En onsdag i en pensionärs liv

Pensionärstillvaron är ganska omväxlande.

Dagen började med kontrollbesök hos min läkare, så jag måste åka till Stockholm. Jag promenerade från Centralen till mottagningen bortom Odenplan och tillbaka och fick på så sätt den av doktorn ordinerade dagliga motionen. Som åldersdiabetiker för jag loggbok (i datorn) över mina blodsockervärden, och både den och mätningen hos doktorn visade, att jag – med hjälp av vettig kost, motion och tabletter som stimulerar kroppens egen insulinproduktion – håller dem på en bra nivå. Jag hade gått ner tre kilo i vikt, och blodtrycket var perfekt.

***

Stärkt av detta gick jag vidare till ett avtalat lunchmöte på reklambyrån Springtime, som huserar i Centralbadets hus. Jag åt lunch och pratade med min gamla kollega från socialdemokratiska partistyrelsen Bo Krogvig och Johanna Elgenius, som bland annat har varit ledarskribent på liberala Västerbottens-Kuriren. De har ett kul projekt på gång inför almedalsveckan i sommar och ville ha min hjälp med detta – vad det är tänker jag inte tala om.

Medan vi åt, berättade jag, att jag hade haft ett finger med i socialdemokraternas val av ny reklambyrå, Acne.

Under folkomröstningskampanjen om EMU satt jag med i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU. Med mina 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen hade jag ju en del erfarenhet av valrörelser och drogs alltså snabbt in i den operativa kampanjledningens arbete. Den hade i början idén, att Socialdemokrater mot EMU skulle göra affischer, som så mycket som möjligt liknade partiets vanliga affischer – helst borde man använda sig av en byrå, som hade gjort såna åt socialdemokraterna.

Jag gjorde invändningen, att våra affischer då helt skulle drunkna i mängden av affischer, som skulle översvämma landet i valrörelsens slutskede – ingen skulle lägga märke till just våra affischer. Alltså borde dessa, särskilt som vi inte hade våldsamt mycket pengar, avvika så mycket från det övriga reklambruset, att de just därför syntes. Resultatet blev, att vi som vår byrå valde Acne, kanske mest känd för TV-reklamen med Ipren-mannen.

Resultatet blev också lysande. Acne gjorde svart-vita affischer i mycket avvikande stil. Affischen med byråkraten som rider på en emu (alltså en strutsfågel) och med texten ”Vem styr EMUn?” förtjänar att bli en svensk affischklassiker. (Att kanske inte så många kommer i håg den beror på att våra valaffischer med anledning av mordet på Anna Lindh ganska snabbt togs ner.)

Förra året ringde en av killarna på Acne och berättade, att Acne nu gärna också ville jobba åt socialdemokratiska partiet, och undrade, vem det var lämpligt att kontakta. Jag föreslog helt naturligt informationschefen Carina Persson och åtog mig att introducera Acne för henne. Alltså kontaktade jag henne och berättade om mina erfarenheter av Acne; till saken hör, att vi slogs på motsatta sidor i folkomröstningskampanjen. Denna första kontakt följdes sen upp över en lunch med Carina och den nya partisekreteraren, Marita Ulvskog.

Det blev Acne. Bo Krogvig, tidigare själv informationschef hos socialdemokraterna, berättade, att han, när han i ett lite senare skede hade rådfrågats om vilken av flera intresserade byråer partiet borde välja, också hade förordat Acne. (Även Krogvig hörde för övrigt hemma på ja-sidan i folkomröstningskampanjen.)

På partikongressen i Malmö hösten 2005 såg jag de första resultaten av Acnes arbete. På en affisch med texten ”Alla ska med” fanns en öppen bil, knökfull av människor av olika kön, åldrar och samhällsklasser. Det är en rolig klackspark tillbaka mot affischen från 1985, också den med en öppen fast lyxigare bil men med en man av typen finansvalp plus en stilenlig hund. Text: ”Jag röstar på socialdemokraterna för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi.” Vem som var informationschef på partistyrelsen då? Bo Krogvig.

***

På vägen mot uppsalatåget går jag in på Mega Skivakademien och köper fyra CD. Dels två gamla med Karl Gerhard plus Magnus Ugglas nya ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard” – jag återkommer till dem. Dels Odettas ”Gonna Let It Shine”. Den senare lyssnar jag igenom på eftermiddagen, när jag har kommit hem.

***

Odetta – Odetta Gordon, men det är förnamnet hon använder – är en artist jag verkligen gillar. Jag har mängder med LP och CD med henne, och jag såg henne live när hon var här i Uppsala, på Katalin, den 1 december 2005.

Om den konserten skrev jag på Kerstins blogg:

”Odetta har jag tidgare sett och hört live, på Cirkus i Stockholm i bådas vår ungdom. Nu är hon snart 75, har pacemaker, är höftledsopererad, går med käpp och satt följaktligen på en pall under showen. Men vilken utstrålning, vilken röst! Eftersom jag har de flesta av hennes skivor och kan hennes repertoar, blev det mycket av igenkännandets glädje över den här kvällen: “Rock Island Line” som jag har i inspelningar även med The Weavers och Pete Seeger och så “What Month Was Jesus Born In?”, en gospel som jag gjorde en politisk översättning av, “Varför ska jag gå här och släpa?”, för min gamla sångbok “Upp till kamp” (Prisma, 1970) är ett par exempel. En del av de texter Odetta sjöng på Katalin var för övrigt politiska/samhällskritiska, till exempel Leadbellys underbara “Bourgeois Blues”, Bessie Smiths “Poor Man´s Blues” och Victoria Spiveys “T B Blues”.

Den ackompanjerande pianisten, David Keyes, är faktiskt också värd en eloge.”

***

Originaltexten till ”What Month Was Jesus Born In?” samt noter finns i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970). Att den finns där har förstås mest att göra med min svenska text, som är politisk, inte religiös. Men jag är inte säker på att Odetta skulle ha haft något emot min variant heller.

Originalet, ”What Month Was Jesus Born In?”, är en amerikansk julgospel. Den svenska texten är alltså ingen översättning. Men i uppbyggnaden påminner den om originalet: försångare och kör et cetera. Och refrängen, med årets månader, är en förvanskning, gjord med mycket lätt hand. Pete Seeger sjunger det original, som jag i form av rytmisering med mera närmast knyter an till, på Folkways-LPn ”With Voices Together We Sing” (FA 2452), som numera också finns att beställa som CD från Smithsonian Folkways. Det är alltså Seegers sätt att sjunga sången som den svenska texten knyter an till. Försångare: ”Varför ska jag gå här och släpa?” Kör: ”Snart går ännu ett år.” På motsvarande sätt gör man i de andra stroferna. I refrängen upprepar kören ”januari” och ”februari”, det som står inom parentes, sjunger vidare ”fan anamma!” och så sista versen, ”Snart går ännu ett år”; i övrigt sjunger försångaren.

VARFÖR SKA JAG GÅ HÄR OCH SLÄPA?

Text: Enn Kokk, 1966
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång (”What Month Was Jesus Born In?”)

Varför ska jag gå här och släpa?
Snart går ännu ett år.
Varför ska jag gå här och släpa?
Snart går ännu ett år.

Refräng:
Å, januari (januari).
Februari (februari).
Mars – fan anamma!
Sen april och maj.
Juni, juli, augusti, september.
Oktober och så november.
Sen återstår bara december.
Snart går ännu ett år.

Ingenting har jag själv att bestämma. (Et cetera)

Refräng:
Å, Januari…

Bolaget skiter i hur man har det. (Et cetera)

Refräng:
Å, januari…

Kom allihop, låt oss ändra på saken. (Et cetera)

Refräng:
Å, januari…

***

Odetta: ”Gonna Let it Shine”

Det ges med förlov sagt ut massor av julskivor, som bara kan betecknas som kommersiell skit. Odettas ”Gonna Let It Shine” (MC Records MC-0055, 2005) har undertiteln ”A Concert For the Holidays” men är av en helt annan klass. Hennes fantastiska rytmkänsla suger tag i lyssnaren redan i den inledande ”This Little Light of Mine” (som förresten också får avsluta CDn, fast då i en version tillsammans med The Holmes Brothers; skivan är en konsertupptagning).

De flesta låtarna vittnar redan i titlarna om att det är fråga om sånger i den kristna jultraditionen: ”Rise Up Shepard”, ”Mary Had a Baby”, ”Poor Little Jesus” och så vidare. Så undertiteln ”A Concert For the Holidays” kan synas fegt neutral på det sätt som är så typiskt för dagens USA. Men jag är inte säker på att den måste tolkas så. De svarta amerikaner, som utvecklade den här sångtraditionen, drog ofta paralleller mellan det liv de själva tvingades leva och de gammaltestamentliga berättelserna om de lidanden Israels folk utsattes för. Och också det här finns med på CDn.

Under 1960-talets medborgarrättskamp blev mycket riktigt många av afroamerikanernas traditionella sånger, ibland rakt av, ibland med lätta justeringar eller tillägg, till kampsånger. En av dessa – en av de bästa – ”Oh, Freedom” finns med på ”Gonna Let It Shine”; där ingår den i en svit på tre sånger, ”Freedom Trilogy”, i vilken också ingår ”Come and Go With Me to That Land” och ”I´m On My Way”.

Odetta väjer inte för det politiska, tvärt om.

Här sjunger hon utöver det redan nämnda ”Midnight Special”, en sång som utspelar sig i den arbetslägerliknande fångkolonimiljön i Texas. I introduktionen nämner hon, med anknytning till sången, Houston och säger förklarande till konsertpubliken, att det ligger i Texas. Och så förklarar hon, till publikens jubel, ytterligare: ”That´s where the Bush Boys come from”.

***

En utvikning bakåt igen:

”Oh, Freedom” vann stor spridning under 1960-talets medborgarrättsdemonstrationer i USA, men redan årtionden dess förinnan hade den för första gången använts av demonstrerande negrer i Atlanta, Georgia.

Text och noter finns förtsås med i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970):

OH, FREEDOM

Amerikansk text: Negro spiritual i bearbetning av medlemmar i SNCC

Oh Freedom, Oh Freedom,
Oh Freedom over me, over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)
No segregation, no segregation,
no segregation over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)

No more weeping…

No more shooting…

No burning churches…

No more jail house…

Oh, Freedom…

No more Jim Crow…

No more Barnett…

No more Pritchett…

En fullkomligt suverän insjungning av ”Oh Freedom” gjorde Pete Seeger tillsammans med den medsjungande publiken vid den berömda konserten i Carnegie Hall, New York, den 8 juni 1963. En del av konserten fanns på Pete Seegers LP ”We Shall Overcome” (CBS/Columbia 62209. Hela konserten finns senare utgiven på dubbel-CDn ”We Shall Overcome” (CBS/Columbia C2K 45312, 1989).

***

För ”Upp till kamp!” gjorde Jacob Branting en svensk version av ”Oh Freedom”, men han valde att helt plantera sången i svensk jord.

DENNA FRIHET

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Musik: Amerikansk traditionell melodi; negro spiritual (”Oh Freedom”)

Denna frihet
denna frihet
denna frihet
efter fem, efter fem…
det är bra för industrin
att jag står vid en maskin
tills jag stämplar ut och går hem.

Jämlikheten
jämlikheten
jämlikheten
ska vi nå, ska vi nå
när vi ligger i vår grop
är vi lika allihop
och vår arvsskatt dras av i det blå.

Broderskapet
broderskapet
broderskapet
tror vi på, tror vi på
när en varg vill kyssa lammet
och när säckväv är av sammet
och när flera har makten över få.

Denna frihet,
jämlikheten,
broderskapet
vackra ord, vackra ord.
Men vi har ett liv, ett enda,
bara vi kan få dem tända
som små eldar på människans jord.

***

Men tillbaka till onsdagen den 15 mars 2006 igen. Klockan 17:38 kommer ett mejl från Lotta Rosenström (Lotta Sandberg när hon sjöng solot i ”Hälsa alla herrarna” på LPn ”Arbetets söner & döttrar”, Oktober OSLP 502, 1972):

Hej Enn!

Det var förbaskat kul att få detta mejl som väckte många häftiga minnen. Vilken känsla att stå på Hötorget med massor av folk omkring sig och släppa loss med bandet i denna härliga låt. Den gjorde alltid succé.

Jag har justerat texten efter mitt minne och för att vara riktigt säker ska jag också leta efter texten hemma. Jag tror kanske jag har den någonstans.

Rätt kul hur livet kan arta sig. Nu är jag aktiv i sossarna i Årsta.

Lotta Rosenström

(Jag hade lagt ut texten, så långt jag kunde teckna ner den från skivan, på bloggen och bett läsarna om hjälp. Min gamle kompis Hans O Sjöström – med i vänstersvängen under den aktuella tiden – kontaktade bluespianisten Slim Lidén, som också medverkade på skivan, och fick genom honom mejladressen till Lotta, som jag alltså skrev till.)

Här är nu texten, så som Lotta minns den; tack Lotta!

HÄLSA ALLA HERRARNA

Text: Werner Nilsson, 1972
Musik: Hjort Anders (”Trettondagsmarschen”)

Hälsa alla herrarna som makten har
att dom kan inte lura oss mer
med sin välfärdsmyt och folkhemsbluff
för vi blir allt fler som börjat fatta vad som sker.
Vi har återfunnit rätta takterna
som vi ärvde från Engelbrekts dar,
samma kämpakraft som fädren haft
finns ännu i gamla Sverige kvar.

Dom har lovat jämlikhet i 40 år,
men det mesta har stannat vid prat,
största delen utav välfärden
fick pamparna i vårt monopolkapital.
Vi blev lovade ett mycket bättre liv
och en jättefin levnadsstandárd,
om vi bara gick från gård och grund
och packa oss samman i en stad.

Vi har länge böjt oss under herrarna,
men nu fanimej har vi fått nog!
Ni kan hälsa Marcus Wallenberg,
Sankt Olof, Sträng och allt vad pamparna heter.
Ni har tvingat oss att lämna hembygden,
men nu ska vi därhemma ha knog,
vi vill bort från kal betong och skit
och åter se äng och sjö och skog.

Men varenda gång vi ställer våra krav
börjar tjyvpacket skälla på oss
och vi kallas kverulanter, busar,
fan och hans mormor och jag vet inte vad.
Och i TV, radio och tidningar
där sprider dom dynga om oss,
men nu ger vi oss inte längre, nä,
för nu ska vi ena oss och slåss!

Kom och låt oss enas uti land och stad
i en front emot avfolkningen
och i stan där bildas byalag,
för stadsborna också vill slå vakt om miljön.
Men när vi befriat oss från tjyvarna
uti pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi varenda tum!

Radi-raj-ra, radi-radi-raj-raj-ra,
radi-raj-radi, raj-radi-ra,
radi-raj-raj, ra-raj, raj-raj-ra,
radi-raj-ra, raj-ra, raj-ra, radi-radi-ra.
Men när vi befriat oss från tjyvarna
uti pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi varenda tum!

Tjo!

***

Men dan var inte slut för det. Efter middan – skädda à la wienerschnitzel, lagad av Birgitta – gav jag mig i väg till ett alldeles nytt uppdrag.

Icke utan möda letade jag mig till Valegården, Alsikegatan 6, där Ordfront i Uppsala skulle hålla årsmöte.

Ordfront har jag följt från begynnelsen i den tid då också ”Hälsa alla herrarna” hör hemma. I början hörde föreningen med vidhängande förlag hemma i KFML/SKP-sfären, vilket inte hindrade att mycket som kom därifrån var intressant också för oss som inte hörde hemma där.

Nu finns ju inte den maoistiska förgreningen av den svenska vänstern kvar längre, sedan mycket länge ska man kanske tillägga. Tidskriften Ordfront magasin har utvecklats till en av landets största och viktigaste tidskrifter för kultur och samhällsdebatt – det tror jag man törs säga trots den häftiga debatt och också inre strid dess intervju med Diana Johnstone och en del annat utlöste för något år sen. (Striden slutade med att en bred och demokratisk, men för den skull inte tandlös, vänster i ordets bredaste mening tog över styret i föreningen; en kompis från Socialdemokrater mot EMU, Handelsanställdas förbunds ekonom Stefan Carlén (för övrigt först lanserad av den sida som förlorade) har sen dess varit ordförande. Förlaget ger ut många intressanta böcker; dess utgivning har inte sin motsvarighet hos något av de andra förlagen. Jag och många andra har därför i åratal varit medlemmar men kanske primärt bokklubbsmedlemmar.

I höstas blev jag och Birgitta kontaktade av uppsalaförfattaren Kjell Eriksson, vars signum är samhällsengagerade kriminalromaner. Hans ärende var att be oss skriva under ett upprop för Ordfront, avsett att publiceras i Ordfront magasin. Förfrågan skickades ju inte helt ut i luften heller: När jag 2002 var en av redaktörerna för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, i vilken också Birgitta medverkade, valde vi medvetet Ordfront som förlag – boken handlar om vad det blev av de röda idealen från 1960- och 1970-talen, som både vi laboremiter och tidens ordfrontare, fast på olika sätt, slogs för.

Vi skrev båda två på.

Uppropet publicerades i decembernumret av Ordfront magasin 2005 och lyder så här:

”Ordfront är viktigt! Ordfront har en viktig roll att spela. BLI MEDLEM!

Makten har många megafoner uppskruvade på hög ljudnivå. Alternativa röster är därför nödvändiga. Vi behöver levande exempel som ger oss kunskap, inspiration och hopp.

Ordfronts idé och drivkraft är att vara ett sådant alternativ. Ordfront startade för över 35 år sedan med den uttalade målsättningen att skapa motbilder.

Vi undertecknare av detta brev har olika intressen och sympatier. Vi kan ha olika åsikter om de böcker förlaget ger ut eller om innehållet i Ordfront magasin. Men vi är överens om att Ordfront är viktigt, en tillgång som ska vårdas och utvecklas. Det arbetet är långsiktigt och kan bara utföras av oss och av dig tillsammans.

Medlemmarna äger Ordfront och de är därför vår största tillgång, en källa till framgång, till nya intressanta böcker, artiklar och reportage, till debatt och spännande möten. Det är viktigt att vi är många, det gör att vi kan stå fria. Nu behöver vi bli fler.

ALTERNATIV SKAPAS GENOM HANDLING. BLI MEDLEM. SVÅRARE ÄR DET INTE.”

Bland undertecknarna finns författare och andra kulturarbetare som Ove Allansson, Astrid Assefa, Bengt Berg, Lasse Berg, Maria Bergom Larsson, Kjell Eriksson, Göran Greider, Dick Harrison, Anna Jansson, Maria Küchen, Sven Lindqvist, Aino Trosell, socialdemokrater som jag och Birgitta, Ingemar Lindberg, Maj Britt Theorin och Sören Wibe men också ledaren för Fi, Gudrun Schyman, miljöpartisten Per Gahrton, centerpartisten Birgitta Hambraeus och vänsterpartisten Jonas Sjöstedt plus många, många andra.

Här om dagen kom så ett telefonsamtal från valberedningen i uppsalaavdelningen av Ordfront: jag hade föreslagits som ny medlem av styrelsen. Jag var först tveksam, inte rent principiellt utan för att jag har andra uppdrag som tar tid – sekreterarskapet i Helga Henschens Vänner, kulturnämnden med mera – och också har krämpor, som dess värre blir allt fler med åren. Till tvekan bidrog också, att jag tidigare inte har varit aktiv i föreningen. Men till slut sa jag OK.

Vid mötet i Valegården blev jag så vald till ordinarie ledamot. Ny ordförande blev Kjell Eriksson.

Han, jag och Birgitta har en del annat också gemensamt, har vi redan tidigare konstaterat, till exempel rosenodling. Några av våra gammaldags rosor i Öregrund kommer faktiskt från den handelsträdgård i Ulva han tidigare ägde.

Kjell och jag har som sagt haft kontakt även tidigare, men det här var första gången vi träffades personligen. Och till min glädje hittade jag i gänget med ordfrontare åtminstone några andra, som jag personligen känner sedan tidigare. En av dem är Peter Gustavsson, också han kompis från kampanjledningen i Socialdemokrater mot EMU, den organisation som betydde kanske mer än alla andra för den stora nej-segern.

Han visade sig numera vara anställd på Ordfront.

***

Medlemskap i Ordfront kostar 390 kronor, 290 om man är under 25 år. För det får man
– två valfria välkomstböcker (kontakta mig, enn.kokk@telia.com, och uppge namn och adress, så får du en broschyr)
– 12 nummer av Ordfront magasin
– 12 breda månadserbjudanden från bokklubben Bokfront (som inte bara erbjuder Ordfront förlags egna böcker utan också intressanta böcker från andra förlag i ämnen som samhällsdebatt, historia, skrivande, filosofi och skönlitteratur)
– rabatt på Ordfronts kurser, evenemang, resor, seminarier
– medlemskap i den politiskt och religiöst obundna föreningen Ordfront, som verkar för en bred samhällsdebatt, demokrati och människors lika värde.

Let the good time roll!

Ytterligare en av svensk jazzmusiks stora, klarinettisten Putte Wickman, dog nyligen, 82 år gammal. I kväll visade TV hans sista framträdande på Konserthuset i Stockholm i höstas. Med på scenen var Anders Berglunds storband, Toots Thielemans och sångarna Björn Skifs, Jill Johnsson, Sarah Dawn Finer och Gaylia Frazier.

Vi bänkade oss naturligtvis framför TVn.

Framför allt slutet av konserten blev minnesvärt: först den vidunderliga duetten mellan munspelaren Thielemans och klarinettisten Wickman i gamla fina ”Bluesette”, och så medleyt med alla sångarna på scenen.

Let the good time roll!

Det gäller att hålla i gång tills man dör.

Vill ni ta del av ett porträtt i helfigur av Putte Wickman och lyssna på hur han lät i sin krafts dagar, rekommenderar jag Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, ursprungligen gjord för TV, men den finns också som video. Där fullkomligt vimlar det av legender: Buddy de Franco, Svend Asmussen, Red Mitchell, Egil Johansen, Monica Zetterlund, Sture Åkerberg och många många andra.

Arbetarrörelsen och bonderörelsen

Gamla Folket i Bild var utan minsta tvivel ett uttryck för främst arbetarrörelsens bildningssträvan. Med arbetarrörelsen menas här alla dess grenar, inte minst den fackliga. Men också många av de andra folkrörelserna var representerade i FiBs styrelse, till exempel nykterhetsrörelsen genom Justus Elgeskog och Ruben Wagnsson. Mer överraskande är kanske att också bonderörelsen hade en representant där, Bernhard Glans.

Glans var förbundssekreterare i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU), en på sin tid stor och livaktig rörelse för bondeungdom. I nummer 40 1936 presenterade han rent av i text och bild sin organisation för FiBs läsare. Och på den fasta avdelningen Stad och land, dit läsare/föreningsaktiva fick sända in foton med text från jubileer och evenemang i sina organisationer, förekom följaktligen bidrag inte bara från arbetarekommuner, SSU-klubbar och fackföreningar utan också från till exempel godtemplarloger, idrottsföreningar och jordbrukarorganisationer. En annan fast spalt, Ansikten, speglade hela spektrat av svenska folkrörelser. Ett exempel: av de sammanlagt fyra avporträtterade i nummer 32 1937 kom två från IOGT och två från JUF (Jordbrukarungdomens förrbund).

Under en lång period – från kohandeln på 1930-talet fram till min egen period som FiB-ombud på 1940- och 1950-talen – fanns det också en utbredd övertygelse om att samarbetet mellan arbetare och bönder hade en djupare innebörd än vad vi i dag lägger in i begreppet koalition.

En av bonderörelsens ledande intellektuella var Ragnar Oldberg. Oldberg var 1950-1964 redaktör för tidskriften Perspektiv, som utgavs av LTs förlag, som på den tiden ägdes av bondekooperationen. Perspektiv var en mycket respekterad tidskrift, som speglade litteratur och konst men också diskuterade kulturpolitik och andra samhällsfrågor. Den som vill veta mer om det här rekommenderas att läsa Tore Frängsmyrs bok ”Vägröjare i kulturdebatten. Ragnar Oldberg och Perspektiv” (LT, 1977).

I Folket i Bild nummer 19 1946 (12 maj) finns en debattartikel av Ragnar Oldberg med rubriken ”Arbetare och bönder”. Jag citerar:

”Bönderna är också arbetare, politiskt rekryteras de båda största arbetarpartierna även ur jordbrukarklassen.”
—
”Bönder och arbetare har så mycket gemensamt, även om de till sina politiska tycken glidit något isär. Arbetaren är ofta bondson, och även vad gemenskapstanken beträffar råder ett nära släktförhållande, i det den nuvarande bonderörelsen i mycket kalkerats på den socialistiska arbetarrörelsens frihetskamp. Ideologiskt skulle man säkert kunna finna intressanta likheter mellan böndernas producentkooperation och arbetarnas konsumentkooperation. Båda grupperna har därtill ett gemensamt intresse i att de som verkligen arbetar får skörda sin del av frukterna, att vars och ens arbetsinsats blir avgörande vid fördelningen av de timliga håvorna.

Det är på tiden att arbetare och bönder upphör att se snett på varann. Stunden är inne för arbetsfolkets gemenskap, inte bara politiskt och socialt, utan också kulturellt.”

Nu är situationen en helt annan. Maud Olofsson och hennes centerparti ingår i en högerallians. Gör man en marxistisk analys av vad som har hänt med den svenska bondeklassen, blir detta helt begripligt: jordbruken är nu mycket större än då, och dagens jordbrukare är, på ett helt annat sätt än då, företagare.

Men så var det inte på den tiden då jag sålde Folket i Bild till småjordbrukare, inte minst litterata bondmoror, i Juni och Nyland. Det fanns förresten på den tiden småbrukare och deltidsjordbrukare, som röstade på socialdemokraterna, men det är inte dem utan bondeförbundarna jag här främst har i åtanke.

Innehållet i Folket i Bild speglade också livet på landsbygden, och ganska många av FiBs folkböcker, skrivna av Sven Edvin Salje och andra, hade i original utgivits av LTs förlag. Även socialistiska författare som Albert Viksten gavs förresten ut på LT.

***

Ragnar Oldbergs artikel publicerades på sidan två i FiB, som var vikt för debattavdelningen fönstret (med liten begynnelsebokstav). Detta fönstret hade en föregångare i den radikala kulturtidskriften Fönstret (1930-1936, under perioden 1930-1932 utgiven som veckotidning). Tidskriften drev kulturella och samhälleliga frågor och hade bland skribenterna namn som advokaten Hugo Lindberg, arkitekterna Sven Markelius och Uno Åhrén, journalisten Mia Leche-Löfgren, författarna i gruppen Fem unga (Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gustav Sandgren), Ivar Lo-Johansson, Knut Jaensson och andra. Många av dessa fortsatte efter tidskriftens nedläggning 1936 att skriva på FiBs debattavdelning med samma namn. Tillskottet av nya spännande författare, som också bidrog med noveller och lyrik, var säkert en av förklaringarna till att Folket i Bild under 1937 klättrade upp mot 200 000 i veckoupplaga.

Gamla Fönstret ska inte förväxlas med ABFs tidskrift Fönstret, som började utkomma 1954.

Sing Out!

Jag har prenumererat på och läst Sing Out! sen början av 1966. Men tidskriften är drygt tio år äldre. Jag har i min ägo fyra nummer från startåret 1954. Jag fick dem av min numera avlidna vän, romans- och folksångerskan Molly Åsbrink, till lika en av initiativtagarna till Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF).

Sing Out! är fortfarande en mycket läsvärd tidskrift: fyra drygt 200-sidiga nummer per år med sånger, artiklar om folkmusik, kolumner – den i dag 85-årige nestorn bland amerikanska folksångare, Pete Seeger, har publicerat sin ”Appleseeds” sen 1954! – Teach-Ins (instruktionsartiklar för olika typer av musik och instrument), en fullmatad recensionsavdelning om CD, videor samt sång- och musikböcker. Varje nummer innehåller, sist men inte minst, ett tjugotal sånger: text, noter, gitarrackord och bakgrundsinformation om upphovsperson respektive om den aktuella CD, från vilken sången har hämtats, inklusive nätadress till utgivande bolag.

Om man vill kan man till prenumerationsavgiften, vilket jag rekommenderar, lägga avgiften för att med varje nummer få en CD, som rymmer de låtar, som publiceras i det aktuella numret. Det här kallas Basic Membership och kostar 68 dollars per år. Nätadressen är http://singout.org – där kan man också kolla innehållet i de senaste numren.

Inriktningen på Sing Out! är folkmusik i vid mening: traditionell sådan, främst från den engelskspråkiga världen (USA, Canada, England, Skottland, Irland), men numera också i växande utsträckning från jordens alla hörn, också Norden, främst då Sverige och Finland. Bevakningen omfattar vidare blues, sånger av singers-songwriters och världsmusik, och den är inte puristisk – även artister och grupper med influenser från rock- och popmusik inkluderas. (Man påminner sig ramaskriet över Bob Dylans avfall en gång i tiden.) Recensionsavdelningen – längre skiv- och bokrecensioner, kortrecensioner och listningar av nya CD-utgåvor – omfattar cirka 70 sidor. Till det kommer en mängd artiklar om artister, musiker och grupper.

I det aktuella numret (Vol 50 No 1) och på den medföljande CDn knyter några låtar an till den amerikanska vänstertradition Sing Out! hör hemma i – jag återkommer till detta nedan.

Martha Hawthornes ”Could It Be Him?” handlar om en son som är i Irak:

He´s over there, I´m right here
Think of him each day
Another one shot, another one down
Could it be him today?

En otroligt bra låt med suggestiv melodi är Otis Taylors ”Feel Like Lightning”; Taylor är förresten en av dem som ägnas en hel artikel i det här numret. Musiken är en blandning av deltablues, appalachian, country blues och oldtime, och texten slår en tidsbrygga över till medborgarrättsrörelsens sextiotal (då Sing Out! och folket bakom tidskriften verkligen stod på barrikaderna):

Well, I feel, feel like lightning
Oh, Lord, feel a mighty storm
Well, I feel, feel a mighty storm

Ain´t nobody going to move me
Ain´t nobody going to move me

Go tell the white man
Tell the white, white man´s son

En bra allsång – på CDn medverkar bland annat en barnkör – är John Fosters, Michael Marks och Tom Chapins ”Walk the World Now, Children”. Texten ger uttryck för miljöengagemang:

Drink the water, children
Treat it lovingly
And the world will last forever and a day

Rod Mac Donalds ”Smoke” är mer skämtsam; den behandlar ett modernt problem, rökarnas som måste gå ut från krogen för att få tillfredsställa sina begär.

En traditionell text med arbetslivsmotiv av det slag man oftare hittade i tidigare årgångar av Sing Out! har ”River Driving” med Jeff Warner, en låt om flottning.

Gruppen Crascals presenteras i en artikel och representeras av Jamie Johnsons, Charlie Stefls och Susane Mumpowers hörvärda bluegrasslåt ”Mourning Dove”.

Norden representeras i det här numret och på den här CDn av den danska folkmusikgruppen Trio Mio (Nikolaj Busk, Kristine Heebøll och Jens Ulvsund) med polskan ”Kolle Polle” samt av den kraftfulle finske dragspelaren Kimmo Pohjonen med ”Aroma” – båda ägnas artiklar. På recensionsavdelningen får svenska ”Väsen” gott betyg för CDn ”Live in Japan”. Sing Out! använder, korrekt, de bokstäver som är säregna för våra nordiska alfabet.

Det mest världsmusikartade i det här numret är Rez Abbasis, Kiran Tharkars och Kiran Ahluwalias bearbetning av en traditionell melodi, ”Jhanjra” (Ankelklockor), framförd på punjabi men med musikalisk uppbackning på bland annat fiol och akustisk gitarr av Natalie Mac Master.

Numrets Teach-In ägnas munspel.

I ”Appleseeds” citerar Pete Seeger sin gamle, nu döde kompis från ”The Wavers”, Lee Hays. 1939 var Lee nära att bli lynchad av Ku Klux Klan, men den här dikten hittades på hans piano 1981, året då han dog:

Amicus Curiae (To Know Good Will)

If I should one day die by violence
Please take this as my written will
And in the name of simple common sense
Treat my destroyer only as one ill
As one who never really learned to live
In peace and joy and love of life
But was deseased and plagued by hate and strife
My vanished life might have some meaning still
When my destroyer learns to know good will

Pete Seeger lärde, genom Peter ”Butch” Hawes, år 1940 känna den vänstersinnade folksångaren Lee Hays. Till dessa tre sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays´ lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sin grupp för The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades ”The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad:Woody Guthrie, Bess Lomax, Agnes ”Sis” Cunningham och Arthur Stern. Gruppen blev mycket populär och fick också spela in en mängd skivor. Leta på www.folkways.si.edu!

Pete Seeger bildade 1944 ytterligare en grupp med liknande inriktning, The Union Boys, i vilken ingick Tom Glazer och Alan Lomax, tre svarta sångare, Josh White, Brownie McGhee och Sonny Terry, och så Burl Ives, som senare under McCarthy-förhören pekade ut en del av sina gamla kompisar som kommunistsympatisörer.

1948 började den grupp, som skulle komma att kallas The Weavers, sjunga samman, först utan långsiktiga ambitioner: Pete Seeger och Lee Hays (som båda hade varit med i The Almanac Singers) plus Fred Hellerman och Ronnie Gilbert. Samtliga var aktiva inom The People´s Songs, den organisation som 1954 startade Sing Out!. Gruppen döptes efter Gerhard Hauptmanns pjäs ”Vävarna”, The Weavers. Den blev snabbt så populär, att den fick kontrakt med Decca. Leadbellys ”Goodnight Irene” i The Weavers´ tappning klättrade omedelbart upp i toppen för hitlistorna. The Weavers blev den första kommersiellt riktigt stora folksånggruppen i modern stil. Gruppen turnerade och spelade in nya skivor. Samtidigt tillhörde alla medlemmarna den amerikanska vänstern, och de blandade medvetet in politiskt material i sina program. Sen gick det som det gick. Våren 1950 satte senator Joe McCarthy i gång sin beryktade kampanj mot äkta eller förmenta kommunister, gärna kända sådana. The Weavers fick inbokade konserter inställda. De fick inte förekomma i en rad radiokanaler, och de fick inte uppträda i TV. Decca spelade inte längre in deras skivor och strök deras tidigare från sina listor. The Weavers fick upphöra med spelningar men återförenades igen för en julkonsert 1955, som gavs ut på ett nytt bolag, Vanguard. 1957 lämnade Pete Seeger, den drivande kraften och samtidigt den mest politiske av medlemmarna, The Weavers för en solokarriär – de flesta av hans skivor spelades in på Moe Aschs bolag Folkways och finns numera tillgängliga på Smithsonian Folkways (www.folkways.si.edu). Han ersattes i olika omgångar av andra: Erik Darling, Frank Hamilton och Bernie Krause. Samtliga är med vid den klassiska återföreningskonserten 1963. som finns utgiven på ”Reunion at Carnegie Hall” (Vanguard). Därefter förde The Weavers en tynande tillvaro fram till den definitiva slutpunkten 1980.

Sing Out! har sina rötter i denna amerikanska musikvänster; i de nummer från första årgången, 1954, som jag äger, hittar man bland medarbetarna namn som Pete Seeger, Paul Robeson och Alan Lomax. I dag är innehållet inte lika uttalat politiskt som då och på 1960- och 1970-talen, men tidskriften är fortfarande vänster och fortfarande mycket läsvärd.

Söndag förmiddag

Söndagsförmiddagarna följer alltid ett bestämt mönster. Frukost till ”Godmorgon världen” i P1 och samtidigt läsning av morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. Till det läsvärda i dag hörde Sverker Åströms artikel på DN Debatt, ”Regeringen agerar skamligt för att inte misshaga Bush”, och Carsten Jensens artikel i DNs kulturdel om sitt hemland Danmark, ”Lilla lyckliga landet”. Jag sparar också UNTs ”Uppsalas guide till musiken” med tips om musikevenemang under det kommande halvåret.

Efter ”Godmorgon världen” slår jag över till P2 och världsmusikprogrammet ”Klingan”. Bland det Lennart Wretlind spelar finns den irländske violinisten Kevin Burke. Jag har, och uppskattar mycket, Burkes ”Sweeney´s Dream – Fiddle Tunes From County Sligo, Ireland” (Smithsonian Folkways SFW CD 40485, 2001), men det Wretlind spelar är hämtat från en av de CD som följer med det amerikanska folkmusikmagasinet Sing Out!; jag är prenumerant sen 1960-talet. Wretlind nämner Burke i positiva ordalag men ger också Sing Out! en släng för att, åtminstone hittills, ha varit för puristisk, för strikt folkmusikinriktad – dock tycker han, att tidskriften på senare tid har öppnat sig mer för världsmusik. Det här måste jag be att få återkomma till!

Medan jag hör på Klingan, dricker jag mer kaffe och bläddrar och läser ett och annat i Folket i Bild 1-18 1953, som jag har köpt på Tradera. De här tidningarna är från de år, då jag var FiB-ombud i Juniskär med omnejd. Även till det tänker jag återkomma.

Efter 12.00 fortsätter jag, fram till lunchekot, med att lyssna på vismagasinet Felicia med Karin Kjellman (som en gång i världen ingick i gruppen Folk och rackare). Innan jag måste slå över till nyheterna i P1, hinner hon spela bland annat Alisson Krauss och Emmylou Harris och så Marie Bergman, ackompanjerad av maken och gitarrvirtuosen Lasse Englund, med Bellmans ”Nå, skruva fiolen”.

Melodikrysset

Sen årtionden tillbaka löser jag på lördagsförmiddagarna Melodikrysset. Jag klarar det praktiskt taget alltid. Men jag skickar aldrig in lösningen till radion; det här är bara ett rent personligt nöje.

Det roliga med Melodikrysset är att det fordrar musikalisk bredd hos lyssnaren/lösaren för att han eller hon ska lyckas. Möjligen kan man anmärka på att det alltför sällan innehåller inslag med klassisk musik och jazz.

I dag förekom två tecknade filmer, Pointer Sisters, en Olle Adolphson-låt, Marschen över Drina, Ålefiskarns vals och ett par musikaler. Det svåraste för mig, gamle man, var förnamnet på den kvinnliga artist som sjunger ”Right here, right now”. Med hjälp av de bokstäver jag hade kunde jag lista ut, att namnet skulle vara Agnes. Vilket också visade sig vara korrekt, när jag kontrollerade på Google.

Familjen vet redan, att man inte får störa mig, till exempel ringa, under Melodikrysset. Ni övriga meddelas på detta sätt.

***

Om du söker rätt svar på senaste Melodikrysset men har hamnat här genom Google, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.

Livet är att läsa och skriva

Livet är naturligtvis mycket mer än att läsa och skriva.

Men allt sedan jag vid tre års ålder lärde mig läsa, har jag läst, läst och läst. Och i ganska unga år började jag också skriva. Från folkskoletiden i Nylands skola (i dåvarande Njurunda kommun, nära Juniskär där vi bodde) minns jag att jag av vitt omslagspapper tillverkade mina första tidningar, av tekniska skäl bara i ett enda exemplar som kamraterna fick läsa: berättelser, serier, korsord, allt färglagt med färgkritor, bladen hophäftade med sytråd.

Efter att ha varit en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare värvades jag att bli ombud för gamla Folket i Bild i Juniskär med omnejd. Jag sålde 25-30 exemplar i veckan – snart också FiBs folkböcker – till murare, fabriksarbetare, bondmoror, min lärare, och FiB blev i mitt hjärta tidningarnas tidning (och är så än i dag).

Samtidigt läste jag alla de serietidningar som dök upp under 1950-talet. Under en skolresa till Stockholm mellan femte och sjätte klass köpte jag på tåget Alla Tiders Seriejournal, som jag sen blev trogen läsare av. Den var, även med den tidens mått, ganska taffligt gjord, och jag började bombardera redaktören, som, inspirerad av en av tidningens serier, Kapten Marvel, kallade sig Kapten Curth, med förslag om förändringar av tidningen. Jag var mycket framgångsrik; mina förslag genomfördes ett efter ett: Tidningen började tryckas i fyrfärg. Den fick en samlarserie. Serierna fick fasta, tecknade vinjetter. Som tack för mina insatser fick jag en bok om en ung boxare, Dan Åbergs ”Med guld i nävarna”, utgiven av förlaget Hansa, som också gav ut Alla Tiders Seriejournal. Många år därefter gick det upp för mig, att den Kapten Curth jag hade bistått var identisk med Curth Hson, mer känd från publikationer som Kavalkad, Pin Up, Paris Hollywood, Top Hat, Cocktail och Piff. Historien om allt detta har jag också berättat för Thomas Storn, som återger den i ”Svensk seriehistoria – första boken från Svenskt seriearkiv” (Seriefrämjandet, 2005).

Under gymnasieåren ändrades förstås inriktningen på mitt läsande och skrivande, och när jag hösten 1959 kom till Uppsala för att plugga, var jag inställd på att ta mig in på de kultur- och debattsidor jag läste. Jag fick in artiklar i Arbetaren och på Dagens Nyheters kultursida. Jag blev redaktör för socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas och skrev där inte bara om politik utan också om kultur. Det förde mig vidare till Stockholms-Tidningens kultursidor (där Göran O Eriksson och Thomas von Vegesack huserade), till Arbetarbladets kultursida (vars redaktör var Jacob Branting) och till Aftonbladets kultursidor (över vilka Karl Vennberg basade; snart kom också Jacob Branting dit). Jag skrev omväxlande debattartiklar och bokrecensioner. I Aftonbladet skrev jag mycket om ny musik – bland annat introducerade jag, på Karl Vennberg begäran, Phil Ochs i Sverige. Oftast skrev jag dock anonymt för avdelningen Innerspalten.

Det här gjorde att jag i mitten av 1960-talet av Herbert Söderström värvades som ledarskribent till Örebro-Kuriren, först som sommarvikarie, sen som inhoppare då och då. Det tredje och sista året erbjöds jag att efterträda Herbert som chefredaktör men avböjde, eftersom min sambo – Birgitta Dahl – hade en internationell inriktning i sin dåtida yrkesverksamhet och det inte fanns något lämpligt sådant jobb åt henne i Örebro.

Nästa steg, från 1 januari 1968, blev jobb som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Från det jobbet klev jag vidare till chefredaktörskapet på Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till ett familjemagasin. På AiP blev jag kvar i nio år.

Mer om detta finns att läsa ovan under Om Enn Kokk. Om Aktuellt i politiken, också om hur denna publicistiska bana slutade, kan man läsa mer under Memoarer.

Därefter har jag gjort mer partipolitiska insatser men också mött längtan efter att skriva genom att publicera en rad böcker och småskrifter. (De finns förtecknade under Om Enn Kokk.)

– Pappa, kan du inte bli journalist igen?, sa min dotter Kerstin någon tid efter det att jag hade lämnat Aktuellt i politiken för att biträda partisekreterare Bo Toresson i dennes kansli. Jag argumenterade för mitt byte av jobb, men innerst inne var jag väl av samma mening som dottern. Så när friheten skymtade efter pensioneringen efter valet 2002, hade jag avsikten att börja skriva igen. Inte längre för brödfödan men av lust.

Redan dess förinnan fann jag, att det var lättare sagt än gjort att få in material i tidningarna, också sådana där jag en gång i världen praktiskt taget aldrig blev refuserad. DN Debatt tog aldrig in den replik till mina kritiker jag hade skrivit efter den våldsamma storm min bok om IB, ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (Hjalmarson & Högberg, 2001) förorsakade, och tidningens kulturdel nobbade senare en artikel i samma ämne. Jag försökte förgäves få in korta texter på DNs respektive Aftonbladets kultursidor. Och så vidare. Under EMU-valrörelsen 2003, då jag ingick i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU, vägrade till och med min gamla tidning Aktuellt i Politiken att publicera ett kritiskt inlägg från min sida.

Jag tror inte jag skriver sämre än när jag lätt fick in artiklar i alla större svenska tidningar jag sände material till. Varför det är så här i dag kan man spekulera om. Kanske har mina år på socialdemokratiska partistyrelsen gett mig en politrukstämpel i pannan. Å andra sidan kan ingen som har läst min inledande uppsats, ”Vart tog den där elden vägen?”, i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) på allvar tro, att jag inte kan tänka självständigt eller går i någons ledband.

Antalet tidningar (och därmed kultur- och debattsidor) har påtagligt minskat sen 1960- och 1970-talen, när jag härjade i spalterna. Jag upplever också flera av dagens kulturredaktioner som slutna kotterier för inbördes beundran. Och DNs debattavdelning lider av maktens arrogans.

Jag är i dag en ekonomiskt oberoende person med hygglig pension; jag är inte längre – som under studentåren – beroende av extrainkomster av det jag lyckas få in i tidningarna. Men jag har kvar min lust att skriva.

Under det senaste året har jag lockats att skriva allt mera på min dotter Kerstins och hennes mans, Bos, bloggar – länkar finns vidare från denna sida. Jag har förbluffats av att så många, både kända och okända, genom sökmotorer som Google har hittat mina inlägg och sänt kommentarer (oftast dock direkt till mig). En del relativt unga människor har skrivit att jag borde skaffa mig en egen blogg.

Gjort alltså.

Från och med nu går texter ur mitt huvud via fingrarna och tangentbordet rakt ut i cyberrymden.

Ni som nås av detta är välkomna att delta i det samtal, som påbörjas från och med nu