Melodikrysset nummer 25 2018

I morse var jag uppe klockan 07.00, bland annat för att med tanke på Melodikrysset hinna kolla att datorn funkade. Det gjorde den, men bloggen har av okänd anledning blivit jättestor och skrivfältet nästan ohanterligt.

Jag föredrar upprepning och lugn och ro.

Själva Melodikrysset var inte hopplöst svårt, men visst innehöll krysset frågor som jag inte spontant klarade.

Jag har till exempel aldrig sett sjuttiotalsserien ”De fattiga och de rika”, men titeln (i original ”Rich Man, Poor Man”) antyder ju ett motsatsförhållande.

Gustav Mahler har vi faktiskt en hel box musik av, men eftersom jag inte är särskilt förtjust i hans musik, fick jag så småningom hjälp genom att ha varannan bokstav i efternamnet. Och födelse- och dödsåret, som Anders Eldeman nämnde, 1860 och 1911, bekräftade, att jag hade hamnat rätt.

Och som vanligt blev jag förbannad, när Eldeman åter gjorde en dubbelfråga av två som inte har något naturligt samband med varann. På ”I Eksjö stad på Ränneslätt” med text av Albert Engström – Eksjö definierades som småländsk tätort, följde svaret på frågan ”Vad efterfrågades?”, nämligen is. Vi fick nämligen höra Povel Ramels 1964 lanserade ”Varför är där ingen is till punschen?”, som ju också handlar om fattiga och rika.

Ett motsatspar fanns också i disneyfilmen från 1991, ”Skönheten och odjuret” (”Beauty and the Beast”). I dag fick vi höra den med Sofia Källgren.

Laura Ingalls Wilders läsvärda bokserie har jag läst och har i bokhyllan, och jag har också sett TV-serien från 1974-1983, i Sverige ”Lilla huset på prärien” och visad i svensk TV från 1979. Varför har de här klassiska barnböckerna, i original utgivna 1932-1971, försvunnit ur bokhandelssortimentet?

Därmed är vi inne på film, och visst har jag sett ”Zorba the Greek” med ”Zorbas dans”, visad i Sverige 1965. Jag startade här med att redovisa den engelska filmtiteln, av vilken det ju framgår, att Zorba var grek.

Linda Bengtzing har aldrig hört till mina personliga favoriter, men tillsammans med Markoolio gjorde hon 2007 en schlagerparodi, ”Värsta låten”, som hade sina poänger men inte kom med i Melodifestivalen.

Sven Ingvars är ett dansband, som faktiskt gjorde många låtar med schlagerkvalitet. Ett exempel är ”Säg inte nej, säg kanske (kanske, kanske)”. Varför vi i dag fick höra den med The Steelmen undandrar sig mitt förstånd, men Eldeman behövde väl en version utan text.

Också Ted Gärdestad har jag alltid gillat, och här hjälpte det inte att ”Jag vill ha en egen måne” framfördes i en instrumental version.

Veronica Maggio har gjort en hel del hörbart, och hennes ”Hela huset” från 2013 blir inte sämre av Håkan Hellströms medverkan.

Och Beatles har jag allt av på skiva. Och eftersom ”Yellow Submarine” från 1976 spelades, klarar jag också att den skrevs av John Lennon och att talpartiet framfördes av Ringo Starr.

Vi hörde slutligen Ulla Sallert sjunga ”Älskliga blommor små”, skriven av Evert Taube.

Älskliga blommor små

Text och musik: Evert Taube, 1925 (publicerad i ”Bröllopsballader och rosenrim”)

Älskliga blommor små
sina kalkar nu öppnar på vår mark,
högt mot vår himmel blå
lyser furans röda bark.
Under en gammal gran
ligga kottar som fallit i en ring.
Myrorna hela dan
springa flitigt där omkring.

Vinden från Nämdö fjärd
till ditt fönster, min älskeliga, når
och vid din huvudgärd
lyser solen på ditt hår.
Vila en stund ännu,
hör i drömmen blott flyktigt lutans klang!
Sov sött, min söta du,
vid mitt ackompanjemang.

Ekorr’n på vårt staket
putsar nosen i solen en sekund,
flög sen som en raket
in bland träden i vår lund.
Uti vårt klara sund
slog nu gäddan, en bölja går mot land,
bryter först mot ett grund,
somnar sedan in vid land.

Vår lilla gårsdsfontän
strör nu pärlor på grenar och på blad,
kastar mot nymfens knän
nu en blänkande kaskad.
Och på ditt hallonfält
och på dina smultronsängar små
grönskar det redan snällt
över sandjord röd och grå.

Skrattar du, vad befalls!
Du är vaken, du sov ju blott på skämt!
Sov jag, nej inte alls,
var är ekorrn som du skrämt?
Ack, vilken stor förlust
stå vid fönstret och vakta paulun!
Hellre jag tog en dust
ibland spetsar, flor och dun.

Aj! nu blev fönstret stängt
och gardinen den sammandrogs så fort!
Detta var rent befängt,
ack, vad har jag arme gjort!
Dörren den går! – Nå bra!
Tyst, hon sover igen på samma vis,
nu sova änglarna.
Jag är uti paradis!

CD 6 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS) innehåller bland annat ”Älskliga blommor små” från 1937 (Columbia DS 1015):

”Älskliga blommor små” hittar du också i en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Våt början på midsommar

I Tove Janssons underbara ”Farlig midsommar” går Mumintrollet, Snorkfröken och Filifjonkan sju varv runt sig själva medan de brummar och stampar i marken och går sedan baklänges mot en brunn för att få se vem de ska gifta sig med. Som jag minns det – jag har inte boken här i Öregrund – säger Snorkfröken dess förinnan, eftersom den här riten måste genomföras under tystnad: Och hur får man upp honom?

Själv har jag i dag inte ens gått ner till Hembygdsgården för att se på dansen kring midsommarstången – mer skulle jag inte orka – men jag har förstås haft på mig den nya, fina marimekkoskjortan jag fick av hustrun på 81-årsdagen. Dessutom regnade det tidigare i dag. Fast regnet behövdes faktiskt. Under den lånvariga torkan har trädgården längtat efter vatten.

Så Birgitta och jag har varit inne, och jag har stått för midsommarmaten.

Det blev en klassisk midsommarslunch: fyra sorters sill plus ansjovisfiléer från Abba och till det kokt färskpotatis, klippt dill och gräslök plus gräddfil. Till det här drack vi alkoholfri Carlsberg.

Till middag serverade jag skivad prosciuttoskinka, pain riche och en stor skål med färska, rensade och sköljda rädisor. Till det drack vi alkoholfritt rödvin.

Senare under kvällen blev det stora och söta skånska jordgubbar med sockerfri glass.

Därefter blev det TV.

Jag har tidigare sett Ingmar Bergmans filmatisering av Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika” med Lars Ekborg och Harriet Andersson i huvudrollerna – recension finns ovan under Kulturspegeln, Film – och både jag och Birgitta läste boken som följetong i gamla Folket i Bild.

Fogelström var, liksom jag själv, vänstersocialdemokrat, och eftersom han under lång tid var andreredaktör för Folket i Bild, gillade han min omgörning av Aktuellt i politiken (s)
till en mix av politisk tidskrift och familjetidning à la FiB. Så jag fick, givetvis mot betalning, rätt att i nummer 7-9 1971 publicera hans ”Hattmakarens dotter” som följetong, och mer blev det i nummer 20 1977-7 1978: ”Läraren i Maria skola” plus ”De starka och de svaga”.

Dagens AiP är åter något helt annat, en politisk nyhetstidning.

Philomenas son visar sig ha dött i aids men är nu begravd i trädgården till det kloster där han föddes

Irländarna har just i en folkomröstning med stor majoritet sagt ja till legala aborter, men länge hade Irland, som ju är strängt katolskt, ett strikt förbud mot sådana.

Den brittiska filmen ”Philomena”, från 2013 och med Stephen Frears som regissör, för oss tillbaka till 1950-talet, då aborter fortfarande var otänkbara och unga kvinnor, som hade haft sex med oplanerade påföljder, i likhet med Philomena Lee (som ung spelad av Sophie Kennedy Clark) tvingades föda under smärta, sedan fick träffa sina barn bara korta stunder och till slut måste uthärda att se dem adopteras bort. I Philomenas fall var sonen tre, när ett amerikanskt par beslöt sig för att adoptera honom. Genom ett fönster i klostret ser hon det här hända, och hon får inte ens chansen att säga farväl till honom, fast hon själv finns kvar i klostret.

Årtionden därefter, när hon är pensionerad (och nu spelas av Judi Dench), återvänder hon till klostret tillsammans med den nyss sparkade journalisten Martin Sixsmith (Steve Coogan), som har blivit intresserad av hennes livshistoria. De är ett omaka par inte bara till åldern – hon är fortfarande troende katolik, medan han saknar religiös tro. Men det här leder ingen vart: De får inte träffa någon från den tiden då allt det här hände och får dessutom veta, att alla handlingar från då har brunnit upp i en eldsvåda.

Det visar sig dock att många av dem som adopterade barn från det här klostret var amerikanska katoliker, och Sixsmith lyckas locka en ansvarig på sin gamla redaktion att betala en forskningsresa till USA åt honom och Philomena.

Mycket letande leder dock bara till upptäckten att den bortadopterade sonen Anthony, som i USA fick namnet Michael Hess, är död. Mer letande får dem att förstå, att Hess trots uppdrag för de republikanska presidenterna Reagan och Bush, höll tyst om sin homosexualitet. Ytterligare forskning visar, att Hess under en lång period som hemlig partner hade en man med namnet Pete Olsson, i filmen spelad av Peter Hermann.

För att kunna spåra den i aids döda Michael/Anthony, försöker de få kontakt med Dahllof, som dock inte svarar i telefon. Till slut lokaliserar de hans hem, men Sixsmith blir avvisad vid dörren. Då går Philomena upp till dörren och ringer på, och efter att Dahllof först har fått ett ännu värre raseriutbrott, släpps hon, efter att ha förklarat att hon är Michaels mamma, in och historien får sin lösning. Det visar sig att också Michael/Anthony åkte till sitt ursprungsland för att leta efter sin mamma men heller inte fick några upplysningar i klostret.

Och när han sedan dog i aids, begravdes han i hemlighet bland andra döda med bakgrund i klostret utanför detta.

Så det hela ändar i att Philomena och Sixsmith återvänder till klostret för att söka efter hennes sons grav. Först möts de av en mur av tystnad, men sen bryter Sixsmith den här skyddsvallen och hittar Sister Hildegard (Barbara Jefford), som har all nödvändig kunskap och dessutom sitt gamla hat mot utomäktenskapliga förbindelser kvar.

Men graven finns därute, och Philomena kan ta slutligt farväl av sin son.

Sin katolska tro håller hon fortsatt fast vid, men nu går hon med på att Sixsmith får lov att publicera hennes och sonens tragiska historia.

Melodikrysset nummer 22 2018

I går kväll kom det lite regn, en lisa för vår blomsterprunkande trädgård. Men i morse när jag gick upp var det åter soligt och varmt.

Hustrun gick också upp men för att åka till ett möte i Stockholm med Helga Henschens vänner, en förening som jag var med om att grunda – vi kände båda Helga, och Birgitta hade ett särskilt skäl att åka: Hon är intervjuad i Babis Tsokas’ film om Helga, som premiärvisas i dag av föreningen.

Själv ägnade jag mig som oftast på lördagsmorgnarna åt Melodikrysset.

Svårast i dagens kryss, egentligen det enda svåra för mig, var den allra första frågan. Där spelades årets VM-låt, ”Bäst när det gäller”, och eftersom jag aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV, hade jag följaktligen aldrig tidigare hört eller hört talas om den här låten. Inte heller vet jag vem Linnea Henriksson är, men Gyllene Tider, som också medverkade, känner jag förstås till, även om jag inte förknippar dem med idrott.

Man skulle kunna tro att jag vet lika lite om ”Sveriges bilradio” – varken jag eller hustrun har bil eller ens körkort – men jag har relativt ofta, för musikens skull, lyssnat på Carl-Gunnar Hammarlunds långkörare (1956-1973) i radio, så jag kände genast igen signaturen och förstod att svaret måste bli bil.

Invändningar har jag däremot mot att Anders Eldeman åter hade konstruerat en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något annat samband med varann än att båda svaren skulle bli siffror. Den ena av dem illustrerades av ”Hej hå”, som ingick i Walt Disneys filmatisering av Snövit och de sju dvärgarna, och det var de senare som sjöng på väg till gruvan. Den andra delfrågan var lite knepigare. Vad var det för dansband som tillsammans med Kikki Danielsson gjorde ”I Love You” – som ledtråd fick vi att ett visst antal medlemmar angavs i gruppnamnet – och hur många var de tillsammans med sångerskan? Flamingokvintetten (för det var den) har fem medlemmar, och tillsammans med sångerskan blir de sex. Fast sen konstrade Eldeman till det ytterligare: Han ville ha summan skriven med romerska siffror. Nu är ju det inte särskilt svårt för en gammal latinare – på 1950-talet, när jag gick i gymnasiet, hade jag valt latinlinjen. 6 skrivs alltså, det vet jag sen gammalt, VI.

I dag hade jag också hjälp av min egen ålder.

Inte så att jag ens fanns i Sverige 1938 (jag fyllde ett år då och vi bodde fortfarande i Estland), men väl här lärde jag mig snabbt en rad av Lasse Dahlqvists sånger, till exempel ”Jolly Bob från Aberdeen” (i dag dock i instrumental version) plus många av de sånger han skrev för Edvard Persson.

Julia Caesar är jag hyggligt förtrogen med från film (hon gjorde över 60 långfilmer), men hon slog också rekord med sin insjungning av ”Annie från Amörka”, som låg på Svensktoppen 1967-1968.

Povel Ramel har jag, allt sedan unga år, sett som scen- och tältartist, och redan under tonåren i Juniskär lyssnade vi på vevgrammofon ute på verandan på ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” med Povel Ramel (1950) – den som hade köpt skivan var min kusin Kreete. Den här sången har som förlaga ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts” från 1949 – musiken är skriven av Fred Heatherton, men Povels text är inte någon översättning av den engelska förlagan.

Evert Taube har jag allt av på skiva, ganska mycket i dubbla utgåvor. När jag lyssnade på och löste krysset, skrev jag genast upp upphovsmannens förnamn och att sången handlade om en sjöman men glömde då att anteckna melodititeln, och ibland är mitt minne kort, och sjömän figurerar ju i ganska många taubevisor.

En klassiker är också Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa” från 1965, mest känd i Cumulus’ insjungning från 1977. Fast i dag hörde vi den med violinisten Linda Lampenius.

Melodifestivalbidrag hör också till standardinnehållet i melodikryssen.

I dag spelades ”Every Day” med Mendez ur årets melodifestival.

Och ur 2005 års upplaga hämtades ”My No. One” med Papa Dee.

Alcazar har aviserat att de ska sluta, men jag tycker inte att ”In the Name of Love” från 2018 är så pjåkig.

Men faktum är att den svenska evergreenfloran rymmer fler låtar, insjungna förr och på svenska. Ett exempel spelades i dagens kryss, ”Vandraren” från 1994 med Nordman.

Den är skriven av Py Bäckman, som min krysskollega Vonkis efterlyser varje vecka. Själv gillar jag Py också av ett utommusikaliskt skäl: När Olof Palme mördades passerade jag varje dag berget av blommor och kransar på Adolf Fredriks kyrkogård och minns med värme en mycket stor och vacker krans från Py Bäckman och Dan Hylander.

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon

Rubriken är hämtad från den svenska titeln på en underbar roman av Laurie Lee, utgiven i pocket 1974 av Bo Cavefors förlag och översatt av Vanja Lantz. I original heter boken ”As I Walked Out One Midsummer Morning”.

Också jag gick ut i trädgården tidigt i morse, först för att hämta tidningarna i brevlådan, sedan – för att också kunna se blommorna i trädgården, med två sorters ögondroppar i synorganen – till mitt stenparti och blomstertäcket under den stora asken nere vid grinden.

Jag plockade en morsdagsbukett åt Birgitta: ljusblå förgätmigej, lilablå midsommarblomster och så ljuvliga vita liljekonvaljer, delvis med också blad i buketten. Buketten ställde jag i ett gotlandsglas, som jag placerade nära Birgittas plats vid köksbordet.

Birgitta, fortfarande i sängen, uppvaktade jag sedan med paket.

Det första hon fick var fyra förpackningar avsedda att användas för plantering i trädgården: två exemplar vardera av liljorna Nauona och Lolly Pop, av brudslöja och av röd solhatt. Dessutom gav jag henne en hygglig slant att användas till inköp av valfria rabattblommor.

Sen fick hon också ett paket med böcker. Det innehöll två böcker av Torbjörn Flygt och en av vardera Hanna Krall och Eva Swedenmark och så ett precis nyutkommet verk av Jan Winter, ”Dieters bok”, Tongång 2018 – Dieter var hans far – med undertiteln ”Flykting hos familjen Bergman”.

De som gav den judiske pojken Dieter Müller-Winter en fristad var Ingmar Bergmans föräldrar, Erik och Karin Bergman, och till det intressanta med den här historien hör att både Ingmar och brodern Dag hade nazisympatier. I samband med detta bör man – och det gör också Winter – nämna att det av Anders Thunberg bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur och Kultur, 2009) framgår både det och att Bergman politiskt påverkades av henne, alltså i rätt riktning. Min utförliga recension av Thunbergs bok hittar du ovan under Kulturspegeln, Politik.

Men tillbaka till mors dag: Matti, sonen, har ringt sin mamma, och från dottern, Kerstin, har Birgitta redan under ett besök i Uppsala i veckan fått en Hibiskus, rimligen en avkomling till min avlidne bror Mattis, Stor-Mattis, väldiga Hibiskus.

* * *

Under kvällen ringde även Anna till sin mamma på mors dag.

Melodikrysset nummer 21 2018

Jag gick upp sju i morse och startade med att gå ner till brevlådan och hämta dagens morgontidningar. Vilken underbar sommardag, varm redan då! Och de blommande syrenerna och fruktträden plus alla blommorna i rabatterna får mitt gammalmanshjärta att slå av lycka och glädje.

Somrigast av låtarna i dagens melodikryss var ”En gång jag seglar i hamn”, även om Stig Olins text från 1954 ju egentligen handlar om det som nästan alla schlager handlar om, kärlek. Fast i dag hörde vi en instrumental version med Pajala-Hasse.

Som vanligt användes mellolåtar också i dagens kryss.

Det började redan med allra första låten, ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän – den var med i Melodifestivalen 2010.

Han slogs då ut av Jessica Andersson, som även hon var med i dagens kryss men med den låt hon tävlade i årets Mello, ”Party Voice”. Den skrev hon tillsammans med bland andra Fredrik Kempe.

Ur årets melodifestival hade Anders Eldeman också hämtat ”For You” med Mariette – som artist kallar hon sig bara så, men naturligtvis har även hon ett efternamn, Hansson.

För egen del har jag inga problem med att minnas låtar också ur den äldre schlagerrepertoaren.

Gösta Ekman den äldre sjöng ”En herre i frack”, skriven 1935 av Hasse Ekman och Johnny Bode.

Ännu äldre, från 1927, är ”I’m Looking Over a Four Leaf Clover”. Fast i dag fick vi höra den med en saxofongrupp, The Rolling Phones.

Det här ska ni inte tolka som att jag bara gillar äldre schlager. Visserligen skäller jag på mycket av det som förekommer i dagens melodifestivaler, men det jag vänder mig emot är att så mycket där numera aldrig kommer att bli schlager, detta för att låtarna i fråga aldrig kommer att bli memorer- och sångbara för normal publik.

Och det finns mycket även i dagens populärmusik som jag gillar, även om det inte funkar just som schlager. ”Skylight” med Elin Lanto är ett exempel.

Inte heller ”Harrys sång” med Galenskaparna och After Shave blev någon schlager, men det hindrar inte, att jag tyckte det var roligt att få se deras ”Stinsen brinner” i TV.

Jag är gammal operavän, och jag har bland mycket i genren sett också ”Barberaren i Sevilla”, skriven av Gioacchino Rossini.

Och eftersom jag, inte utan nöje, har sett Rosa Pantern-filmer i TV, känner jag förstås igen även Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”.

Efter Rosa Pantern känns det naturligt att fortsätta med lejon. I dag fick vi höra en karaokeversion av ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen” från 1994.

Dess musikaliska upphovsman, Elton John, blev adlad 1998, vilket bland annat innebär att han därefter titulerades Sir.

Detsamma, fast från 2006, gäller Tom Jones, således en adlad tjur från Wales, och även en tjur kan tydligen tituleras Sir.

Och i morgon ska vi fira alla Ladies.

Melodikrysset nummer 20 2018

Länge hade jag i dag för avsikt att slopa Melodikrysset och i stället åka till Stockholm för att fira min gamle vän Leif Karlsson på 75-årsdagen. Jag känner honom ända sedan 1960-talet och tiden i Socialdemokratiska studentförbundet – han var aktiv i stockholmsklubben och jag i Laboremus i Uppsala – men närmare bekanta blev vi när vi båda arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, han som hjälpreda åt Sten Andersson. Leif och jag har sen fortsatt att ha kontakt. Bland annat har han och hans hustru hälsat på mig och Birgitta i Öregrund, och vi har varit hemma hos dem på Leifs jämna födelsedagar. Där har jag också träffat deras dotter Sofia, och jo, jag talar om sångerskan Sofia Karlsson, vars skivor vi i flera fall har signerade.

Men min hälsa och rörelseförmåga är inte vad den en gång var, så till slut ändade det i att hustrun ringde till Leifs hustru och berättade, att jag nog inte orkade. Men vi har förstås uppvaktat med pengar för ett gott ändamål. Och grattis, Leif, även via nätet.

Så då blev det Melodikrysset i alla fall.

I det stora hela var det hyggligt lätt i dag, men som nästan alltid fanns det åtminstone en kryssfråga, som jag inte spontant klarade.

Att känna igen låten som spelades som illustration, ”Both Sides, Now”, var inte svårt. Jag har den på skiva med Joni Mitchell, som skrev text och musik, också med Judy Collins. Dessutom har den spelats in av Pete Seeger, som jag har nästan allt av på skiva. Men vem i helvete var det som sjöng här? Jo, hon heter tydligen Cleo Lane, och henne har jag noll skivor med, har över huvud taget inte hört henne.

Jag har inga skivor med Diana Ross heller, men henne känner jag ändå till, så jag klarade frågan där hennes ”Upside Down” utgjorde ljudillustration.

”Indiana Jones” har jag till och med sett på TV, så jag kände igen den signaturmelodi som skrevs av John Williams.

Ännu lättare, för mig i alla fall, var det att känna igen ”Oh What a Beautyful Morning” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Oklahoma”.

1959 deltog jag i den första elevriksdagen i Sverige, och en av kvällarna erbjöds vi som deltog att gå på Oscars och se den av Gösta Rybrant översatta ”My Fair Lady”, skapad 1956 av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner på basis av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Det vi fick höra var ”Med en gnutta flax”.

Från scenvärlden kom ytterligare en ljudillustration, barkarollen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Ur årets melodifestival hade Eldeman hämtat ”My Turn”, som sjöngs av John Lundvik.

Och så blev det något ur Eurovision Song Contest också, närmare bestämt den 2002: Finlands bidrag, ”Sing It Away”. Svaret skulle därför bli Finland.

Agnetha Fältskog har jag inte bara med ABBA utan också på soloplatta med bland annat ”The Heat Is On”. I dag fick vi höra den instrumentalt, men jag föredrar Agnetha framför Lennart Palm.

”Blinka lilla stjärna där” kom också i instrumental version, i en inte helt lättidentifierad sådan.

Dagens Evert Taube var ”Fritiof och Carmencita”, även kallad ”Samborombon”. Men i dag fick vi den i en insjungning av Jakob Hellman.

Den enda fråga vars svar då återstår att redovisa hade som ljudillustration ett stycke ur TV-teaterns uppsättning av ”Hemsöborna”. Jag har sett den, men jag läste August Strindbergs bokoriginal under min gymnasietid på 1950-talet. På en jämn födelsedag fick jag av min arbetsgivare, Socialdemokratiska partistyrelsen, ett presentkort till numera nedlagda Risbergs bokhandel och använde pengarna till att köpa stora delar av Svenska akademiens och Norstedts strindbergutgivning. Jag tror jag har allt i den strindbergutgåvan, som löper över flera hyllor i bokhylleraden i sovrummet.

Melodikrysset nummer 19 2018

Jag var ensam hemma i går, fredag, och hade bland annat tänkt skriva om andra deltävlingen i Eurovision Song Contest, men jag kände mig fysiskt inkapabel. Allt jag gjorde tog en evinnerlig tid, att bädda sängarna över en timme, och jag frös konstant.

I natt sov jag i alla fall hyggligt under ett varmt täcke, och det jättestora bigarråträdet utanför fönstret blommar så överdådigt, att jag känner mig varm.

Försommaren har kommit med värme och grönska, och det kändes alldeles rätt att få höra ”The Heat Is On” ur Eddie Murphy-filmen ”Snuten i Hollywood”.

På samma linje gick Alexander Bard och Army of Lovers 2001 i ”Let the Sunshine In”.

Som för att balansera detta spelade Anders Eldeman därefter ”Jag drömmer om en jul hemma” med Måns Zelmerlöw. Bing Crosby gör dock originalet, ”White Christmas”, i en betydligt bättre version.

Jag har gjort ett antal resor till USA, och till det jag fortfarande ångrar hör att jag aldrig gick på konsert med Ray Charles. Jag och Birgitta hade chansen, men det visade sig att paret vi hade i sällskap inte var intresserat. ”Georgia On My Mind” från 1960 är annars hörvärd, dessutom skriven (1930) av den mycket skicklige Hoagy Carmichael.

”Sway” finns det också olika versioner av, men vems det här var, vet jag inte. Någon som vet? Jo, det gör Stefan H: ”Sway (Cha Cha 33 T/M)” – Hugo Strasser.

”Everything I Own”, 1987 med Boy George, minns jag bättre.

Modern Talking, i dag med ”Cheri Cheri Lady”, är trots sitt engelskklingande namn en tysk grupp. Hur kommer det sig förresten att tyska grupper och låtar samt till exempel italienska schlager och franska visor i så liten utsträckning i dag spelas i svensk radio?

Texten till ”Det finns ju faktiskt telefon” skrevs av Cornelis Vreeswijk, och i dag fick vi höra den tolkad av den mycket kapabla Malena Ernman.

Och upphovsman till ”Vara vänner” från 1989 är Jakob Hellman.

Men ett strå vassare är ändå ”Calle Schewens vals” från 1932. I dag fick vi höra den i en instrumental version, men det här är ju en så känd Evert Taube-visa, att jag gissar att flertalet också minns detaljer i texten som doften av nyslaget hö.

Jag hör till en generation som tillsammans med barnen ofta såg Magnus, Brasse och Eva i TV och fortfarande med värme minns deras ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Pedagogik kan också utövas på det här sättet!

Kvar då att redovisa är svaret på dagens klassiska musikfråga. ”Jeg elsker dig” är ett verk från 1864 av Edvard Grieg, som tonsatte en text av H C Andersen. Jag besökte faktiskt Griegs ”Troldhaugen” vid mitt första besök i Norge 1956.

Ute här i Öregrund blommar trädgården som en riktig trollhage.

Melodikrysset nummer 18 2018

Jag har haft trassel med den nya och för mig obekanta skrivare jag har installerat, men efter att i går ha varit inne i Uppsala och då besökt dataföretaget där jag köpte skrivaren, lyckades jag i går kväll hitta det skrynkliga papper som har gjort skrivaren oanvändbar.

Jag trodde att mitt fysiska eländestillstånd äntligen var slut, men det första som hände när jag i går anlände till bussterminalen i Uppsala var att jag bländades av solen och snavade på grund av en höjdskillnad jag därför inte observerade – och så låg jag plötsligt på magen och hade svårt att ta mig upp, eftersom där inte fanns något att ta hävhjälp av med armarna; mina ben är fullkomligt värdelösa. Men sen kom det ett gäng ungdomar och hjälpte mig upp.

Sen började det göra allt mer ont i vänster hand och i de revben på vänster sida jag skadade förra gången.

Med hjälp av taxi lyckades jag ändå klara mina planerade ärenden och sen ta mig tillbaka per buss till Öregrund.

Därefter hade jag en besvärlig natt, och när jag klockan sju i morse gick upp för att hinna med badrumsbestyren, ett par av tidningarna och frukost, startade jag med att gå ner till brevlådan för att vittja den på dagens morgontidningar. Och så bländades jag åter av solen med påföljd att jag klev fel och föll handlöst på trappan till ytterdörren. Jag tappade då tidningarna plus ett kuvert med eftersänd post samt den rena skjorta jag hade hämtat på klädstrecket, dessutom tofflorna jag hade på mig, och det tog en lång stund innan jag hade samlat ihop allt och sen lyckats komma på benen igen.

Men vad värre är: Det gjorde ont i vänster knä, och mycket riktigt hade jag fått en fall/skrapskada där.

Livet är inte stenkul. Och för att fortsättas på Povel Ramel-linjen: ”Underbart är kort”, i dag exekverad av Ulrik och Mikael Neumann. Ramels text börjar så här:
Bara en enda ros på ett evigt klänge
Så är livet
Trist varar länge
Men underbart är kort
Alldeles för kort

Nu var inte allt i dagens kryss så här lätt, för mig i alla fall.

Jag hör inte till dem som har lyssnat mycket på Chris Isaak, varken på ”Wicked Game” som spelades som ljudillustration eller andra hits.

Inte heller Moneybrother har jag lyssnat mycket på, och ”Så mycket bättre” har jag följt i mycket ringa utsträckning. Där sjöng han uppenbarligen Uno Svenningssons ”Tro på varann”.

Och Madness med ”Our House” från 1982 har jag nog aldrig tidigare hört.

David Bowie och Freddie Mercury känner jag förstås till, men deras gemensamma insjungning av ”Under Pressure” har jag veterligen aldrig hört.

Och för att ta den allra första frågan också: ”Sånt är livet” med Anita Lindblom har jag självfallet hört, många gånger, men dansbandsmusik är ju inte riktigt mitt bord, så jag fick fundera en ganska lång stund på vem vi hörde göra den här hiten i dag. Jo, Sten Nilsson i Sten & Stanley.

När jag hade knäckt frågan vars svar var Moneybrother, var det ju ganska lätt att förstå, att den som sjöng ”Baby I’m Yours” var Cher.

”Vara vänner” med Eddie Oliva och Cyndee Peters har jag förstås hört ett antal gånger, men det är bara Peters jag har på skiva.

Alf Prøysens succéinspelning av ”Lilla vackra Anna” fanns förstås i vår egen skivkollektion – vi har ju en Anna i familjen. Fast i dag fick vi höra den instrumentalt med Roland Cedermark.

Urlätt var också frågan som illustrerades med Alice Babs och ”Swing it, magistern”, vars musik hade skapats av Kai Gullmar.

Dagens konstruerade dubbelfråga – Eldeman ger sig inte – bestod av två ljudillustrationer utan inbördes samband. Dels spelades, instrumentalt, de sju dvärgarnas marschsång ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, en Walt Disney-klassiker från 1937 där dvärgarna marscherar sjungandes ”Hej hå, hej hå, vi till gruvan gå”. Dels hörde vi musik ur ”ET”, där vi skulle kunna att den lilla huvudpersonen kommer från rymden.

Och sen är det bara en upphovsman kvar att redovisa: Vi hörde Benny Anderssons orkester spela Johann Sebastian Bach. Därmed fick ju Eldeman med BAO även i dag. Fast BAO gör ju också Bach på ett hörvärt sätt.

Melodikrysset nummer 17 2018

I torsdags var jag i Uppsala, bland annat för provtagning, för bankbesök, för att hämta beställda böcker – deckarklassiker – på Akademibokhandeln/Lundeq och för att köpa ny tonerkassett till skrivaren. Just den variant jag behöver till min skrivare hade databutiken inte, så det slutade med att jag köpte en helt ny skrivare i stället. Den är inte riktigt i gång än, men datorn fungerar ju som den ska, så det uppstod inte några större problem när jag löste dagens melodikryss. Dessutom innehöll krysset i dag inga frågor, som jag inte kunde svaret på.

Krysset började i dag med ”De smukke unge mennesker”. Själv minns jag Kim Larsen och gruppen Gasolin främst från ”Hva gør vi nu lille du”, 1976, en mycket bra låt.

Egentligen var dagens två dubbelfrågor inte särskilt svåra, men om jag kunde begripa varför Anders Eldeman nu gång på gång gör dubbelfrågor, vars delar inte har med varann att göra. Jag vet ju också att det är långt fler än jag som retar sig på de här ologiskt sammanförda delfrågorna.

I den första dubbelfrågan spelades instrumentalt Cornelis Vreeswijks klassiker ”Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vilket gav oss kryssvaret söt. Här fanns det i alla fall ett visst samband med den andra delen av frågan: Melodin spelades på ett ostämt piano.

I den andra dubbelfrågan hade de båda dubbelfrågorna inget begripligt samband med varann. Först spelades Gösta ”Snoddas” Nordgrens ”Flottarkärlek” i twisttakt. Och sen fick vi höra musik ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”.

Dagens trippelfråga illustrerades med en låt som lätt fastnar i melodiminnet, ”All That She Wants”, och jag vet också att den gjordes av Ace of Base.

Redan innan ljudillustrationen, ”Wake Me Up”, spelades, förstod jag av Eldemans introduktion, att det han nu tänkte spela var något av Avicii (Tim Bergling).

Han är ju av kända och tragiska skäl mycket omskriven just nu, men själv har jag inget emot att få kryssfrågor, som förutsätter kunskap om musik lite längre tillbaka i tiden.

Robert Broberg har jag både sett på scen och har många skivor med, så för mig var det ingen match att känna igen ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, där ordet fling används.

Och Thomas ”Orup” Erikssons ”Från Djursholm till Danvikstull” är också en fin låt.

Det tycker jag för övrigt att även ”Sun Street” från 1986 och med Katrina and the Waves är.

Flintstones bodde i Grottköping, minns vi som såg ”Familjen Flinta” i TV eller följde den som tecknad serie.

I TV har jag förstås också sett Roy och Roger i ”Macken”, där Claes Eriksson spelade.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte är troende kristen, men eftersom jag har gått i en skola. där man fortfarande lärde sig psalmer utantill och också sjöng dem, har jag både vid skolavslutningar och i andra sammanhang sjungit ”Den blomstertid nu kommer”. Den här psalmen, som skrevs av Israel Kolmodin för 1695 års psalmbok och sen har bearbetats av Johan Olof Wallin rymmer så mycket av den svenska sommaren. att man tror att Kolmodin använde sig av en folklig visförlaga:

1.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

3.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!

4.
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.

5.
Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.

6.
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

I vår egen trädgård orkar jag inte längre göra något av betydelse. Men det är underbart att se krokus och sippor blomma och för några dar sen gick jag in i den nyöppnade blomsterhandeln här i Öregrund och köpte ett par blommande stenpartiväxter och några påsar med blomfröer åt hustrun, som fortfarande stretar på ute.