Manhattan lockar mer än kärleksintrigen

Jag har besökt New York några gånger och då alltid bott på Manhattan, också gjort långa promenader, ibland i sällskap med Birgitta, andra gånger då hon har varit upptagen av sina uppdrag på egen hand. Jag gillar den här miljön, inte minst dess kulturutbud.

Woody Allen’s (regi) – manus skrev han tillsammans med Marshall Brickman – ”Manhattan” (1979) har inte för intet hämtat sin titel från den stadsmiljö den skildrar. Dess foto är i svart-vitt, särskilt effektfullt i de skyskrapesilhuetter som inleder och avslutar filmen, men den gör sig också i skildringen av vardagliga miljöer som gatubilder med bostadshus, broar, människomyller. Igenkänningsfaktorn är hög: Filmen innehåller både ett besök på MOMA, Museum of Modern Art, och ett annat i Central Park. New York-skildringen – och själva filmstoryn – blir inte sämre av att då och då omslutas av George Gershwin’s ”Rhapsody In Blue”.

”Manhattan” är en prisbelönt och högt rankad Woody Allen-film, men Allen var vad jag förstår själv ytterst tveksam om dess kvaliteter, och jag förstår honom. Kanske är jag för gammal och för luttrad av livet för att riktigt fängslas av dess trassliga och som jag tycker faktiskt för ytligt skildrade kärleksaffärer – inte ens den 42-årige Isaac Davis’ (Woody Allen) – ständigt dessa judar i Woody Allens filmer! – kärleksaffär med den blott 17-åriga Tracy (Muriel Hemingway) förmår riktigt fånga mig. När man är i min ålder, begriper man, att relationer med den skillnaden i ålder har svårt att hålla i längden. Isaac Davis har då redan varit gift med två andra kvinnor, bland dem Jill (Meryl Streep).

Nu är inte det här det enda kärlekstrasslet i den här filmstoryn. Isaacs bäste vän Yale (Michael Murphy) nöjer sig heller inte heller med Emily (Anne Byrne) som han är gift med utan har en historia med Mary Wilkie (Diane Keaton). Marys före detta man Jeremiah (Wallace Shawn) förekommer också i historien. Och Isaacs exfru Jill visar sig vara lesbisk och lever alltså ihop med Connie (Karen Ludwig).

För att klara sig ur sin egen knipa uppmuntrar Yale Isaac att ta över Mary, och när detta nya förhållande är ett faktum, distanserar sig Isaac med allehanda konstlade argument från unga Tracy. Men sen ångrar sig Yale i fråga om Mary, och då springer Isaac med andan i halsen över Manhattan till Tracy – bara för att finna att hon är på väg till en längre vistelse i London.

Om det blir något mellan dem också sen, efter London, får vi inte veta. I stället får vi se den där skyskrapesilhuetten av New York.

Ryskestnisk film i Robin Hood-stil

En svensk vän med stort intresse för mitt gamla hemland Estland har själv skaffat och sedan till mig lånat ut en ganska märklig film, producerad 1969 i Estland – vissa scener är också filmade i Lettland. Om jag berättar att antalet sålda biljetter i lilla Estland till den här filmen var 772.000 och i Sovjetunionen 44,9 miljoner, förstår ni kanske vilken publiksuccé den var.

Filmens estniska titel är ”Viimne reliikvia”, dess ryska ”Последняя реликвия”; i svensk översättning blir det här ”Den sista reliken”. DVD-utgåvan heter ”The Last Relic”.

Underlag för filmen, producerad av Tallinnfilm, utgör romanen ”Vürst Gabriel ehk Pirita kloostri viimsed päevad” (Fursten Gabriel eller Pirita klosters sista dagar), 1893, skriven av den estniske författaren Eduard Bornhöhe (1862-1923). Jag har inte läst den här romanen, men en ganska lång analys (på estniska) på nätet visar, att filmversionen tar sig en hel del friheter gent emot bokoriginalet.

Regissören är ryss, Grigori Kromanov, men manus har skrivits av Arvo Valton och musiken av Uno Naissoo och Tõnu Naissoo, samtliga ester. För redigeringen står Lennart Meri, senare president i Estland.

Skådespelarna är ryssar, ester och letter, och filmens grundspråk är ryska, men den finns även dubbad till estniska. Den som lyckas få tag på DVD-versionen kan också få engelsk undertext.

Filmen är gjord i färg. Sångerna i den ryska versionen framförs av Georg Ots (1920-1975), operasångare men också publikkär tolkare av populärmusik. (Somliga har väl också under åren 1980-2000 rest mellan Helsinki och Tallinn på färjan M/S Georg Ots.)

Att filmen trots sitt nationalistiska tema – den utspelar sig under livländska kriget 1558-1583 – lät sig göras under sovjettiden har säkert att göra med att dess huvudperson, fursten Gabriel (Aleksandr Goloborodko), i vart fall i filmversionen har rysk far och estnisk mor och att han kämpar mot tyskar och svenskar. I den här historiens slut anfalls Tallinn (i den verkliga historien av ryska styrkor), och klostret i Pirita bränns ner, vilket ägde rum 1577.

Till den här filmens obestridliga kvaliteter hör att den är gjord som äventyrsfilm i bästa Robin Hood-stil – dess stridsscener och gags står inte för oss kända klassiska äventyrsfilmer efter. Mycket riktigt möter vi här också munkar och nunnor som den ränksmidande broder Johannes (Rolan Rõkov) och en egensinnig abedissa (Elza Radziņa). Och broder Tuck har, åtminstone vad slagsmål beträffar, en like i Siim (Uldis Vazdiks).

Den här historiens Marion är den tyska adelsfröken Agnes von Mõnnikhusen (Ingrīda Andrina), och givetvis har Gabriel också en rival – en prins John – som vill slå undan benen på honom. Den romantiska delen av filmen är kysk som en hollywoodfilm från efterkrigstiden. Men äventyrsdelen är faktiskt välgjord.

Robin Hood som riktig rövare

Under mina pojkår var Robin Hood en av de självklara hjältarna.

Robin Hood-gestalten har följt mig genom livet, som hjälte i böcker, i en rad filmer och i serieversioner. Jag har mött honom i Walter Scott’s ”Ivanhoe” och i Howard Pyle’s och i svensken John O Ericssons pojkböcker, givetvis också senare i Walt Disney’s filmversion. Men när jag i fredags efter premiären på ”Robin Hoods hjärta” mötte en av våra kommunalpolitiker (S), till åldern mycket yngre än jag, visade det sig, att han för sin del till min förvåning tidigare bara hade tagit del av disneyversionen.

Publiken – oftast yngre än jag och med barn i sällskap – jublade åt David Farr’s och den isländska teatergruppen Vesturports scenversion av historien om Robin Hood, ”Robin Hoods hjärta”. Den här versionen av Robin Hoods äventyr skiljer sig i flera viktiga avseenden från den etablerade bilden av Robin Hood, de fattigas vän i nöden – men man måste då genast tillägga, att även om Robin Hood en gång i urtiden har funnits, vet vi egentligen mycket lite om honom. Nå, här hamnar han till slut på rätt sida i alla fall, fast detta är till stor del Marion’s fötjänst; det är hon som är rättrådig.

Den här pjäsens stora charm har väldigt mycket att göra med det vi betraktar som ram, utanverk: Scenen är Sherwoodskogen med täta lövverk som döljer rövare och de rep som är deras överfallsredskap. Skådespelarna fäktas, gör volter, är i ständig rörelse. Vi ser en och annan av de agerande slukas av ett flammande helvetesgap (ett vulkaniskt isländskt slukhål?); andra dyker upp ur en damm i skogen. Också ljudnivån på scenen är ofta öronbedövande.

För den beröm värda scenografin står Gisli Örn Gardarsson. Koreograf, i programmet benämnd slagsmålsinstruktör, är Kevin McCurdy. Översättningen till svenska har gjorts av Bengt Ohlsson, och för dramaturgin står Åsa Lindholm.

Rollen som Robin Hood, här alltså mycket mer av en rövare än i de böcker och filmer jag nämner ovan, kreeras av Logi Tulinius. Han blir betuttad i jungfru Marion (Emelie Wallberg), men eftersom han har en ganska antikverad syn på vad tjejer kan – de kan till exempel inte bli rövare i skogen – klär hon ut sig i manskläder och kallar sig Martin samt slåss som en riktig karl som det brukar heta. Robins antagonist, också i fråga om Marions gunst, prins John, spelas utmärkt av Robin Keller. Nämns bör också Marions hjälpreda Pierre (Mathias Olsson), understundom feg men vinnande i längden.

Hur det hela slutar? Jo, Robin och Marion får varann, i det senare fallet trots farsans inledande motstånd. Det blir en happy end, fast mer komisk än romantisk.

Melodikrysset nummer 48 2014

Anders Eldeman inledde dagens kryss med att bland annat berätta, att det kom in ett rekordlågt antal svar på förra veckans kryss. Jo, det innehöll knepigheter, men det brukar betyda att jag för egen del får rekordmånga besökare på min kryssblogg, och så var inte fallet i det fallet – tvärt om var antalet besökare avsevärt lägre än det normalt brukar vara. Förklara det den som kan!

Nå, även jag har luckor i mitt musikvetande, men jag brukar täppa till dem också. Namnet på gruppen som sjöng ”Leave It” dök till exempel inte upp ur någon vrå av minnet, men eftersom bara mittenbokstaven av sammanlagt tre fattades, kunde svaret knappast bli något annat än Yes. Och självklart kollade jag sen på nätet låttiteln mot det gruppnamn som dök upp i huvudet.

Andra kan ha haft svårigheter med dagens operettouvertyr, hämtad ur ”Läderlappen”, signerad Johann Strauss den yngre.

Sen var det mycket svenskt i dag, och svensk populärmusik i vid mening kan jag hyggligt bra.

Dagens kryss började med ”Counting Miracles” med Jerry Williams och Malena Ernman, båda artister som jag blir glad av att få höra.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att de svenska eurovisionsschlageruttagningarna förr producerade fler bidrag, som sen verkligen blev schlager i ordets rätta mening. Ett exempel spelades i dag, Bengt Palmers’ och Björn Skifs’ ”Michelangelo”, den som i dag spelades i en engelskspråkig version. Men den svenska refrängen sitter som berg i minnet: ”Michelangelo, kan du svara på”.

Lite hjälp på traven fick vi lyssnare/lösare genom Anders Eldemans hint om att två av dagens artister, spelade i följd, hade något gemensamt: Jo, båda har varit programledare för ”Allsång på Skansen”.

Först hörde vi Petra Marklund med ”Sanningen”.

Och sen hörde vi Lasse Berghagen i ”Hemma igen”.

För egen del är jag inte någon Sven Ingvars-fantast, men Niklas Strömstedts ”Byns enda blondin” är hur som helst en ganska kul låt.

För egen del gillar jag melodikryss, som innehåller också äldre schlager.

Som i dag Lasse Dahlquists och Gideon Wahlbergs käre gamle ”Axel Öman”.

Eller att få höra Edvard Persson besjunga Gamla stan, ursprungligen i en film från 1934.

Till de där närmast eviga låtarna får man väl i dag också räkna ”Öppna landskap”, skriven av Ulf Lundell.

Eller, i en lite annan genre, Eva Dahlgrens ”Jag klär av mig naken nu”.

Och ”Handle With Care” med Traveling Wilburys, bland dem Bob Dylan och Roy Orbison, är verkligen inte dum den heller.

Melodikrysset nummer 47 2014

I dag hade jag problem med Melodikrysset. Jag vaknade senare än jag brukar, och eftersom jag är diabetiker och därför absolut inte ska hoppa över frukosten, var jag tvungen att ta med den in till mitt arbetsrum där jag har datorn och radion. De båda frukostmackor jag gjorde på det surbröd hustrun hade köpt i den lilla lantvarubutiken vi har i vår närhet fick i alla fall humöret att stiga.

Men till att börja med hade jag i dag kramp i fingrarna, något som inte bara försvårade googlesökningar utan också gjorde att jag inte riktigt kunde tyda det jag försökte klottra ner av Eldemans ledtrådar och till och med frågor. Men sen har jag lyssnat noga på snabbgenomgången och med hjälp av den förtydligat mina ledtrådar och svar.

Ålderskrämpor är inte kul att få. Den som ändå vill läsa mer om dem, kan ju gå vidare till bloggtexten närmast under.

Till råga på allt spelade Anders Eldeman i dag massor av ljudillustrationer som verkligen inte ligger mina egna musikminnen allra närmast.

Jag kan ju ha hört Alina Devecerskis hit från 2012, ”Flytta på dig”, men jag minns den inte.

”Sun Street” från 1986, med dess na-na-na-na, minns jag definitivt, men Katrina and the Waves fanns inte kvar i minnet.

Sonja Aldén känner jag förstås till och har hört en hel del med – men den nya ”Snön” hade jag tidigare inte hört.

Och Alice Cooper, i dag med ”School’s Out” från 1972, är mig naturligtvis bekant – men jag har faktiskt inte en enda Alice Cooper-skiva.

I dag gick det som sagt trögt, och det tog följaktligen till och med en stund att identifiera Agnetha Fältskog i ”Back On Your Radio”.

Och då är det väl lika bra att bekänna, att jag aldrig har tittat på Dame Edna (Barry Humphries) – i dag i ”I Will Suvive” – heller.

Mer förtrogen är jag med ”Mosebacke Monarki”, där Moltas Eriksson gjorde sin ”Norge”, den som fick en norsk replik kallad ”Sverige”.

Från en typ av rörliga bilder till en annan:

Jag har sett Hasse Ekmans ”Med dig i mina armar”, där titelmelodin komponerades av Kai Gullmar och dess text skrevs av Hasse Ekman själv.

”Trollkarlen från Oz” blev en underbar barnfilm med Judy Garland, och där förekom sången ”Over the Rainbow”. Jag har skrivit om både filmen och boken den bygger på, skriven av Frank L Baum – se ovan under Kulurspegeln, Barnkultur.

Charlie Chaplin har jag väl mer eller mindre komplett i min filmsamling, och jag har också själv skrivit om hans ”Moderna tider” – se ovan under Kulturspegeln, Film – där hans egenkomponerade ”Smile” ingår. På den hade Anders Eldeman hängt ”The Entertainer” med Scott Joplin. Den ingick i en mycket sevärd film med Paul Newman, ”Blåsningen”.

Äldre schlager glömmer jag heller inte så lätt. En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, vars religiösa miljö – för att citera Anders Eldeman – är ”en gammal sockenkyrka”. Den minns vi med Carli Tornehave.

Sist ut i dag blir Björn Afzelius. Han skrev, med kubansk förlaga, sin fina ”Sång till friheten” 1982. Texten, som alltså handlar om friheten, inte någon kvinna, börjar ”Du är det finaste jag vet”.

Själv har jag alla Björns skivor, också hans sångböcker, signerade av honom själv efter en spelning under en av danska Socialdemokratiets partikongresser. Jag har faktiskt också träffat honom under en av norska Arbeiderpartiets valvakor, liksom jag själv välkomnad in i den innersta kretsen runt partiledare. Björn var omåttligt populär i våra grannländer och talade bland annat, kunde jag själv konstatera, idiomatisk danska.

Melodikrysset nummer 46 2013

Våldsamt svårt var det inte den här gången.

Den enda fråga som låg utanför det jag ganska lätt klarade var den om vem som hade skrivit ”Hey Let’s Celebrate” åt Hep Stars. Jo, Per Gessle.

För min del underlättas krysslösandet av att Anders Eldeman ganska ofta använder sig av artister som jag i och för sig inte har på skiva men som jag har lärt mig att identifiera bland annat med hjälp av Melodikrysset.

En sådan är Enya – Ethne Patricia Brennan – som vi i dag hörde sjunga på låtsasspråket ”loxian”.

Filmen ”Titanic” från 1997 brukar också återkomma. I dag fick vi höra ”My Heart Will Go On” med Céline Dion.

Därmed är vi inne på ämnet filmer.

En klassisk svensk sådan är Gustaf Molanders ”En stilla flirt” från 1934. Titelmelodin skrevs av Jules Sylvain.

Ur film, fast på TV, var också signaturmelodin till ”Morden i Midsomer” hämtad. Det är ju en evighetsserie av ganska skiftande kvalitet, men den är ändå en av de få TV-deckare jag gärna ser.

Filmanknytning har också ”Trollkarlen från Oz”, även om ”Lyckans brunn” med Lisa Nilsson och Tommy Körberg härrör från en sen scenversion.

Klassisk musik verkar många melodikrysslösare inte vara så förtrogna med, men ”Ödessymfonin”, skriven av Ludwig van Beethoven 1804-1807, känner väl ganska många ändå igen.

Och dagen svenska topplåtar av lite olika karaktär var väl inte heller så svåra.

Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” känner väl alla igen, men det var inte det fråga gälle utan vem som har gjort den tolkning som spelades. Jo, Tomas Andersson Wij, en artist som jag har allt av i mina skivhyllor.

Sven Ingvars har jag inte i min skivsamling, men den som genom åren har lyssnat på Svensktoppen har ju inte undgått låtar som ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Povel Ramel har jag både sett och hört på scen och har praktiskt taget allt av på skiva. Så för mig är det ganska lätt att komma i håg inledningen till ”Underbart är kort”: ”Bara en enda ros…”.

Jag kan ju inte säg att jag har gillat allt i min gamle, nu döde partivän Thore Skogmans musikaliska repertoar, men han var faktiskt en ganska mångsidig musikskapare. Ibland har andra skapat överraskande bryggor till hans verk. I dag fick vi höra ett exempel: ”Pop opp i topp” med Dag Vag.

Det var väl alltihop för i dag.

Men snart får vi besök av Mattis och Karins lilla Ella, och då blir jag farfar i stället för krysslösare.

Fars dag – mer kärlek än fars

Dottern, Kerstin, kom just hem med en oerhört vacker, höstfärgad bukett på Fars dag. Jag har satt den i en lika vacker mörkblå glasvas.

Jo, vi firar Fars dag.

I morse gick Birgitta upp före mig och gjorde smörgåstårta med skaldjur, läcker och så stor att vi hade den även till lunch.

Och som vanligt uppvaktade hon mig med böcker och filmer, lite i taget inköpta genom Böckernas klubb.

Som vanligt fick jag den senast på svenska utgivna boken av Arto Paasilinna, ”De oanständiga profeterna i Tibet”.

Mer finskt: Jag fick också Agneta Rahikainens Edith Södergran-biografi, ”Kampen om Edith”. Jag har sedan gammalt Edith Södergrans samlade dikter och har läst dem.

Jag var ju bland mycket annat socialdemokratins egen IB-utredare, vilket resulterade i redovisningen ”Vitbok”, och har därför skaffat mig en del kunskaper även om den underrättelseverksamhet som föregick IB. Nu har jag i farsdagspresent fått Jan Bergmans bok om C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget, ”Sekreterarklubben”, som jag ser fram mot att läsa.

Den fjärde boken jag fick i farsdagspresent tilltalar det barnasinne jag också har kvar: ”Skor”, med verser av Lennart Hellsing illustrerade av Fibben Hald.

I den hittar jag genast perspektiv som också är mina, till exempel på de ganska många kungamiddagar jag deltog i under hustruns talmanstid:

Lättelunda ter sig livet vid banketterna,
man serverar elegant de tio rätterna.

Folk i farten, kungarikets grädda
kommer dit i högtidskläder klädda.

Sen de fraktats fram i egna Porschen
njuter de champagne ur Orreforsen.

Bland brokader, krås och sidendamast
tävlar de om vem som sitter stramast.

Här hålls noga reda på detaljerna,
ordensband, kraschaner och medaljerna.

Eldigt blixtrar det från diamanterna
som bärs upp av gubbarna och tanterna.

Men därnere, under festens bord, det runda,
lever deras lägre jag helt annorlunda.

På en persisk matta, i ett blomstervimmel
samlas skorna under sin mahognyhimmel.

Filmer fick jag också på Fars dag, att se tillsammans med givaren, hoppas jag.

Där fanns Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel”.

Och så ”Den stora hembiträdesboxen”, där sådana som bröderna Östermans huskors och Kristin kommenderar. Lite fars skadar ju inte heller på Fars dag.

* * *

Fram mot kvällen ringer också sonen Matti – själv far till lilla Ella, som i bakgrunden, ute i en lekpark, hojtar åt farfar, för att gratulera på Fars dag.

Och sent på kvällen hörs även Anna, som till funktionen ser också mig som pappa, av per telefon.

Melodikrysset nummer 45 2014

Dagens kryss sände Anders Eldeman från en belönad lösares hem, där det också fanns andra lyssnare/lösare, familjemedlemmar och vänner.

Kanske var det som en anpassning till detta Eldeman hade konstruerat sitt kryss så att det började med en hel rad lätta frågor.

Det var först ganska långt in i krysset, när det blev opera, som det kan ha blivit lite knepigt för ett antal lyssnare/lösare. Det som spelades var hämtat ur ”Pärlfiskarna” med musik av George Bizet. Inte ens jag som har sett ganska mycket opera har sett just den på scen.

Fast för just mig var nästa fråga, den med anknytning till en TV-tävling, betydligt svårare. Jag har nämligen aldrig sett något enda avsnitt av ”Idol”, och Sebastian Karlsson och hans ”I Can Feel You” kan jag åtminstone inte påminna mig att jag har hört förut.

Jag har för all del aldrig heller, mer än tillfälligt i början, sett ”Rederiet”, men i det fallet identifierade jag omedelbart signaturmelodin.

Allt annat var lugna gatan, för mig i alla fall.

Krysset började urlätt med Fred Ebbs och John Kanders ”New York, New York”, med sång av Frank Sinatra. Den finns förresten också med i en film från 1977 med samma namn, fast då sjungs den av Liza Minnelli.

Västerut förde oss också Lasse Dahlqvist 1941 i sin ”Hallå du gamle indian”.

Och även nästa låt hade USA-anknytning: Vi hörde Bruce Springsteen sjunga ”High Hopes” på CDn med samma namn.

Amerikan är också Ben E King, som vi senare i krysset hörde i ”Stand By Me”.

Britt är däremot George Harrison, som fick avsluta dagens kryss med ”Any Road”.

Vägar, fast över daggstänkt berg, förekom också i ”Vi går över daggstänkta berg”. Men den är faktiskt skriven i början av 1900-talet, och när jag på 1940-talet fick sjunga den i skolan, fick vi lära oss att sjunga den som ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Det är november månad, så det var väl inte helt fel av Anders Eldeman att spela ”Höstvisa” med text (kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) av Tove Jansson och musik av Erna Tauro.

Men som vanligt hos Eldeman förekom där också årstidsbesvärjelser.

Och vem skulle inte vilja se mer sol, den som förekom i Putte Wickmans och Ivar Renlidens ”Så skön som solen”?

Så vi kan väl med Eldemans och Cornelis Vreeswijks hjälp sluta med att frambesvärja den sommarstämning med doft av loge som finns i ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.

Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind

Text: Cornelis Vreeswijk
Musik: Engelsk traditionell melodi (”Monday Morning”)

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Fredrik Åkare kind emot kind
med lilla fröken Cecilia Lind.

Hon dansar och blundar så nära intill,
hon följer i dansen precis vart han vill.
Han för och hon följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Cecilia Lind?

Säg var det för det Fredrik Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och barmen är trind.
Vad du är vacker, Cecilia Lind.

Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Cecilias grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Cecilia Lind.

Vet hut, Fredrik Åkare, skäms gamla karln!
Cecilia Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Fredrik är gammal men månen är ny.
Ja, Fredrik är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Cecilia Lind.

Cornelis spelade in den på ”Grimascher och telegram”, Metronome, 1966

Melodikrysset nummer 44 2014

I dag spelade Anders Eldeman i Melodikrysset några låtar och artister som jag inte kan påminna mig att jag ens har hört talas om.

Sedan jag hade snappat den troliga låttiteln, ”Drive All Night”, och till slut bara hade första bokstaven i artistnamnet kvar att lista ut, kom jag efter mycket googlande fram till att han hette Dion, närmare bestämt Dion DiMucci. Nä, honom har jag inget som helst minne av.

Peter Jöbacks insjungning av ”Livet är en schlager” hade jag också svårt att placera, sannolikt för att jag inte har sett, inte heller hört, just något ur Jonas Gardell-muskalen ”Livet är en schlager”.

En smula lättare var det faktiskt att komma på vilka som sjöng ”Best Song Ever” – här var det ifyllda hjälpbokstäver som fick mig att skriva in svaret One Direction.

Anna Bergendahl har jag nog bara hört i Melodifestivalen 2010, men det räckte i alla fall för att jag skulle klara att identifiera ”This Is My Life”.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset har man viss hjälp av att Anders Eldeman har en tendens att återvända till kända spår.

Han har till exempel en stark dragning till James Bond-filmer, och den filmmusik vi i dag hörde var mycket riktigt hämtad ur ”Dr No”.

Och ”Top Gun”, ur vilken vi i dag hörde ”Take My Breath Away”, har väl varit med förr den också?

Då tror jag en del krysslösare hade mer besvär med att identifiera dagens klassiska stycke, hämtat ur Edvard Griegs ”Peer Gynt”.

Och då ligger det väl nära till hands att redovisa svaret på den aningen mer moderna scenklassikerfrågan. Vi hörde Billie Holiday sjunga ”Summertime” ur George Gershwins ”Porgy and Bess”.

Sommaranknytning, fast svensk sådan, har också Gideon Wahlbers ”Svinnsta skär”.

Och vad vore Melodikrysset utan ännu fler sånger om kärlek? Till den kategorin får vi väl räkna Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Andra vänder sin lust till det som går att äta. Ett exempel på detta är Thore Skogmans ”Plättlaggen”, som ju vid framställningen av plättarna kräver en spis.

Till sist har jag sparat en kär gammal melodi, Muscrat Ramble, i dag med Cacka Israelsson. Kul att höra honom igen – det var länge sen.

När en begåvad människa dränker sig i sprit

Billy (Samuel) Wilder (1906-2002) hade sina rötter i den del av Galizien, som numera är en del av Polen men i hans unga år var en del av Österrike, men eftersom han var jude, tvingades han av nazismen under dess stortyska expansion att emigrera till USA.

Han började sin bana inom filmen, som manusförfattare, redan i Berlin. men det var främst efter emigrationen till USA 1934 som han blev ett av de stora namnen, som regissör och manusförfattare, och då i Hollywood. Där gjorde han rader av minnesvärda filmer.

1945 gjorde han den oscarbelönade ”The Lost Weekend” (”Förspillda dagar”, 1946) med Charles Brackett som medförfattare till manus. Manuset bygger i sin tur på Charles R Jacksons roman med samma namn.

Filmens huvudperson, Don Birman (Ray Milland), upptäcker redan i unga år, under sin studietid, sin skrivbegåvning, men när förlagen inte genast slår till, börjar hans självförtroende svikta, och han börjar dränka nerverna i sprit. Millard gestaltar det tilltagande alkoholberoendet fram till besattheten – allt från de undangömda flaskorna över att använda sina sista slantar till att döva nerverna och att, när pengarna är slut, vara beredd att bedra och stjäla till slutfasen med delirium tremens och ett självmord som enda tänkbara vägen ur helvetet.

Länge nog får Don stöd av sin bror Wick (Philip Terry), som betalar hyra och mat men i övrigt bara ställer upp med fickpengar som inte räcker till några flaskor. Fast då drar sig Don inte ens för att sno den sedel Wick har gömt undan åt städerskan.

Den som av en slump kommer i hans väg och fattar tycke för honom trots att hon ser hela vidden av hans elände, Helen St. James (Jane Wyman), segrar till slut med hjälp av sin envishet. Men det sker verkligen i sista minuten, när han har stulit hennes fina ytterplagg och med hjälp av det löst in sin pistol, som han förstås hade använt på pantbanken. Hon får honom att, innan han använder den, se inte bara sitt bottenlösa elände utan också sitt andra, kreativa jag.

Så kanske, kanske blir den där romanen om hans förspillda dagar nu äntligen skriven.