Jakten på Sixto Rodiguez

Sixto Rodriguez, ofta bara kallad Rodriguez, har haft en märklig sångkarriär. Han gav i USA ut ett par skivor i början av sjuttiotalet, ”Cold Fact” 1970 och ”Coming From Reality”, 1971, men slog aldrig där – försvann helt ur artistvärlden och antogs till och med vara död. Dock letade sig hans skivor, utan att han själv hade en aning om det, till Sydafrika och slog där någonting alldeles kolossalt. Ett par sydafrikaner började då jakten på Rodriguez, en jakt som först länge var helt resultatlös: han var helt okänd i USA, skivbolaget som hade gett ut hans plattor hade lagt av; möjligen var han död.

Men en efterlysning på nätet gav till slut resultat: En dotter till Rodriguez gav sig till känna och kunde till och med berätta att han faktiskt levde. Så till slut gav jakten resultat: Man fick kontakt med Rodriguez själv. Han levde men hade lämnat sina gamla ambitioner att slå i skivbranschen.

Om den här märkliga historien och om Rodriguez har Malik Bendjelloul, faktiskt född i Ängelholm och sedan verksam bland annat i svensk TV, gjort en film, ”Searching For Sugar Man” – ”Sugar Man” är titeln på en av Rodriguez’ låtar. Den har belönats rikligt, bland annat med en Oscar och en Guldbagge, och för att vara Bendjellouls debut (2012) i det längre formatet är den nästan häpnadsväckande formsäker och välgjord. Gradvis, i ett sydafrikanskt perspektiv – det var ju där Rodriguez upptäcktes och fick en stor publik – rullas historien om hans liv och karriär upp. Så småningom blir den här historien riktigt spännande.

Vi inser också att Rodriguez, när han aldrig fick något gensvar i form av sålda skivor och livejobb, till slut helt enkelt la av och återgick till det kroppsarbetarliv som var hans.

Ändå lämnas vi även efter den här filmen med en mängd obesvarade frågor. Rodriguez själv är inte särskilt pratsam, och det man lyckas få frm genom intervjuer med familjemedlemmar är långt ifrån heltäckande.

De intressantaste upplysningarna kommer från den dotter, som ursprungligen svarade på den sydafrikanska efterlysningen på nätet – kanske har det här att göra med att hon när det här ägde rum var universitetsstuderande.

Av intervjun med henne framgår också att Rodriguez, vars föräldrar ursprungligen kom till USA från Mexiko, verkar ha varit politiskt aktiv, haft ett radikalt underklassperspektiv på samhället; han tycks till och med ha fått ett kommunalt förtroendeuppdrag i hemstaden Detroit. Men det här följs aldrig upp – var det för känsligt med amerikanska politiska mått mätt?

Jut i det här perspektivet är det intressant att notera, att Rodriguez’ musik slog i Sydafrika inte bara på grund av sina musikaliska egenskaper utan också för att texterna innehåller radikala element, som tilltalade både vita radikaler och andra rasfördomsfria, också den undertryckta afrikanska befolkningen.

Helt naturligt innehåller den här filmen en rad av Rodriguez’ låtar – jag ska återkomma till dem när jag separat skriver om skivorna. Men musiken verkar vara tagen just från skivorna, inte från konsertupptagningar från framträdandena i Sydafika. Kanske har det här att göra med att det var en betydligt äldre Rodriguez som framträdde där, en man som under en lång period hade trott att hans sångkarriär för länge sen var slut. Också de frågor som ställs av några i filmen kan tyda på att jag här är inne på rätt spår: Den fråga som ställdes var ”Är det här verkligen den riktige Rodriguez?”.

Jag har sett uppgifter om att Rodriguez, som nu har haft ett skivuppehåll på mer än 40 år, funderar på att ge ut en ny platta med både äldre, övreblivet material och alldeles nya låtar. Då får vi höra hur det låter.

Melodikrysset nummer 34 2013

I dag tog det lite tid att lösa Melodikrysset. Inte så att det genomgående var svårt, men en del av de låtar som spelades låg utanför det jag brukar lyssna på, och så fick jag – märkvärdigt nog – besvär med Elvis Presley-frågan. Skälen till det senare är dubbla.

1956, när Elvis spelade in ”When My Blue Moon Turns To Gold”, var jag knappast elvisfan, och den här låten hör ju heller inte till hans mest spelade. Men finns det också en svensk version, och vem i helvete har i så fall spelat in den? Skälet till att jag inte känner till det är att svaret – eller svaren; det finns, visade det sig, flera olika inspelningar – fanns att hämta i dansbandsvärlden, och dansbandsmusik lyssnar jag aldrig mer än slumpmässigt och oftast ofrivilligt på. Inspelningar av ”Du har gjort min värld till guld igen”, som den har döpts till på svenska, har gjorts av Cool Candys, Matz Bladhs och Vikingarna, inhämtar jag till slut på Google.

Starship med ”Nothing Gonna Stop Us Now” hade jag heller inte hört – inte heller den här sortens 80-talspop är riktigt min grej.

Och Jimmy Jansson och hans bidrag i Melodifestivalen 2008, ”Vi kan gunga”, hade jag helt enkelt förträngt.

Detsamma gäller ”Innan mörkret faller” i Melodifestivalen 2004 – fyra – med Emil Sigfridsson. Den här låten hade jag heller inget minne av längre.

Papegojorna och Gastarna hade som paroll ”Börja dagen med en schlager”, och dem minns jag gärna – de förekom i ett radioprogram som hette ”Refrängen”.

”Kör långsamt” med Family Four sitter också som berg i musikminnet. Originalet, ”Cab Driver” med Mills Brothers, är verkligen inte sämre det!

En kär gammal bekant är också ”I en klosterträdgård” med en visslande Jan Lindblad. I original heter den här låten ”In a Monestary Garden”.

Men för att återvända till den svenska populärmusikens värld: Helen Sjöholms insjungning av Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång” har jag både sett på bio, i filmen ”Så som i himmelen”, och hört på Svensktoppen. Den har verkligen schlagerkvaliteter!

Och för att gå över till en annan, mer humoristisk genre: Stefan Demert gjorde ”Den kaxiga myran” – i krysset skulle vi dock skriv det sista ordet i obestämd form, myra.

Flera av mina personliga favoriter förekom i dagens kryss.

Vi fick inte höra Cornelis Vreeswijk personligen men väl en instrumental version av hans ”Somliga går med trasiga skor”. Även här skulle vi hålla oss till obestämd form, singularis: sko.

Skivor i stor mängd med Eric Clapton finns i våra skivhyllor, så även om låten i fråga i dag sjöngs på finska, kände jag igen ”I Shot the Sheriff”.

Och också med John Fogerty har jag mängder med skivor, så visst känner jag igen ”Bad Moon Rising”.

Nu är det redan lunch, och sen ska jag nog gå ut i trädgården. Någon bad moon tror jag inte det blir i kväll.

Amerikansk trettiotalsradikalism när den var som bäst

John Steinbeck (1902-1968) var en av de stora amerikanska berättarna. 1962 tilldelades han nobelpriset i litteratur, och även om han naturligtvis har skrivit böcker, som inte kan mäta sig med topparna i hans författarskap, hör några av hans romaner till de yppersta i den amerikanska litteraturen.

Ett sådant verk är ”The Grapes of Wrath” från 1939. Själv skaffade jag och läste den 1957, då jag för ett bokstipendium som gymnasist köpte Thorsten Jonssons översättning till svenska, ”Vredens druvor” (Bonniers Folkbibliotek, 1957, först utgiven på svenska 1941). Jag var under den där tiden inne i en period av att läsa alla de stora amerikanska författarna; jag läste till exempel allt som fanns på svenska av Ernest Hemingway, och av Steinbeck läste jag också till exempel den mästerliga ”Möss och människor”.

Flera av de stora amerikanska romanförfattarna – jag läste också till exempel Ernest Hemingways roman från spanska inbördeskriget, ”Klockan klämtar för dig” – var inte bara mycket framstående berättare; de var också politiskt radikala. Ett exempel på detta är just John Steinbecks ”Vredens druvor”.

Steinbecks roman och även John Fords filmversion från 1940 är, åtminstone inledningsvis och till stora delar när det gäller familjen Joads färd längs en dammig Road 66 ganska lika varandra, även om det naturligtvis finns många detaljer i den omfångsrika boken som inte får plats i filmversionen.

Utgångspunkten är densamma: Tom Joad (i filmen spelad av Henry Fonda) kommer, villkorligt frigiven efter en lång fängelsevistelse, tillbaka till barndomshemmet i Oklahoma. Där får han av en granne, som ensam gömmer sig kvar, veta att hans familj i likhet med flertalet andra av bankerna och ordningsmakten har fördrivits från sina gårdar, eftersom den ekonomisk depressionen och de återkommande virvelstormarna – dust bowls – har gjort det omöjligt för människor att både försörja sig och betala sina skulder.

Strax innan han nådde barndomshemmet har han stött på en vinddriven figur som har slagit följe med honom, den före detta pastorn Jim Casy (John Carradine), en man som har tappat sin gamla tro.

Grannen berättar att familjen Casy nu finns hemma hos en släkting, så Tom och Casy beger sig dit. Den stora klanen har beslutat sig för att söka lyckan i Californien, där det sägs finnas jobb och hopp om en bättre framtid. Men vägen dit blir lång och svår; deras bil är överlastad av människor och packaning, och det de får höra i de nattläger där de stannar är inte uppmuntrande. Längs vägen tvingas de begrava farfar, och innan de hinner nå Kalifornien, dör också farmor.

Verkligheten i Californien visar sig vara långt ifrån så rosenskimrande som de och många andra migranter med dem hade bibringats. Här skiljer sig den försiktigare filmen och Steinbecks mer radikala bok åt, men också filmversionen visar upp kontrasterande delar av den kaliforniska verkligheten: Där finns både utnyttjande av försvarslös och av jobb beroende arbetskraft, dessutom i sådan mängd att det är svårt att upprätthålla fackliga rättigheter – sådana motarbetas hårdhänt av arbetsgivarna – och ett anständigt läger, finansierat av de federala myndigheterna; det här var ju under roosevelteran.

Till dramatiken i historien bidrar att Casy i samband med att han söker sig till ett hemligt nattligt strejkmöte i skogen blir skjuten av en beväpnad man, som är vakt i det närliggande migrantlägret. Tom råkar, i ett försök att skydda Casy, döda vakten och blir därmed fredlös. Han inser att han nu måste lämna familjen men beslutar sig också för att fullfölja Casys kamp för social rättvisa.

Steinbecks politiska radikalism blir tydligare om man inte bara ser filmen utan också läser boken, men John Fords tamare filmversion är också den värd att ses.

Till filmens förtjänster hör musiken i den: ”Red River Valley” med Henry Fonda, ”Going Down the Road Feeling Bad” med Eddie Quillan och, i ett mer uppsluppet avsnitt, ”A Tisket, A Tasket” med Ella Fitzgerald.

Men Steinbecks bok har också inspirerat andra till att göra låtar. Det mest berömda exemplet är ”The Ballad of Tom Joad” (1940), insjungen av dess skapare Woody Guthrie på LPn ”Dust Bowl Ballads”.

Men också Bruce Springsteens ”The Ghost of Tom Joad” på ”The Goast of Tom Joad” (1995) måste nämnas.

Bokens titel, ”The Grapes of Wrath” (”Vredens druvor”), är ett citat ur ”Uppenbarelseboken” i Bibeln, men det här uttrycket är också känt för alla amerikaner genom Julia Ward Howe’s sång ”The Battle Hymn of the Republic”.

Bo Widerberg, en lyrisk socialrealist

Jag såg Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” 1963 när den gick upp på bio. Sen dess har jag sett den flera gånger, senast nu i sommar, och den känns ny och fräsch varje gång.

”Kvarteret Korpen” har jämförts med de italienska neorealisternas filmer och med Arnold Weskers dramer, en del av dem aktuella också på dåtidens svenska scener, men Widerberg knyter ju också an till en unik ådra i svensk och nordisk litteratur, proletärskildringarna. Det finns mycket i den här filmen, som knyter an till proletärförfattarnas ofta självbiografiska böcker från och om 1930-talet – filmens handling utspelar sig 1936 – och filmens centralgestalt, den unge Anders, när liksom en gång i världen Ivar Lo och andra drömmar om att slå sig fram som författare.

Vilket visar sig vara svårare än filmens unge författare in spe har föreställt sig. När han skickar in sitt manus till ett stort förlag i Stockholm, vill förlaget visserligen träffa honom – men när han, full av förhoppningar, infinner sig, visar det sig, att man inte anser det han har sänt in vara moget för utgivning, än i alla fall.

Miljön i den proletära del av Malmö där Anders bor – Kvarteret Korpen har funnits i verkligheten men blev lite senare rivet – skildras med poetisk svärta; över huvud taget är Widerbergs förhållande till den här miljön inte bara socialrealistiskt utan också lyriskt. En vackrare skildring av det proletära Malmö, med både dess slumkåkar och andningshål, har nog inte gjorts på film.

Ser man till filmens persongalleri, är det här främst en berättelse om Anders och hans drömmar, men också om de människor som omger honom: dels den alkoholiserade fadern, förr handelsresanden, spelad av Keve Hjelm, dels modern (Emy Storm), som genom sitt slitsamma städjobb försörjer familjen.

Fadern skyller, trängd av Anders, sitt elände på hustrun, som han säger har varit otrogen mot honom. Modern medger att det där har ägt rum men att otroheten var ett tillfälligt misstag, i själva verket ett sätt att ge igen för makens ständig spritmissbruk.

Mest konventionell, om man jämför Widerbergs film med de klassiska proletärförfattarnas romaner, är skildringen av Anders’ förhållande till flickvännen Elsie (Christina Frambäck): den unge författaren in spe vill inte binda sig, när det visar sig att hon väntar barn.

I stället slutar historien om Anders med det klassiska uppbrottet – han ger sig i väg till Stockholm.

Musiken i filmen rymmer både det av en wiederbergfilm förväntde klassiska stråket, signerat Guiseppe Torelli, och ”Skåneidyller” av och med Edvard Persson. Men också ”Fjällbruden” med text av Fritz Gustaf – fast jag undrar om Widerberg visste, att Fritz Gustaf (Sundelöf) också var en manisk samlare av arbetarsånger; jag hjälpte honom senare med att redigera en bok med det här materialet.

Hur som helst är ”Kvarteret Korpen” en mycket politiskt medveten film. Anders säger till och med åt sin mor att, som ett medel att bekämpa den fattigdom de och andra lever i, rösta på socialdemokraterna.

Sommar med Enn Kokk

Jag har tidigare berättat om mina tilltagande synproblem.

Under sommaren har de märkbart tilltagit.

Nu senast, när vi var en vecka på bussresa runt Ísland – jag ska berätta mer om det sen – var jag tvungen att hoppa över en del utflykter till fots, där jag av tidigare erfarenhet visste, att jag skulle få mycket svårt att klara terrängen och hänga med i de andras takt. Så jag hoppade över utflykterna till fots till Myvatn och Gullfoss, tröstade mig med att jag ju hade varit där förut.

Och sen är det ju det här att jag ser allting, allt från Ísland till Öregrund, som i en dimma. Särskilt tydligt är det här i skarpt solsken.

Jag hittar ju lätt till Konsum här i Öregrund, men särskilt i motljus har jag svårt att känna igen människor jag möter, åtminstone om jag inte har dem på nära håll. Så jag ber gamla bekanta om ursäkt – det är inte fråga om högfärd, om jag inte hejar.

Också vår trädgård i Öregrund bereder mig problem, eftersom den är anlagd på en naturtomt med bergknallar och andra höjdskillnader. I går eftermiddag lockade mig Birgitta att komma ut och dricka en kopp kaffe vid trädgårdsbordet. Det blev en skön stund tillsammans, men jag var tvungen att fråga henne om hon såg några päron i det stora päronträdet strax intill.

Efter det där fikat tog jag en promenad runt vårt sommarparadis: såg rosor i blom i mitt sorgligt försummade stenparti, åt ett par lågt hängande skuggmoreller (men fåglarna har tagit alla våra fina körsbär, kanske när vi var på islandsresa), hittade efter mödosamt klättrande ett par röda krusbär i bergsklyftan med krusbärsbuskarna, bjöds på ett par klasar söta svarta vinbär av Birgitta, som plockade bär lite längre ner, men tvingades konstatera att jag inte kunde se om det fanns några plommon på de båda plommonträden längs staketet – vägen dit över en bergsrygg – lutning först upp, sen ner – är fullkomligt livsfarlig för en person med min begränsade syn.

Som kvällsnöje väljer vi gärna att lyssna på musik. Öronen är det inget fel på, så det har blivit både Martin Fröst och den mycket unge Bob Dylan, avlyssnade sittande i de nicaraguanska gungstolarna på glasverandan. Jag skulle gärna vilja skriva mer om skivor, men det tar emot när man inte kan läsa texten i texthäftena.

Av samma skäl har jag travar av olästa böcker. I våra många prenumererade tidningar plus kvällstidningarna nöjer jag mig oftast med rubriker och ingresser. Riktigt begärliga artiklar stavar jag mig fortfarande igenom men då med stor möda och med hjälp av det stora förstoringsglas jag har ärvt efter min mamma, också hon med synproblem. Men serier med liten text i pratbubblorna har jag gett upp att läsa.

Till mina nöjen i livet brukade höra att lösa alla korsord utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz. Numera är det ett vida större problem att, även när jag använder förstoringsglas, se vad det står i nycklarna än att komma på svaren.

I går såg jag och Birgitta, som söndagens kvällsnöje, ”Varg Veum” i TV4. Jag klarar norska hyggligt bra, men jag vill ju inte heller missa några nyanser, så jag vill gärna läsa den svenska texten. Lösningen har visat sig vara att jag sätter min laminostol snett framför TVn – på en halv meters avstånd ser jag både bilden tydligt och kan, när jag behöver, läsa texten. Birgitta sitter i sin stol på sin vanliga plats – TVn är snett vänd åt det hållet. På så sätt kan vi båda, utifrån våra respektive synförutsättningar, ta del av filmen.

Hur jag fortfarande klarar att skriva blogg? Jag har ökat storleken till 150 procent.

Sommar i P1 med Inga Landgré

Inga Landgré, född 1927, är en av svensk teaters och films grand old ladies. Hon har varit knuten till flera av landets teatrar, längst till Stockholms stadsteater. Hon har gjort otaliga filmroller, bland annat i bergmanfilmer som ”Det sjunde inseglet”; hon har också spelat i några av Ingmar Bergmans TV-uppsättningar.

En så framgångsrik skådespelerska kunde ju tänkas berätta om alla dessa framgångar, när hon nu fick göra ett Sommar-program, men vad hon gjorde var att berätta om sin ganska misantropiska livshållning, i och för sig begriplig mot bakgrund av det hon berättade: mormodens självmord, faderns alkoholism och den frånskilda moderns kamp som servitris för att klara sitt och dotterns uppehälle. Den här proletära uppväxten bidrog med all säkerhet till hennes livshållning: hon kallade sig själv för socialist.

En del annat i hennes livshållning, den dragning mot religiositet som fanns som ett tema mot slutet av programmet, känner jag mig själv mer främmande för, men sammantaget var det här ändå ett helt lysande sommarprogram: berörande, distinkt utan att vara snaskigt utlämnande (hon nämnde skilsmässan från Nils Poppe bara i förbigående) och oavbrutet intressant, det kanske bästa sommarprogramemt jag har hört den här sommaren.

Till det senare bidrog också hennes musikval, och då tänker jag faktiskt inte främst på att hon spelade några av hennes och mina meningsfränder, Cornelis Vreeswijk samt Mikael Wiehe i Monica Zetterlunds tappning. Nej, det var fantastiskt att få höra ett sommarprogram, där musiken var avvikande: hon spelade det hon själv lyssnar på. Alltså fick vi höra musik av Dimitrij Sjostakovitj, Franz Schubert, Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach, Arcangelo Corelli med flera.

Och min landsman, estländaren Arvo Pärt. Pärts ”Spiegel Im Spiegel” valde jag själv att spelas vid min bror Mattis begravning, och när jag i dag satt på vår glasveranda i Öregrund, inbäddad i sommargrönska, fuktades mina ögon. Och det var inte enda gången under Inga Landgrés fina sommarprogram.

Melodikrysset nummer 31 2013

Det går snabbt utför med synen. Nu har jag, gamle tidningsläsare och redaktör, till exempel svårt att läsa brödtexten i tidningarna. Ofta nöjer jag mig med att läsa rubriker och ingresser.

Hörseln och musikminnet är det inget fel på, men jag får anstränga mig för att hitta rätt siffror i Melodikrysset, och det är också besvärligare att googla. Och sen kan jag knappt tyda mina egna anteckningar – ledtrådar så väl som svar – på A4-arket jag använder vid kryssandet.

Men – peppar, peppar – det här tror jag är de rätta svaren i dag:

Lättast är som vanligt det man har i sin egen skivsamling eller eljest ofta har hört.

I dag började krysset med Jan Johanssons version av ”Elvira Madigan”, skillingtrycket vars innehåll Bo Widerberg har gjort en film av – jag såg filmen senast nu i somras.

En annan kär gammal bekant är ”Tess lördan” av Jeremias i Tröstlösa – fast här skulle veckodagen återges i pluralis, lördagar. Jag har förresten arbetat några somrar på Örebro-Kuriren, förr utgiven i det landskap där Jeremias (Levi Rickson) hörde hemma.

”Goodnight Irene” har jag oftare hört med upphovsmannen, Leadbelly, och med The Weavers (Pete Seeger med flera), men också Eric Claptons version, som vi i dag hörde, är fin. Jag gillar Clapton över huvud taget – har massor av skivor och har även hört honom live.

Som ni säkert anar, hör jag till dem som brukade lyssna på ”Smoke Rings” i radio. Det svar man här sökte var således rök.

Och för att fortsätta på temat klassisk jazzmusik: ”Stormy Weather”, som här skulle ge oss ordet väder, är en pärla med till exempel Lena Horne eller Billie Holiday.

Och för att ta ett rejält skutt i tiden: Jag har också allt med First Aid Kit – Johanna och Klara Söderberg – i min skivsamling. Jag hoppas att deras ”The Lion’s Roar” övertygade er som inte har lyssnat på dem om att de är mycket hörvärda.

Jag gillar faktiskt ocksaå Magnus Uggla. I dag hörde vi hans ”Efterfest”, vilket skulle ge oss ordet fest.

Äldre disneyfilmer ser jag också gärna. En sådan är ”Askungen”, där vi i den svenska versionen hörde Sif Ruud sjunga ”Salagadoola menchicka-boola bibbidi-bobbidi-boo”-

Jag lyckönskar Danmark och Emmelie de Forest till segern i Eurovision Song Contest. ”Only Teardrops” vinner faktiskt på fler lyssningar.

”Ankaret opp”, som här skulle ge oss ordet ankare, förekom i en gammal svensk långfilm från 1955, ”Flottans glada gossar”.

Ett par andra glada gossar – en av dem var Ragnar Dahlberg – sjöng ”De ä’ Norrköping de”. Om jag inte minns galet har han en gång i världen gjort ett porträttprogram för TV av min hustru, bland annat med bilder från vår trädgård här i Öregrund.

Just nu är det fantastiskt sommarväder här i Öregrund, men vi vill ju inte med Evert Taube behöva sjunga ”Se hur hela Uppland står i lågor”, så i går kväll var jag ute vid vår grind mot allmänningen och varnade några killar som tältade där – det är båtvecka – för att elda i det torra gräset. De lovade att inte göra det, och vi lever.

Jag njuter av vädret och årstiden, även om ”Sommaren är kort”, som Tomas Ledin sjunger.

Och har jag tur, leder ögonoperationerna i augusti till att jag ser mer av den också. Fast jag skulle vilja se sommaren nu, inte ”Another Saturday Night”, för att citera Cat Stevens.

Sommar i P1 med Ingvar Kjellson

Ingvar Kjellson är född 1923 men har, trots anmärkningsvärt hög ålder och för övrigt i likhet med sin hustru, Meta Velander, aldrig riktigt dragit sig tillbaka. Jag har sett en rad filmer med honom och också sett honom upprepade gånger på scen; jag minns honom till exempel som Peachum i ”Tolvskillingsoperan” 1969. Han har också arbetat länge för TV-teatern – en minnesvärd insats där var rollen som Mon Cousin i filmastiseringen 1978 av Sven Delblancs ”Hedebyborna”

Den nämnde han i sitt Sommar-program i dag, och det blev över huvud taget mycket från teaterns och även operans värld. Givetvis berörde han sitt samarbete med Ingmar Bergman. En anekdotisk episod handlade om hur han av Bergman fick en roll som same, som dessutom skulle joika: När han för Bergman klagade över att han ju inte behärskade detta och frågade hur man gjorde, fick han till svar: ”Inte fan vet jag.”

Mycket i det här programmet utgick från erfarenheter ur hans långa yrkesliv inom både teater och opera – av särskilt värde för dem som är intresserade av de här genrerna – men då och då lättade han på allvaret genom att berätta något mer lättsamt. En sådan historia var den skröneartade berättelsen om en på två år uppdelad båtfärd bland annat på Rhen tillsammans med en kollega, där kompisen lyckades blidka de tyska tullmännen genom att generöst bjuda på de starka drycker de letade efter.

Kjellsons sommarprogram blev ännu mer hörvärt genom att han föredömligt lät musiken som spelades understryka eller illustrera det han hade berättat.

Min hustru blev rent upprymd av att få höra så pass mycket klassisk musik, nen i början och i slutet av programmet spelade han också Cole Porter så väl som visor av Evert Taube och Olle Adolphson. Sven-Bertil Taube och Ulf Björlin nämndes för sina insatser för scenen.

Melodikrysset nummer 29 2013

Min gradvis allt sämre syn gör det mer och mer bökigt att lösa Melodikrysset: se siffrorna i krysset, få överblick över det, gå i land med att snabbt googla fram det man inte kan – och sen hinna läsa det. Min tröst just nu är att jag har fått datum fastställda för operationer av båda ögonen: ett mindre ingrepp i det tidigare (misslyckat) opererade högerögat den 14 augusti och så en starroperation även av vänsterögat den 27 augusti. Sen får vi se om det blir några fler melodikryss. Fast nu närmast, medan jag i alla fall ser om än med möda, blir det en veckolång resa runt Ísland tillsammans med hustrun. Så nästa lördag blir det inget kryss för min del av det skälet.

För att kunna lösa krysset snabbt och effektivt, måste man kunna använda datorn, vilket inte är så lätt, om man slår på fel tangenter och det inte direkt är lätt gjort att snabbt ögna sig igenom det man har fått upp.

Men det gäller att vara smart också. I dag gissade jag mig – eftersom jag hade varannan bokstav – till Kelly, och eftersom jag fick också ett födelseår, gick det ganska lätt att få fram namnet Kelly Clarkson. Clarkson, känd från American Idol, har, påminner jag mig då, varit med i krysset tidigare.

Måns Zelmerlöw ser jag som programledare för ”Allsång på Skansen”, men jag har inga skivor med honom heller, och hans ”Broken Parts” har jag aldrig hört. Men jag hade första bokstaven, Z, och då blev det lätt att gissa.

Amy Diamond har jag förstås sett och hört både i TV och radio, men i min skivsamling finns inget med henne. ”What’s In It For Me” tror jag låten hette.

TV-såpor ser jag nästan aldrig; sålunda har jag heller aldrig sett ”Mistrals dotter”. Men titelmelodin med Nana Mouskouri, ”Only Love”, har jag förstås hört, så då blir det ganska lätt att också rulla upp titeln på TV-serien.

Resten är lugna gatan.

Självfallet känner jag igen ”Så lunka vi så småningom”, signerad Carl Michael Bellman, CMB.

Povel Ramel har jag lyssnat på allt sedan unga år; jag har sett honom i tält och från scen, och jag har det mesta av honom på skiva, så även ”Köp inte en zebra”, som dock i dag skulle skrivas i pluralis, zebror.

Fler djur: elefanter. ”Baby Elephant Walk” har vi väl förresten hört tidigare i krysset?

En höjdare är ”Nu mår jag lite bättre”, där texten har skrivits av Kristina Lugn och musiken av Benny Andersson. Den sjöngs av Helen Sjöholm och Tommy Körberg.

ABBAs ”The Winner Takes It All” hörde vi i dag på franska, vilket inte vilseledde mig, Jag har bland annat hört den i ABBA-nusikalen på Broadway.

Det leder oss vidare till annat amerikanskt.

”America” ingår i ”West Side Story”, skriven av Leonard Bernstein.

Och så skulle vi känna igen den amerikanska nationalsången ”Stars And Stripes”, vilket skulle leda oss vidare till presidenten i landet, Barack Obama.

Själv har jag många radikala amerikanska sångare och låtskapare i min privata skivsamling, bland dem Tom Paxton. När Fred Åkerström – en annan favorit – översatte och sjöng in hans ”I Give You the Morning”, kallade han den för ”Jag ger dig min morgon”. Både Fred och Tom finns represnteade i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete , frihet ooch fred” (Prisma, 1970).

Och då var det väl bara ett svar kvar att redovisa. Jag har sett även Robert Broberg från scen, och jag har en hel binge med skivor med honom. I dag sjöng han något som jag helhjärtat instämmer i: ”Jag vill aldrig att sommarn ska ta slut”

Sommar i P1 med Tareq Taylor

Namn är ett medel också för att kunna placera folk nationellt/kulturellt, men namnet på dagens sommarpratare, Tareq Taylor, gör mig förbryllad. Under sitt Sommar-program i dag berättade han, ganska kort, om sin pappa, som var palestinier, vilket ger en hint om vilken kulturkrets som förnamnet kommer ifrån. Men varifrån kommer efternamnet, Taylor? Så vitt jag förstår är hans mor svenska.

Om modern bereättade han mera, lite för mycket tyckte nog en del lyssnare. Av allt att döma var hon sextitalshippie med allt vad det innebar. Hon tog till exempel med sonen till en midsommarfest, som började nog så traditionellt med stångresning, men sen fick den unge festdeltagaren, allt medan sommarskymningen och haschdhdimmorna bredde ut sig, se hur andra organ reste sig vid åsymen av nakna och lika lystna kvinnor.

Om sitt eget livs kärlek berättade han både ömsint och utlämnande. Berättelsen om hur de fann varann var rar, men han uteslöt inför lyssnarna heller inte sina egna tillkortakommanden, när det tog en oändlig tid för henna att lära sig hantera en svår whiplashskada. Men med lite hjälp utifrån har de hittat tillbaka till varandra.

Också en dotters födelse, normalt en stor glädje för föräldrarna, innebar komplikationer: Det visade sig att ett viktigt inre organ – ett av två – måste opereras bort. Men också det här slutade lyckligt.

Att vara kock på restaurnag har varit hans livs kall ända sen unga år, och han kan – genom trial and error-metoden – tydligen väldigt mycket om växter som kan ätas och tillagas. Efter lite egen trial and error – den krog där han tog anställning på under en vistelse i Australien visade sig vara en stripklubb – har han nu blivit så etablerad att han syns inte bara i svensk utan också i många andra länders TV.

Hans musikaliska meny var väl inte allt igenom mästerlig, men jag noterar att åtminstone smakprovet ur ”Hair” kan ses som en länk till det han berättade från sin barndom, och inte heller Peps Persson är ju känd för någon haschrestriktiv linje.