Melodikrysset nummer 10 2016

Jag har alltså varit utan dator i några dar, och de som brukar kolla mina svar på Melodikrysset fick därför ingen vägledning av mig i alla fall. Men jag satt ändå, fast jag var datorlös, och löste krysset även den här veckan.

Och för fullständighetens skull drar vi svaren nu i alla fall, när datorn åter funkar.

Barnfrågorna var inte de svåraste i det här krysset, för mig i alla fall.

Walt Disney’s ”Lejonkungen” har jag sett, och jag vet att ”Circle of Life” skrevs av Sir Elton John.

”Doktor Dolittle” är mig också bekant, och de svenska artisterna var inte omöjliga att knäcka med hjälp av rösterna: Siw Malmkvist var lätt att känna igen, och Fred Åkerström har jag faktiskt använt själv vid lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Och för att fortsätta på barnlinjen: ”En sockerbagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen”, diktade Alice Tegnér i sin visa, som jag själv lärde mig sjunga i småskolan på 1940-talet. Fast inte står det väl i vistexten, att han hade just ett bord som underlag? Möjligen då ett bakbord.

Lika förtrogen är jag inte med TV-serier för vuxna, men ”Mot alla vindar” dök i alla fall upp i mitt mediaminne. I original heter den ”Againt the Wind”.

Kombinationen Helen Sjöholm och Benny Andersson är jag förtrogen med från andra sammanhang, men tågeposet ”Skenbart”, signerat Peter Dalle, har jag faktiskt inte sett för egen del.

Jag har tidigare bekänt, att jag generellt inte är så förtjust i många av nytolkningarna i ”Så mycket bättre” – jag har sett en del av programmen, men ofta har jag då inte tyckt att det blev bättre, ett antal gånger faktiskt sämre. Ett exempel på det senare fanns i lördagens kryss: ”Nu har jag fått den jag vill ha” med Ison och Fille.

Däremot ser jag träget alla programmen i Melodifestivalen – jag ska återkomma till finalen under veckohelgen. Jag är inget fan av Ace Wilder, men jag minns i alla fall fortfarande hennes bidrag 2014, ”Busy Doing Nothing”.

Jag har envist under årets omgång drivit tesen, att det vi numera får höra i Melodifestivalen mycket sällan kan karaktäriseras som schlager, alltså en sång där melodi eller åtminstone refräng och med dessa bitar av texten omedelbart häktar sig kvar i musikminnet. Eldeman spelade i lördags flera svenska låtar av det slaget:

Jag menar, att det verkligen inte är en slump, att Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” sitter som berg inte bara i mitt utan också många andra melodikrysslösares musikminne.

Också ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind och musik av Staffan Percy är en sån där schlagerklassiker.

Och Jules Sylvain, en extraordinär schlagermakare, åstadkom hur många sångtexter som helst som hakade fast i folks öron. Här hörde vi ”Sol ute, sol inne”.

Magnus Krunegård är inte så oäven, men frågan är om han tillför ”Go Johnny, Go” något, om man jämför med Chuck Berry, som jag har den här låten med på skiva.

David Bowie är i alla fall sig själv i ”Dollar Days”.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

Vi får hoppas att min nu omprogrammerade dator funkar nästa lördag.

Det är vår, och kärleken blommar på Operan

Göran Gentele (1917-1972) omkom tidigt i en bilolycka på Sardinien och hann därför aldrig infria de förväntningar om fler filmer hans ”Fröken April” (1958) väckte.

Men egentligen arbetade han ju med opera, var chef för Metropolitan i New York, när den här olyckan inträffade.

Dock fanns det en länk mellan ”Fröken April” och den operavärld Gentele arbetade inom. En stor del av handlingen äger rum på Kungliga Operan, och filmen innehåller mycket riktigt scener och sånger ur kända operor som Georges Bizets ”Carmen”, Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr” och Wolfgang Amadeus Mozarts ”Don Juan”. Vi hör också filmstoryns båda manliga huvudfigurer, bankdirektören och den på grund av omständigheterna operaanställde Marcus Arwidsson (Gunnar Björnstrand) och opersångaren Osvald Berg (Jarl Kulle) under körning i var sin bil utmana varann genom att sjunga partier ur Giuseppe Verdis ”Rigoletto” – deras röster är dock dubbade av Ingvar Wixell repektive Erik Sædén. Marcus Arwidsson är till att börja med inte hemma i operarepertoaren, så när han – på grund av att han förväxlas med en annan med samma namn – får provsjunga på Operan, väljer han att, ackompanjerad av kormästaren (Douglas Håge), sjunga ”Helan går” så att det rungar om det – och blir antagen.

Att den här bankdirektören lockas till Operan har att göra med att han, efter att först ha fått ett felutdelat brev från henne, blir blixtförälskad i en ung och charmerande kvinna, Maj Bergman (Lena Söderblom), som är balettdansös på Operan.

Hon och flera andra ung damer i operabaletten är dock, när den här förväxlingskomedin börjar, häftigt förälskade i Operans manliga sångstjärna, Osvald Berg, en roll som Jarl Kulle spelar med både temperament och bravur. Han å sin sida har en milt talat trasslig relation till operasångerskan Vera Stenberg (Gaby Stenberg).

I grunden är ”Fröken April” en ganska rar komedi, i sina farsartade detaljer dock helt osannolik. Men mycket av intrigen, också förväxlingarna, känner man igen från den operavärld, där ju regissören och manusförfattaren Gentele verkade.

Att en höjdare i bankvärlden i verkligheten skulle ha kunnat råka ut för det här – bland annat kommer en stor summa pengar bort och bankdirektör Arwidsson hamnar i kurran, och en ung pianist och kompositör (Per Oscarsson) använder de försvunna papperen till att teckna ned en egen komposition på – är kanske inte så sannolikt, men det leder till en vild jakt på Maj Bergman i kulisserna och stor succé för den av polisen utlånade Marcus Arwidsson, nu i huvudrollen på scenen.

Och med Majs hjälp blir så Marcus friad.

Och kan ni tänka er: De gifter sig med varann.

För övrigt ser det också ut som att Osvald och Vera kan tänkas ingå samma slags allians.

Melodikrysset nummer 9 2016

I dag startade Anders Eldeman med att konstatera, att förra veckans Melodikryss tydligen hade känts svårt – antalet insända svar hade drastiskt sjunkit.

Så fasligt svårt tyckte inte jag att det var. Jag hade för egen del större besvär med att knäcka dagens kryss, Men det kan ju för all del ha att göra med att jag har varit svårt förkyld den här veckan och inte riktigt har kommit i form än.

Jag gillar inte den här årstiden och det den för med sig, till exempel isen, för att genast klara av den näst sista kryssfrågan. Hur jag kom fram till det svaret minns jag inte, men det kan ju vara så enkelt som att bara allra första bokstaven av fyra fattades. Hur som helst har jag, helt mot mina vanliga vanor, inte gjort någon som helst anteckning om vad det var för melodi som spelades.

Det tog också jävligt lång tid innan jag fick något som helst minne av TV-serien ”Syndare i Prag”, som – tror jag – sändes någon gång på 1960- eller 1970-talet. Något djupare intryck gjorde den hur som helst inte.

Själva musiken ur filmen ”The Stripper” kände jag i och för sig genast igen, när jag hörde David Rose & co spela den. Men jag har trots att jag är filmentusiast aldrig sett den, så också det här blev en svår nöt att knäcka.

Och fast jag gillar Marilyn Monroe både som skådespelerska och som sångerska och Irving Berlin hör till mina favoriter bland de klassiska hitmakarna, tog det en bra stund att extrahera ”Heat Wave” ur filmen ”There’s No Business Like Show Business” och sen komma på att det sökta ordet måste vara värmebölja.

Och för att fortsätta på filmlinjen: Vi fick höra Medevi brunnsorkester spela Sten Axelsons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?”. Ni har väl sett Ulf Starks film med samma namn?

Anders Ekborg känner jag förstås till, men inte mindes jag spontant hans bidrag i 2010 års Melodifestival, ”Il Salvatore”.

Lotta Engberg är inte ens någon av mina favoriter, så jag mindes heller inte vilken av hennes låtar Radio Väst använde i sitt revynummer om vårallergier. Jo, det var ”Ringen på mitt finger”, som skulle ge oss kryssordet ring.

Och sen hörde vi, som avslutning i dag, en melodifestivallåt, som var av det riktiga schalgerslaget, det vill säga den fastnar omedelbart i musikminnet: ”Se på mig” med Jan Johansen 1995.

Till det hyggligt lättigenkännbara i dag hörde också ”The Final Countdown” med Europe.

Robert Broberg är en artist jag har lyssna mycket på genom åren. Jag har väl i stort sett allt han har gett ut på skiva och jag har också sett honom live på scen. I dag fick vi höra hans ”Jag måste hejda mig”.

Också Peps Persson har jag massor av skivor med. Så det är klart att jag känner igen ”Hög standard”, till och med när den spelas av Lennart Palm.

Och Cornelis Vreeswijks – svaret ska här bli Vreeswijk – svenska utgivning har jag komplett, verkligen inte främst för att han har valturnerat med min hustru. Så visst känner jag igen ”Lasse Liten Blues”, även när den, som i dag, sjungs av Per Myrberg.

Också Hasse Alfredson och Tage Danielsson ställde upp för Socialdemokraterna i val, i annons respektive specialskriven bok (”En soffliggares dagbok”). Under kärnkraftsstridens dagar fjärmade de sig (medan min hustru, som bland annat har varit energiminister, så småningom blev en svuren kärnkraftsmotståndare). Hustrun och jag har sett flera av deras revyer på olika scener i Stockholm och tycker att de ofta var rent lysande. Det var de också ofta i det lilla formatet, till exempel i sången ”Ett glas öl”. Vi såg den i 88-öresrevyn på Skeppet 1970.

Högst sevärd film om Olof Palme

Maud Nyström (regi) och Kristina Lindström (regi och manus) gjorde 2012 en högst sevärd långfilm om Olof Palme – filmen heter kort och gott ”Palme”. Den behandlar förstås också mordet, men handlingen spänner över hela hans liv: hans högborgerliga familjebakgrund, faderns tidiga död, åren på skolan i Sigtuna, USA-vistelsen och hans politiska radikalisering, tiden som studentpolitiker, Tage Erlanders upptäckt av den unge Palme, åren som statsråd och valet av honom till socialdemokratisk partiledare efter Erlander, mer privat giftermålet med Lisbeth och sedan de tre sönerna Mattias, Mårten och Joakim, vilka medverkar i filmen och generöst har lånat ut privat, tidigare inte visat filmmaterial.

Bland de intervjuade finns en rad ledande politiker från Palmes tid, även samtida borgerliga politiker som naturligtvis så här i backspegeln visar respekt men heller inte döljer kritiska synpunkter. Och som sig bör får vi möta dåtida kulturpersonligheter som Harry Schein, även sådana som av olika anledningar hamnade i konflikt med Palme, socialdemokratin eller den dåtida staten, personer som Ingmar Bergman, Astrid Lindgren och Tage Danielsson.

Det här för mig naturligt över till att konstatera, att den här filmen om Palme och Palme-eran verkligen inte undviker kontroversiella ämnen som IB-avslöjandet och striden om kärnkraften. Och det här tycker jag är bra, både som filmkritiker och som gammal socialdemokrat. Dessutom var Palme en så stor politiker, att hans minne också tål en allsidig och sanningsenlig bild.

Vad som gör den här filmen så levande är också att den visar, att Palme aldrig drog sig för att ge sig rakt in konflikter, ibland svåra sådana. Ingen hade till exempel krävt, att han skulle ge sig rakt in i Norrmalmstorgs-dramat, vilket han själv valde att göra. Som utbildningsminister gick han rakt in i getingboet på Kårhuset i Stockholm. Och i samband med julbombningarna i Vietnam riktade han en inte det minsta inlindad kritik mot USA, och det finns också berömda och ofta citerade palmeuttalanden om till exempel Tjeckoslovakien och Spanien. När det gällde gruvkonflikten i Kiruna fick medarbetarna nästan bokstavligt hålla kvar honom i Stockholm.

Fast samma fighting spirit fungerade inte riktigt i närbildssändningar i TV av debatter med Thorbjörn Fälldin.

Palmes taktik i det stycket lönade sig inte – TV-tittarna tyckte synd om centerledaren, som fick sympatierna.

Men ändå, sammantaget: åren med Olof Palme var en enastående era i svensk politik. Och på den tiden var svensk socialdemokrati aldrig, ens när den drabbades av bakslag i val, på reträtt.

Melodikrysset nummer 8 2016

Gårdagen, som dominerades av en begravning, ändade med Skavlan och en gammal Beck-film i TV, och i morse gick jag upp tidigt för att hinna äta frukost före Melodikrysset.

”Sånt är livet”, som Anita Lindblom sjöng en gång i världen.

Hon och låten förekom dock inte i dagens kryss, däremot förstås – i dessa melodifestivaltider – ett par bidrag ur den här tävlingen.

Sanna Nielsen tävlade 2011, och hennes ”I’m In Love” hade schlagerkrokar åtminstone i refrängen, detta apropå att så många bidrag i den här tävlingen numera är mer av scenshow än av melodier – de senare minns man ofta inte ens omedelbart efter det att de har framförts.

Ännu mer av klassiska schlageregenskaper hade då ”Underbart” från 2010 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

TV-serier är inte riktigt mitt bord – jag ser nästan aldrig såpor och liknande – men till det efterlysta andra ordet i ”Goda grannar” hade jag varannan bokstav, så plötsligt dök den här titeln upp ur minnets gömslen.

Därmed är vi inne på ämnet film, och vi kan börja med dagens barnfilm. Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun” från 1989 – Eldeman ville ha ordet sjöjungfru – har aldrig riktigt fångat mig. Flera av Disney’s tecknade versioner av klassiska sagor är visserligen också de självsvåldiga men har blivit konstverk i sin egen genre, men i den här filmen och ännu mer i uppföljarna tar sig Disney friheter som jag har svårt att acceptera.

Däremot tycker jag att Carol Reed’s version 1949 av Graham Greenes ”Den tredje mannen” från samma år har blivit en fullkomligt lysande film. Vi hörde som musikillusration Anton Karas’ ”The Harry Lime Theme”; filmens Harry Lime spelades av Orson Welles. Den minnesvärda scen Anders Eldeman efterlyste utspelades på nöjesfältet Pratern.

Nästa ämne får bli tolkningar.

En del sådana minns man inte ens. Ett exempel på det fanns i dag. Jag minns ”It Might As Well Rain Until September” med Carole King, men fanns det alltså en svensk version? Ja, efter lite googlande fick jag fram att den hette ”Jag önskar att det alltid vore sommar”.

Det där TV4-programmet ”Så mycket bättre” som jag ytterst sällan har sett har som programidé att låta andra artister göra versioner av låtar som vi förknippar med en etablerad, gjord av en känd artist. Lill-Babs hade till exempel en gång i världen en stor framgång med ”En tuff brud i lyxförpackning”, men inte blev den bättre av att Petter gjorde den. Jag har till och med svårt att se honom som en tuff brud.

Fast ibland gäller det omvända. Britney Spears har aldrig hört till mina favoriter. Men hennes ”Oops, You’re In Love Again” blev riktigt hörvärd med Max Raabes orkester.

Bruce Springsteen har jag det mesta av på skiva, så också förstås ”Born In the USA”.

Detsamma gäller Jan Johansson. Inte minst älskar jag hans jazziga tolkningar av folkligt material, till exempel det vi fick höra i dag, ”Jag gick mig ut en afton”.

Men klassiker i visgenren får gärna också låta som de gjorde i original. Jag hade gärna hört Evert Taube – ET – själv sjunga ”Rosa på bal”, men då hade det förstås blivit för lätt.

Det betyder inte, att jag är någon supertraditionalist när det gäller musik, och jag ska illustrera detta med att uppskattande nämna ”Still Loving You” från 1980-talet med Scorpions. Scorpions hörde hemma i Tyskland, med landskoden DE.

Men jag kommer inte att skicka några skorpioner på er, om ni skulle tycka annorlunda om dem eller något annat jag har uttryckt min högst personliga mening om.

Titt in i dotterns hall – och en guide också till våra egna bostäder

Dottern, Kerstin, som var på lunch hos i går, håller – som jag tidigare har tipsat om – på med att på sin blogg förevisa sin relativt nyförvärvade HSB-lägenhet. (Länk till hennes blogg finns här intill.) Nu har turen kommit till hallen.

Hallen är, tycker kanske många, inte så mycket att förevisa, men den här epokmedvetna damen har gjort en del saker där, som stämmer överens med vad som gällde under den tid då lägenheten byggdes. Bland annat har hon tagit fram det ursprungliga golvet.

Vi, hennes föräldrar, är estetiskt delvis präglade av samma tid, kanske mest i valet av porslin samt glas, skålar, fat, vaser och textilier. Mycket av det vi använder kommer följaktligen från Arabia, Iitala och Gustavsberg och är starkt präglat av 60-tal och tidigt 70-tal. En mycket stor del av lampskärmarna är signerade Malmsten och köpta på Hemslöjden, på den tiden på Sveavägen i Stockholm. En del av våra finaste gardiner är Jobs-mönstrade. Men annat i de bostäder vi har, här i Uppsala och i Öregrund, uttycker vår egen smak: genomgående ljusa trägolv (björk i lägenheten i Uppsala, furu i Öregrund), skåpdörrar, dörrkarmar, fönsterbågar och i Öregrund även spröjs i mörkblått.

Och så finns här förstås mängder av ganska särpräglade prydnadsföremål, gåvor och köp framför allt från Birgittas många resor till olika länder i Afrika.

Fast det nya besökare ändå främst brukar fästa sig vid är den väldiga mängden böcker och bokhyllor, även film och filmhyllor, skivor och skivhyllor.

Melodikrysset nummer 7 2016

Jag har haft ont i halsen, vänstra örat och i nacken på samma sida, men örondroppar, gurgling och en del andra åtgärder har fått det här på retur, så Melodikrysset har inte känts som någon börda. Två mackor med Kotivaras goda ryska salami respektive rensalami, i båda fallen även med bitar av grön paprika har gjort sitt till. Till mackorna drack jag först ett litet glas fettsnål fil och ett glas Coop Prima apelsinjuice, och så avslutade jag med svart, hett kaffe.

Själva krysset tyckte jag i dag var förhållandevis lätt. Det enda jag hade lite problem med var den allra första frågan, vars svar skulle bli ”En himla många program” med Galenskaparna och After Shave. Men gradvis fick jag ju ett antal ledbokstäver.

Andra kan ju ha tyckt att det var svårare att identifiera Johann Sebastian Bach, men hans musik finns i stor mängd i våra skivhyllor.

Där finns även Norah Jones, om än inte just ”Fools Rush In”.

Men Simon & Garfunkel har jag allt av, givetvis också ”Bridge Over Troubeled Water”, på svenska ”Som en bro över mörka vatten”.

Och för en person som har Beatles’ hela kollektion på skiva är frågan vilken färg det är frågan om i ”Yellow Submarine” nästan generande lätt. ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt” lyder den märkliga svenska titeln.

Evert Taubes samlade visskatt har jag bland annat i form av ett par CD-boxar. Jag har skrivit om dem här på bloggen och då också återgett texterna till några av de riktigt bra Taube-visorna. Du hittar till exempel ”Brevet från Lillan”, den där hon önskar sig ett halsband av korall, ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Detsamma gäller också texterna till de två visor, som förekom i dagens första dubbelfråga. Först spelades där Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”, den som skulle ge oss kryssvaret höst. Och på det spelades Ulf Lundells ”Öppna landskap”. Behöver jag tillägga, att jag har båda de här låtarna också i min skivsamling?

De som brukar följa min blogg vet, att jag gärna ser äldre svenska filmer, och självklart har jag också sett ”Kalle på Spången” från 1939. Jag nämner den, eftersom det var där Edvard Persson sjöng ”Jag har bott vid en landsväg”. I dag hörde vid den dock i en annan version.

Men jag har en musikalisk spännvidd, som också innefattar till exempel Jennifer Lopez. I dag hörde vi henne tillsammans med Alvaro Soler i ”El mismo sol”.

Från melodifestivalerna minns jag märkligt nog enstaka låtar, även om jag med en musikalisk åsnas envishet hävdar, att de aldrig kommer att räknas som schlager.

Men Salem Al Fakirs ”Keep On Walking” från 2010 finns åtminstone kvar i mitt musikminne.

Lite längre tid tog det faktiskt för mig att minnas Oscar Zia, som så sent som 2014 sjöng ”Yes We Can”.

Nej, musikaliskt dras jag nog mycket mer till Lykke Li och ”Never Gonna Love Aain”. Fast så tvärsäkra påståenden gör man kanske främst när man är så ung som 29 år.

En riktig Vilda västern-film

I mina riktigt unga år såg jag ofta och gärna västernfilmer, och på den tiden var Alan Ladd en mycket beundrad och gärna sedd filmskådespelare. Många av de gamla västernfilmerna tedde sig senare, när jag blev mer filmmedveten, som ganska stereotypa, men ”Mannen från vidderna” (”Shane” från 1953) med Alan Ladd i huvudrollen som Shane står sig fortfarande. Men så hade den också George Stevens som regissör; Stevens har till exempel gjort ”Jätten” med James Dean i huvudrollen.

Filmen har en roman, ”Shane”, av Jack Schaefer som förlaga. Jag har inte läst den, men som film har den ganska många ingredienser gemensamma med andra västernfilmer: Det gäller framför allt huvudkonflikten i den, den mellan settlers och boskapsuppfödare: de förra bygger upp inhägnade jordbruk kring odlad mark och djur för husbehov, medan de senare vill att deras boskapshjordar ska ha fritt tillträde till bete och vatten.

Den här konflikten är den bärande också i ”Shane”. Men filmens nerv skapas av att Shane, ”mannen från vidderna”, rider in på ett nybyggarpars – Joe Starretts (Van Heflins) och Marian Starretts (Jean Arthurs) – gård och snart får en beundrande liten kompis i paret Starretts son Joey (Brandon De Wilde). Shane blir tidigt vittne till de hot som riktas mot Starretts och de andra nybyggarna och beslutar sig för att stanna på gården som anställd. Man förstår ganska snart också, att Shane och Marian attraheras av varann, men filmen är gjort i Hollywood under tidigt 1950-tal, då biopubliken inte fick utmanas med alltför tydliga brott mot den påbjudna sexualmoralen.

Boskapsuppfödarna och deras anställda bedriver ett slags utnötningskrig i form av trakasserier och hot mot jordbrukarna, och också Shane utsätts för det här och också verbalt hån under sina besök i den kombinerade handelsboden och saloonen. Han uppträder hela tiden obeväpnad, och han och Joe Starrett vinner ett avgörande slagsmål, ett filmkurr som verkligen är minnesvärt.

När det står klart att varken Starrett eller Shane låter sig köpas, hyr den ledande mannen på boskapsuppfödarsidan in en revolverman, Jack Wilson (Walter Jack Palance). Palance spelar rollen som Wilson så väl, att man faktiskt känner obehag.

Joe Starrett ger sig inte, ens när Wilson dödar en av de andra nybyggarna och när han luras att gå ner till saloonen. Men då blir det slagsmål igen, den här gången mellan Shane och Starrett, en envig som slutar så, att Starrett är försatt ur spel, medan Shane gör sig redo att gå till saloonen i hans ställe. Efter honom dit följer också lille Joey och hans hund.

Den här gången är Shane beväpnad – han har redan tidigare visat Joey att han är en jävel på att dra snabbt och sen pricka exakt rätt.

Slutscenen på saloonen börjar med ett nervspel, men när det är dags, drar och skjuter Shane så snabbt att både Wilson och en av hans förbundna faller innan de ens själva hinner avlossa sina vapen. Och så räddar lille Joey Shane genom att varningsropa när han går ut och ytterligare en skytt uppe på taket ska till att skjuta honom.

Den lille grabben frågar sen, om han kan få rida med på hästen hem, men Shane gör klart för honom, att han inte ska dit mer och rider i väg ut mot vidderna.

Revolvermän kommer aldrig ur sin roll som revolvermän.

Och inte kan en ädel sådan göra en nybyggare så illa, att han tar hans hustru ifrån honom.

Melodikrysset nummer 6 2016

Jag hade problem med Melodikrysset i dag, inte så mycket själva krysset som att uppfatta frågorna och musiken samt i några fall svarens placering i krysset – det kan ha varit en städerska, för övrigt utmärkt, som nyligen var här som rubbade den eviga inställningen på P4 i radion i mitt arbetsrum, där jag har datorn och följaktligen löser Melodikrysset på lördagarna. Nå, så småningom fick jag någorlunda ordning på apparaten i alla fall.

Som väntat i dessa melodifestivaltider var ett par av ljudillustrationerna melodifestivalbidrag.

Det började urlätt med ”Fångad av en stormvind”, som Carola Häggkvist kom etta med 1991.

Och lite senare fick vi höra ABBAs ”Ring ring”.

Men Anders Eldeman har även, som vi har konstaterat många gånger, en tendens att försöka hitta inspelningar, som gör det svårt att identifiera också välkända melodier.

Första exemplet i dag var ”Staffan var en stalledräng”, som jag för egen del har sjungit hur många gånger som helst under min skoltid. Nå, kom man bara på vad det var som spelades, var det ju inte svårt att komma på vad det var som var Staffans arbetsplats, ett stall.

Charlie Norman lyssnade jag mycket på i radio under min tonårstid (och har jag också hört live både då och senare). Och naturligtvis har jag flera gånger sett filmen ”Swing it, magistern” med Alice Babs. Men den version av låten Eldeman hade valt att spela för oss var till att börja med utbroderad av nämnde Norman, så det var först på slutet det blev alldeles uppenbart, att det rörde sig om ”Swing it, magistern”.

Mycket lättare var det då att känna igen Paul Linckes ”Lysmaskidyll”, som i dag skulle ge oss kryssordet lysmaskar.

Tre frågor var TV-anknutna.

Dagens sista fråga skulle ha varit helt olöslig för mig, om jag inte hade haft två bokstäver av tre. Eldeman efterlyste platsen för en TV-såpa, och eftersom jag hade G och A, måste svaret rimligen bli Goa. Sen googlade jag och hittade ”Club Goa” från 2005, men den här serien har jag aldrig sett, kände inte ens till.

”Kvarteret Skatan” har jag heller inte följt, men när jag hade fått ut svaren på de lodräta ord som gick igenom svaret, hade jag varannan bokstav och gissade resten.

”Solstollarna” med Ola Ström och Per Dunsö minns jag däremot från mitten av 1980-talet, dock utan att komma i håg att signaturmelodin hette ”Tusen bitar”. Och i singularis är väl en som var med där en solstolle.

Och för att fortsätta på den ungdomliga linjen: När jag gick i realskolan på 1950-talet, fick vi på engelskalektionerna sjunga ”It’s a Long Way To Tipperary”. På svenska kallas den ”Det är lång väg till Tipperary”. Sjungs den i några skolor nu för tiden?

Och för att göra ett långt skutt i tiden: Marit Bergman hör till de nutida artister som vinner mitt öra. Det vi hörde henne sjunga i dag var ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”.

Men mycket ur sjuttiotalsmusiken har också för evigt fastnat i mitt musikminne, och dansken Kim Larsen har jag dessutom ett antal skivor med. Han och gruppen Gasolin har till exempel gjort den mycket fina ”Hva gør vi nu lille du”, som spelades i dagens kryss.

– – –

Håkan Hellström tappade jag visst bort i den första redovisningen. Vi hörde honom i ”Det kommer aldrig va över för mig”.

Melodikrysset nummer 4 2016

Jag skrev inget nytt på bloggen i går eftersom jag var upptagen av annat. Vi åkte till Stockholm och Riksdagen för att vara med om utdelningen av Palmepriset. Priset delades av en palestinier och en israel, Mitri Raheb och Gideon Levy. Jag ska återkomma till det, men jag nämner det här, eftersom det kan sägas ha anknytning till temat för en av melodierna i dagens Melodikryss, hämtad från filmen ”Exodus”, som ju gjordes 1960 men handlar om tillkomsten av staten Israel.

Från en TV-serie, ”Mistrals dotter”, var ”Only Love”, sjungen av Nana Mouskouri, hämtad.

”Mord och inga visor”, med originaltiteln ”Murder, She Wrote”, ska tydligen visas i TV igen, och eftersom jag är en inbiten deckarfantast och också nu har sett en massa Miss Marple-deckare, byggda på böcker av Agatha Christie, kommer jag nog att se också den här serien.

Veckans svåraste kryssfråga tyckte jag för min del var att identifiera den brittiska popgruppen Supertramp, den som vi hörde i ”It’s Raining Again” från 1982.

Då har jag betydligt lättare för att minnas gamla svenska schlager, sådana som ”Tulpaner från Amsterdam” med Lasse Lönndahl – jag tror att Alice Babs gjorde den också.

Ted Gärdestad var en artist jag gärna lyssnade på, även om ”Hoppets eld” inte hör till hans mest spelade.

Även Orup – Thomas Eriksson – har gjort mycket som krokar sig fast i ens musikminne. I dag fick vi ett exempel på det, ”Regn hos mej”.

Som mina trogna läsare vet, har jag – trots att jag plikttroget lyssnar på melodifestivalerna – ofta betydligt svårare att minnas artister och bidrag hämtade därifrån. Men Afro-Dite med ”Never Let It go” hörde i alla fall inte till de allra mest svåridentifierade bidrag Anders Eldeman med jämna mellanrum hämtar därifrån.

Men klassiska hits sitter som berg i musikminnet. Det är klart att en man i min ålder minns Frank Sinatra i Richard Rogers’ och Lorenz Harts ”The Lady Is a tramp”, detta också när den som i dag – för övrigt alldeles utmärkt – spelades av Monica Bring.

En klassiker, fast i barnvisegenren, är också Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Kan inte någon sätta fart på årstidsväxlingen snart, förresten?

Medan vi väntar på det kan vi väl ta också veckans andra barnanknutna fråga: Vi hörde Susanne Reuter läsa sagan om Spök-Bodil.

Fast det skulle nog låta som en saga, om man i kvällens Rapport berättade, att våren kommer redan i februari. (Detta apropå att vi fick höra Rapport-signaturen.)

En fråga kvar, och det råkar vara Nils Ferlins ”I folkviseton”, den som börjar ”Kärleken kommer, kärleken går” och som har blivit mycket fint tonsatt av Herr T (Torgny Björk). Den här sången har jag ett mycket fint minne av. Birgittas syster Karin sjöng den för sin man Hasse plus oss övriga bröllopsgäster när vi var på deras bröllop nu för ganska länge sen en underbar sommardag i deras trädgård i Vallentuna.