Sommar med Cecilia Uddén

Jag gillar Cecilia Uddén som utlandskorre, och jag gillade också hennes Sommar-program. Som korre har hon den stora fördelen att både vara kunnig – till faktakunskaperna i hennes rapportering från arabvärlden kommer att hon talar flytande arabiska – och engagerad, dessutom djärv. Berättelsen om hur hon tog sig in i Syrien, som jag i och för sig har hört förut, är ett exempel på det senare. Min enda invändning mot hennes program – men den är inte menad som grav kritik – är att det här Sommar-programmet i långa stycken låg ganska nära det hon i närtid yrkesmässigt har rapporterat om från Mellanöstern och Nordafrika. De personliga utvikningarna blev därmed inte så många; berättelsen om rapkonsertbesöket tillsammans med sönerna under USA-vistelsen var ett trevligt undantag. Men hela Cecilia Uddén är ju annars ett lysande exempel på att en reporter visst kan tillåta sig att vara även personlig.

Jag gillar intellektuell rörlighet hos journalistkolleger och kunde nu till övriga positiva egenskaper hos just den här journalisten lägga också breda kunskaper om musik – dessutom var hennes musikval mycket bra. Med tanke på inriktningen i hennes Sommar-program på arabvärlden var det inte minst kul att få så många smakprov på musik från olika arabisktalande länder. Jag kan själv inte särskilt mycket om regionens musik, men det faktum att det hon spelade inte heller i mina av europeisk och amerikansk musik präglade öron lät konstigt eller monotont tyder på att hon hade valt musiken med både kunskap och omsorg.

Inte heller det övriga gick av för hackor: Evert Taube, Charlie Chaplins underbara manschettvisa (ni hittar den märkliga texten ovan under Kulturspegeln, Film, Moderna tider), Povel Ramel, Monica Zetterlund, Malena Ernman, Daniel Barenboim, Billie Holiday – Uddén visade sig ha en berömvärd faibless för fin jazz – Charlie Parker, Chet Baker, Dizzy Gillespie och John Coltrane.

Och så visade hon sig trots sin ålder ha öra för rap. Där var Eminem som hon hörde tillsammans med sönerna inte enda exemplet. I den här genren spelade hon också sina båda söner, Arthur och Edgar Mannheimer.

Ni la väl märke till titeln på deras låt: ”We Spit On SD”?

Melodikrysset nummer 32 2011

Här i Öregrund pågår badortsdagarna med mängder av aktiviteter: skötbåtstävling, veteranbilsuppvisning, båtparad med veteranbåtar, Totte Wallin och mycket annat. Det är lite av sommarens clou; efter det här evenemanget går livet i vår lilla stad obönhörligt mot höst.

Själv hade jag i går kväll en stillsam kräftpremiär tillsammans med hustrun. Starka drycker i måttlig mängd blev det också, dock inte champagne som ju inte är något lämpligt tillbehör till just kräftor. Detta apropå att att dagens melodikryss inleddes med Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen”.

Senare på kvällen såg vi film, dock ingen av de två som förekom i dagens kryss.

”Juninatten” från 1940 har jag över huvud taget aldrig sett. I den förekom hur som helst en melodi, som jag har hört många gånger i radio: Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell”.

Josef Fares’ ”Jalla, Jalla” från 2000 har jag däremot sett, men som så ofta kommer jag inte i håg musiken i den. Lite nätforskning visade dock att ”If I Used To Love You” med Daniel Lemma förekom i den här filmen.

Den frågan och ytterligare en var de enda i dag, som vållade mig lite huvudbry. Svaret på den andra frågan skulle bli Eva, förstod jag när bara den mellersta bokstaven av tre fattades – men vilken Eva? Jo, Eva Eastwood, som jag faktiskt har sett och hört i ”Allsång på Skansen”.

För mig var det mycket lättare att identifiera ”Öckerövalsen”, som i dag skulle leda oss till Öckerö. Den skrevs av Fritz Gustaf Sundelöf, signaturen Fritz Gustaf, som jag faktiskt har kommit i kontakt med. Denne gamle schlagermakare hade nämligen också en annan passion: han samlade på arbetarsånger. Till bokförlaget Prisma, som hade gett ut mina sångböcker ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”, lämnade han in tre knökfulla pärmar med klipp och avskrifter av texter till sådana och föreslog utgivning. Jag kom in i bilden genom att folk i Prismas förlagsledning som jag kände bad mig sovra materialet och bedöma vad som bäst skulle passa i en sångbok, och det gjorde jag.

Med Öckerö är vi inne på de skärgårdsmiljöer också Evert Taube ofta rörde sig i i sina visor – som ljudillustration fick vi i dag höra ett potpurri. Många av Taubes visor har poetiska kvaliteter, och vad alla kanske inte vet är att Taube också gav ut skönlitterära böcker och själv gärna titulerade sig poet.

Till en mycket större ö, Gotland, där det finns en och annan rauk, leder oss Ainbusk Singers, som vi i dag hörde i ”Lassie”. Den här sången förvanskade jag en gång något och kallade den för ”Lasse” – en kär kollega på den socialdemokratiska partiexpeditionen, Lasse Eriksson, fick den vid en jämn födelsedag sjungen för sig av mig plus en stor uppbackande kör av kvinnor, bland dem några statsråd.

Monica Törnell har jag varit med om att ge ut på det arbetarrörelseägda a disc, saligt i åminnelse. I dag fick vi höra henne tillsammans med Lasse Holm i den mycket fartiga och välljudande låt som vann Melodifestivalen 1986, ”E’ de’ de’ här du kallar kärlek”.

Ytterligare en svensk melodifestivalvinnare fanns med i dagens kryss, dock i engelsk version ”Take Me To Your Heaven”. I original hette 1999 års vinnare ”Tusen och en natt” och sjöngs av Charlotte Nilsson, senare känd som Perrelli.

Den är inte alls tokig, men själv tycker jag ännu bättre om Åsa Jinders ”Av längtan till dig”, som vi minns i CaisaStina Åkerströms insjungning. Henne har jag aldrig träffat, däremot hennes far. Fred Åkerström deltog i introduktionskonserten för min ovan nämnda sångbok ”Upp till kamp!” i en välfylld kongresshall i Stockholms Folkets hus 1970.

Fred finns förstås komplett i mina skivhyllor, som också rymmer det mesta av Ola Magnell. Han kan vara ojämn, men på det hela taget är han en mycket bra låtskrivare och sångartist. I dag hörde vi honom i ”Kliff”.

Då går vi i mål i dag med Sten-Åke Cederhök och ”Ni får ta mig precis som jag är”.

Det senare kunde vara en devis också för mina melodikrysskåserier.

Som bekant försöker jag, där det lämpar sig, relatera till personliga upplevelser och värderingar. Som sagt, ni får ta mig precis som jag är.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Anna på återbesök i sitt gamla sommarland

Anna, född 1961, var åtta år när vi köpte vårt sommarhus i Öregrund. Naturligtvis tillbringde hon också en del av somrarna med sin pappa, men i hög grad är Öregrund även hennes – inte bara Kerstins och Mattis – sommarland. Här byggde vi tillsammans kojor, gjorde cykelutflykter och badade, på den tiden ofta i Sunnanö-badet. När hon blev lite äldre, lyckades hon få sommarjobb på Storms, ett varuhus för allting: järn, färg, porslin, kuriosa.

Nu har Anna varit på besök här några dar – hon kom ensam i bil från sitt eget sommarhus i Ekolsund. Liksom Kerstin och Matti, som tidigare har varit här på sommarbesök, tror jag att hon i grunden mest var här för att kolla hur det går med morsans som bekant skraltiga hälsa. Men vi passade också på att utnyttja det faktum att hon kom i bil: Anna och jag fraktade tillsammans i väg 14 stora konsumkassar fulla med tidningar till pappersåtervinningen.

Jag är inte säker på att Anna egentligen hade tid till det här besöket; i vart fall var hon konstant uppkopplad: micklade med sin bärbara dator också när vi såg Woody Allen-film tillsammans, för att ta ett modest exempel. I går kväll blev det inget gemensamt, eftersom hon var fullt upptagen med att skriva och redigera text.

Men hon tog löprundor på förmiddagarna, gjorde också tillsammans med Birgitta en (till resultatet misslyckad) svamputflykt till skogen nära Sunnanö. Innan hon lämnade oss, plockade hon körsbär, delvis för att ha med till syster Kerstin på hemvägen. Själv fick hon av Birgitta sex stora fina tomatplantor.

Barnen har i princip egna rum här i sommarhuset, men så var det inte i början. Anna bodde till att börja med ensam i den dåvarande lillstugan, den som sedan länge är hopbyggd med huvudbyggnaden, mycket liten även den. Hon bor där också nu när hon är här på sommarbesök, men eftersom där finns dubbelsäng, bor numera också hennes yngre syskon där tillsammans med sina respektive, när de är på besök.

Kerstin och Matti sov i början skavfötters i kökssoffan, men fick när vi byggde om och till och samman de båda husen var sitt eget sovrum, som dock numera har tagits över av Viggo (Mattis gamla rum) och Klara (Kerstins gamla rum, det nuvarande datorrummet).

Anna har förstås även den här gången tagit ”sitt” rum, den före detta lillstugan som numera är TV-rum, i besittning.

Som seden är i vår familj, har jag och Birgitta även under Annas besök turats om att laga mat. Jag har bjudit på mustig estnisk soppa, kokad på nöt- och fläskkött plus potatis, gul lök, morot, selleri och korngryn och Birgitta på råbiff med goda tillbehör, för att ta några exempel.

Nu är vi ensamma igen.

Till i kväll har jag köpt årets första kräftor.

Woody Allen-film med Hollywood-slut

Stjärnor blir till föredettingar även i Hollywood.

Woody Allen är väl inte direkt hotad, men han kan den amerikanska filmmiljön, och även han mötte svårigheter under 1990-talet.

I sin ”Hollywood Ending” (2002) spelar han Val Waxman, en regissör på dekis. I filmens början ses Waxman, förr en mycket framstående och eftersökt filmregissör, spela in en reklamfilm för deodorant i ett Alaska, insvept i snöstorm.

Inte är det mycket bevänt med kärleken heller. Hans ex från ett havererat förhållande, Ellie (Téa Leoni), lyckas dock övertala sin nuvarande sambo Hal (Treat Williams) att välja Val Waxman som regissör för en planerad film, och Val väljer, trots att han av naturliga skäl har ett komplicerat förhållande både till Ellie och Hal, att tacka ja till uppdraget.

Filmningen blir något av en fars, med inslag både av slapstick och av tragedi. Waxman förlorar nämligen, på något märkligt psykosomatiskt sätt, synen – men hans agent Al Hack (Mark Rydell) ber honom hålla skenet uppe och förser honom med viskande och ledande medhjälpare, först en japansk tolk, sen hans före detta hustru Ellie. Som man kan ana leder detta till en rad mycket märkliga situationer och, när det gäller filmningen, även beslut. De mer snubbel- och felsägningsartade situationerna mixas med sådant som mer belyser den karriärististiskt präglade hollywoodmiljön (en aktris i filmen försöker locka regissören genom att frikostigt exponera sin yppiga lekamen – men den kan förstås den blinde Allen inte se).

Bitvis är det här vansinnigt roligt, bitvis faktiskt också lite segt, och spåret med den förlorade sonen känns lite udda, även om man kan förstå att Woody Allen med sina trassliga familjerelationer har frestats att ta med det.

Och hur gick det med filmen? Som väntat blir den, med en blind regissör (som dock mot slutet återfår synen och kan fullborda projektet), en kaotiskt helhet, hopklippt av slumpmässigt filmade vinklar och detaljer. De amerikanska kritikerna gör samfällt tummen ned.

Filmen har kostat 60 miljoner dollar att producera, så fiaskot är totalt.

Men det är det ändå inte, visar det sig: I Frankrike blir filmen en pyramidal succé.

Så dit flyttar Val tillsammans med exfrun Ellie, vars hjärta han under deras gemensamma kamp med filmen har vunnit tillbaka.

Hollywood Ending!

Melodikrysset nummer 31 2011

”Morning Has Broken” hörde vi idag på klarinett med Acker Bilk – en vanlig sångversion finns med Cat Stevens, men då hade det förstås blivit för lätt.

När det blev morgon, gick jag som vanligt ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna och fann då grinden öppen och soptunnan vält med alla soppåsarna liggande på marken. Det är racerbåttävlingshelg här i Öregrund, och det drar alltid hit ungdomar av typen drägg som super skallen av sig och ställer till det både för sig själv och andra.

Någon glad änka tror jag nämligen det knappast var som välte vår soptunna. Detta apropå att nästa låt Anders Eldeman spelade var ”Viljasången” ur Franz Lehárs ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”).

Och apropå fest och starka drycker: det är ju också dags för kräftor. Kräftpremiären firade Eldeman med att spela följande:

Grön kväll i Margretelund

Text och musik: Olle Adolphson

Uti Ulvsundastan
klockan nitton på dan
allt uti Margretelund,
vem stod framför en grind
under lönnar och lind
en svalkande, ljuvlig aftonstund.

Vem kom gående på en gång
allt uppå frasande grus
i en trädgård med fågelsång
och ett vitmålat, gammalt hus.

Och en flicka som stod
framför huset och log
och flickan var god och rund.
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem fick sitta vid dukat bord
och vem fick skåda ett tråg
där en lukt utav krondill stod,
och där kräftor i drivor låg.

Vem fick porter och rostat bröd
och kall genever därtill.
Medan kvällen brann ner till glöd
och när luften blev tyst och mild.

Vem satt mätter och trind
med en mun mot sin kind
en skymmande aftonstund.
Vem tog flickan så skön
under lönnen så grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem gick en mil till stan
när det var nästa dan
med en sprucken cigarr i mun!
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Nå, den som inte gillar eller anser sig ha råd med kräftor får väl då nöja sig med ”En fattig falukorv”. Själv gillar jag för övrigt falukorv och då inte bara i Povel Ramels version.

Det är ju Pride-festival också, och möjligen kan det vara anledningen till att vi i dag åter igen fick höra ”La dolce vita”, som After Dark gjorde i Melodifestivalen 2004. Uttrycket ”after dark” finns förresten i texten.

Lika lätt, fast som svar på en krokig fråga, var det att komma fram till svaret ABBA. I ABBA ingick ju bland andra Benny Andersson och Björn Ulvaeus, men den här gången fick vi inte höra ABBA utan Helen Sjöholm och BAO i deras ”Sommaren du fick”.

Jag bor i Uppsala och känner Owe Thörnqvist – vi brukar ses vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar: både Owe och min hustru är sådana – men jag tror att inte bara vi som av naturliga skäl kan de uppsalamiljöer som ofta finns i Owes sånger klarade både ”Gun från Dragarbrunn” och ”Rumba i Engelska parken”, den senare en park bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.

Georg Riedel hörde jag senast live på vår gemensamme vän Rolf Theorins begravning. Georg skrev titelmelodin till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Som jag tidigare har skrivit finns det också politiska trådar mellan dem och mig.

Björk såg och hörde jag live i rådhuset i København i samband med att hon fick kulturpris av Nordiska rådet; jag satt alldeles nedanför scenen och har alltså upplevt henne på mycket nära håll. På den tiden var jag de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och följde bland annat Nordiska rådets sessioner och olika sidoaktiviteter. Och självfallet vet jag som gammal nordist att Björk är isländska. Jag har för övrigt också besökt hennes hemland ganska många gånger.

Däremot har jag aldrig varit på Malö, den plats som Anders Eldeman ville få oss att lokalisera med hjälp av en instrumentalversion av Evert Taubes ”Maj på Malö”.

Men för att fortsätta på den här linjen: i Los Angeles har jag däremot varit. För ovanlighetens skull har jag också sett den TV-serie som skulle ge oss förkortningen LA, ”LA Law”.

Ett lätt kryss det här, möjligen bortsett från en enda fråga. För min del är jag inte särskilt bekant med årets manlige artist 2007, Timo Räisänen. Inte heller hade jag tidigare hört hans ”Outcast”.

* * *

Hamnat här i jakten på något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Igelkottens elegans

Muriel Barbery skrev 2006 en roman, ”L’élégance du hérisson”, som blev en fantastisk succé i Frankrike och förstås sen översattes till en rad andra språk. Den svenska översättningen, ”Igelkottens elegans”, kom 2009 (Sekwa förlag, översättning Helén Enqvist och Marianne Öjerskog).

Samma år, alltså 2009, kom också Mona Achaches filmatisering med titeln ”L’hérisson”, på svenska ”Igelkotten”.

Filmrecensenterna, några av dem mycket rutinerade och omdömesgilla, har gett den ganska varierande betyg, men för egen del är jag benägen att ansluta mig till de filmskribenter som har gett den ett högt betyg. Dess handling rör sig i huvudsak kring tre personer, bosatta i samma hus – så skönt att få se en film som mer är ett psykologiskt kammarspel än en actionrulle!

Till att börja med är ”Igelkotten” något av en metafilm: elvaåriga Paloma Josse (Garance Le Guillermic) fångar med en filmkamera allt som rör sig kring henne: hennes pappa med tankarna någon annanstans, hennes neurotiska mamma och hennes på sig själv fixerade storasyster. Men den filmade kretsen vidgas till att omfatta också en guldfisk, katter – och så två personer som gradvis träder fram i lika skarp profil som Paloma.

Till att börja med – och så långt är filmberättelsen lite trevande – har Paloma, som inte ser någon mening eller något mål med sitt liv, för avsikt att ta sitt liv på tolvårsdagen, och som ett led i den planen stjäl hon, ett i taget, mängder av sömnpiller ur sin neurotiska mors förråd.

Men bekantskapen, snart vänskapen, med två vuxna, var och en på sitt sätt mycket olik de vuxna som i vanliga fall förmörkar hennes unga liv, vidgar hennes perspektiv från det tidigare självcentrerade och självdestruktiva.

Portvakten, Renée Michel (Josiane Balasko), tillbakadragen i sin portvaktsskrubb och med sitt evigt sorgsna ansiktsuttryck, blir hennes vän och visar sig ha sidor som hon har lyckats dölja väl. Och högst upp i huset flyttar också en japan, Kakuro Ozu (Togo Igawa), som visar öppenhet och nyfikenhet parad med iakttagelseförmåga mot unga Paloma.

Samtidigt flyttas filmens fokus över på de båda vuxna. Japanen börjar uppvakta portvakten – bakom denna igelkotts grå och taggiga fasad ser han en bildad människa, intresserad av både musik och avancerad litteratur; bakom sin portvaktsskrubb gömmer hon i själva verket ett intressant bibliotek. Kakuro hjälper Renée att krypa ur det skal hon har gömt sig i. De äter japansk mat tillsammans, ser videofilm tillsammans, och när det gäller det yttre skalet hos henne, förlöser han fjärilen ur puppan; han har sett igelkottens elegans.

Men så ställer en fullständigt oförutsedd och meningslös olycka allt på ända: Renée blir utanför huset påkörd av en bil och dör. Man mer anar än får åskådliggjort att detta krossar Kakuros förhoppningar.

Men för vårt kameraöga, den unga och tidigare helt illusionslösa Paloma, innebär det hon med hjälp av de båda vuxna har fått uppleva, att hon ser livet i ett bredare perspektiv än det hon tidigare har haft. Och hon beslutar sig för att leva vidare.

Det här är kanske en saga, men en berörande saga.

Sjukhusbesök och helkväll med Anna

Jag fortsatte att göra dagliga besök hos Birgitta, som har varit inlagd på Akademiska. På hjärtkliniken – hennes tidigare i år efter lång väntan konverterade hjärta har nu under lång tid fungerat allt sämre. Jag har haft med frukt och choklad och tidningar, och hon har också haft besök av barnen.

I förrgår hade Anna bilat dit från Rinkeby, där hon bor.

Hon hade ringt till mig i förväg och frågat, om vi inte kunde göra något tillsammans på kvällen, när hon nu ändå var i Uppsala, till exempel gå på bio och/eller gå ut och äta middag. Hon lovade bjuda.

Jag valde att göra bådadera. Jag hade också sonderat terrängen och hittat lämpliga besöksmål på gångavstånd från sjukhuset.

Vi startade med middag på Koh Pangan på Övre Slottsgatan 12 och valde att sitta utomhus, eftersom det fortfarande var varmt och soligt. Den mat vi gemensamt valde och delade på var vällagad, riklig och framför allt smakrik.

Sen promenerade vi runt hörnet till Uppsalas anrika kvalitetsbiograf Fyris. Där hade jag valt Mona Achaches ”Igelkotten”. Jag tror att inte bara jag tyckte att det var ett bra val, men jag ska inte skriva mer om filmen just nu; jag återkommer med en regelrätt recension.

Medan vi tidigare satt på Koh Pangans trottoarservering, kom ett par gamla vänner promenerande: Sven-Olov Larsson och Irma Ridbäck, ett par redan under min aktiva tid i Laboremus; Irma har också en gång i världen varit dagmamma åt våra barn. Så jag och Anna blev genast inviterade till en kopp kaffe hemma hos dem, ett stenkast från Fyrisbiograften, när filmen var slut. Det blev ett kärt återseende, ett samtal om allt och alla.

I Slottsbacken skildes Anna och jag åt: Hon gick till sin bil, som stod på Akademiskas parkering, och jag gick till busshållplatsen nere vid Centralstationen.

* * *

När jag nästa förmiddag skrev ovanstående och i stort sett var klar, bröts plötsligt internetförbindelsen till datorerna hemma – jag och Birgitta har tillsammans ett trådlöst nätverk. Jag fick inte i gång fanskapet hur jag än bar mig åt och har därför inte kunnat skriva på ett par dar. Jag får be Bo eller Matti om hjälp, så att våra datorer funkar igen nästa gång vi är i stan.

Att jag nu kan skriva beror på att jag är i Öregrund igen. Jag var på Akademiska i dag och hämtade Birgitta, nu utskriven med nya mediciner – men hon ska tas in på hjärtkliniken igen om ett par veckor för en ny konvertering plus efterkontroll.

Närmast ska jag skriva om gårdagens Sommar-program och om filmen Anna och jag såg i förrgår kväll. Och sent i kväll ska jag höra reprisen av dagens Sommar.

Sommar med Helena Bergström

Helena Bergström berättade i sitt Sommar-program, att hon som barn fick följa med föräldrarna i vietnamdemonstrationer. Jag vet också att hon allt sedan starten har tillhört styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Det finns helt uppenbart ett engagemang hos henne, men om man bortser från den korta och lätt anekdotiska glimten av hur det var att rida på vuxnas axlar och skandera ”USA ut ur Indokina”, var hennes sommarprat knappast politiskt, snarare mycket självcentrerat i mer privat bemärkelse.

Och här firade Helena Bergström triumfer, nyttjade hela sin stora rutin från scen och film till att dramatisera och levandegöra. Här var hon också mycket frispråkig, allt ifrån barndomens nojor och konkurrensstrider i samband med att hon hade en lten statistroll i ”Klas Klättermus” till hur det egentligen gick till när hon (i en hiss) förklarade sin kärlek till den då gifte Colin Nutley.

Var hennes prat personligt och bitvis självutlämnande, blev musiken i hennes program desto mer av en besvikelse. Det började i och för sig lovande, med Rolf Wikström & co i ”Solidaritet”. Annat kändes mer pliktskyldigt, men det stora problemet var att man bara fick höra snuttar av musiken – nästan allt tonades av, förmodligen för att man skulle få plats med Helena Bergströms myckna prat.

Och själva idén med programmet Sommar är ju att man som lyssnare ska få sig till livs både ett personligt, gärna självutlämnande prat och personligt vald musik, sådan som antingen har betytt mycket för sommarprataren eller har ett direkt samband med det han/hon pratar om.

Födelsedagskalas i Rinkeby

Två av Annas flickor fyller år med en dags mellanrum: Amanda blev 17 den 16 juli och Sara 19 den 18 juli. Vad passade då bättre än att fira båda den 17 juli?

Alltså åkte vi på födelsedagskalas i Rinkeby: tog bussen från Öregrund till Uppsala – men där stod Annas pappa Bengt med sin bil och väntade. Vi fick åka med honom och Inger till och från Rinkeby och fick på så sätt lite mer tid för själva födelsedagsfirandet.

Med tåg och T-bana anlände den här gången i stället Kerstin, Viggo och Klara. Normalt brukar de åka bil, men familjens bilförare, Bo, är i Turkiet på språkstudier – titta gärna in på hans blogg.

På Kerstins blogg – här – finns förresten en serie bilder av mig, ivrigt sysselsatt med lördagens melodikryssande. Jag vet att flera av mina melodikryssläsare redan har hittat dit, men vill ni se hur den där farbrorn vars blogg ni läser på lördagarna ser ut i full aktion, finns nu en möjlighet.

I sängen bredvid datorbordet sov nyligen, i två veckor, lilla Klara. Nu i lördags kväll flyttade hon och brorsan Viggo samt mamma Kerstin dock in till Uppsala igen, så det var ganska kort tid sen vi sågs sist, men så fort barnen hade anlänt till Rinkeby, kom de och satte sig bredvid morfar och mormor – Klara vänslades upprepade gånger med morfar genom att lägga huvudet i hans famn.

Kramar fick jag också av Amanda för Twin Peaks-guldboxen hon fick av mig. Sara, nyss hemkommen från en resa till USA tillsammans med sin mamma, hade önskat sig böcker av Joyce Carol Oates och fick en bunt sådana av sin extra-morfar.

Amanda är utöver att vara mattesnille också mycket musikalisk, vilket ibland sägs höra ihop, så hon fick av Birgitta bland annat pengar till en ny stråke till sin fiol.

Med på kalaset var dessutom också Amandas spelkompis och kusin Cecilia och hennes förändrar Anna-Karin och Per, naturligtvis också Saras och Amandas yngre syster Ella.

Alldeles bortsett från anledningar som födelsedagar finns det mycket av sammanhållning och frivilligt valt umgänge i den dahlska familj jag tillhör genom ingifte. Kusinerna Anna och Anna-Karin (Anna-Karin är dotter till Birgittas syster Karin) umgicks mycket redan när de var små: bland annat har Anna-Karin sommarbott hos oss i Öregrund, och senare var båda elevfackligt aktiva. Nu är alltså deras döttrar kompisar och delar intresse för musik.

Även jag fick presenter, försenade födelsedagsgåvor från Anna. Det blev Konsums blåvita bricka BRICKA och två exemplar av den blåvita muggen MUGG.

Grillad kyckling med goda tillbehör hann de flesta av oss också få i oss, innan det bar av hemåt.

Nästa gång vi som var med plus många, många fler ses blir under det stora, varje sommar återkommande familjekalaset i mitten av augusti. Då blir det trädgårdsfest här hos oss i Öregrund.

Melodikrysset nummer 28 2011

Det fanns en del i dagens melodikryss som ligger utanför min normala kunskapssfär.

Idol har jag till exempel aldrig någonsin sett i TV, men eftersom ledbokstäverna ledde mig fram till att hon som sjöng ”Winning Streak” hette Marie, kom jag snart fram till att det var fråga om Marie Picasso.

Inte heller dansbandsmusik är riktigt mitt gebit, men jag känner ju till en del dansband med ett namn allra först, till exempel Sven Ingvars. ”Virus och bakterier” kan jag dock inte påminna mig att jag ens någonsin har hört.

TV-serier är inte heller min starka sida, eftersom jag sällan ser sådana.

”Familjen Ashton” känner jag åtminstone till till namnet, och ledtrådarna (andra världskriget med flera) bekräftade att det var den det var fråga om.

Lika sällan ser jag svenska TV-serier, men ”Vad är det ni vill?” verkar vara hämtad ur ”Pistvakt” med Lennart Jähkel i en av de ledande rollerna.

Desto bättre är jag på barnkultur.

Det är klart att våra barn har lyssnat på ”Blommig falukorv” av och med Hasse Alfredson. I dag fick vi höra den på engelska, men texten sitter där den ska, så jag vet att till det som den unga huvudpersonen ratar hör plättar med lingonsylt.

Och på det fick man höra en sång ur Walt Disney’s version av ”Djungelboken”, där det finns följande uppmaning: ”Var nöjd med allt som livet ger”.

”Carnevale di Venezia” har här i Sverige närmast blivit en barnsång, ”Min hatt den har tre kanter”.

Den blommiga falukorven var för övrigt inte det enda ätbara i dagens kryss.

Vi bjöds bland annat på ”American Pie”, i Lalla Hanssons version dock ”(Balladen om) Nalen”.

Som gott och ätbart betecknade Anders Eldeman popcorn – tja, jag är själv inte så förtjust, men jag vet att det måste vara hett, när man anrättar det här. Melodin som skulle ge det sökta ordet är ”Hot Butter – Popcorn Song”.

Bon Jovi är ett sånt där band som man inte kan ha undgått att höra. Men jag fick andvända Google för att med hjälp av en återkommande fras i texten lokalisera titeln, ”Someday I’ll Be Saturday Night”.

Och så var det då bara en låt kvar. För att förvilla oss spelade Eldeman den i original, ”If You Could Put That In a Bottle”, fast han sökte tre ord i den svenska titeln, ”En man i byrån”, en riktigt kul sång i Lill Lindfors’ insjungning.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.