Senhöstbesök i Öregrund

I morgon bitti kommer det ett gäng för att göra den stora höststädningen i vårt hus i Öregrund – som jag tidigare har berättat är vår egen fysiska förmåga inte längre vad den var en gång; vi har båda hjärtbesvär. Så vi åkte ut hit i dag för ett lite tidigarelagt allhelgonabesök.

Vädret är milt för årstiden, men när vi kom till Öregrund i eftermiddags, var det redan nästan mörkt. Jag hann dock gå en runda i trädgården – man måste ju kolla att allt är som det ska. Det var det.

När vi var här sist, var gräset nyklippt och alla nedfallna löv pulvriserade med gräsklippare, men nu har det trillat ner nya löv, de flesta dock relativt små. En del fallfrukt ligger i gräset och måste sorteras: en del kan tas med till Uppsala, men det mesta får nog skatta åt förgängelsen. Ett äppelträd, som är lövlöst, lyser fortfarande av röda vinteräpplen och framför allt åt dem ska jag ägna en del möda i morgon. De blir vackra – och goda – att ställa fram i jul.

Jag ska också försöka hitta en lämplig plats åt den rödmålade fågelholk jag fick i ”arvode” för mitt föredrag om flykten från Estland i Fyrisgården för ett tag sen. Småfåglar är roligt att ha i trädgården; under nyårsvistelsen här brukar jag också mata kvarstannande småfåglar med frön i ett par fågelbord och så talgbollar som jag hänger upp i syrenerna.

Jag sover längre nu när jag är pensionär och själv kan bestämma min dygnsrytm, och eftersom vintertiden gör att det blir mörkt tidigt, blir den ljusa tid som återstår för arbete utomhus ganska kort.

Men stugvärmen och läsljuset inomhus är inte så dumma de heller. God mat, böcker, musik och filmer hjälper också till med att få en att överse med den här årstidens obestridliga avigsidor.

Melodikrysset nummer 43 2011

Min dator är på upphällningen, och jag har varit och köpt en ny och mycket kraftigare. Tyvärr har jag inte hunnit installera den än, så jag har fått sega mig igenom dagens melodikryss.

P4 har barntema i dag, och Anders Eldeman försökte leva upp till det bland annat genom att ha en mycket ung medhjälpare i studion. Några barnvisefrågor förekom också i programmet:

I ”Björnen sover” sägs det att han sover i sitt lugna bo, men här skulle vi på frågan var svara ide.

Inte heller hade jag några svårigheter att sjunga med i den här ordlösa ”Har du sett min lilla katt”.

Och Karlsson på taket har jag både läst och sett som film. Han tar sig fram i luften med hjälp av en propeller, som troligen drivs med något slags motor – vad den går på får vi aldrig veta.

Åtminstone barnslig får man väl kalla även Povel Ramel, men hans sång om Acke Asgam och det övriga som finns i samma sjuka samling – jag har den – är nog kanske inte i första hand tänkta för små känsliga barnaöron.

Hans ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, som här skulle ge fågelholk, hörde jag för min del i och för sig när jag fortfarande var ganska liten, men det den skildrar är knappast sådant som lämpar sig med barn närvarande.

Bekant för yngre lyssnare – däremot inte för mig – är säkert Chris Medina och ”What Are Words”. Jag ser aldrig svenska Idol, och om dess amerikanska motsvarighet vet jag praktiskt taget ingenting.

Och om jag ska fortsätta på självbekännelselinjen, är Paris Hilton bara ett namn för mig. Hennes ”Stars Are Blind” har jag heller aldrig tidigare hört.

Eric Clapton fyller däremot en hel sektion i mina skivhyllor, så hans röst känner jag omedelbart igen. I dag hörde vi honom i ”River Runs Deep”.

Dogge Doggelito har jag också några CD med. Fast jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag imponerades av hans ”Hippare hoppare” i Melodifestivalen 2010.

”My Fair Lady” såg jag, när jag var ombud på den allra första elevriksdagen 1959. Fast då var det Ulla Sallert som spelade Eliza. Men i dag hörde vi Birgit Nilsson sjunga ”I Could Have Danced All Night”.

”Axel Öhman” sjöng vi på verandan i Juniskär när jag var i folkskoleåren, men jag undrar – med tanke på dagens barntema – om han verkligen är känd bland dagens yngre radiolyssnare.

Inte heller tror jag att de vet vem Nacka Skoglund – alltså han som sjöng ”Vi kommer tillbaka” – var, vilket väl är en förutsättning för att man ska ha en aning om att han kunde göra mål.

För min del går jag nu i mål genom att redovisa svaret på ytterligare en av de frågor, som lite krystat kan sägas ha åtminstone en liten anknytning till barntemat i krysset. Som illustration spelades Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, och den börjar ”Liten blir stor”.

Sammanfattningsvis: ett ganska krystat kryss var det här, om man ser till dagens barntema i P4.

Film om ett kvinnokollektiv

Ulla Isakssons ”Kvinnohuset” kom ut 1952, på Rabén & Sjögren som på den tiden också gav ut skönlitteratur för vuxna. (Boken har senare återutgivits av En bok för alla år 1983.)

Romanen uppmärksammades och blev redan året därpå, 1953, film i regi av Hampe Faustman, en både skicklig och politiskt radikal filmmakare.

Båda är relativt bortglömda i dag men vore värda en renässans – när det gäller Isaksson är det värt att påminna om att hon själv skrev filmmanus, även för filmer som inte utgick från någon av hennes egna böcker – Ingmar Bergmans ”Jungfrukällan” är ett exempel.

”Kvinnohuset” är i vissa avseenden intressant men som helhet inte alls en film i paritet med ”Jungfrukällan”. Detta trots att en rad mycket rutinerade skådespelerskor medverkar: Inga Tidblad som Anna, Eva Dahlbeck som Isa, Annalisa Ericson som hattmodisten Sylvia, Birgitta Valberg i den lite mindre rollen som Vera och inte minst Ulla Sjöblom som portvaktens dotter Rosa. Av dem som spelar kvinnorollerna håller egentligen bara Kerstin Palo, som spelar teatereleven Eva, inte riktigt måttet.

Som man kan ana av titeln, handlar ”Kvinnohuset” om ett kollektivhus för ensamstående yrkesarbetande kvinnor. Fast några män förekommer också i handlingen: teaterdirektören Tryggve (Georg Løkkeberg), fortfarande Annas man men samtidigt också med andra relationer, bland annat till den unga Eva, konstnären Håkan (Björn Berglund) som är Isas före detta man, Rosas pojkvän, en inte namngiven inbrottstjuv som spelas av Jan-Olof Standberg och så ytterligare några andra. (I en liten biroll som polis skymtar man hastigt Bengt Sundmark, sedan länge död men förr gift med min hustrus syster Karin.)

Samtidens filmkritiker skrev relativt samfällt negativt om den här filmen, och jag är ingalunda benägen att gå i polemik mot dem. Möjligen kan dock en del av negativismen ha med just kvinnoperspektivet i filmen att göra, och kanske ansåg också några av tidens filmkritiker den lätt homoerotiska touche som finns i storyns ganska utdragna maskeradfest med några kvinnor i mansdräkt som osmaklig.

Men även en nutida betraktare, som inte delar dessa fobier, ser uppenbara brister i den här filmen. Det som är den filmade bokens kärna, skildringen av ett kvinnokollektiv, hotar att flyta ut till alltför många trådar för att nå den mer koncentrerade dramaturgi som fordras av en spelfilm. För någon enstaka av karaktärerna finns det åtminstone en kort antydan – sådant som en religiös världsbild – om vad som har fört just dem till det här kvinnokollektivet, men i flertalet fall saknar bilden av de enskilda kvinnorna djup och psykologisk eller annan förklaring.

I enskildheter som Rosas självmord – Rosa hoppar från taket när hon efter en våldtäkt i källaren har blivit med barn – känns filmen trovärdig. Annat – som Annas strypmord på sin otrogne man – är filmtekniskt taffligt gjort och känns inte ens psykologiskt trovärdigt.

Flickan på bron

Den franske regissören Patrice Lecontes film ”Flickan på bron” (”La fille sur le pont”, 1999), med manus av Serge Frydman, är en road movie om två personers ömsesidiga beroende av varann.

De möts av en slump, även om han, Gabor (Daniel Auteuil), tycks ha varit med om situationen förr: En ung kvinna, Adèle (Vanessa Paradis), är i färd med att begå självmord genom att kasta sig ner i en flod från en bro. Han försöker tala henne till rätta, men när hon sen ändå kastar sig i vattnet, hoppar han efter och räddar henne.

Redan dess förinnan har vi sett henne i samtalsgrupp och vet att hon inte ser något värde med sitt liv. Så kanske känns det som en utmaning, när han – som visar sig vara knivkastare på varietéer – erbjuder henne att bli hans måltavla, ni vet en sån där som man inte ska träffa men nästan.

Det märkliga med den allians de ingår är att de skänker framgång åt varann: Han lyckas hålla varietépublikens (och även vårt, tittarnas) intresse vid liv; knivkastningskonsterna, ibland med smärre missöden, håller nerverna på helspänn. De gagepengar de får in låter han henne satsa vid roulettborden, och så länge de är sams och på samma våglängd, flerfaldigar hon pengarna.

Hon, kanske just på grund av sina tandgluggar mycket söt, får dock den ene mannen efter den andre på deras varietéväg österut längs Medelhavets kust att falla för henne, åtminstone för tillfället; hon skildras inte som nymfoman utan snarare som ett lättfallet offer utan fungerande försvarsmekanismer. Problemet är att bådas – knivkastarens och hans levande måls – gamla problem då kommer tillbaka med full kraft. Det hela formar sig till en mycket svart komedi, vars svärta ytterligare markeras av att filmen, med foto av Jean-Marie Dreujou, är gjord i svart-vitt.

Filmens slutsats är att kaoset i de här kaotiska personligheternas liv bara kan upphävas av att de lever det tillsammans.

Melodikrysset nummer 42 2011

Själv tyckte jag dagens melodikryss var relativt lätt, mycket lättare än förra veckans. Men allt sådant beror ju på vad man har lyssnat på och dessutom minns.

För att ta ett exempel: Visst hade jag hört ”Living Next Door To Alice”. Men vilka var det nu som gjorde den? Jo, Smokie. 1976 närmare bestämt.

Men det finns naturligtvis luckor också i mitt musiklyssnande. Jag måste bekänna att jag egentligen aldrig, mer än tillfälligtvis, har lyssnat på David Bowie. I dag hörde vi honom i ”Let’s Dance” från 1983.

Eftersom jag genom åren relativt regelbundet har följt program som Svensktoppen och Melodifestivalen, har jag också lärt mig att känna igen en del låtar som inte direkt har imponerat på mig. I Melodifestivalen 1975 fanns en sån låt, ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” med Ann-Christine Bärnsten. Vart hon sen tog vägen vet jag inte, men av någon outgrundlig anledning fastnade ändå låten i mitt minne.

I Melodifestivalen 2009 förekom en låt, som jag för min del anser vara bra mycket bättre, ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas. Den kom tvåa – men det skulle faktiskt ha varit kul att få se hur det hade gått för den, om den – i stället för Malena Ernmans vinnarlåt, i och för sig också bra enligt min mening – hade fått gå vidare till Eurovision Song Contest.

Det var väl i ”Allsång på Skansen” jag för första gången hörde, och hörde talas om, Eva Eastwood, hon som i dag sjöng ”Han är kung”. Varifrån kom hon? Från USA? Nej, från Örebro, visade det sig – egentligen heter hon Östlund.

En av mina tidiga sextiotalssomrar i Uppsala – jag var student men hade lyckats få sommarjobb – lyssnade jag ofta på ”Torstigste bröder”, Povel Ramels suveräna Bellman-pastisch. Skivan ägdes av min rumsgranne Curt Fredén, men jag hade hans tillstånd att låna den.

Om ni nu tror att all musik jag gillar är från forntiden, tar ni fel. Jag gillar också till exempel Bo Kaspers Orkester, vars ”Morgonfågel” vi i dag fick höra.

När det gäller populärmusik, kan jag inte se något enkelt och tydligt mönster för vad som slår respektive inte slår och vad av allt detta som fastnar i just mitt musikminne. Men när den då mycket unga Anita Hegerland 1970 sjöng ”Mitt sommarlov”, den som i dagens kryss skulle ge lovet, fastnade den hur som helst för evigt i mitt musikminne.

Sommarlovet är väl för övrigt inte särskilt aktuellt just nu, då vi höststädar i trädgården; själv förbereder jag just nu mitt stora stenparti för vintern. Eldemans årstidsanpassning är över huvud taget ofta märklig. I dag fick vi som ytterligare ett exempel höra ”Längtan till landet”, den där man sjunger ”Vintern rasat ut”. Den här sången, som vi bland annat brukar höra med OD, skrevs 1838 av Herman Sätherberg och Otto Lindblad, och åtminstone folk i min ålder har väl också fått sjunga den i skolan.

Mycket populär under min folkskoletid, fast då via radion, var Harry Brandelius insjungning från 1944 av ”Nordsjön” eller ”Gamla Nordsjön” som den väl oftare kallas. Själv förknippar jag den för evigt med Maud Reutersvärds sena kvällsprogram ”Endast mamma är vaken” dagen före julafton varje år. Martin Nilsson skrev den dock redan 1931, som ett beställningsverk åt KF, Kooperativa förbundet, som 1935 använde den i en reklamfilm.

Då är det väl bara filmfrågorna kvar, inte särskilt svåra i dag, eftersom de musikaliska ledmotiven i filmerna i fråga är mycket välkända, dessutom bra.

Burt Bacharach skrev ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”, som förekom i ”Butch Cassidy And Sundance Kid” från 1969. I Sverige blev den året därpå en landsplåga med Siw Malmquist och hette då ”Regnet det bara öser ner”.

En fantastisk låt är också Paul Simons och Art Garfunkels ”Mrs Robinson”, som 1967 förekom i ”Mandomsprovet” med bland andra Dustin Hoffman.

Edvard Perssons filmer visas väl fortfarande ibland i förmiddags-TV. I ”Kalle på Spången” från 1939 förekom ”Jag har bott vid en landsväg”, som skrevs av Alvar Kraft och Charles Henry (Henry Carlsson). Tur att TV regelbundet visar äldre svenska filmer, alla kanske inte pärlor men många fortfarande högst sevärda. Men ska också yngre generationer kunna ta del av det här svenska filmkulturarvet, måste de både visas på helger och kvällar och finnas tillgängliga på DVD.

Melodikrysset nummer 41 2011

I dagens kryss låg ovanligt mycket utanför det jag normalt brukar lyssna på, så för min del tyckte jag det här krysset var svårt. De flesta svar går ju att hitta på nätet, men för egen del tycker jag det är mycket roligare, när jag får använda mitt eget musikminne.

”Hajen” till exempel har jag aldrig sett.

Och ”Onedinlinjen” har jag väl halkat in på någon enstaka gång, men sett den här TV-serien har jag aldrig.

Dr Feelgood, i dag med ”Waiting For Saturday Night”, har jag väl på sin höjd hört namnet på.

Europe känner jag naturligtvis till, men jag har egentligen aldrig lyssnat på dem. I dag fick vi höra Lars Roos spela deras ”The Final Countdown”.

Kanske har jag någon gång, förslagsvis 2007, hört ”Release Me”, men det tog lång tid innan jag lyckades googla mig fram till att gruppen som sjöng den hette Oh Laura.

Ungefär samma sak gäller ”Barbie Girl” och Aqua.

När det gällde ”Crazy” kände jag igen rösten på Julio Iglesias, och själva frågeställningen tydde dessutom på att det efterlysta namnet var Enrique (Iglesisas).

Plura Jonsson har jag allt av på skiva, så jag kände naturligtvis genast igen hans röst i ”Den hon vill ha” – men det efterlysta programmet i TV4, ”Så mycket bättre”, har jag faktiskt aldrig någonsin sett.

Sen kommer vi till de frågor som verkligen var lätta för mig:

”Tusen och en natt” minns vi med Charlotte Perrelli, på den tiden Nilsson.

Åsa Jinders röst är lätt att känna igen – även om det som spelades, ”Som en sommarvind”, inte hör till det som oftast brukar spelas med henne.

Lill Lindfors gjorde 1967 stor succé med ”Du är den ende”, till melodiursprunget en spansk romans.

Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” har väl nästan alla hört och också sjungit under skoltiden. Den är hämtad ur samlingen ”Fredmans sånger”.

Och så kan vi väl avsluta med en av Bellmans arvtagare, Cornelis Vreeswijk. Liksom Bellman hade Vreeswijk blick också för samhällets utsatta och missgynnade. Ett exempel är hans ”Somliga går med trasiga skor”, vilket senare skulle ge singularen sko.

* * *

Har Google fört dig hit under letandet efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 40 2011

Några av frågorna i dagens kryss upplevde jag som rejält svåra.

En sådan var märkligt nog den om en känd seriefigur – den signaturmelodi som spelades kände jag inte igen. Så småningom pekade ledbokstävena mot att det rörde sig om Tintin. Och jag som älskar Tintin! Jag har alla Tintin-album, jag har sett filmatiseringarna och jag har även gett dem till dottersonen Viggo. Men den där melodin kan jag för mitt liv inte påminna mig.

Som framgår redan av Tintin-frågan, är signaturer inget jag normalt riktigt lägger på minnet. ”Stjärnornas krig” har jag sett mycket lite av, men egendomligt nog kom jag genast i håg, att den signaturmelodi som spelades hörde hemma i den. Sen fick jag ta Google till hjälp för att finna ut att musiken har skrivits av John Williams.

Takida hör inte till de grupper jag brukar lyssna på, så det var heller inte så lätt för mig att identifiera dem. Det som till slut ledde mig fram till dem var deras hemort, Ånge, som ligger i det landskap där jag växte upp. Och via Ånge kom jag faktiskt till slut i håg att jag hade hört talas om Takida.

Patrik Isaksson hör inte till mina personliga favoritet, men han tycks höra till Anders Eldemans – i vart fall spelar Eldeman honom anmärkningsvärt ofta. Så om Isaksson sjunger in något nytt, till exempel ”Du var den som jag har saknat”, så vips spelar Eldeman den.

Jag brukar se på melodifestivaltävlingarna och även på Eurovision Song Contest, men ganska mycket av det som förekommer där går i mitt fall in genom ena örat och ut genom det andra. I dag fick jag ut titeln ”Love, Love, Love”, och ledbokstäverna ledde mig till att den som sjöng var Agnes (Carlsson). Men inte fasen kom jag spontant i håg det här bidraget från Melodifestivalen 2009.

Det är svårt att veta varför, men när det gäller schlager och liknande musik, är det vissa sånger och insjungningar som fastnar, medan andra lämnar en oberörd.

”Bra vibrationer” av Ingela ”Pling” Forsman och Lasse Holm minns jag till exempel. Med den vann Kikki Danielsson den svenska Melodifestivalen 1985, och hon lyckades också hyggligt – kom trea – i Eurovision Song Contest.

Thore Skogman har jag ett lite speciellt förhållande till, eftersom han valturnerade för (S) tillsammans med Sten Andersson 1968. Fast hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967 hade för den skull ingen anknytning till hans och mitt parti. Den gick upp på Svensktoppen – blev bland annat etta – med Jan Höiland. Fast i dag hörde vi den på tyska med Christer Sjögren.

Från 1968 är däremot ”Mälarö kyrka”, skriven av den på sin tid måttlöst populäre TV-mannen Sven Lindahl. Den låg förstås etta på Svensktoppen.

Kyrkor och andliga värden letar man nog inte efter hos Magnus Uggla. Mer typisk för honom är en titel som ”Efterfest”, med frågan ”E’re efterfest på din balkong?”.

Jag har en mycket stor samling skivor med amerikansk blues, men där finns faktiskt ganska lite B B King. Naturligtvis känner jag igen honom, som i dag i ”The Thrill Is Gone”, men när jag en gång hade chansen att höra honom live i New York, valde jag faktiskt bort honom för annat.

Min hustru är mycket förtjust i en mycket äldre amerikansk musikmakare, pianisten och sångaren Hoagy Carmichael, och visst var han stor, vilket i dag bevisades av en instrumentalversion, signerad Charlie Norman, av Hoagys ”Stardust”.

Sist i dag tar vi veckans Evert Taube, ”Här är den sköna sommar”. Den innehåller dock en fras, som jag – i vart fall i fråga om politik – finner väl generaliserande: ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”.

Läsare påpekar att jag hade glömt att redovisa svaret på en dubbelfråga, en av de lättare för mig som har vuxit upp med Ulf Peder Olrog i radion. Låten heter ”Schottis på Valhall”, och därav förstår man att där förekommer en och annan as, alltså asagud.

Nedstigning i helvetet

Primo Levi (1919-1987) tog juristexamen i Torino i Italien 1941; som man kan ana av hans efternamn var han inte bara italienare utan också jude. 1943 anslöt han sig till partisanerna men arresterades efter ett par månader, vilket ledde till att han tillsammans med mängder av andra judar deporterades till Auschwitsch. Där hölls han som fånge från februari 1944 fram till dess att lägret befriades den 27 januari 1945.

Han var en av de få deporterade från Italien som lyckades – eller kanske hade turen att – överleva, och om sin egen lägervistelse och om allt annat som hände där har han skrivit en viktig ögonvittnesskildring, ”Är detta en människa?” (översättning Ingrid Börge, 1988, i italienskt original ”Se questo è un uomo”, 1947). Boken finns tillsammans med ”Fristen” (”La tregua”, 1963) tillgänglig i en samlad pocketvolym, utgiven av Bonniers 1998.

Jag har den här boken, men det som nu föranleder mig att skriva om det här är filmen ”Primo” från 2005, ursprungligen en engelsk teateruppsättning i regi av Richard Wilson. Adaptionen har gjorts av Anthony Sher, som också spelar Primo Levi.

Det här är en ytterst krävande roll, inte bara på grund av ämnets karaktär – Sher uppträder alldeles ensam handlingen igenom. Till att börja med blir man som tittare irriterad av att inga av de ohyggligheter som skildras visas i form av filmhandling och plågade människor; inte heller skådespelaren som föreställer Levi är klädd som då eller utmärglad som då. Men filmen vinner faktiskt i längden på sin återhållsamhet: en människa med inlevelse och moral lever sig lätt in i allt det som skildras bara med hjälp av ljus, minimalistiska detaljer och rörelser samt ansiktsuttryck.

Allt det som utmärkte Auschwitsch finns ändå där: smutsen, kölden, de eländiga klädtrasorna och skorna, den ständiga hungern, sjukdomarna, utrensningarna där fångarna delades in i två grupper, den ena som fick arbeta vidare, den andra som hamnade i gaskamrarna. Levi konstaterar kallt att det här får de flesta av fångarna att tappa sin mänsklighet: den som kan sno åt sig något gör det för att överleva. Själv bildar han en pakt med en medfånge – den av dem som får något ätbart delar lika med den andre.

Det här bidrar till hans överlevnad, liksom att han hade turen att vara ingenjörsutbildad och därför så småningom togs ut att arbeta i ett labb tillhörigt IG Farben, ett jobb där det fanns en italienare som försåg honom med extra mat.

Just när Röda armén började bomba och steg för steg närmade sig lägret i början av 1945, var Levi sjuk och kom därför inte att fösad med i de fångkolonner som efter det att de hade lämnat lägret råkade illa ut. Till sin häpnad upptäckte de som var kvar plötsligt att vakttornen var obemannade och tyskarna borta, och de som fanns kvar i Auschwitz, bland dem alltså Levi, kunde börja söka mat, bland annat frusen potatis.

Och under en sådan räd ser de plötsligt fyra ryttare, ryska soldater till häst.

Och där tar historien, sådan den skildras i filmen, slut.

Avsked till sommaren

Werner Aspenström i ”Litania” (1952):

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Just innan vår öregrundssommar var slut för den här gången, kom sommaren tillbaka med en fläkt av behaglig värme. Till och med att, åter igen, rensa stenpartiet kändes som ett riktigt trevligt arbete.

Men dagen före årets inflyttning till Uppsala slog vädret om, blev märkbart kallare. Och i morse regnade det. När jag gick ner till brevlådan för att hämta den sista omgången sommaromställda tidningar, vadade jag i tofflorna i gula asklöv, som hade lagt sig som ett täcke över den stenlagda gången.

Hela dagen i går packade vi. Allt vi fraktade ut i påskveckan skulle nu transporteras tillbaka till lägenheten i Uppsala: kläder, skor, böcker, DVD-filmer, CD-skivor, dessutom värdepost och annat som har ansamlats under de senaste månaderna. Och alla krukväxterna icke att förglömma. Tomater, en del äpplen och annat från trädgården skulle också med in till stan.

Vi har erfarenhet av det här, vet hur mycket det blir sammanlagt. Så vi hade i vanlig ordning beställt en skåpbil från Öregrunds taxi för transporten in till stan. Vi hade förvarnat taxibolaget om att vi behövde bärhjälp av chauffören, först ner till bilen och sen, i andra ändan, en halvtrappa upp till vår lägenhet. Med våra hjärtproblem orkar vi helt enkelt inte längre göra det här själva.

Det kan tyckas lyxigt att ta taxi de cirka nio milen mellan Öregrund och Uppsala, men vi har själva inte bil – ingen av oss har ens körkort – och vi tycker att den här taxifrakten mot bakgrund av att vi ju inte har bilkostnader är överkomlig två gånger om året. Dessutom får vi ju hjälp av chauffören – som naturligtvis får en extra dusör för den tjänsten.

Det här betalar vi givetvis ur egen ficka, men det för mig över till en annan fråga som diskuteras just nu.

Enligt morgonnyheterna innehåller det socialdemokratiska budgetalternativet förslag om att behålla RUT-avdraget i modifierad form. Om informationen är korrekt, innebär det socialdemokratiska förslaget på den här punkten att RUT-avdraget begränsas till pensionärer och barnfamiljer.

Jag hör till dem som i ganska skarpa ordalag har kritiserat RUT-avdraget i dess nuvarande, mycket vida form, men vi har själva hamnat i en situation, då vi, utan samvetsbetänkligheter, har utnyttjat RUT-avdraget. Vi är båda 74 år och har hjärtproblem: jag har haft en infarkt, som utlöstes vid arbete i trädgården, och nu väntar Birgitta, som till att börja med tog över det tyngre trädgårdsarbetet, på sin andra hjärtkonvertering – hennes kondis och ork är en skugga av vad den en gång var. Alltså har vi tagit hjälp med det tyngre trädgprdsarbetet, som gräsklippning och grävning, och med några storstädningar per år.

Man kan och bör naturligtvis diskutera reglerna för och omfattningen av ett sådant här bidrag, men jag kan inte se något fel i att staten underlättar för människor i vår situation och alltså barnfamiljerna, som jag av egen erfarenhet vet har det slitigt, med ett sådant här stöd.

Hur som helst: nu är vi i Uppsala igen med allt vårt bagage – har packat upp rätt mycket av det och gör resten i morgon.

Och i övermorgon kommer det en städfirma. Det har hunnit samlas mycket damm under de månader vi har bott ute i vårt hus i Öregrund.

Melodikrysset nummer 39 2011

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svårare.

Svårast för mig var att identifiera Markus Krunegård, som vi hörde i ”Hela livet var ett disco”, men hans namn dök, trots att jag egentligen inte har lyssnat på honom, ganska snabbt upp i bakhuvudet. Jag kan tänka mig att det berodde på att jag har hört honom tillsammans med några artister som jag däremot har lyssnat mycket på, Lars Winnerbäck och Annika Norlin. Disco var förresten poppis under en period då livet för min del mer var en diskho.

70-talspop är kanske inte min starkaste sida, men Bob Geldof känner jag ju till från andra sammanhang än The Boomtown Rats, med vilka vi i dag hörde honom i ”I Don’t Like Mondays”. Det gör inte jag heller förresten, för på måndag ska vi lämna lantlivet och flytta in till Uppsala. För att återgå till Eldemans fråga: Geldof har som belöning för sina insatser belönats med titeln Sir Bob.

Men Svensktoppen hörde jag på även under åren med småbarn. 1972-1973 låg Stefan Rüdén på Svenkstoppen med ”Sofia dansar go-go”. Den svenska texten skrevs av Ewert Ljusberg (som för övrigt har tittat in på denna blogg), men originalet från 1971, med John Mogensen, heter ”Fut i fejemøget”.

Den musik som spelas i Melodikrysset är, slår det mig, milt talat blandad. Som ett slags kontrast till den nyss nämnda låten kan jag nämna ”Lover” från ”Violent Sky” med Lisa Miskovsky.

Kontrasten var i dag stor också mellan filmfrågorna.

Jag skulle tro att de flesta omedelbart associerade ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” med filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Så hette också den senare av de två filmatiseringarna, den där Allan Edwall spelade luffaren. Men i dag var ljudet hämtat från den tidigare filmatiseringen, ”Luffaren och Rasmus”, den där luffaren spelades av Åke Grönberg och Rasmus av Eskil Dalenius.

Den andra filmen i dagens kryss var av helt annan karaktär, Mel Brooks’ ”Det våras för Hitler”. I den sjöng Uma Thurman i rollen som svenska Ulla ”When You Got It, Flaunt It”.

”Vår sista dans” med Helen Sjöholm och BAO har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag har – trots att den låg på Svensktoppen 2001-2002 – varje gång fått fel associationer, nämligen till filmen ”1939”. Filmen är från 1989 och innehåller inte alls den här låten. Jag nämner det här bara som ett exempel på hur konstigt minnet ibland kan fungera.

Ted och Kenneth Gerdestad har skrivit ”Sol, vind och vatten”, som låg på Svensktoppen 1972. Men den som låg på Svensktoppen med den var Lena Andersson, ett lysande stjärnskott då, ganska snart försvunnen från stjärnhimlen.

Jag kan tänka mig att yngre lyssnare hade betydligt svårare att komma på vilken känd radioröst som 1938 sjöng ”Stackars lilla Butterfly”. Men för oss äldre radioter är rösten ganska lätt att identifiera – den tillhörde Karin Juel.

Redan under min skoltid fick vi lära oss att sjunga ”Vi äro musikanter, allt ifrån Skaraborg”. Jag vet inte om ungarna sjunger sånt i skolan i dag, men i midsommartid hålls den här sången vid liv i dansen runt stången, till exempel här i Öregrund.

Från mina unga år, närmare bestämt 1952 – jag var 15 år då – minns jag också Gösta ”Snoddas” Nordgren med ”Flottarkärlek”. Jag kan till och med stora delar av texten utantill; den börjar ”Jag var ung en gång för längesen, en flottare med färg”. Jag tror inte att de yngre i dagens Sverige riktigt kan förstå hur stor den här låten blev och hur monumentalt dominerande det radioprogram var där Snoddas sjöng den: Lennart Hylands ”Karusellen”. Sverige stod bokstavligen stilla, när ”Karusellen” gick i radio.

Sista ordet överlåter jag åt Ronny Eriksson och Euskefeurat och deras ”Pessimistkonsulten”, som vi i dag dock hörde med Iggesundsgänget. Den innehåller bland annat följande budskap: ”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall”, vilket väl kanske kan sammanfattas i ordet otur:

Pessimistkonsulten

Text: Ronny Eriksson
Musik: A Johansson

F G C
Man avlas hit till jämmerdalen.
G C
I slutet av augusti föddes jag.
E7
Det var det året när det just i
A7
slutet av augusti,
D7 G
regnade varenda dag.
F G C
Sen växte jag upp och blev äldre,
G E7
ja man har ju inget annat val,
F F#dim
och ända sen den första dan
C A7
har jag av slentrian
Dm7 G C G C
släntrat kring här i vår jämmerdal.

Ref:
C G C C7
Det är lika bra att sluta drömma.
F C
Det går åt helvete i alla fall.
F F#dim
För om man drömmer om Paris
C A7
hamnar man på något vis
Dm7 G C G C
lik förbannat i Hudiksvall.

I sin ungdom hade man väl fantasier,
men det var ungdomssynder man begick.
Man trodde på jämlikhet
och på solidaritet,
men nu har man fått en bättre överblick.
Det är bäst att ge fan i politiken,
låt folk få tycka vad dom vill.
Inte fan är det nån mening
med att slåss i en förening,
nej, det tjänar ändå ingenting till.

Ref:

Så småningom så börja’ saven stiga,
och man sökte sig en livskamrat,
nån som uppfyllde ens normer,
nån med Dolly Partons former
och Tore Wretmans kunnande i mat.
Inte fasen blev det som nan drömde,
då när man var sjutton-arton, för
nu i efterhand så vet man,
hon såg ut som Tore Wretman
och lagar mat som Dolly Parton gör.

Ref:

Nu står man mitt mellan vaggan och graven.
Medelålders och med övervikt.
Visst har man väl planera’
att börja motionera
fast givetvis på lite längre sikt.
Och man drömmer om en ny och fin Mercedes
och om ett sommarhus i Portugal,
men man får en gammal Skoda
med en trasig växellåda
och en friggebod, i bästa fall.

Ref:

Och ni som sitter här ibland publiken,
ni tror ni har det trevligt, men
ni ska vara måttligt glada
ni har säkert vattenskada
i kåken när ni kommer hem igen.
Och alla ni karlar som sitter här och hoppas
och drömmer för öppna spjäll,
det har ni ingenting för
att ni sitter här och gör,
för det blir ändå ingenting i kväll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen blädrar du dig sen ner till aktuell lördag.