Brott utan straff

Woody Allen’s (manus och regi) ”Små och stora brott” (”Crimes and Misdemeanors”, 1989) lär ha hämtat inspiration från ”Brott och straff”, men har knappast mer än, i viss utsträckning, den moraliska problematiken gemensamt med Fjodor Dostojevskijs klassiska verk. Likväl är Woody Allens film ett engagerande drama med drag av både thriller och komedi. Den här filmen innehåller repliker som får mig att skratta högt framför TVn.

Länge består ”Små och stora brott” av två åtskilda handlingar, en om en vänstrande ögonspecialist, Judah Rosenthal (Martin Landau), som hamnar i ett ohållbart läge, när älskarinnan, Dolores Paley (Anjelica Huston) börjar ställa krav på att han ska berätta för och skiljas från sin hustru Miriam (Claire Bloom), en om en sturig, konstnärlig men ekonomiskt misslyckad, dokumentärfilmare, Cliff Stern (Woody Allen), gift med Wendy (Joanna Gleeson) men förälskad i Halley Reed (Mia Farrow), medproducent till den film Cliff motvilligt, för brödpengar, gör åt sin svåger Lester (Alan Alda). Som framgår redan av detta är det här en mycket stjärnspäckad film, dessutom välspelad.

När älskarinnan hotar att avslöja allt för hustrun, inklusive att Judah har handskats äventyrligt med hustruns pengar – Judah lyckas dock fördröja avslöjandet genom att bränna upp ett brev från Dolores till Miriam – blir Rosenthal desperat. Dels för han samtal med en rabbin – vi rör oss, som väl också namnen antyder, i New Yorks judiska miljö. Dels talar han med sin bror Jack (Jerry Orbach) om det dilemma han befinner sig i, vilket leder till att Jack – som själv behöver pengar – hyr en gangster, som skjuter Dolores.

Judah hamnar nu i moralisk vånda men är också fast besluten att se till att polisen inte ska kunna knyta det ännu inte av polisen upptäckta mordoffret till honom. Så han tar sig nattetid till Dolores’ lägenhet och plockar där bort alla spår – föremål så väl som fingeravtryck – som skulle kunna leda polisen till honom. Och detta lyckas: när polisen kontaktar honom efter att ha hittat hans namn i Dolores’ almanacka, förklarar han det här med att hon var hans patient. Minnena av den mördade lyckas han sedan gradvis förtränga, och i samtalen med rabbinen undviker han också att ställa de moraliska frågorna allt det här väcker på sin spets.

I den andra, parallella filmstoryn, förstår vi att Cliffs äktenskap med Wendy inte längre innehåller något sexliv. Cliff söker sig allt mer till Halley, som han börjar träffa också utanför filmtagningarna. Han förklarar sin kärlek till henne, lyckas även kyssa henne, men hon håller honom tillbaka. Avgörandet skjuts upp eftersom hon av Lester får ett flera månader långt filmuppdrag i London.

Under den tiden går det mesta åt helvete för Cliff. Lester ger honom sparken från filmuppdraget, vilket kanske inte är helt förvånande mot bakgrund av att Cliff självsvåldigt har förlöjligat Lester i en del av den film han har hunnit göra. Samtidigt går det filmprojekt Cliff för egen del håller på med åt fanders: Huvudpersonen i den dokumentär han håller på med begår självmord.

Cliff får också klart för sig att hans hustru vill skiljas – hon har träffat en annan. Men av sociala skäl går de i alla fall tillsammans på bröllop.

Där möter Cliff, till sin häpnad och bestörtning, Halley, hemkommen från London, tillsammans med Lester – de är nu uppenbarligen ett par. Halley bekräftar detta för Cliff, berättar också om den regelbundna uppvaktning med blombuketter hon under londonvistelsen utsattes för av Lester.

Den som ska gifta sig är dottern till rabbi Ben, bror till Wendy. Rabbin är också patient till Judah, som därför också är på bröllopet. På det här sättet sammanförs till slut huvudkaraktärerna i de parallella handlingarna, Cliff och Judah.

Det sker i ett sidoutrymme dit den nu djupt deprimerade Cliff har dragit sig tillbaka. Judah däremot ser det fortsatta livet an med glädje och tillförsikt, detta särskilt som det mord han har anstiftat anses ha begåtts av en lösdrivare som hade brutit sig in hos Dolores. I samtalet mellan dem förvandlas det han har varit med om till ett tänkbart filmscenario, något för Cliff att kanske bita i.

En som också bör krediteras för den här i många avseenden fina filmen är fotografen, Sven Nykvist. Honom hittade Woody Allen i filmer signerade Ingmar Bergman, även han en av Allens förebilder.

Häxan och lejonet

Den upplaga jag själv äger av C S (Clive Staples) Lewis’ (1898-1961) bokserie om Narnia, sammanlagt sju böcker, köpte jag 1999, men jag hade då för länge sen både köpt den till och läst den för våra barn. Jag har också i TV sett en tidigare filmatisering av den här serien än den Disney-producerade version som närmast föranleder den här texten.

”Häxan och lejonet”, egentligen den andra boken i serien om Narnia, gavs ut på svenska 1959, i översättning av Birgitta Hammar; bokförlaget var, när jag skaffade den, Bonnier Carlsen. Illustrationerna, av Pauline Baynes, härrör från C S Lewis’ engelska original ”The Lion, The Witch and The Wardrobe”, utgivet 1950.

Walt Disney Pictures gjorde år 2005 den filmversion, som i dag är den vanligaste, ”Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet”, i engelskspråkigt original – brittisk/amerikansk/nyzeeländsk – ”The Chronicles of Narnia: the Lion, the Witch and the Wardrobe”. Regi: Andrew Adamson.

Ni som känner till min rationalistiska och icke-religiösa livsinställning skulle kanske inte i förstone tro att jag har något till övers för en värld befolkad av fauner, häxor och talande lejon, men jag har inga problem med saga och fantasy, särskilt som de moralproblem som tas upp i den här berättelsen är nog så reella.

Annars börjar den här historien nog så realistiskt: Vi befinner oss i London under andra världskrigets flygbombningar. Syskonen Pevensies pappa är inkallad, och till slut väljer mamman i familjen att evakuera barnen, i storleksordning från yngst till äldst, Lucy (Georgie Henley), Edmund (Skandar Keynes), Susan (Anna Popplewell) och Peter (William Moseley) ut på det inte lika bombhotade landet. De åker, ensamma, utan vuxeneskort, per tåg till resmålet, där de hämtas med häst och vagn.

De får bo i ett stort gammalt hus, ägt av en avlägsen släkting, professor och i enlighet med tidens myt om professorer ganska frånvarande. Fast det visar sig senare att han faktiskt känner till den hemliga port till en annan värld och tid det här gamla huset rymmer.

För syskonen finns inte så mycket meningsfullt att göra, så de fördriver tiden med att leka kurragömma. Det gamla huset är som gjort för kurragömma – där finns korridorer och prång och skåp att gömma sig i. Den allra yngsta i syskonskaran, Lucy, gömmer sig vid ett tillfälle i en garderob, och när hon tar sig längre in bland kläderna i den, öppnar den sig plötsligt mot en skog i en ny och okänd värld, en vintervärld. I den stöter hon av en slump ihop med en varelse som inte ser ut som hon själv, en faun.

Efter en inledande fas av avvaktande tystnad börjar de här två tala med varann, och faunen, som heter Tumnus (James McAvoy) bjuder rent av Lucy med hem till sin håla på en kopp te. Och med hjälp av Tumnus får så Lucy reda på att hon har hamnat i landet Narnia och att den ständiga vintern där beror på att landet nu i över hundra år har styrts av den vita häxan Jadis.

Medan Lucy dricker sitt varma te, spelar faunen flöjt för henne, en musik som förtrollar henne och får henne att somna.

När Lucy sedan vaknar bekänner Tumnus, att han hade haft för avsikt att följa den vita häxans påbud och alltså först hade tänkt lämna över Lucy till henne men att han sedan hade ångrat sig. I stället för han nu Lucy tillbaka till utgångspunkten, gången som leder ut ur Narnia och in i garderoben.

Det märkliga är att tiden har stått still i den vanliga världen, medan allt det här hände, och syskonen tror förstås inte på Lucy, när hon berättar, vad hon har varit med om.

Men Lucy ger sig inte: En kommande natt smyger Lucy tillbaka till garderoben genom vilken man kommer till landet Narnia.

Fast den här gången smyger hennes bror Edmund efter henne och tar sig också – fast efter Lucy – genom garderoben och hamnar, till sin stora häpnad, i det vintriga Narnia.

Här möter han nu, inte Lucy, men den vita häxan (Tilda Swinton) i en släde. Eftersom hon, till en början i motsats till sin kusk, anslår en vänskaplig ton, avslöjar Edmund, att han letar efter sin syster, som redan har varit i Narnia en gång tidigare. Edmund bjuds på förtrollande konfekt och varm choklad och inviteras att tillsammans med sina syskon besöka den vita drottningen, i själva verket alltså en häxa, i hennes slott. Vad hon inte berättar för Edmund är att det finns en gammal spådom om att fyra intränglingar, barn av Adam och Eva, är de enda som kan hota hennes välde och därför måste förgöras.

Men den här gången – för att senare kunna fånga alla barnen Pevensie – låter hon Edmund löpa och återförenas med Lucy. Tillsammans tar de sig hem igen genom garderobspassagen.

Tredje besöket i Narnia börjar med att syskonen under lek i trädgården råkar panga ett fönster, och när de springer in för att gömma sig hamnar de förstås i det där garderobskåpet. Den här gången kommer de alltså alla fyra till Narnia.

Lucy för dem hem till sin vän Tumnus, men de finner hans fina hem ligga i spillror. På en lapp kan de läsa att Tumnus har hämtats av hemliga polisen, anklagad för högförräderi.

Men i den här märkliga skogen finns djur som kan tala, bland annat ett bäverpar, till vars underjordiska lya de får följa med. Här får de veta att det i Narnia finns en gammal profetia om att landet ska räddas ur den vita häxans grepp av fyra människobarn, också om den mytiske lejonkungen Aslan, som tillsammans med barnen ska rädda Narnia.

Under tiden har Edmund försvunnit och blivit tillfångatagen. När han utanför den vita häxans ispalats ser Tumnus förstenad och sedan i mötet med den vita häxan, drottningen av isslottet, får erfara att hon inte alls är så där snäll som hon först verkade i hans ögon, börjar han äntligen komma till besinning.

De övriga syskonen jagas av isdrottningens/häxans vargar. Men under deras flykt undan förföljarna börjar det hända märkliga saker. Trots den oändliga vintern i Narnia har där aldrig under den här långa perioden firats någon jul. Julen representeras också här, ganska traditionellt för vår egen del av världen, av en jultomte med julklappar, sådant som de senare kommer att få nytta av: Lucy får en flaska trolldryck som kan hela, Susan en pilbåge och pilar och Peter ett svärd.

Och under tiden börjar det hända andra märkliga saker: Isen, över vilken de har flytt, bryts upp så att de förföljande vargarna inte kan nå dem. Och snön smälter. Vintern går över i vår. Peter räddar sina systrar, och när de når fram till Aslan – det är förstås hans återkomst som åstadkommer förändringen i naturen – blir han av Aslan dubbad till riddare.

Några av Aslans krigare lyckas också befria Edmund, och under hans möte med syskonen och Aslan undfår han den nåd, som är en del av C S Lewis’ kristet färgade tankevärld.

Häxan/isdrottningen är förstås rasande och samlar en väldig här för att slå ner Aslan och hans trogna. Men först kräver hon Edmund, förrädaren som enligt gammal sed i Narnia tillhör henne, tillbaka.

Aslan gör då något överraskande, han överlämnar sig själv i hennes våld mot att hon släpper Edmund, åter igen en religiöst färgad offerrit. Och häxan accepterar, låtsas åtminstone därmed skona de andra. Vi får alltså se Aslan föras till ett stenaltare och till synes låta sig dödas för en annans synder. Lucy och Susan blir nattliga vittnen till vad de tror är Aslans död.

Under tiden ställer sig Peter och Edmund i spetsen för Aslans här för att utkämpa slutstriden mot häxan och hennes monsterhär. Här förekommer i filmen masscener, som är mäktiga men ändå inte så monstruösa att de skulle kunna skrämma en yngre filmpublik från vettet. Den av Peter och Edmund ledda lejonsidan tvingas också till reträtt.

Men räddningen är nära. När solen går upp, rämnar stenaltaret där Aslan ligger, och han vaknar likt en Kristus till liv igen.

Lucy och Susan får rida på Aslans rygg, och Aslan ingriper i den pågående striden just när Häxan och hennes bestarmé ser ut att ha vunnit. Häxan har, kanske dödligt, sårat Edmund, och även Peter ser ut att duka under – men just då anländer Aslan och slår ner häxan.

Nu kommer Lucys hälsobringande vätska, den hon har fått i present av jultomten, till användning. Med hjälp av den vaknar både Edmund och de övriga fallna till liv igen.

Aslan väcker alla varelsen, som den onda isdrottningen har förvandlat till stenstoder, till liv igen: Han blåser sin ande – Guds ande – i dem, och bland dem som vaknar till ett pånyttfött liv finns faunen Tumnus.

Aslan viger dem sedan till konung/drottning över var sin del av Narnia, medan han själv drar sig tillbaka.

Vi hinner till och med se de här fyra barnen åldras i sina nya monarkiska roller.

Men en dag, när de är ute och rider tillsammans i den skog där det här äventyret började, minns de plötsligt ingången till Narnia, genom vilken de en gång i världen anlände, och går genom den åt andra hållet. I det ögonblicket är de unga igen.

Och professorn som de bor hos finns åter där, med deras boll i händerna och faktiskt inte alls arg på dem. Även han känner till Narnia.

Melodikrysset nummer 47 2013

Dagens melodikryss var delvis lätt men innehöll också en del knepigheter.

Den gode Eldeman hade lagt ut en fälla redan i början av krysset. Jag hade ingen som helst svårighet med att genast känna igen Robert Brobergs ”Båtlåt” – jag har det mesta av och med honom på skiva, och jag har också sett honom på scen – men intet ont anande skrev jag, och gissar jag många med mig, först ”båtar” som svar på frågan om vad farkosten har omkring sig. Men som svaret på nästa fråga indikerade: svaret måste här i stället bli bojar.

Detta på grund av att det ju var Jussi Björling som sjöng Rossini i dagens klassiska fråga.

Sen kom en fråga som ligger helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag vet mig aldrig någonsin ha hört Avicii, långt mindre albumet ”True” med ”Make Me Up”.

Radion står på hela dagarna, och på kvällstid ser jag ganska mycket TV, men tro inte att jag för den skull lyckas lära mig några programsignaturer.

Så i mitt fall var det en svår uppgift att identifiera signaturen till ”Svar i dag”.

Och förvisso har jag en gång i världen sett en del avsnitt av ”Mash”, men det var nog inte dess signatur som fångade mitt intresse.

Vi kan väl ta allt bökigt på en gång. Inte så att jag hade svårt att känna igen den melodi ur ”A Little Night Music” (Stephen Sondheim med flera), ”Send In the Clowns”, som förekom här fast på tyska. Men vad heter den här melodin egentligen på svenska? Vad jag förstår heter Beppe Wolgers’ – Eldeman refererade till honom – svenska version ”Var finns den clown”, men då går varken första och tredje ordet i titeln – det var de som efterlystes – in. När Mattias Enn sjunger den, sjunger han ”Ta in en clown”, och det var helt solklart första och tredje ordet i den versionen Eldeman efterlyste. Ändå undrar jag om någon är kapabel att reda ut det här åt mig.

Resten hade jag inga problem med.

Jag har i och för sig inte sett den nya tecknade versionen av ”Emil & Ida i Lönneberga”, men både musiken och textinnehållet kändes välbekanta.

Jag är fortfarande lite paff över den usla placering – nummer 18 – Ola Salo fick i Eurovision Song Contest 2007, detta eftersom ”The Worrying Kind” faktiskt var värd en mycket bättre placering. Men det är mycket med ESC jag inte förstår. (Och jag förstår ännu mindre av utfallet i de svenska melodifestivalerna under senare år.)

Även om somliga säkert tror motsatsen, har jag verkligen inget horn i sidan till populärmusikgenren.

Jag tycker till exempel att Lena Ph är en utmärkt företrädare för den. Hennes tolkning av ”Månsken i augusti” är ett exempel på det.

Personligen gillar jag ännu mer Lisa Nilsson, som vi i dag hörde i ”Sånger om oss”.

Och jag tycker att Edda Magnason gör ett inkännande och pricksäkert porträtt av Monica Zetterlund i filmen om henne – ni hittar mina recensioner av filmen respektive skivan, från vilken vi i dag fick höra ”Sakta vi gå genom stan”, under Kulturspegeln, Film respektive Musik.

Hoppet därifrån till ”Should I Stay Or Should I Go” med punk-bandet Clash kan tyckas vara långt, men jo, jag tyckte det var kul att höra dem också.

”Should I Stay Or Should I Go” är för övrigt en frågeställning som har varit aktuell för mig nu i ett par veckor, på nätterna, i dubbelsängen. Jag har nämligen en envis hosta, särskilt i ryggläge.

Maria Lang-revival

Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange (1914-1991), var länge en av de mycket lästa svenska deckarförfattarna. Jag ägde under en tidigare period i livet ganska många av hennes böcker, återutgivna antingen som Pan pocket eller inbundna i den något äldre Vingserien. Hon kan vara roande att läsa men har knappast skrivit några omistliga böcker, så i samband med en nödvändig bokhyllerensning gav jag bort min Lang-samling.

Men när Norstedts nu har återutgivit en rad av dem i förförisk femtiotalsutstyrsel, har jag lockats att köpa nyutgåvorna åt min hustru.

Bland dem finns ”Tragedi på en lantkyrkogård” från 1954, en historia om mord i en lantlig kyrkby med både prästgård och lanthandel och en hel drös människor som var och en av dem skulle kunna vara den av Langs detektivhjälte Christer Wijk eftersökta mördaren. Man mer än anar att det är Agatha Christie som har inspirerat författarinnan till den här svenska historien.

Flera av Langs/Langes deckare har också filmats i samband med nyutgivningen, och jag får kanske anledning att framöver skriva om de här filmerna. Men här om dan såg jag i TV en äldre filmatisering, från 1960, av den här boken, fast i Arne Mattssons regi kallas den för ”När mörkret faller”.

Mattsson var i sina bästa stunder en mycket habil filmmakare, men just när det gällde deckarfilmer, var han inte till sin fördel: I det här fallet skräms i alla fall inte jag av de många närbilderna på de kanske alltför många misstänkta. Enda gången det känns en smula spännande är när prästen Ekstedts (Nils Asther) lilla ständigt snokande dotter Lotta (Anna-Maria Giertz) går en smula för långt och blir överfallen av den mördare som vi vid det tillfället ännu inte får se ansiktet på.

Maria Lang skrev själv filmmanus och tog sig då friheter i förhållande till sitt bokoriginal. Mest anmärkningsvärt är där att filmens mördare är en annan än bokens. Och Christer Wijks (Karl-Arne Holmstedt) ständiga följeslagare Puck har opererats bort i filmversionen.

Själv hade jag ändå nöje av att se filmversionen av den här alltså inte våldsamt spännande historien. Jag vet inte om det är Arne Mattsson eller hans fotograf Hilding Bladh som har den främsta förtjänsten av detta, men som skildring av miljöer från tidigt femtiotal är den högst sevärd. Min egen dåtida lantliga miljö var mycket påvrare än den i filmens prästgård, men detaljer i interiörerna därifrån fungerar ändå som träffsäkra tidsmarkörer. Och ännu mer berörs jag av interiörerna från och varorna i den lanthandel där den här historiens första mord äger rum (på handelsmannen, spelad av Georg Fant). När kameran zoomar in välkända dåtida varumärken, tappar jag rent av intresset på huvudhandlingen, deckarintrigen. Det här, och till exempel de yngre damernas klädsel, tar hos en tittare i min ålder och med min erfarenhet – jag hade sommar- och helgjobb i min lilla orts ICA-affär – helt över intresset.

Och sen är det ju alltid intressant att få återse ett antal svenska skådespelare från förr, utöver de redan nämnda till exempel Birgitta Pettersson, Elsa Prawitz, Adolf Jahr, Sif Ruud och Hjördis Petterson.

Baron Münchhausens fantastiska äventyr

Jag har någon gång under pojkåren läst berättelserna om Baron von Münchhausens fantastiska äventyr. Den tyske friherren Hieronymus Karl Friedrich von Münchhausen (1720-1797) har funnits på riktigt, men historierna om hans fantastiska äventyr är förstås produkter av en ovanligt livlig fantasi.

Men han har, fastän han ofta anges som författare till de här skrönorna, faktiskt inte själv publicerat dem i bokform. Publiceringen började med att Rudolf Erich Raspe från Hannover i London 1786 gav ut några av historierna om Münchhausen i bokform, ”Baron Munchausen’s Narrative of His Marvelous Travels and Campaigns in Russia”. De översattes 1788 till tyska och utökades då i antal av Gottfried August Bürger i det som betraktas som den kompletta originalvolymen, ”Wunderbare Reisen zu Wasser und zu Lande. Feldzüge und lustige Abenteuer des Freiherrn von Münchhausen”. Samma år, 1788, utökades den engelska upplagan till att omfatta också tilläggen.

Det torde vara omöjligt att exakt slå fast vem av de här herrarna som bör anges som författare till boken om Münchhausen. Skrönorna om Münchhausen berättades utan tvekan muntligt av Münchhausen själv, men både Raspe och Bürger har säkert i samband med bokutgivningen bidragit till att ge dem litterär gestaltning.

I den pocketutgåva från Niloé, jag äger, ”Münchhausen” (översättning Jacob Gunnarsson) anges G A Bürger som författare. Den här utgåvan innehåller för övrigt också illustrationer av Gustave Doré.

Men den är inköpt 1990, och historierna om Münchhausen läste jag redan under folkskoleåren. I så fall bör det ha varit volymen ”Münchhausens underbara äventyr” från Barnbiblioteket Saga jag läste.

Jag vet också att boken har getts ut i serien ”Tidens ungdomsklassiker”.

Allt som har getts ut av de nämnda förlagen ligger numera under Norstedts och dess barn- och ungdomsbokförlag Rabén & Sjögren. Det här förlaget hade länge en förnämlig barn- och ungdomsklassikerserie, Klassikerförlaget, men det finns bara rudiment kvar av den – kolla själva i någon av KFs Akademibokhandlar. Går det verkligen inte att ständigt i tryck tillhandahålla den typ av böcker som skrönorna om Münchhausen är ett exempel på? Den här sortens böcker kan för övrigt läsas av människor i alla åldrar.

De här reflektionerna föranleds av att TV i eftermiddags visade en på många sätt fin brittisk filmatisering av ”Baron Münchausens äventyr” (namnstavningen är halvbrittisk), ”The Adventures of Baron Munchausen” (1988), gjord av Terry Gilliam.

Gilliam är känd från ”Monthy Python”, och det slår mig, att Monthy Pyton-gängets galna humor har viss släktkap med de skrönor och galenskaper som utmärker också historierna om baron Münchhausen.

Inledningsgreppet i filmen är att ett teatersällskap under sent 1700-tal ger en föreställning om baron von Münchhausens liv och bravader. Då dyker plötsligt den riktige baron von Münchhausen (porträttlikt och idérikt spelad av John Neville) upp och tar över.

Runt omkring pågår det krig – staden belägras av turkarna – och Münchhausen förklarar att alltsammans är hans fel: Han har slagit vad med den turkiske sultanen och sen, när han med hjälp av världens snabbaste man, Berthold, på rekordkort tid har lyckats få dit en flaska utsökt vin från Wien, därmed vunnit har vadet och därför får en belöning. Med hjälp av världens starkaste karl, Albrecht, tömmer han då sultanens hela kassavalv.

Med hjälp av ett luftskepp, vars ballong är byggd av en massa sköna damers onämnbara, tar sig Münchhausen ut ur den belägrade staden för att skaffa hjälp. Ombord på luftskeppet har också unga Sally Salt, dotter till chefen för teatergruppen, Henry Salt, tagit sig.

Tillsammans upplever de här två en rad äventyr, som man åtminstone delvis känner igen från bokhandlingen: Våra vänner hamnar till exempel i magen på en jättelik monsterfisk, hamnar i Vesuvius’ inre tillsammans med bland andra Vulcanus och gör besök på månen, och vid ett tillfälle räddar sig Münchhausen från att drunkna genom att med den egna armen ta tag i sitt hår och så lyfta både sig själv och hästen.

Alltsammans knyts sen samman i ett slut där Münchhausen och hans återfunna, nu gamla hjältevänner återvänder och räddar den av turkarna belägrade staden. Särskilt beaktansvärda insatser gör där Gustavus, han som kan blåsa starkare än orkaner. Till slut kan Münchhausen, mot de klentrognas vilja, slå upp stadsporten inifrån och visa, att turkarna är besegrade och borta.

Som extra bonus kan den äldre delen av biopubliken håva in att Venus spelas av Uma Thurman och hjälteofficeren av Sting.

Lars Hård i Hampe Faustman-film

Jan Fridegård (1897-1968) kom jag att läsa mycket tidigt, allra först hans trilogi om vikingatiden. Min mamma köpte de här böckerna som utgåvor i FiBs folkbokserie.

Snart blev jag själv ombud för gamla Folket i Bild, där Fridegård publicerades flitigt, och så småningom blev jag också försäljare av FiBs folkböcker. Samlingsutgåvan av de tre första delarna av hans självbiografisk romanserie om Lars Hård, ”Jag Lars Hård” (1935), ”Tack för himlastegen” (1936) och ”Barmhärtighet” (1936) kallades, när den våren 1950 utgavs i FiBs folkbokserie, för ”Lars Hård” och trycktes i en upplaga om 85.000 exemplar. Då var jag dock själv ännu inte bokombud.

Senare skrev Fridegård en fortsättning i form av ytterligare två romaner, ”Här är min hand” (1942) och ”Lars Hård går vidare” (1951). De här båda romanerna gav Folket i Bilds förlag hösten 1957 ut i en samlad volym i sin folkbokserie – dess upplaga var 75.000 exemplar, och jag sålde säkert minst ett tjugotal av dem.

Av de första tre Lars Hård-böckerna gjorde Hampe (egentligen Erik) Faustman 1948 en samlad filmversion, kallad ”Lars Hård”.

Historien om Lars Hård är här komprimerad, mer endimensionell. Filmhandlingen startar med att Lars Hård får straffarbete och slutar med att han släpps fri, och där emellan har man lagt in det som förde honom dit: att han inte har betalt underhåll för ett barn som dess moder uppger är hans plus hans överfall under straffarbetet på en trakasserande plit. (Pliten överlever, men han döms till ett års straffarbete för dråpförsök.) Det som hände där emellan berättar han för en av de få mänskliga anställda inom fångvården, och det är det som är filmens huvudhandling. Handlingen i den här uppläggningen har skrivits av Jan Fridegård själv, så den på det här sättet avskalade och komprimerade storyn kan man inte lasta Hampe Faustman för.

Hampe Faustman är i flera av sina filmer en god skildrare av proletära miljöer, men här har han nog haft tidens skådespelarnormer mot sig (om han nu över huvud taget har försökt göra filmen mer realistisk än vad den är). Det gäller även George Fant, som spelar Lars Hård, det vill säga Jan Fridegård, som i det här skedet av sitt liv ännu inte hade slagit igenom som författare. (Men att han har ambitioner åt det hållet antyds i en scen, där några statare har hittat hans anteckningsbok på ett höloft och sen har roligt åt det en av dem läser upp för de andra.)

Men i stort sett talar alla, med små variationer, ungefär likadant: Lars´ far (Adolf Jahr) och mor (Elsa Widborg), Inga (Eva Dahlbeck), trädgårdsmästarpraktikanten som Lars har en av sina erotiska historier med, kusken och hans hustru, Andersson (Artur Rolén), en annan statare, Lars medfånge, spelad av Gustaf Lövås, barnavårdsmannen (Sif Ruud) och så vidare. Missförstå mig inte – det är inget fel på deras rollprestationer. Men jag som är uppvuxen i en proletär miljö på landet vet att människor på den tiden talade sin lokala dialekt, och att man av de flestas tal förstod att de bara hade mycket elementär utbildning.

Jag har redan tidigare berättat att det, mer i förbigående, antyds att Lars Hårds håg står till att skriva. Den som känner till Jan Fridegård vet ju också, att det som fick hans Lars Hård att lämna för hans klass normala jobb och missköta andra (i filmen röjning av fälld skog) hade den här bakgrunden, men eftersom detta är så oklart infogat i filmens handling, framstår han inte bara i de slitande statarnas ögon utan också hos oss som ser filmen lite som en smitare, vilket ytterligare understryks av hans olika kvinnoaffärer, som tenderar att ta över handlingen i stället för den proletära utvecklingshistoria som är en intressantare (röd) tråd i Fridegårds epos. I filmens slut fastnar han i och för sig till slut för en av byns flickor, Eva (Nine-Christine Jönsson), men varför förblir en smula obegripligt. Begripligare är då de känslor och den besinning kontakten med hans dödssjuka mor väcker hos honom, när han återvänder hem efter fängelsetidens slut.

Melodikrysset nummer 45 2013

Dagens melodikryss hörde kanske inte till de svårare, men det började svårt med en normalt lätt igenkänd melodi. Nanne Grönvalls ”Avundsjuk” misshandlades svårt i en karaokeversion.

Det övriga i mitt fall svåra handlade om skivor så nya, att jag inte har hunnit höra dem.

Men att det var Peter Jöback som sjöng ”Annars vore jag inte jag” var ju helt uppenbart.

Även Björn Skifs stämma kände jag igen, och fastän jag inte har sett Spök från 1982, letade jag mig fram dit.

”Colors”, titelspåret på nya CDn med samma namn med Laleh (Pourkarim) kände jag dock igen – den måste jag ha hört någonstans.

Till det svårare i dag hörde faktiskt ”En gång för alla” med Nina och Kim, med efternamnen Ilhammar respektive Kärnfalk. Den hamnade på sjunde plats i deltävlingen i Karlstad i Melodifestivalen 2004. Varför måste vi minnas den?

Nu har jag faktiskt tittat på en av omgångarna i ”Så mycket bättre”, så jag vet att Ebbot Lundberg medverkar där. I dag hörde vi honom sjunga ”Fri som en vind”, ursprungligen mer känd med en annan av deltagarna, Lill Lindfors.

Sen var det bara låtar och frågor kvar, lämpliga för gamla stötar som jag.

Av Carl Michael Bellman, som dock levde före min tid, har jag allt han gjorde på skiva, till exempel dagens ljudillustration i Sven Bertil Taubes tappning, ”Nå skruva fiolen”, Fredmans epistel numero 2.

Och då kan vi väl ta farsan Taube också, Evert: I dag fick vi höra hans ”Calle Schewens vals” från 1932, den där det doftar av nyslaget hö. Kolla själva ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Karl Gerhard har jag sett på scen och har det mesta av på skiva. Så visst minns jag hans presentation av sig själv: ”Tack ska ni du ha, Karl Gerhard heter jag”.

Owe Thörnqvist har jag rent av träffat ett antal gånger – liksom min hustru är han så kallad hedersupplänning. I den sång vi hörde med honom i dag, ”Rumba i Engelska parken” förde han oss till en för oss uppsalabor välkänd miljö, belägen bakom universitetsbiblioteket Carolina.

Välkända trakter för en barnboksälskare som jag är också Astrid Lindgrens Bullerbyn. I dag fick vi höra ”Falukorvsvisan”, tonsatt av Georg Riedel och ett musikaliskt inslag i filmen ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Det var nästan bara svenskt i dagens kryss (även om Riedel och Laleh ursprungligen kommer från andra länder), men ett riktigt markant undantag förekom det ändå: Vi hörde ”Born In the USA”, i dag visserligen inte framförd av men ändå skriven av Bruce Springsteen. Jag har allt också av honom på skiva.

En film om gott gry och mod

Bröderna Joel och Ethan Coen är legendariska filmskapare. Också deras ”True Grit” från 2010 är högst sevärd, ibland andlöst spännande. Det enda jag beklagar med den är att den även här i Sverige har fått behålla sin originaltitel. Vet alla biobesökare och nu också TV-tittare vad ”grit” betyder på svenska?

”True Grit”, ursprungligen en bok från 1968, filmades redan 1969 med John Wayne. Jag har inte sett den filmversionen, men jag kan tänka mig att bröderna Cohen har försökt krypa närmare bokoriginalet. Hur som helst är de suveräna som skildrare av både människor och miljöer. Och så är deras film spännande, periodvis nervpirrande.

I centrum för handlingen står en blott 14-årig flicka, Mattie Ross (Hailee Steinfeld), vars pappa har mördats av en av hans anställda, Tom Chaney (Josh Brolin). Mattie vill hämnas pappan efter principen öga för öga och tand för tand, och hennes hårda beslutsamhet illustreras redan i början av filmen när hon till synes oberörd ser tre män hängas i ett slags kollektiv galge. Det här är inte min personliga straffmoral, men hennes inställning utgör en förklaring till vad som driver henne till att göra det hon anser att hon måste göra.

Rik är hon knappast, men hon lyckas ändå få ihop ett tillräckligt stort startkapital för att till slut kunna leja en kapabel medhjälpare, ett slags sheriff med rätten i sin egen hand, den enögde Rooster Cogburn (Jeff Bridges). När han väl har åtagit sig uppdraget, att i indianterritoriet hitta Chaney, vill han inte ha Mattie på släp och försöker också, förgäves, skaka av sig henne.

Det här jaktuppdraget kompliceras ytterligare av att mördaren, för ett annat brott, jagas även av Texas Rangern LeBoeuf (Matt Demon). För Cogburn spelar det ingen avgörande roll var Chaney, väl infångad, hamnar, men Mattie ger sig fan på att pappans mördare ska hängas i Arkansas.

Den fortsatta historien, som jag inte vill avslöja i alla sina detaljer, innehåller både kampen mellan de här tre, tidvis förenade, tidvis åtskilda, och hur man i indianterritoriet konfronteras med Chaney och det gäng banditer han ingår i. Den blodiga upptakten i en förfallen hydda och den nattliga striden, när också Chaney och hans gäng kommer dit, är nervkittlande. Ännu mer nervkittlande är den utdragna slutstriden, där Mattie bland annat tas till fånga av banditerna och är nära att bli dödad.

Hon lyckas skjuta Chaney men faller själv ner i en håla, som visar sig vara full av skallerormar. Cogburn anländer och lyckas dra upp henne i sista stund, men då är hon biten i armen, som Cogburn måste skära i för att rädda henne. I en strapatsrik ritt för han henne till sjukhus, där hennes arm amputeras. När hon vaknar till medvetande är han försvunnen.

Bortemot 25 år senare, när hon är 40, möter vi åter Mattie (nu spelad av Elizabeth Marvel). Hon är nu en vuxen kvinna, enarmad men ändå kapabel, och hon har aldrig glömt att hon fortfarande är skyldig Cogburn 50 av de dollar hon en gång utlovade honom. Till slut lyckas hon få kontakt med honom – han är vid den här tiden verksam i en turnerande vildavästernshow – och de kommer överens om att hon ska söka upp honom när den ger föreställningar i närheten av där hon bor.

Men när hon kommer dit, visar det sig, att Cogburn har dött för tre dar sen.

Melodikrysset nummer 44 2013

Melodikrysset är förstås alltid lättast, när man själv har låtarna som spelas på skiva, filmerna som musiken är hämtad från på DVD och så vidare. I dag är det till och med så att jag i flera fall själv har skrivit om dem här på bloggen.

”Vem som helst blues” var en av ljudillustrationerna i dag. Den finns på CDn ”Hosianna” med Lars Winnerbäck, och om den kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Winnerbäck, Lars.

Evert Taube har jag allt av på skiva, och jag ägnade en sommar för ett tag sen åt att återge och kommentera många av hans sångtexter. Så ni kan hitta texten till hans ”Nudistpolka” med kommentar under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Jules Dassins film ”Aldrig på en söndag” har jag skrivit om på Kulturspegeln, fast den recensionen hittar ni förstås under Film. Melina Mercouri gjorde en minnesvärd rollprestation i den.

Dagens melodikryss innehöll ytterligare tre filmmusikfrågor, men åtminstone två av dem var inte lika lätta för mig.

Hyggligt lätt var det att känna igen ”På söndag, på söndag”, som skulle leda oss tre dar tidigare, till torsdagen. Men sen kom jag på att den också har förekommit i en film, något som Eldeman inte frågade efter: Alice Babs och Sven Lindberg sjöng den i Stig Olins film ”Resan till dej”.

Jag har i och för sig sett ”Sången om Stockholm” från 1947, men jag ska gärna tillstå att jag inte omedelbart kom ihåg ”Men bara vi kunde få vind igen”, i filmen framförd av Anders Börje och skriven av Nils Ferlin och Lillebror Söderlundh.

Filmen ”Titanic” har, trots att den var en gigantisk publiksuccé, redan tidigare vållat mig problem i Melodikrysset, detta för att jag själv aldrig har sett den. I dag spelades hur som helst ”My Heart Will Go On” ur den.

”Titanic” har ju förekommit tidigare i Melodikrysset, och det gäller också några andra av dagens ljudillustrationer.

Sålunda har vi tidigare hört ”Put Your Hand In the Hand” tidigare men då på svenska. Det är ju en sång som hör hemma i den religiösa sfären, men den mest kända versionen av den har väl gjorts av Elvis Presley.

Också ”Flickor bak i bilen” – ”Vi har det bra, vi där bak i bilen” – har vi hört tidigare, fast då med Siw Malmkvist. I dag hörde vi den på engelska, ”Little Girls Sitting In the Backseat”.

Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” har likaså förekommit förr.

Och också ”Gotländsk sommarnatt” med Ernie Englund har förekommit tidigare. Fast i dag skulle vi klara var den utspelas, nämligen på Gotland.

Två låtar låg å andra sidan utanför det jag vanligtvis brukar lyssna på.

Robbie Williams har jag inget förhållande till, och jag har förstås inte heller hört hans senaste album.

Och Lady Gaga, i dag i ”Applause”, håller mig ifrån sig, inte för att jag är sexuellt pryd utan för att hon är så utstuderat spekulativ.

Jag väljer att avsluta dagens kryssredovisning med ”Humlans flykt” av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Den skulle ge oss svarsordet insekt.

Så här års hörs det inget humlesurr i trädgården. Blomrabatterna förbereder sig för vinterdvalan, täckta av alla löv som har fallit av träden. De gula löven där och på gräsmattan är det enda som lyser upp höstmörkret en smula under den allt för korta dagen.

Vi var på begravning i går av en gammal vän – vi är ju i den åldern nu, allihop. Efter samlingen i Uppsala – jag ska återkomma till den – åkte vi ut hit till huset vid kusten.

Det var för sista gången den här hösten. Fast i min ålder vet man ju inte vilket besök som blir det slutgiltigt sista.

En moderniserad men mycket välgjord Sherlock Holmes-historia

Arthur Conan Doyle (1859-1930) är mest berömd för sina berättelser – fyra romaner och 56 noveller – om Sherlock Holmes. Jag har läst de här deckarhistorierna allt sedan unga år, och jag har dem förstås i samlad utgåva i bokhyllan.

De här berättelserna är inte bara spännande, utan de utmärks också av logik, detaljskärpa och suggestiv miljöskildring.

Den som är förtrogen med Sherlock Holmes så som han och hans äventyr skildrades av Conan Doyle upplever först att Guy Ritchie i sin film från 2009 ”Sherlock Holmes” tar sig stora friheter inte bara när det gäller själva historien, som hämtar karaktärer – förutom Holmes och dr Watson också till exempel Irene Adler – från Conan Doyles verk. De här figurerna har fogats in i en ny historia, skriven av tre nutida manusförfattare, och figurerna har delvis andra karaktärsegenskaper än hos Conan Doyle. Sålunda är Sherlock Holmes här (spelad av Robert Downey Jr) inte bara en tankeskarp iakttagare och logiker utan också något av en modern actionhjälte, som vi möter både i boxningsringen och i våldsam kamp med skurkarna. Också hans intellektuella sidekick doktor John Watson (Jude Law) är i den här tappningen en mycket mer fysiskt aktiv och kapabel hjälpreda än han framstod i Sir Arthur Conan Doyles berättelser.

Samtidigt förs vi genom skildringen av gatuliv och miljöer och människor effektivt tillbaka till ett svunnet London. Den här filmen slarvar inte med något sådant.

Och till slut känns det här som en Sherlock Holmes-historia, i de viktigaste avseendena ändå trogen Arthur Conan Doyle.

I fokus på den andra sidan, förbrytarsidan, står seriemördaren Lord Blackwood (Mark Strong). Fler offer finns på Blackwoods lista, men han grips av Holmes och döms till hängning. Efter avrättningen blir det doktor Watsons uppgift att kolla att han är död och utfärda dödförklaring.

Men det här liket dyker upp igen, levande och kapabel att utföra nya mord. Gravöppning begärs därför, och Holmes och Watson finner att det visserligen ligger ett lik i kistan, men det är inte Lord Blackwoods.

Paniken sprider sig i London.

Jag vill inte förstöra nöjet för tillkommande tittare, men jag kan ju åtminstone antyda en del ingredienser i den fortsatta historien: Blackwood har, i maskopi med bödeln och med hjälp av en drog, kunnat lura även doktor Watson. Han dödar vidare sin egen far och tar kommandot över en hemlig orden, i vilken bland andra ingår justitieministern och amerikanske ambassadören. Det yttersta syftet är att inte bara ersätta den alltför veka och lättpåverkade demokratin med ett nytt kraftfullt välde. Blackwood vill själv bli allenarådande ledare.

Han lurar Holmes att gå till ett slakteri, där han på ett löpande band med sågklingor bland djurkropparna har hängt också Irene Adler (Rachel McAdams) som han har utsett till sitt redskap mot Holmes men som har fattat tycke för denne och därför inte går att lita på. Kampen på rullbandet med tiden och de roterande sågklingorna är rejält spännande.-

Blackwoods maktövertagande är planerat att avgöras i själva det brittiska parlamentet: Han hotar med att alla som inte stöder honom ska dö. Holmes lyckas avslöja hur det här ska gå till och får här också hjälp av Irene Adler med att oskadliggöra de cyanidkapslar som Blackwood ämnar använda.

Slutstriden står på en ännu inte färdigbyggd Tower Bridge – av detta kan vi sluta oss till att den här historien utspelar sig mot slutet av 1800-talet – och även Sherlock Holmes svävar i livsfara innan han lyckas oskadliggöra Blackwood. Kampen på liv och död äger rum på hög höjd och är också den nervkittlande.

Och så får vi en hint om en säkert lika spännande fortsättning. Irene Adler berättar för Holmes att den som egentligen har lejt henne är detektivens gamle fiende professor Moriarty.