ett ord franska kunde tycka om den och andra franska låtar – hur kommer det sig att man i svensk radio i dag nästan aldrig hör några franska visor eller schlager?

Dagens kryss började annars med något annat av utländskt ursprung: Agnetha Fältskog sjöng på svenska ”Vart ska min kärlek föra”, men den är ju hämtad ur ”Jesus Christ Superstar”, skriven 1970 av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Ett slags superstar är ju också Bamse. En av Bamses dunderhits var ”Nalle-Maja”, men som vanligt hade den en känd förlaga, ”Håll om mig”, som Nanne Grönwall tävlade med i Melodifestivalen 2005.

I Melodifestivalen 2011 gjorde Sara Varga en utmärkt insats med ”Spring för livet”.

Streeplers minns jag mycket väl från Svensktoppen 1974 med ”Vad har du under blusen Rut”.

För egen del tycker jag bättre om Pugh Rogefeldt än om Grymlings, men också deras gemensamma ”Mitt bästa för dig” från 1990 tål att lyssna på.

Jag kan ha synpunkter på Wille Crawfords politiska omdöme, men det är väl kanske missarna som gör det – den här låten hör hur som helst till de bättre med honom.

Den mycket för tidigt bortgångne Cornelis Vreeswijk hade en nästan osviklig känsla för bra texter och melodier. Tillsammans med Ann-Louise Hansson sjöng han 1967 in ”Jag hade en gång en båt”, vars melodi, ”Sloop John B”, dock var lånegods. I den svenska texten förekommer frasen ”Med segel och ruff och köl”.

Av Cornelis har jag allt på skiva, och jag har också systematiskt köpt plattor med Bruce Springsteen. Sången vi hörde, ”Linda Paloma”, sjöng han tillsammans med Patti Scialfa in 2014, men originalet gjordes av Jackson Browne redan 1976.

Relativt färsk är också ”Josie’s Tune” med Chris Rea. Så de som hävdar att Anders Eldeman bara spelar äldre plattor har fel.

Men visst har man, om man vill lösa Melodikrysset, nytta av att till exempel ha sett lite äldre TV-serier, till exempel den mycket skarpa ”Lorry”. Och är man tillräckligt gammal, kommer man kanske också i håg dess signaturmelodi, ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire.

Vi går i mål med dagens filmfråga. Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” gjordes för inte så vansinnigt länge sen i en ny filmatisering, men en i flera avseenden bättre version gjordes redan 1956, då med David Niven i huvudrollen som Phileas Fogg. Färden, över gränser i ballong, innebar också anmälningsplikt till tullen. Till den här filmen komponerade Victor Young titelmelodin, på svenska kallad ”Jorden runt”, den som vi hörde i dag.

För mig själv blir det väl mera huset runt – jag ska alltså börja packa för höstflytten in till stan.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 11 2015:

”En 45-årig man fick en faktura i foten och skador i bröstryggen när han föll från en stege på sin arbetsplats på Västergatan.”

Skånska Dagbladet

* * *

Ӏt 4 personer
betala för 3”

Annons i Ljungan-Bladet

* * *

”Före detta landslagsmålvakten och allsvenska fotbollsspelaren Bengt ”Zamora” Nyholm har avlidit.
Han blev 85 år gammal.
– Han var en otroligt varm och snäll och omtänksam person, hälsar hans hustru Maud via parets dotter.
– Det är tråkigt att höra, säger IFK Norrköping-ikonen Ove Kindvall.”

EXPRESSEN.SE

Velvet Templeton, ny i Agent X9

Agent X9, Sveriges främsta tidning för realistiskt tecknade deckar- och äventyrsserier, har funnits sedan 1969. Den ges ut av Egmont Publishing AB och har för närvarande som redaktör Johan Kimrin. Den kommer ut en gång i månaden och kostar med tanke på att varje nummer innehåller cirka 100 sidor förbluffande lite, 49:90. Det senare möjliggörs, antar jag, av att huvuddelen av seriematerialet utgörs av äldre, tidigare publicerade serier, producerade för att återges i svart-vitt. Under de allra senaste åren har man dock också börjat publicera enstaka serier i fyrfärg – jag ska återkomma till detta.

Urvalet av serier har varierat en smula genom åren, men ända sedan 1971 har Agent X9 publicerat avsnitt av agentserien ”Modesty Blaise”. Den skapades 1963 av Peter O’Donnell (manusförfattare) och har, utan större stilbrott, gjorts av flera olika tecknare. Det avsnitt som finns i senaste nuret, nummer 8 2015, ”En present till prinsessan”, har tecknats av Enric Badía Romero.

Seriens hjältinna Modesty Blaise har ett förflutet i ett gangstersyndikat men hon och hennes förbundne Willie Garvin, den senare numera pubägare, börjar efter en intelligent manöver av Secret Service-chefen Sir Gerald Tarrant utföra tjänster åt underrättelseväsendet. Garvin är gammal thaiboxare och dessutom en jävel på kastvapen.

Deras förhållande är märkligt nog inte sexuellt, men det är uppenbart att Garvin gillar Blaise, ”prinsessan” som han kallar henne, och då och då försvinner han och återvänder sedan med juveler till henne, och han har alltså inte stulit dem utan grävt fram dem på en avlägsen, tänkbar fyndplats någonstans i världen.

I det aktuella avsnittet möter vi honom på en sådan expedition, letandes smaragder i republiken Monte Lero, belägen nära Colombia. Mindre rättsstyrda ädelstensletare får inte se hans fynd men misstänker, när han ger sig av, att han kan ha funnit något värt att röva ifrån honom. Under flykten från förföljarna kastar sig Garvin i en flod i en ravin, överlever mirakulöst nog fallet och den fors som suger med honom men tappar minnet.

I det här skicket räddas han av mestisflickan Rima, som trots familjens fattigdom och en girig far tar hand om honom mot att han gör en del jobb åt henne och pappan. Rimas man har blivit dödad av banditer, och nu vill storbondens son Julio tvinga henne att bli hans kvinna. Willie Garvin, som egentligen alltså inte minns sina egna färdigheter, besegrar Julio och hans medföljande och tvingar honom att i vittnens närvaro lova att aldrig mer besvära Rima.

Garvin anar att han kommer från England och förflyttar sig närmare kusten; Rima följer med. För resan hem får han, med för henne ofattbar skicklighet, genom spel ihop en stor summa pengar.

Men även här lurar faror – en man med tvivelaktig vandel känner igen Garvin men lurar, när han förstår att Garvin har tappat minnet, i honom att han är en efterlyst bandit. På så sätt hamnar han i ett banditgäng, som dessutom fängslar Rima för att införliva henne i en grupp kvinnliga fångar, som hålls som sexslavar.

Garvin, som erbjuds första utnyttjandet av Rima, faller dock inte för detta erbjudande utan befriar Rima och de andra flickorna. Samtidigt blir han avslöjad av banditerna och tvingas döda en av dem.

Än är striden dock inte slutgiltigt avgjord. I rätt ögonblick – lite för rätt kanske, men Modesty Blaise har använt sig av ett slags fjärrskådare för att hitta honom – dyker Modesty, som Garvin inte känner igen, upp och hjälper till med flykten. Ocn när Modesty under flykten med sin kongo slår Willie Garvin i huvudet, återfår han minnet. Samtidigt anländer militär hjälp.

Garvin fixar ett café åt Rima innan han tillsammans med Modesty återvänder till England.

’ ’ ’

En annan av mina gamla seriefavoriter, ”Rip Kirby”, med manus av Ward Greene och bild av Alex Raymond, återpubliceras också i Agent X9. Den här deckarklassikern, det aktuella avsnittet betitlat ”Den hemliga formeln”, publicerades ursprungligen 1946.

”Rip Kirby”, i Sverige även känd som ”Peter Falk”, tror jag att jag allra först läste under det senare namnet i gamla Stockholms-Tidningen – Stockholms-Tidningen hade efter krigsslutet två sidor på estniska, så mina föräldrar prenumererade på den.

Rip Kirby är en klassisk detektiv, vars intellektualitet markeras av att han bär glasögon och med att han ständigt röker pipa. Till sin hjälp har han sin betjänt, Cecil Desmond, en före detta kassaskåpstjuv. Kirby har också en flickvän, Honey Dorian, här i Sverige ibland kallad Gittan Berg.

”Den hemliga formeln” rymmer en klassisk deckargåta. En hund, senare också en bröllopsmarskalk – fel karl? – förgiftas med ett hittills okänt gift. Kirby tillkallas av sin gamle rektor, en kemist, och även Honey får en inbjudan, fast till en väninnas bröllop.

Kring det här vävs en klassisk deckarintrig. Vilken roll har brudens pappa, kemisten? Varför verkar bruden i vissa situationer så nedstämd – vem älskar hon egentligen? Kan boven i dramat vara Glantz, som helt uppenbart också är starkt intresserad av bruden?

* * *

Till formen har Enric Badía Romeros egen serie – både manus och teckningar – ”Romero” vissa likheter med ”Modesty Blaise”, vilket förstås har att göra med att Romero mycket riktigt har tecknat ”Modesty Blaise”. Men hans polis i avsnittet ”Blodig seglats” ser faktiskt ut som en lite äldre upplaga av Rip Kirby.

Det är för all del en hygglig serie, men den håller inte samma klass som ”Modesty Blaise” eller för den delen ”Rip Kirby”, med vilken man också frestas att jämföra, eftersom det handlar om en klassisk deckargåta.

Lite för många kortkjolade damer är det också i ”Romero”.

* * *

Kvar att skriva om är då nykomlingen ”Velvet”. Velvet, med efternamnet Templeton, är en nyskapelse av Ed Brubaker (manus) och fotoinspirerade bilder av Steve Epting.

Jag ska här inte försöka bedöma handlingen, eftersom det är en fortsättningsserie och vi bara får läsa den (i och för sig spännande) upptakten till en som det förefaller spännande historia som utspelar sig bland underrättelsefolk.

Jag tänker följa den här serien också fortsättningsvis.

Vad jag förstår är den ett samarbetsprojekt mellan ”Agent X9″ och Apart Förlag, som kommer att ge ut historierna om Velvet Templeton som seriealbum.

Nyfiken som jag är, kollar jag Apart Förlag och finner då, att en av dem som driver förlaget är Johan Kimrin, som också är redaktör för Egmont-ägda ”Agent X9″.

Melodikrysset nummer 39 2015

Ännu en veckolång vistelse i Öregrund, men nu börjar det kännas i luften att vi går mot riktig höst och därefter också vinter.

En annan stad på Ö, Östersund, utgjorde motivet för Per-Martin Hambergs ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”. I den här lilla staden fanns förstås också ett rådhus: Hamberg mindes ”två ganska svaga lyktor framför rådhusets fasad”.

Melodikrysset har sina regelbundna gäster.

En sådan är Evert Taube, vars ”Ingrid Dardels polska” vi fick hör i dag – fast med Roland Cedermark.

Benny Andersson återkommer också ofta, i dag med ”Sommaren du fick” med Helen Sjöholm och BAO.

Beatles förekommer då och då, vilket är helt naturligt. Men jag begriper inte, varför Anders Eldeman i dag måste konstra till ”Lucy In the Sky With the Diamonds” genom att som ljudillustration välja en inspelning, som musikaliskt låg mycket långt från originalet.

Också barnen brukar få sitt i Melodikrysset.

Fast egentligen vet jag inte, i vilken utsträckning barn numera – vid midsommar eller jul – sjunger den gamla ringleken ”Sju vackra flickor i en ring”.

Och den bland annat av mina barn flitigt sedda långserien om Drutten och Gena, ”Drutten och krokodilen”, ses den också av dagens barn?

Själv är jag så jävla gammal, att jag minns Harry Brandelius och Kai Gullmars ”Ungmön på Käringön”.

”Inget lockar mig som du” med Barbados lockar mig inte alls lika mycket som hon på Käringön.

Och jag hör till den hopplöst urmodiga sort som, i vart fall för egen del, tar könsvalet för givet, när jag hör Kate Perry sjunga ”I Kissed a Girl”.

Som mina regelbundna läsare vet, är det ganska mycket i dagens Melodifestivaler och Eurovision Song Contest-finaler som inte finner nåd inför mina öron.

Men danska duon Olsen Brothers var inte så dum och deras ”Fly On the Wings of Love”, på danska ”Smuk som et stjerneskud”, inte så dum den heller. De och den vann Eurovision Song Contest år 2000.

Men både Sting och bröderna Gershwin är ändå några strån vassare. I dag fick vi höra den förre sjunga de senares ”Nice Work If You Can Get It”.

Till sist i dag har jag sparat en ljudillustration som står mitt hjärta nära. 1969 gav jag ut ”Joe Hills sånger” på svenska och i amerikanskt original, och i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”, publicerade jag också den sång vi i dag fick höra Tor Isedal sjunga och som skrevs med anledning av Joe Hills – svensken Joel Hägglunds – avrättning 1915:

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Upp till kamp!” innehåller också noter och den amerikanska originaltexten, ”Joe Hill” av Alfred Hayes:

Joe Hill

Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

”In Salt Lake, Joe, by God,” says I
Him standing by my bed,
”They framed you on a murder charge.”
Says Joe, ”But I ain’t dead,”
Says Joe, ”But I ain’t dead.”

”The copper bosses shot you, Joe,
They killed you, Joe,” says I.
”Takes more than guns to kill a man,”
Says Joe, ”I didn’t die,”
Says Joe, ”I didn’t die.”

And standing there as big as life
And smiling with his eyes
Joe says, ”What they forgot to kill
Went on to organize,
Went on to organize.”

”Joe Hill ain’t dead,” he says to me,
”Joe Hill ain’t never died.
Where workingmen are out on strike
Joe Hill is at their side,
Joe Hill is at their side.”

”From San Diego up to Maine
In every mine and mill
Where workers strike and organize,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill.”

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

Sju ungerska poeter i Lyrikvännen

Lyrikvännen och dess lyrikklubb har, allt sedan starten 1954, varit en viktig introduktör av poesi, också från andra språkområden än det svenska.

Påpassligt, med tanke på att böcker och författare från Ungern lyfts fram på Bokmässan, står ungersk litteratur i fokus för senaste numret av Lyrikvännen, nummer 5 2015.

Jag är liksom många andra hyggligt bekant med ungersk prosa, bland annat – men inte bara – av de ungerska författare, som har belönats med nobelpriset. Ungersk poesi vet jag mindre om. Men i det aktuella numret av Lyrikvännen presenteras inte mindre än sju ungerska poeter, var och en också med några dikter tolkade till svenska.

I en introducerande text i form av ett samtal med tre av dessa poeter säger samtalsledaren och översättaren Daniel Gustafsson Pech, att han ofta finner ”den ungerska samtidlyrikens språk väsensskilt från vårt. I den ungerska samtidspoesin ser jag som utomstående ofta en slags ’formkärlek': där rimmad vers, meter och klassiska former finns i överflöd.”

Men när jag läser de här till svenska tolkade ungerska dikterna, finns knappast de nämnda karaktärsdragen i översättningarna; flera av dem ger också ett stumt intryck.

Men i några fall berörs mina känslor och väcks min nyfikenhet. Ni ska få ett exempel:

Hund

Av Krisztina Tóth

Den såg ut som en svart lerklump, en snöhög
som fallit ner från bergssidan när det töade.
Det var skymning, allt som syntes av landskapet
var skakiga åkrar, rutan var immig,
och när vi kom närmare såg den ut att röra sig,
likt en rock som lyfte ena armen,
en skuggliftare som slängts vid vägkanten
under strålkastarnas blickar som svepte över den.
Ibland dök den upp, ibland försvann den, men alla
i bilkön gjorde en liten gir när de passerade,
jag började kika längs vägrenen efter den,
och plötsligt var den där. Som en sjunkande kropp
tog den stöd på frambenen i leran
som om den var på väg, med nosen i vinden,
överkroppen var redo. Men baktill, det såg jag,
var underkroppen krossad till en sörja.
Bakbenet som stack ut ur den blodiga pälsen
ryckte i en jämn, plågad rytm,
halva hunden satt upp, munnen var öppen,
och jag såg i dess ögon att den såg allting.
Jag skrek, stanna, sväng av vägen,
jag bönade, rädda den, krossa den, gör något,
eller låt åtminstone någon bakom oss
köra över den. Men vad ska jag göra?!
Vad ska jag göra?! Du höjde rösten,
vad vill du ha av mig?! Vad är det du vill ha av mig?
Jag ville att du skulle stanna och, eftersom du sett den,
inte lämna den, att du tog den med eller dödade den.
Hela veckan fanns hunden där mellan oss.
Vi tänkte att det varit bättre om vi stannat hemma.
Som om det var vi som hade slängt den där på vägen
och hela tiden måste undvika den med våra ord.
Ändå kan jag inte motstå att vilja ha dig
över mig på kvällen: jag såg dina spända armar
och försökte att inte tänka på kroppen
där den tog spjärn mot vägrenen,
eller på den där dunkande rörelsen medan
din blick försvann i fjärran och du inte svarade,
och hur många, hur många vidriga förnekelser
det fanns i hur du älskade med mig,
i hur du frågade, vad är det du vill ha av mig,
medan du slog i ratten utan att se på mig,
och bakom dina axlar, i det strilande regnet syntes
det blöta landskapet mot en blodig vinterhimmel.

Tolkning till svenska: Daniel Gustafsson Pech

Det finns mycket mer av intresse i det här numret av Lyrikvännen, men jag ska nöja mig med att nämna Jonas Ellerströms intervju med absurdisten Bertil Pettersson, också känd som Margaretha Malm. Själv minns jag honom också från Lasse O’Månssons legendariska radioprogram ”Blå Tummen”.

Pettersson avslöjar nu även att han 1966 medverkade i Lyrikvännen med två dikter, fast då under namnet Björn Johan Janzon.

Prenumerera gärna på Lyrikvännen. Det kostar 320 kronor för sex fullmatade nummer + två böcker ur Lilla serien, 270 kronor om du är under 25 år. Adress: www.lyrikvannen.se.

Melodikrysset nummer 38 2015

Tim Bergling kan man tydligen inte heta, om man vill nå stor publik i popvärlden. Så om man i stället kallar sig Avicii, går det mycket bättre. Själv tycker jag att ”Wake Me Up” låter likadant vem av de här båda som än sjunger den.

Fast Robert Broberg, salig i åminnelse, kallade sig för all del också för lite olika saker under karriärens gång. Men åter igen – jag gillade honom oavsett vad han kallade sig för tillfället. Dessutom är jag enig med honom om budskapet i den sång av och med honom vi hörde i dag, ”Jag vill aldrig att sommar’n ska ta slut”.

Eric Saade, som vi senast hörde med ”Sting” i årets Melodifestival, har däremot aldrig hört till mina favoriter.

2011 – elva – vann han Melodifestivalen, men för egen del tyckte jag att The Moniker med ”Oh My God” var mycket bättre. Fast nu är vi där igen: Är man chanslös i Melodifestivalen om man använder sitt riktiga namn, Daniel Karlsson?

Mycket rivigt ös fanns det också i ”Sun Street” med Katrina And the Waves.

Och egentligen är ju den pampiga marschen ”Stars And Stripes Forever” samma andas barn. Så jag tror inte att det här fenomenet primärt har med musikgenre att göra.

Och ytterligare ett exempel är väl dagens inledande låt, Ted Gärdestads ”Angela” från 1976.

Jämfört med de fyra senast nämnda låtarna känns faktiskt Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ mesig, inte bara för att vi i dag fick höra den på orgel med Lennart Palm.

Bland det som återstår att redovisa är låtar förknippade med två stora solostjärnor.

Zarah Leander sökte gärna den uppmärksamhet estraderna gav och sjöng då ”Vill ni se en stjärna, se på mig”.

Och att Evert Taube var en estradör vill väl ingen bestrida. I dag fick vi höra en av hans låtar, som är känd under minst tre titlar. Egentligen heter den ”Sommarnatt”, men efter en person som förekommer i texten kallas den också ”Rose-Marie”. Eller så kallas den, efter sin inledning, ”Kom i min famn”. Vill ni läsa hela texten, finns den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

För redovisning allra sist har jag i dag sparat två filmfrågor.

Jag har sett alla Bond-filmerna, men när Anders Eldeman spelar filmmusik och frågar efter filmhjälten, vet man ändå att det allt som oftast handlar om James Bond. Sen finns det ju en helsikes massa filmtitlar att välja bland, och det är inte alltid lätt att komma i håg musiken i alla filmerna, men i dag fick vi ju ”sällsynt material” som vägledning. Svaret ska bli diamanter, detta eftersom musiken var hämtad ur ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”.

Alfred Hitchcock är en regissör jag har sett allt av, så också 1956 års version av ”Mannen som visste för mycket”. I den förekommer Doris Day, och hon sjunger där ”Que Sera, Sera”, på svenska ”Det som sker, det sker”. Också här ber jag att få hänvisa till Kulturspegeln, fast här till avdelningen Film, som innehåller mina egna recensioner.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe och sen förbereda morgondagens födelsedagsfirande i familjen.

Estland i Aftonbladet Kryss & Quiz

Jag är road av att lösa korsord – har kanske just den breda allmänbildning som krävs för ett framgångsrikt krysslösande. Så ofta löser jag samtliga kryss i veckans nummer av Aftonbladet Kryss & Quiz, dock med undantag för Sportkrysset, detta eftersom idrott ligger utanför det jag är intresserad av.

Jag har just klarat av veckans utgåva och har då åter igen slagits av hur ofta mitt gamla hemland Estland på olika sätt figurerar i det här kryssmagasinets korsord. Jag har inte orkat fingranska varje kryss, men utan större besvär hittar jag tre exempel i veckans utgåva, där jag alltså har löst alla kryss utom det med sporttema.

I Helene Gustafssons ”Mat” hittar jag nyckeln ”Man på Dagö”, som förstås har svaret EST.

Johan Engström har som huvudperson i Litteraturkrysset den svenskestniska författarinnan BEA UUSMA, och här ska vi också känna till hennes roman ”MIN KÄRLEKSHISTORIA”.

Den av konstruktörerna som oftast, och på ett sätt som vittnar om kunskap, i sitt ”Svåra krysset” har med estlandsanknutna saker är Bertil Johansson. Fast den här gången skojar han lite med oss. Jag, som kan estniska, förstår först inte vad STORLEK I ESTLAND ska bli – inget estniskt ord som vore tillämpligt som svar passar in. Men sen går det upp ett ljus – den gode Bertil Blues skojar med oss. Svaret ska bli STL, vilket mycket riktigt finns i Estland.

Melodikrysset nummer 37 2015

I dag tyckte jag för min del att Melodikrysset var ganska lätt – men sånt beror ju alltid på om Eldeman spelar musik som man kan.

För egen del är jag ju en sån där egendomligt typ som lyssnar på nästan alla sorters musik, vilket underlättar.

Alltså kollade jag hela uttagningsproceduren inför årets Melodifestival, och en del av låtarna därifrån fastnar märkligt nog i musikminnet. För min del minns jag till exempel ”Nontheless” med Marie Bergman och Sanne Salomonsen, vilket inte är liktydigt med att det gick särskilt bra för dem i tävlingen.

Och så är jag en sån där kuf som går på klassiska konserter och opera, så det bereder mig inga svårigheter att känna igen ”Aida” av Guiseppe Verdi, och jag vet också, att dess handling utspelar sig i Egypten, vars huvudstad heter Kairo.

Jag vet inte om ”Allt vad du begär” med Lisbet Jagedal kan ha vållat andra besvär, men frågan om vad den hette i Roy Orbisons original har Eldeman faktiskt använt förut. Svaret är ”You Got It”.

”Så mycket bättre” i TV4 har jag inte sett så värst mycket av, men jag vet att Timbuktu (Jason Diakité) medverkade där, och tydligen gjorde han där en version av Tomas Ledins ”Snart tystnar musiken”. Ledin vinner för övrigt allt mer respekt hos mig, dels efter Ådalen-CDn, dels efter grävprogrammet i TV – han döljer inte längre sina radikala rötter.

Hemma i den radikala världen hörde/hör också Astrid Lindgren och Georg Riedel, vilkas ”Du käre lille snickerbo” förekom i en av Emil-filmerna. I dag hörde vi den i en jazzig version med flöjt.

Evert Taube har jag allt av, både på skiva och i olika sångböcker, så det skulle vara märkligt, om jag inte kände igen hans ”Fragancia” även när den, som i dag, spelas i en jazzig version med Hot Frogs.

Mer djur: Ur Andrew Lloyd Webbers ”Cats” fick vi höra ”Memory” med Elaine Paige.

Melodikrysset skulle inte vara vad det brukar vara, om vi inte fick höra fler schlager än det exempel ur Melodifestivalen jag redan har nämnt.

Krysset började med en annan melodifestivalare, från 1992, ”Avundsjuk” med Nanne Grönwall. Här skulle vi lista ut att texten handlar om avundsjuka.

Och sen följde Kai Gullmars ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Lite längre fram försökte Eldeman villa bort oss genom att spela ”Tio tusen röda rosor” på tyska med Christer Sjögren: ”Ich will dir mein Leben geben”. Svaret skulle dock bli ros, en enda.

Kul när Eldeman använder gamla godingar som ljudillustrationer. Ett exempel i dag var George och Ira Gerswins ”Lets Call the Whole Thing Off” med det utmärkta paret Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Fast den finns faktiskt i en äldre version, med Fred Astaire och Ginger Rogers. ”Shall We Dance” heter filmen och är från mitt födelseår, 1937.

På jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet

Jag och Birgitta fick mejl med inbjudan till en jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet. Förbundet fyllde 25 år, stod det. Först trodde jag att det rörde sig om en felskrivning – förbundet bildades ju 1931. Själv var jag ordförande i klubben i Uppsala, Laboremus, 1960-1961 och då och senare aktiv också i Studentförbundet, bland annat dess ombudsman och redaktör för Libertas. Laboremus bildades för övrigt redan 1902.

Men så insåg jag att man här avsåg det återbildade Studentförbundet, det som startades om efter det att studentklubbarna under en period hade varit anslutna till SSU.

Birgitta och jag hade också, när vi beslöt oss för att åka på den här träffen, trott att vi skulle återse ett antal gamla vänner från vår egen Laboremus- och studentförbundstid, men nästan alla som kom till den här träffen, som hölls på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, var yngre s-studenter som har varit aktiva under de senaste 25 åren. Men naturligtvis fanns det bland gästerna en del gamla bekanta, alltså yngre än jag, vilka jag har haft nöjet att samarbeta med under mitt långa politiska liv, sådana som Peter Gustavsson från Uppsala, Magnus Wennerhag som jag en gång i världen rekryterade till programkommissionens sekretariat och Klas Gustavsson som medverkade i Laboremus’ jubileumsdbok ”Förändringens vind”.

Vi som hade församlats fick lyssna på ett seminarium, som slog bryggor mellan dåtid, nutid och framtid, och efteråt blev det vimmel med vin – i mitt och Birgittas fall alkoholfritt – och snacks. Det kom fram många trevliga människor och pratade.

Själv sökte jag upp förbundsordföranden, Elin Ylvasdotter, för att framföra en synpunkt som har sin bakgrund i att dagens i och för sig på många sätt alerta studentförbund har så mycket färre medlemmar än det hade på min tid, detta trots att antalet studenter i dag är mycket större än det var i början av 1960-talet. Den tes jag drev i det här samtalet var att vi lyckades så väl inte bara med hjälp av en fullkomligt makalös aktivitet utan för att denna aktivitet var så mycket bredare, inte bara politisk i ordets mest snäva mening. Också i tidens alla viktiga frågor var vi aktiva: Sydafrika, Vietnam, jämställdhet mellan könen och så vidare, pionjärer i vissa av dem. Men vår verksamhet omfattade också annat än det som naturligt intresserar statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi anordnade författaraftnar tillsammans med Litteraturklubben, och till exempel Sven Delblanc blev medlem. Vi ordnade teaterresor – fullastade bussar – till Dramaten och Stadsteatern i Stockholm. Vi såg intressanta filmer på bio och hade efteråt träff med regissören, till exempel Vilgot Sjöman. Vi hade egna fantastiska jul- och sista aprilfester med middag, dans till livemusik, bar och artistframträdanden – Sven Bertil Taube sjöng på en av våra sista april-fester.

Det här var före datorernas tid, men vi nådde alla genom pappersutskick till medlemmar och sådana vi ville locka att bli medlemmar, genom att sätta upp flera tiotals affischer på samtliga studentnationer, studentmatställen och anslagstavlor i studentbostadsområdena. Dessutom annonserades samtliga möten i UNT, väl synligt.

Melodikrysset nummer 36 2015

Jag är sedan unga år storkonsument av tecknade serier och har förstås också läst ”Stålmannen”, men jag har faktiskt aldrig sett den som film. Däremot har jag tidigare hört musiken ur filmen, så den kunde jag omedelbart identifiera.

Dagens andra likaledes film- och serietidningsanknutna fråga beredde mig däremot dagens enda riktiga problem, sannolikt för att jag inte uppfattade frågan. För det är klart att jag vet, att Kalle Anka bor i Ankeborg.

Och för att då också klara av den enda fråga, som i sak beredde mig problem: Artisten med namn hämtat ur den romerska mytologin kallar sig för Dido – det är också ett av hennes förnamn. Henne hörde vi i ”End of Night”.

Allt som ges på scen hinner jag av naturliga skäl inte följa. Således har jag aldrig sett ”Jekyll och Hyde” och hört Sarah Dawn Finer och Myrra Malmberg sjunga ”I hans blick”, men här var det lättare att hitta rätt svar och få det bekräftat via Google.

På gränsen till det jag intresserar mig för finns artister som har blivit kända genom Idol. Kevin Borg, i dag med ”Unstoppable”, minns jag dock från Melodifestivalen.

I Melodifestivalen 2011 medverkade Eric Gadd, och även om jag inte tyckte att hans ”Vi kommer aldrig att förlora” var någon riktig höjdare, höjde den sig ändå över en stor del av det andra.

Annat minns man från vilket sammanhang som helst. Självfallet har jag hört ”O sole mio” på italienska, men jag känner också igen melodin när Elvis Presley sjunger den på engelska, ”It’s Now Or Never”.

Ibland undrar jag, varför jag minns så många låtar från förr bättre än det som förekommer i dagens schlagerfestivaler. Självfallet har det med melodiernas sångvänliga karaktär och låtarnas innehåll att göra, också med att de mest populära låtarna fortfarande spelades i radio årtionden efter det att de hade sjungits in.

Otroligt populär blev ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar” från 1938, detta trots att den inte fick spelas i radio, eftersom den var gjord som reklam för grädde.

Vissa låtmakare, som Jules Sylvain, lyckades med praktiskt taget allt de hade en hand med i. En av dagens ljudillustrationer, ”Det är den stora, stora kärleken”, är ett av en oändlig radda kompositioner, signerade Sylvain, vilka blev evergreens.

Åke Grönberg var både skådespelare och sångare, folkkär i båda facken. I dag hörde vi honom dock i en mindre känd låt, ”Kanske det rent av är jag”.

Chuck Berry har jag skrivit utförligt om, detta med anledning av att jag av sonen fick en Chuck Berry-box, och jag vet sen gammalt att en av hans succéer var ”Sweet Little Sixteen”. Fast i dag gjordes den här låten av två andra legendarer, Jerry Lee Lewis och Ringo Starr.

Vi avslutar med ett par lite stillsammare låtar, även om tempot höjs i refrängen i Lasse Berghagens ”En kväll i juni”. Men första delen av den här dubbelfrågan, illustrerad med ”Nu grönskar det i dalens famn”, hade genomgående en lugnare andhämtning.

Jag noterar att Anders Eldeman så fort vi kommer in i september börjar längta tillbaka till sommaren. Jag förstår honom faktiskt. I går, när jag efter några dagar inne i Uppsala återkom till Öregrund, kändes för första gången hösten i luften.