Allt mer obegripliga resultat i Mellon

Jag begriper i allt mindre utsträckning de röstandes val i den pågående Melodifestivalen. Röstandet följer inte något begripligt mönster. Jag har egentligen inget mot att vare sig ”Du tar mig tillbaks” med Martin Stenmarck eller ”Killer Girl” med Linda Bengtzing åkte ut redan i första omgången, men Stenmarcks låt var åtminstone schlageraktig och hade ansatser till refräng, medan Bengtzings var mer scenshow än låt.

Att Eclipse och ”Runaways” åkte ut i nästa omgång har jag heller inget att invända mot – någon schlager kommer den här låten aldrig att bli; den var aldrig ens i närheten av schlagerbegreppet.

Vidare till Andra chansen gick två låtar: dels ”Rollecoaster” med Dolly Style, mer scenshow än schlager, dels ”Håll om mig hårt” med Panetoz, en låt som mer lever på rytmen än på melodin.

Och så gick alltså två låtar direkt till final.

”Youniverse” hade åtminstone schlageregenskaper, dock inte så många att jag skulle gå i land med att själv återge den. Och Molly Sandén var trevligare att se på än Linda Bengtzing, men det var ju Martin Stenmarck också.

Gävledelfinalens positiva överraskning var han som tog den andra finalplatsen, blott 17-årige Frans. Inte för att hans ”If I Were Sorry” egentligen heller är någon schlager, men i sin art är den åtminstone en hygglig låt, väl framförd av Frans.

Fast för egen del skulle jag vilja återföra Melodifestivalen till det den ursprungligen var, en tävling om bästa nya schlager. Då måste man rensa bort allt utanverk – plocka bort alla dansare, körare i bild samt alla rök- och ljuseffekter – och helt fokusera på melodi och sångframförande.

För mig får man gärna dessutom ha scenshowprogram av dagens typ också i fortsättningen, men kalla bara inte programmet för Melodifestivalen längre.

I eftermiddag medverkar jag i radio i en diskussion om det här.

Melodikrysset nummer 8 2016

Gårdagen, som dominerades av en begravning, ändade med Skavlan och en gammal Beck-film i TV, och i morse gick jag upp tidigt för att hinna äta frukost före Melodikrysset.

”Sånt är livet”, som Anita Lindblom sjöng en gång i världen.

Hon och låten förekom dock inte i dagens kryss, däremot förstås – i dessa melodifestivaltider – ett par bidrag ur den här tävlingen.

Sanna Nielsen tävlade 2011, och hennes ”I’m In Love” hade schlagerkrokar åtminstone i refrängen, detta apropå att så många bidrag i den här tävlingen numera är mer av scenshow än av melodier – de senare minns man ofta inte ens omedelbart efter det att de har framförts.

Ännu mer av klassiska schlageregenskaper hade då ”Underbart” från 2010 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

TV-serier är inte riktigt mitt bord – jag ser nästan aldrig såpor och liknande – men till det efterlysta andra ordet i ”Goda grannar” hade jag varannan bokstav, så plötsligt dök den här titeln upp ur minnets gömslen.

Därmed är vi inne på ämnet film, och vi kan börja med dagens barnfilm. Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun” från 1989 – Eldeman ville ha ordet sjöjungfru – har aldrig riktigt fångat mig. Flera av Disney’s tecknade versioner av klassiska sagor är visserligen också de självsvåldiga men har blivit konstverk i sin egen genre, men i den här filmen och ännu mer i uppföljarna tar sig Disney friheter som jag har svårt att acceptera.

Däremot tycker jag att Carol Reed’s version 1949 av Graham Greenes ”Den tredje mannen” från samma år har blivit en fullkomligt lysande film. Vi hörde som musikillusration Anton Karas’ ”The Harry Lime Theme”; filmens Harry Lime spelades av Orson Welles. Den minnesvärda scen Anders Eldeman efterlyste utspelades på nöjesfältet Pratern.

Nästa ämne får bli tolkningar.

En del sådana minns man inte ens. Ett exempel på det fanns i dag. Jag minns ”It Might As Well Rain Until September” med Carole King, men fanns det alltså en svensk version? Ja, efter lite googlande fick jag fram att den hette ”Jag önskar att det alltid vore sommar”.

Det där TV4-programmet ”Så mycket bättre” som jag ytterst sällan har sett har som programidé att låta andra artister göra versioner av låtar som vi förknippar med en etablerad, gjord av en känd artist. Lill-Babs hade till exempel en gång i världen en stor framgång med ”En tuff brud i lyxförpackning”, men inte blev den bättre av att Petter gjorde den. Jag har till och med svårt att se honom som en tuff brud.

Fast ibland gäller det omvända. Britney Spears har aldrig hört till mina favoriter. Men hennes ”Oops, You’re In Love Again” blev riktigt hörvärd med Max Raabes orkester.

Bruce Springsteen har jag det mesta av på skiva, så också förstås ”Born In the USA”.

Detsamma gäller Jan Johansson. Inte minst älskar jag hans jazziga tolkningar av folkligt material, till exempel det vi fick höra i dag, ”Jag gick mig ut en afton”.

Men klassiker i visgenren får gärna också låta som de gjorde i original. Jag hade gärna hört Evert Taube – ET – själv sjunga ”Rosa på bal”, men då hade det förstås blivit för lätt.

Det betyder inte, att jag är någon supertraditionalist när det gäller musik, och jag ska illustrera detta med att uppskattande nämna ”Still Loving You” från 1980-talet med Scorpions. Scorpions hörde hemma i Tyskland, med landskoden DE.

Men jag kommer inte att skicka några skorpioner på er, om ni skulle tycka annorlunda om dem eller något annat jag har uttryckt min högst personliga mening om.

De socialdemokratiska tidningarna i Norge får ny ägare

Den socialdemokratiska A-pressen i Norge ingår numera i en större tidningskoncern, som också äger en rad borgerliga tidningar – denna koncern heter Amedia och ägs av LO (44,6 procent), Telenor Media Invest (44,2 procent) och Stiftelsen Fritt Ord (3 procent). Amedia är, om man ser till antalet tidningar, 62 abonnemangstidningar plus en rad andra publikationer, landets största mediakoncern, men ser man till omsättning är Schibsted störst. Amedia har 2.800 anställda.

Under det senaste halvåret har det gått rykten om att både LO och Telenor helst ville bli kvitt ägarskapet till den här mediakoncernen, och nu besannas ryktena. Sparbanksstiftelsen DNB köper samtliga aktier i Amedia. Köpsumman är 395 miljoner norska kronor, vilket innebär, att LO gör en förlust på affären, men på plussidan finns att de socialdemokratiska tidningarna därmed får en institutionell, folkrörelseanknuten ägare och inte hamnar i utländska händer. En del av det överskott tidningsrörelsen väntas ge kommer av DNB att användas för allmännyttiga ändamål. DNB kommer inte att driva tidningskoncernen själv, utan ägarskapet utövas via en ny icke-kommersiell stiftelse. Tidningarna sägs i praktiken bli självägande.

Det formella övertagandet kommer att ske i april.

Allt mer obegripliga resultat i Mellon

Själv tyckte jag att ”You Carved Your Name” med Helena Gutarra var bästa låten i Melodifestivalens tredje deltävling, den från Norrköping. Men den röstades omedelbart ut ur tävlingen.

Däremot förstår jag, att tittarna röstade ut After Dark med ”Kom ut som en stjärna”, som inte hade tillräckligt bra melodi, och i andra omgången även Smilo med ”Weight of the World”, på vilken jag i låtförteckningen i Aftonbladet hade skrivit ”Nä!” redan när jag först hörde den.

De röstandes val av de två låtar, som gick direkt till final, förstår jag mig inte på.

Att ”Human” med Oscar Zia gick till final måste ha berott mer på utanverket, scenshowen, än på själva låten. Den hade för all del ansatser till något refrängartat, men försök själva sjunga den, om ni kan.

Varför Lisa Ajax och ”My Heart Wants Me Dead” hamnade i final är likaledes obegripligt – pedofilernas röster kan ju inte ha räckt för att lyfta den här 18-åringen dit.

De låtar som gick vidare till Andra chansen var båda bättre.

Saraha med ”Kizunguzungu” med sitt afrikanska beat hade platsat bättre i finalen.

Och det gäller också, främst på grund av sin rytm, ”Put Your Love On Me” med Boris René.

Melodikrysset nummer 7 2016

Jag har haft ont i halsen, vänstra örat och i nacken på samma sida, men örondroppar, gurgling och en del andra åtgärder har fått det här på retur, så Melodikrysset har inte känts som någon börda. Två mackor med Kotivaras goda ryska salami respektive rensalami, i båda fallen även med bitar av grön paprika har gjort sitt till. Till mackorna drack jag först ett litet glas fettsnål fil och ett glas Coop Prima apelsinjuice, och så avslutade jag med svart, hett kaffe.

Själva krysset tyckte jag i dag var förhållandevis lätt. Det enda jag hade lite problem med var den allra första frågan, vars svar skulle bli ”En himla många program” med Galenskaparna och After Shave. Men gradvis fick jag ju ett antal ledbokstäver.

Andra kan ju ha tyckt att det var svårare att identifiera Johann Sebastian Bach, men hans musik finns i stor mängd i våra skivhyllor.

Där finns även Norah Jones, om än inte just ”Fools Rush In”.

Men Simon & Garfunkel har jag allt av, givetvis också ”Bridge Over Troubeled Water”, på svenska ”Som en bro över mörka vatten”.

Och för en person som har Beatles’ hela kollektion på skiva är frågan vilken färg det är frågan om i ”Yellow Submarine” nästan generande lätt. ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt” lyder den märkliga svenska titeln.

Evert Taubes samlade visskatt har jag bland annat i form av ett par CD-boxar. Jag har skrivit om dem här på bloggen och då också återgett texterna till några av de riktigt bra Taube-visorna. Du hittar till exempel ”Brevet från Lillan”, den där hon önskar sig ett halsband av korall, ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Detsamma gäller också texterna till de två visor, som förekom i dagens första dubbelfråga. Först spelades där Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”, den som skulle ge oss kryssvaret höst. Och på det spelades Ulf Lundells ”Öppna landskap”. Behöver jag tillägga, att jag har båda de här låtarna också i min skivsamling?

De som brukar följa min blogg vet, att jag gärna ser äldre svenska filmer, och självklart har jag också sett ”Kalle på Spången” från 1939. Jag nämner den, eftersom det var där Edvard Persson sjöng ”Jag har bott vid en landsväg”. I dag hörde vid den dock i en annan version.

Men jag har en musikalisk spännvidd, som också innefattar till exempel Jennifer Lopez. I dag hörde vi henne tillsammans med Alvaro Soler i ”El mismo sol”.

Från melodifestivalerna minns jag märkligt nog enstaka låtar, även om jag med en musikalisk åsnas envishet hävdar, att de aldrig kommer att räknas som schlager.

Men Salem Al Fakirs ”Keep On Walking” från 2010 finns åtminstone kvar i mitt musikminne.

Lite längre tid tog det faktiskt för mig att minnas Oscar Zia, som så sent som 2014 sjöng ”Yes We Can”.

Nej, musikaliskt dras jag nog mycket mer till Lykke Li och ”Never Gonna Love Aain”. Fast så tvärsäkra påståenden gör man kanske främst när man är så ung som 29 år.

Födelsedagskalas

Sonen, Matti, fyller år i dag. Inget storstilat jämnt, men i vår familj har vi för vana att fira varandras födelsedagar. Det här bidrar till att hålla familjegemenskapen levande.

Födelsedagsfirandet hade förlagts till gårdagen, eftersom det då var söndag och de berörda bor utspridda i dels Uppsala, dels Stockholm i vid bemärkelse. Matti hade bjudit hem oss allihop hem till sig i Hammarby sjöstad.

Redan på Uppsala C stötte jag och Birgitta ihop med vår dotter Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, så på stockholmståget satt vi tillsammans.

Väl vid vårt mål för dagens utflykt möttes vi av Matti och hans familj, hustrun Karin samt deras två döttrar, Ella och lilla Sofia. Vi hade med en blommande krukväxt också till Ella, och hon – för egen del utstyrd i prinsessklänning och med krona på huvudet – bar nöjd i väg blomman och placerade den i fönstret i sitt rum. Hennes pappa fick vänta på sina presenter till efter maten, men också han fick förstås sin födelsedagsbukett.

Från Rinkeby anlände lite senare Anna samt, ännu lite senare, två av hennes döttrar, Sara och Ella. (Jo, det finns en Ella till i familjen.) Annas mellandotter Amanda bor i Västerås under sin musikutbildning.

Mattis och Karins Ella fann sig snart hemma i den här långt ifrån stillsamma församlingen: lekte och busade med Viggo och Klara, och Anna tog henne också med ut en stund, och där träffade Ella tydligen också en ny bekantskap, ett annat barn. Matti och hans familj har inte bott så länge i det här området än så länge, men eftersom det är ett barnrikt område, kommer Ella säkert att få en mängd nya kompisar där, både såna som hon träffar ute på gården och såna som hon lär känna på det nya dagis hon ska gå på.

Lillflickan Sofia som kan stå men inte gå tyckte möjligen att det var förvirrande många halvt okända ansikten i början, och då var det tryggast att hålla sig till mamma eller pappa. Men så småningom lossnade det, och hon satt i famnen både på farfar och på Sara och Anna. Sofia kan säga ”mamma” och ”pappa” men jollerpratar oftast och kommunikationen med såna som farfar bestod mest av soliga leenden. Farmor var spännande, eftersom hon hade både armband och en ring med en fin sten.

Gästerna bjöds på födelsedagsmåltid, tillagad av födelsedagsbarnet självt: kyckling, ris och en fin sallad.

De som hade samlats blev periodvis ganska högljudda, så jag drog mig tillbaka till en fåtölj i ett hörn, men snart tyckte Matti, att det kunde vara dags för uppvaktningsdelen. Jag tänker inte räkna upp alla presenterna, men jag kan väl nämna att jag till min son gav en portabel hårddisk samt en liten kastrull.

Före hemfärden blev det te och kaffe, i mitt speciella fall med två små sockerfria bakverk från Gunnarsons konditori.

Resultatet i Mellons andra omgång mer tveksamt

I Melodifestivalens första deltävling röstade publiken ungefär som jag själv rankade låtarna i den.

I andra omgången i går kväll är jag inte lika mycket på linje med hur tittarna rankade låtarna.

Fast även jag tyckte, att de två låtar, som först röstades ut, förtjänade det. ”Håll mitt hjärta hårt” med schlagerrävarna Tommy Nilsson, Patrik Isaksson och Uno Svenningsson var alltför mesig, och ”100 %” med Victor och Natten var långt ifrån den fullträff titeln antydde.

Mycket tveksam är jag däremot till att David Lindgren gick direkt till final med ”We Are Your Tomorrow” – i mina öron var Krista Siegfrids och ”Faller”, som åkte ur i nästa omgång, en betydligt bättre låt.

Den andra låten, som gick direkt till final, ”Save Me” med Wiktoria hade ett visst sug, men nog hade den, rent musikaliskt, en konkurrent i den aningen balladartade ”I Will Wait” med den faktiskt duktiga sångerskan Isa.

”Hunger” med Molly Pettersson Hammar var väl så där, men jag gillade inte hennes inledande snack.

Melodikrysset nummer 6 2016

Jag hade problem med Melodikrysset i dag, inte så mycket själva krysset som att uppfatta frågorna och musiken samt i några fall svarens placering i krysset – det kan ha varit en städerska, för övrigt utmärkt, som nyligen var här som rubbade den eviga inställningen på P4 i radion i mitt arbetsrum, där jag har datorn och följaktligen löser Melodikrysset på lördagarna. Nå, så småningom fick jag någorlunda ordning på apparaten i alla fall.

Som väntat i dessa melodifestivaltider var ett par av ljudillustrationerna melodifestivalbidrag.

Det började urlätt med ”Fångad av en stormvind”, som Carola Häggkvist kom etta med 1991.

Och lite senare fick vi höra ABBAs ”Ring ring”.

Men Anders Eldeman har även, som vi har konstaterat många gånger, en tendens att försöka hitta inspelningar, som gör det svårt att identifiera också välkända melodier.

Första exemplet i dag var ”Staffan var en stalledräng”, som jag för egen del har sjungit hur många gånger som helst under min skoltid. Nå, kom man bara på vad det var som spelades, var det ju inte svårt att komma på vad det var som var Staffans arbetsplats, ett stall.

Charlie Norman lyssnade jag mycket på i radio under min tonårstid (och har jag också hört live både då och senare). Och naturligtvis har jag flera gånger sett filmen ”Swing it, magistern” med Alice Babs. Men den version av låten Eldeman hade valt att spela för oss var till att börja med utbroderad av nämnde Norman, så det var först på slutet det blev alldeles uppenbart, att det rörde sig om ”Swing it, magistern”.

Mycket lättare var det då att känna igen Paul Linckes ”Lysmaskidyll”, som i dag skulle ge oss kryssordet lysmaskar.

Tre frågor var TV-anknutna.

Dagens sista fråga skulle ha varit helt olöslig för mig, om jag inte hade haft två bokstäver av tre. Eldeman efterlyste platsen för en TV-såpa, och eftersom jag hade G och A, måste svaret rimligen bli Goa. Sen googlade jag och hittade ”Club Goa” från 2005, men den här serien har jag aldrig sett, kände inte ens till.

”Kvarteret Skatan” har jag heller inte följt, men när jag hade fått ut svaren på de lodräta ord som gick igenom svaret, hade jag varannan bokstav och gissade resten.

”Solstollarna” med Ola Ström och Per Dunsö minns jag däremot från mitten av 1980-talet, dock utan att komma i håg att signaturmelodin hette ”Tusen bitar”. Och i singularis är väl en som var med där en solstolle.

Och för att fortsätta på den ungdomliga linjen: När jag gick i realskolan på 1950-talet, fick vi på engelskalektionerna sjunga ”It’s a Long Way To Tipperary”. På svenska kallas den ”Det är lång väg till Tipperary”. Sjungs den i några skolor nu för tiden?

Och för att göra ett långt skutt i tiden: Marit Bergman hör till de nutida artister som vinner mitt öra. Det vi hörde henne sjunga i dag var ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”.

Men mycket ur sjuttiotalsmusiken har också för evigt fastnat i mitt musikminne, och dansken Kim Larsen har jag dessutom ett antal skivor med. Han och gruppen Gasolin har till exempel gjort den mycket fina ”Hva gør vi nu lille du”, som spelades i dagens kryss.

– – –

Håkan Hellström tappade jag visst bort i den första redovisningen. Vi hörde honom i ”Det kommer aldrig va över för mig”.

En torsdag i en gammal mans liv

Sonen, Matti, ska snart fira födelsedag, och jag och Birgitta är hembjudna till honom i Hammarby sjöstad, där han och hans familj numera bor. I vår familj används önskelistor för att vägleda övriga inför jular och bemärkelsedagar, och en önskelista kom mycket riktigt per mejl från Matti. Matti är mycket precis när det gäller vad han vill ha, men ett av problemen med hans och andras önskelistor i dag är att det som önskas förutsätts beställas över nätet. För egen del är jag inte obekant med nätet och de olika saker det tillhandahåller, men jag vill inte handla på det sättet. Dels vill jag kunna komma i fysisk kontakt med det jag ska köpa. Dels är jag en gammal stofil som uteslutande betalar med kontanter – jag har inte ens något betalkort, och hade jag ett, skulle jag ändå aldrig i helvete använda det på nätet. Jag kanske ska tillägga, att jag, på den tiden jag var yrkesverksam i Norden och Baltikum, av min arbetsgivare försågs med ett kreditkort, som jag skötte. Att jag inte vill ha kort är ett principiellt beslut, fattat av mig själv – det har alltså inte som bakgrund att jag någonsin skulle ha misskött något bankkonto.

Nå, eftermiddagen i går tillbringade jag alltså – förutom med att gå till banken för att ta ut mer pengar och sen bland annat gå på Apoteket – med att försöka hitta något av det som fanns på sonens önskelista. Jag gick kors och tvärs i city och besökte sammanlagt ett halvt dussin butiker med herrkläder, alltsammans utan att hitta just det som stod på önskelistan. Sen gick jag till en musikaffär, med samma resultat. I skivaffären intill gick jag inte ens in, detta eftersom jag vet att de skivor sonen vill ha inte finns där.

I stället gick jag, kanske för att trösta mig själv, till Akademibokhandeln Lundeq och kollade där av beståndet av serieböcker. Och här hittade jag genast några utgåvor jag ville ha: Mare Kandres ”Punkserier” med medföljande CD (jag har alla hennes böcker och en skiva med Global Infantilists), Magnus Knutssons och Ulf Janssons ”Stora boken om Ratte”, där jag själv under namnet Uno Smock förekommer i ett par av äventyren, och så fyra gamla nummer av Illustrerade klassiker samlade i en volym: Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” och ”Resan till jordens medelpunkt” samt H G Wells’ ”Tidsmaskinen” och ”Världarnas krig”.

Så nu vet ni vad ni kommer att få läsa om här på bloggen under den närmaste tiden.

I Forum-gallerian, där Akademibokhandeln ligger, hittade jag också, i gången mot Svava, en nyhet: Trillers, där vår dotter Kerstin är bagare, har öppnat butik och servering där. För dagen fanns yppiga semlor att köpa, men eftersom jag hade andra planer för kvällen, köpte jag varken sådana eller något av det fina matbröd jag såg i disken. Men hit kommer jag säkert snart tillbaka för att handla.

I stället gick ja ut och ställde mig i korsningen Dragarbrunnsgatan/Bredgränd och väntade på Birgitta, som jag skulle äta middag med på Amazing Thai. Vi valde att äta Pad Kaprao Bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök och till det ris samt, som dryck, Zeunerts lättöl. Sen avslutade vi med var sin dubbel espresso.

Därifrån gick vi tvärs över gatan till Forum-gallerian och tog rulltrappan upp till Akademibokhandeln, som var kvällens mål. En av de första vi stötte på där var Berit Rylander, hustru till kvällens huvudperson, Sten Rylander, vars nya bok, ”Afrikanska möten”, skulle introduceras genom ett samtal med Sten Hagberg inför publik i bokhandeln. Vi känner paret Rylander sedan länge, var för inte särskilt länge sedan på middag hemma hos dem på Luthagen.

Den sammanbindande länken i det här fallet är emellertid Afrika. Sten har varit svensk ambassadör i flera länder i södra Afrika och har också på annat sätt arbetat med afrikanska frågor, dels inom UD, dels för Sida. Och det finns heller knappast någon del av Afrika som Birgitta inte har besökt, i yngre dar som anställd på Nordiska Afrikainstitutet, Dag Hammarskjölds minnesfond och Sida, senare som riksdagsledamot, minister och talman. Sten Rylander nämner henne, inte utan uppskattning, från ett ministerbesök under hans egen stationering i Angola, och han harangerade henne också i Akademibokhandeln.

Inledningarna gick väl att höra någorlunda bra, men ljudåtergivningen från den mikrofon som sen gick runt bland många intresserade var bedrövlig. Efteråt bildades en mycket lång kö av bokköpare framför Sten Rylander för att få en liten personlig adress i boken. I det exemplar Birgitta köpte står det ”Till vännerna Birgitta och Enn med varmaste hälsningar”.

Allting kan botas med radioaktivitet

Har du psykiska problem, ring Radiopsykologen.
Har du fotsvamp, ring Radiomykolgen.