Sju ungerska poeter i Lyrikvännen

Lyrikvännen och dess lyrikklubb har, allt sedan starten 1954, varit en viktig introduktör av poesi, också från andra språkområden än det svenska.

Påpassligt, med tanke på att böcker och författare från Ungern lyfts fram på Bokmässan, står ungersk litteratur i fokus för senaste numret av Lyrikvännen, nummer 5 2015.

Jag är liksom många andra hyggligt bekant med ungersk prosa, bland annat – men inte bara – av de ungerska författare, som har belönats med nobelpriset. Ungersk poesi vet jag mindre om. Men i det aktuella numret av Lyrikvännen presenteras inte mindre än sju ungerska poeter, var och en också med några dikter tolkade till svenska.

I en introducerande text i form av ett samtal med tre av dessa poeter säger samtalsledaren och översättaren Daniel Gustafsson Pech, att han ofta finner ”den ungerska samtidlyrikens språk väsensskilt från vårt. I den ungerska samtidspoesin ser jag som utomstående ofta en slags ’formkärlek': där rimmad vers, meter och klassiska former finns i överflöd.”

Men när jag läser de här till svenska tolkade ungerska dikterna, finns knappast de nämnda karaktärsdragen i översättningarna; flera av dem ger också ett stumt intryck.

Men i några fall berörs mina känslor och väcks min nyfikenhet. Ni ska få ett exempel:

Hund

Av Krisztina Tóth

Den såg ut som en svart lerklump, en snöhög
som fallit ner från bergssidan när det töade.
Det var skymning, allt som syntes av landskapet
var skakiga åkrar, rutan var immig,
och när vi kom närmare såg den ut att röra sig,
likt en rock som lyfte ena armen,
en skuggliftare som slängts vid vägkanten
under strålkastarnas blickar som svepte över den.
Ibland dök den upp, ibland försvann den, men alla
i bilkön gjorde en liten gir när de passerade,
jag började kika längs vägrenen efter den,
och plötsligt var den där. Som en sjunkande kropp
tog den stöd på frambenen i leran
som om den var på väg, med nosen i vinden,
överkroppen var redo. Men baktill, det såg jag,
var underkroppen krossad till en sörja.
Bakbenet som stack ut ur den blodiga pälsen
ryckte i en jämn, plågad rytm,
halva hunden satt upp, munnen var öppen,
och jag såg i dess ögon att den såg allting.
Jag skrek, stanna, sväng av vägen,
jag bönade, rädda den, krossa den, gör något,
eller låt åtminstone någon bakom oss
köra över den. Men vad ska jag göra?!
Vad ska jag göra?! Du höjde rösten,
vad vill du ha av mig?! Vad är det du vill ha av mig?
Jag ville att du skulle stanna och, eftersom du sett den,
inte lämna den, att du tog den med eller dödade den.
Hela veckan fanns hunden där mellan oss.
Vi tänkte att det varit bättre om vi stannat hemma.
Som om det var vi som hade slängt den där på vägen
och hela tiden måste undvika den med våra ord.
Ändå kan jag inte motstå att vilja ha dig
över mig på kvällen: jag såg dina spända armar
och försökte att inte tänka på kroppen
där den tog spjärn mot vägrenen,
eller på den där dunkande rörelsen medan
din blick försvann i fjärran och du inte svarade,
och hur många, hur många vidriga förnekelser
det fanns i hur du älskade med mig,
i hur du frågade, vad är det du vill ha av mig,
medan du slog i ratten utan att se på mig,
och bakom dina axlar, i det strilande regnet syntes
det blöta landskapet mot en blodig vinterhimmel.

Tolkning till svenska: Daniel Gustafsson Pech

Det finns mycket mer av intresse i det här numret av Lyrikvännen, men jag ska nöja mig med att nämna Jonas Ellerströms intervju med absurdisten Bertil Pettersson, också känd som Margaretha Malm. Själv minns jag honom också från Lasse O’Månssons legendariska radioprogram ”Blå Tummen”.

Pettersson avslöjar nu även att han 1966 medverkade i Lyrikvännen med två dikter, fast då under namnet Björn Johan Janzon.

Prenumerera gärna på Lyrikvännen. Det kostar 320 kronor för sex fullmatade nummer + två böcker ur Lilla serien, 270 kronor om du är under 25 år. Adress: www.lyrikvannen.se.