Melodikrysset nummer 40 2009

Veckans melodikryss tyckte jag inte hörde till de lättaste. Den allra sista melodin kände jag alls inte igen, men eftersom jag hade alla bokstäver utom den första, måste svaret rimligen bli Under. Och när jag googlar på Don Patterson, som Anders Eldeman nämnde, hittar jag en låt som heter ”Under the Boardwalk”.

Betydligt lättare var det då att komma på svaret på den allra första frågan. Det var Lili och Susie som i årets Melodifestival sjöng ”Show Me Heaven”.

Fast själv tycker jag nog att Laleh är ett strå vassare i ”Simon Says”.

Och självfallet lyssnar jag med glädje på Povel Ramels ”Tänk dej en strut karameller”, som han gjorde tillsammans med Gunwer Bergkvist.

Lill-Babs är en artist som under årtiondenas lopp har gjort mycket, både sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Till hennes mer lyckade låtar hör avgjort ”En tuff brud i lyxförpackning”, den som här skulle ge ordet lyx. Musiken skrevs av Simon Brehm och Sven Paddock och texten av samme Paddock plus Gösta Stevens. Lill-Babs sjöng den i filmen ”Svenska Floyd”, 1961.

Därmed är vi inne på temat filmer.

”Wonderful Copenhagen”, som här skulle ge Köpenhamn, förekom i en Danny Kaye-film från 1952 om Hans Christian Andersen.

Och så plockade Eldeman fram en James Bond-film igen, ”Dr No”. I den förekom den låt vi hörde, ”Under the Mango Tree”.

Till filmkategorin får man väl också räkna Astrid Lindgrens ”Hujedamej” med musik av Georg Riedel. Ja, ett sånt barn han var, Emil!

TV-serier och deras signaturer brukar inte vara min starka sida. Men Alex Haleys bok ”Rötter” finns i våra bokhyllor – även om jag inte har sett TV-serien med samma namn.

Däremot har jag sett rätt många avsnitt av ”Det kommer mera”, som gick i TV 1993-1996.

Och så över till scenen.

Claude-Michel Schönbergs och Alain Boubils ”Miss Saigon” har jag visserligen inte sett på någon teater, men vi har den på CD. Här var det Peter Jöback som sjöng ”Varför Gud”.

Noel – eller Noël – Coward känner vi både från scen och bioduk, även som sångare. Här hörde vi dock Dinah Washington sjunga hans ”Mad About the Boy”.

En ännu mer smittsam gammal goding – det spritter i bena – är ”Alexander’s Ragtime Band”, som tillskrivs Iving Berlin men möjligen också kan ha komponerats av Scott Joplin. Dagens Alexander exekverades av Roland Cedermark.

Själv har jag inte varit dansant, snarare då krasslig, under en längre tid, men det börjar bli bättre nu, så än är det inte dags att sjunga ”Du ska få min gamla …. när jag dör”. Bland det som med den här sångens hjälp har testamenterats vidare finns en gammal kortlek, i vilken det ju bland annat ingår ess.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sen ner till aktuell lördag.

Mänsklig värme – men nu vänder det obönhörligt mot höst

Det är trösterikt att ha barnen och deras familjer.

I lördags var Matti och Karin och hälsade på – vi åt eftermiddagsmål, taco med sedvanliga tillbehör, och så fick Birgitta sina födelsedagspresenter: en fruktplockare med långt skaft och så blomsterlökar.

Eftersom familjen skulle fira Viggos sjuårsdag nästa dag, stannade Matti över natten. Medan Birgitta och jag var på teatern och såg ”Kristina”, servade han också våra datorer. När vi sedan kom hem, såg vi ”Här är ditt liv” i TV – vi känner båda Jan Eliasson och faktiskt också, en smula, Kofi Annan som var en av gästerna. Det var ett sympatiskt program, men jag tyckte kanske att det kunde ha haft mer av både spontanitet och djup.

Nästa dag, söndag, var det alltså dags för familjedelen av Viggos sjuårskalas, men också Birgitta fick sin 72-årspresent från Kerstin med familj: ”Pluras kokbok”. Av mig fick Viggo spel, bland annat Wall-E, film och en hel trave Fem-böcker. Och eftersom det, när man är fyra år, är svårt att se brorsan få alla presenterna, fick lillasyster Klara också några paket – vi sa att det var hennes fyra och ett halvt-årsdag.

Klara var uppspelt och glad, lekte både med morfar och farfar – farfar Olle och farmor Kristina hade kommit ner hela vägen från Sollefteå för att fira Viggo.

När det gäller födelsedagsfester för barn, måste ju paketöppningen komma först, men Kerstin hade bullat upp med både födelsedagstårta och middag. Eftersom jag är diabetiker, kunde jag varken smakar på tårtan eller bullarna, men du kan ta dig en titt på dem här. Men av den goda laxen med tillbehör lät jag mig väl smaka.

När så festen var över, skjutsade oss Kristina till öregrundsbussen. Sent på kvällen anlände vi åter till huset i Öregrund.

Sommarhalvårsvistelsen i Öregrund lider annars mot sitt slut. På sistone har det ju blivit allt fler utflykter både till Uppsala och till andra ställen, nu senast Malmö och Höör nere i Skåne. Snart upphör även eftersändningen av post och tidningar, så då blir lägenheten på Idrottsgatan i Uppsala åter vår fasta bas. Som vanligt känns det vemodigt att bryta upp från det lantliga livet i Öregrund, men nu känner man också på allvar att det är höst och dags att sätta punkt. Regnen avlöser varann, och de senaste dagarna har det blåst kraftigt. Birgitta har burit in fallfrukt – äpplen, päron och plommon – och på den stenlagda gången som går ner till grinden ligger det både höstlöv och mängder av krikon.

I morse steg jag upp tidigt och gick ner till Vårdcentralen för nya blodprov, fick genast också tid på torsdag för blodtrycksmätning. Från Akademiska väntar jag på kallelse för den hjärtkontroll läkaren här på Vårdcentralen har skrivit remiss om. Annars känner jag mig – men det är ju delvis en subjektiv känsla – lite bättre: värken i ryggen och på överkroppens framsida har äntligen släppt, och av hostan återstår bara små rester. Men kondisen är fortfarande usel; jag kände det senast när jag huttrande i den kalla morgonblåsten promenerade till Vårdcentralen.

I kväll ska vi åter in till stan, Uppsala. Vi ska vara med på ett samtal om Olof Palme på Stadsteatern – Kjell Östberg är inledare. Sen stannar vi i stan också under onsdagen: på kvällen ska vi se den pjäs på Stadsteatern om samme Palme som Birgitta och jag i våras deltog i förberedelsearbetet för; stora delar av gruppen bakom pjäsen var då hemma hos oss större delen av en dag. Vi var förstås inbjudna till premiären men kunde inte gå då, eftersom vi hade lovat delta i de evenemang i Skåne jag tidigare har berättat om.

Sent på onsdag kväll, efter teatern, kommer vi ut till Öregrund igen, nu för de sista dagarna av sommarhalvårsvistelsen i vår lantliga boning. I början av nästa vecka flyttar vi in till Uppsala.

* * *

Birgitta är, trots blåsten, ute i trädgården igen. I dag ska hon sätta alla sina blomsterlökar. Och så ska hon väl resa upp den ena av änglatrumpeterna igen, den som nu för så där femte gången har vält i den kraftiga blåsten, med kruka och allt.

Melodikrysset nummer 39 2009

Jag har varit på ett spännande arbetarrörelseevenemang i Skåne, men jag var förstås också angelägen att ta mig hem till Uppsala igen för lördagens sedvanliga melodikryss.

Det sändes från ytterligare ett annat hörn av Sverige, Göteborg. Som så många andra direktsända kryss var det egentligen inte särskilt svårt, men ett ljudavbrott mitt i sändningen försorsakiade stort kaos. Till förvirringen bidrog att man efter ljudavbrottet först hörde musik – reggae – som, skulle det visa sig, inte hörde ihop med krysset. Sen övergick musiken plötsligt till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, av och vanligen med Håkan Hellström. Med hjälp av lite ofullständig efterhandsvägledning av Anders Eldeman lyckades jag sen också placera in de här orden på rätt ställen.

Min egen hemstad, Uppsala, fanns för övrigt också med i krysset: Vi hörde ”Gun från Dragarbrunn” av Owe Thörnqvist, som jag då och då träffar på landshövdingemiddag för hedersupplänningarna – en av dem är Owe, en annan min hustru.

Owe har ju också skrivit om Dagny, men det är en annan servitris än den som Lotta Engberg besjunger i ”Världens bästa servitris”. Fast Dagny var säkert också världens bästa för killarna som flockades kring henne och ropade ”Dagny, kom hit och spill!”.

På söndag kväll ska jag ut till vårt hus i Öregrund igen. Öregrund ligger i Roslagen. Det, och inte andra ordet i texten till ”Calle Schewens vals” – ”I Roslagens famn…” – var svaret på dagens taubefråga.

I Amsterdam har jag också varit, bland annat köpt tulpaner där till vår trädgård i Öregrund. Den reflektionen föranleds förstås av att vi i dag hörde ”Tulpaner från Amsterdam”. Den minns vi bland annat med Lasse Lönndahl.

En ännu äldre schlager som spelades i dag var Jules Sylvains ”Säg det i toner”.

För min del är jag också tillräckligt gammal för att minnas Gösta Stevens och Nils Georgs ”En är för liten och en är för stor”, vilket alltså var det motsatspar Eldeman efterlyste.

Däremot tror jag att jag aldrig tidigare har hört ”Tobakshandlarvisan”, som vi i dag hörde med Helen Sjöholm och BAO.

TV-serier är inte, som jag flera gånger tidigare har bekänt, min starka sida. Så där får jag gissa och kontrollgoogla.

Men jag tror att den svenska komediserien, vars signatur vi hörde, var ”Kvarteret Skatan”, vilket också stämmer med Eldemans ledtråd att andra halvan av titeln är en platsbestämning.

Inte heller har jag sett ”Mot alla vindar” (”Againts the Wind”), som ju handlar om nybyggare, i Australien närmare bestämt.

Däremot har jag förstås sett ”Sound of Music” på bio. Hon som här (passande nog i skepnad av Carola) sjöng solostämman var Maria, en novis, sålunda en som vill bli nunna.

Och hur många gånger har jag inte sett Disney-filmen om Snövit och de sju dvärgarna, de som sjungande går ner i gruvans ort? Hej hå, hej hå!

Och så återstår då bara att säga hej då, hej då!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikryset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I dag är det Birgittas födelsedag

Birgitta fyller 72 i dag, kommer i kapp mig som kom upp i den här åldern redan före midsommar.

Vi firar varandras födelsedagar, även de födelsedagar som inte är storslaget jämna. Alltså har jag under den senaste tiden varje gång jag har varit inne i Uppsala passat på att handla presenter. Eftersom jag i går hade med mig en ansenlig mängd böcker, känner jag åter av mitt ryggonda. Men vad gör man inte för en kär gammal följeslagare från årtionden av gemensam möda och många minnesvärda stunder.

Sanningen att säga har jag ju också själv glädje av att familjens bibliotek utökas med de senaste böckerna av Alexandra Coelho Ahndoril (den om Mäster Palm), Kerstin Ekman (med Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” som utgångspunkt), Per Agne Erkelius (om Auschwitz), Aris Fioretos, Carola Hansson, P D James, Anneli Jordahl (om Ellen Key), Anna Jörgensdotter (en kritikerrosad kollektivroman från Sandviken), Ola Larsmo, Håkan Nesser (med dedikation från författaren, som vi båda känner), Agneta Pleijel, Steve Sem-Samberg (om gettot i Łódź) och Dag Solstad.

De DVD-filmer jag har köpt åt henne ser jag likaledes fram mot att se tillsammans med henne: Fellinis ”La Strada”, Hitchcocks ”Sabotör” och så tre Stieg Trenter-filmatiseringar.

Och jag sitter gärna med på glasverandan, när hon ska lyssna på CDn ”Svenska jazzklassiker” med Arne Domnérus i centrum.

Slutligen gav jag henne en hel kasse med blomsterlökar. Dem får även jag glädje av, när de blommar kommande vårar.

Tidigt i morse var jag ute i trädgården och plockade en födelsedagsbukett: dahlior, luktärter och fackelblomster. Den ställde jag på köksbordet tillsammans med en smörgåstårta med havets frukter som jag själv dess förinnan hade förfärdigat. Från bryggaren på köksbänken doftade det av nybryggt kaffe.

Sen var det dags att öppna sovrumsdörren och sjunga för födelsedagsbarnet. Födelsedagsbarn, med tonvikt på barn, är man alltid, även när man fyller 72.

Melodikrysset nummer 38 2009

Ganska mycket i dagens melodikryss föreföll bekant från tidigare kryss.

Visst har vi väl tidigare hört ”En sten vid en sjö i en skog” med Gyllene Tider?

Och lejonet Elsa från ”Född fri” (”Born Free”, 1966) har väl varit med i krysset tidigare hon också?

Detsamma gäller ”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ur Jerry Bocks och Sheldon Harnicks musikal från 1964, ”Fiddler on the Roof” (”Spelman på taket”).

Även ”Jag har bott vid en landsväg” har varit med förr. Den var också med i en film från förr, ”Kalle på Spången” från 1939. Den som sjöng den var Edvard Persson, men sången skrevs av Lasse Dahlquist.

Även ”Sagan om ringen” har jag sett på bio – i den sjöng Enya ”May It Be”. Jag har med behållning läst Tolkien och tyckte också att filmen var bra. Min hustru fann den däremot för våldsam.

Däremot har jag aldrig sett ”Top Gun” från 1986. Den filmen skulle jag aldrig ha klarat utan Google (”Take My Breath Away”, Berlin). Landet däremot var, precis som Eldeman antydde, urenkelt: USA.

Därmed är vi inne på frågor som låg utanför min kunskapssfär. Jag har heller aldrig lyssnat på George Michael i ”Careless Whisper” (”Never Gonna Dance Again”).

Och varför skulle jag komma i håg ”Innan mörkret faller” med Emil Sigfridsson i 2004 års melodifestival?

Däremot kom jag spontant i håg den andra melodifestivallåten i dag, ”En dag” med Tommy Nilsson från 1989 års melodifestival. Fast har inte den också tidigare spelats i krysset?

Ännu lättare var det att komma i håg ”Vilken härlig dag” och att den sjöngs av Ewa Roos.

Och eftersom jag var ivrig radiolyssnare på 1950-talet, minns jag mycket väl Leon Landgrens och Åke Gerhards succé från 1953, ”Mjölnarens Irene”. Den blev först stor i en insjungning av Thory Bernhards, och sen följde ytterligare versioner med Lily Berglund, Britt-Inger Dreilick med flera.

”Vi gå över daggstänkta berg” fick vi lära oss att sjunga i folkskolan, så den känner jag igen även när den framförs i upprockad version. I den går man alltså på dagg.

Och så var det då bara ett frågesvar kvar att redovisa. Eftersom jag lyssnar på mycket klassisk musik både på skiva och i konserthallar, känner jag förstås igen ”Pomp and Circumstance” av Edgar Elgar.

Senare i dag ska jag först gå på konstutställning, därefter på teater. Politiskt vänster är jag också, vänstersocialdemokrat närmare bestämt. Säkert är jag därmed en del av det ”vänsteretablissemang” som KD-ledaren Göran Hägglund skäller på i sin artikel på DN-Debatt den 17 september, och jag medger gärna att jag hör till dem som till exempel vill att män och kvinnor i sina familjerealtioner ska leva ett jämställt liv.

Men Hägglund målar en bild som bra mycket liknar fan på väggen. Även människor som jag har i våra liv sidor, som KD-ledaren helt sonika väljer att radera. Man kan både vara samhällsengagerad på vänsterkanten och gilla att påta i den egna trädgrådstäppan, både läsa lyrik och serier, både gilla opera och tycka att det är kul att lösa Melodikrysset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

På 40-årskalas hos Kerstin, politisk musikal och så thaimiddag

Dottern, Kerstin, fyller 40 i dag men startade firandet redan i går: den närmaste familjekretsen var bjuden på kalas.

Birgitta hade ett sammanträde i Stockholm i fredags, så på eftermiddagen tog även jag bussen in till stan, Uppsala, utrustad med inslagna presenter och nyplockad födelsedagsbukett från trädgården här i Öregrund: dahlior, höstanemoner och fackelblomster. Det här gav mig också möjlighet att i lugn och ro på lördag morgon lyssna på och lösa Melodikrysset.

Utöver mig och Birgitta var också Kerstins syskon med på den här delen av födelsedagsfirandet: Anna med dottern Ella och hunden Sudden och Matti med sin sambo Karin. Och så var Birgittas faster Karin, 89 senare i höst, också där, full av engagemang och aktivitet som vanligt.

Vidare träffade vi förstås Kerstins barn, Viggo och Klara, och deras far, Bo. Det är alldeles snart också Viggos födelsedag, och då kommer vi säkert att få träffa också släktingarna på hans fars sida. Men redan i dag – på den riktiga födelsedan – har Kerstin mera kalas, den här gången för några nära vänner. Och senare i höst lär det visst bli en ännu större tillställning.

Kerstin är en boren estet, som bland annat vurmar för porslin från den tid då hennes föräldrar var unga. Hennes önskelista upptog därför många inte alldeles lättåtkomliga tekoppar och andra porslinsföremål. Som smakprov på vad hon fick lägger jag ut länk till den kopp hon fick i present av Matti och Karin, Blå Lillemor från Gefle.

Andra koppar som finns i Kerstins samling syns på bilderna från det bord, där hon hade bullat upp med kakor och tårtor, allihop bakade av henne själv – du kan se överflödet här. Jag är stolt över att vara far till en dotter med den här kapaciteten men vill genast tillägga, att den här talangen främst är ett arv efter mor och mormor.

Bakom alla kakorna kan du förresten se den födelsedagsbukett jag hade med från trädgården i Öregrund.

Jag är ju diabetiker, sträng med vad jag äter, så jag bara tittade på den här härligheten, när de andra lät sig väl smaka. Men dess förinnan hade jag och alla de andra gästerna fått äta födelsedagsbuffé med hembakt bröd (även sockerfri variant), goda röror, hemtrillade köttbullar med mera. Jag noterade att flertalet födelsedagsdrycker, utställda på ett bord på verandan, sådana som Guldus, Rio, Portello och Trocadero, kom från Vasa bryggeri, som både jag och Kerstin tidigare har skrivit om på våra respektive bloggar. Fast jag drack förstås mineralvatten.

Nå, vid den presentudelning som följde visade det sig att Kerstin inte bara fick porslin – även Birgitta och jag bidrog med en eftertraktad sak på det området – utan också annat. Av mig fick hon DVD-filmer, CD och böcker. Men bland bokgåvorna fanns Tove Gyllenstiernas bok om ”designprinsen” Sigvard Bernadotte; från Birgitta fick hon också Ann-Marie Ericssons bok ”Viola Gråsten och modernismen i svensk textilkonst”.

Tiden gick i trevligt sällskap, och så måste vi ändå skiljas åt till slut. Birgitta och jag hade bestämt oss för att delta i en av de många begivenheterna under Kulturnatten, Uppsalas fantastiska årliga evenemang.

Vi gick på Teater Cs musikteaterstycke ”När musiken tog slut”, som hade premiär på Reginateatern. Det var ett stycke både roande och oroande teater med ungdomsarbetslöshet som tema. Dag Thelanders manus har sin startpunkt i nittiotaskrisen, då pjäsens unga agerande alla tar studenten, och ändar i den nyliberalism som fortfarande dess värre är förhärskande. Intressant att se var att ett gäng kända socialdemokrater, Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink och Bengt Dennis, med namns nämnande och projicerade foton, ställs till svars för hur det sedan gick – det här är kärnan i pjäsens kanske allra starkaste sångavsnitt, exekverat av Nils Jansson, mer känd som Kung Henry. Men också de övriga agerande, den i USA teaterutbildade Andrea Geurtsen, den skönsjungande Anna Haglund (som dock borde jobba mer på att få sitt tal gå fram), manusförfattaren Dag Thelander som alltså också själv agerar och så pianisten och kapellmästaren Johan Alex gör alla ett gott jobb. Musiken, som exekveras också av andra i den lilla ensemblen, har skrivits av Janne Tavares.

Jag är glad och stolt över att Reginateatern, Uppsalas egen gästspelscen, som delvis finansieras av kulturnämnden som jag tillhör, har medverkat till att ge den här unga ensemblen en chans. Om detta är jag helt överens med Peter Gustavsson (S), vice ordförande i kulturnämnden; vi träffades efter föreställningen, som han också hade sett, med entusiasm. För er som finns i eller nära Uppsala: den spelas även 14/9 klockan 10.00, 15/9 klockan 13.00, 16/9 klockan 10.00, 17/9 klockan 19.00, 18/9 klockan 19.00 och 19/9 klockan 18.00.

När vi kom ut från Reginateatern, var gatorna packade av människor som ville ta del av Kulturnattens många begivenheter. Vi passerade både en scen på Drottninggatan, flera gatubegivenheter och, på Forumtorget, den sedvanliga bugguppvisningen. Eftersom vi hade gott om tid – nästa öregrundsbuss skulle inte gå på länge – slank vi in på Amazing Thai på Bredgränd och lyckades faktiskt få bord. Vi bestämde oss för wokad anka med stark basilika, babymajs, paprika, långbönor och gul lök samt ris. Till det drack vi Rioja-vin.

Vi hade valt det bland annat för att det i meny betecknades som STARKT! Den thailändska servitrisen dubbelkollade ändå: Ville vi kanske ha det bara medelstarkt?

Men jag framhärdade.

Och det var jävligt gott!

Melodikrysset nummer 37 2009

Jag är inne i stan, Uppsala, av ett skäl som jag ska återkomma till på slutet. Internetuppkopplingen här är mycket sämre än ute på landet, så Melodikrysset började för min del med att jag ideligen åkte ur systemet och således inte hade tillgång till Google. Dess bättre var dagens kryss inte särskilt svårt.

Egentligen var det bara en fråga jag hade problem med, den allra sista. Den låt vi hörde, som jag kände igen men inte kunde identifiera, måste ha haft Yoko Ono som kompositör. Om man redan har O och O, vad kan det annars bli?

Kevin Borg har jag sett i TV, men han är annars inte en artist jag brukar lyssna på. Honom klarade jag också genast på ledbokstäverna – sen visade det sig mycket riktigt, att det är han som har sjungit in ”Street Lights”.

Filmmusik brukar jag sällan spontant komma i håg, men eftersom Anders Eldeman ofta använder sig av musik ur Bond-filmer, kom jag fram till att den filmmusik som i dag spelades måste vara hämtad ur ”Agent 007 ser rött” (”From Russia With Love”), som finns i våra filmhyllor. Jag orkar inte kolla musiken, men den skrevs i så fall av John Barry.

Kalla kriget är väl en passande introduktion till nästa låt, ”Så gick det till när farfar var ung”. Om hur det gick till när jag undslapp att växa upp i Sovjetunionen kan du läsa i mitt öppningsanförande vid Upplandsmuseets nya utställning om den estniska flyktingvågen i slutet av andra världskriget. Du hittar den här texten om du bläddrar några sidor ner.

Om man har varit med om det jag var med om i mycket unga år, till exempel när jag 1944 fanns i ett flyktingläger i Finland, lär man sig att uppskatta de enkla tingen i livet, det som uttrycks i sångtiteln ”Någonting att äta, någonting att dricka”. Men så fett som man ändå hade det i Dardanells (Tor Bergströms) text till Karl Wehles msuik hade vi det verkligen inte. Vi svalt, för att vara rakt på sak.

Mina flyktingerfarenheter i mycket unga år har lärt mig att både se bortom gränser och att älska den plätt på jorden som är ens egen. Jag har ingen egen anknytning till Värmland, men jag förstår den kärlek F A Dahlgren 1822 uttryckte i texten till ”Ack Värmeland du sköna”. Det intressanta är att denna värmländska melodi sen lånades av Bedrich Smetana för att besjunga Moldau.

Anders Eldeman verkar ha gripits av den ångest väl många av oss känner över att sommaren snart är ett minne blott. Som uttryck för detta spelade han ”En härlig svensk sommardag” med Göran Ringbom.

Ett uttryck för samma längtan till sommaren, dess värme och dess avklädda damer, var det väl att spela spela Evert Taubes ”Fritiof i Arkadien”:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube

På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas, en äng, som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Korsika i siktigt väder
och provençalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder;
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mittpå dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll,
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren,
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka,
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng : Oh, happy days are here again!
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen!
Jag tappa mina fikonlöv i svängen,
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ned till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa : I’m leaving on an early train.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng : Oh, happy days are here again!

Jag är från San Fransisco, sa den sköna,
och därför klättrar jag så bra i berg!
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi ha ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!

Inte längrtan till Italien men väl till Flen, ett stycke söder om Uppsala, hittar man i ”Violen från Flen”, som Ulf Peder Olrog skrev 1945.

Violen från Flen var bara en av flera damer som besjöngs i dagens kryss.

En kär gammal bekanting var Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Lika kär är mig ”Veronika”, skriven av Cornelis Vreeswijk men här framförd av Brolle.

Och jag antar att det är ytterligare en dam som Alf Robertson sjunger om i ”Your Crying Eyes So Blue” – jag kan inte texten, så det är en gissning.

Sofia Källgren tävlade i Melodifestivalen 1990 med ”Handen på hjärtat”.

Och sen avslutar vi med en tämligen färsk platta, den där Tommy Körberg till BAO sjunger Björns och Bennys ”Fait accompli”.

Om ett slag är det dags att gå över till Kadettgatan i Bärby Hage. Där bor dottern, Kerstin Kokk, med make och två barn. Kerstin fyller 40 år i dag, så vi ska på familjekalas. Vill ni vara med och gratulera, kan ni ju gå in på hennes blogg – länk finns här intill – och skicka en hälsning.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 36 2009

Jag har haft ont i ryggen hela veckan, men det sätter sig dess bättre inte på hjärnan.

I dag behövde jag nämligen hjärnan för att lösa delar av Melodikrysset; dessutom behövde jag hjälp av Google.

Vem som sjöng ”Hidden Agenda” hade jag till exempel aldrig klarat utan Google – men med hjälp av ledbokstäverna gissade jag svaret, innan jag fick det bekräftat: David, närmare bestämt Craig David.

Den allra sista frågan, den som illustrerades med en låt på spanska framförd av Erika Essen-Möller och Trombo Combo mindes jag först inte heller den svenska titeln för. Men det lutade åt att sista ordet i titeln måste bli oss. Och efter lite googlande kom jag fram till att det svenska originalet måste vara ”Det finns bara en av oss”, som, tror jag, skrevs av Efva Attling.

Vid det laget hade jag också värkt fram att han som spelar banoneón med Sven-Bertil Taube heter Nestor Marconi, egentligen Néstor, tror jag, men man ska ju inte ha med accenter i kyss. Här friskade Eldemans hänvisning till en figur i serien Tin-Tin upp mitt minne; där finns en betjänt med namnet Nestor.

Taube den äldre var ju också, för att knyta an till sonen, med på ett hörn. Vi hörde slitstarka ”Rosa på bal” i en instrumentalversion med paret Neumann, far och son.

”Nu är våren kommen” ur ”Vår på Saltkråkan” var ju ganska lätt att känna igen, och det är klart att jag vet att texten skrevs av Astrid Lindgren, AL. Däremot var det inte lika lätt att komma på vem som sjöng. Av ledbokstäverna att döma måste det vara någon Anders, men vilken Anders? Jo, av allt att döma Anders Lundin, han med ”Allsång på Skansen”. Honom har jag aldrig någonsin hört på skiva. /Det ska vara Anders Ekborg, upplyser mig en kunnigare läsare./

Desto lättare var det då att klara dagens andra barnskivefråga. Vi hörde Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, och vad består hans dagliga gärning i om inte i att baka.

Barnanknytning hade också Owe Thörnqvists ”Titta, titta”, där de ganska busiga eleverna åtminstone delvis sitter i sina skolbänkar.

Och så fick vi oss som vanligt ett par Melodifestival- och Eurovision Song Contest-låtar till livs.

Alla klarade väl omedelbart att det var den norske vitryssen Alexander Rybak som vann årets europafinal med sin ”Fairytale”.

1961 representerades Sverige av Bobbie Erikssons och Bo Enebys ”April, april”. Den som vann den svenska uttagningen med den här låten var Siw Malmkvist, men den som sändes till eurovisionsschlagerfinalen med den var Lill-Babs. Det gick inte så bra; hon hamnade på fjortonde plats med den.

Man får tacka Eldeman för att det inte var några dansbandslåtar i dagens kryss, bara en parodi på sådana. ”Lilla du” lät verkligen som dansband brukar låta.

Annars var dagens kryss en hygglig musikalisk blandning.

Vi hörde till exempel Povel Ramel-klassikern ”Tjo, vad det var livat i holken i lördags”, och där förekom det utan tvekan en och annan näbb.

Från nutid var ”Story of a Heart” med Helen Sjöholm och BAO och skriven av Benny Andersson.

Krysset inleddes i dag med en av de gamla gudarna, Elvis Presley. ”Sweet Caroline” hör dock enligt min mening inte till det allra bästa han har gjort.

Och det var väl allt. Nu ska jag strax övergå till något helt annat, nämligen till att putsa på det inledningsanförande jag har skrivit för Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944″. Jag och min hustru är ombedda att tillsammans inviga den här utställningen i morgon, söndag, klockan 14.00. Man får väl säga att jag är sakkunnig, eftersom det jag själv kom till Sverige hösten 1944. Jag var sju år gammal då.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En film från tiden för andra världskrigets utbrott

Alfred Hitchcock gjorde sin ”Utrikeskorrespondenten” (”Foreign Correspondent”) 1940, alltså året efter andra världskrigets utbrott. När handlingen, förlagd till England och Holland, tar sin början 1939, är det fortfarande fred i dessa länder, men när filmen avslutas, råder det fullt krig.

Som skurkar i denna actionrulle figurerar krafter som står på Nazitysklands sida. Hjälten är helylleamerikan, journalisten Johnny Jones (Joel McCrea). Han är reporter, inte särskilt bevandrad i politik och det som händer i Europa, men hans chefredaktör, som vill ha drastiska stories att publicera, skickar honom till England, av någon anledning under täcknamnet Huntley Haverstock. En del komiska poänger utvinner Hitchcock ur denne enkle amerikans försök att anpassa sig till den brittiska offentlighetens mer konservativa vanor.

Vår reporters undersökningobjekt är Nazitysklands egentliga avsikter gentemot omvärlden med särskild inriktning på den fredsrörelse som leds av Stephen Fisher (Herbert Marshall). Haverstocks undersökande journalistik störs men hindras inte av det faktum att Fisher har en dotter, Carol (Laraine Day), som Haverstock blir förtjust i och som inte är avvisande.

Till det som tilldrar sig Haverstocks särskilda intresse är fredsrörelsens planerade presskonferens med diplomaten Van Meer (Albert Besserman), särskilt när Van Meer plötsligt mördas.

Haverstock ser att mördaren är en pressfotograf, som döljer sitt skjutvapen bakom sin kamerautrustning, och tar själv upp jakten på mördaren.

Detta, och en rad andra actionfyllda episoder, är snarare än storyn som helhet filmens behållning. Ett annat exempel på sådana episoder är Haverstocks ankomst till en kvarn i Holland, där han plötsligt får se kvarnens vingar röra sig på ett märkligt sätt. (Där inne hålls den riktige – och levande – Van Meer fången i avvaktan på transport med flyg.) Ytterligare ett är när den tyska nazistligan genom Fishers förmedling förser Haverstock med en ”livvakt”, som försöker döda den alltför närgångne journalisten genom att knuffa ner honom från tornet i Westminster Cathedral – med påföljd att han själv störtar ner mot en säker död.

Haverstock förstår att Fisher står på fel sida, vilket förstås leder till förväntade komplikationer mellan honom själv och Fishers dotter. Men så ordnar sig allting på ett mirakulöst sätt. När de alla tre per flyg är på väg över till USA, utsätts planet för en tysk attack och tvingas ner på havet, Atlanten. Några passagerare – bland dem våra tre huvudpersoner – lyckas hålla sig flytande på en vrakdel, som nätt och jämnt kan bära dem. När så ytterligare en person närmar sig, som också behöver räddas, offrar sig Fisher och försvinner i vågorna. För att göras mer mänsklig och begriplig har han dess förinnan också fått möjlighet att förklara sig: med sin tyska bakgrund är han, trots att han bor i England, tysk patriot.

Huntley och Carol blir förstås däremot upplockade av ett amerikanskt fartyg.

Några episoder är som sagt spännande, men det här är verkligen inte någon av Hitchcocks bästa filmer.

Ett tidsspann som sträcker sig över ett helt liv

Till det mänskliga livets både plikter och glädjeämnen hör att upprätthålla banden till familj och vänner. Lördagen kom att helt ägnas åt detta, allt från dop av en nyfödd till firande av en nittioåring, trots åldern still going strong.

Den familj Dahl i vilken jag är ingift rymmer många färgstarka människor, dock sällan ense om sådant som politik och religion.

Birgitta och jag är socialdemokrater; vi utträdde båda också så snart det blev möjligt ur Svenska kyrkan.

Birgittas yngsta bror Ragnar och hans fru Gunnel är båda aktiva folkpartister. Gunnel kommer också från en religiös miljö. Det här har aldrig hindrat oss från att ha ett varmt och nära förhållande med dem. Det finns inget tillkämpat över detta; vi trivs helt enkelt bra ihop. Både Gunnel och, långt senare, hennes och Ragges dotter Lena har också under sin respektive studietid i Uppsala bott hemma hos oss.

Ragnars och Gunnels yngste heter Anders, och han har för ett tag sen fått sitt andra barn; barnets mor heter Anna. Nu skulle den lille döpas till Hampus, vilket skulle genomföras i Solna kyrka nu i lördags.

Kyrkliga ceremonier är ju egentligen inget för mig och Birgitta, men med våra nära relationer till den dahlska familjegren jag ovan har försökt skildra, ställde vi förstås med glädje upp, inte av religiösa utan personliga skäl.

Det här var ett dubbeldop – den andra familjen, som satt på andra sidan i kyrkan, är vi inte bekanta med. Flera av psalmerna var de förväntade. Jag sjunger aldrig med i psalmer, eftersom jag inte tror på det de ger uttryck för, men jag är allt sen småskole- och folkskoletidens psalmtragglande väl förtrogen med repertoaren. I övrigt slogs jag av att dopceremonin var så utstuderat religiös. Jo, jag känner ju till innebörden av det kristna dopet, men inget av de båda döpta spädbarnen kan ju ändå uppfatta något av det som sägs. Det enda de förnimmer är vattnet i dopriten, och de här små reagerade helt olika på det. Den för oss okända babyn rapade högljutt, medan lille Hampus skrek.

Birgittas bror Gunnar, som också hade hämtat upp oss från Upptåget i Upplands Väsby, skjutsade oss tillbaka dit igen, och vi fortsatte till Uppsala och dagens andra evenemang.

Den som fyllde år, hela 90, var Sonja Lyttkens. Hon kom i unga år att läsa matematik och var under sin yrkesverksamma tid docent i detta ämne vid Uppsala universitet.

Men hon har också, allt sedan unga år, kanske för att hennes mamma var konstnär, utvecklat sina konstnärliga talanger, och framför allt efter pensioneringen har hon ägnat sin tid och lidelse åt sitt konstnärskap.

Eftersom vi känner både henne och hennes andre man, Sven Hamrell, har Sonja uppvaktat Birgitta med egna verk på några jämna födelsedagar.

Så nu hade Birgitta bestämt sig för att svara på ett liknande sätt: Sonja fick av henne ett egenhändigt förfärdigat stycke skånskt yllebroderi, en exotisk fågel i ett träd mot varmt röd botten. Det här broderiet kan hängas upp på väggen som en tavla.

Här kan du, i en födelsedagsintervju i UNT, läsa mer om Sonja Lyttkens.

Mot slutet av mottagningen kom också Sven och satte sig för att prata med oss. Birgitta lärde känna honom redan 1958 när hon läste statskunskap; den något äldre Sven var lärare på Skytteanum på den tiden. Själv lärde jag känna honom när jag 1960 var ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Sven var på 1960-talet en av de ledande personerna i Verdandi, en kulturradikal organisation med både liberaler och socialdemokrater bland medlemmarna; Hjalmar Branting var förresten i sin ungdom, när han läste i Uppsala, medlem av Verdandi. Sven var bland annat med om att tillsammans med Prisma starta serien Verdandi-debatt. Sven var i många år sen också chef för Dag Hammarskjölds minnesfond, som Birgitta hade varit anställd på i starten – de har ett starkt gemensamt engagemang för afrikanska frågor. Båda var före tiden på Hammarsköldfonden anställda på Nordiska afrikainstitutet i Uppsala.

Men det finns ytterligare ett band mellan våra båda familjer. Svens och Sonjas son Harald Hamrell gick liksom vår Anna (Kettner) genom gymnasiet på Katedralskolan i Uppsala. De gick i parallellklass men blev och har förblivit goda vänner.

Så även Harald kom och satte sig med oss och Sven och vi pratade om både Anna och andra ting, däribland Beck-filmer. Harald är filmregissör och en av dem som gör beckfilmerna. Harald hade sin dotter Jenny med till oss och gav henne, genom att intervjua Birgitta om olika frågor, något av en historielektion.