Från kulturfrukost till kväll med Viggo och Klara

I morse var det dags för höstens första kulturfrukost, den återkommande samling kulturförvaltningen anordnar om pågående och kommande kulturaktiviteter i Uppsala.

Platsen var Slottsbiografen med adress Nedre Slttsgatan 6. Det är stans äldsta biograf, öppnad under namnet Uppsalabiografen för i går exakt 100 år sedan. Om biografens historia berättade dess nuvarande föreståndare, Nils Bingefors, till svartvita bilder som visades på bioduken. Intressant! När jag 1959 kom till Uppsala som student, ägdes Slottsbiografen av Folkbiograferna; dessutom förekom det, att Studentfilmstudion hade visningar där.

Mer film: Uppsala internationella kortfilmfestival, som får stöd från oss i kulturnämnden, 25-årsjubilerar den 23-29 oktober. 315 kortfilmer kommer att visas, berättade festivalchefen, Niclas Gillberg. Filmerna visas i Slottsbiografen, på Reginateatern och Grand samt i Filmstaden. Det blir dels morgonvisningar för skolungdom klockan 09.00, dels offentliga biovisningar från 13.00 till sent på kvällen. Man kan både köpa biljett till enstaka visningar och kort för deltagande i större eller mindre omfattning. Förköp kan göras på Stadsbiblioteket.

En av de drivande krafterna i Uppsalas jazzliv, Ulf Johansson Werle, gjorde reklam för höstens stora jazzevenemang, som äger rum den 14 oktober klockan 19.00 i universitetsaulan: The Great Ellington Party – från Cotton Club till Sacred Concert. Gäster: Sofia Källgren och Claes Jansson. Det blir storbandsjazz, men Ulf illustrerade programmet solo med Ellingtons ”Caravan”: först på piano, sen med vissling plus två trumvispar, med vilka han slog rytmen mot pianot, väggen och scengolvet. Jubel i salen!

Sofia Nohrstedt, konstnärlig ledare på GDT, Gottsunda Dans och Teater, som drivs med medel från kulturnämnden, presenterade dansföreställningen HOT 12-24, en föreställning med breakdance och modern dans om hur det kan vara att leva under hot – det handlar om våld mot kvinnor. Hon berättade om aktiviteter runt föreställningarna inklusive om kontakter med lärarna i kommunen, vidare om verksamheten – dansen kommer att stå i fokus – under resten av spelåret.

Projektledaren för nästa års storsatsning i Uppsala, Linné-jubileet, Mariette Manktelow, informerade om vad som planeras för 2007. Här rekommenderar jag er att gå direkt in på jubileumsprojektets hemsida och kolla vad som bjuds – det här programmet kan kanske locka många av er, som bor utanför Uppsala, att komma på besök.

Kulturfrukostprogrammet inramades som vanligt med musik, framförd av någon elev eller några elever från kommunala musikskolan, den här gången Henrik Bosaeus, som bland annat, utmärkt, spelade Rachmaninov på piano. Medan vi i publiken mumsade på ostfralla och drack kaffe.

***

Efter att ha uträttat ett par ärenden på stan, återvände jag hem till Idrottsgatan 12 och ägnade där tiden åt att sortera och sätta in i pärmar papper från halvåret i Öregrund, läsa tidningar och blogga.

Sen cyklade Birgitta och jag till Kerstin och Bo för att passa Viggo och Klara, medan Kerstin var på sammanträde och Bo ännu inte hade hunnit hem från jobbet. Det är så roligt att se, hur ungarna lyser upp, när de får syn på mormor och morfar. Mormor gör plättar och pannkakor. Jag leker med Viggo på vardagsrumsgolvet och nere i källaren och får avsluta med att läsa saga. Klara vill gunga på min fot, och under Bolibompa dricker hon först välling i Birgittas knä och rullar sen över i min famn och somnar.

Vi avslutar med att dricka kaffe under Rapport, som berättar om ytterligare en moderat TV-licensskolkare: migrationsminister Tobias Billström. Enligt Radiotjänst finns ingen avgift registrerad i hushållet.

– Jag valde att inte betala, eftersom jag inte tyckte att SVT producerade några bra program, säger Billström till TT.

Högeralliansen – rörelsen som tar lagen i egna händer.

Billström tvingas dock nu, även han, att krypa till korset och kommer att betala tio års avgifter retroaktivt.

von Sydow-mordens gåta

Jag har, med stor behållning, läst Helena Henschens dokumentärroman ”I skuggan av ett brott” (Brombergs, 2004), boken om Fredrik von Sydows mord år 1932 på sin far, arbetsgivarchefen Hjalmar von Sydow, och andra medlemmar i dennes hushåll. Helena Henschen försöker, utan anspråk på att ge några definitiva svar, bena upp bakgrunden till detta familjedrama i den svenska borgerlighetens övre skikt.

När Uppsala stadsteater nu sätter upp en pjäs om von Sydow-morden, ”von Sydow-mordens gåta, utgår man inte från Helena Henschens bok utan från en föregångare från 2002, ”von Sydow-mordens gåta” (Uppsala Publishing House), en bok skriven av uppsalajuristen Anders Frigell. Jag har själv inte läst Frigells bok; det har däremot min hustru, som har fått den av Frigell, och hon tycker, att även den är intressant.

Anders Frigell har skrivit manus även för pjäsen men har fått hjälp med dramaturgin av regissören, Johan Huldt. Låt mig genast säga, att den här historien gör sig väl på scen. Helt säkert kommer det att bli en publikdragande uppsättning.

Till det bidrar inte bara att författaren kommer från Uppsala och att en stor del av handlingen tilldrar sig i Uppsala. Fredrik von Sydow skjuter hustrun Ingun Sydow (född Sundén-Cullberg) och sedan sig själv i trapphallen på gamla hotell Gillet; andra uppsalamiljöer markeras med fotoprojektioner. Och sist men inte minst: den dåtida studentmiljön med festande och växlar och studentikosa skämt (dialogen är, det dystra ämnet till trots, mycket kvick) tecknas pregnant.

När det gäller bakgrunden till det drama, som är pjäshandlingens kärna, driver Frigell en bestämd tes. (Egentligen kan man ju inte veta. Samtliga inblandade dog i dramat.) Unge Fredrik von Sydows håg står inte till juridiken, som fadern tvingar honom att studera – han hade A i studenten i filosofi och svenska. Varken Fredriks far, Hjalmar von Sydow (fångad på kornet av Gustav Levin), eller Inguns far, försäkringsdirektören Alrik Sundén-Cullberg (trovärdigt spelad av Crister Olsson), accepterar de ungas intresse för varann, så småningom äktenskap. Historien om de unga som tvingas bo på var sitt håll och förbjuds att träffas, inklusive att Ingun skickas till Italien för att föda parets gemensamma barn, är hemsk och dessutom sann. Den är ett vittnesbörd om hur omänskligt livet kunde vara i de fina familjerna i tidens svenska högborgerlighet.

Den senare skildras också inkännande, med klassklyftor som ses som självklara, genom förekomsten av tjänstefolk, vars närvaro man i allmänhet ignorerar. Det här är en pjäs som är särskilt intressant i en tid, då pigsystemet snart ska återintroduceras, den här gången med hjälp av skattesubventioner.

Den Ingun Lena Mossegård gör på scen är trovärdig: hon framstår både som lockande för Fredrik och som offer för faderns tyranniska självsvåld.

Fredrik slutligen (väl spelad av Bengt Nilsson) är pjäsens mest komplicerade roll: Man kan förstå att fadern, med de värderingar han har, tycker att sonen sviker – och sonen sviker också bokstavligen genom falskväxelbrott, superi och genom att ständigt försumma studierna. Man kan, mot den här bakgrunden, förstå även svärfaderns rigida hållning. Men den inre logik Frigell har skrivit in i Fredriks roll och som Bengt Nilsson gestaltar trovärdigt gör ändå mördarens och självmördarens handlande begripligt. Det konkreta händelseförlopp, som i pjäsen utlöser Fredriks mord på fadern, är logiskt – men man måste påminna om att just det är en produkt av författarens fria fantasi; ingen kan veta, vad som faktiskt hände i den von Sydowska våningen 1932.

Historien presenteras på ett tekniskt och scenografiskt intelligent sätt: fokus glider över från scenens mitt till färdigmöblerade sidoscener; handlingen glider, med några lätta rollförflyttningar, över från pjäsens nu till belysande händelser i det förflutna. Skickligt!

Till att ”von Sydow-mordens gåta” säkert kommer att bli en publiksuccé bidrar de återkommande musikinslagen, tagna ur tidens populära jazzrepertoar. Maria Antonius sjunger till ett band under ledning av Peter Lind sådant som i dag är standards: ”Anything Goes”, ”Miss Otis Regrets (She´s Unable To Lunch Today)” och ”I´ve Got You Under My Skin”. Dock publicerade Cole Porter de här låtarna först 1934, 1935 (”Miss Otis” skrevs tidigare, för Porters vänner, men var nog inte känd för någon större krets dess förinnan) respektive 1936. Men so what? Egentligen stör det här inte ens en kalenderbitare av min sort.

Snart är öregrundssommaren över

Sommaren har glidit över i höst. Den väldiga asken vid grinden, vårdträdet, har börjat fälla blad.

En regnig lördag eftermiddag tar vi bussen in till Uppsala. Vi ska gå på premiär på Stadsteatern, som ger ”von Sydow-mordens gåta” av uppsalajuristen Anders Frigell.

Vi hämtar ut biljetterna på Stadsteatern och skaffar program. Sen går vi runt hörnet in på Bredgränd och till krogen Amazing Thai. Det är Birgittas namnsdag, och jag har lovat bjuda på middag före teatern. Vi väljer Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos och söt basilika- och limesås. Till det rött vin. Före maten och under espresson läser vi på inför föreställningen.

Den är utmärkt – se särskild recension.

Och sen blir det sen buss tillbaka till Öregrund. Det är höstligt mörkt, när vi promenerar hem från hållplatsen. Det har nyss regnat. Jag tar in strumpor från strecket för att ha några torra att ta på på söndag morgon.

Söndagen kommer med fint väder.

Som vanligt sitter jag inne mest hela dagen, läser tidningarna och skriver blogg. Jag har försummat trädgårdsarbetet den här sommaren. Att trädgården ändå är så fin är Birgittas förtjänst. Jag går ut och tittar på det storverk hon har gjort med en blomsterklyfta uppe på en av våra bergknallar. Där är nu helt förberett för att ta emot ett antal nya rosplantor från Eds trädgård.

Inte har jag möjlighet att kompensera mina trädgårdsförsummelser heller. På tisdag flyttar vi in till stan för hösten. I morgon måste jag packa.

Men fortfarande kommer det helger och enskilda dagar, då vi får tillfälle att komma tillbaka hit till Paradiset.

Christopher Hampton: Farliga förbindelser

Vi hade bestämt oss för att, eftersom vi ändå var i Stockholm för seminariet om den röda vågen, avsluta dagen (lördagen den 30 september) på någon av Stockholms teatrar. En kombination av tidpunkt för föreställningen, det faktum att Stadsteatern ofta ger väl så sevärda pjäser som Dramaten samt, inte minst, det faktum att pjäsen i fråga har regi av Linus Tunström, som snart blir chef på Uppsala stadsteater, förde oss till Klarascenen och Christopher Hamptons ”Farliga förbindelser”.

Pjäsen bygger på en brevroman från 1782 av Pierre Choderlos de Laclos. Romanen har, mellan 1959 och 2005, filmats inte mindre än elva gånger. Christopher Hamptons dramatisering (från 1985) har överförts till svenska av Per Lysander.

Jag är misstänksam mot salongskomedier med erotiskt tema, men recensionerna verkade hyggliga, så varför inte försöka? Tyvärr måste jag för egen del bekänna, att jag inte lät mig förföras – kanske är jag för mycket moralist för att pjäsens i och för sig eleganta mix av sexuella erövringar och cynism ska falla mig i smaken. Förvisso finns där som bakgrund till eskapaderna en djupare dragning mellan markisinnan Merteuil och greve de Valmont, utmärkt spelade av Lena B Eriksson och Gerhard Hoberstorfer. Men grevens behandling, som ett led i spelet med markisinnan, av Madame de Tourvel (Cecilia Frode gör här en roll av för henne ovanligt tragiskt slag, och hon spelar rollen väl) berör mig illa. Ännu värre är det med hans våldtäktsartade initiationsrit med femtonåriga Cécile Volanges (Josefin Ljungman, en skådespelerska att hålla ögonen på), som till råga på allt kan vara hans egen dotter.

För min del finner jag, när det gäller den här pjäsen, utanverket intressantare än innehållet. Linus Tunströms regi är säker, men en lika stor andel för att pjäsen trots invändningarna blir sevärd är Ulla Kassius´ scenografi och kostymer. Skådespelarna tågar ut och in som på en modevisningsscen, komiskt återkommande på rad till Hugo Alfvéns ”Midsommarvaka”. Publiken påminns ständigt om att det de ser sker på en scen: Scenrummet är avgränsat av lösa skärmar, genom vilka skådespelarna då och då tar sig ut och in. Skådespelare som inte aktivt deltar i den aktuella handlingen ses av publiken sitta i ett sidoutrymme till höger rökande cigarrett och drickande – ibland slår de, fullt synligt för publiken, på eller av ljuset i någon scensektion. Skådespelarna har scenkläder av märkligt varierande typ, sådana som för tanken till svunna århundraden så väl som från våra dagar. En del av sexscenerna är så manierat överdrivna, att det tveksamma eller obehagliga i stunden blir roligt. Greven, i Gerhard Hoberstorfers skepnad, talar vid ett tillfälle direkt till publiken: förklarar varför vi inte bör få se den sexakt vi enligt handlingen skulle få se. I slutet av pausen, strax före andra akten, påminner oss åter greve de Valmont, sufflerad av en fullt synlig sufflös, genom att slunga ut fullständigt malplacerade franska ord och fraser (fruktansvärt roligt!) om att det här är teater, inte verklighet. Även Peter Viitanens unge Monsieur Danceny bidrar genom mimad (men hörd) falsettsång till det som man nog sammanfattningsvis får benämna uppsättningens Verfremdungs-effekt.

Avslöjande är det här nog, också bitvis roligt på det flamsiga sättet. Men jag saknar medkänsla, karaktär och moral, för att en smula citera Svenska Dagbladets Lars Ring.

Pensionärsliv

Sedan i tisdags bor jag just nu inne i stan, i Uppsala – som jag redan har berättat, hade Helga Henschens Vänner styrelsemöte i Stockholm, hemma hos Rolf Theorin. Och för att fortsätta med reklam för Helga Henschen-aktiviteter: tisdagen den 3 oktober klockan 16.00 blir det invigning på riktigt – konsten finns nu där – av Helga Henschen-rummet i Hallonbergens centrum.

På onsdag kväll var det dags för styrelsemöte i Ordfront Uppsala. Vi är klara med ytterligare två intressanta program:

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin nya bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag är samtalsledare; i slutet av 1960-talet satt jag i sekretariatet för den av Alva Myrdal ledda jämlikhetsgruppen. Plats: TR-salen i nykterhetsrörelsens hus Drabanten, Bangårdsgatan 13 – Drabanten ligger snett över Kungsgatan från Uppsala C sett. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront. Vi kommer att sälja Yvonne Hirdmans bok i samband med arrangemanget.

Tisdagen den 7 november klockan 19.00 samtalar Elsie Johansson och Anneli Jordahl under ledning av Kjell Eriksson om klass och skrivande. Plats: Tovensalen, Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront. Vid detta arrangemang kommer vi att sälja två böcker. Dels Ordfront-antologin ”Tala om klass” med bidrag från 15 kvinnor, bland dem Elsie Johansson och Anneli Jordahl. Dels Anneli Jordahls bok på Atlas förlag om Elsie Johansson, ”Att besegra fru J.”.

På tisdag morgon var det dags för första sammanträdet efter valet i kulturnämnden. Före sammanträdet hade vi ett gruppmöte (s+v+mp) om vårt agerande under resten av hösten – högeralliansen tar ju makten även i Uppsala. Vi kom fram till att det är meningslöst att, även om vi fram till årsskiftet fortfarande har majoritet i nämnden, trumfa igenom långsiktiga budgetärenden, som den stackars personalen på kulturkontoret sen kommer att tvingas riva upp. Högeralliansens företädare i kulturnämnden har under året försökt att inte låtsas om, att alliansens gemensamma budgetalternativ betyder kraftigt sänkta anslag till kultursektorn, och ju förr borgarna tvingas tala klarspråk om var pengarna ska sparas desto bättre. Läs mer på Peter Gustavssons blogg – Peter blir ny gruppledare i kulturnämnden efter årsskiftet.

På onsdag kväll, klockan 17.30, följde jag med Birgitta till Dag Hammarskjöld-fonden på Geijersgården – Birgitta var i sin ungdom med om att bygga upp fondens verksamhet och inreda dess lokaler i huset. Så det var en passande plats, men orsaken till det här besöket var inte hennes förflutna i huset. Två svenskar, Birgitta Dahl och Lars Rudebeck, tilldelades Orden till minne av Amilcar Cabral, första graden; beslutet har fattats av presidenten för republiken Cap Verde Pedro Verona Rodrigues Pires och orden utdelades av ambassadör Jorge Tolentino. Den skriftliga motiveringen är Birgittas insatser i kampen för Cap Verdes befrielse och hennes försvar av värdena frihet, rättvisa och mänsklig värdighet. Hittills har bara 25 personer (bland dem Ben Bella) fått Amilcar Cabral-orden, första graden.

Den som blir nyfiken på bakgrunden till det här rekommenderar jag att läsa Birgittas och fotografen Knut Andreassens bok ”Guinea Bissau Rapport om ett land och en befrielserörelse” (Prisma, 1971). Bakgrunden är en studieresa författarna (och även Lars Rudebeck) hösten 1970 gjorde i Guinea-Bissau, som Cap Verde då ingick i. Landet var då för tiden en portugisisk koloni, men studieresan genomfördes i de av befrielserörelsen PAIGC befriade områdena. Det blev en mycket dramatisk studieresa med nattliga förflyttningar och portugisisk beskjutning. Ett tag förlorade gruppen förresten kontakten med omvärlden, och det spreds rykten om att Birgitta och de andra hade tillfångatagits, alternativt blivit dödade.

Efter ordenceremonin promenerade vi ner till Saluhallen och åt middag på tu man hand på Hyllan: shezuankryddade revbensspjäll från kalv och en flaska rött vin.

Fredagen använde jag till att förbereda min del av det seminarium på lördag i ABF-huset i Stockholm jag tidigare har gjort reklam för: ”Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen”.

Seminariet, som genomfördes i Sandlersalen (fullsatt) i regi av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Helga Henschens Vänner och ABF Stockholm, blev mycket lyckat.

Thomas Etzemüller, svenskspråkig historiker vid Universität Oldenburg i Tyskland, berättade intierat om motsvarande process i Tyskland och drog paralleller till Sverige.

Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner, berättade intressant om tidens alternativrörelser, framför allt sådana hon själv hade varit involverad i, till exempel kvinnorörelsen.

På min lott hade fallit att, under rubriken ”Min gröna dröm är röd”, berätta om exemplet Helga Henschen, ett av de främsta namnen bland tidens politiska konstnärer. Jag läste hennes text ”Hemkomst” ur ”Vägen till Rebella” och gav exempel på utställningar, vykort, böcker, teckningar (inklusive texter) med mera som hon gjorde för socialdemokratin och med den förbundna rörelser, dessutom även Svenska kommittén för Vietnam och Kvinnor för fred. Jag avbröts vid ett par tillfällen av Siv Widerberg, som tyckte att jag alltför mycket socialdemokratiserade Helga Henschen. Men herregud, var skulle jag annars placera Helga Henschen, som i årtionden arbetade för socialdemokratin? När Siv framhärdade med att säga, att kulturarbetarna under den här tiden i ringa utsträckning var socialdemokrater och bad om bevis på motsatsen, kontrade jag med att räkna upp namnen på ett trettiotal framstående författare, konstnärer, skådespelare med flera, som i 1973 års valrörelse skrev under uppropet från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. (Jag hade själv dess förinnan noterat, att IB-affären och senare kärnkraftsfrågan bidrog till att fjärma tidigare socialdemokratiska kulturarbetare från socialdemokratin.)

Efter kaffepaus blev det paneldiskussion, ledd av Bengt Göransson, på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”. Förra konstfackrektorn Gunilla Lagerbielke gav ett personligt vittnesbörd om de stormiga åren på Konstfack, och Per Olov Enquist, en ursosse som aldrig har var med i KSF, gav en intressant definition av begreppet postmodernism samt talade om de vågrörelser – med både en uppgång och en nedgång – som alla ”de stora berättelserna” har utsatts för. I panelen fanns också två gamla vänsteraktivister, Marie Selander från musikrörelsen och trotskisten Kjell Östberg, nu professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola. De bidrog till en mycket intressant del av debatten, den om antagonismen mellan socialdemokratin och den dåtida alternativvänstern – ingen av dem trodde, att de ömsesidiga misstagen från då skulle komma att upprepas i den nya ungdomliga radikaliseringsvåg de trodde och hoppades på. Även publiken bidrog genom frågor och inpass till att det blev en spännande och intressant debatt. Några mycket starka inlägg gjordes av bland andra Gunilla Palmstierna Weiss.

Till det här vill jag bara tillägga ytterligare en maning att gå och se Helga Henschen-utställningen på
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag 10.00-15.00
Fri entré

Från ABF-huset gick jag och Birgitta över till Kulturhuset för att hämta beställda biljetter till Stadsteatern.

När vi hade gjort det, gick vi, under väntan på föreställningen, till restaurangen för att äta en bit mat.

Där satt redana Per Olov Enquist med hustrun Gunilla Thorgren samt förre förlagschefen på Norstedts Svante Weyler, och eftersom P O (som vi ju nyss hade träffat på ABF-seminariet) vinkade på oss, slog vi oss ner vid deras bord – vi känner dem dessutom sedan länge. Det blev ett uppiggande bordssamtal om valutgången, det kommande partiledarvalet och om böcker, P Os och Agneta Pleijels bland andra. Vi hann också prata om Siw Widerbergs arga inlägg i ABF-huset.

Sen måste Birgitta och jag avlägsna oss, eftersom Christopher Hamptons ”Farliga förbindelser” strax skulle börja på Klarascenen. Till den ber jag att få återkomma separat.

Som ni kanske har listat ut, hann jag bara en del av Melodikrysset i lördags – jag måste ju åka till mitt seminarium i Stockholm. Det gick bra så långt jag hann. Resten hoppas jag klara under reprisen sent i kväll, söndag. Jag återkommer också om det.

I morgon kväll genomför Uppsala arbetarekommuns representantskap sitt första möte efter valet. Tema: valanalys. Dit går förstås både jag och Birgitta, fast vi inte formellt är med som ombud.

Och på tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Bland de inbjudna finns alltid riksdagens tidigare talmän med respektive. Det ska bli intressant att få ta del av den nya högeralliansregeringens sammansättning och dess regeringdeklaration, också att i samtal med folk som deltar i den efterföljande mottagningen sniffa på stämningen. (Fast här ingriper min procedurkunniga hustru: Regeringsdeklarationen och den nya regeringens sammansättning får vi del av först på fredag. Den nye statsministern väljs formellt, efter bordläggningar, först på torsdag.)

Men dess förinnan, på måndagen, ska vi höststäda lägenheten; vi ta var sin del. Oavsett vad som kommer att sägas om pigavdrag i regeringsdeklarationen, kommer den förra talmannen och jag att framhärda i att skura våra golv alldeles själva.

Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen

Jag har tidigare berättat, att jag är sekreterare i och en av stiftarna av det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner. Om mitt eget samarbete och min vänskap med Helga Henschen berättar jag ovan under Kulturspegeln.

I går kväll hade styrelsen för Helga Henschens Vänner sammanträde, och vi lade sista handen vid ett mycket spännande arrangemang, som jag hoppas att du har lust att delta i:

Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen

Lördagen den 30 september, klockan 13.00-17.00
Lokal: Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Arrangörer: Helga Henschens Vänner, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF Stockholm

13.00 Seminariet öppnas
Inledningar:
13.10 Thomas Etzemüller, Universität Oldenburg, svensktalande: Efter revolutionen (”1968″). En jämförande ramberättelse – Frågor
13.35 Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner: Alternativ och avantgarde. Rörelser i det kulturella fältet – Frågor
14.00 Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner, redaktör för boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” : ”Min gröna dröm är röd”. Exemplet Helga Henschen – Frågor
14.30 Kaffe
15.00 Paneldiskussion: Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?
Moderator: Bengt Göransson
Deltagare:
Per Olov Enquist, författare
Gunilla Lagerbielke, före detta rektor på Konstfack
Marie Selander, sångerska
Kjell Östberg, professor, författare till boken ”1968. När allting var i rörelse”
16.50 Seminariet avslutas

Fri entré

I ABF-huset visas en skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” av Helga Henschen.

Helga Henschens Vänner säljer den nyutkomna ”Fantasin och glädjen”, boken om Helga Henschens tunnelbaneutsmyckning i Tensta, ett Helga-nummer av tidskriften Parnass, Helgas vykort, affischer med mera.

Inför seminariet öppnas en Helga Henschen-utställning den 29 september på
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag (öppningsdagen) 10.00-15.00

Fri entré

Badortsdagarna i Öregrund 18-20 augusti

Allt beror förstås på hur vädret blir i helgen, men de årliga badortsdagarna – i år 18-20 augusti – brukar vara ett arrangemang värt att besöka. Det är ett arrangemang i mänsklig skala, och då jämför jag med arrangemang som Fiskarfesten och Roslagsloppet. Badortsdagarna är tänkta att minna lite om Öregrunds storhetstid som klassisk badort.

Fredag 18 augusti

Klockan 15.00 börjar det så smått med bouletävling vid Tennistältet.

Klockan 20.00 är det Taube-afton med Ulf Engström i Öregrunds kyrka. Fri entré.

Utanför det officiella programmet:

Köket grill : café, Strandgatan 12, serverar fredag, lördag och söndag badortslunch med rökt fisk, alternativt kött, inklusive kaffe och punsch för 99:-; enbart kaffe och punsch kostar 49:-. På kvällarna serveras den grillbuffé jag tidigare har skrivit om.

Lördag 19 augusti

Klockan 11.00 inviger Jeja Sundström badortsdagarna. Jeja inleder också badortsdoppet.

Klockan 12.00 ”Öregrunds Hafsbadanstalt” på Strandhotellet.

Klockan 12.30 Barnkarneval.

Klockan 13.30 Junibacken Sagokista – Barnens favoritet på Hembygdsgården.

Klockan 14.00 Stockholm City Chorus på Scenen.

Klockan 14.30 Dräkt- och hattparad, badortsdagarnas höjdpunkt. Ta med kläder och huvudbonader från svunna tider, om ni vill delta!

Klockan 18.00 C J L Almqvists ”Det går an” i teateruppsättning i Societetshuset.

Klockan 21.00 Mäktig eldshow på hasselbackspiren av Eldsjälarna Efrit från Uppsala.

Utanför det officiella programmet:

Restaurang Klockargården, Långgatan 33, serverar middag från 18.00. The Four L:s (Lars-Olof Norén, Bengt Jonshult, Susanne Lindbäck och Lars G Burman) gör programmet ”Från Bellman till Porter”. Sånger, visor, jazz och boogie-woogie blandat med sanna historier från 1600 och 1700-talen fram till våra dagar.

Söndag 20 augusti

Klockan 13.00 Badortsdagarnas egen ”Antikrunda” i Societetshuset. Johan Hoheisel från Uppsala auktionskammare värderar medhavda antikviteter, stort som smått.

Musikens hus

I dag var jag och Birgitta på Akademiska sjukhuset och hälsade på min lillebror Mikko. Han har opererats, fått ny hjärtklaff. Det anses i dag vara ett ganska enkelt ingrepp, och Mikko såg mycket riktigt efter omständigheterna relativt pigg ut. Birgitta lämnade över hallon, som hon plockade i trädgården i morse. Däremot var det inte möjligt att lämna över den rosenbukett hon också hade plockat i trädgården; blommor är förbjudna av hälsoskäl. Vi pratade om att vi ville se Mikko och Eva i Öregrund, när han väl är ordentligt på fötter igen – möjligen åker vi också upp till dem i Skutskär.

I bussen på väg till och från Uppsala passerar man Vaksala torg och Musikens hus-bygget, som växer på höjden. Jag blir lika glad varje gång jag ser huset.

Alldeles i början av året skrev jag på Kerstins blogg en kommentar till hennes familjs på bloggen redovisade nyårsfirande. Mycket i min text är alldeles malplacerat så här i mitten av juli – om man inte ser det som ett svalkande inslag i värmeböljan. Men det finns ett skäl till att jag nu återpublicerar texten. Senare delen av den handlar om Musikens hus, som jag är en varm anhängare av. Det är val i höst, och jag är omnominerad till kulturnämnden.

Så här skrev jag:

När jag läser om ert nyårsfirande med vänner men framför allt barn, slås jag av de mycket olika villkor ni som barnfamilj och vi som pensionärer lever under.

Vi söker lugnet och ensamheten. På nyårsafton, från middag till midnatt, besvärjer vi mörkret med levande ljus och, runt stugan, ett tiotal marschaller, som långsamt sjunker ner i snön och bildar skimrande snölyktor.

(De mer fyrverkerisprakande nyårsaftnar du säkert minns, Kerstin, berättar jag om på Bos blogg, som det ju finns länk till ovan.)

Vi har också tid och möjlighet att odla våra kulturintressen, till och med under den hektiska jul- och nyårsperioden. I onsdags (28 december) åkte vi till exempel till Stockholm och såg en utmärkt version av Strindbergs “Erik XIV” på Stadsteatern. Och i går, på nyårsdagen, gjorde vi en bussutflykt till Uppsala för att gå på nyårskonsert i universitetsaulan.

Först kände jag mig inte riktigt i form, men mamma bjöd på en dubbel espresso på Ofvandals, och då vaknade livsandarna.

Konserten visade sig vara mer än väl värd den omständliga bussresan från och tillbaka till Öregrund. Uppsala Akademiska Kammarkör sjöng och Drottningholms Barockensemble spelade, båda under ledning av Stefan Parkman (bland annat professor vid Körcentrum och en av de stora i Uppsalas vitala körliv; jag har haft förmånen att träffa honom några gånger, till exempel vid en middag på Domtrappkällaren för medlemmarna i juryn för en nordisk körkompositörstävling, där mamma Birgitta var ordförande under sin tid som ordförande i Körförbundet). Sångsolister var Karin Roman, sopran (som vi träffade och berömde under mottagningen efter konserten), Annika Hudak, alt, Johan Christensson, tenor, och Ove Pettersson, bas. Konsertmästare och violinsolist (i Mozarts Adagio i E-dur för violin och orkester) var den skicklige Nils-Erik Sparf.

Första avdelningen bjöd på en intressant kontrast: först Johan Sebastian Bachs klassiska “Magnificat i Ess-dur”, sedan en helt modern “Magnificat” av Sven-David Sandström.

Efter pausen framfördes W A Mozarts “Mässa i C-dur”, den så kallade “Kröningsmässan”, och, insprängd i denna, Nils-Erik Sparfs ovan nämnda violinsolo.

En intressant iakttagelse från många musikevenemang i universitetsaulan, föreställningar på Uppsala Stadsteater och andra offentliga tillställningar på kulturområdet (till exempel invigningen av Dag Hammarskjöld-bysten i Slottsbacken fredagen den 16 december och invigningen av Fredsmuseet i Uppsala slott samma dag) är att samma personer i så hög utsträckning tenderar att vara närvarande.

När vi kom till universitetet på nyårsdagen, sprang vi till exempel nästan omedelbart på kulturnämndens ordförande Kees Geurtsen (s) och oppositionsledaren där Jan-Erik Wikström (fp). Framför oss inne i aulan satt en annan körbekant, ODs suveräne Robert Sundh. Bakom och till höger om oss satt en rad representanter för universitetet: rektor Bo Sundkvist, Tore Frängsmyr, Johnny Andersson samt Peter och Lena Wallensteen.

De här (och många andra här inte nämnda) stöter man ständigt på vid kulturevenemang i Uppsala, och de gör verkligen inte bara något slags ämbetsvärnplikt. De är genuint kulturintresserade och bildar tillsammans med större delen av den övriga publiken Uppsalas kulturintresserade offentlighet. Om inte uttrycket vore så partipolitiskt infekterat, skulle jag skriva “kulturintresserade borgerlighet”. I marxistisk, klassmässig mening tillhör de ju alla (även jag) en bildad borgerlighet. Men partipolitiskt är bilden mycket mer brokig. Peter, Lena och Johnny är alla gamla kompisar till mig och mamma från Laboremus-tiden.

Och de här människorna går verkligen inte på konserter och andra kulturevenemang för att visa upp sig eller för att de måste. Johnny är till exempel ordförande i Uppsala Akademiska Kammarkörs vänner. Den avgående rektorn, Bo Sundkvist, hyllades innerligt vid den efterföljande mottagningen av UAK för sina insatser för kulturlivet, särskilt körsången. Det skedde med en parafras på “Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” – till ackompanjemang på dragspel av Robert Sundh!

***

Som (s)-ledamot i kulturnämnden har jag förstås inte kunnat undgå att ta del av kritiken mot det Musikens hus, som nu som bäst växer upp vid Vaksala torg. Moderaternas med fleras motstånd är ett röstfiske i grumliga populistiska vatten – som dock knappast kommer att ge utdelning i den bildade borgerlighet, som jag försöker ringa in ovan. (Heder åt folkpartiet, som har ställt upp för bygget.) Men det finns naturligtvis även ett folkligt motstånd, som går rakt in också i socialdemokratins egna led.

Delvis handlar motståndet om missförstånd, underblåsta av moderater och andra som borde veta bättre. Man tror, eller inbillar folk, att det stora investeringsbeloppet i stället skulle kunna användas för driftändamål. Men det här är lånade pengar, och kommunen bör bara i yttersta nödfall använda lånade pengar för barn- och äldreomsorg, skola och liknande. Tanken är att investeringen i Musikens hus (inklusive dess kongressdel) på ett antal år ska betala sina kostnader. Ett helt försumbart driftunderskott är planerat i form av ett årligt anslag till kulturnämnden för att användas till att subventionera till exempel föreställningar för ungdomar.

Kostnadsinvändningen går ändå att bemöta rationellt. Värre är det med det mörka, irrationella klasshat som vänds mot just den bildade borgerlighet jag ovan försöker definiera: nu får de där jävlarna ytterligare ett ställe för att lyssna på sin konstiga och onjutbara musik. Dom borde inte få ett öre!

Till det har jag två saker att säga.

För det första, lugn! Det program Magnus Bäckström har för Musikens hus kommer att tillfredsställa alla smakriktningar: seriös konstmusik, ja, men också rockmusik, jazz, folkmusik, till och med dansband (som jag personligen anser att man inte ens kan dansa till). Jag hade kontakt med Magnus redan på den tiden han jobbade med sitt nystartade folkmusikskivbolag, Giga, vars plattor jag recenserade i Aktuellt i politiken (s); Magnus är för övrigt en av drivkrafterna bakom Falu folkmusikfestival. När han kom till sitt nya jobb i Uppsala, fann vi varann genast i just bredden i programmet. Magnus är själv övertygad om att opinionen i Uppsala kommer att svänga, när Musikens hus väl finns på plats, liksom den gjorde i Gävle, där han närmast var bas för ett liknande hus.

Och sen ett arbetarrörelseperspektiv: När jag spred tidningar och böcker i Folket i Bilds gamla ombudskår, var det en självklar uppfattning, att varje förtroendevald, om så i Vatten- och avloppsnämnden, blev en bättre människa, om han eller hon regelbundet läste bra skönlitterära böcker. Kom i håg, att dagens kommunala bibliotek till icke oväsentlig del har sin bakgrund i ABFs och nykterhetsrörelsens bibliotek, alltså i gamla hederliga folkbildningsideal.

Själv kommer jag från ett hem, som på mammas sida var mycket boksynt, detta trots att varken hon eller hennes föräldrar hade gått mer än i folkskola. Med musiken, i varje fall den seriösa konstmusiken, var det knepigare. Jag var total novis, när jag började i realskolan i Sundsvall. Men jag minns fortfarande en ganska stökig lektion, då vår musiklärare, Music kallad, övertrumfade larmet i musiksalen genom att spela Bela Bartok på grammofon. Jag fick en aha-upplevelse: Jaha. Så här kunde musik också låta.

Och på den vägen är det.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-02 17:01 #

Två dar i Uppsala

Som ledamot i kulturnämnden får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen då och då genomför på stans olika kulturinstitutioner. Den här gången höll vi till på Den Lilla Teatern.

Avsikten med kulturfrukostarna – man dricker kaffe och äter ostfralla, på egen bekostnad vill jag tillägga – är att man, med musikalisk inramning, den här gången 50-årsjubilerande Musikskolans pianojazztrio (Hans Antehed, piano, Filip Boström, bas, och Joel Sandberg, slagverk), i lättsam form tar del av vad som är på gång i stans kulturliv, i varje fall den del av kulturlivet där kulturnämnden finns med på ett hörn. Det här fick vi oss till livs den här gången:

Mariette Manktelow berättade om vad som planeras inför Linné-året 2007. Aktiviteterna börjar redan i sommar – den som vill veta mer kan gå vidare till www.linneuppsala.se.

Därefter berättade Helen Karlsson och SU-EN, den senare konstnärlig ledare, om den internationella performancefestivalen ”Friktioner” i Uppsala den 15-18 juni 2006. Spännande och fullt av överraskningar!

Per Löfblad och Maud Nyberg presenterade verksamheten i värdinstitutionen, Den Lilla Teatern, som ligger på S:t Persgatan 22 i en lokal, som en gång i tiden hörde till Nymans verkstäder. Där håller Panikteatern, Teater Da Capo och Teater Spektaklet till – dessutom kan man där se en mängd bra barnteatergästspel. (Teater Spektaklet gör förresten, som ett inslag i linnéjubileet, barnteaterföreställningen – 5-11 år – ”Ordning i rabatten! sa Linné – allt om Flower Power”.)

Maud Nyberg och Ronald Brandel presenterade sedan också separat Panikeatern, som har Den Lilla Teatern som sin hemmascen men som, sedan 30 år tillbaka, tillbringar mesta delen av sin tid på turné till småorter över hela landet, som annars aldrig får se teater. Föreställningarna ges i bygdegårdar, Folkets Hus och vad det nu är för lokaler man kan tillhandahålla. Men när teatern väl kommer dit, kommer i stort sett varenda människa! Maud Nyberg berättade med halsbrytande liknelser om den svenska landsbygdens mysterier: en rondell utan tillfartsvägar, ett EU-projekt!

Kulturfrukosten avslutades med att Margareta och Per Löfblad från Teater Spektaklet gav smakprov ur ”Pompe”, ett dockspel fritt efter Barbro Lindgren för barn två till fyra år. Det är en poetisk, vacker och rolig föreställning – jag har tidigare sett den med lille Viggo, som också uppskattade den mycket. Den här gången fick den en avslutning i form av en vinkning till den för dagen vuxna publiken: Gammel-Geddan presenterade sig som Nikolai och utropade ”Till havs!”

Teater Spektaklets föreställningar hör till det bästa ni kan se i stan. Har ni inte barn eller barnbarn att gå med, så gå dit själva!

***

Efter kulturfrukosten promenerade jag till mitt tillfälliga hem på Idrottsgatan; jag gick promenadvägen längs järnvägen, eftersom förmiddagen var så betagande vacker. I Uppsala är träden, i motsats till träden i Öregrund, gröna. Syrenerna har blomknopp. Längs hela den här gång- och cykelvägen blommade gul nunneört.

När jag passerade min bror Mattis hus, såg jag att dörren till uteplatsen var öppen, så jag stegade dit och gav mig till känna. Sen satt vi en stund på uteplatsen och språkades vid.

***

Jag var tvungen att stanna ända till i dag i Uppsala, för jag hade tandläkartid. Strax före 11.00 infann jag mig på Folktandvården hos tandläkare Åsa, som skulle dra ut en tand som en förberedelse för ett titanimplantat senare i sommar. Hon och sköterskan kämpade med tanden i två timmar; jag sa efteråt, att jag tyckte synd om dem. Men ut kom den, bit för bit. Jag var på vippen att säga, att jag själv skulle ha använt korkskruv.

Fortfarande nersövd i käften satte jag mig på öregrundsbussen 13.20.

På eftermiddagen sov jag en stund, medan bedövningen släppte och hålet efter tanden ömmade lite.

Men under kvällen var jag i gång igen. Jag lyssnade på Neil Youngs anti-Bush-CD, som jag köpte, när jag var inne i stan.

Till den ska jag be att få återkomma.

Tolvskillingsoperan

I höstas, när ”Tolvskillingsoperan” hade premiär på Stockholms stadsteater, försökte Birgitta få tag i biljetter, men det var slutsålt, slutsålt, slutsålt hur länge som helst. Och jag förstår det, med en sån föreställning och med tanke på att Stadsteatern nu ganska länge har gett Dramaten en match som Stockholms intressantaste teaterscen.

I onsdags var det äntligen dags för oss. Vi inledde med en middag i teaterrestaurnangen. Medan vi åt, pratade vi om en tidigare, minnesvärd föreställning av ”Tolvskillingsoperan” på Stadsteatern och när det kunde ha varit.

Det var den som gavs 1964, med Monica Zetterlund som Jenny och med kärnan i den dåtida jazzeliten som musiker: Jan Johansson, Georg Riedel, Arne Domnerus, Egil Johansen och Rune Gustavsson. (Det här gänget är förresten som hämtat från socialdemokratiska valturnéer runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal.)

Efter drygt fyrtio år är vi alltså där igen. Stadsteatern ger på nytt en med rätta prisad föreställning av ”Tolvskillingsoperan”.

Bert (Bertolt) Brecht (1989-1956) är en av 1900-talets största dramatiker. Ett notoriskt drag i hans dramaskrivande är att han ofta återanvänder – skriver till, drar ifrån, bearbetar, lånar från flera olika håll – andras material. Exempel är ”Herr Puntila och hans dräng Matti” (Hella Vuolijoki), ”Mutter Courage” (en Lotta Svärd-figur), ”Svejk” (Jaroslav Hasek) och många, många andra. Det rör sig genomgående om fruktbara litterära stölder.

”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”), som hade urpremiär den 31 augusti 1928 – bland dem som spelade fanns Lotte Lenya – är inget undantag. Här är huvudförlagan sångspelet ”Tiggarens opera” av engelsmannen John Gay (1685-1732), som i sin tur parodierade en opera av Georg Friedrich Händel. ”En travesti av en parodi således”, konstaterade Ebbe Linde i förordet till sin egen översättning av ”Tolvskillingsoperan” (Tidens klassiker, 1957).

Bakgrunden till just det här lånet var att ”Tiggarens opera” i mitten av 1920-talet hade haft succéartad nypremiär i London och att Brechts sekreterare, Elisabeth Hauptmann, en av hans många kvinnor, skaffade pjäsen och översatte den till tyska åt Brecht. Brecht bearbetade Gays ”Tiggarens opera” men lånade också in en rad sånger, vars ursprungsversioner var skrivna av Francois Villon. Till att pjäsen blev en sådan succé bidrog utan tvivel musiken av Kurt Weill (1900-1950). (Brecht och Weill hade då redan samarbetat om ”Mahagonny”.)

På så vis blir ”Tolvskillingsoperan” något nytt med Brechts egenart: ”en brygd av cynism. patos, komik, fri formlek, desillusionerad människokännedom och arrogant samhällskritik, som i sig tycktes innefatta en syntes av hela tjugotalet. Där fattades inte heller ingredienser som Brecht annars brukade mest fördöma: romantik, sentimentalitet och av romantisk ironi beslöjad innerlighet. Säkert var de av väsentlig betydelse för den stora publikframgången.” (Ebbe Linde)

Brecht gjorde minst tre, kanske fyra större omarbetningar av pjäsen; bland annat försökte han att dämpa de romantiska och sentimentala inslagen i urversionen för att i stället få in mer av samhällskritiskt stoff i handlingen. Det handlade också om en av hans huvudteser som dramatiker, att skapa distans mellan roll och skådespelare. Ebbe Lindes länge tongivande översättning, som jag har tillgång till, utgår i huvudsak från urversionen av 1928 men innehåller – helt i Brechts egen anda – avvikelser.

I den aktuella uppsättningen på Stockholms stadsteater har regissören och scenografen Lars Rudolfsson och Jan Mark, som står för en ny översättning, utgått från den version Brecht gjorde i mitten av 1950-talet och där handlingen är flyttad från London till New York. Det här innebär förändringar inte bara av miljön och av detaljer som att sändebudet, som i slutet av pjäsen beviljar MacHeath, Mackie Kniven, nåd, kommer från presidenten, inte kungen; Lucy Browns privata hämnd i slutet av den uppsättning vi nu ser på Stadsteatern finns till exempel inte antydd i den textupplaga jag har. Dessutom syns mig den här uppsättningen politiskt skarpare: i denna värld av cyniska småskurkar ställs frågor som ”Vad är en kofot mot en aktie? Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”

Att Stadsteaterns ”Tolvskillingsoperan” blir en så fin föreställning beror i hög grad på rasande bra tolkningar av huvudrollerna.

Philip Zandén gör en helt igenom trovärdig MacHeath, från entrén med ”Mackie Kniven” och fram till det ovissa slutet. Han visar sig dessutom vara en utmärkt sångare; jag kan till exempel nämna duetten med polischefen Tiger Brown (Thomas Roos) i ”Kanonsång”.

Dan Ekborg gör med bravur tiggarkungen Joanthan Jeremiah Peachum, som med hjälp av av honom licensierade tiggare, försedda med lumpor, lösben och löshänder samt med plakat, vars texter vädjar till de mer välbärgades medkänsla, förser sig själv (och i mindre utsträckning tiggarna) med pengar.

Pia Johansson är fru Peachum och spelar rollen som en fyllkaja, dock inte helt bortkommen här i världen. Hennes dansnummer med Dan Ekborg är av det obetalbara slaget.

Deras dotter Polly (Helen Sjöholm) faller för och gifter sig, till föräldrarnas ilska, med MacHeath – hos rollfiguren Polly finns en del av den romantik, som Brecht försökte distansera sig och sina pjäser från. I Stadsteaterns aktuella uppsättning finns den i Brechts version två (1938) tillagda scenen, där Polly möter Lucy hemma hos den sistnämnda, som är på smällen (ett av Mackies verk) – den scenen är väl tillkommen för att dämpa det där romantiska. Var scenen med slagsmålet mellan rivalerna ursprungligen fanns, vet jag inte, men i Stadsteaterns uppsättning är den en av få, som inte är bra. Annars gör Helen Sjöholm som väntat en gedigen sånginsats. (Fast den äldre Brecht skulle kanske inte ha velat ha så mycket inlevelse.)

Mycket bra sånginsatser gör också Odile Nunes som horan Jenny.

Musiken är bra, även den. Det gäller särskilt i flera starkt tjugotalsinspirerade nummer i andra akten.

Gå och se pjäsen. Det är inte för sent än.

***

Några smakprov på svenska sångtexter ur Bert Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”), 1928:

MORITAT OM MACKIE KNIVEN

Svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

(Marknad i Soho. Tiggare tigger, tjuvar stjäl, horor horar: Gatusångaren sjunger:)

Och en haj han haver tänder
käften full så blankt och grömt,
men MacHeath, han haver kniven,
dock den kniven har han gömt.

Hajens fenor, dom är röda
när som denna går på rov,
Mackie Kniven, han har handskar,
där man ej kan spåra blod.

Ner vid Themsens gröna vatten
störtar plötsligt folk omkull,
det är inte pest och loppor,
det är Mackie Knivens skull.

Och en vacker söndagsmorgon
ligger det ett lik på Strand,
kring ett hörn slank Mackie Kniven,
vilkens namn är nogsamt känt.

Och Scmul Meier, han blev borta,
som så mången riker gris,
men hans pengar, dom har Mackie,
fast man inte har bevis.

Jenny Towler, hon blev funnen
med ett knivhugg i sitt bröst,
men på kajen promenerar
Mackie Kniven och söker tröst.

Var är Alfons Glite med schäsen?
Kommer det i dag, va falls?
Mackie Kniven kunde svara,
men han vet visst inget alls.

Och den minderåriga änkan,
vem hon var vet väl alla här,
vakna upp, då var hon skändad…
Heja Mackie! Fin affär!

Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…

Jag ska någon gång lista en del inspelningar på olika språk av den här sången. Just nu vill jag bara lyfta fram ett personligt minne: Vårterminen 1956, när jag gick i första ring i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, beslöt jag mig för att bättra på mina dansfärdigheter och gick följaktligen en kurs i en dansskola. Ofta dansade vi där till Louis Armstrongs version av ”Mack the Knife”, omåttligt populär det året.

SJÖRÖVARJENNYS SÅNG

Svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

(Sjungs av Polly Pechum:)

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? – den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…

BALLAD I VILKEN MACHEATH BER ALLA OM FÖRLÅTELSE

Svensk text: Jan Mark (2005)
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

O, alla ni som lever, när vi dött,
döm inte oss, för vi har gjort vårt bästa!
Och när jag hängs, så flina inte slött!
Jag var väl inte sämre än de flesta.
Förbanna aldrig oss, som råkat falla:
Ni dömer gärna, lagen är er kär!
För mig var bara lagen till besvär.
O, mänskobarn, var aldrig hjärtlöst kalla!
O, mänskobarn, ett as är han ni ser!
Förlåt mig Gud! Jag syndar aldrig mer!

När regnet piskar på, blir kroppen ren
och köttet tvättas bort från vårt skelett.
Av dem, som såg långt mer än någon sett,
finns inget mer än torra vita ben,
som rasslar torrt och flaxar runt som spöken
än hit än dit som om de druckit vin.
Och luften fylls av korpars hesa skrin.
De är som gamar kring ett as i öknen.

O, bröder, se på mig! Jag varnar er!
Förlåt mig Gud! Jag syndar aldrig mer!
O, flickor, ni som visar brösten
så ni kan fånga flera kunder,
o, langare, som säljer trösten,
som ger oss många sköna stunder.

Ni småtjuvar, som går och dräller
och er som varje snut vill åt
och ni som mördar om det gäller,
nu ber jag er gott folk: Förlåt!

Polisen leker katt och råtta:
de kommer fram, när mörkret faller
som vilddjur ur en djungelgrotta.
De spionerar, sprider skvaller.
Vad är polisen? Svin och hundar!
Att säga så är dock ett ”faute”!
Nu när mitt slut på jorden stundar
så ber jag er, ni svin: Förlåt!
De satans kräken vill jag döma.
De svinen vill jag sätta åt!
Men säkert är det bäst att glömma,
så hör min bön, jag ber: Förlåt!