Kulturpolitiken till politikens frontlinje

Håkan Juholt överraskade alla – även mig – genom att inleda sitt installations- och linjetal vid den socialdemokratiska partikongressen med att tala om kulturens och kulturpolitikens vikt för att vi ska kunna leva i ett mänskligare samhälle.

En artikel av honom på dagens DN.debatt, ”Alla ska kunna ta del av kulturen – oavsett plånbok” (Dagens Nyheter den 21 april 2011), visar att det inte var fråga om en tillfällig markering. Texten är skriven med värme och övertygelse:

”Som ordförande för Socialdemokraterna kommer jag att stå upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.

Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: människan som medborgare i ett samhälle eller mäniskan som kund på en marknad.”

En partiordförande som inser att böcker, teater, film, konst och musik bidar till att göra oss till hela och riktiga människor! En partiledare som knyter an till det som allt ifrån arbetarrörelsens begynnelse – märk själva vår partisymbol – har varit socialdemorkatins särmärke: Bröd och rosor.

Läs själva här!

Melodikrysset nummer 11 2011

I dag hade jag visst besvär med Melodikrysset, både för att en del av frågorna inte riktigt låg för mig och för att datorn har varit trög och konstrat – jag har nyss startat om den igen.

Krånglet började redan med allra första låten och frågan. Vem var det som sjöng Cornelis’ fina ”Somliga går med trasiga skor”? Efter diverse googlande – jag har aldrig hört den här versionen tidigare – och så småningom ett antal ledbokstäver kom jag på svaret: Vi hörde Anders Eldemans specielle favorit Lasse Berghagen (plus Plura Jonsson).

Amy Diamond ingår heller inte i min skivsamling, men det var hon som sjöng ”Up”, som jag tror låten heter.

”Kärleken vet” – heter den så? – med Niklas Strömstedt hade jag heller inte hört förut.

Plattor med Kent finns i mina skivhyllor, dock inte ”Ismael”. Men dem känner man ju igen.

Linda Bengtzing önskar jag att jag inte hade hört, men eftersom jag har följt Melodifestivalen, känner jag förstås igen ”E de fel på mig”.

Och ska vi nu bedöma melodifestivallåtar, tycker jag att Roger Pontares ”När vindarna viskar ditt namn” var mycket bättre.

Den efterlyste blågule kompositören var förstås Thore Skogman. Men vad var det han sjöng – han har ju skrivit så mycket. Titeln började i alla fall rimligen på ”Det”.

Trots mängden av Thore Skogman-kompositioner och min politiska valfrändskap med honom, har jag fler skivor med Rikard Wolff än med Skogman. Så ”Det sitter en pojke på månen” finns i mina skivhyllor.

”My Fair Lady” – med Ulla Sallert och Jarl Kulle – såg jag så tidigt som 1959, i samband med den första svenska elevriksdagen. I den ingår ”Med en gnutta flax”, där det sista ordet i det här fallet skulle ersättas med synonymen ”tur”.

Äldre i den genren – musikal, operett – är ”Glada änkan”, ”Die lustige Witwe” som skrevs 1905 av Franz Lehár (musik) samt Victor Léon och Leo Stein (text). Det vi hörde, ”Då går jag till Maxim”, skulle här ge verbet gå.

Mer roande scenkonst: Galenskaparna och After Shave var det som kom med uppmaningen ”Alla ska bada”.

Och så ännu mer revy: Vi hörde Peter Flacks revyalterego Hjalmar sjunga ”Mugge-Bigge, Mugge-Bigge Puff-Puff-Puff”.

Också Hans Alfredson är ju känd från revyscenen. I dagens nummer hörde vi Tina Ahlin som hans dotter. Tina har förresten varit inne på min blogg och ställt en lite klurig musikfråga till mig.

Och så avslutar vi dagens redovisning med en låt som jag har dansat till många gånger, Glenn Miller-klassikern ”In the Mood”.

Livslögner

Eftersom vi skulle gå på teater, startade vi kvällen med att äta middag ute. Vi skulle gå på Reginateatern, så valet föll på relativt närbelägna Magnussons, Drottninggatan 1 nere vid Fyrisån. Det hette något mer monarkistiskt förut, och varken det eller krogens aviserade planer på att däcka över ån lockade oss dit på den tiden. Men sen dess har den här krogen inte bara bytt namn utan också rankats hyggligt högt av UNTs krogbedömare.

Jag kan väl inte säga att jag imponeras av den här krogens interiör, men mottagandet och servicen var det inget fel på. Den här restaurangen ligger mitt i Uppsalas hjärta, så naturligtvis drar den folk redan på grund av sitt läge, och publiken är också mycket mer ungdomlig och blandad än till exempel på Peppar, peppar, dit man lär sig hitta, om man söker kvalitet i fråga om både matkvalitet och interiör.

Vi valde att äta oxkind bourgogne, enligt menyn kokt i minst tolv timmar, med sidfläsk, små champinjoner och tryffelpotatispuré som tillbehör. Det smakade bra, utan att kanske ändå ha det där lilla extra.

På Reginateatern spelades ”Hallå Pappsi!”, med manus av Lena-Katarina Swanberg och ensemblen efter en idé av Peter Birro. Den sattes ursprungligen upp på Odenteatern i Stockholm år 2009.

Den drivs av Klas Ahlstedt, vilket väl också är en av förklaringarna till att huvudrollen i den aktuella pjäsen spelas av den mycket rutinerade Börje Ahlstedt, som alltså är Klas Ahlstedts egen pappa. I pjäsen är dock Sture (Klas Ahlstedt) måg till Nisse (Börje Ahlstedt) medan hans sambo Rocky (Erica Lernehav) är dotter till Nisse.

Att dottern har fått smeknamnet Rocky har sin bakgrund i att pappan, Nisse Karlsson, har varit prisbelönt boxare. Sina klenoder, pokalerna, förvarar han i en monter mitt på scenen, men de – liksom mycket annat i den här pjäsen – visar sig vara förfalskningar. Ja, inte från början – Nisse har faktiskt i sin krafts dagar vunnit de här pokalerna på riktigt. De visar sig ha bytts ut av dottern, i behov av pengar.

Alla tre rollfigurerna i ”Hallå Pappsi!” försöker kompensera sina tillkortakommanden med livslögner. Rocky vill förstora brösten, Sture, tenor med obestämd karriär, drömmer om att bli programledare för Allsång på Skansen.

Och Nisse, som vi under större delen av pjäsen ser i rullstol, visar sig kunna gå – vad han söker är medlidande och gemenskap.

Särskilt Nisse, i Börje Ahlstedts gestalt, blir en trovärdig figur, i pjäsens centrum också genom Disa Linderholms regi och Anna Herrmanns scenografi. Dock hade jag, särskilt i pjäsens början och när Börje Ahlstedt i övrigt var ensam på scenen, ibland svårt att uppfatta honom. Knappast på grund av hans diktion, men antingen på grund av för låg ljudnivå eller på grund av att jag satt ganska högt uppe i salongen och möjligen på grund av tilltagande ålder har svårt att uppfatta låga ljud.

Melodikrysset nummer 9 2011

Andra kan ha funnit de frågor lätta som jag för min del fastnade med i dagens kryss.

Det måste till exempel ha varit en låt med Ace of Base vi hörde. Men dem hör jag bara tillfälligt på i radio – har inga skivor med dem – så vad var det i så fall de sjöng? Jag tar som vanligt fasta på en återkommande fras – den brukar vara titeln – men missuppfattar den lite. Fast sen hittar jag låten på nätet och kan lyssna av den. Och jo, det är ”All That She Wants” med Ace of Base.

En annan fråga hade jag ännu mer besvär med, låten med Västerås stads musikkår. Svaret skulle vara en årstid, och ledbokstäverna gav entydigt att det måste vara fråga om sommar. Men jag är ju en sån där envis jävel, så jag vill gärna också veta vad det var för låt som spelades. Om titeln är engelsk, borde den innehålla ”Summer”. Då kommer jag på att Anders Eldeman tidigare, 2007, har spelat ”Summer Nights” ur filmen ”Grease”, så kanske är det den. Men jag hade inte sett filmen då och har inte sett den nu heller. Någon som kan bekräfta eller dementera?

”Så mycke bättre” i TV 4 har jag heller aldrig sett, men plötsligt känner jag igen Lill-Babs’ röst, och så minns jag – från Aftonbladets nöjessidor, gissar jag – att jag har läst om att hon i det där TV-programmet har haft något slags samarbete med Petter (som jag för övrigt har på skiva).

Plura har jag också praktiskt taget allt av i min skivsamling, men vem var det som här sjöng hans ”Kärlekens tunga”? Ledbokstäverna leder mig fram till artistnamnet September – Petra Marklund googlar jag mig fram till att hon egentligen heter.

Och så det allra sista som beredde mig en smula huvudbry: Eva Dahlgren tycker jag är en bra artist, men något djupare intryck på mig gjorde uppenbarligen inte hennes bidrag i 1980 års melodifestival, ”Jag ger mig inte”.

Lättare hade jag det faktiskt med ”Tjacka cykel”, som framfördes av Gösta Engström och Sumpen Swingsters. Sumpen Swingsters har jag tidigare skrivit om, bland annat om att en av mina favoriter, barnboksförfattaren och serietecknaren Jan Lööf har spelat med dem. Jag publicerade själv Jan Lööfs serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var dess chefredaktör.

Politisk anknytning har jag också till en annan av dagens låtupphovsmän. I valrörelsen 1968 turnerade Thore Skogman med Sten Andersson, och för den här turnén skrev Thore en särskilt låt, ”Härliga värld”, som gavs ut av socialdemokratiska partiet på skiva. Fast här hörde vi hans ”Surströmmingspolkan”, som i krysset gav ordet surströmming.

Hasse och Tage blev ju så småningom besvikna på socialdemokratin, men de ställde faktiskt också upp för socialdemokraterna på den där tiden. Själv älskar jag dem högt och rent och har, med deras samtycke, döpt en egenredigerad bok efter deras ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Birgitta och jag har också gått på flera av deras revyer, bland annat hört ”Ett glas öl” i 88-öresrevyn 1971.

Förnämlig underhållning har också Galenskaparna bjudit på. Visserligen föredrar jag personligen mitt sommarhus i Öregrund framför rullande sommarviste, men deras ”Man ska ha husvagn” är en kul låt.

En annan underhållare, Povel Ramel, har jag sett live allt ifrån en tältrevy på läroverksplan i min dåtida skolstad Sundsvall – farsan blev förbannad på både mig och Povel, när jag, på grund av lång kö, missade att köpa en viktig motordel åt honom den där lördan – ända till hans väl sista turné; den föreställningen såg vi på Reginateatern i Uppsala, där Lasse Eriksson dog här om kvällen. Och visst minns jag Povels ”Var är tvålen?” där det till och med förekommer en rutig tvål.

Mycket underhållande är också australiern Rolf Harris – även han finns i våra skivhyllor – när han på svenska sjunger om Sven Green med sitt extra ben.

”Min hatt den har tre kanter” var väl ursprungligen inte tänkt som barnvisa, tror jag, men den minns jag att vi sjöng under min små- och folkskoletid.

”Lilla snigel, akta dig, annars tar jag dig!” har jag sjungit med mina egna barn.

Det som spelades ihop med den var däremot inte en barnvisa men handlade också om ett djur, en åsna. ”Donkey Serenade” skrevs 1937, mitt födelseår, av Rudolf Friml.

Det får mig, avslutningsvis, att tänka på valberedningen i mitt parti, som nu likt åsnan tycks vela mellan inte bara två utan en hel bunt hötappar.

Bara dom nu inte väljer en åsna!

Last chorus: Lasse Eriksson

Lasse Eriksson, den radikale ståuppkomikern, dog plötsligt i går. På scenen. Scenen var Reginateatern här i Uppsala. Lasse och hans kompisar spelade ”Fyra lyckliga män 2”, och han föll plötsligt ihop mot slutet av föreställningen.

Jag och Birgitta såg den första varianten av ”Fyra lyckliga män” och tyckte den var träffsäker, rolig och sevärd. Jag har också tackat Lasse personligen för den föreställningen.

Jag kan inte säga att jag kände Lasse nära, men vi har träffats upprepade gånger vid olika tillfällen, och jag upplevde då att det fanns en spontan samhörighetskänsla mellan oss, i sättet att se på livet och världen. Jag tror det var på en trettondagsmottagning hos landshövdingen i Uppsala vi först kom i slang med varann, och det är just i såna här offentliga sammanhang vi har kommit att träffas upprepade gånger.

Han gjorde också ett scenframträdande vid den socialdemokratiska partikongressen i Malmö 2005, och från det tillfället har jag ett exemplar med dedikation av hans ”Gode Gud, ge mig tålamod – men gör det fort”.

Den boktiteln plus titeln på en annan av hans böcker som vi har i bokhyllan, ”Jag har kokat tvåhundratusen potatisar – men jag kan inte erinra mig en enda av dessa”, är goda exempel på hans speciella sort av humor.

Jag, liksom många andra, minns honom också för program som ”Snacka om nyheter”.

Men bakom humorn fanns alltid allvaret och engagemanget. Han var född 1949 i en av de rödare delarna av Norrland, Piteå, och hans norrländska påbrå märktes inte bara i idiomet. Jag kan ögonblickligen minnas hans röst och speciella sätt att tala, men jag minns lika mycket hans sega, norrländska engagemang.

Rollspel om könsroller

Den danske teatermannen Nikolaj Cederholm har hittills varit obekant för mig, men uppenbarligen har han väckt en del uppmärksamhet hemma i Danmark. Nu har han tagit klivet över till Uppsala stadsteater, där hans ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” i lördags hade sin urpremiär. Och inte nog med det: han står själv för regin. Översättningen till svenska har dock gjorts av Annika Silkeberg.

Att det är fråga om en ganska märklig historia förstår man redan när man läser rollistan i programmet: Karl Horland (Carsten Bjørnlund), Svamphäxan (Anna Carlsson). Rubinljus (Cecilia Forss), Drakjärn (Tobias Hjelm), Mona (Åsa Forsblad Morisse) och Judemönster (Aksel Morisse).

Och mitt bland dessa vankar – och snubblar ibland à la Jaques Tati – en ganska vilsekommen figur, Alex Andersson (Iwar Wiklander).

Det tar en stund in i första akten att komma på att den märkligt oberäkneliga värld Alex försöker orientera sig i är en digital spelvärld, som mina barnbarn är mycket mer förtrogna med än deras morfar är. Vi får bevittna hur de agerande kliver in i och ut ur roller, och det ger för all del överraskningseffekter – men nog är det ganska svårt att ta till sig till exempel att Cecilia Forss med sina ganska yppiga kvinnliga former i själva verket skulle vara man; dock ligger hennes ständiga lust att vilja knulla vem som helst ju ganska nära ett känt och stereotypt beteende hos somliga män.

Pjäsen är, det ska tillstås, ganska rolig i den här sortens detaljer. Ytterligare ett exempel är Carsten Bjørnlunds fullkomligt obegripliga danska i början av föreställningen.

Rolig är också pjäsens drift med nationalkaraktärerna, den danska och den svenska.

Men det kan inte hjälpas: ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” har visserligen ett bitvis underhållande skal, men pjäsen känns innehållsligt tom.

Intressantare pjäser har jag sett på Uppsala stadsteater.

Melodikrysset nummer 6 2011

I dag tyckte jag att det i Melodikrysset fanns frågor som var knepiga.

Jag ska ärligt bekänna att jag aldrig ens hade hört talas om Kelly Clarkson, hon som sjöng ”Already Gone” – inte heller American Idol ligger väl riktigt för mig.

Sen kom jag heller inte på vad låten med Spotnicks heter. Men både soundet och ledbokstäverna jag så småningom fick ledde mig till att den måste komma från Skottland.

Det är ju melodifestivaltider, och mycket riktigt spelade Anders Eldeman ett par melodifestivallåtar för oss, båda från de senaste åren.

”Kom” från Melodifestivalen 2010 mindes jag faktiskt, men vilka var det som sjöng? Jo, gruppen med den märkliga stavningen Timoteij.

Likaså kom jag i håg ”Så vill stjärnorna” från 2009. Också i det här fallet fick jag googla på artisten. Molly Sandén heter hon.

Och slutligen behövde jag ledbokstäverna för att komma på vad låten som Lill Lindfors sjöng heter: ”Om vi hade en dag”, i original ”If I Only Had Time”.

Ett par av frågorna var desto lättare, eftersom Eldeman där använde sig av det återbruk han ganska ofta använder sig av.

Melissa Horn var det inte så länge sen han spelade, och den gången blev jag så pass intresserad att jag skaffade hennes CD ”Säg ingenting till mig”. Den som är intresserad av vad jag tyckte kan gå upp under Kulturspegeln, Musik, och kolla.

Charles Aznavours ”She” hörde vi också i slutet av förra året, men då med en annan sångartist. Den här gången skulle vi översätta titeln till svenska: Hon.

”Guldet blev till sand” har vi väl också hört några gånger i Melodikrysset, men den här gången testade oss Eldeman i kemi. Vi flitiga korsordslösare vet, oavsett om vi var duktiga i kemi i skolan eller inte, att den kemiska beteckningen för guld är AU.

På den tiden då jag gick i läroverket och läste bland annat kemi stod min egen håg dock mer till litteraturhistoria. Det plus mitt musikintresse gör att jag kan min Birger Sjöberg och minns bland annat hans ”Längtan till Italien”. Där växter, både enligt visan och på riktigt, små citroner gula – fast här skulle de nämnas i singularis, citron.

I sydliga nejder utspelas också George Bizets opera ”Carmen”, den som vi i dag fick ett smakprov på i Tijuana-tappning. Naturligtvis har jag sett ”Carmen”, flera gånger.

Jag har också personligen träffat Monica Zetterlund, ibland kallad Zäta. Hon sjöng jazz, i dag ”It Could Happen To You”. Men hon var också politiskt engagerad – hon var på valturné både med Tage Erlander och Olof Palme.

Och apropå politik: jag tror att många av er har en alldeles för snäv syn på vad som är politisk musik. Men Lena Andersson fångade i sin ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” tidigt det som lite senare skulle blomma ut som gröna vågen:

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Svensk text: Stikkan Andersson, 1971

Det regn som sakta faller här i sta’n gör husen grå
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå
Och bilar signalerar, jag ser människor på språng
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

I staden där studerar man Där har man sin fabrik,
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

Här talar man om kärleken i stora runda ord.
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord.
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

Mindre känt är det nog att den här låten – text och musik – ursprungligen skrevs och spelades in (1968) av Buffy Sainte-Marie, som för övrigt finns i mina skivhyllor. Hon kommer från Canada och är av indiansk härstamning, var också mycket politiskt engagerad, bland annat i frågor som rörde den amerikanska ursprungsbefolkningens rättigheter. Hennes original till låten ovan heter ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”.

* * *

Hamnat här i jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Min blogg uppmärksammas och citeras

Jag har, med de vänsterbetonade åsikter jag har, ofta synpunkter på ledarartiklarna i liberala Upsala Nya Tidning, ibland också, fast då av andra skäl, på dess kultursidor. Ytterligare ett problem – inte bara för mig, tror jag – är att UNT i stort sett har monopol i Uppsala med omnejd – detta säger jag trots att ETC/Uppsala-Demokraten gör tappra och lovvärda försök att bryta UNTs dominans.

På en punkt måste jag dock ge UNT en eloge: I motsats till många andra pappersdrakar har tidningen upptäckt bloggosfären, inte minst den lokala, och man hittar följaktligen rätt ofta citat, hämtade från nätet, och med bloggens nätadress ordentligt angiven.

Detta hände mig och min blogg här om dagen (7 februari). Kulturavdelningen slog upp Ingvar Carlsson-citatet i min artikel om en CD med systrarna Unthank över två spalter, med färgbild på mig och allt.

UNTs kultursida har tidigare uppmärksammat till exempel vad jag har skrivit om någon aktuell teaterföreställning – min på bloggen publicerade recension har då, vilket är särskilt intressant, citerats tillsammans med stockholmstidningarnas omdömen.

Också tidningens ledarsida har flera gånger citerat sådant jag har skrivit i politiska frågor.

Som gammal journalist har jag aldrig sett den där motsättningen många tycks se mellan bloggarna och papperstidningarna. På båda håll publiceras det både läsvärda texter och umbärliga sådana, för att inte säga skit.

Jag och många andra bloggare kommenterar ju då och då artiklar, publicerade i papperstidningar, och länkar då också till artikeln i fråga. För min del tycker jag det är lika rimligt att, som UNT alltså då och då gör, tryckta media citerar och ger länkar till läsvärda bloggtexter.

Trots att jag fyller 74 år i år förstår jag att vi medialt lever i en annan tid än när jag för ett halvsekel sedan började min journalistiska bana.

Lena Nyman som sångerska

Lena Nyman, den stora lilla skådespelerskan, är död. Om hennes verk på scen och i film har många skrivit utförligt och intressant. Hon var dessutom också en del av sextio- och sjuttiotalens radikala kulturarbetarvåg.

Jag vill komplettera bilden av henne genom att påminna om stt hon också har framträtt som sångerska, till och med gjort skivor. Den som sannolikt lockade in henne även på den banan var Rune Andersson, på sjuttiotalet en känd vissångare – så vitt jag minns var de här två under en period ett par, och tillsammans med pianisten och tonsättaren Berndt Egerbladh gjorde de 1975 en mycket lyckad LP med tonsatt kärlekslyrik.

Jag berör den kort i en recension av nästa platta med Lena Nyman; den kom 1976, men jag skrev om den först i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1977, då jag hade skaffat mig lite större utrymme för skiv- och bokrecensioner:

Alltför poetisk Karin Boye

Lena Nyman och Rune Andersson har med all rätt fått beröm för sin LP med kärleksvisor på svenska, ”Var mig nära” (YTF 50011). Tolkningarna är bra. Berndt Egerbladhs tonsättningar lämpar sig också för det slags privata bruk en skiva av det här slaget är avsedd för.

Styrkt av den framgången har Egerbladh fortsatt sitt samarbete med Nyman. Resultat: en LP med tonsättningar av Karin Boye-dikter, ”Ja visst gör det ont” (YTF 50230).

Den här gången är jag mera tveksam.

Lena Nyman är en bra skådespelerska. De medverkande musikerna är skickliga. Egerbladhs musik i sig inte oäven.

Men ändå – ger de här tonsättningarna Karin Boyes dikter någon ny dimension?

Som jag ser det är skivan, som bäst, ett dikt-musik-program av typen jazz och poesi, där musiken bildar bakgrund utan att direkt ha något samband med de upplästa dikterna. I dessa ”neutrala” sammanhang är också Lena Nyman bäst. Hon är ju primärt skådespelerska, inte sångerska.

Betydligt svårare har jag i de fall där musiken omsluter poesin, så att den blir ”sång”. I de allra mest flagranta fallen tycker jag att kombinationen Egerbladh-Nyman understryker den romantisk-extatiska tillbedjan av Karin Boye, som alltför ofta finns bland gymnasister.

Det mörka och stålhårda hos Karin Boye lyckas Egerbladh i sina tonsättningar däremot undanskymma.

Men visst är skivan värd att lyssna på.

* * *

Ännu mer negativ var jag till ”Älskade”, som gavs ut 1978 men som jag inte skrev om förrän i en lång sammelrecension med korta omdömen, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1981:

Lena Nymans och Rune Anderssons ”Älskade” (Alena SWS-105, Mudist) har jag, trots att den hör till de äldsta här nämnda skivorna, hittills inte orkat skriva om – för att den är så dålig! Sångframförandet av kända dikter lägger inte en tum till texterna, och Berndt Egerbladhs tonsättningar och beledsagande musik är uppriktigt sagt ett olidligt skval.

* * *

Eva Ström har på sin blogg skrivit några minnesord över Lena Nyman och då särskilt och berömmande nämnt LPn ”Var mig nära”, den av de här tre skivorna jag själv fann hörvärd.

Jag vet inte om hon också har hört de båda andra, av mig hårt kritiserade LPna och om våra omdömen där skiljer sig åt. I den bloggtext jag länkar till återger hon en av dikterna på ”Var mig nära”, och det slår mig därför att hon, själv författare, tolkare av Shakespeares sonetter och litteraturkritiker, kanske mest har fäst sig vid urvalet av dikter, medan min kritik riktar sig mot den musikaliska inramningen av dem.

Silverbröllop – och om ett förhållande mellan hund och katt

Uppsala stadsteater firar sitt 60-årsjubileum – teatern startades 1950-1951 – med Dennis Magnussons ”Elake Måns”. Idén är ganska självklar: flertalet av figurerna är hämtade ur Gösta Knutssons mycket uppsalafärgade barnböcker om Pelle Svanslös.

Pjästiteln ger dock en fingervisning om att fokus i den här scenuppsättningen har flyttats från Pelle (spelad av Jesper Feldt) till hans fiende i alla böckerna, Måns (Robin Keller). Och även om man till namnen känner igen figurer som Bill (Jakob Hultcranz Larsson), Bull (David Rangborg), Gammelmaja (Tytte Johnsson) och Gullan (Bahar Pars), skiljer dessa sig mycket både från Gösta Knutssons ursprungskaraktärer och från de bilder av dem tecknare som Einar Norelius och Lucie Lundberg har satt på våra näthinnor.

Föreställningen var i många stycken rapp och rolig och den äldre rockmusik som beledsagade handlingen kul att lyssna på, men jag tror att många i premiärpubliken – väl förtrogna med Gösta Knutssons kattvärld som vi är – kände sig lite dragna vid näsan. Vi vuxna kunde ju å andra sidan, bosatta som vi är i Fadimes stad, lätt ta till oss den nya dimension Dennis Magnusson har lagt till Gösta Knutssons ursprungsberättelser – men jag undrar om inte många i den talrika yngre publiken (sju år och uppåt) kan ha känt besvikelse över att det här nog inte var den ”riktiga” Pelle Svanslös.

Även om Gösta Knutsson också skrev om till exempel taxen Max, var hans Uppsala en utpräglad Kattstad. för att använda pjäsens terminologi. Det nya med pjäsen är att Dennis Magnusson har försett Uppsala också med en parallell Hundstad – det är till och med så att några av figurerna (hundarna) i den – Daisy (Elisabeth Wernersjö) och inte minst William (Göran Engman) – blir mer intressanta än några av de ursprungliga Gösta Knutsson-figurerna, inklusive Pelle; dock är Robin Kellers Måns en skapelse i paritet med de nämnda hundarna.

Elake Måns förmänskligas – kan man säga så om en katt? Från att ha varit endimensionell och elak lockar hans kvinnliga valpvän från kattungetiden Daisy fram undanträngda sidor hos honom, och så förvandlas Gösta Knutssons ursprungshistoria om katterna i Uppsala till ett slags katternas och hundarnas West Side Story.

Den här historien görs bitvis riktigt bra på scen. Men jag kan inte undanhålla er att jag är lite besviken över att Gösta Knutsson inte känns särskilt närvarande.

* * *

Medan ett jubileumsfyrverkeri lyste upp himlen över Stadsteatern, gick hustrun och jag den ganska korta vägen till Peppar, peppar, belägen på Suttungs gränd 3 (bakom gamla Posthuset). Dit hade jag ringt och bokat bord, och det fixade sig trots att det i princip var fullsatt: kanske spelade det roll att vi har varit där förut och att jag har skrivit mycket uppskattande om krogen, kanske hjälpte det till att jag berättade att vi ville äta vår silverbröllopsmiddag där. Eftersom teatern tog slut mycket tidigare än vad som hade angetts, kom vi tidigare än sagt till restaurangen, men det ordnade sig det också.

Bröllopsdagen är egentligen den 17 januari, men det passade bättre att förlägga den här jubileumsmiddagen efter teaterpremiären. Sen vi sist var på Peppar, peppar har restaurangen renoverats och utvidgats, men den drar alltså fortfarande fullt hus.

Helt berättigat: förrätten – löjrom med västerbottenspaj med rödlök, gräddfil och citron – var ljuvlig tillsammans med ett glas linjeakvavit.

Och huvudrätten – reninnanlår med kantarell- och västerbottenspaj, jordärtskockspuré och lingonsky – slank ner den också.

Sen avslutade vi med irish coffee.

25 års äktenskap är faktiskt någonting att fira. Fast egentligen har vi ju levt samman – i synd, som det brukar heta – mycket längre, från 1964.