Ett land, delat av andra viljor än den egna

Estland försökte, förgäves, hålla sig undan kraftmätningen mellan Hitlertyskland och Sovjetunionen under andra världskriget. Men först prisgav Molotov-Ribbentrop-pakten Estland åt Sovjetunionen. Sen erövrades landet av Nazityskland. Och så slutade det med att landet åter slukades av grannen i öster.

De som kunde – bland dem min familj – flydde och hamnade oftast här i Sverige. Tiotusentals estniska män tvingades att slåss på den ena eller den andra sidan. Visst fanns det ester som var övertygade kommunister eller nazister, men flertalet av dem som hamnade i den ena eller den andra armén gjorde det inte på grund av politisk sympati. Själv hade jag två morbröder som ville slåss mot ryssarna men inte i den tyska armén, så de sällade sig till de så kallade finlandspojkarna: bildade egna estniska enheter i den finska armén.

Min ene morbror återvände till Estland i krigets sista skälvande minut och försökte, när tyskarna gav upp Estland, tillsammans med andra likasinnade själva försvara sitt land mot den invaderande Röda armén – jag har läst hans brev till min mamma om det helvete han upplevde – jag minns att en god vän fick huvudet avskjutet – innan han själv stupade.

Sent i går kväll såg jag i TV en estnisk spelfilm från 2015, Elmo Nüganens ”1944”, lika sevärd som till exempel Edvin Laines filmatisering av Väinö Linnas ”Okänd soldat”. Dess många stridsscener är hemska, ibland vedervärdiga, aldrig heroiserande. Det senare är desto mer begripligt som ju en mycket stor del av soldaterna inte hade hamnat i den ena eller den andra armén av ideologisk övertygelse. Men den här filmen döljer verkligen inte heller, att det på båda sidor fanns män som stod i nazismens eller kommunismens tjänst. I ett avsnitt får vi se en representant för den ”estniska” regeringen stulta ut ur en bil och sen med fysisk möda ta sig fram till det segerrika estniska förbandet för att där hålla ett tal på temat att man nu har lyckats visa att även esterna är arier och sen försöka dekorera en av de stridande, som dock vägrar, med järnkorset. Och på den segrande sidan, i Röda armén, finns en estnisk officer, som försöker värva en annan est att bli angivare. I slaget om det sista tyska fästet på Ösel (estniska Saaremaa) tvingar det framgångsrika sovjetestniska förbandet några i tyska uniformer – tre darrande fjortonåriga grabbar, visar det sig – att med händerna i vädret komma fram ur sitt gömställe, och då beordrar officeren manskapet att avrätta pojkarna. När då han som ska leda arkebuseringen (samma man som vi har talat om ovan) vägrar, blir han skjuten. Men då rinner sinnet på en av mannarna, och han skjuter officeren.

Han som först blev skjuten på grund av ordervägran har kommit tillbaka till sitt hemland i ett Röda armé-förband. Han har tidigare visat den här klyvnaden. När han och hans förband var på väg att utplåna en motståndsficka, som visade sig också bestå av ester fast i tysk uniform, lät han de överlevande löpa till skogs. Under en till synes oändlig marsch på landsväg – flyende civilbefolkning så väl som militärer – dyker det upp ett stridsflygplan, som urskillningslöst skjuter på alla, och när en liten flicka inte har vett att ta skydd i den intilliggande skogen, räddar han henne i sista stund.

När Tallinn har intagits söker han upp en ung dam – hennes namn och adress finns på ett kuvert han tog till vara när han i strid dödade en man på den andra sidan – i tron att hon är den fallnes fästmö eller fru, men hon visar sig vara hans syster. Han vågar inte berätta, att det är han som har skjutit brodern, blir dessutom förälskad i henne och uppger för säkerhets skull fel efternamn.

I filmens slut kommer en av hans kamrater i förbandet hem till henne – den stora våningen är nu på känt sovjetiskt maner bebodd av en mängd människor – och överlämnar ett brev från den skjutne, han som alltså räddade de tre unga grabbarna.

Inte mycket hopp finns det i den här filmen. Men mitt i allt det hemska ändå mänsklighet.

Melodikrysset nummer 7 2017

I morse gick jag upp lika tidigt som jag brukar på lördagsmorgnarna men fick vänta en extra halvtimme på Melodikrysset – så här års anses skidåkning vara viktigare än ett av både mig och många, många andra älskat musikprogram.

Man kunde lika gärna ligga kvar i sängen och ägna sig åt snarkning. Detta apropå att Evert Taubes ”Nocturne” / ”Sov på min arm” förekom i dagens kryss.

Jag vet inte om det är en tillfällighet, men i samma kryss förekom också ”Drömmen om Elin”, Calle Jularbos bearbetning av ”Borgholmsvalsen”.

Och ”Kungens lilla piga” har väl sjungits som godnattsång. Fast spelar man den i den version vi i dag hörde, med Göran Ringbom och Lasse Åberg, somnar väl inte ungen.

Ett par filmanknutan frågor fanns det förstås också i dagens kryss.

”New York, New York” sjöngs av Liza Minnelli i filmen från 1977 med samma namn.

Och ”Singin’ In the Rain” förekom i filmen med samma namn från 1952. I den sågs Gene Kelly och Debbie Reynolds i huvudrollerna, men här skulle vi komma fram till – lätt för mig som både har sett och har filmen – att man för att kunna sjunga i regnet bör vara utrustad med regnrock.

Vi fortsätter på det amerikanska spåret med ”The Perfect Year” ur ”Sunset Boulevard”. Den senare är ursprungligen en amerikansk film men gjordes till musikal av britten Andrew Lloyd Webber. Och här sjöngs låten av svenskan Myrra Malmberg.

Då är vi samtidigt inne på brittisk musik. Rätt tidigt i krysset hörde vi Oasis, med Liam och Noel Gallagher som frontfigurer, i ”Don’t Look Back In Anger”. Den här titeln måste för övrigt rimligen vara en polemik mot titeln på en klassisk teaterpjäs, John Osbornes ”Look Back In Anger” (här i Sverige ”Se dig om i vrede”).

Ett brittiskt inlån gjorde Hasse & Tage i sin ”88 öresrevyn” på Skeppet 1970-1971. Birgitta och jag var förstås där, i Värtahamnen, och hörde dem sjunga ”Ett glas öl”, vars original skrevs av paret Flanagan & Allen. Man kunde både äta middag och ta ett glas öl där på Skeppet – mycket trevligt alltihop!

Hasse & Tage var en gång i världen sossar, uppträdde till och med i socialdemokratisk valreklam. Kanske märkligare är att jag en gång på en socialdemokratisk valvaka har sett Alexander Bard, men han rörde sig sen ganska snart politiskt vidare.

Jag har inga horn i sidan mot honom för det. ”Give My Life” med Army of Lovers, bland andra Bard, är ett förträffligt nummer i sin genre.

Men jag hör också till dem som kan lyssna på Richard Wagner, i dag ”Valkyrian”, utan att av politiska skäl döma ut honom och hans verk.

Och så är det då bara allra sista frågan kvar. Det vi hörde var en finsk version av ”Det börjar verka kärlek, banne mig” från 1968, och den var knappast ett exempel på det röda vi förknippar med detta år. Men en hygglig schlager var det.

Mittåt: Jag glömde ju att redovisa titeln på en älskad gammal schlager, ”Kan du vissla, Johanna?”, i dag kanske mest känd genom en mycket känd och älskad film, som brukar visas på julafton. Liksom Per Oscarsson i den börjar jag tydligen bli gammal. Men jag är inte död än.

Melodikrysset nummer 6 2017

Jag skulle egentligen ha varit tvungen att skjuta på mitt melodikrysslösande i dag, eftersom sonen skulle ha födelsedagskalas hemma hos sig i Stockholm, men på grund av svår förkylning kunde jag inte åka, och eftersom hans barn också är förkylda, inställde då sonen dagens kalas. Vi skjuter på det tills alla berörda är vid god hälsa.

Med tanke på mitt tillstånd är jag glad för att dagens kryss, som jag alltså steg upp för för att lösa, inte var särskilt svårt.

Men vilka det var som gjorde det potpurri som spelades var svårt tills jag hade identifierat och sökt på till exempel ”Volare”. Jo, det var Gipsy Kings.

Jag ser mycket film – har också sett många Robin Hood-filmer – men jag har inte sett just ”Robin Hood – Prince of Thieves” från 1991. Däremot har jag hört temat ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams, som ju kommer från Kanada. Fast hade inte Anders Eldeman sagt att landet skulle skrivas på svenskt sätt, hade jag nog skrivit Canada.

Film, fast gjord för TV under sent 1970-tal, är också ”Pang i bygget”, i engelskt original ”Fawlty Towers”. Jag såg åtminstone några delar av den, när den gick i svensk TV, vilket väl förklarar att jag kunde identifiera signaturmelodin.

Dagens dansbandskvot fylldes av ”Till mitt eget Blue Hawaii”, ursprungligen med Vikingarna men i dag i finsk version, ”Sininen Hawaii”, med Erkki Junkkarinen.

Och när vi ändå är ute i världen och far, kan vi väl också ta ”När vi gräver guld i USA”, 1995 på skiva med GES, Glenmark, Eriksson och Strömstedt.

Och då måste ju rimligen även Benny Andersson få vara med. ”Sunny Girl” skrev han en gång i världen för Hep Stars, fast i dag hörde vi den med Anders Glenmark.

Dagens repris var väl främst ”My Way”, Paul Ankas mycket egensinniga engelska version av franska ”Comme d’habitude”.

Melodifestivalen är i gång igen. Fast jag har ännu inte hört något som i något avseende skulle kunna slå de tre bidrag som spelades i dag, inte ens ”En gång för alla” som sjöngs av Nina och Kim 2004.

Och det ska bli intressant att se, om något som kommer framöver kan tävla med Frans och ”If I Were Sorry” från 2016.

Att det skulle komma något i år som skulle kunna tävla med 2009 års vinnare, ”La voix”, och med Malena Ernmans sångförmåga förefaller helt osannolikt.

I dag går vi i mål med Lars Ekborgs utmärkta Tom Lehrer-tolkning ”Förgiftning”. Lehrer har jag allt av på skiva och i sångböcker. Ekborgs Lehrer-LP också.

Den berikande mångfalden

Få skulle spontant komma på att jag inte är pursvensk. Jag är blond och blåögd. Jag talar och skriver en bättre svenska än många infödda. Jag känner mig hemma i svensk kultur, inte minst litteratur. Jag har arbetat som journalist och skrivit egna böcker. Jag fick faktiskt A i svenska i studentexamen.

Men så är det det där med mitt namn – det låter inte svenskt och är det inte heller.

Jag var sju år gammal när jag hösten 1944 tillsammans med mina föräldrar och två yngre bröder kom till Sverige i den stora flyktingvågen i slutet av andra världskriget.

Vi var in emot 30.000 människor som på det här sättet kom till Sverige. De flesta av oss integrerades ganska snart i det svenska samhället, kom också att bidra till dess tillväxt och utveckling.

Det betydde inte, att vi utplånade vår estniska identitet. Så länge jag bodde kvar hos mina föräldrar, till dess att jag hade tagit studentexamen, talade jag alltid estniska med mamma och pappa och sen, när jag hade kommit till Uppsala, växlade jag alltid språk (till estniska) när jag ringde dem.

När så småningom den baltiska frigörelsen från Sovjetunionen inleddes, gavs jag av mitt parti, Socialdemokraterna, i uppdrag att bevaka och på olika sätt stödja frigörelsen, och det kändes både självklart och hedersamt att få spela en sådan roll.

Det finns mycket mer att berätta om detta, men egentligen är det här ingången till en text om en alldeles nyutkommen skrift av den politiske redaktören på Upsala Nya Tidning Håkan Holmberg, ”Den farliga mångfalden”, utgiven av Arena idé och Frisinnade klubben med stöd av Karl Staafs fond för frisinnade ändamål. Frisinnade klubben är en reminiscens av det samarbete som under demokratiseringen av Sverige praktiserades av ledare som Karl Staaff och Hjalmar Branting, och den aktuella skriften har följaktligen två förord, skrivna av Ingvar Carlsson (S) respektive Bengt Westerberg (FP, numera L).

Ett presentationsmöte för den här boken hade förlagts till caféet på bottenvåningen till Stadsteatern, men det kom så mycket folk, att vi fick flytta en trappa upp, till caféet där. Lisa Pelling representerade det utgivande förlaget (som väl kan betecknas som oberoende socialdemokratiskt), presenterade inledarna och höll i det efterföljande samtalet, som i första hand fördes av tre vidtalade personer, utöver författaren den redan nämnde Bengt Westerberg och så professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet Li Bennich Björkman. De båda förstnämnda tog även muntligt upp temata som finns i den tryckta skriften, och Li Bennich Björkman tog bland annat upp den främlingsrädsla sverigedemokraterna piskar upp.

Jag har sedan läst hela den här skriften, som med hjälp av citat av utsagor från kända företrädare för det här partiet (plus en uppsaliensisk ledare med det mycket svenskklingande namnet Pavel Gamov) visar upp Sverigedemokraternas tankevärld, också att dessas fixering på muslimer mest har med deras mängd att göra – skulle det åter bli långt fler judar än det i dag är i Sverige, skulle det bli annat ljud i skällan.

I botten på Sverigedemokraternas världsbild finns något jag för min del skulle beteckna som en förryckt verklighetsbild.

Jag är verkligen inte mot att den språkliga mångfalden i världen bevaras, heller inte mot att de mer eller mindre nationella kultursfärer som har uppstått under historiens lopp får möjlighet att bevaras. Och även jag begriper att en ensidig övervältring av en mycket stor mängd flyktingar på bara ett par villiga länder skapar språk-, utbildnings-, arbetsmarknads- och andra integrationsproblem.

Men man måste samtidigt vara blind eller förryckt för att inte begripa, att det, varken i Sverige eller mitt gamla Estland eller Mellanöstern eller USA finns några rasmässigt rena människor, som har levt där sen urminnes tider och på sitt geografiska område förvaltat något slags unik nationell kultur. Tänk efter: Som Håkan Holmberg påpekar, är musiken till Astrid Lindgrens älskade ”Idas sommarvisa” skriven av Georg Riedel, så svensk, så svensk fastän han är en jude från Tjeckoslovakien, och själv vill jag tillägga, att den mest kända av illustratörerna till Astrid Lindgrens böcker, Ilon Wikland, kom hit som flykting från Estland – en del av motiven är till och med hämtade från hennes barndoms Haapsalu.

* * *

När bokpresentationen var klar, gick jag fram till inledarna och presenterade mig för Li Bennich Björkman: berättade att jag i Laboremus lärde känna hennes far, Bo Bennich Björkman, samt att jag själv är est och att jag vet att också hennes mor var estniska.

Melodikrysset nummer 5 2017

Det var alldeles förbannat mycket musik, hämtad ur filmer, i dagen kryss.

Så fort jag hörde Adele kände jag igen henne, men naturligtvis var låten hon sjöng, ”Let the Sky Fall”, hämtad ur en Bond-film, ”Skyfall” från 2012. Anders Eldeman är svårt begiven på agent 007.

”Love Story” har jag däremot inte sett, men här fick jag kompositörens namn (bara en bokstav fattades), Frances Lai, att nysta från. ”Where Do I Begin?” hette låten.

Fast sen kom det två frågor, knutna till Disney-filmer.

Den ena var ”Askungen”, där ju Askungen så gärna ville gå på bal.

Och så fick vi möta Kung Louie i ”Djungelboken”, och han ville ju så gärna lära sig konsten att åstadkomma eld (”Jag vill va’ som du”).

Båda finns i våra filmhyllor.

Två andra filmer var knutna till TV:

Poirot, Agatha Christies skapelse Hercule Poirot, har jag förstås sett där men har också som en samling DVD-filmer. Filmatiseringarna är välgjorda men varierar liksom sina litterära förlagor i kvalitet när det gäller innehållet.

Dramaserier i TV ser jag nästan aldrig, har heller aldrig följt ”Mot alla vindar”. Men av någon anledning kom jag genast ihåg signaturmelodin till den här serien i australisk miljö.

Inte heller har jag, mer än undantagsvis, sett långköraren i TV ”Så mycket bättre”. Fast Miss Li, som jag har sett på scen under en socialdemokratisk partikongress, gillar jag (som artist, alltså inte primärt för det där framträdandet), och även Olle Ljungström hörde till dem jag brukade lyssna på. I dag sjöngs hans ”Nåt för den som väntar” av Miss Li.

Jag har haft kontakt med en av de förutvarande medlemmarna i The Real Group men kände framför allt hans föräldrar, detta apropå att den här gruppen har helt annan sammansättning numera. Men ändå är ljudbilden snarlik, till exempel i det vi hörde i dag, i orignal av Sanne Salomonsen ”Den jeg elsker, elsker jeg” men i det här fallet på engelska från en turné i Japan, ”Love’s Forever, For You, For Me, for Now”.

Lisa Ekdahl har faktiskt medverkat i en socialdemokratisk valfilm, och Eva Dahlgren har förekommit i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Tillsammans hörde vi dem i dag i Lisa Ekdahls ”Främmande fågel”.

Thomas ”Orup” Eriksson – han som lånade sitt artistnamn från TV-profilen Lars Orup – sjöng ”Innan du och jag”.

Och så något ur en äldre generation svenska artister: ”Vill ni se en stjärna” med Zarah Leander.

Kvar är då att redovisa två musikaliskt mycket olika men ändå båda mycket hörvärda saker:

Dels Schuberts ”Ave Maria”.

Dels ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival.

Båda finns i våra skivhyllor.

Melodikrysset nummer 4 2017

Vi somnar sällan före midnatt, och på fredagskvällarna håller ju redan TVn en sysselsatt ganska länge. Ändå kom jag upp halv åtta i morse, pigg och utvilad.

Jag hade heller inte några större problem med dagens melodikryss.

En enda fråga låg helt utanför det jag kunde, men eftersom den illustrerades med Peter Himmelstrands ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, kunde jag den vägen googla mig fram till att den också har sjungits in av någon som heter Linda Rapp. Henne hade jag aldrig tidigare hört talas om.

Också dagens allra första fråga, den om en TV-serie, kunde ha legat helt utanför min kunskapssfär, detta eftersom jag aldrig ser TV-serier, men ”Skärgårdsdoktorn” känner jag ändå till, minns till och med signaturen till – dessutom har melodin komponerats av den mycket skicklige Stefan Nilsson.

Barnkultur i olika former har alltid roat mig, också som vuxen – men jag läste också böcker, skrivna för vuxna, redan när jag själv var barn.

Alltså köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (min hemby i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall) och läste i mycket unga år Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, 1877). (Stig Järrels uppläsning har jag däremot aldrig hört förut.)

Självklart har jag både själv läst och för några av barnen sängläst C S Lewis’ sjubandsverk ”Berättelsen om Narnia”, utgiven 1950-1956. Jag vet att jag har sett en tidig filmatisering i TV, men jag gissar att den musik som i dag spelades i krysset var hämtad ur någon senare filmatisering.

Jag har köpt Hergés seriealbum om Tintin för barn och barnbarn, men jag har dem också i mitt eget serieförråd i sommarhuset i Öregrund, och jag vet att dottersonen Viggo (och hans mor, Kerstin) en jul blev mycket glada, när jag i julklapp åt Viggo hade köpt samtliga tintinfilmer. Allt detta för att Eldeman i dag ville ha följande två ord: Tintin och äventyr.

Claes Janson är en välkänd profil i Uppsalas musikliv; själv har jag hört honom live på Reginateatern, och jag har självfallet också skivor med honom. I dag hörde vi honom i en engelsk version av Hans Alfredsons ”Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma”, som ju innehåller en mycket säregen specifikation, när det gäller maten.

Cornelis Vreeswijk har jag inte bara allt av och med på skiva. Jag har en gång i världen engagerat honom i juryn till den valvisetävling jag hade i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då jag var chefredaktör, och hustrun har haft hans medverkan på valmöten. I dag skulle hans ”Somliga går med trasiga skor”, en sång som inte heller den saknar politisk/social udd, av någon anledning leda oss till singularen sko.

Gamla schlager är också mitt bord.

I en av dagens dubbelfrågor, i det här fallet en där Eldeman efterlyste två förnamn, fick vi höra dels ”Evert”, skriven av Eddie Meduza (som egentligen hette Errol Leonard Norstedt), dels ”Fia Jansson”, även känd som ”August och Lotta”. Båda de här låtarna har Eldeman tidigare använt i krysset.

Runt 1950 hörde jag och blev mycket förtjust i Sven Arefeldts ”I en roddbåt till Kina” (”Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina”), i original ”Slow boat To China”. Och åter förvandlade Eldeman det man då använder, åror, till singularen åra. Använder man bara en åra är det väl tveksamt om man över huvud taget kommer till Kina.

Av lite senare datum, från 1970, är Siw Malmkvists insjungning av ”Regnet det bara öser ner”, Burt Bacharachs ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”. Fast i dag hörde vi den på engelska med Dionne Warwick.

”Spelman på taket” ska jag snart se på Uppsala stadsteater – det är en julklapp från hustrun. I dag hörde vi Jan Malmsjö ur den sjunga ”Om jag hade pengar”. Musikalen, av Jerry Bock och Sheldor Harnick, bygger i sin tur på Sholem Aleichems bok på jiddish 1894.

Slutligen är det bara en aria kvar. Den vi hörde är, tror jag, hämtad ur Gaetano Donizettis ”Lucia di Lammermoor”. Den har vi sett i Tallinn vid ett av mina tidiga återbesök i mitt gamla hemland Estland. (Här tog jag miste. Det vi hörde var en aria med Nattens Drottning ur W A Mozarts ”Trollflöjten”.)

Det är nu ganska länge sen jag var i Tallinn och Estland. Men jag läser dagligen två estniska dagstidningar på nätet, Eesti Päevaleht och Postimees, och så kollar jag varje dag de estniska socialdemokraternas hemsida.

Melodikrysset nummer 3 2017

Jag drabbas med ojämna men återkommande tillfällen av trassel med min datauppkoppling, men som tur var lyckades jag i dag ändå få Google att fungera i en dator på annat håll i lägenheten.

Och i dag var jag beroende av att ha en fungerande dator redan för att Melodikrysset innehöll en hel del som jag inte skulle ha klarat utan att använda Google.

Vi kan som exempel ta ”Spanish Johnny” med Emmylou Harris (som jag har på skivor) och – ja, vem? Jo, Waylon Jennings, som jag förstås har hört tillsammans med andra men mer kända.

Och inte var det lätt att känna igen Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” i den version vi hörde med Rodrigo & Gabriela.

”Gamle Svarten” var oerhört svår att känna igen inte bara för att den här spelades med helt annan text utan minst lika mycket för att melodin också var svår att känna igen i den här versionen. Men till slut skrev jag på min kladd ”Gamle Svarten?”, alltså med ett frågetecken efter, och det verkade stämma med frågan vad djuret gör när det låter, det vill säga gnäggar.

Sen fanns det också andra djur i det här krysset. Lejonet Elsa, hon som skulle ge oss svarsordet lejon, har ju förekommit tidigare i krysset, men Tiger i ”Nalle Puh” minns jag faktiskt inte i sånglig form, här på svenska med Tomas Hellberg. Den låt som skulle ge oss det sökta ordet tigrar heter, om jag har hamnat rätt, ”Någon som jag”.

Om vi håller oss kvar i barnkammaren kan vi då ta en yngre Linus Wahlgren, som vi hörde i ”Jag är en astronaut”.

En massa barn förekommer också i ”Sound of Music”. I det här fallet hörde vi dem tillsammans med Carola i ”Do Re Mi”. Själv har jag bara sett filmversionen, med andra agerande.

För säkerhets skull inledde Anders Eldeman också krysset med Carola, då tillsammans med Magnus Uggla i ”Jag vill ha dig baby”.

Loa Falkman funkar inte särskilt bra i ICA-reklamen – bra, tycker jag som inte handlar på ICA – men sångröst har han onekligen. Honom hörde vi i ”Annie’s Song”, på svenska ”Du fyller mitt sinne”.

Lars Roos är en följetong i Melodikrysset, men Eldeman behöver ju instrumentalversioner för att frågorna inte ska bli för lätta. Nå, det var ju ändå inte särskilt svårt att känna igen Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Mer geografi förekom i frågan där vi som ljudillustration fick höra ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt. Svaret på den frågan skulle alltså vara Ungern.

Till allra sist har jag i dag sparat den fråga som ljudillustrerades med ”Alone”, exekverad av Harpo Marx på harpa. I Bröderna Marx-filmerna spelade han stum.

Ett filmiskt fyllepurgatorium

Edward Albee skrev 1962 sin mycket uppmärksammade pjäs ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?” (”Vem är rädd för Virginia Woolf?”). Den kom 1966 att, med samma namn, också bli film i regi av Mike Nichols och fick svensk premiär hösten 1966. Vid oscarsgalan 1967 belönades den med fem Oscar.

Bland dem som belönades fanns filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Elisabet Taylor i rollen som Martha, men jag skulle för egen del gärna ha sett, att även Richard Burton, som spelade hennes man George (och i verkligheten var gift med henne två gånger av i hennes fall sammanlagt åtta giftermål), också hade fått en Oscar. Nu gick det andra priset, om vi ser till skådespelarna, i stället till kvinnan i det yngre par som också har framträdande roller i handlingen, Honey, spelad av Sandy Dennis. Den fjärde i handlingen, som har någon roll att tala om, är hennes man, Nick (George Segal).

Redan den här snäva personkretsen indikerar, att filmen är baserad på ett drama för scen, vilket ytterligare understryks av de få platserna där handlingen utspelas (i huvudsak Marthas och Georg’s hem och en vägkrog) men framför allt av den centrala roll dialogen har i handlingen.

Filmens George är en akademiker, som inte har nått högst upp på karriärstegen i det college i New England där han arbetar. Men han har lyckats gifta sig med Martha, dotter till collegets dean. Redan i filhandlingens början dricker framför allt hon för mycket. Och inte nog med det: det visar sig också, att hon har bjudit hem ett yngre par, som de tidigare på kvällen träffade på ett party – de känner alltså inte varann sen tidigare.

Under den ständigt underhållna och gradvis ökade fyllan, mästerligt skildrad på film, kryper så småningom lögnerna och livslögnerna fram. Honey, kvinnan i det yngre paret, som inte har fått något barn, har kanske i själva verket gjort en abort. Och den son, som vid 16 års ålder mitt under filmhandlingen visar sig ha omkommit i en bilolycka, är också ett fantasifoster av Martha och George, som inte kan få några barn – en av de oändliga tvekamperna mellan de här makarna blir att han inför det gästande paret tar livet av sonen/fantasifostret.

I övrigt är filmhandlingen rik på repliker och nyanser, som jag avstår från att försöka återge. De kommer bäst till sin rätt, om man själv ser filmen.

Melodikrysset nummer 1 2017

I mitt liv förekommer det ganska tvära musikaliska kast. Sist i går kväll skrev jag en bloggtext om trettonhelgens konsert i Musikens hus här i Uppsala, en konsert med opera- och operettmusik från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

I dagens melodikryss förekom inget sådant. Det närmaste vi kommer är väl med Ludwig van Beethovens ”Für Elise”, dock i en mycket speciell japansk tappning med W (Double U).

Över huvud försökte Anders Eldeman utmana oss med sådant vi sällan hör.

Raga från Indien hör väl knappast till det normala melodikrysslösare brukar lyssna på.

Signaturen till ”Ring så spelar vi” framfördes av Roland Cedermark på dragspel.

Och Björns och Bennys ”Guldet blev till sand”, där guldet skulle ge den kemiska beteckningen AU, framfördes av The Ryders.

Det är möjligt, att många heller inte kände igen rösten på Anna Charlotta Gunnarson, men jag rekommenderar gärna hennes radioprogram ”Pop och politik”.

Annat var mer förutsägbart.

Åter spelades Christer Sjögren och Vikingarna på tyska, i dag i en tysk version av ”Du är min sommar Marie”.

Och dagens melodifestivalfråga var dubbel, två låtar som förekom 2007: Jessica Andersson med ”Kom” och Uno Svenningsson och Irma Schultz med ”God morgon”.

Fast nog var Cliff Richard bättre i 1968 års Eurovision Song Contest med ”Congratulations”.

Men Gary Moore var inte så oäven han heller i ”Still Got the Blues”.

Jag har inget mot Jerry Lee Lewis heller, men att spela ”I Can’t Have a Merry Christmas, Mary” efter trettonhelgen kändes lite post festum.

Ett slags julanknytning hade ju också sången ur Disney’s ”Snövit”, i dag med Bruno Winzell.

Och då går vi i mål med ett somrigt stycke av Carl Michael Bellman, ”Vila vid denna källa” (Fredmans epistel nummer 82), där det förekommer rött vin och pimpinella. Fast mittåt: Det här var ju en dubbelfråga: Den andra dryck som efterfrågades var te, vilket vi skulle komma på med en heller inte så lättidentifierad ”Tea for Two”.

Och nu ser jag att det är dags för lunch. Te blir det nog inte, inte heller vin.

På glid

Ruben Östlunds ”Turist” handlar om en familj på skidsemester i Alperna, Tomas (Johannes Bah Kuhnke), Ebba (Lisa Loven Kongsli) samt barnen Vera och Harry (Clara och Vincent Wettergren). Jag är, för att uttrycka saken återhållet, måttligt intresserad av skidåkning och skulle aldrig komma på idén att åka till ett vintersporthotell i Alperna, men här fångas jag ganska snart av den underliggande psykologin: verklighetsflykt, rädsla och tillkortakommanden.

Framför allt är det familjefadern Tomas som börjar flippa ur, instängd i samma rum som familjen och avskild från sitt normala (arbets)liv. Han flyr ut i korridoren, bryter till slut ihop, också inför barnen, när Ebba så småningom får honom att gå in igen. Som katalysatorer fungerar ett par andra hotellgäster, Mats (Kristofer Hivju) och Fanny (Fanni Metelius.) Som ni därmed redan har förstått, är en del av skådespelarna norska, och de talar också norska.

Filmhandlingen berättas delvis med hjälp av klichéer, hämtade ur skildhotellens verklighet. Somligt av det här är träffande och roligt, men för min del tror jag att filmen hade vunnit på att inte ha med den avslutande bussfärden med en icke kommunicerbar chaufför, som är nära att avsluta alla ombordvarandes liv genom att forcera en skyddsvall och förvandla bussen till en flygbuss i bokstavlig bemärkelse.

Annat, som när den här familjen åker nerför i tät dimma och pappan lämnar barnen för att leta efter mamman som har kommit bort från dem, är så dumdristigt att jag får lust att slå de vuxna på käften.

Men det finns ett huvudtema, om faderns bristande självkännedom, som faktiskt gör den här filmen mycket sevärd. Det som får mig att bortse från alla invändningar är det gradvisa avslöjandet av det till slut helt uppenbara: Tomas rids av rädslor som till och med får honom att överge sina egna barn.

Familjen har satt sig på skidhotellets veranda för att äta lunch. Och så hör man ett muller som gradvis tilltar i styrka: En väldig, allt större lavin mullrar ner från en av de omgivande alptopparna och närmar sig med förfärande hastighet verandan med alla lunchgästerna. Tomas springer sin väg, helt inställd på att rädda sitt eget liv. Ebba och barnen lämnar han, styrd av sin egen rädsla, åt sitt öde.

Nu krossar den här lavinen ändå inte hotellet eller dess veranda. Familjen klarar sig helskinnad. Tomas vill inte prata om det här, men det som har hänt har förvandlat hans själsliga skavsår till ett öppet sår.

Och barnen förstår mer än föräldrarna nog anar. Kan det här ända med en skilsmässa?